En syntes av Jung och Freud

De två äldre herrarna kanske de flesta av er känner igen. För er som inte har listat ut detta redan så är herrn till vänster Carl Gustav Jung och den till höger Sigmund Freud. Dessa för den moderna västerländska psykologin viktiga grundgestalter har för mig blivit något av husgudar. Jung har jag studerat av och till sedan mitten av 1990-talet och tagit till mig i mitt hjärta, men Freud har jag stiftat närmare bekantskap med först under det senaste åren, som ett led av mina studier till att bli psykoterapeut. I mina tidiga sökande år avfärdade jag Freud och hans idéer, till Jungs fördel, men på senare år har jag helt omvärderat Freud och kan se honom för den geniala pionjären som han faktiskt var.

Jag börjar få en ganska så god helhetsförståelse för den analytiska psykologin (den Jungianska) och psykoanalysen (den Freudianska) för att börja våga mig på att göra jämförelser, i syfte att se likheter och skillnader mellan de två teoribyggena. Likheterna är många men på vissa fundamentala punkter finns det signifikativa skillnader. I mina studier till att bli psykoterapeut har jag gjort det till min uppgift att skapa en syntes mellan dessa två teoribildningar och denna syntetiserande process bruka mig av den Hermetiska Qabalah som en gemensam referensram. Jag anser mig varken vara Jungian eller Freudian, utan snarare som ett barn till två fäder. De utgör båda Pelare i min egen teoretiska modell som jag håller på att arbeta fram för min framtida yrkesutövning, där den Hermetiska Qabalah utgör en tredje och mellersta pelare.

Roberto Assagioli, grundaren av psykosyntesen, har redan gjort ett försök till en syntes mellan de Freudianska och Junianska skolorna, men denna tycker jag inte är tillfredställande nog även om den är intressant. Psykosyntesens största nackdel är att den har föga användningsvärde för behandling av psykopatologi, av botandet av själens lidande. Den är mera av en väg för personlighetsutveckling, som en slags psykologiserad esoterik. Eftersom jag försöker att följa den gamla rosenkorsiska uppmaningen till att bota de sjuka har jag på ett tidigt stadium fått lämna psykosyntesen bakom mig (vilket jag har erfarenhet av sedan tidigare, då jag gick en grundkurs i psykosyntes).

Under mina studier av Sigmund Freud och hans teorier så har jag i synnerhet dragit stor nytta om hans driftsterori, i synnerhet om den sexuella driften, något jag har tagit upp i min essä om sexualitet och esoterik, vilket även tar upp den Freudiska uppfattningen om sublimering vilket jag finner som mycket intressant och själv omhuldar. En annan teori som jag helt och hållet har tagit till mig är Freuds uppfattning om den dualistiska driftsnaturen hos människan, så som den kommer till uttryck genom livsdriften (Eros) och dödsdriften (Thanathos), något som jag har teoretiserat kring i flera essäer under den sista tiden som avhandlar den tantriska lilla döden (på en mikrokosmisk nivå) och den gudomliga ambivalensen (på en makrokosmisk nivå).

Det skall här noteras att Jung inte alls uppmärksammar Freuds tankar om dödsdriften som en motsats till livsdriften, antagligen för att Freud utvecklade den över ett decennium efter deras brytning. Jung delar dock i stora delar Freuds syn på "överjaget", som en moralinstans hos barnet som beror på en internalisering av föräldraobjekten. Freud går dock mycket längre eftersom han knyter sin teori om dödsdriften till överjaget. Detta har jag uppmärksammat i min Qabalistiska analys av överjagsbegreppet. Överhuvudtaget ser jag i Freuds terorier, kring de båda fundamentala drifterna och kring den psykoanalytiska föreställningen om överjaget och idealjaget, bekräftelser på äldre Qabalistiska idéer.

Jung å andra sidan har varit viktig för hela psykoanalysen i det att han tidigt kunde indentifiera "komplexet" (ett ord som han f.ö. myntade) som en psykisk realitet. Detta gjorde han genom ett speciellt ordassociationstest. Däri kunde han se att komplex var från varandra oberoende aggregationer av tankar och känslor som gav upphov till olika konflikter i det omedvetna. I ett Qabalistiskt perspektiv är denna upptäckt oerhört viktig då den ger en psykoanalytisk förklaring till Qlippoth som ett fenomen. Dessa rön inspirerade Freud och gav Jung ett erkännande inom hela den psykoanalytiska rörelsen till den grad att han för ett tag var Freuds tillänkte kronprins för den psykoanalytiska tronen och blev IPA:s (International Psychoanalytic Association) förste president.

o

Men Jung har även en hel del annat tankestoff som är högintressant för den esoteriskt lagde analytikern. Jag kommer att komma in på några av dessa längre ner, men jag vill redan nu poängtera det intressanta kring Jungs forskning om symboler och myter. Även Freud brukade sig av myter i sina teorier; de mest kända myterna i detta sammanhanget är de om Oidipus och Narcissos. Men för Freud var de deskriptiva för processer och vissa tillstånd i psyket. Jung gick längre än så. Han såg på myterna och symboler som inre medfödda representationer i psyket, något som föregår de introjicerade objekten som i exempelvis den Kleinianska psykoanalysen. Jung menade att myterna och symbolerna var uttryck för arketyper i djupet av det omedvetna.

Två sådana arketyper som är fundamentala är faders- respektive modersarketypen. För Jung finns det redan en grund för dessa föreställningar hos spädbarnet, något som sedan byggs på och bildar ett komplex i vårt omedvetna. Detta komplex är som yttre avlagringar på den arketypiska kärnan. Enligt Jung representerar modern den villkorslösa kärleken, medan fadern har en arketypisk laddning som den villkorliga kärleken. Fadern är även den princip som separerar ut barnet från modern och introducerar det till vuxenvärden. I dessa sista föreställningar ser vi många paralleller till den franske psykoanalytikern Jacques Lacans tankar kring faderns roll i förhållande till barnet.

Till skillnad från Freud, som anser att drömsymboler alltid måste tolkas utifrån individens personliga erfarenheter och alltså helt förnekar förekomsten av universella symboler, så ser Jung att arketyperna ofta visar sig som universella kultursymboler i drömmar och fantasier. Detta är dock tankar som även har tagits upp av Freudianier, såsom Erich Fromm och Wilhelm Stekel.

Eftersom Jung lägger en så stor betoning på myter och symboler har han även utvecklat intressanta kliniska metoder som jag tycker saknas i den klassiska psykoanalysen. Inom både psykoanalysen och den analytiska psykologin lägger man stor vikt vid den verbara kommunikationen mellan analytiker och analysand, men Jung går längre och introducerar något han kallar för "aktiv fantasi". Detta är ett slags terapeutiskt bruk av dagdrömmeri som i dagens psykoterapi har sin motsvarighet i Hanscarl Leuners "symboldrama".

Vidare har Jung ett betyligt trevligare förhållande till människans individuationsprocess. Enligt Freud så avstannar den psykologiska utvecklingen efter vi har nått vuxenlivet strax efter adolecensen. Sedan upprepar vi i stort sätt våra tidigare draman från oidiupus konflikten, etc. Jung, å andra sidan, såg att hela livscykeln hade sin kontinuerliga utvecklingsprocess med sina unika faser från vaggan till graven. I denna såg Jung att människan var såsom ett frö som behövde växa och gro och bli till den hon var ämnad att bli. Freud å andra sidan hade en annorlunda syn på psykisk determinering som inte såg någon egenlig kärna utan att karaktären formades helt och håller i relation till föräldrarna och de försvarsmekanismer som utvecklades i denna interaktion. Jung erkände också en sådan utveckling av försvarmekanismerna men också samtidigt att människan kunde följa sin ödesväg eller vika av från den. Hälsa handlar mycket om att följa sin egen unika väg och bli den man egentligen är.

Ett annat mycket intressant begrepp inom den Jungianska psykologin är föreställningen om synkronicietet. I detta ser Jung icke-kausala samband mellan inre psykiska processer och yttre händelser som är meningsbärande för individen. Han ser att den yttre världen oupplösligt är förbunden med den inre. Freud å andra sidan gör en skillnad mellan det inre och det yttre; han tror på en total inre och psykisk determinism (att inget i psyket sker av en slump) men att den yttre världen är slumpartad och inte har någon egentlig mening för människan utöver det som vi projicerar ut på vår omgivning.

Jung för även mycket intressanta tankar kring manligt och kvinnligt, inom både mannen och kvinnan. Redan Freud lade ut idén att människan i grunden är bisexuell till sin natur men genom anpassning och socialisering tränger bort den ena aspekten av sig. Jung ansåg att vi inom vårt psyke hade vår könsmässiga motsats som tjänade som en medlare mellan jaget och det omedvetna, hos mannen hans anima och hos kvinnan hennes animus. Båda dessa begrepp är laddade med innebörden "själ". När jag kombinerar Freuds och Jungs idéer så kan jag bara komma till följande slutsats: Anima utgör den bortträngda kvinnliga eller feminina sidan hos mannen, medan animus utgör den bortträngda manliga eller maskulina sidan hos kvinnan. Denna motsatta laddning hos oss söker ständigt en återintegrering till jaget, därav dessa arketypiska laddningar i respektive psyke. Ett viktigt psykoterapeutiskt mål är sålunda att integrera det manliga med det kvinnliga i alla analysander, det alkemistiska hieros gamos.

Detta exemplet ovan ger en god bild hur Jungs och Freuds idéer kan vara frukbara i sin syntes. Båda synsätten (det Freudianska och Jungianska) har styrkor och svagheter. Som jag ser det kompletterar de upp varandras svagheter och bildar tillsammans en god teoretisk bas för en förståelse för människan. Men vad har ändå dessa båda herrars tankar med egentlig esoterik att göra, kanske någon av läsarna undrar? Bra fråga. Jag har redan pekat på några kopplingar mellan Freuds teorier och vissa Qabalistiska föreställningar.

Att C. G. Jung studerade olika ockulta fenomen och var djupt intresserad av alkemi och gnosticism är det nog ganska få som har ungått att märka. Jung såg i Alkemin föregångaren till sin egen analytiska psykologi. Enligt Jung projicerade alkemisterna sina egna psykologiska processer i sina yttre alkemistiska laboratorie-operationer. Så i Jung har vi alltså den kristne mystikern och hermetikern. Men jag vill också göra gällande att vad vi hos Freud har att göra med är den judiske mystikern och Qabalisten.

Vad få känner till är att Sigmund Freud också var intresserad av ockulta fenomen och själv trodde på telepati som en möjlig förklaring hur han i sina anaysander kunde se hur hans tankar kunde överföras på ett icke-verbalt och icke-sublimalt sätt under analystimmarna, och vice versa. Han skrev flera avhandlingar i ämnet: Psychoanalyse und Telepathie (1921), Träume und Telepathie (1922), Die okkulte Bedeutung der Träume (1925) och kapitlet Träume und Okkultismus i Neue Folge (1933). Det hela sägs ha inletts av att han drömde en mardröm mitt under ett brinnande krig där han såg sin son bli dödad. Det visade sig att hans son vid samma tidpunkt hade blivit lätt sårad vid fronten. Freud tolkade detta som en telepatisk överförd sanndröm.

Faktum är att det inte var på grund av Jungs ockulta intressen som brytningen dem emellan blev ett faktum. Sanningen är den att Freud ett tag uppmuntrade Jung i sina ockulta studier. Vissa menar även att Freud var mer insatt i Qabalah än man tidigare har trott. I artikeln "This is Gold": Freud, psychotherapy and the Lurianic Kabbalah beskriver författaren en apokryfisk anekdot i Freuds liv som är tämligen intressant, som jag tycker är väl värt att citera här:

David Bakan, in the paperback edition of his work, Sigmund Freud and The Jewish Mystical Tradition relates a story which [...] involves two rabbis by the name of Chayyim, two rabbis by the name of Bloch, Bakan, and Sigmund Freud. In his book, first published in the 1950s, Bakan had argued that Freud had either consciously or unconsciously made use of Jewish mystical ideas in formulating psychoanalysis. After the book’s publication Bakan received a letter from a Rabbi Chayyim Bloch, who had been an acquaintance of Freud some years back. [...] According to Bloch, many years earlier he had been asked by his own mentor, the eminent Rabbi Joseph Bloch, to do a German translation of the works of Chayyim Vital, a 16th century rabbi who had been the most important student of Isaac Luria, the great master of the theosophical Kabbalah. [...] Chayyim Bloch...completed the translation but felt he needed someone to write a forward to the book and to help assume responsibility for its publication. Apparently Bloch had some understanding of the psychological significance of Chayyim Vital's work, because he decided to approach his acquaintance, Sigmund Freud. Freud agreed to read the manuscript, and upon doing so exclaimed to Bloch "This is gold!" and wondered aloud why Chayyim Vital's work had never been brought to his attention in the past. Freud agreed to write the forward to the book and also agreed to assist in securing its publication.

Jag har på ett liknande sätt kommit till samma konklusion, att Sigmund Freud på något sätt måste ha varit under påverkan av Qabalistiska idéer när han författade sin psykoanalytiska teori. Jag har skrivit om detta i mina tidigare essäer om sexualiteten och dödsdriften som jag referede till ovan. Kort kan jag här nämna att Isaac Lurias återställelseteologi har mycket snarlika drag med psykonalaysens mål, att göra det omedvetna medvetet, att blottlägga konfliketerna i det omedvetna och frigöra den uppbunda libidon. Detta har sin motsvarighet i frigörelsen av de gudomliga gnistorna från skalen, Qlippoth. Föreställningen om "den andra sidan", eller Sitra Ahra, har sin motsvarighet i Freuds begrepp det omedvetna.

Jag måste här dock markera den stora skillnad som finns mellan Freuds och Jungs föreställning om det omedvetna. Freuds begrepp har i princip sin motsvarighet i Jungs "det personligt omedvetna". Jung lägger dock till ett "kollektivt omedvetet" vilket han beskriver som en jättelik ocean som förbinder allas personliga omedvetna med varandra. Detta kan ha sin teoretiska förklaring kring Freuds upplevelser av telepatisk kontakt med sina analysander. Men det är lite svårt att tolka vad exakt detta kollektiva omedvetna och dess arketyper egenligen är för något. Det är lätt att tolka Jung som att han biologiserar människan genom denna teori. Men enligt psykologen Åke Högberg så anpassade Jung sin förklaring beroende på inför vilka han talade; för läkarna hade det kollektiva omedvetna en rent biologisk grund (arketyperna satt i generna) men för filosofer beskrev han det mera i termer av en "världssjäl", vilket erinrar om den esoteriska synen inom alkemin. I denna version hade arketyperna närmast en platonsk laddning.

Eftersom mitt stora fokus under de senaste åren har legat på Sigmund Freuds arbeten har Carl Gustav Jung hamnat ganska mycket i skymundan på denna blogg. Jag har dock gjort vissa referenser till Jung i min engelska essä om en eller flera gudar, där jag har vävt in Jungs arketyplära. Det är också denna, och föreställningen om ett "kollektivt omedvetet" till skillnad från ett "personligt omedvetet", som är de mest intressanta av Jungs idéer. Här är det väl värt att nämna att även Freud kunde erkänna ett arkaiskt förflutet i det mänskliga psyket och i det omedvetna som kunde innehålla vissa förföreställningar. Dessa av Freuds tankar utvecklades mera hos vissa av hans lärjungar, vid sidan av Jung. Det är dock först med Jung som dessa har systematiserats och givits en god teoretisk referensram.

Freud och Jung var även ganska så överens om att barnet utvecklade en spontan och infantil animistisk religiositet, någon jag diskuterar i min essä om barns ondska och godhet, även om de skiljde sig ifrån när det kom till att förklara orsaken till denna. Till skinnad från Freud ansåg Jung att människan inom sig hade en religiös drift. Jung ansåg att det inom människan finns en högre princip - Självet. Detta skulle vi i dag kanske kalla för ett "transpersonellt" själv, som exempelvis inom psykosyntesen. Självet är totaliteten i själen som också är transcendent och utgör psykets egentliga kärna, inte jaget som i Freuds teori. Därför brukar man ibland beskriva Jungs upptäckt av Självet som en "kopernikansk revolution" inom psykologin.

Självet i Jungs termenologi är inte det samma som Freuds "det" (id). Jung skiljer sig även ifrån Freud när det gäller driftläran. Enligt Freud drivs människan av drifterna som kommer ur detet, medan Jung anser att människans stora motivatörer är arketyperna som kommer från Självet. Kanske är det så att det finns paralleller mellan Freuds det och drifter å ena sidan och Jungs Själv och arketyper å det andra? På ett ytligt plan kanske, och om man vill reducera Jungs teorier till en ren biologism, men i mina ögon utgör de fundamental skilda princper. Jag tror dock att de båda existerar men att de beskriver psykiska processer på två olika plan i psyket. Det ena, Självet och dess arketyper, härstammar från det (transcendent) kollektiva omedvetna medan (det biologiska) detet och drifterna är kopplade till individens personliga omedvetna och i gränslandet mellan psyke och soma.

På en punkt var Freud och Jung helt oense, nämligen den om oidipuskomplexet. Jung var inte den ende. Alfred Adler bestred också oidipuskomplexet som en allmängiltig förklaring till neurosernas uppkomst. Erich Fromm hade en helt annan tolkning av oidipuskomplexet som inte heller var sexuellt till sin natur, något jag har skrivit om i min essä om oidipusmytens omtolkning. Enligt Jung var oidipuskomplexet inte alls universellt och han förnekade det faktum att barnets begär efter mamman skulle ha en sexuell grund överhuvudtaget. Istället hävdade Jung att denna hade mera av en andlig karaktär, från Självet kommet istället för som i Freuds fall från detet. Detta för oss över till en generell diskussion kring begreppet "libido".

Den stora skiljelinjen mellan Freud och Jung ligger i libidobegreppet. Enligt Freud är all libido sexuell till sin natur, något som Jung bestred. Jung ansåg libido vara en generell psykisk energi vilket kunde ta olika former och kvaliteter, inte endast sexuell. I detta håller jag med Jung på ett plan, ty uppenbart måste arketypernas krafter vara av en asexuell libidinös kvalitet i jämförelse med detetes. I fallet med detet och drifterna håller jag dock helt och hållet med Freud om deras i grunden sexuella laddning. Alltså har båda rätt men betraktar psyket från två diametralt olika perspektiv, Jung från det omedvetnas transcendentala (kollektiva) dimension och Freud utifrån dess biologiska och personliga.

Inom den esoteriska begreppsapparaten symboliseras Självet och arketyperna av Solen, Konungen, den patriarkala Guden. Denna motsvaras av Aten (Aton) i den egyptiska monoteisiska religionen, där man ser en solskiva (Självet) med solstrålar i formen av händer (arketyperna).

Solskivan Aten

Detet å andra sidan representeras av Månen, Drottningen och den matriarkala Gudinnan (den ursprungliga kulten kring modergudinnan). Denna representeras av Vilddjuret eller Röda Draken med sju huvuden, såsom den beskrivs i Johannes Uppenbarelse. Här representerar de sju halsarna och huvudena de sexuellt laddade libidinösa drifterna, så som de väller fram över det medvetna jaget ur det personligt omedvetna.

Vilddjuret i Johannes Uppenbarelse

Att draken och månen deltar i samma symbolik kan man se i denna gamla alkemistiska symbol för androgynen eller hermafroditen, som har kuvat draken och bemästrat dess kraft för det Stora Verkets fullbordan. De är båda starka symboler för sexualiteten, vilket jag hävdar är en i grunden feminin libidinös kraft. På samma sätt anser jag att den libido som strålar ut från Självet är en i grunden maskulin kraft.

Hermafroditen bemästrande Draken och Månen

Jag har tidigare skrivit en essä om libidon i sin sexuella libiniösa kvalitet och dess relation till ormkraften, och hur denna kan ta olika uttryck hos mannen och kvinnan som en martial respektive venusiansk sexualitet. Det är här dock viktigt att poängtera att dessa essäer endast utgår från den ena och "lägre" aspekten av libidon, vilket helt bortser från dess "högre" aspekt hemmavarande i Självet och snarare utgår från agape än eros. Inom det Stora Verket, den alkemistiska operationen, syftar dessa två principer att förenas och förlikas, något som jag har poängterat i min essä om den vänstra och högra handens vägar, vilket båda är överens om vikten av detta alkemistiska bröllop mellan Sol och Luna.

Sålunda, anser jag (väl medveten om det starkt oortodoxa i denna hållning), är psykoterapi en verksamhet som ytterst syftar till att fullborda ett "Stort Verk", ty målet är att skapa ett sundare förhållande till detet och det omedvetna genom att bryta överjagets tyrranni över själen. Ett överdimensionerat överjag lägger sig som ett hinder för en kunskap om det transpersonella Självet och det hindrar tillika detet (ormkraften, drakkraften) att stiga och förena sig med Självet. Jag tror dessutom att denna förening mellan Konungen (Självet) och Drottningen (detet), rent psykiskt, sker i nivå med jaget och det medvetna. Detta föder sålunda hermafroditen, det pånyttfödda jaget som avkomman till detet och Självet.

Problemet med Sigmund Freuds teorier (och kliniska verksamhet) är att han endast ser jaget som en avkomma till detet. På samma sätt ser Jung ensidigt jaget som en reflektion av Självet. Istället vill jag se en teoribildning, och klinskt förhållningssätt, som försöker se på jaget som resultatet av spänningsförhållandet mellan detet och Självet. Sålunda bör en esoterisk orienterad psykoanalys syfta till att fullborda ett hieros gamos i psyket, förlösningen av ett hermafroditiskt jag. Det intressanta här är att Freud faktiskt jämför psykoterapeutens roll med barnmorskans och psykoterapin med ett förlossningsarbete.

o

Därför är det rätt, som Freud gör, att hos neurotikern sträva efter att lindra överjagets dominans över psyket, ty i sin övervuxna roll blir överjaget till själens demiurg som gör allt i sin makt att hålla detet (ormkraften) kvar i sitt fängslade jordiska tillstånd, tillika omtöckna jagets förnimmelse av Självet som finns bortom överjaget. Den neurotiske personligheten befinner sig sålunda i ett tillstånd som kan jämföras med skalens skringrande, symboliserat genom det Fallande Tornet (Tarottrumf Nr. 16, se illustrationen nedan), i enligthet med Isaac Lurias skapelseteologi (se den gudomliga ambivalensen). Förlossningsarbetet är i Qabalistiska termer en återställelse, en tikkun, som syftar till att återbörda Adam Kadmon (den arketyptiske människan) till att bli konung i sitt eget rike.

©Tomas Stacewicz

o

Den arketypiske människan (Adam Kadmon) anses av vissa Qabalistiska skolor ursprungligen vara en hermafrodit. Tanken här är att människans själ i samband med fallet blev tudelat i en man och en kvinna; själen söker i sin jordiska tillvaro efter sin andra "äkta" hälft. Bröllopet får här en extra laddad dimension som erinrar om det alkemistiska bröllopet mellan Konungen och Drottningen. Denna syn kan även ses i Genesis första och andra kapitel, där människan i 1 Mos 1:27 är skapad till både man och kvinna, och sedan i 1 Mos 2:21-22 separeras i tu till en enskild man och en enskild kvinna (se skapelseberättelsen).

o

Återställelsearbetet inom den Lurianska och Sabbateianska Qabalah (av vilket Golden Dawn utgör en kontinuitet) syftar sålunda att återbörda jaget till sin ursprungliga hermafroditiska gestalt. Detta erinrar om Jungs terorier om mannens anima och kvinnas animus, vilket även anknyter till Freud. Jag tycker mig av Freud nämligen kunna utläsa att mannen, efter det att oidipuskonflikten har lösts, etablerar ett manligt jag med ett starkt överjag som tränger bort detet (urmoderskraften; draken - ormen); en positiv (aktiv) lösning på Oidipuskomplexet. Kvinnan å andra sidan etablerar efter oidipuskonflikens lösning ett kvinnligt jag som har ett svagt överjag och därigenom står i en desto närmare relation med detet; en negativ (passiv) lösning på Oidipuskonplexet. Sålunda ansåg Freud att neuros och tvångsmässigt beteende var vanligare hos mannen medan kvinnor hade en högre tendens att utveckla hysteri.

o

Själv tror jag dock att kvinnan i stället för att etablera ett starkt överjag som hos det manliga jaget utvecklar ett starkt idealjag, något som Freud har missat. Jag upplever ofta det kvinnliga väsendet som "högre" och strävande efter högre ideal, medan det manliga väsendet är mera av en straffande och sträng princip i avsaknad av högre ideal. Sålunda kan jag se en utveckling hos det manliga jaget som resulterar i ett starkt överjag och ett hämmat det, medan det kvinnliga jaget istället står i ett intimt förhållande till detet (kvinnan har en naturligare förhållande till det omedvetna och känslolivet) och etablerar ett starkt idealjag. Kombinationen av en nära relation till detet (urmodern) och det faktum att hon är styrd av idealjagets principer resluterar i den ofta mer naturliga andlighet man kan se hos kvinnan till skillnad från mannen. Eftersom kvinnan redan har en naturlig relation till sitt det så har det också lättare, tror jag, att etablera en realtion med Självet. Denna relation kan dock aldrig bli fullbordad utan etableradet av överjaget.

o

I båda fallen infinner sig sålunda avsaknaden av en fullständig relation till Självet, vilket kräver en balans i den etiska triaden mellan ett fullt utvecklat överjag (dödsdrift) och ett tillika fullt utvecklat idealjag (livsdrift). När den etiska triaden är etablerad och jaget emottager över- och idealjagetets balanserande inverkan (på denna nivå kan Konungen sägas symbolisera överjaget och Drottningen idealjaget) så blir det hermafroditiskt - balanserat. Skönhet resulterar - Tifareth. Då, och endast då, kan jaget ta sin tillmätta roll som en medlare i psyket, och bli en förmedlare mellan libidon i Självet och libidon i detet.

o

Sålunda kan jag i en syntes av Freud och Jung se en strävan hos anima i mannen att etablera en relation mellan det manliga jaget och detet, och etablera ett idealjag som kan balansera ut överjaget, medan kvinnans animus strävar efter att etablera en relation mellan det kvinliga jaget och hennes bortträngda manliga aspekter, symboliserat av överjaget, och därigenom skapa en fusion mellan detta och sitt idealjag. I båda fallen leder detta i sin förlängning till en kunskap och konversation med Självet och dess förening med detet i nivå med jaget - hieros gamos. Detta terapeutiska mål sammanfallet med den konunglsliga konstens Stora Verk, skapandet av hermafroditen.

Denna psykiska händelse av detets konjunktion med Självet kan även illustreras av denna klassiska alkemistiska bild över lejonet som slukar solen. Observera illustrationen Vilddjuret i Johannes Uppenbarelse ovan. Se hur det sjuhövdade monstret har tagit två olika gestaler, den ena i formen av en drake och den andra i formen av ett lejon. Dessa två symboler är synomyma inom kristen och alkemistisk symbolik; Draken (Ormen) och Lejonet är båda symboler för detet och dess libidinösa krafter. Att Lejonet (detet) slukar Solen (Självet) är en symbol för deras konjunktion, förening. Observera att huvudet är ensamt till skillnad från det sjuhövdade lejonet, vilket erinrar om att kraften (libidon) inte längre är splittrad i sina sju Planetara aspekter (drifterna) utan är samlat och riktat, dvs. sublimerat. Sålunda är den en passande symbol för det terapeutiska målet.

Lejonet och Solen

o

Observera dock att detta är preliminära spekulationer från min sida, och flera av dem insikter som jag har fått till mig i skrivande stund. Men jag ser det ändå som något av ett "stort verk" eller hieros gamos som jag syftar till att fullborda genom att försöka skapa en syntes mellan Freuds psykoanalys och Jungs analytiska psykologi. Som jag antydde ovan är jag övertygad om att Jung och Freud kan fylla i varandras respektive luckor och en större förståelse därigenom erhållas där de båda låts träda fram starkare i ljuset av varandra. Detta är ett ämne som jag säkert kommer ha all anledning att återkomma till.

S.R.

Att våga ifrågasätta det mest uppenbara

Folk ställer ibland frågan till mig: "Tror du på Vetenskapen?". Mitt svar är ofta ett försiktigt "Ja". Jag väljer att tro på de flesta vetenskapliga rön därför att de ur pragmatisk (dvs. praktiskt) hänseende är adekvata för att förklara många fenomen här i den materiella tillvaron. Jag hyser dock ingen övertro på den nu gällande naturvetenskapliga modellen, även om jag för tillfället godtar många av dess slutsatser för att det är mest praktiskt för mig just nu.

Själv sållar jag mig till de humanistiska och hermeneutiska vetenskapsdisciplinerna då jag rör mig inom de socialvetenskapliga och beteendevetenskapliga sfärerna i mitt yrkesverksamma liv. Min filosofiska och vetenskapliga grund ligger även inom den hermetiska tankemodellen vilket ligger mig allra närmast om hjärtat. Såsom student av den Hermetiska Magin och Alkemin har tidigt jag lärt mig det ockulta axiomet att aldrig godtaga det första intrycket eller yttre skenet som en absolut sanning, utan att alltid sträva efter att se i djupet av tillvaron.

I detta förhållningssätt överensstämmer hermeticismen väl med hermeneutiken, att förstå ett fenomen genom att forska i djupet av detta fenomen - att ytterst bli ett med det - för att nå en förståelse av den. Hermeticismen och hermeneutiken, förutom att dela på samma etymologiska ursprung - av visdomsguden Hermes sprunget - delar dessutom på uppfattningen att det egentligen inte finns någon väsentlig skillnad mellan medvetandet och det som medvetandet observerar; materian är oupplösligt sammanflätat med medvetandet. Inom den moderna hermeneutiken tar detta sitt uttryck genom föreställningen att forskaren alltid, i synnerhet inom humanvetenskaperna, är "dömd till tolkning". Sålunda utgör den en del av en metafysisk tradition.

Samtidigt så anser jag att all vetenskap - även naturvetenskapen - är en metafysik eftersom det är en mental konstruktion, en tankestruktur, ett paradigm som är skapad av människor. Dess lagar står ju inte inskrivna någonstans i sten innan människans tillblivelse. Människan är en betraktare av sin omvärld. För mig blir det enklare och sundare om jag betraktar allt som en subjektiv tolkning. Ett dylikt förhållningssätt odlar en djupare ödmjukhet, likt den hos Sokrates.

Men jag förstår samtidigt människor som inte hela tiden vill ifrågasätta "A" för att kunna nå kunskap om "B" och "C", därför att man vill komma vidare i undersökningen av pragmatiska skäl. Själv är jag också ofta av den uppfattningen (även om mitt "A" skiljer sig åt från den som gemene man har), men då och då kan det vara bra att även gå tillbaka till "A" och ifrågasätta det mest grundläggade, inte minst för att nära sin ödmjukhet. Jag tycker att det är uttryck för visdom när man i ungefärliga ordalag som Sokrates säger: "Det är först när man har lärt sig ganska så mycket som man inser att man vet så lite."

Jag hävdar att vi måste tillåta oss att lyfta oss från den konkreta vetenskapen till en filosofisk nivå – en "högre" nivå – vilket analyserar och betraktar "betraktandet". På den nivån är det helt rationellt att diskutera om termer som paradigm, ideologi, vetenskapsfilosofi, etc.

Jag tror att problemet kring många diskussioner om vad som är "sann" vetenskap eller inte är att de utgår från två helt olika nivåer, vilket är lika legitima i sig. Den ena nivån (vilket vi kan kalla den "vetenskapliga") är praktisk, pragmatisk. Den andra (den "filosofiska") problematiserar det uppenbara. Båda nivåerna behövs. Det ena för överlevnadens skull (vetenskapen), den andra (filosofin) för att skapa en referensram som kanske på sikt blir mer effektiv utifrån målet att överleva, eller kanske t.o.m. bildar en grundval för att kunna leva. En diskussion blir aldrig konstruktiv om man inte kommer överens om vilken nivå man vill uppehålla sig kring.

Vårt samhälles och vår kulturs syn på vad som är god och dålig vetenskap har i stort sett stagnerat sedan upplysningstidens genombrott på 1700-talet. Det är endast de vetenskapliga metoderna (konkreta tillvägagångssättet i forskningen) som har utvecklats och förbättrats. Själva det vetenskapliga paradigmet eller vetenskapsfilosofin är så gott som densamma som under upplysningstidens gryning, dvs. den positivistiska, om vi uppehåller oss strikt till naturvetenskapen.

Dock har förvisso vetenskapliga rön på kvantnivå skakat om denna vetenskapsfilosofi en aning ty kvantfysiken tvingas numera alltid att utgå från det observerande subjektet av ett objektivt fenomen för att överhuvudtaget få en förståelse av det senare. En intressant tankelek som en av mina lärare på universitetet upplyste mig om var följande: ”Om vi tillämpar positivismens modell på sig själv, vilken slutsats kommer vi då fram till om dess tillförlitlighet utifrån de empiriska bevisen?”

Vi tvingas, med anledning av de svar vi får från "tankeleken" ovan, inse den naturvetenskapliga modellens osäkerhet. Den ödmjukhet och försiktighet som man ofta påträffar hos fysiker ser man mer sällan av bland biologer eller kemister. Ett annat problem jag ser med dagens forskning är att man ofta har så många skygglappar från andra vetenskapliga perspektiv och vetenskapsdiscipliner, att man endast stirrar sig blint på den egna forskningen begränsade räckvidd och sällan tittar efter andra vetenskaper och deras rön; jag efterfrågar ett större tvärvetenskapligt perspektiv och även ett mer filosofiskt resonemang kring vad vetenskap är och skall syfta till.

Angående behovet av ett nytt vetenskapligt paradigm har jag redan tagit upp denna fråga i ett flertal essäer på denna blog. Kortfattat säger jag i dessa inte att man skall ignorera den moderna naturvetenskapliga positivistiska metoden när vi söker kunskap om materian utifrån pragmatiska skäl. Vad jag menar är att vi måste våga lämna den kvantitativa metoden för den kvalitativa om vi skall forska om andliga upplevelser. Visst kan man utföra kvantifierande hjärnforskning och observera vad som händer i hjärnan i samband med andliga upplevelser, men man bör vara försiktig i att dra för snäva slutsatser. Jag tror inte på att kvantifiera själsliga processer, även om man kan dra vissa analogier till termodynamik, elektromagnetism, etc. Jag säger också att vi måste vara ödmjuka i vårt sökande och erkänna att allt i slutändan handlar om tolkande av vad vi "tror" vi observerar, oavsett vetenskaplig modell.

I detta så tror jag på ett nytt paradigm där man kan förena naturvetenskap med humanism, kvantitet med kvalitet; en anda av tvärvetenskap. Jag tror på ett holistiskt universum där människan är oupplösligt knutet till sin omgivning, inklusive vetenskapsmannen och det han observerar. Jag tror också på att man även bör vara lyhörd för vad individen upplever i transcendenta tillstånd av medvetandet, och inför möjligheten att det finns fler sinnen än de fem etablerade, eller åtminstone ha intresse för det och inte döma och dra för snäva slutsatser.

Dessa två vetenskapliga metoder existerar redan inom den akademiska världen, den naturvetenskapliga metoden som kvantifierar och den humanistiska (hermeneutiska) som ser på kvalitativa fenomen (dvs. djuplodar i sin empiri). Dessa två begrepp, vilket är gense i den akademiska världen för att beteckna två olika vetenskapsskolor, kan vara ganska så missvisande för lekmannen. Naturligtvis finns det "kvalitet" (bättre och sämre) i den naturvetenskapliga "positivistiska" metoden. "Positivism" kan å andra sidan lätt förväxlas med den enda positiva (såsom givande) forskningsmetoden tack vare ordvalet, ty hermeneutik är minst lika "positiv" eller kan komma fram till lika "positiva" resultat den också.

Sedan inser jag att det finns stora problem vid en forskning av andliga fenomen eftersom det inte finns någon tydlig gräns mellan inbillning, suggestion, feltolkning, önsketänkande, vanföreställningar och andliga upplevelser.

Att finna genuina andliga upplevelser (som är sant transcendenta) är som att vaska efter guld. Många upplevelser av transcendent natur som kan upplevas såsom genuina kan ha en naturlig och annan förklaring, men långt ifrån alla. Däri skiljer jag mig från den materialistiska skeptikern. Jag har valt att följa en annan väg i livet än honom (jag skriver ”han” eftersom denna typ av skeptiker ofta är av manligt kön). Jag hade kunnat lämna denna andliga väg om jag blott hade följt den strikt logiska metoden, men jag har ständigt hållt mig kvar ty det finns ingen återvändo när Isis slöja väl har lyfts framför ens ögon.

Många tror att den andliga vägen är en enklare väg än den materialistiska, som om man antydde att det handlade om eskapism. Men det handlar inte om att välja den mest "intressanta" eller "spännande" vägen. Det handlar om att följa sitt hjärta och vara trogen den sanning som man tror på eller är övertygad om. Önsketänkande eller eskapism leder en inte långt.

Jag ser inte någon skillnad på själsliga eller psykiska (psykologiska) processer och andlighet. Andlighet omfattar även de vetenskapligt accepterade begreppen "det omedvetna" och "jag", men det lägger till en dimension till, en transcendent nivå i medvetandet.

Esoterisk psykologi har en psykologisk anatomi som delar in medvetandet i tre huvudnivåer, det undermedvetna (vilket korresponderar med psykologins "omedvetna" och "detet" eller "id"), det jag-medvetna (vilket korresponderar med psykologins "jag", "ego" och dess "förmedvetna") och det övermedvetna (vilket korresponderar med Carl Gustav Jungs "kollektiva omedvetna" och "Självet" eller "Högre Jaget"). Den andlighet som det främst behöver forskas mera om med kvalitativa metoder (dvs. hermeneutiska) är människans upplevelser av Det Övermedvetna, av Det Högre Jaget (vilket skiljer sig från vardagsmedvetandets "jag" eller "ego"), Självet.

Det är här Qabalah (eller Kabbalah) kommer in. Även om den har en kosmologi (som förklarar existensen i sig) så är den främst ett redskap för att kartlägga alla dessa psykiska processer. Det är en tradition och en modell som fungerar mycket väl när man försöker sig på att förstå andliga och psykiska processer.

Naturligtvis kan man utföra en mer traditionell parapsykologisk forskning kring nära-döden- och ut-ur-kroppen-upplevelser, men personligen tycker jag inte att det är speciellt relevant utifrån ett andligt perspektiv, även om det kan vara intressant. Naturligtvis kan man även utföra kvantifierande (positivistisk) forskning på hjärnan och vad som händer och var i hjärnan i samband med människans möte med det övermedvetna under meditation, etc. eller UKU och NDU. Men man får inte glömma subjektet och dess redogörelse och de psykologiska implikationer som det för med sig för en individ. Låt oss inte stirra oss blint i det rent köttsliga elementet.

S.R.

Själens boning: Angående blodtransfusioner och transplantationer

Jehovas Vittnen vägrar ofta låta sina barn få blodtransfusioner då de drar sina egna slutsatser ur den föreställning som går att uläsa i Torah (Genesis) om att själen sitter i blodet. Personligen tror jag att "livskraften" sitter i blodet men att själen utgör mycket mer än den fysiska kroppen och inte kan reduceras till en specifik plats. Förvisso tyder mycket på att man kan föra över vissa egenskaper av en människa vid transplantationer, men det är inte alls fråga om att man fyttar över hela "själen" så som Jehovas Vittnen tror.

o

Jag såg ett intressant program för några år sedan om en liten flicka som efter en transplantation av något centralt organ plötsligt fick en nytt begär efter pizza, och en viss sort dessutom. Det visade sig att donatorn hade exakt samma preferens.

o

Så visst är det mycket plausibelt att en del av en människas psykiska egenskaper kan överföras till en annan i samband med att man överför ett stycke materia - den klassiska dualistiska Cartesianska världsuppfattningen om kropp och själ som helt väsensskilda kvalitéter håller således inte. Men om man måste välja mellan att ens barn riskerar att dö om det inte får en blodtransfusion och att det kan "ärva" några enstaka (och relativt triviala) karaktärsdrag, så är valet ganska självklart för mig som förälder. Det finns dock fall av transplantation där överförandet av ett karaktärsdrag inte har varit lika trivialt - snarare fatalt.

o

I Aftonbladet 2008-04-09 kunde man läsa om Sonny Graham som hade fått ett nytt hjärta av en donator som hade tagit sitt liv. När han sedan träffade donatorns änka uppstod kärlek – och de gifte sig. Det slutade dock med att även Sonny tog sitt liv.

o

Jag tror dock att hjärttransplantation är ett kapitel för sig som skiljer sig åt från transplantation av andra organ. Många människor som upplever hjärtproblem i sen ålder genomgår exempelvis en personlighetsförändring, ganska så drastisk sådan i vissa fall. Min far hade problem med sitt hjärta några år innan han "gick vidare". Han utvecklade en surhet och ett påfrestande aggressivt temperament som för min mor var ganska så jobbigt att hantera.

o

Inom många andliga traditioner och esoteriska teorier ser man på hjärtat som ett centralt organ hos människan, inte blott fysiskt utan även andligt; såsom platsen för själen. Jag har för mig att man inom gnosticismen (eller någon annan estoterisk tradition) placerade gudsgnistan i hjärtat. I traditionell kristen inkonografi ser man ofta Jesus med ett flammande hjärta.

o

Så jag blir inte förvånad när man genomgår en drastisk personlighetsförändring som är kusligt snarlik donatorns vid en hjärttransplantation. Sålunda, istället för att blodet är sätet för själen så är snarare hjärtat det - även om jag tror att detta påstående är en grov förenkling; som jag har sagt innan så kan man inte begränsa själen till ett rumsligt begrepp. Men själv hade jag nog tackat nej till en hjärttransplantation utifrån mina esoteriska kunskaper och personliga erfarenheter - fast man vet ju inte hur man kommer att välja när man väl står inför dilemmat själv.

o

Hade det dock gällt mitt eget barn hade jag även här inte tvekat; det är inte min uppgift att låta mina övertygelser påverka mina barn utifrån så fundamentala existentiella spörsmål som livet självt.

o
S.R.

Svart magi

Jag erinrar mig en diskussion på ett diskussionsforum angående en tantrikers försök att inför TV-kameror döda den för indierna kände programledaren och skeptikern Sanal Edamaruku, vilket är något av Indiens svar på James Randhi. Naturligtvis skrockade debattörerna över det faktum att den hastiga och onaturliga döden inte infann sig, trots över en flera timmar lång dödsritual. Hela inslaget finns att se på YouTube. Jag kan hålla med om att inslaget är lika mycket komiskt som det är långtråkigt att se på.

o

Det jag dock inte riktigt kan förstå är varför man i exempel som dessa fokuserar så mycker på att håna alla som tror på övernaturliga krafter, såsom magi. Varför är det sällan någon från skeptikerna som ifrågasätter det etiska i att "bruka sig" av svartmagi? Varför ställer man sig inte istället frågan varför det är så lätt för hinduiska "vise män" (vilket ju en tantriker får anses vara) att hemfalla åt något som att vilja döda någon med ockulta krafter?

o

Det finns två vägar inom den trantriska traditionen. Den vänstra handens väg och den högra. Tantrikern i det här exemplet är uppenbarligen en påstådd "mästare" av den vänstra handens väg. Inslaget säger mer om dessa egoister till andliga sökare än om den trantriska vägen (högra handens) i sig.

o

Dessutom ställer jag mig själv personligen skeptisk till att denna typen av svartmagi har en verklig objektiv verkan såpass signifikant att den kan döda någon på detta påstådda sett, och om den nu skulle vara verksamt på något sätt så gör den snarare en större skada på utövaren än på någon annan. Vad jag dock inte förstår är att s.k. tantriker fortfarande idag hänger sig åt en sådan moraliskt förkastlig syssla. Hur kan det någonsin vara moraliskt riktigt att utföra en handling som man själv tror kan leda till sin nästas skada eller död?

o

Denna typen av verksamhet är inte så ofarlig som skeptikerna gärna vill påskynda, ty det finns människor som på fullt allvar tror att man kan bli dräpt av svartmagi, speciellt i underutvecklade länder där det praktiseras regelbundet. Alla har vi väl hört talas om självsuggestionens makt.

o

Å andra sidan är den bästa medicinen att skydda sig från svart magi att hånfullt skratta åt den som Sanal Edamaruku gör i TV-inslaget; om människan inte tror på att hon kan bli drabbad av ondskefull magi kommer dess grepp om henne med största sannolikhet att släppa. Men detta faktum hjälper inte alla stackare som anser sig vara under den svarta magins våld. Även om folkbildning kan göra ganska mycket gott kommer det alltid att finnas folk som tror på att de kan bli dödade av onda gurus psykiska krafter, i synnerhet bland tredje världens underutvecklade länder.

o

Vad jag vill lyfta fram här är att det finns en extra dimension i fall som detta. Det är stor skillnad på det ovan nämnda fallet och exempelvis en reiki-healare. En reiki-utövare har i alla fall ett gott syfte och kan faktiskt hjälpa andra människor att må bättre, må det vara självsuggestion (placebo) eller verklig energetisk påverkan. Den ondskefulle gurun strävar ju efter att skada (och t.o.m. döda) sina medmänniskor. Han kan ju faktiskt göra en del medveten skada, även om det endast kan reduceras till självsuggestion. Sådana där människor lever på sin makt att skrämma sin nästa till lydnad och kontroll. Det är enligt mig ett högst oetiskt beteende och borde bekämpas med mer än blott hånskratt från skeptikernas sida.

o

Men bortsett från den direkta suggestiva tankekontrollen från en svartmagikers sida så kan man inte helt utesluta att ett helt fokuserat sinne, underbyggt av en sant hatisk känsla för att höja koncentrationen och ge emotionell förstäkning åt den magiska viljan, de facto kan åstakomma en psykisk och fysisk skada per distans.

o

För den som på nära håll eller själv har upplevt healing är detta inte längre speciellt otänkbart. Eller för att ta qi-gong eller yoga, etc., som ytterligare exempel. Effekten är dock begränsad och kan inte väcka döda till liv lika lite som det kan döda något levande. Man kan endast påverka naturliga processer vilket är i harmoni med individens (patientens eller mottagarens) vilja och Högre Jagets Vilja. Sålunda är det mycket svårt, eller närmast omöjligt, att skada någon ockult om inte offret själv bjuder in "besvärjelsen" genom sin rädsla. På samma sätt anser många healers att patienten måste vara öppensinnad för den läkande strömningen av kraft för att den skall nå full önskvärd effekt; skepsis har en hämmande effekt i fallet med healing eller skyddande i fallet med svart magi. Som jag tidigare har nämnt så utgör självsuggestionen en stor faktor i allt detta.

o

Skeptikern kommer genast att säga att självsuggestion inte tillhör magins utan snarare psykologins ämnesområde. Men det beror helt på hur man definierar ordet magi, ty det är skillnad på allmänhetens och de initierades definitioner på detta laddade begrepp. Idag separerar man gärna det paranormala och det strikt naturvetenskapliga ifrån varandra. Under renässansen såg man exempelvis inte lika stor skillnad mellan astrologi och astronomi, mellan alkemi och kemi, magi och naturvetenskap, etc. Initierade gör även idag ingen skillnad på exempelvis psykets övernaturliga förmågor och psykiska processer i allmänhet så som den moderna psykologin definierar det. Placeboeffekten är för en ockultist ett bevis på tankens överlägsna makt över kroppen, andens kraft över materian.

o

Dessutom sa jag ovan att självsuggestion var en stor faktor i det hela, inte hela faktorn. När jag sade detta hänsyftade jag i synnerhet till den "svarta magins" påverkan på andra individer. Det finns inneboende skyddsmekanismer (som jag nämnde ovan) som värnar om individens andliga integritet (svart magi är ett övergrepp på den andliga integriteten mer än den fysiska). Det är först när vi själva tillåter oss att bli påverkade av den svarta magin (dvs. tror på dess effekt) som den kan göra oss någon skada. Skeptisim är dessutom det bästa försvaret mot dylik påverkan, även eventuell paranormal påverkan. Detta är som sagt till en viss del även ett faktum vid healing; patientens läkelseprocess blir behjälpt om psyket bjuder in den helande energin. Allt det här kan sålunda reduceras till medvetande och vilja.

o

S.R.

Psi-spår, slagruta och pendel

Jag läste för ganska många år sedan en paranormal avhandling med titeln Psi-Spåret som tar upp ett mycket intressant fenomen som binder ihop psykologi med energilära, de medvetna tankarna med verkliga och påtagliga energier, vilket är högintressant utifrån ett ockult och magiskt perspektiv.

o

Själva grundidén är att en tanke skickar ut en stråle rakt ut från kroppen, från en punkt strax under naveln, till en plats där tanken "uppehåller sig". Om du exempelvis tänker på en detalj hemma i din lägenhet medan du sitter på din arbetsplats så kommer du att sända ut en tankestråle, kallat "psi-spår", rakt mot denna plats i din lägenhet. Denna stråle kan sedan medels en slagruta (på engelska kallat dowsing) kännas av och lokaliseras. Denna tankestråle går igenom de mesta material, även massivt sten. Det enda material som effektivt hindrar psi-spåret är underligt nog aluminiumfolie. Det är i alla fall vad man kom fram till i denna mycket intressanta avhandling som utfördes av en psykiatriker, med förkärlek för det paranormala, tillsammans med en slagruteman.

Boken är utgången från förlaget men är relativt lätt att få tag på i antikvariat. Här är all nödvändig information för vidare efterforskning i ämnet:

Bokens titel: Psi-Spåret - En studie av ett grundläggande
psi-fenomen.

Författare: Göte Andersson.

Förlag: Nyköpings Tvärvetenskapliga Bokförening.

Utgivningsår: 1994.

ISBN: 91-970972-8-4.

Jag kan själv inte bekräfta om bokens huvudtes stämmer eftersom jag själv inte har sett något psi-spår men jag tycker att teorin verkar plausibel utifrån mina kunskaper om den mänskliga auran. Den verkar bekräfta österländska teorier om Qi eller Ki, något som bl.a. är väsentligt i den kinesiska akupunkturläran. Det är också bekräftat av de energier som används i diverse healing-sammanhang, exempelvis hos Reiki. Teorin är definitivt intressant och det hade varit bra om det gjordes mer vetenskaplig efterforskning i ämnet.

Problemet med paranormala fenomen som psi-spåret är att det inte finns några kända redskap eller instrument som används inom den etablerade vetenskapen som kan se eller kvantifiera dessa immateriella fenomen, av den enkla anledningen att de inte är materiella. Erkänner man inget annat än dessa materiella redskap så kommer man aldrig acceptera några som helst paranormala fenomen eftersom de inte går att mäta. Men om man ändå vill studera fenomen såsom "psi-spåret" är man tvungen att förlita sig på ett annat redskap; människan. Problemet med människan är att det inte är ett fulländat redskap, tyvärr, men det är det enda vi har för att erhålla kunskap om det paranormala och om andliga dimensioner. Så därför är man tvungen att ta till slagrutemän i fallet med experimenten med psi-spåret. Man behöver då i så fall acceptera att slagruta fungerar. Gör man inte det kan man helt ignorera boken jag har refererat till ovan.

o

Det intressanta är att psi-spåret och efterforskningen kring dess existens verkar bekräfta slagrutans giltighet, vilket naturligtvis även öppnar upp för olika likartade paranormala fenomen och tekniker, såsom bruket av pendeln.

Kritik har naturligtvis framförts mot denna metods giltighet, bl.a. av Jesper Jerkert. James Randi, mannen som har tagit på sig en livsuppgift att avslöja allehanda charlataner inom de ockulta konsterna, utförde ett idag klassiskt experiment med slagrutemän i Australien för några decennier sedan.

o
Faktum är att man i experimentet från filmen faktiskt kom fram till slutsatsen att det var 20% av slagrutemännen som hade korrekta avläsningar av rinnande vatten. Detta är inte helt övetygande men ändå över den statistiska slumpen på 10% som det refererades till i filmen. Man kan dock med rätta fråga sig varför Randi och hans personal inte belyste dessa siffror mera utan endast betonade det totala medelvärdet? Denna typen av blinda fläckar är ganska så typiska i dessa sammanhang och bekräftar endast tesen om forskaren som medskapare av sitt forskningsresultat.

Annan tankeväckande kritik som framförs mot slagrutan är att med tanke på hur mycket vattenkällor som finns i Sverige så anses det vara relativt lätt att med ren slump hitta vatten. Dock utesluter inte detta att slagruta faktiskt fungerar med vissa känsliga personer. Jag tycker fortfarande att det är intressant att det just var vatten som James Randis experiment hade bäst utslag på. Jag är nämligen övertygad om att vatten är bland de mest ledande och lagrande fysiska materialen. Detta bekräftas bl.a. av homeopatin, men även av den japanske forskaren Masaru Emotos experiment på iskristaller och hur de påverkas av yttre faktorer och mänskliga tankar, etc. Rimligtvis borde ytliga ådror få slagrutan att reagera starkare.

o

Jag har en personlig anekdot som jag skulle vilja dela med er. I min barndom kände jag och min familj en äldre slagruteman som var mycket populär och anlitad. Han hade själv ett stort självförtroende på sin förmåga. Han använde trädklykor formade som ett "Y" och visade en gång upp sina konstarter. Först gjorde han ett eget försök och klykan visade ett stort utslag. Därefter fick min far göra det samma utan att det hände något överhuvudtaget. Min far fick då ställa sig på den punkt som slagrutemannen hade fått utslag på. Han bad min far att hålla i klykan så hårt han kunde med sina båda händer. Sedan lade han sin hand på min pappas axel och då plötsligt drog klykan omedelbart nedåt mot marken med en sådan kraft att barken lossnade runt min fars händer. Detta fick mig att bli övertygad om att det jag såg var ett äkta paranormalt fenomen.

o

Jag inser att anekdoter som det ovan redovisade inte räknas som vetenskaplig fakta. Men personliga erfarenheter är sannerligen viktiga just för den individen som erfar dem. Det är fortfarande personliga erfarenheter som bör avgöra vad vi tror och inte tror är sannolikt. Så har det alltid varit från människans barndom. Kvalitativa forskningsmetoder är de äldsta och är fortfarande giltiga för att bilda den enskilda personens världsbild. Människans psyke är så utformat att det tror intuitivt på det som det själv har sett och upplevt. Varför skall vi tro på något som någon har sagt bara för att han har en vetenskaplig titel och kan uppvisa ett dokument för att bevisa sin tes framför det som vi själva upplever och ser?

o

Vi hade inte haft någon modern psykologi om det inte hade varit för Sigmund Freuds egna kliniska erfarenheter med sina patienter. Naturvetenskapen är dock överlag benägen att avfärda psykoanalys (eller den psykodynamiska teoribildningen) som rena rama fantasier. De förnekar det omedvetna och dynamiska processer hos individen. Det är ju häpnadsväckande trots att de flesta av oss intuitivt vet att Freud hade rätt i ganska mycket. Jag säger inte att kvalitativ metod är bättre än den kvantitativa. Jag menar dock att det är rationellt att tro på det man ser och upplever med sina egna ögon. När förnuft och intuition bekräftar varandra är sannolikheten ganska hög för att man har erfarit någonting genuint och sant.

Sedan erkänner jag naturligtvis den ideomotoriska effekten såsom en förklaringsmodell för många av dessa fenomen. Jag är även medveten om att slagrutan av sorten "Y" är lätt att få att svänga med små rörelser. Men det syns ganska tydligt eftersom klykan "tänjs" eller blir böjd. Vad som sedan i sin tur påverkar det undermedvetna till dessa rörelser är ju omdiskutabelt. Jag kommer dock så väl ihåg att min far höll i klykan med ett fast grepp och höll sina händer helt stilla. Jag minns så tydligt att klykan själv föreföll dras nedåt mot marken. Det som dock är så anmärkningsvärt är att barken lossnade från klykan vilket bekräftar att klykan slets i hans händer som om den hade en egen kraft. Så den ideomotoriska effekten känns mer långsökt rent logiskt jämfört med tanken att det faktiskt var en kraft som påverkade grenen.

o

Sedan är jag övertygad om att det inte är klykan själv som "lever" utan att den påverkas av människan, vilket påvisas av att den rörde sig först när slagrutemannen tog tag om pappas axel; han överförde sin förmåga som leddes genom min fars kropp, över klykan och ner mot vattnet (om det nu fanns vatten där; vi grävde aldrig för att se efter). Jag kan dock inte se en rationell förklaring i den ideomotoriska effekten (små skakningar i händerna) att denna skulle få klykan att snurra i min fars händer så att barken lossnade.

Nu kanske läsaren undrar vad allt detta har att göra med Golden Dawn och den Rosenkorsiska Traditionen. En hel del faktiskt. För att börja med psi-spåret så anser man inom Golden Dawn att ett tankespår kan lämna auran (eller ”förnimmelsesfären”) i samband med ”astrala resor”, dvs. när man ”skådar in i andevisionen” (eng. "scrying in the spirit vision") genom vissa symboler som korresponderar med vissa existensplan. Tankestrålen representerar då olika grader av projektion, och i vissa gynnsamma situationer kan en avbild av auran formuleras i andra sidan av tankestrålen vilket resulterar i genuin astralprojektion, det som kallas för ”färdande i andevisioinen” (eng. "travelling in the spirit vision").

Utöver detta så verkar psi-spåret bekräfta att man med tankens kraft kan ladda ett föremål, exempelvis en talisman. Talismanisk magi utgör en viktig ingrediens inom Golden Dawns magiska system. Exempelvis ”konsekrerar” magikern sina verktyg eller redskap som denne använder i det rituella magiska utövandet.

Sedan är det ett faktum att man inom R.R. et A.C. (Golden Dawns Inre Orden) även brukade sig av vissa klassiska divinationstekniker såsom ”vandrande bord”, skådande i kristallkula samt pendel. Den sistnämnda kallas ”the ring and the disc” och brukar sig av en cirkulär karta med syboler, bl.a. hebreiska bokstäver och allt som korresponderas med dessa (inklusive färger), över vilket man håller en speciellt konstruerad ring suspenderad från en tråd (se illustrationen nedan). Pendel är en teknik som är snarlik slagruta i det att den ideomotoriska effekten brukas för att få svar som erhålls från de klärvoajanta förmågorna hos utövaren.

Avslutningingsvis vill jag problematisera den ideomotoriska effektens innersta väsen i samband med bruket av pendel. Man kan konstatera att det i de flesta fall handlar om omedvetna små muskelrörelser som får pendeln att svänga. Men vad är det som påverkar det omedvetna i sin tur? Inom den ockulta läran kallas det omedvetna för det subjektiva sinnet eller det undermedvetna. Det undermedvetna förmedlar sina intryck om omvärlden som det erhåller av sinnena vidare till det jag-medvetna, dvs. det vakna jagmedvetandet - ”jaget”. Men förutom att förmedla den yttre världen för oss, förmedlar den även paranormala, översinnliga och andliga ”intryck”.

Många översinnliga intryck och klärvoajans tillhör det omedvetna eller det undermedvetna, men den sanna intuitionen sägs kunna härledas från en tredje instans i psyket kallat det övermedvetna, en del av det mänskliga själslivet som även erkänns av diverse transpersonella psykologiska skolor. Inom den Jungianska skolan motsvarar detta det kollektiva omedvetna. Inom detta finns Självet eller Det Högre Jaget såsom en psykisk instans, vilket motsvarar ”jaget” i det jag-medvetna, bortsett från att den senare är en blek återspegling av det övermedvetnas ”Jag”. Sålunda kan i ljuset av denna ockulta lära pendeln visa vägen till dels klärvoajanta sidor i det undermedvetna men även till intuitiva källor i det innersta hos människan.

S.R.

Den andliga vetenskapen som botemedel mot vår schizofrena världsuppfattning

0

Sedan ”upplysningstidens” genombrott har vetenskap och religion (eller andlighet i största allmänhet) varit helt separerade ifrån och ofta gått i polemik mot varandra. De ses idag som varandras motsatser. Tillståndet i vårt samhälle och vår kultur är sålunda disassocierat, schizofrent. I sociologiska termer kan man här tala om en äkta ”störning” och ”sjukdom”. I antiken och även så sent som under renässansen var dock religion eller andlighet och vetenskap två sidor av ett och samma mynt; kulturen och samhället var integrerat. Det var ett mått på friskhet och sundhet som saknar några paralleller idag. Det är en myt att religion per definition förtryckte vetenskap och forskning, i alla fall under renässansen och framgent, även om det naturligtvis finns bevis på motsatsen. Faktum är att den kristna kyrkan bidrog med en infrastruktur som banade vägen för vårt moderna akademiska system, universiteten. I kölvattnet på den protestantiska reformationen i Sverige stängdes alla universitet, vilket då drevs av de olika munkklostren. Vår drottning Christina, den sista Vasa-regenten, abdikerade till katolicismen och flyttade till Rom för att hon fann Sverige vara för underutvecklat för hennes akademiska behov; i Rom flödade all modern kunskap och vetenskap utan någon uppenbar konflikt med den katolska kyrkan. Detta innefattade även esoteriken, såsom Hermeticismen och Qabalah.

Om vi för ett ögonblick vrider tillbaka klockan ytterligare ett halvt millenium kan vi se att det framför allt i arabvärlden florerade ny och ”modern” vetenskap i kölvattnet på Muhammeds nyerövrade imperium, som en nödvändig kontrast till den då mörka kristna medeltiden. Det intressanta här är att det ofta handlade om en andlig eller esoterisk vetenskap som uppenbart kunde leva i harmoni under beskydd av den nya världsreligionen Islam. Alkemin, för att ta ett exempel, ”adopterades” av araberna när de erövrade den hellenska kulturen i Egypten, såväl som grekisk vetenskap och filosofi (som per definition omfattade en andlig världsbild). Men de nöjde sig inte med att översätta denna lära till arabiska, de gjorde egen efterforskning med dessa egypto-hellenska hermetiska läror som grund och utvecklade exempelvis alkemin flera steg.

Man måste sålunda göra en skillnad på (dogmatisk) religion och andlig vetenskap. Hermetikern Aleister Crowley sammanfattade det väl med devisen: ”The aim of religion, the method of science”. Andlig eller ockult vetenskap handlar alltså inte om att förlita sig på dogm utan vara nyfiket experimenterande. Man utgår ofta från en tradition som en referensmall men samtidigt är man öppen för att experimentera och undersöka, bekräfta eller dementera. Den esoteriska eller ockulta världsbilden bygger också på empiri och en tro på ockulta naturlagar. Skillnaden ligger snarare i att den moderna (positivistiska) naturvetenskapens metod lägger större vikt vid det kvantitativa (stort empiriskt men ytligt urval) medan den ockulta lägger sin vikt vid det kvalitativa (litet empiriskt men djuplodande urval). Dessa två synsätt existerar även inom den etablerade vetenskapen, i synnerhet inom samhällsvetenskapliga och beteendevetenskapliga grenar. Den kvalitativa metoden kallas hermeneutik, vilket ej skall förväxlas med hermeticism, som dock har samma etymologiska ursprung; guden Hermes, gudarnas budbärare. Ockultismen, även om den har vissa naturvetenskapliga anspråk, är främst en beteendevetenskap (enligt mitt sätt att se på det) då den främst handskas med själsliga kvaliteter.

Skillnaden, i det stora hela, mellan klassisk naturvetenskap och andlig vetenskap är att man erkänner människan som ett instrument för kunskapande om andliga dimensioner. Man har alltså ett andligt perspektiv på tillvaron i sitt kunskapande. Den personliga erfarenheten och upplevelsen ställs framför textböckernas förklaringsmodeller eller heliga böcker och dogm.

Jag är dock fullt medveten om att människan inte är ett fulländat instrument, vilket ofta behöver ansenlig mängd av ”kalibrering” för att vara acceptabelt tillförlitligt. Men det är det enda vi har att tillgå. Man får dock inte glömma bort att detta även gäller för naturvetenskaperna. Ett forskningsresultat kan ju ytterst sätt aldrig avskiljas från människan i hennes roll som observatör och experimentator, något som bekräftas av kvantfysikens moderna rön. Människan är en medskapare av sitt universum. Utifrån min esoteriska världsåskådning är det en självklarhet att jag ser mig själv som utgörande en integrerad del med min omgivning och denna insikt ger mig drivkraften att söka efter självkännedom, ty jag är övertygad om att man genom kännedom om sig själv kan nå kunskap om alltet. I detta finner jag bekräftelse i hermeticismens vetenskapliga paradigm och dess föreställning om mentalism. Mitt perspektiv är sålunda främst den religiöse mystikerns. Sålunda utgår mitt kunskapande från mitt personliga arbete med självförbättring och insikter om de andliga dimensionerna. Även vissa moderna vetenskapsmän har antingen medvetet eller omedvetet håvat ur samma ursprungliga källa vari esoteriker och mystiker finner sin yttersta inspiration. Man kallar det i dagligt tal för geni. När Einstein presenterade sin avhandling 1905 saknade den så gott som referenser till annan litteratur. Den blev också kritiserad för att vara en ren teori men har som sådan dock blivit bekräftad av nya vetenskapliga rön under årens lopp sedan dess. Även om en del blev bevisat med tiden så har en hel del bekräftats först efter Einsteins död.

Det som är intressant här är att hans teori troligtvis stämmer och alltså måste ha gjort det trots avsaknaden av bevis. Hur kunde Einstein ha insett det riktiga i sin teori? Visserligen var den till viss del influerad av ett par andra forskares slutsatser, men mycket var hans egna stoff som han fick till sig i en kombination av att observera vardagliga händelser och genom att kontemplera tillvarons fenomen (Einstein var en grubblande natur). Jag såg en gång i tiden ett program som handlade om Einsteins liv och hur han fick idén till sin speciella relativitetsteori och läran om ljusets natur. Han satt i skogen, spelade på sin fiol (han var artistiskt lagd) och observerade ljuset genom bladen på ett träd. I detta högst fokuserade tillstånd insåg han plötsligt hur det hela stod till. Detta liknar ganska mycket det meditativa tillståndet hos en mystiker; många mystiker finner sin inspiration och sina gudomliga upplevelser genom att kontemplera naturens skönhet.

Ett annat exempel är kemisten August Kekulé som under en period hade arbetat med (dvs. kontemplerat) den molekylära strukturen kring ämnet bensen men fruktlöst stångat sin panna blodig. I en dröm såg han plötsligt en ouroboros (ormen eller draken som biter sig i själv i svansen; vilket för övrigt är en återkommande alkemistisk symbol av hög signifikans) och när han vaknade så insåg han hur han skulle lösa formeln. Den fick en cirkulär form, precis som den hos en ourobous.

Båda dessa herrar var framstående forskare med en gedigen akademisk bakgrund och mycket teoretisk kunskap. De var dessutom djärva och vågade gå emot gense uppfattningar om vad som var vedertagen sanning. Utbildning och att våga tänka i nya banor är naturligtvis viktiga egenskaper hos alla vetenskapsmän. Men vad var det egentligen som skiljde ut Einstein och Kekulé från andra av sina samtida forskarkollegor, varav säkert många också var välutbildade och kunde tänka i annorlunda banor? Utbilning, intellekt och självständigt tänkande ger nog inte hela förklaringen. Båda dessa upptäckter och vetenskapliga rön är dock goda exempel på meditationens principer. Vad som helst kan egentligen sätta igång intuitionen. Vad som krävs är ett objekt att kontemplera. Men samtidigt är det lättare att nå de mer kreativa sidorna hos sig själv och intuitionen i drömmarna då det undermedvetna står på vid gavel. Ofta kommer svaren när man minst anar det.

Einstein och Kekulé är båda bevis för att det är geniet hos människan som kommer med de verkligt stora upptäckterna om tillvarons natur, inte blott det rationella sinnet. Vad det rationella sinnet måste göra är att försöka bekräfta det intuitiva sinnets upptäckt och se om det står sig mot ett logiskt resonemang. Att enbart observera mätbara fakta kan endast leda till begränsade slutsatser som endast skrapar på ytan av tillvaron. Denna empiriska och kvantitativa (positivistiska) väg i forskningen är dock fullt tillräcklig för människan för att få adekvat kunskap om världen för att kunna skapa sig en funktionell tillvaro här på jorden. Men om man såsom vetenskapsman eller kunskapare vill sträva efter att knäcka de stora mysterierna i tillvaron så måste man söka sig längre än till det kvantifierbara, och sålunda efter andra själsliga (kognitiva) egenskaper än logiken. Sålunda ser jag inte det ena som uteslutande det andra, utan som två olika vägar till att nå till kunskap och som bör komplettera varandra.

Dessutom är det väl om det ena kan bekräfta det andra. Vi kommer dock alltid att hamna i spörsmål där den kvantifierbara vetenskapen inte kan bekräfta vissa aspekter av tillvaron. Men i många fall är det logiskt att förutsätta den relativa ”sanningen” i en viss teori även om man inte har några hårddata för att bekräfta den. Det finns en del teorier inom naturvetenskapen av detta slag, exempelvis strängteorin och den om ”big bang”. Vi kan se effekter i naturen som kan tolkas såsom följdverkan av fenomen som omfattas av dessa teorier; de kan bekräftas indirekt. Vissa saker är således inte falsifierbara, men likväl antar vi dem som plausibla på grund av att det är logiskt att göra det och för att vi idag saknar en bättre och djupare förklaring.

Många människor anser de svar som religionen kommer med på de eviga frågorna om tillvaron som fullt rationella. Många västerlänningar har genom logiken kommit fram till att reinkarnation är den mest rationella förklaringen till syftet med tillvaron och exempelvis bekräftas av evolutionsläran, för att ta ett exempel. Våra insikter om själens natur är dock högst begränsad. Tillvaron är paradoxal och cirkulär, inte logisk och linjär. Den är inte heller differentierad och kaotisk utan utgör istället en helhet och harmoni. Detta är om något ett ”faktum” som har bevisats av både relativitetsteorierna och den moderna kvantfysiken, men också med hjälp av modern hjärnforskning.

Skepticism är bra och hälsosam. Men det får inte leda till att man låser in sig i sitt sinne och inte är ödmjuk nog att inse hur lite man egentligen vet idag, både som individ och såsom art. Genom att låsa fast oss vid förutfattade föreställningar kan vi gå miste om mycket i tillvaron och flera ”stora” upptäckter inom vetenskapen. Vi bör odla en kultur som bejakar både logiken och intuitionen; att de båda och tillsammans är kungsvägen till en ökad förståelse för vår tillvaro.

Problemet med översinnliga och ”övernaturliga” fenomen är att det inte finns några kända redskap eller instrument som används inom den etablerade vetenskapen som kan se eller kvantifiera dessa immateriella fenomen, av den enkla anledningen att de just inte är materiella. Erkänner man inget annat än dessa materiella redskap så kommer man aldrig acceptera några som helst paranormala fenomen eftersom de inte går att mäta. Av denna anledning försöker den logiska positivismens apostlar att vederlägga det empiriskt väl underbyggda fenomenet ut-ur-kroppen-upplevelser och nära-döden-upplevelser, två fenomen som är nära besläktade med varandra. Det gemensamma är att man upplever sig själv vara separerad från sin fysiska kropp, ofta sammanbunden med en silversträng, svävande och observerande det som sker i tiden och rummet. I en nära döden upplevelse övergår dock denna känsla av separation från kroppen i att man sugs in i en svart tunnel som slutar i en öppning av ljus. Så långt bekräftar många människors upplevelser varandra, oavsett geografiska, demografiska och kulturella skillnader.

I dag framför man teorier om att magnetiska fält och elektriska stimuli i vissa centra vid tinningloberna frammanar ut-ur-kroppen upplevelser, och att de även skulle förklara fenomen som bortrövanden av aliens (alien abductions). Även om dessa laboratoriemässiga resultat inte kan ifrågasättas i sak utgör forskarnas slutsatser ytterligare ett exempel på hur den moderna vetenskapliga metoden biter sig själv i svansen genom att ta på sig allt för snäva skygglappar.

Om man nu skall använda ockhams rakkniv såsom ett argument (vilket ständigt åberopas av de materialistiska skeptikerna) så tycker jag att desperata naturvetenskapliga förklaringar på ut-ur-kroppen-upplevelser, nära-döden-upplevelser och mystika tillstånd (såsom dem hos tibetanska eller kristna munkar och nunnor) är långsökta i jämförelse med att helt enkelt godtaga upplevelserna såsom genuina, dvs. att det man upplever är en faktisk händelse eller upplevelse av en realitet; den enklaste lösningen måste alltid vara oberoende av rådande paradigm, hur revolutionerande slutsatsen än är. Det empiriska materialet är ju inte så litet direkt. Mystiska upplevelser bekräftas även av vissa slutsatser som har presenterats av kvantfysiker; det tvärvetenskapliga argumentet. Att använda förnuftet och logiken i sig självt som argument mot fenomenen jag räknade upp ovan håller alltså inte. Det måste helt enkelt handla om övertygelse, ett val eller preferens av en trosföreställning (eller epistemologi). I detta avseende är ”troende” ganska lika ”ateister”. Vi väljer helt enkelt den trosföreställning som vi trivs bäst med själva. Allt kan sålunda reduceras till subjektet såsom observatör och medskapare av sitt universum.

Skillnaden mellan naturvetenskapen och religionen är att naturvetaren (i alla fall vissa av dem) inte själv erkänner eller inser detta till fullo; sitt sinnes egna begränsningar i att uppfatta verkligheten som den verkligen är. Felet som den religiöse gör är å andra sidan att missta sin tro för sanningen (såsom absolut sanning). I det här fallet är vetenskapsmannen benägen att inse att en tes kan falsifieras och revideras av nyare upptäckter. Båda två är dock dömda till tolkning.

Anledningen till varför de materialistiska skeptikerna (ateisterna) har så svårt att ta till sig ovanstående påstående och föreställning om att alla människor är dömda till tolkning, ergo tro, är att de associerar ordet tro med ”religion” eller "flum". I sin vidare bemärkelse utmärker tro ett kognitivt fenomen som utgår från att hjärnan aldrig kan uppfatta verkligheten som den är utan alltid måste tolka tillvaron på grund av dess höga komplexitet; hjärnan förenklar för att vi skall kunna få grepp om den. I epistemologisk mening, och enligt den teoretiska filosofin, så handlar alla mänskliga föreställningar om tro och preferenssystem, även de som har tron om att de hyser en vetenskaplig föreställning. o

För att återkoppla till de paranormala fenomenen ovan, vilket bekräftar tesen om själens oberoende av kroppen, så hävdar jag inte att något måste vara sant bara för att många har upplevt samma fenomen. Men på samma vis kan ingen med säkerhet heller hävda att neurologernas förklaringsmodell (att allt endast handlar om ett mystikt kretskort i hjärnan) måste vara sann bara för att man empiriskt kan belägga kopplingen hjärna = mystik upplevelse. Vad båda ”lägren” kan vara överens om att empirin bevisar är att denna koppling (mellan ett område i hjärnan och upplevelsen) existerar.

Man kan alltså vara ganska överens om förutsättningarna och begränsningarna i det empiriska materialet. Där ”troende” och ”skeptiker” skiljer sig åt är hur de väljer att tolka det empiriska materialet, i slutsatsen. Ingen av dem kan dock hävda att den andre har fel i sina slutsatser, även om de gärna hoppas att deras egen slutsats är sann. Jag tror att sjävbevarelsedriften hos alla människor vill göra gällande att vi inte lever i en villfarelse och lögn. Vi tror att vår nästa lever i en villfarelse, men vi kan inte veta helt säkert. Alltså har vi någonstans en annan kvalitet i själen (eller psyket om man hellre vill kalla det så) som gör att vi har valt att välja en viss trosföreställning i denna fråga.

Jag tror inte någon med absolut säkerhet kan hävda att det enbart är logiken som ligger bakom respektive val, att tro eller inte tro på paranormala och andliga fenomen. Den intressanta frågan som då inställer sig är: Vad ligger egentligen bakom våra olika val av trosföreställningar? Skeptiker utgår i allmänhet och felaktigt ifrån New Age, eller den så kallade nyandligheten, i sin kritik mot de andliga och esoteriska underströmmarna i samhället. Det dock är en ENORM skillnad mellan New Age och traditionell Hermeticism, den vetenskapsmodell och konstart som direkt härstammar från den egyptisk-hellenistiska traditionen i Alexandria.

Det som dock är bra med New Age är att den leder till en större öppenhet kring dessa frågor och att den vågar ifrågasätta det rådande vetenskapliga paradigmet; dess funktion är främst sociologisk. Vill man söka sig till de sanna mysterierna, och hoppa över allt irrelevant (exempelvis spiritism) och kommersiell ytlighet (smörgårdsbordsprincipen; ät lite av allt) så bör man söka sig till en genuin mysterieskola och ett traditionellt initiatoriskt ordenssällskap. Där erbjuds man en tuff och systematisk träning i de ockulta vetenskaperna och konsterna. Det är en STOR skillnad mellan en genuin mysterieskola och en workshop i A Course of Miracles över en helg; man får inte blanda ihop äpplena med päronen.

Ockultister eller esoteriker (i ordets rätta bemärkelse) är mycket skeptiska till det mesta, även sina egna erfarenheter. De har dock en tro på det andliga i tillvaron. Men till skillnad från många godtrogna new age-anhängare så söker de genom sin vetenskapliga metod (Hermetismen och Qabalah) att få empiriska bevis på den andliga existensen; de söker gnosis. Naturligitvis håller inte ens detta det positivistiska vetenskapliga ”måttet” men det är egentligen inget problem för man måste lämna detta tankesätt för att överhuvud taget kunna efterforska det mystika i tillvaron. En hermetiker observerar (främst genom introspektion) utifrån vissa givna och traditionella föreställningar om ”naturlagar”. Liksom med traditionell modern vetenskap har dessa genom århundraden reviderats och vederlagds av andra och nyare upptäckter.

Ockultismen från 1800-talet och framgent har tagit stora influenser från den moderna vetenskapliga metoden. Som jag har sagt innan så är det observerande förnuftet en viktig ingrediens i denna metod, något som ofta saknas bland anhängare till New Age. Det som tillkommer i den hermetiska metoden är att man förlitar sig på den mänskliga föreställningsförmågan (fantasiförmågan) och intuitionen såsom ”teleskop” och ”mikroskop”.

Den ockulta träningen syftar till att ”kalibrera” detta mänskliga instrument genom olika andliga övningar och den initiatoriska processen. Inom de Hermetiska-Qabalistiska mysterieskolorna finns det inte mycket utrymme för den personlighetskult som behäftar de nyandliga ”träskmarkerna”. Man får inte godta något som någon annan ”guru” har skrivit utan att man kan verifiera det med egna experiment och erfarenheter.

Inom de Hermetiska-Qabalistiska mysterieskolorna följer man en tradition som sätter vissa grundförutsättningar och en referensram så att man överhuvudtaget har något att utgå ifrån. Sedan skall man genom eget arbete och experimenterande verifiera eller vederlägga ”sanningarna”. Även om man delar en del gemensamma värderingar och föreställningar så skiljer sig världsbilden åt ganska mycket mellan olika initierade. Den egna efterforskningen och nyfikenheten stimuleras och underblåses; det handlar inte om sekterisk verksamhet eller personlighetskult ty detta skulle endast hämma den andliga personlighetsutvecklingen. Allt handlar i slutändan om den personliga gnosis, inte om skrifter.

När det gäller ateister så har de i stort sett samma förutsättningar som vi esoteriker. Det mesta av vår naturvetenskapliga världsbild har vi blivit inlärda genom intellektuella studier i skolorna och endast en mycket begränsad möjlighet till att genom egna experiment själv bekräfta eller vederlägga hypoteserna. Samma sak för oss som har vigt våra liv åt Den Konungsliga Konsten. Vi börjar med teoretiska studier men är själva tvungna att genom egna experiment verifiera eller vederlägga. Jag skulle vilja påstå att en initierad esoteriker har en mer personligt verifierad och underbyggd världsbild än de flesta ateister med sin materialistiska och mekaniska världsbild som förlitar sig på dagens erkända auktoriteter. Att vara esoteriker och ockultist är det samma som att vara en andlig forskare.

S∴R∴

En apologi för den alternativa medicinen

o

Expressen har sedan 18:e februari 2008 ställt frågan till sina läsare om de tror på synskhet. I skrivande stund är det 57,6 % som har skrivit jakande. Detta kan överföras till liknande undersökningar om alternativmedicin som har ungefär samma siffror avseende på antalet tillfrågade som har sökt upp alternativa behandlingar. Skeptiker brukar bortförklara det hela till att det mest är kvinnor, lågutbildade och människor ur de lägre samhällsskikten som söker sig till det ockulta och alternativmedicinen.

o

Uppenbart är det tillräckligt hotfullt att en majoritet av Sveriges befolkning tror på en högre kraft och något mer än det fysiska, och därför är det bekvämt att bortförklara denna såsom utgörandes av kvinnor och lågutbildade. För män med hög utbildningsnivå kan ju bara inte hysa sådana vidskepliga föreställningar...eller hur? Min högst ”ovetenskapliga” och personliga observation är att förvånansvärt många högskoleutbildade (och motsvarande) män dras till det ockulta och mystiska, inte minst alternativmedicinen.

Jag skulle vilja rekommendera en bok med titeln Den Självläkande Människan, skrivet av Susanna Ehdin (1999). Författarinnan ger en hänvisning till en artikel i Journal of the American Medical Association från november 1998. Forskarna redovisade i denna artikel ett forskningsresultat angående alternativa behandlingsmetoder att 46% av de tillfrågade hade sökt sig till den alternativa medicinen. Det intressanta var inte den höga procentsiffran (vilket som sagt bekräftas av flera studier) utan att de som sökte sig till alternativmedicinen i regel hade en högre utbildning jämfört med genomsnittet och att de sökte sig till alternativa behandlingar eftersom det bättre stämde överens med den egna synen på hälsa och livet.

o

Så vi kan definitivt ta död på den gamla myten om att det främst är lågutbildade som närmar sig ”ockultismen” och New Age. Detta bekräftar även min egen erfarenhet. Tvärtom verkar utbildning, ju högre desto bättre, befria människan och ge henne ett kritiskt förhållningssätt gentemot gense tankemodeller och vetenskapliga dogmer.

o

Men, för att återgå till undersökningen, även om 30% av dem som uppsökte alternativa behandlingar började uppsöka skolmedicinsk behandling mer sällan så hade väldigt få tappat förtroendet för skolmedicinen i allmänhet. Snarare såg de på de olika terapierna som kompletterande.

o

Detta kanske är framtidsmoddellen, att ”traditionell” vetenskap måste samsas med och inbjuda ”alternativ” forskning, och vice versa. Jag tror att ett sådant samarbete skulle bära god frukt för hela mänskligheten.

Vissa har ur några studier som National Longitudinal Study of Youth och metastudien Mensa (vilket omfattade 42 studier), jämförande intelligenskvot och utbildningsnivå hos ateister och religiöst troende, dragit slutsatsen att den troende gruppen är överrepresenterade hos kategorierna låg utbildning och/eller låg intelligens.

Dessa undersökningar måste problematiseras en aning. Varför uppkommer denna skillnad? Vilka demografiska grupper har man utgått från?

o
Om jag får spekulera lite så misstänker jag att det är en stor skillnad i utbildningsnivå på den traditionellt religiöse och den som söker sig till den s.k. nyandligheten och alternativmedicin. Med risk för att låta fördomsfull gissar jag att lågutbildade individer oftare förbannar nyandlighet och ockultism såsom ondskefull; de hemfaller åt vidskepliga slutsatser. Att välja att gå till en homeopat i Sverige är ett medvetet val då man på något sätt har kommit till slutsatsen att skolmedicinen är otillräcklig. Jag har träffat många seriöst andliga sökare av sorten ”privatreligiösa” med högskoleutbildning eller motsvarande. Min egen erfarenhet bekräftar den undersökning som Ehdin refererade till. Man kan sålunda inte dra alla troende över en kam; det är en skillnad på institutionaliserad andlighet och andliga underströmmar.

Jag utgår dock inte från att mina personliga erfarenheter är en allmängiltig sanning. Vad jag vill peka på är att olika undersökningar uppenbarligen har kommit fram till olika resultat. Förklaringen till detta kan antingen vara bristande forskningsmetodik eller att man helt enkelt har haft olika demografiska urval.

o

Jag accepterar argumentet att majoriteten av de som tror på en andlig existens är lågutbildade, om vi gör ett tvärsnitt över hela jordens befolkning. Men jag ifrågasätter att man kan göra en rättvis jämförelse mellan exempelvis hinduer i Indien och privatreligiösa i Sverige. Det finns flera olika vägar till en andlig insikt, och som jag kan se det finns det i huvudsak två:

i) Religiös tro som bygger på inlärning, indoktrinering och vana; det egna mogna övervägandet och valet är av underordnad betydelse.

ii) En religiös omvändelse senare i livet som beror på en personlig insikt eller upplevelse; ett moget och rationellt val som är oberoende av direkt yttre sociala faktorer.

Vad jag misstänker (om vi utgår från att metodiken har varit korrekt) är att slutsatsen i Journal of the American Medical Association har fångat in en annan demografisk grupp jämfört med den kategori som de senare undersökningarna har utgått ifrån (och som troligtvis överensstämmer med den senare gruppen ii), och att denna grupp är mer benägen att uppsöka alternativmedicin jämfört med demografiska grupper med en ”lägre” social ställning.

o

Anledningen till att jag är benägen att dra denna slutsats är att mina egna erfareheter bekräftar detta. Saken är också den att de flesta människor som dras till esoterik, ockultism, new age et al faktiskt inte förnekar den förhärskande vetenskapen, vilket undersökningen i Journal of the American Medical Association också har lyft fram. Snarare använder de dessa alternativa världsmodeller som ett komplement till den naturvetenskapliga, av den enkla anledning att naturvetenskapen aldrig kommer att tillfredställa människans alla frågor, i synnerhet inte de existentiella frågorna. Det är extremt få människor i Sverige som helt förkastar den naturvetenskapliga världsbilden. Många av oss esoteriker är i och för sig mer skeptiska och kritiska till den än exempelvis majoriteten av Sveriges befolkning är, men det är väldigt få av oss som avfärdar den helt.

Personligen är jag tämligen kritisk till skolmedicinen och ser på många AT-läkare (speciellt på vårdcentraler) som rena rama kvacksalvare, samtidigt som jag verkligen uppskattar och aldrig skulle neka någon specialistvård och i synnerhet inte västerlandets kirurgi. Den moderna fysiken har också mycket intressanta idéer, som mer och mer verkar bekräfta en ”gammal” och esoterisk världsbild. Så det handlar inte om antingen eller, som många skeptiker tror, utan om både och.


För att återkoppla till kvacksalvande läkare kan jag ta ett eget exempel som handlar om mitt eget barn. Hon drog på sig ett i synnerhet svårt exem som liknade brännskador. Vi gick till en vårdcentral och där skrev läkaren ut en hudsalva med kortison. Jag använde den endast ett kortare tag eftersom min dotter skrek och grät varje gång jag smorde in henne. Jag hade så dåligt samvete varje gång jag smorde in henne eftersom jag plågade henne så. Men... läkaren hade ju sagt att det var bra för henne. Vem var jag att säga emot en läkare? Jag gick dock till slut över till att använda en vanlig mjukgörande salva istället då det efter ett tag blev helt omöjligt att använda den receptbelagda salvan. En kort tid därefter uppsökte vi en barnmedicinsk mottagning vars läkare blev förskräckt när hon hörde att min dotter hade fått utskrivet denna salva med en ganska så hög procentandel kortison.

o

Du kommer som läsare säkert att tycka att man inte kan döma ut en hel läkarkår efter ett fall och bara av egen erfarenhet. Men såsom förälder tappar man förtroendet detta oaktat. Det har gått mode på att använda kortison i alla möjliga sammanhang. Det verkar nästan vara något av ett ”universalmedel” inom skolmedicinen, ungefär på samma sätt som kokainet var det vid förra sekelskiftet. Och så får man höra standardförklaringen: ”men kroppen producerar sitt eget kortision”. Visst är detta sant, men kroppen producerar inte kortisonet i dessa höga koncentrat. Det är allmänt känt vad som händer med hud som utsätts för kortison en längre period.

Med specialistvården är situationen i Sverige tack och lov en annan, där jag i rättvisans namn måste poängtera att jag i de flesta fall har haft goda erfarenheter, i synnerhet inom barnmedicinen och kvinnoklinikerna.

o

Det finns dock ett specialistområde som är helt genomsyrat av kvacksalveri. I mitt arbete samarbetar jag ibland med psykiatrin och gör vårdplaneringar, etc. Jag har även praktiserat på en öppenvårdmottagning inom psykiatrin för drygt tio år sedan. Jag vet sålunda av egen erfarenhet att man i de flesta fall skjuter från höften när man ställer in neuroleptika. Det kan gå flera månader, ibland år, innan man har funnit den ”rätta medicinen” och den rätta dosen, ofta med ganska mycket onödigt lidande för patienten. Orsaken till detta är att den individuella biologin skiljer sig ganska mycket åt. Det hade varit önskvärt med en aning mera precis vetenskap på detta område. För att inte tala om alla dessa sidomediciner som man ger för att motverka biverkningar. Jag har sett en och annan person utveckla närmast skrämmande biverkningar som i princip gör dem inkapabla till att kommunicera på ett ordentligt sett, bara för att de skall hållas ovanför ytan i det hav som kallas psykos. Jag har även ganska nyligen hört talas om fall där människor har blivit feldiagnosticerade och därför felbehandlade med starka mediciner, vilket har lett till hjärnskador.
o

I många fall hade kvalificerad och långvarig psykoterapi varit den bästa vägen ut ur lidandet, men det anses kosta för mycket i tid och pengar. Det är bättre (läs mera kostnadseffektivt) att ta ett piller. Dessutom har vi ju den väldiga läkemedelsindustrin som gärna säljer sina produkter för alla möjliga åkommor, stora som små. Läkarkåren är ganska djupt insyltad i detta korrupta träsk. Vad man i de flesta fall hade kallat för korruption i andra branscher tar man för givet inom läkarkåren som något naturligt. Även dessa nya antidepressiva medel som pumpas ut från diverse vårdcentraler, som ett substitut för psykoterapi. Det är billigt, det är effektivt, det gör medborgarna produktiva på ganska kort tid.

o

Bland psykiatriker ser man med stor skepsis på psykologi och psykoterapi, i synnerhet de skolbildningar som har följt på Sigmund Freud och Carl Gustav Jung. Dessa har istället fått epitetet ”kvacksalvare” och deras teorier beskyllts för att vara blott en ”massa flum”. Naturvetenskapen bestrider det omedvetnas existens och anser att människan inte har någon själ; ”det är ju blott en spekulativ teori som mer hör hemma hos filosofin är hos vetenskapen”. Istället hyser man föreställningen om hjärnan såsom en avancerad datamaskin vari medvetandet gestaltar sig, och allt blott på grund av kemiska reaktioner och elektriska impulser. Med denna människosyn är det naturligt att fylla människan med främmande ämnen för att ändra på den kemiska balansen så att hon blir ”frisk”. Psykoterapin däremot anses vara alldeles för dyr och ta onödigt lång tid, utan att det ens är säkert att det leder till något resultat.


Detta är symptomatiskt för hur vi i samhället ser på ekonomi idag, inte som hushållning utan som verklighetsfrånvänd budgetplan. Vad man missar är det långsiktiga perspektivet, både i reducerat mänskligt lidande och lägre sjukvårdsutgifter. Det har gjorts beräkningar som säger att en terapeut som har lyckats bota blott en psykotisk eller schizofren patient redan har tjänat in hela sin yrkesverksamma tid mätt i lön; det ger lite perspektiv på debatten om psykoterapins ekonomiska lönsamhet. Vad som dessutom utmärker en kvalificerad psykoterapi som bygger på en psykoanalytisk grund är att man som mål har satt att bota människan, inte blott framkalla en symptomreduktion som i skolmedicinen och inom de kognitiva psykoterapeutiska skolbildningarna. Detta är även det som skiljer ut skolmedicinen från så gott som alla alternativmedicinska behandlingar, exempelvis kinesiologin och ayurveda i öst eller homeopatin i väst; den holistiska människosynen.

o

Vi måste även erinra oss om att homeopatin skapades som en kritisk motreaktion mot dåtidens skolmedicin. Idag ser vi på sena 1700- och tidiga 1800-talets skolmedicin som ett övergrepp mot människan, såsom rent och skärt kvacksalveri. Homeopatin var en frisk fläkt gentemot denna upplysningstidens medicinare, även om den idag är hånad i ljuset av dagens medicinska rön. Fast jag undrar hur man om 100 år kommer att se på nutidens skolmedicin?

o

S∴R∴