Fama Fraternitatis - 1614

Wiewohl wir nun wohl wissen, daß es umb ein ziemliches noch nicht an dem, da wieder unserm Verlangen oder auch anderer Hoffnung mit allgemeiner Reformation divini et humani, solle genug geschehen, ist es doch nicht unbillich, daß, ehe die Sonne auffgehet, sie zuvor ein HELL oder dunkel liecht in den Himmel bringt und unter dessen etliche wenige, die sich werden angeben, zusammen tretten, unsere Fraternitet mit der Zahl und Ansehen des gewünschten und von Fr.R.C. fürgeschriebenen Philosophischen Canons, einen glücklichen Anfang machen oder ja in unserer Schätz (die uns nimmermehr aufgehen können) mit uns in Demut und Liebe genießen die Mühsamkeit dieser Welt überzuckern und in den Wunderwerken Gottes nicht also blind umbgehen.

Vi vet dock att det enligt vår åstundan och andras förväntningar efter någon tid kommer en allmän reformation av både gudomliga och mänskliga ting. Ty innan solen går upp, upplyses himlen av
MORGONRODNADENS ljus. I väntan på denna reformation församlas några få som med sitt antal skall utöka vårt brödraskap, höja dess anseende och stärka dess förhoppningar och ge de av Fr.R.C. föreskrivna Filosofiska Canons en lycklig begynnelse. I all ödmjukhet och kärlek skall dessa nytillkomna tillsammans med oss dela våra skatter, som aldrig skall förgås, och så lindra denna världens möda och inte längre vandra ovetande om kunskapen om Guds underbara verk.

Howbeit we know after a time there will now be a general reformation, both of divine and humane things, according to our desire, and the expectation of others: for it is fitting, that before the rising of the Sun, there should appear and break forth AURORA, or some clearness, or divine light in the sky; and so in the mean time some few, which shall give their names, may joyn together, thereby to increase the number and respect of our Fraternity, and make a happy and wished for beginning of our Philosophical Canons, prescribed to us by our brother R.C. and be partakers with us of our treasures (which never can fail or be wasted) in all humility, and love to be eased of this worlds labor, and not walk so blindly in the knowledge of the wonderful works of God.

Definition

Det brittiska ordenssällskapet Hermetic Order of the Golden Dawn och den tyska Frimurarlogen L'Aurore Naissante, vilket grundades i London 1888 respektive Frankfurt-am-Main 1807, delade på samma hebreiska namn Chevrah Zerach Bequr Aur, förevisat i gyllene gult vid bloggens huvud, vilket ordagrannt kan översättas till “Stigande Gryningsljusets Sällskap”. Denna tyska Rosenkorsiska Frimurarloge i Frankfurt, vilket måste anses vara det ursprungliga modertemplet till GOLDEN DAWN, kallade sig på tyska även Loge sur Aufgehenden Morgenröthe, vilket kan översättas till “Gryende Morgonrodnadens Loge”. Detta skiljer sig åt från den engelska seden att översätta orden Bequr Aur till “Golden Dawn” eller “Gyllene Gryningen”. Med anledning av Rosenkorstraditionens tyska ursprung är en mer korrekt översättning av Bequr Aur, genom franskans L'Aurore Naissante och tyskans Aufgehenden Morgenröthe, inget annat än GRYENDE MORGONRODNADEN. Denna hänvisning till ett stigande gryningsljus, morgonrodnad eller aurora är en klar hänvisning till den allmäna reformationen omnämnt i det ovan citerade stycket från Fama Fraternitatis. Denna blogg har dock valt att behålla den försvenskade anglo-saxiska termen GYLLENE GRYNINGEN för att denna, invand som den är, lättare associeras med den Rosenkorsiska tradition som här ämnas att framställas.

Licht, Leben, Liebe

tisdag 20 januari 2009

Angående den vänstra och högra handens vägar

o
Detta är en uppföljning till min tidigare artikel angånde den Kliffotiska Kabbalah, så som den har uttolkats av Thomas Karlsson, grundaren och ledaren av organisationen Dragon Rouge. Följande essä är något av en sammanfattning eller ett sammandrag av den konstruktiva diskussion som följde på denna tidigare essä mellan mig och Thomas Karlsson. För den som vill läsa hela diskussionen hänvisar jag till länken ovan.

Vad är då de vänstra respektiva högra handens vägar och vad skiljer dem åt? Thomas Karlsson åberopar auktoriteten Julius Evola för sin definition, så som det har framställts i boken The Yoga of Power:

There is a significant difference between the two Tantric paths, that of the right hand and that of the left hand (which both are under Shiva’s aegis). In the former, the adept always experiences ”someone above him”, even at the highest level of realization. In the latter, ”he becomes the ultimate Sovereign” (chakravartin = worldruler).

Föreställningen om en vänstra handens väg och en högra handens väg har alltså, som jag har förstått det, sitt ursprung i den indiska tantriska traditionen. Inom tantra kallas den vänstra handens väg vamachara och den högra dakshinachara. Vad Thomas Karlsson har gjort är att han har satt en västerländsk kostym på den trantriska vänstra handens väg eller gjort en västerländsk uttolkning utifrån ett Qabalistiskt (i synnerhet Lurianskt och Sabbataiskt) och västerländskt esoteriskt perspektiv. Detta innebär att han brukar sig av traditionella västerländska myter, såsom bibliska, grekiska, egyptiska och sumeriska. Detta har resluterat i en mycket intressant omtolkning av hela vår västerländska symbollära som jag ämnar att lyfta fram och problematisera i denna essä.

Ett exempel på en sådan omtolkning av symbolik som många av oss har en a priori föreställning om är bilden av Jesus. Enligt Thomas Karlsson är Jesus en idealtypisk vänstra handens Adept som har nått evigt liv och gudomlighet genom att ha stigit ner i det mörka. Han anses också följa den vänstra handens antinomism genom att han bröt mot gense religiösa, sociala och kulturella normer som var förhärskande i hans samtid. Dessutom anses Jesus och Lucifer vara varandras synonymer genom att Bibeln, enligt Thomas, talar om dem båda såsom "Morgonstjärnan". Dessutom är det ett faktum att det hebreiska ordet för orm, "Nahash", vilket anses beteckna Ormen i Lustgården, har samma siffervärde som ordet "Messias".

Thomas Karlsson lägger naturligtvis en stor vikt vid Ormens symbolik i Lustgården och dess, som han ser det, löfte till människan om kunskap och därigenom förgudande. Enligt Thomas så syftar den "drakoniska vägen", vilket är hans benämning på den västerländska vänstra handens väg som han har utvecklat, att fullborda Ormens löfte och därigenom fullborda Syndafallet från Edens Lustgård. Denna väg arbetar med de mörka krafterna som metod och med det yttersta målet att uppnå, som Thomas säger, deifikation och individuell utveckling. Eller med andra ord personlighetsutveckling och förgudandet av människan.

Mot detta ställer Thomas den högra handens väg som enligt honom inom den traditionella religionens ram försöker att åsterställa den fallna ordningen i ett ursprungligt och förlorat idealtillstånd, något som jämförs med ett statiskt och infantilt urtillstånd i underkastelse inför Gud. Den vänstra handens Adept strävar istället att följa Ormens bud, ty det är genom strävan efter kunskap, bejakande av sexualiteten och upproret mot Gud som människan påbörjar sin väg att själv bli såsom en Gud. Thomas menar att detta är helt enligt den gudomliga planen och fullföljer Guds yttersta vilja eftersom Han har gjort människan till sin avbild. Därför anser han att den vänstra handens Adepter bättre fullbordar Guds önskemål till skillnad från den högra handens Adepter.

Att bli såsom en Gud är detsamma som att bli vuxen, lämna det barnliknande tillståndet, uppnå full och fri vilja, att till fullo ta ansvar över sitt liv och få makt över tillvaron, utan att be om nåd till någon Gud som är exalterad ovanför människan. Detta är överflödigt ty hon är själv en Gud; Homo est Deus. Thomas Karlsson hävdar således att det existerar en fri vilja som går bortom den Gudomliga Viljan, och att "det kanske till och med är Guds mål att vi ska nå denna och göra något vettigt av den".

I denna process av fribrytande, av antinomism, hyllar den västra handens Adepter alla mytiska gestalter som har en mörk och upprorisk laddning, såsom Lucifer, Loke, Kali, Hekate, Prometheus, Azazel och andra fallna änglar, etc. Antinomismen bryter mot kulturella normer och tabun, utan att hemfalla åt kriminalitet och andra provokativa handlingar, genom att bryta mot invanda och omedvetna mönster som fängslar människan i en socialt och kulturellt determinerad tillvaro. Därigenom kan människan, enligt Thomas, skåda sin egen existens - eller essens skulle jag vilja säga - varefter hon kan ta eget ansvar och göra fria val för första gången. Detta sökande efter det mörka och avvikande går så långt att den vänstra handens Adept undersöker och konfronterar icke-existensen och döden, i syfte att få den "livsluft" som kan få denne att transcendera sin mänsklighet och bli såsom en Gud. I detta undersöker den vänstra handens Adept Sitra Ahra, eller den mörka och omedvetna baksidan av Livets Träd som utgörs av Qlippoth.

Thomas Karlsson tolkning av Qlippoth är enligt honom väsensskild från den gense uppfattningen som hyses bland den högra handens Adepter, och han hävdar att inte ens han skulle ha sökt sig till dessa krafter om han tolkade dem på samma sätt som Adepter gör inom Golden Dawn. Thomas hävdar att Qlippoth uttrycker och har usprung i Guds innersta kärna, att den egentligen är det som står det gudomliga närmast i skapelsen, att den t.o.m. står i motsats till skapelsen, och i detta finner han stöd i Sabbataisk Qabalah. Den syn som Golden Dawn har, dvs. att Qlippoth skulle vara tomma och livlösa skal av vampyriserande materia, anser Thomas har ett gnostiskt ursprung och är färgad av en ny-platonsk världsbild. För Thomas så kan ett Qlippa representera alla möjliga motsatser i ett komplicerat mönster som uttrycker "separation, sammansmälltning, mörk materia, andlighet i sin högsta mystika form, Guds innersta väsen, döda skal, livsbringande mull, död och straff, födelse och frigörelse". Thomas associerar även det Qlippotiska Trädet - Sitra Ahra - med Kunskapens Träd (som ju innehåller Ormen), men han beskriver denna kunskap som det förmedlar såsom både en välsignelse och förbannelse.

Detta mörker som den vänstra handens Adepter strävar efter jämställer Thomas Karlsson med N.O.X., eller natten, som något gränslöst och obeskrivbart. Det är både den yttesta negationen i Qabalah, eller Ain-Sof, men det är också det omedvetna mörkret som associeras med Sitra Ahra. Detta jämställer återigen Qlippoth med Guds innersta natur och väsen. Vidare anser Thomas att Qlippoth är den Röda Drakens eller kundalinins fundamentala förutsättning. Qlippoth "är den mylla som krävs för att livskraften ska växa fram, eller det bränsle som såväl bränner karma som får kundalinis eld att stiga". Thomas associerar vidare Tiamat med N.O.X. och Sitra Ahra, som inte blott representerar materian utan tvärtom "den allpotentiella ursprungliga gudomen som fanns före 'ljusa' gudar som Marduk. Vi är dock medvetna om att NOX, Tiamat, Sitra Ahra representerar tillintetgörande krafter om de inte hanteras varsamt i ett initiatoriskt sammanhang. Det var därför Tiamat smög sig in i Eden blott som en gnista i form av Ormen, istället för att braka in och få hela Skapelsen att svämma över. Tiamat är Skapelsen livskraft, men som i fel proportioner kan tillintetgöra Skapelsen". Häri kan Thomas se Guds konserverande eller upprätthållande kraft såsom något positivt i sin ambition att hålla kvar människan i sitt infantila tillstånd i Edens Lustgård. Han frågar sig om inte Gud och den Röda Draken ändå kan vara två sidor av samma mynt, och hänvisar till att Gud jämför sig med Leviathan i Jobs bok.

Den Drakonska Magin ser på ande och materia som samma substans men också att denna kan betraktas utifrån flera aspekter. Denna substans kan både betraktas som ande men också som materia. Den vänstra handens Adepter väljer dock att fokusera sig på materian, dvs. kroppen och naturen, och anser att det i materian inneboende finns de krafter och kunskaper som ger Adepten tillträde till det andliga. Till skillnad från detta ser Thomas att den högra handens Adepter skjuter över målet genom att blicka bort mot det högre och andliga, istället för att se att nyckeln finns alldeles framför dem, innuti deras egen kropp och ute i naturen. Detta förhållande mellan de vänstra och högra vägarna, anser jag, kan även ses i armarnas ställning i den illustration av Eliphas Levi som inleder denna essä, den av Bafomet. Observera att hans vänstra hand är riktad nedåt, mot materian, medan hans högra hand strävar uppåt och mot himmelen. Samtidigt omfattar figuren både ande och materia.

Denna holistiska syn på ande och materia sammanfattas även i ouroborus-ormen, som enligt Thomas "slukar sin egen svans och inkorporerar motsatserna ande och materia, ljus och mörker, kvinnligt och manligt. Det speglas även i alkemins valspråk en to pan, allt är ett". Men han tillägger att denna enhetliga substans är dynamisk som även strävar mot mångfald och splittring.
o
Ouroborus

I motsats till detta ställer han Golden Dawns hermetiska syn på materian och naturen som fast förankrat i en platonsk-frimurerisk tradition där geomentri, symmetri och tempelbyggande fås att representera andens uppstigande och människans förädling (jämför med den "kubiska stenen"). Inom den Drakonska Traditionen när man istället en gotisk och romantisk syn om en otämjd natur som endast i natten kan uppenbara det gudomliga. Till skillnad från Salomos Tempel ser man på ruinen som en mer passande metafor för andens triumf och hänvisar till att man inom Qabalah kan finna referenser till Qlippoth såsom "ruinens princip".

Detta får mig att tänka på det Fallande Tornet (Trumf # 16), som inom Golden Dawn-traditionen associeras med de Konungar som "regerade i Edom innan det regerade en Konung i Israel" (se de två fallande figurerna på illustrationen nedan). Detta kort är ganska deskriptivt för den omstörtande kraften i Sitra Ahra - Qlippoth. Observera att de 10 flammorna (som har formen av den herbreiska bokstaven Yod) till höger om tornet är arrangerade såsom Livets Träd. I Golden Dawn-traditionen är flammorna till vänster om tornet på samma sätt symboliska för Sitra Ahra. Detta kan vara en referens till de vänstra respektive högra vägarna inom ockultismen. Dock måste man komma ihåg att detta kort associeras med Planeten Mars och att det är denna Planetara kraft som ses utslunga en blixt som krossar tornet. Samtidigt som Mars och Sefirat Geburah (Stränghetens princip) är upprinnelsen till Qlippoth enligt den Lurianska Qabalah (ty det var i nivå med Geburah som det första Livsträdet hamnade i obalans och splittrades) så är denna kraft tillika botemedlet mot Qlippoth. Av denna anledning konsekrerar Golden Dawn-adepten sitt Magiska Svärd med Geburahs krafter, vilket han använder för att betvinga Qlippoth under den Gudomliga Viljan i samband med evokation. Detta förfarande följer den gamla devisen "med onska skall onskan förgås".
o

©Tomas Stacewicz

Vidare beskriver Thomas den Drakonska Vägen såsom icke-dogmatiskt och pragmatiskt där målet anses vara det viktigaste. Detta innebär att den vänstra handens Adept i princip skall kunna göra allt det som den högra handens Adepter kan, dvs. praktisera den högra handens väg om han eller hon så önskar. Han kritiserar dock den högra handens Adepter för att de sällan har friheten att göra det omvända. Dock handlar det inte, poängeterar Thomas, om att försöka balansera motsatserna eller skapa en jämvikt dem emellan. Istället strävar man efter att uttnyttja hela den mångfald som existerar av olikartade och konfliktfyllda principer. Det handlar om att erkänna att det är naturligt att de motsatta krafterna ömsomt samverkar i harmoni och ömsomt hamnar i konflikt, utan att någon av dem vinner över den andra, och att uttnyttja dynamiken i detta faktum och den kraft som frigörs för att kunna växa. I motsats till detta ställer Thomas den högra handens Adepter som strävar efter att bekämpa olikheter och balansera polariteter. Thomas Karlsson betonar dock att mörkermagikern är en ljus princip som vänder sig till det mörka i utforskandet för att kunna växa och bli gudalik, och att han eller hon i detta alltid arbetar med en "högre navigerande princip som man kan kalla Lucifer, Kristus, Tyr, Shiva, Gud eller vad som lämpar sig bäst".

Jag måste medge att denna beskrivning av den vänstra handens väg låter som en tämligen legitim väg att välja eftersom målet med stor sannolikhet är likartat men att perspektiven är olika. Jag menar dock att det finns vissa faror som är latenta i den vänstra handens väg. Den största faran är att man uttrycker målet som varandes att bli såsom en Gud, till skillnad från att bli Gud. Vad i ett sådant perspektiv hindrar Egot från att ursurpera (förskansa) sig den tron som är Gud rättmätig hos människan?

Detta är redan en frestelse som är stor nog hos den högra handens Adepter, att förhärliga Solen inom sig (jaget) så att man blir bländad för Det Högsta Jaget som gömmer sig bakom denna lyskropp som utgörs av människans ego. Inom Golden Dawns initiatoriska väg så är denna frestelse som allra högst inom Adeptus Minor 5°=6° Graden. Jag har själv personligen erfarit detta, precis som alla Adepter före och efter mig. Tyvärr är det många som inte klarar denna frestelse, vilket är en viktig förklaring till varför så många Adepti Minori inom Golden Dawns långa historia på grund av arrogans har brutit sig loss från moderorganisationen och bildat sina egna och konkurrerande initiatoriska sällskap. Exemplen är flera, såsom Aleister Crowley, Dion Fortune och Paul Foster Case, för att inte säga en kommité av Adepter i Isis-Urania Templet som år 1900 bröt sig loss från S.L. MacGregor Mathers. Detta är nog en viktig psykologisk och andlig orsak till den söndrande process som jag kallar "Rosornas Krig". Kraften från Tifareths Sol är mycket påtaglig och kan både rena och frälsa egot, eller istället blåsa upp det och förstärka dess obalans och bli Thagirion istället för Jeheshuah.

Den föreställning som Thomas ger uttryck för om att man kan göra sig själv till en Gud, avskiljd från Gud, förutsätter att det finns en "vilja" som är skiljd från Guds vilja. Detta anser jag är ett felslut eftersom den baserar sig på illusionen om separatation. Jag upplever därför att den Drakoniska traditionen är extremt dualistisk och har valt "fel" sida i en sådan tudelad världsbild. För mig finns det inte några sidor att välja. Det finns ingen egentlig kamp mellan mörkret och ljuset, även om det förvisso finns två motstridiga krafter i tillvaron symboliserat av mörker och ljus, positivt och negativ, man och kvinna, etc. Men idealet dem emellan är balans, ett tillstånd av jämvikt. Stränghetens svarta pelare balanseras ut mot Nådens vita och upprätthåller således Mildhetens mellersta pelare. Inom Alkemin symboliseras detta av Androgynen eller Hermafroditen, avkomman till Drottningen och Konungen.
o
Hermafroditen

Observera på denna bild att Hermafroditen står på en orm eller drake med flera huvuden. Detta är symbolen för den Röda Drakens betvingande och underkastelse till det gudomliga, ett medvetande som genomlyser den förverkligade Adepten (Hermafroditen). Märk att figuren står på eller snarare beror på denna Ormkraft som nu är kundalini, själva förutsättningen till motsatsernas utjämnande. Att Hermafroditen har betvingat och tagit kontroll över ormkraften förstärks ytterligare av den övriga ormsymboliken, de tre krönta ormarna som kommer ut ur bägaren och den krönta ormen som den håller i sin vänstra hand. Lejonet bakom honom är tillika en synonym till ormen, och det är intressant att här notera att Satan i Bibliska sammanhang associeras med både Ormen och Lejonet såsom symboler. Detta samband förevisas även i Tarottrumf # 8, Styrkan (se nedan). Sambandet mellan Lejonet och Ormen antyds genom det faktum att den hebreska bokstaven Teth, som associeras med detta kort, såsom ord betyder "Orm". Kvinnan i bilden nedan kan även tolkas såsom Hermafroditen, någon som har fullbordat Det Stora Verket genom att "låna kraft av lejonet". Observera att Lejonet är röd. Detta faktum sammanbinder det med Den Röda Draken, den eldiga ormkraften.
o
©Tomas Stacewicz

Den ena av dessa motsatser, vilket sammanfattas i Hermafroditen, kan inte existera utan den andra. Det är först när vi har ett tillstånd av obalans mellan dessa principer som Qlippoth tillåts att råda. Att välja detta "Qlippotiska mörker" är att vända sig bort från både ljuset och mörkret, från den vita och svarta pelaren. Det är att vända sig bort från Livets Träd som en helhet. Istället förespråkas ett splittrat Träd - Sitra Ahra. Obalans, konflikter, motsättningar, dissonans, disassociation, isolation, etc. tillhör den jordiska tillvaron och materian. Detta tillstånd måste transcenderas för att kunna nå målet med Gudsförening. På en yttersta gudomlig nivå existerar inte dessa motsättningar eller polariteter.

Även Julius Evolas definition av den högra handens väg som inledde denna essä är belamrad med denna illusoriska föreställning om separation och dualism, typiskt för någon som denfinierar den högra handens väg utifrån det vänstra perspektivet. Det handar ytterst således inte om att ständigt känna någon kraft eller princip som är ovanför sig, utan ytterst att bli ett med denna kraft - att fylla ut sitt ego ("döda det") med den Gudomlige Anden eller L.V.X. i dess ställe. Föreställningen om att känna något ovanför sig - en föreställning om ett "jag" och ett "Du" - är en föreställning om dualism som kan upplevas under vägen till förverkligandet men som skall transcenderas för att denna förening skall kunna bli en realitet. Sammanfattningsvis, för att göra en enkel distinktion mellan de båda vägarna, strävar den vänstra handens Adept att bli en Gud, medan den högras vill bli ett med Gud - Deus est Homo. Skillnaden är ett dualistiskt respektive ett icke-dualistiskt förhållningssätt.

Thomas Karlsson ger ändock en ansats till en liknande holistisk syn här han på ett traditionellt hermetiskt manér erkänner att ande och materia utgör en och samma substans. Han säger också att denna substans både strävar mot enhet och mot splittring, eller mångfald. Jag håller också med honom i att denna ambivalens finns där i skapelsen, symboliserat av de två Pelarna på Livets Träd, den svarta (splittring - död) och den vita (enhet - liv). Vad jag dock ser hos Thomas filosofi och den vänstra handens väg är tecken på ett bejakande av den ena aspekten av dessa polariteter, av materian och av alla skillnader, på mångfalden, istället för på enheten - det stilla navet - som finns bakom den skenbara mångfalden och rörelsen. Detta är dock logiskt med tanke på att Qlippoth enligt Golden Dawns filosofi både står materian nära och dessutom står för splittring och disassociation.

Hur intressant Thomas Karlssons perspektiv än är ser jag att den går emot (eller bryter sig loss) från den Lurianska Qabalah och dess återställelsens filosofi. Målet med den högra handens väg är förvisso att återställa materian till den ursprungliga planen men detta innebär inte, så som jag uppfattar det, en återgång till ett identiskt tillstånd som innan syndafallet. Detta är en omöjlighet och inte ens eftersträvansvärt. Det åteställda Eden beskrivs ju såsom "Det Nya Jerusalem", en gyllene stad istället för en lustgård. Något nytt har tillkommit i kvalitet som inte fanns där förut, något som har hämtats ur den erfarehet som följer av ett fallet tillstånd.

Jag pratar om evolutionens krafter när jag söker göra en definition av återställelsen. Jag tolkar det som att Thomas beskriver en process av involution, att materialisera materian i ännu högre grad. Att underkasta det andliga materians principer. Att fängsla gudsgnistan ytterligare. Detta faktum är även synliggjort genom det upp- och nervända pentagrammet, som under många år utgjorde symbolen för mörkermagin. Inom Golden Dawn-traditionen är det "reverserade" pentagrammet en symbol för materians herravälde över anden, Leviathans Herravälde (en välkänd symbol inom Satanistiska kretsar inom vilket bokstäverna LVIThN är inskrivna), istället för som omvänt låta anden ha herravälde över materien som i det "rättvända" pengagrammets symbol, symbolen för den högra handens väg. Detta till trots, måste jag betona, anser jag Dragon Rouge och Thomas Karlssons "mörka magi" inte utgöra en del av den sataniska vänstra handens tradition utan snarare den kaosmagiska.
o
Leviathan

Jag håller dock till fullo med om det imperativa att våga kavla upp ärmarna och gräva i "skiten", om jag får drista mig att fortsätta att använda den alkemistiska metaforen, men syftet måste ju vara att man vill gräva upp Guldet, att frigöra Gudsgnistan från materians band. Strävan att söka sig till mörkret, vilket är alla Adepters plikt att göra, oavsett om det tillhör de vänstra eller högra händernas vägar, är en metafor för en vilja att säkna sig ner i det omedvetna (undermedvetna). Skulle jag följa Thomas Karlssons resonemang skulle jag drista mig att beteckna psykoanalysen som en "mörkerterapi". Men det är missvisande eftersom målet är att göra det omedvetna medvetet; att göra mörkret upplyst av ljuset. Jag kan fortfarande inte se något i Thomas redogörelse som motsäger mitt argument att mörkermagiker söker sig till mörkret och vill dväljas där för mökrets egen skull.

För att fortsätta använda liknelsen vid psykoanalys så är det lite som att fixera sig vid symptomen istället för att sträva efter att se vad som döljer sig bakom, vad det är för egentlig mening i symptomet. Psykoanalysen säger ju att symptomet är en distraktion som jaget använder för att försvara sig mot den verkliga bortträngda konflikten; ju mer denna konflikt vill pocka på jagets uppmärksamhet destå mer mobiliserar det symptomet för att avvärja det bortträngda, driven av ångest och rädsla inför det okända i mörkret. Detta är dock ett förenklat perspektiv på det hela. Symptomet är i själva verket den väg som komplexet (den bortträngda och konfliktladdade impulsen) tar för att den skall kunna uttrycka sig medvetet i psyket, anpassat efter jagets censurerande påbud. Sålunda är det komplexet som orsakar symptomet, som ett svar på att det har blivit bortträngt.

För mig är sålunda ett psykiskt symptom resultatet av verkningarna av ett Qlippoth, ty för mig är de bortträngda komplexen synonyma med Qlippoth. Jag misstänker att faran med att arbeta med Qlippotiska krafter, på det sätt som man gör inom den vänstra handens väg, är att man förstärker symptomet och bibehåller komplexets bortträngda tillstånd. Den ursprungliga bortträngda impulsen är egentligen resultatet av en naturlig (ergo gudomlig) drift som av samhällets krav på socialisation tvingas bort från det medvetna. Genom denna bortträngning och disassociation från det medvetna jaget utvecklar det istället ett symptom, och det är detta symptom som är den Qlippotiska laddningen.
o
Denna överdrivna fokus på mörkret och materian framstår för mig som en slags omvänd gnosticism; såväl som gnostikerna skyr materian och helt vänder sig mot Gud, gudsgnistan och ljuset (L.V.X.) framstår en mörkermagiker som någon som skyr ljuset och vänder sig till materian för sin kraft. Däför kan jag inte låta bli att se på den Drakonska traditionen som lika dualistisk som gnosticismen, i alla fall i sin tillämpade form. Jag vill dock påpeka att det är konstruktivt att uppmärksamma materian men såsom hermetiker bör man lyssna till alla aspekter av tillvaron inte bara "ande" eller "materia", ty allt är ju som sagt en enda substans. Det är dock kroppen som är Materia Prima, det objekt som alkemisten strävar efter att bearbeta och - märk väl - transmutera. Men det är inte det samma som att säga att all visdom finns gömt i kroppen eller i naturen. Såsom alkemist och magiker behöver man kunna se vad som gömmer sig bakom det uppenbara, bakom materians skenbara yta.
o
Vidare anser Thomas Karlsson att han kan finna stöd i den klassiska Qabalistiska litteraturen för sin Kliffotiska eller "Götiska" Kabbalah. Men inom Alkemin, såväl som inom Qabalah, strävar mystikern att separera det fina från det grova. Materian, enligt Luriansk (och även Sabbataisk) Qabalah är ju i ett fallet tillstånd, blandat som det är med Qlippoth - skärvorna från den första misslyckade skapelsen - vilket ger materian dess egenskaper som är kända för oss idag. Målet är återställelse, eller Tikkun ha-Olam, vilket innebär att materian underkastas en alkemistisk process av separatiom av det grova (Qlippoth) från det fina och skapa ett nytt Eden och en Ny Adam eller Kristus. Luriansk Qabalah är mycket tydlig i sitt budskap att gudsgnistan som finns fången i skärvorna (Qlippoth) måste frigöras - frälsas - för att denna återställelse skall kunna bli ett faktum.

Som jag ser det har Kristus erövrat sin odödlighet för att han har, som Thomas påpekar, mött mörkret och "ondskan", men också besegrat detta. Han har transcenderat materians begränsningar och skapat sig en solar ljuskropp - odödlighet. Odödlighet, inom Alkemin, innefattar ett gudomligt medvetande, "det är inte jag utan min Fader som gör mina gärningar", etc. Vägen till denna odödlighet går genom att frälsa Ormens kraft från ett tillstånd av Leviathan - den sjuhövdade draken - till att bli Visdomens Orm (kundalini), ty Jesus förmanade sina lärjungar att vara visa såsom ormar. Såsom gematrian påvisar mellan de hebreiska namnen för Orm och Messias är den kraft som frestar också den som förlöser. Ormkraften, såsom den sjuhövdade röda draken, befinner sig i ett fängslat tillstånd och är förvisad till jordhålor och grottor. Men om den kan fås att transcendera sitt jordiska tillstånd blir den till kundalini, den orm som strävar mot ljuset i Kether. Detta symboliseras även genom kopparormen i Exodus och ormarna på kaducéstaven (se Teoricus 2°=9° Graden).
o
Kaducé

Denna kaducéstrav, vilket symboliserar kundalinins balanserade uppvaknande och sublimering längs ryggraden i sin färd mot Kronan vid hjässan, har även sin motsvarighet inom den österländska traditionen yoga, på vilket även den hinduiska tantriska traditionen baserar sin lära (se illustrationen nedan). Inom yogan talar man om ida och pingala, vilket tillsammans med sushumna bildar de tre huvudsakliga nadis, kanaler vari prana (livskraften eller L.V.X.) flödar. Ida är den vänstra kanalen som associeras med det feminina och månens kraft. Pingala är den högra kanalen vilket associeras med det maskulina och solens kraft. Sushumna utgörs av en mellersta kanal som korsar genom de sju chakras (de sju inre Planeterna). Dessa tre "nadis" motsvarar alltså de tre Pelarna på Livets Träd. Genom vissa speciella andningtekniker får yogin - den österländske Adepten - prana eller L.V.X. att flöda genom de två motsatta kanalerna vilket sägs väcka kundalini som fås att stiga längst mellersta pelaren. Ida och Pingala motsvaras av de två ormarna i Kaducéstaven, som inom Golden Dawn traditionellt målas svarta och vita för att förstärka denna polariserade kvalitét. Jag anser mig i all denna symbolik se en lära som förespråkar balans i livskraftens flöde - en jämvikt mellan feminint och maskulint, negativt och positivt, passivt och aktivt, mörker och ljus - som en nödvändig förutsättning för Ormkraften att kunna stiga upp för den mellersta pelaren, den yttersta symbolen för jämvikt på Livets Träd.

De tre nadis och sju chakras

Intressant nog förevisas Kaducén även på Bafomet i illustrationen av Eliphas Levi (se ovan). Man kan se ormarna och staven vid buken på denna figur. Observera även att en lysande fackla är förevisad på hans huvud (i formen av en krona), vilket symboliserar att Hieros Gamos är fullbordat och upplysningen är ett faktum därmed. Alla motsatser är förlikade i denna symbol, manligt och kvinnligt, människa och djur, kultur och natur, ande och materia, sol och måne, ljus och mörker, höger och vänster hand - han är hermafroditen. Han är Pan - Alltet. Sålunda är Bafomet en i grunden mycket positiv symbol, även om han felaktigt har blivit approprierad av Satanismen (vilket kan ses i den reverserade pentagramsymbolen ovan) och enkom blivit hänfört till den vänstra handens väg, eller av kristna blivit associerat med Satan själv. Detta är långt ifrån korrekt - observera det rättvända pentagrammet på hans panna och även hans änglalika vingar. Sannerligen är han symbolen för den Adept som har bemästrat ormkraftens förlösande krafter och därigenom fullbordat Det Stora Verket.

Jag håller därför med Thomas att ormen i Lustgården manar oss att sträva efter kunskap. Det är också sant att vi måste upptäcka sexualiteten. Men vi får inte glömma att ormen i Edens Lustgård är Visdomens Orm, den som manar oss att sträva uppför Trädet mot Kether. Detta är den messianska kraft som skall förlösa oss. Syndafallet består ej i att vi upptäcker sexualiteten i sig utan att vi inte kan se dess sanna potential. Sexualiteten kan både vara den kraft som håller oss kvar såväl som förlöser oss från materians band. Detsamma kan sägas om alla våra begär. Åtrå måste vi alla ha för att kunna nå till Gud, men åtrå efter det flyktiga, det förgängliga, håller oss kvar i materians och okunnighetens mörker. Sannerligen är det ormen inom oss som manar mot kunskapens ljus och är den drivande kraft som är imperativ för människans andliga förverkligande.
o
En Gnostisk tolkning, vilket jag finner intressant (även om jag inte riktigt accepterar den Gnostiska negativa synen på materian), är att Ormen egentligen är Kristus (Logos) som manar människan att bryta mot Demiurgens (Yehovahs) bud och söka den sanna Guden bortom. I detta kanske man kan drista sig att associera Ormen också med Sofia, som skall förlösas från sitt jordiska band och fängelse och såsom Visdomens Orm (Sofia Σoφíα är grekiska för visdom) återbördas till sin rättmätiga himmelska position. Det finns således många beröringspunkter här mellan de vänstra och högra händernas syn och den Gnostiska. Det är också intressant att notera att man i symbolen av Bafomet ovan verkar kunna se en bekräftelse av att både den vänstra och högra handens vägar är lika legitima, som båda enligt den trantriska traditionen leder till upplysning, eftertsom de båda utgår från Ormkraften och aktivt arbetar med denna, även om de tolkar myterna olika och laddar denna kraft eller princip med diametralt motsatt symbolik.

Geneis och dess skapelseberättelse och myten om Syndafallet talar sålunda med en mycket rik symbolik som erbjuder stora möjligheter till meditation och ger stort uttrymme för uttolkning, beroende på om man har den vänstra eller högra handens perspektiv på denna. Sedan får man inte glömma att Genesis (som skrevs av två olika författare, under olika tidsepoker) är människors tolkning av arketypiska krafter, färgat av sin samtid och den förhärskande teologin, vilket uppenbart är en direkt fortsättning på den babylonska myten i Enûma Eliš om Marduks (den manliga principens och patriarkatets) seger över Tiamat (den kvinnliga principen och matriarkatet). En del anser att den Bibliska skapelseberättelsen (vilket innehåller myten om Ormen och Kunskapens Träd) skrevs under den babylonska fångenskapen och därför lånade en hel del mytiskt stoff från den babylonska kulturen.

Därav har Ormen i Genesis version tagit en i grunden ondskefull eller rebellisk gestalt. Men det finns tillräckligt stoff i myten som går att uttolka, även med hjälp av Gematria (vilket förbinder Ormen med "Messias"). Förutom berättelsen om syndafloden är både Trädet och Ormen såsom symboler direkt lånade från det sumeriska Gilgamesh-eposet, etc. Helt klart är Ormen en rest från den gamla modersgudinnans kult. För mig står det också helt klart att ormkraften är "modergudinnan" inom oss som strävar efter förening med "fadersguden" i Kronan; föreningen av Himmel och Jord - Hieros Gamos.

Dessa tankar är dock mycket kontroversiella i den etablerade religionens ögon och därför står det också som klart att både den vänstra och högra handens vägar kan kategoriseras under antinomismen. Mystiker har i alla tider har blivit förföljda inom de kristna och muslimska nationerna därför att de går emot de gense uppfattningarna om vad Gud sannerligen är. De kan transcendera våra inre projektioner och se Gud i sig själv (i sig själva). Såsom mystiker måste vi först "förneka" Gud för att kunna upptäcka Honom som han är, dvs. vi måste kasta ifrån oss alla inlärda och vanemässiga föreställnignar om vad Gud är. Sålunda har även högra handens Adepter i sina egna kulturer blivit förkastade. Men till skillnad från "vänstra" handens Adepter så ser de "högra" inte något egenvärde i att skilja ut sig från mängden. Det är snarare en bieffekt som liknas vid en förbannelse, likväl som den är nödvändig; utanförskapet är inget önskvärt eller ett självändamål.
o
Antinomismen bryter, som Thomas hävdar, upp människan från invanda och nedärvda tankemönster, vilket ger henne ökade möjligheter att kunna göra fria val och ta eget ansvar, men endast i förhållande till den gense kulturen, inte mot Gud själv. Den antinomiske kabbalisten anser att detta är den enda vägen till Gud, att frigöra sig från sin samtids uppfattningar om Gud som lägger sig som ett störade filter eller hinder för sin kontakt med Honom. Den Sabbataiska och Frankistiska antinomismen strävar inte efter att förverkliga människan utan att förverkliga Gud - återställelsen. Gud är även materian. Qabalisten försöker att befria Gud från sitt fängelse, på samma sätt som Gnostikern försöker att befria Sofia från Demiurgen.
o
Något som har väckts i min förståelse av mörkermagin efter min och Thomas diskussion, vilket återknyter till några funderingar jag tidigare har haft angående Sigmund Freuds idéer om Döds- kontra Livsdriften och Livsträdets vita och svarta Pelare, är om inte det är så att den vänstra handens väg kan associeras med den svarta (och vänstra) Pelaren? I så fall kan man se det som att den vänstra handens Adepter tjänar dödsdriften, medan den högra handens väg (den vita och högra Pelarens Adepter) tjänar livsdriften. Fast detta är en förenkling; egentligen tjänar en sann Qabalist Den Mellersta Pelaren, både döds- och livsdriften. Dödsdrifen i sig är inte Qlippotisk, men den kan ge upphov till Qlippoth - sönderfall - om den tillåts att härska obalanserat. Sålunda är det enligt min åsikt Qlippoth som är den yttersta orsaken till den fysiska döden. Alkemin utlovar en odödlighet; den återställda fysiska kroppen blir odödlig.

Avslutningsvis vill jag även betona de många beröreingspunkterna som finns mellan Thomas Karlssons filosofi och den inom Golden Dawn, vilket kan förklaras av att den är inspirerad av samma Qabalah som ursprungligen Golden Dawn. Den Qabalah som till slut nådde till London 1888 tog sin väg genom De Asiatiska Bröderna, inom vilket den Frankistiska Qabalah (vilket var den senaste inkarnationen av den Sabbataiska) var förhärskande. Den röda draken är ju exempelvis en viktig symbol inom Golden Dawn. Diagrammen Edens Lustgård före och efter Syndafallet (från 3°=8° respektive 4°=7°), vilket innehåller denna symbol, sägs ha sitt ursprung i Frankismen.





















Edens Lustgård före respektive efter Syndafallet

Den röda draken återfinns även som symbol på golvet i Adepternas Valv. Det verkar sålunda som om den västerländska formen av vänstra och högra handens vägar är såsom barn av samma föräldrar som senare har valt helt olika inriktningar i livet.

Golvet i Adepternas Valv

Jag håller dock inte riktigt med Thomas Karlsson om att den Sabbataiska Qabalah har någon större avvikande åsikt om Qlippoth i jämförelse med Isaac Lurias syn. Tvärtom anser många moderna efterföljare av den neo-Sabbataiska rörelsen att den är en direkt kontinuitet på den Lurianska Qabbalah, även om den med tiden har tagit en större antinomiansk inriktning. Låt mig i detta sammanhang citera hemsidan Donmeh West, en antinomiansk och neo-sabbataiansk hemsida angåede skalens skingrande (eller fall), vilket beskriver det såsom:

...the descent of the Holy Sparks from their unity in God to their disunity in the world of Kelipoth, or Shells.

"Skalen" - Qlippoth - har naturligtvis sitt ursprung i Gud, som Thomas hävdar. Men i detta urtillstånd är de ju inte Qlippoth utan gudomliga gnistor (L.V.X.), vilket transformeras till Qlippoth när de genom involutionen kastas ner i avgrunden. Det är sålunda inget idealt tillstånd vi pratar om här. Som jag tolkar återställelsen - Tikkun ha-Olam - så handlar det om att frigöra de gudomliga gnistorna eller "libidon" från sitt fallna tillstånd - att omvandla energin från ett "negativt" tillstånd till ett "positivt". Detta görs genom att återbörda skalet till en helhet i Livets Träd. I detta ögonblick upphör de att vara Qlippotiska.

Jag tycker också att Thomas Karlsson gör en klart intressant tolkning när han likställer Sitra Ahra med Kunskapens Träd, vilket även har en viss relevans till Golden Dawn-traditionen. Inom Golden Dawn anser man Kunskapens Träd vara utvuxet ur Malkuth, angränsande till Den Röda Draken strax under Malkuth. Man måste dock komma ihåg att det är Kunskapens Träd om det Goda och det Onda. Det är de "onda" frukterna som dras ner mot Draken medan de "goda" tenderar upp mot Livets Träd, vilket tydligt kan ses i Practicus 3°=8° Gradens diagram Edens Lustgård före Syndafallet (se ovan; Kunskapens Träd växer ut ur den sfär som finns vid kvinnans ben, de goda frukterna är de 7 Planeter som är rättvända, de 7 onda de reverserade). Därför anser jag det vara lite väl tillspetsat att associera Kunskapens Träd helt och hållet till Qlippoth, i alla fall utifrån ett Golden Dawn-perspektiv.

Att det existerar en viss association mellan Visdomens Orm och Kunskapens Träd i Genesis symbolik finner jag ingen anledning att förneka. Men att Ormen i Lustgården på något sätt skulle vara ett redskap för nattsidan och Qlippoth som får människan att sätta sig mot och i förlängningen göra sig till en like med Gud är i mina ögon en alldeles för drastisk och enkel tolkning att göra, även om den kan vara frestande. Men läser man Genesis noga så kastas ormen till marken att kräla i jorden - och därigenom förvandlas till den Röda Sjuhövdade Draken - först i samband med Syndafallet som följer på brottet mot Guds förbud. I samband med människans Syndafall så degenereras även Ormkraftens uttryckssätt och görs till en simpel och lustfylld sexualitet och ytterst till ett medel för prokreation. I den högra handens tolkning får Adepten Ormen istället att stiga och förena sig med Gud. Kunskapen om det Goda och det Onda är en förutsättning för detta; insikten att ormens obalanserade ("onda") tillstånd måste ersättas av helhet (helighet) och balans ("godhet").

Förvisso har Thomas Karlsson en poäng i att det är "Qlippoth" som är bränslet och kraften för denna uppstigning eller himmelsfärd, men på sin färd blir denna kraft transformerad - eller transmuterad om vi skall använda alkemistisk terminologi - till ren och balanserad L.V.X. Så jag gör i sak ingen skillnad mellan L.V.X.-kraften ("gudsgnistan") eller libidon som finns inneboende i denna Ormkraft från dess Qlippotiska laddning i sitt jordiska tillstånd, ty att göra denna distinktion är återigen ett uttryck för det dualistiska synsättet att se den Qlippotiska kraften som något eget existerande och separerat från L.V.X. - det är ju snarare uppbunden och obalanserad libido, inget annat.

Jag håller också delvis med Thomas Karlsson i sin analys av N.O.X., vilket är Ain och Ain Sof, ("Ingen-Ting" respektive "Det Gränslösa"). I detta avseende är ju N.O.X. den princip som ligger till grund för L.V.X., dvs. Ain Sof Aur ("Det Gränslösa Ljuset"). Fast vi får här komma ihåg att dessa beteckningar såsom "mörker" och "negativt" är metaforer för det som är bortom vår fattningsförmåga, precis som attributet "Ingen-Ting". N.O.X. har alltså inget med Qlippoth att göra. Här är jag överens med den Crowleyanska traditionen i min inställning som ju använder s.k. N.O.X. tecken vid sidan av Golden Dawns L.V.X. tecken.

Jag vill här sammafattningsvis betona det faktum att det är viktigt för alla Adepter, oavsett vilken väg de har valt, att söka sig till och arbeta med de mörka krafterna i tillvaron. Jag anser att det är imperativt att sänka sig i mörkret för att kunna erfara det sanna ljuset. Den enda anledningen till att vilja vända sig till det mörka är för att bli medveten om vad som finns "därnere" och sträva efter att göra det omedvetna medvetet, att lysa upp mörkret med ljuset. För att kunna göra detta måste Adepten ha väckt sitt inre ljus och det glädjer mig att jag och Thomas delar uppfattning om att magikern representerar en ljus princip.

Arbete med "demoniska" krafter utgör en av de viktigaste aspekterna av Adeptens arbete, som på ett sätt kröner hans eller hennes arbete. Detta arbete kräver dock mycket erfarenhet och ett andligt tillstånd som motsvaras av "kunskapen och konversationen med Den Helige Skyddsängeln", dvs. medvetandegörande av Det Högre Jaget. Men för att kunna ta det sista språnget över Avgrunden och nå det yttersta målet med Gudsförening måste Adepten "rota ut" sina sista komplex i det omdevetna. Detta görs genom evokation. Detta innebär att den Qlippotiske demonen görs medveten för Adepten och ställs under hans Högre Jags vilja. Det handlar om att integrera det bortträngda, att återbörda den uppbundna libidon (Eros) tillbaka i livsdriftens tjänst. Genom detta ersätts den Qlippotiska laddningen, bindningen, och kraften kan användas för att transmutera både kropp och själ; endast genom att frigöra ormkraften från sin Qlippotiska laddning kan den fås att resa sig och nå förening med Kronan.

Läser man Golden Dawns läror om Den Röda Draken, i 5°=6° Graden Adeptus Minor, så slås man av det kontroversiella i denna lära, där Adeptens mål är att rida på Draken, tämja "ondskans" krafter och få kraft därmed (se Hermafroditen ovan). Detta arbete kan även jämföras med myten om Kristus som sades stiga ner till dödsliket i tre dagar efter sin död för att predika för de dödas själar och återupprätta deras förbund med Gud inför uppståndelsen invid Den Yttersta Dagen. I denna myt finns mycket stark symbolik som anknyter till detta viktiga arbete.

S.R.

2 kommentarer:

le grand maître sa...

efter att ha läst er intressanta debatt här på din blogg, och denna ovanstående sammanfattning och kommentar, så skulle jag vilja göra några tillägg. först så måste jag säga att det är otroligt svårt att egentligen se vad karlson menar med uppdelningen mellan en högra och en vänstra handens väg. jag vet inte om han bara skriver fel ibland eller om han aktivt väljer att avhålla sig från allmänt accepterade definitioner? jag tänker här på hans användning av termen "esoterisk". han refererat till sådana fenomen som vanligtvis beskrivs som "esoterism" när han försöker definiera den högra handens väg. men det han beskriver - bibeltexter bl a - är ju vad som vanligen benämns "exoterism".

han borde ju känna till denna terminologi då han dels är doktorand inom religionshistoria, och dels hänvisar till julius evola (som ju var väl bekant med denna terminologi och menade att exoterism är religionernas "yttre" manifestation (den som vi alla kan ta del av genom religionernas dogmer, liturgi och arkitektur t ex) samt esoterism (den mer bakomliggande, eller dolda, delen som oftast genom sk mystiska metoder försöker nå en personlig kännedom av kärnan av det som den exoteriska delen talar om i sina dogmer, sin liturgi och sin arkitektur).

att karlsson menar att denna exoterism är en esoterism och att esoterismen är en högra handens väg får mig att antingen misstänka att han skrivit fel, eller mena att exoterismen är en högra handens väg.

men att han då sammankopplar sådana sällskap såsom golden dawn etc med högra handens väg är ju märkligt eftersom dessa faller inom esoterism-definitionen (vilket även dragon rouge gör på sätt och vis förutom att de saknar en exoterisk sida). det får mig emellertid som sagt att tro att han med högra handens väg menar sådant som tillhör den exoteriska delen av religionerna. och här kan jag ju inte göra annat än att hålla med honom.

men definitionsmässigt borde han ju då ändra uppfattning och komma till slutsatsen att alla esoteriska delar av religionerna är vänstra handens väg?

för han tycks även vilja mena att golden dawn etc har en gudsbild som påminner om den exoteriska. men som du påpekade så har ju mystiker i alla tider blivit förföljda just eftersom de har motsatt sig de dominerande dogmernas gudsbild. det finns ju som bekant många mystiker som, i likhet med karlssons vilja att bli en gud själv, faktiskt utropat att de var gud - till det religiösa etablisemangets stora vrede. här har vi ju berömdheter inom t ex islam (som karlsson föraktar särskilt mycket - se tidiga nummer av dragon rouges medlemstidskrift t ex) som det går att hänvisa till. men dessa mystiker har ju ändå aldrig menat att de blivit en separat gudom i sig själv, utan att de blivit del av, förlorat sitt gamla ego i, gud. och på så sätt har de ju inte kunnat göra annat än att se sig själv som just gud. eftersom de som del av gud ju de facto är gud.

jag tror att karlsson, liksom de flesta religionskritiker, har problem med sitt eget inre barns gudsbild. det är ungefär som när barn förlorat tron på tomten och kritiserar sina kamrater som fortfarande tror på tomten. karlsson borde förstå att den gudsbild han själv kritiserar inte nödvändigtvis måste korrespondera med andras gudsbild. de flesta andra får en betydligt mer nyanserad gudsbild när de växer upp. religionspsykologer har kartlagt denna utveckling ganska bra. så att kritisera en gudsbild som korresponderar med barns allmänna gudsbild är ju att offentligt erkänna att man själv stannat kvar på den utvecklingsnivån.

det är ungefär som piagets experiment med barns abstrakta varseblivningsförmåga. de barn som gått genom utvecklingsfasen som fört dem till den nivå där de nu kan se att två behållare av olika storlek men med samma mängd vätska faktiskt innehåller samma mängd - när de barn som inte genomgått denna utveckling tror att den större behållaren innehåller mer vätska.och vägrar tro på det mognare barnets uppfattning att innehållet är detsamma. det mognare barnet kan i sin tur inte förstå hur det en gång trott något annat.

när det gäller gudsbilden är det samma sak. det är också en utvecklingsfas där individen mognar ifrån den tidigare synen på en gud som en person sittande i en himmel och bestämmer saker hit och dit. när individen väl mått en större mognadsnivå får det en mer nyanserad syn och förmår tänka mer abstrakt och symboliskt.

mystiker i alla tider och alla kulturer strävar efter att nå en mer nyanserad och djupgående syn på gud och inga mystiker har fört fram tankar i sina texter på en gudsbild som påminner om antingen barnets syn eller ens på den dogmatiska som den exoteriska sidan fört fram. Islam i all sin dogmatism menar t ex att det finns sju nivåer av mer och mer djupgående varseblivning av varat och gud och att denna materiella del, även koranens text, är den grundaste. siffran sju är naturligtvis symbolisk även den med i sin tur djupare "insida". och dessutom förklarar ju flera religioner att man faktiskt bör söka vidare, inte utom sig som karlsson menar att den högra sidan gör, utan inom sig. nya testamentet sa ju att kungadömet finns inom oss och koranen menar att gud är närmare oss än vår egen halspulsåder - och edssutom att guds anlete står att finna vartän vi vänder oss... att gå från dogmatismen ser ju karlsson som något utmärkande för just vänstra hanedns sida, men samtliga mystiker (golden dawn till ibn arabi till katolska jesuiter och, som nyss visats, även urkunderna själv, uppmanar ju också till det.

det är alltså också en skillnad på den esoteriska och den exoteriska sidan. de som tillhör den exoteriska sidan har mer sannoikt en liknande omogen gudsbild medan esoterikerna har en mognare (ordet mognare är inte mitt ord utan en allmän religionspsykoloisk term). det är också vad religionspsykologen gordon allport förde fram med sina begrepp extrinsikal och intrinsikal. här står extrinsikalismen för den omogna guds- och religionsuppfattnigen (exoterism) medan intrinsikalismen är dess esoteriska motsvarighet. intressant nog hittade man också bland de extrinsikala en statistiskt signifikant korrelation med rasism och främlingsfientlighet. det är alltså mer sannolikt att finna främlingsfientlighet bland exoteriker än bland esoteriker. vilket t ex visar sig bland dogmatiskt troende kammelkatoliker/muslimska salafiter v/s jesuiters internationalism/arabiska sufiers frånvaro av integrationsproblem. eftersom dragon rouge har så många internationalister etc så visar detta på att de är intrinskaliskt lagda, eller upplärda. men samtidigt så visar ju karlssons tro på sitt inre barns gudsbild (visst, han tror ju inte på den per se, men eftersom han hävdar att det är så högra handens vägs anhängare ser det och kan inte se att de har en mer nyanerad och mer utvecklad tro, så vägrar han ju ändå att släppa denna tro, så är det ändå märkligt).

nåväl, det jag vill komma fram till är att karlsson som sagt har svårt för att hitta något som skiljer vänstra handens väg från den högra handens. inga av hans exempel håller för en granskning. samtliga av de esoteriska exempel han för fram på den högra handens väg tillhör ju i allt de definitioner han ger på de vänstra. alltså borde han mena att den vänstra handens väg är esoterism och den högra handens väg är exoterism. annars riskerar han att framstå som falla i det hål många av hans kritiker anklagar honom för: nämligen att bara försöka vara tuff genom att bara relatera till det "tuffa" såsom mörker, demoner, sex etc. och som du säger är ju arbetet med demoner och de "mörka" makterna något som är en väl integrerad del av varje esoterism. det enda som måhända kan skilja är graden av transgressiv praktik. därför kanske karlsson hellre borde kalla sin form såsom transgressiv istället för att så gärna vilja dra upp skillnader och definiera sig och sitt system som en annan sida - som han också anser vara mycket bättre än den andra (att mörkermagikern vågar mer, är mer avancerad och går dit högra handen inte klarar av). Sånt prat är bara löjligt och värderande. det system ni arbetar med är ett transgressivt system och att ni i huvudsak använder er av transgressiv praktik för att nå ert mål.

men visst finns det ändå en skillnad mellan karlssons esoterism och annan esoterism. och det är att de korrekt titulerade esoterikerna även accepterar en exoterism (de lever i en traditionalistisk helhet så att säga). medan karlssons teorier inte tillhör en exoterism. men här bör jag även säga att inte heller sådana sällskap som golden dawn passar in. de esoteriker som passar in på en sådan här strikt definition är ju bara sådana som har en exoterism. t ex som vissa kristna klosterordnar (karmeliter, jesuiter tex), traditionella sufiordnar, buddhistiska kolsterordnar, swamiordnar, vissa tantriska ordnar och sällskap, traditionella voodooordnar etc. bland de västerländska motsvarigheterna finns det egentligen få, och kriteriet är egentligen dels traditionell anknytning till den religion de arbetar inom. givetvis kan även enskilda praktikanter vara esoteriker enligt denna definition. men det är ju en väldigt strikt och traditionalistisk definition. jag anser väl att den inte behövs utan att alla som strävar efter att nå en personlig uppfattning av varats kärna kan kallas esoteriker - och om vi ska följa karlssons definition tillhöra den västra av de båda vägarna.

angående det evola-citat karlsson redovisade så bör man ha i åminnelse att evola förvisso var väldigt kunnig, men att forskningen gått framåt sedan dess. jag kan rekommendera honom att studera hugh b urbans böcker om tantra. där kommer han att se att tantran i sin helhet hade både den högra handens vägs system och den vänstra handens vägs system (enligt tantras definitioner där bl a högra var inriktad på att förhålla sig till hinduismens strikta regelsystem och utöva sådan grundläggande yoga och meditation som vi i väst är vana vid och som kan appliceras på hinduismens regelsystem) och den vänstra handens väg (som bl a gick ut på transgressiv praktik där dessa nu i ryggraden betingade moralsystem skulle brytas med tillhörande yoga och meditation). men att dessa två vägar bara var förberedande system som tantrikern var tvungen att gå genom innan han kunde anträda de högre tantriska systemen.

och här är det egentligen kul att påpeka att dragon rouge för att kunna räknas till dessa transgressiva praktikerna, om vi ska stödja oss på tantrikerna, bör först och främst se till att sina medlemmar lika strikt som de ovanstående tantrikerna följer ett hård exoterist moral och arbetsschema innan de ens blir i stånd att förstå vad som menas med att de komemr att bryta den. för det är ju bara när man verkigen tror och lever fullt ut i ett visst moralsystem som man kan nå poängen med att bryta det. det är liksom inte särskilt andligt givande att hänge sig åt t ex gruppsex om man lever och är förankrad i det svenska moderna samhället. för då anser man ju inte att man gör något fel, utan hela situationen blir istället en ursäkt för ens snuskiga fantasier. nej, för att transgressivitet ska ge någon poäng i enlighet med tantrikernas mål så måste man ju verkligen tro att det man gör är helt fel. så för att transgressivitet ska fungera i ett så liberalt samhälle som i sverige så måste ni antingen bygga upp en strikt moraluppfattnng hos era medlemmar under flera år - eller bryta det som de redan nu anser vara fel eller förkastligt, eller äckligt, motbjudande etc. några bra tips för karlsson kan t ex vara att låta dem titta på när deras flickvänner har sex framför deras ögon, eller, om de är homofobiskt lagda, bli påsatta av en kille, eller äta bajs (för att återkoppla till din väns lustiga kommentar etc etc. jag menar, annars är det ju inte någon transgressiv praktik, endast libertarianism. och det är väl inte nihilism karlsson försöker skapa?nihilism och andlighet kan ju aldrig samsas - och det menade också evola i ride the tiger.ken wilber menade förvisso att nihilism är ett naturligt steg på vår mänskliga mentala utveckling, och menade att det var det högsta steget vi kunde nå till utan andlig praktik. dvs dvs vi når till det stadiet där vi ser alla normers, dogmers och moralers död och förstår att vi är ensamma och bara kan lita till oss själva. men med andlig praktik kan vi transcendera denna nivå och möta en verklig och varaktig mening i tillvaron.

Thomas K. sa...

Du undrar hur jag definerar esoterism och exoterism i förhållande till LHP och RHP. Jag drar inte ett likhetstecken mellan dessa två begreppspar. Jag menar att det finns exoteriska uttryck för såväl RHP och LHP, liksom esoteriska former av båda vägarna.

Du skriver att jag skulle förakta islam, vilket inte är sant. Jag har i artiklar betonat islams värdefulla bidrag till esoterismen. Finns intresse kan jag lägga upp någon av dem här, men det är upp till S.R. Jag har största respekt för Rumi, al-Hallaj, Jabir, m.fl. Jag är negativ till fundamentalistiska tolkningar av islam och generellt kritisk till religiösa system, oavsett om det är kristendom, hinduism, satanism eller islam, eller någon annan religion, som betonar total underkastelse inför sin gud, istället för utvecklandet av människans egen vilja och förmåga. Tanken inom vissa tolkningar av islam att man ska vara "slav till Gud" ser jag som en andlig väg, men det är en helt annan väg än "den vänstra vägen" eller Dragon Rouges initiatoriska mål. Jag är dock även kritiker till fundamentalisk scientism.

Din tolkning av min gudsbild lämnar jag i stort obesvarad. Du försöker ju med den säga att jag stannat i en barnslig utvecklingsnivå. Jag låter ditt uttalande tala för sig självt. Jag har väl i din tolkning av Jean Piaget stannat i en för-operationell fas eller möjligen i en konkret-operationell? Den där typen av argument motsvarar när positivister på 1800-talet bevisade att alla med en gudstro är som barn, vilket givetvis inte heller är sant. Dessutom tycks du inte ens orkat läsa de delar av debatten där jag diskuterar en mystik syn på Gud.

Jag bortser från dina avslutande "tips för karlsson" på bra esoterik praktik, och betonar åter igen att den vänstra handens väg inte handlar om att utföra chockerande eller provokativa handlingar, utan om att bryta omedvetna mönster som determinerar människans tillvaro. Antinomismen bryter omedvetenheten och får oss att medvetet skåda vår existens och våra förutsättningar och utifrån det kunna göra fria val och ta eget ansvar.

Detta är en väg från nihilism som för adepten till en vidunderlig, evig, dynamisk urgrund som består av livet i sin yttersta form. Vi kan kalla det Gud, Shiva, Draken, Universum, Urgrunden, Ljuset, Natten, eller vad vi vill. Det är bortom orden och skrifterna, men traditionerna är våra redskap att sträva dit. Det är bäst att acceptera att olika ordnar och sällskap verkar inom olika diskurser med olika kognitiva kartor.

Thomas Karlsson