Ett liv som initierad: min väg från materialismens yttre mörker till andlighetens inre ljus

Golden Dawn har ensamt varit det viktigaste i mitt liv, vid sidan om min fru och mina barn, under de senaste två decennierna och det som har förändrat mig allra mest som person. Jag har idag svårt att tänka mig ett liv utan Golden Dawn och livet före jag upptäckte traditionen känns som tämligen ointressant och irrelevant. Jag skulle även vilja påstå att jag dog och återuppstod som en ny person efter att jag fick min första andliga "frälsning". Jag upptäckte förvisso traditionen först något år senare, men det var först då som allt började klarna och jag kom ur det förvirrade tillstånd som ofta följer på ett omfamnande av en andlig världssyn, till skillnad från den sekulariserade och materialistiska.

Jag har varit student av Golden Dawn-traditionen sedan tidigt 1990-tal och var innan mitt formella medlemskap i ett renodlat Golden Dawn-sällskap först medlem i en organisation som heter B.O.T.A. (Builders of the Adytum), vilket skapades av Golden Dawn Adepten Paul Foster Case på 1920-talet. Han har skrivit en brilliant och ganska omfattande korrespondenskurs som lär ut en utvecklad form av Golden Dawn-traditionen. Min tid i denna organisation, vilket sträckte sig mellan åren 1993-1999, gav mig en grundläggande förståelse för den Västerländska Mysterietraditionen och var en viktig förberedelse inför senare och mer avancerade studier. Jag lärde mig olika former av meditation och brukandet av föreställningsförmågan vilket rustade mina mentala förmågor inför det stundande magiska arbetet.

o

Ett par år senare, närmare bestämt 1995, började jag praktisera den ceremoniella magin, vilket utgör en viktig beståndsdel inom Golden Dawn-traditionen, som en direkt följd på min initiering i Hermetic Order of the Golden Dawn®, bland de invigda i Sverige kallad Gyllene Gryningens Hermetiska Orden, eller om vi skall följa en mer korrekt och äldre Rosenkorsisk benämning på detta brödraskap: Gryende Morgonrodnadens Orden.

Det var först då, efter min första rituella invigning och det efterföljande magiska arbetet, som jag började se att mitt liv förändrades omkring mig i synkronicitet med min inre utveckling. Efter detta fanns det inte längre någon återvändo till det som en gång hade varit. Men min väg fram till denna genomgripande och omvälvande förändring eller spirituella metamorfos har varit mycket mödosam och krokig.

För min del har jag alltid upplevt mig som stående vid sidan om min omgivning, min samtid. Jag har ofta upplevt att det är något fel på världen, att jag och världen inte fungerar så bra ihop. I synnerhet har jag sedan tidiga tonåren upplevt mig som alienerad från det samhälle inom vilket jag har levt och vuxit upp.

En hel del i detta tror jag beror på min relativa kulturella rotlöshet. Mina polska föräldrar tillhörde den första vågen av arbetskraftsinvandrare under tidigt 1960-tal. Några år efter ankomsten kom jag till världen men de saknade förmågan att kunna förmedla någon svensk kultur under min tidiga och senare uppväxt. Samtidigt upplevde jag att de tog avstånd från sina polska rötter och närmast skämdes för sitt ursprung, även om vi varje år åkte tillbaka till hemlandet Polen. Således blev jag varken inskolad i den svenska kulturen men inte heller i den polska. Mina lärdomar om den svenska kulturen fick jag till dels genom mina vänner och skolan, den polska genom mina polska släktingar i de årliga resorna under sommaren. Jag har dock känt mig främmande inför typiska svenska hedniska traditioner såsom firandet av midsommar och kräftskivor, etc. På samma sätt har jag känt mig som en turist i förhållande till de polska traditionerna och katolicismen. Ur frustrationen av denna kulturlöshet och rotlöshet byggde jag min egen kultur; jag stod vid sidan om och observerade och byggde min egen plattform att stå på.

Redan som liten var jag en tillbakadragen och blyg pojke som begrundade tillvaron och observerade min omgivning från säkert avstånd. Jag drogs tidigt till vissa politiska avarter och kände ett allmänt förakt för min omgivning och vuxenvärlden. Jag kände mig indoktrinerad av mina lärare som försökte att pracka på mig sina politiska övertygelser och värderingar. I min revolt mot vuxenvärlden tog jag den motsatta och ofta politiskt inkorrekta ståndpunkten. Jag utvecklade snart ett polemiskt förhållningssätt. I perioder sank jag ner mot en djup misantropi och en extrem form av materialism; jag försakade religionen i de senare tonåren och kände mig hatisk mot den kristna kyrkan, i synnerhet den katolska, såsom den främsta symbolen för hyckleri och ondska.

När jag sedan började orientera mig i vuxenvärlden insåg jag att jag kände mig fullständigt främmande inför min familj och släkt, och den arbetarklass som jag var född i. Jag hade inget alls gemensamt med dem avseende världsåskådning och människosyn, vilket vid det här laget hade vänt till sin motsats och blivit betydligt mer "korrekt", även om jag inte strävade efter något erkännande från vuxenvärlden. Istället såg jag mina föräldrar som inskränkta och småsinta. Jag var tvungen att frigöra mig helt från dem och bestämde mig för att göra en klassresa.

Jag har i efterhand insett att mitt första verkliga yrkesval blott var ett medel för mig att dels frigöra mig från mina arbetarklassrötter men dels också att få bekräftelse från min annars så frånvarande far, vilket var stolt över den väg jag hade slagit in på - något han själv länge hade drömt om men inte kunnat realisera i sitt eget hemland. När jag väl hade brutit mig loss från mina rötter och för första gången sett min fars stolta blick över någonting som jag själv hade åstadkommit bröts plötsligt förtrollningen och jag insåg att jag inte hade något mer att hämta längs denna väg; jag sade upp mig från min dåvarande anställning, på vinst och förlust. Under den här tiden, på början av 1990-talet, upplevde Sverige en ekonomisk kris med hög arbetslöshet. Jag var därför arbetslös i ungefär ett år vilket försatte mig i ett slags existentiellt vakuum. Jag fick mycket tid till begrundan och började söka mig till litteraturen; jag började ifrågasätta det mesta som jag tidigare hade tagit för givet. Någonting i djupet av mitt inre började pocka på min uppmärksamhet.

o

Plötsligt fann jag mig en dag stå i en bokaffär och mina ögon fastna på narkosläkaren Raymond Moodys böcker om fenomenet nära döden upplevelser (NDU). Jag bläddrade faschinerat och läste en lång stund och sögs in i alla dessa fallbeskrivningar som metodiskt presenterades. Eftersom jag ännu var fast grundad i den logiska positivismens paradigm behövde jag konkreta bevis på det andligas existens för att kunna ta steget över tröskeln till andligheten. När jag väl hade tagit detta första steg hände något plötsligt hos mig, något omvälvande som kändes både i kropp och själ. Marken rycktes från mina fötter samtidigt som något annat vibrerade starkt inom mig - det var som att jag kunde se min samtids "konsensusuppfattning" för den villfarelse den är och istället för första gången se en mening, ett syfte, en riktning i mitt liv mot en större sanning!

o

Min dåvarande fru var vid den tiden ganska såld på New Age och jag läste med iver en av hennes böcker, Gåvan från Stjärnorna av Lennart Lidfors, som hon entusiastiskt rekommenderade för mig. Denna bok var en veritabel ögonöppnare för mig, även om boken är ett typexempel på det sammelsurium av ockulta och österländska föreställningar som är så typiskt för nyandligheten. Där grundlades dock föreställningarna om reinkarnation, högre existensplan och chakras, etc. Det som var så övertygande för mitt då rationellt vägledda sinne var det faktum att författaren var psykiatriker och arbetade med hypnos och regressionsterapi. Boken var sålunda för mig ännu ett logiskt och empiriskt bevis för det andligas existens. Efter att ha läst färdigt boken var mitt liv aldrig som förr.

Jag lånade ännu en bok av en av mina vänner, som jag inte riktigt minns titeln på, vari jag i synnerhet faschinerades av kapitlet som handlade om magi och personer såsom Henry Cornelius Agrippa, Aleister Crowley och Rosenkorsarna. Det var här jag stötte på den första referensen till Hermetic Order of the Golden Dawn. En annan av min förra frus böcker jag läste var Margit Sandemos Vi är inte ensamma: Osynliga hjälpare, vilket tog upp föreställningen om skyddsandar och andliga hjälpare. En annan viktig bok som jag läste vid den här tiden var uppslagsverket Naturligt, övernaturligt av Poul Fersling. Det var här jag stiftade en närmare bekantskap med Hermetic Order of the Golden Dawn och den Hermtiska-Qabalah. Efter detta visste jag vilken litteratur jag skulle leta efter; jag lämnade New Age för Hermetismen och Qabalah efter blott några månaders efterforskningar.

Jag upptäckte snart bokaffären Näckrosen i Göteborg och började köpa litteratur. Den första seriösa boken var Aleister Crowleys The Book of Thoth. Sedan blev det fler böcker av författare som Dion Fortune och Israel Regardie. Även Ellic Howes kritiska studie av det historiska Hermetic Order of the Golden Dawn, The Magicians of the Golden Dawn, gjorde ett starkt intryck på mig. Det var i samband med detta jag började leta efter en lärare, en organisation som kunde inviga mig i mysterierna. Och på den vägen har det bara fortsatt i ett allt snabbare tempo.

o

Efter ett kortare passus (närmare bestämt åren 1992-94) i den Nordiska Storlogen av Rosenkors-Orden, A.M.O.R.C. blev jag medlem i B.O.T.A., på rekommendation av några högt uppsatta medlemmar i A.M.O.R.C. Jag kände dock hela tiden att det egentligen var en renodlad Golden Dawn-organisation jag ville tillhöra och att mitt medlemskap i B.O.T.A. blott tjänade som ett substitut. Men det enda Golden Dawn-relaterat som jag kunde finna i litteraturen var några obskyra annonser från tveksamma amerikanska grupper som dessutom erbjöd dyra korrespondenskurser och medlemskap per distans. Eftersom jag redan var medlem i B.O.T.A. var detta inte tillräckligt; jag drömde om att på ett traditionellt sätt inviga mig i graderna från Neofyt till Adeptus Minor.

o

Några år senare, i samband med ett seminarium som B.O.T.A. höll i Stockholm under våren 1995, träffade jag av en ren "slump" två initierade i Hermetic Order of the Golden Dawn®, som på den tiden gjorde en stor hemlighet av sin existens i Sverige. Det visade sig att Orden drev ett Tempel i Stockholm sedan något år tillbaka och att en av dessa två medlemmarna var dess Hierofant! Jag trodde inte det var sant; mina böner hade blivit hörda! Jag tvekade inte en sekund att muntligt ansöka om invigning och ett par månader senare blev jag upptagen såsom medlem.

Hela min världs- och människosyn är påverkad av de läror som jag sedan dess har tagit del av såsom invigd i Gyllene Gryningens Hermetiska Orden, vilket är en amalgam av mycket äldre traditioner som härstammar från mellanöstern, bl.a. Hermeticismen och den Heliga Qabalah. Hermeticismen står för den alkemistiska synen om att materian av människan kan förädlas till att mera fullkomligt uttrycka den gudomliga anden. Qabalah lär ut ungefär samma sak, men genom den judisk-kristna religionens föreställningsvärld och magiska tekniker.

Jag organiserar idag en ansenlig del av mitt tänkande efter den huvudsakliga symbolen i Qabalah, "Livets Träd". Det hjälper mig att strukturera upp min tankeverksamhet och analys av vad som händer runt omkring och inom mig. Det hela begränsar sig dock till det mentala. Det finns inga direkta stränga förhållningsregler i det vardagliga livet som påhyvlas på mig av Orden, så som man ofta ser i strikta religiösa rörelser eller sekter; rigorös mathållning, blind lydnad och självförsakande tjänande, sexuell avhållsamhet (eller promiskuösitet), etc. Inget av det sistnämnda går att finna i Gyllene Gryningens Hermetiska Orden. Det är helt jag själv som magiker eller alkemist som väljer mitt förhållningssätt till min omvärld. Det finns förvisso vissa grundläggande föreställningar och värderingar som delas av alla eller flesta medlemmar, men den yttersta tolkningen överlämnas åt individen. Men detta till trots måste jag säga att väldigt mycket av min attityd till tillvaron och min omgivning, och i synen på mig själv, är påverkad av vad jag har studerat och erfarit sedan jag blev invigd i Orden. På sikt utvecklar man egna förhållningsregler som är harmoniska med vad Orden står för och lär ut.

Jag skulle vilja betona det faktum att jag har påverkats i min attityd och förhållningssätt till min omvärld och mina medmänniskor som en konsekvens av mitt medlemskap i Gyllene Gryningens Hermetiska Orden. Jag strävar efter att förbättra mig själv såsom person och göra mig till en mer adekvat förmedlare av Ljus, Liv och Kärlek, något som jag vill sprida vidare till mina medmänniskor.

o

Jag har sedan jag började studera Golden Dawn-traditionen haft ett begär att bidraga till lindrandet av lidandet i världen och stävja sjukdomar hos den enskilde individen. Denna innerliga önskan har föranlett att jag har genomgått en utbildning på Universitetet och sökt mig till behandlande, rehabiliterande och stödjande yrken med målet att på sikt bli psykoterapeut. Jag håller just nu på att genomgå en utbildning i psykoanalys som en konsekvens av allt detta, eftersom jag, utöver det uppenbara sambandet mellan magi och psykologi, vill hjälpa mina medmänniskor att dels må bättre psykiskt men även att hitta sin inre styrka och manifestera mer andlighet i sina liv. Terapeuterna är vår tids själavårdare.

Vidare har jag blivit mycket vetgirig som ett led i mina studier. Jag har i perioder sökt och absorberat en mängd kunskap, inte bara inom Golden Dawn och den Västerländska Mysterietraditionen utan även inom sociologin, beteendevetenskapen och psykologin. Jag vill veta hur och vad det är att vara människa och hur människan själsligt fungerar, vad som driver och inspirerar henne och vart utvecklingen (eller evolutionen) potentiellt kan föra henne.

o

Den Hermetiska filosofin och dess främsta praktiska tillämpning, alkemin, har dels fått mig att förstå naturens skönhet, att inte förakta skapelsen; att se på den med öppna ögon som i ett fallet tillstånd men med möjlighet till förädling. Men den har även förhöjt min personliga hälsa; jag blir inte lika lätt sjuk och trots att sjukdomar kan gå runt i familjen blir jag ofta inte påverkad. Alkemin är för mig personligen den mest fascinerande aspekten av de hermetiska och qabalistiska mysterierna och den stimulerar min vetgirighet och utforskarglädje. Den hjälper mig även att ha ett speciellt förhållningssätt till min omvärld och mig själv, eftersom alkemins teorier kan appliceras på människan, hennes psyke och samhället i sin helhet. Helt enkelt har den hjälpt mig till en större helhetsförståelse för alla aspekter av tillvaron, fysiska såväl som andliga.
o
Det är därför min starka övertygelse att Golden Dawn-traditionens initiatoriska system och dess praktiska operativa metod av magiska tekniker och alkemistiska experiment, som man såsom medlem i Gyllene Gryningens Hermetiska Orden på ett naturligt sätt får ta del av, gradvis och till slut gör människan till en mera transparent kanal för det gudomliga. Jag tror att dess invigda blir mer lyhörda för sin omgivning, både fysiskt och andligt, och att de blir duktigare på att tolka de mer subtila intrycken av tillvaron. Jag tror att dess invigda lär sig att se ett större sammanhang på de till synes motstridiga händelserna i deras eget och andras liv. Jag tror att vi såsom invigda i allt större omfattning börjar att samtala med Gud genom de händelser som vi erfar i livet; "livets orakel" som jag brukar kalla det för. Kort och gott tror jag att man som initierad blir ett mer känsligt instrument och optimalt redskap för det gudomliga.

Allt detta har givit mig en mening i livet. Allt har ett syfte och jag känner mig sällan ensam, även om jag i perioder isolerar mig från min omgivning. Jag har fått en ökad tillförsikt för min egen och mänsklighetens framtid, även om jag samtidigt inser att man har en hel del prövningar att gå igenom. Dessa ibland arbetsamma prövningar och motgångar kan jag numera ofta se i ett större sammanhang (i alla fall efter ett tag då mina negativa känslor har klingat av), och då får de plötsligt en helt annan innebörd. Det är upplevelsen av detta större sammanhang som ger mig lärdom och styrka istället för negativa känslor av nederlag.

Det finns sålunda av nödvändighet även en mörk baksida till allt detta. En initierads andliga uppnående kommer mycket dyrköpt. Efter att man har initierats i Gyllene Gryningens Hermetiska Orden så igångsätts en växthuseffekt av växande. Vad en initierad normalt åstadkommer under ett decennium kan i flera fall motsvara flera inkarnationer hos den vanlige människan. Naturligtvis är allt detta förbundet med en hel del "växtverk". Inte alls allför sällan upplever man att ens liv hamnar i kaos. Det är inte heller helt ovanligt att en del väljer att avbryta sin initiatoriska process och helt slutar med den magiska praktiken, eller t.o.m. lämnar Orden. Den initierades väg kräver en hel del uthållighet och tålmodighet, själslig styrka och tapperhet, och inte minst viljestyrka.

Om den initiatoriska processen skall kunna leda till en positiv utveckling och fullbordan måste medlemmen passera genom vad vi inom traditionen har kommit att kalla "Själens Mörka Natt". Detta är en komplicerad process men kort och gott innebär detta en djup rannsakan av sig själv och ett direkt möte med de mörkaste aspekterna i ens själ, aspekter som man oftast inte tidigare har varit medveten om. Man kan jämföra den initiatoriska processen vid en psykoterapi. Det är nödvändigt att terapin har en period som är själsligt smärtsam för att den skall kunna leda till en verklig och varaktig förändring. Detta gäller också och inte minst den initiatoriska processen som direkt orsakas av medlemskapet i denna Orden.

Samtidigt med de många smärtsamma stunderna av en initerads liv så är det ändock en trygghet att veta att man som medlem tillhör ett större sammanhang, att det finns bröder och systrar som man kan anförtro sig till och även äldre medlemmar som har vandrat vägen före en själv och som kan ge tröst och en del goda råd på vägen. Vägen är dock något som man själv måste beträda, utan undantag; alla har vi vår eget kors att bära.

Ibland kan jag undra om man inte måste vara lite galen om man skall ge sig in på den här svåra vägen. I mitt eget fall har jag utvecklats från att vara en ganska distanserad och känslokall person till att bli en passionerad varelse. Jag kan helhjärtat och med fullt engagemang gå in i det som för tillfället intresserar mig. Mitt känsloliv har vaknat till fullo och ibland pendlar jag ganska mycket i mina emotioner. Det är vanligt att man efter ett tag blir mycket känslig för sin omgivning och lätt dras med i olika känslosvall som kanske inte ens har sitt ursprung i en själv, men tack vare mottagligheten så dras man lätt med i alla fall.

Tack och lov finns det praktiskt arbete som kan balansera upp och lindra excesser i detta. Men samtidigt som jag i perioder upplever den största av lycka, som jag inte trodde jag kunde känna innan jag klev över tröskeln till Templet, så upplever jag även perioder av stort mörker och ibland depression. Detta är dock naturligt och är något som man måste gå igenom gång efter gång. Smärtan man upplever (och förvisso glimtarna av lycka) är beviset på att utecklingsprocessen är högst levande.

Så vad jag vill säga med detta är att den initerades väg inte är "en dans på rosor" utan snarare ett svårmodets väg. Sedan jag blev initierad har jag på ganska kort tid genomgått en skillsmässa, varit ensamstående förälder med ett litet barn, med allt vad detta innebär av ansvar, i perioder haft trassel i relationerna till personer som står mig nära, haft uppbrott i förhållanden, bytt arbete ett antal gånger, haft smärtsamma upplevelser på arbetsplatsen och i största allmänhet upplevt en hög stress som ibland har varit på randen till vad jag klarar av, etc.

Ofta undrar jag hur mycket jag själv egentligen kan påverka i allt detta; om jag inte vajar som ett vasstrå i vinden utan att kunna göra något åt min situation. Men allt detta lidande har varit värt alla tårar. Jag ångrar ingenting. Tvärtom; inget har gjorts i onödan. Det som den initiatoriska processen har givit mig i insikter om mig själv och min omgivning, i en allt större meningsfylld tillvaro, i mina perioder av nära kontakt med det heliga och gudomliga, i min själs vederkvickelse, allt detta har varit resultatet av alla dessa prövningar.

Jag har dessutom insett att processen, med all denna smärtsamma prövning, har lett mig fram till olika vägskäl där jag har varit tvungen att göra viktiga livsval; där alternativet till de val som jag har tagit hade varit att leva i osanning och andlig eller personlig misär. Jag har fått en hel del livserfarenhet som ett resultat av allt detta och mina personliga kriser har tvingat mig till att skärskåda mig själv och min plats i livet, vilket har bidragit till en ökad självkännedom. Detta i sin tur har hjälpt mig att ta rätt beslut som är i harmoni med det som jag vid tillfället har uppfattat som min personliga ödesväg eller syftet med mitt liv.

Parallellt med detta har jag dessutom träffat kärleken i mitt liv, min soror mystica, och har tillsammans med henne uppfostrat tre underbara barn, vilket i sig är ett mirakel. Jag har för närvarande ett yrkesverksamt liv som förvisso ej är optimalt i förhållade till vad jag egentligen vill arbeta med men som ändå känns mer värdigt och meningsfyllt för mig. Jag umgås också med nya vänner som ger mig mycket i utbyte, människor som jag troligtvis aldrig hade mött om det inte hade varit för min initiatoriska process och medlemskap i Gyllene Gryningens Hermetiska Orden och Alpha et Omega Templet Nr. 9. Så Golden Dawn har tillfört mig mycket rikedom i livet även om insatserna förvisso har varit höga.

Avslutningsvis hoppas jag att denna självutlämnande text har givit mina läsare en djupare förståelse för hur det är att leva som invigd i de hermetiska mysterierna, genom försorg av ordenssällskap såsom Hermetic Order of the Golden Dawn® eller Rosicrucian Order of Alpha et Omega®. Som jag har skrivit ovan och annorstädes på denna blogg så har denna Orden funnits representerad i Sverige sedan 1994 och haft en kontinuerlig aktiv verksamhet ända fram tills idag.

o

Kanske har jag lyckas skrämma bort en och annan från den initierades väg som har övervägt att anträda denna, tack vare min uppenhjärtade och ärliga infallsvinkel. I så fall har jag lyckats i mitt uppsåt att förhindra ett potentiellt personligt misslyckande för er del, ty ett sådant är inte till gagn för någon part. De av er som måhända istället har blivit insprireade av min levnadsbeskrivning kanske har inom er vad som krävs för att bli invigd i de heliga mysterierna och denna ärovördiga och urtida ockulta skola. Om ni tror att ni skulle klara av att leva ett liv såsom initierad och vill veta mer kan kontakta Alpha et Omega Tempel Nr. 9 av Gryende Morgonrodnadens Orden, den idag enda verksamma svenska grupp som är auktoriserat av Hermetic Order of the Golden Dawn®, genom följande e-postadress: Sverige@Golden-Dawn.EU.

o

S.R.