Fama Fraternitatis - 1614

Wiewohl wir nun wohl wissen, daß es umb ein ziemliches noch nicht an dem, da wieder unserm Verlangen oder auch anderer Hoffnung mit allgemeiner Reformation divini et humani, solle genug geschehen, ist es doch nicht unbillich, daß, ehe die Sonne auffgehet, sie zuvor ein HELL oder dunkel liecht in den Himmel bringt und unter dessen etliche wenige, die sich werden angeben, zusammen tretten, unsere Fraternitet mit der Zahl und Ansehen des gewünschten und von Fr.R.C. fürgeschriebenen Philosophischen Canons, einen glücklichen Anfang machen oder ja in unserer Schätz (die uns nimmermehr aufgehen können) mit uns in Demut und Liebe genießen die Mühsamkeit dieser Welt überzuckern und in den Wunderwerken Gottes nicht also blind umbgehen.

Vi vet dock att det enligt vår åstundan och andras förväntningar efter någon tid kommer en allmän reformation av både gudomliga och mänskliga ting. Ty innan solen går upp, upplyses himlen av
MORGONRODNADENS ljus. I väntan på denna reformation församlas några få som med sitt antal skall utöka vårt brödraskap, höja dess anseende och stärka dess förhoppningar och ge de av Fr.R.C. föreskrivna Filosofiska Canons en lycklig begynnelse. I all ödmjukhet och kärlek skall dessa nytillkomna tillsammans med oss dela våra skatter, som aldrig skall förgås, och så lindra denna världens möda och inte längre vandra ovetande om kunskapen om Guds underbara verk.

Howbeit we know after a time there will now be a general reformation, both of divine and humane things, according to our desire, and the expectation of others: for it is fitting, that before the rising of the Sun, there should appear and break forth AURORA, or some clearness, or divine light in the sky; and so in the mean time some few, which shall give their names, may joyn together, thereby to increase the number and respect of our Fraternity, and make a happy and wished for beginning of our Philosophical Canons, prescribed to us by our brother R.C. and be partakers with us of our treasures (which never can fail or be wasted) in all humility, and love to be eased of this worlds labor, and not walk so blindly in the knowledge of the wonderful works of God.

Definition

Det brittiska ordenssällskapet Hermetic Order of the Golden Dawn och den tyska Frimurarlogen L'Aurore Naissante, vilket grundades i London 1888 respektive Frankfurt-am-Main 1807, delade på samma hebreiska namn Chevrah Zerach Bequr Aur, förevisat i gyllene gult vid bloggens huvud, vilket ordagrannt kan översättas till “Stigande Gryningsljusets Sällskap”. Denna tyska Rosenkorsiska Frimurarloge i Frankfurt, vilket måste anses vara det ursprungliga modertemplet till GOLDEN DAWN, kallade sig på tyska även Loge sur Aufgehenden Morgenröthe, vilket kan översättas till “Gryende Morgonrodnadens Loge”. Detta skiljer sig åt från den engelska seden att översätta orden Bequr Aur till “Golden Dawn” eller “Gyllene Gryningen”. Med anledning av Rosenkorstraditionens tyska ursprung är en mer korrekt översättning av Bequr Aur, genom franskans L'Aurore Naissante och tyskans Aufgehenden Morgenröthe, inget annat än GRYENDE MORGONRODNADEN. Denna hänvisning till ett stigande gryningsljus, morgonrodnad eller aurora är en klar hänvisning till den allmäna reformationen omnämnt i det ovan citerade stycket från Fama Fraternitatis. Denna blogg har dock valt att behålla den försvenskade anglo-saxiska termen GYLLENE GRYNINGEN för att denna, invand som den är, lättare associeras med den Rosenkorsiska tradition som här ämnas att framställas.

Licht, Leben, Liebe

söndag 30 november 2008

Den lilla döden: En uppföljare till esoterik och sexualitet

o

Den här korta essän är en uppföljare till min tidigare artikel om sexualitet och esoterik. Där skrev jag att man inom vissa trantriskta yoga-traditioner avråder mannen från att ejakulera i samband med orgasm. Man kallar den ejakulerande orgasmen för ”den lilla döden” och förordar i stället en orgasm utan ejakulation. Grunden för denna föreställning är synen att mannen sedan fördseln har ett förråd med livskraft som med varje utlösning dräneras. Mannen kommer således för varje utlösning närmare sin fysiska död. Jag skrev också att man inom den västerländska magiska och alkemistiska traditionen istället anser orgasmen och sperman vara användbar och ändamålsenlig.

Wilhelm Reich, en av Freuds lärjungar, utvecklade ganska så detaljerade teorier om orgasmens funktion i sin The Function of the Orgasm: Discovery of the Orgone. Han beskriver i denna bok hela förloppet av uppladdning, klimax och den efterföljande avslappningen i både kropp och själ. Jag gjorde här observationen att man förvisso tappar kraft precis efteråt och i några timmar i samband med att kroppen bli som ”urladdad”, men att kraftflödet snart byggs upp igen. Den positiva effekten är urladdning av energetisk och psykisk spänning vilket efteråt resulterar i djupavslappning; något som jag inte uppfattar som farligt till skillnad från hur de österländska tantrikerna uppfattar saker och ting. Sålunda förnekade jag föreställningen om ”den lilla döden” i samband med orgasmen.

Jag har nu sedan dess i mina studier av Sigmund Freuds teorier stött på en referens som på ett plan verkar bekräfta den österländska synen på en ”liten död” i samband med orgasmen. I sin skrift Jaget och Detet (Samlade Skrifter IX) från 1923 utvecklar han sina teorier om livsdriften Eros kontra dödsdriften Tanathos. Kort sammanfattat symboliserar dödsdriften stillheten, avsaknad av aktivitet, medan livsdriften är den dynamiska kraften som agiterar detet i det omedvetna, eller såsom Freud själv beskriver det ”att dödsdrifterna huvudsakligen är stumma och att livets oväsen till största delen utgår från Eros”. Såsom livsdriften driver människan mot utveckling, mot individuation, manar dödsdriften själen tillbaka till livmodern. Sålunda är Tanathos synonymt med atavism, en omvänd tillväxt, regression; återväxt.

Häri kan man se paralleller mellan ålderdom och atavism. Ju längre människan fortskrider på sin ålders höst desto mer barnslig blir hon både till sinnet och i sin kroppsliga oförmåga. Senilitet eller demens får henne att mentalt regrediera tillbaka till ett infantilt barnasinne. Till slut ligger hon i sin säng och kräver ständig omvårdnad. Hon förlorar ofta förmågan att kontrollera sin avföring – hon beklädes ånyo med blöjor – och behöver inte alls sällan bli matad. Jag minns i samband med min dödende mors atavism, föranledd av en hjärntumör, hur jag mot slutet kunde stirra i hennes ögon ogenerat – och hon tillika stirrade tillbaka i mina. Detta är något jag endast har upplevt med mina egna barn och när de befann sig i spädbarnsåldern. Således kan vi se Tanathos atavistiska processer i verkan i samband med kroppens förfall.

Freud utvecklar i texter såsom Vi vantrivs i kulturen (Samlade Skrifter X) från 1929 denna lära vidare till att även omfatta alla former av destruktiva sociala drifter hos människan, såsom olika våldshandlingar. Sålunda kan även Tanathos ta dynamiska och agiterande former, men med det yttersta syftet att släcka ut livet; målet är utslocknadet. Sålunda utmynnar dödsdriften i ett buddistiskt nirvana, ty såsom nirvana strävar Tanathos efter att släcka ut alla begär, även sig självt.

Inom Qabalah skulle Tanathos på symbolen Livets Träd kunna liknas vid den Svarta Stränghetens Pelare (i illustrationen nedan kallad ”severity” och ”destruction”), medan Eros kan liknas vid den Vita Nådens Pelare (kallad ”mercy” och ”creation”), den förra en symbol för det passiva och den senare för det aktiva – stillhet och dynamik, negativt och positivt. Den Svarta Pelaren är även feminin och dess högsta aspekt är Binah (betecknad som #3 i illustrationen), den kosmiska Livmodern. Här ser man återigen referenser till den omfamnande och omskyddande livmoderns princip, vilket även begränsar och håller inne eller tillbaka; passiviserar. Den maskulina kraften, den Vita Pelarens krafter, är den dynamiska och befruktande principen, även associerat med Chiah eller livskraften i Chokmah (Binahs motsats, #2).

Livets Träd och Pelarna

Sålunda kan vi här se att Tanathos har en feminin laddning medan Eros främst är maskulin. Detta bekräftas av moderns förmåga att ofta hämma och hålla tillbaka barnets individuationsprocess – en oförmåga att ”klippa av navelsträngen” – medan fadern ofta har fått rollen tilldelad som den som ”klipper av” denna sträng och leder barnet ut i livet och till själslig mognad. Jag inser att detta är exempel på grova förenklingar och uttrycker stereotypiska idéer, men man får inte förglömma de mytiska och arketypiska laddningarna i dessa principer. Dessa arketyper verkar även på en materiell och psykisk nivå, något jag själv har erfarit; en destruktiv aspekt av den överbeskyddande modersprincipen, den mörka Binah (#3). Att denna princip får härja fritt beror ofta på avsaknad av fadersprincipen, Chokmah (#2), något som även var fallet i min egen uppväxt.

En del kommer att ”intuitivt” uppleva att detta går emot deras egna övertygelse om vad feminint och maskulint är, även på en mytisk nivå. Är inte kärlek kanske en feminin princip och stränghet en maskulin? Är inte Mars måhända inom den grekiska mytologin en destruktiv och sträng kraft, och Venus den ömsinta och kärleksfulla principen? Jo, men enligt Qabalah är inte detta så enkelt och måste problematiseras. Som enskild princip kan aggressivitet vara en maskulin kraft men i det stora hela tjänar den en feminin prinip, och vice versa. Detta förevisas på Livets Träd i det att Mars är associerat med Sefirat Geburah (i illustrationen ovan som #5) på den Svarta Pelarens sida och Venus har tilldelats en plats vid Netzach (#7), längst ner på den Vita Pelaren. I Qabalah strävar allt efter balans; sålunda ser man ofta maskulint och feminint på ett pradoxalt vis sammanblandat med varandra.

Den Lurianska Qabalah säger också att ondskan – destruktion - har sitt ursprung i en omåttlig obalans hos Stränghetens princip, Geburah (#5), belägen mitt i den Svarta Stränghetens Pelare och som även har givit Pelaren dess namn. I skapelseprocessen ledde denna obalans hos Geburah till att Livets Träd blev splittrat i skärvor. Dessa skärvor är ondskan, demonerna, inom Qabalah kallade Qlippoth, skalen. Detta är disassociationens krafter, det som splittrar och håller isär. Detta är, anser jag, även Tanathos ultimata verkan i människans själ, disassocierad personlighet. I motsats till detta står Eros – den attraherande kärlekens princip – som i livets tjänst strävar efter att hålla psyket samman till en harmonisk helhet.

Låt oss nu vända vår uppmärksamhet till vad Freud har att säga om ”den lilla döden”. I Jaget och Detet säger han ”att livets oväsen till största del utgår från Eros. Och från kampen mot Eros!”. Han säger vidare i följande ordalag:
Vi kan inte avvisa uppfattningen att lustprincipen tjänar som en kompass för detet i kampen mot libidon, som förorsakar störningar i livsprocessen. Om... livet... alltså skulle... [utsättas för]... ett nedglidande i döden, så är det Eros, sexualdrifternas, krav som i form av driftbehov förhindrar att nivån sjunker och tillför nya spänningar. Detet värjer sig mot dem, lett av lustprincipen, det vill säga olustvarseblivningen, på olika sätt. Först genom att så snabbt som möjligt... försöka tillfredsstäla de direkt sexuella strävandena. På ett långt mer omfattande sätt genom att detet i samband med en av dessa tillfredsställelser, i vilken alla olika anspråk sammanträffar, befriar sig från de sexuella substanser som så att säga är mättade bärare av de erotiska spänningarna. [...] Därav likheten mellan tillståndet efter total sexuell tillfredsställelse och döden, hos lägre stående djur det faktum att döden sammanfaller med parningsakten. Dessa varelser dör i samband med fortplantningen, eftersom dödsdriften, sedan Eros eliminerats av tillfredsställelsen, får fria händer att driva igenom sina avsikter.
Enligt Freud så finns det alltså inom detet (vilket motsvarar den animaliska själen i Qabalah) en ambivalens eftersom både libidon eller Eros, dvs. sexualkraften, stammar ur denna men att detet på samma sätt strävar efter drifternas utsläckelse, dvs. dess tillfredsställelse. Vilan är sålunda ett idealtillstånd även hos detet; libidon är en upprorsmakare som egentligen inte är speciellt önskad. Tillståndet av total avslappning är sålunda enligt Freud en slags ”död”, ty driften och begäret är för stunden faktiskt utslocknad. Jag tror att de flesta av oss känner igen sig i detta; en känsla av befrielse från oss själva eller våra begär omedelbart efter orgasmen. Denna död är dock temporär eller snarare ett uttryck för en ”skendöd”, ty efter ett tag börjar libidon återigen att verka i detet och återuppväcka livet i både organism och själ.

Det finns således inget fog för en tro som menar att livet förkortas i samband med en orgasm, tvärtom är orgasmen i sig i livets tjänst. Den ejakulerande vätskan skapar liv när livmodern befrukas av dess säd. Själva orgasmen har dessutom terepeutiska effekter, både i kropp och i själ; jag skulle snarare påstå att ett mycket aktivt sexliv med många orgasmer förlänger livet.

För att återvända till Sigmund Freud och psykoanalysens teorier upplever jag att mina studier av Freuds skrifter har givit mig en större förståelse för Qabalah och dess principer, i detta fallet spänningen mellan de båda dualistiska krafterna i Livsträdets motsatta Pelare. Liksom Qabalah är Freud i detta avseende en dualist, eller som han själv säger i samband med utläggningen av de båda driftarternas teori: ”Frågan om livets ursprung skulle vara kosmologisk och frågan om livets mål och mening besvaras dualistiskt”. Inte dualistisk i det avseende att se skillnad mellan kropp och själ – både den Hermetiska Qabalah och psykoanalysen förespråkar en syn som ser kropp och själ som oupplösligt förbundna med varandra (”Kether är i Malkuth, och Malkuth i Kether” eller ”Såsom ovan, så ock nedan”) – utan dualistisk i den meningen att man kan identifiera två parallella eller ”horisontella” krafter som både samspelar med och motverkar varandra.

I synnerhet har jag kommit närmare en förståelse för orsaken till den av Isaac Luria beskrivna katastrofen i skapelseprocessen vilket förandledde onskan. Jag har tidigare tolkat detta som uttrycket för en oerfaren Skapare som inte riktigt har insikt om sin skapelsekrafts potential och som efter sitt första misslyckande, när det första Livets Träd har krossas, håller tillbaka sin krafts utflöde vid det andra försöket. Istället ser jag nu en Skapare som hyser ambivalens inför sin skapelse och skapelseakt. Detta föranledde den dualism i Livets Träd som symboliseras av de båda Pelarna. En av dem (den Svarta) ville begränsa den utflödande kraften och den andra (den Vita) ville uttrycka skapelseaktens kreativitet obehindrat.

I detta – Guds ambivalens – fanns även fröet till katastrofen, ty Stränghetens princip fick för ett ögonblick ett övertag mitt i skapelseakten; Gud tvekande och skapelseakten urartade – den ofullbordade skapelsen splittrades i otaliga skärvor. Gud ångrade sig dock denna fatala tvekan och genomförde skapelsen en andra gång. Men spåren av denna stundens tvekan satte oundvikligt sina spår genom den splittrande principen – ondskans princip – den princip hos Skapelseguden som egentligen önskar få skapelsen ogjord, ty splittringen leder till utplåning och ytterst ett återdragande tillbaka till AIN – Ingen-Ting – på samma sätt som Tanathos i den psykoanalytiska teoribildningen strävar efter att få människans – mikrokosmens – existens ogjord och återbördad till den paradisiska tillvaron av passivitet, negativitet, Ingen-Ting, AIN.

Sålunda kan man här se att Qabalah, såväl som Hermeticismen, vilket båda skyr obalans och splittring, strävar efter att skapa jämvikt hos, istället för utplåning av, materian och kroppen; en strävan efter förandligandet av materian. Den Hermetiska Qabalah befrämjar således evolutionens principer – individuationen – det gradvisa återvändandet tillbaka till AIN, till skillnad från existensens – materians och själens – utplåning. Evigt liv är målet för Det Stora Verket, inte död eller utslocknande.

SR

4 kommentarer:

Anonym sa...

Men du menar då också, att egentligen, är det ursprungliga målet och det Ultimata alltså en tillbakagång till AIN?

Sincerus Renatus sa...

Bra fråga, som inte är så lätt att svara på. Men jag skall försöka, väl medveten om att detta är min personliga tolkning.

Alla mysterietraditioner är överens om att de praktiska tekniker som de tillämpar som yttersta mål har att nå ett medvetandettillstånd av förening med Gud (eller vad man väljer för term för att beteckna det yttersta varandet, källan till allt ursprung, etc.). Kabbalisterna kallar detta AIN - Ingen-Ting. Detta motsvarar ganska väl det som buddisterna kallar för "tomhet".

Den västerländska mysterietraditionen pratar om en "återvändandets väg" eller "path of return". Detta tror jag är en metafor. För här skiljer sig gnostiscismen (vilket i österlandet har sin motsvarighet i Buddismen) och hermeticismen (till vilket jag även räknar Qabalah) ganska mycket åt. Båda är överens om att vardagsmedvetandet skall bli genomlyst av AIN (Gud), men de skiljer sig åt i tillvägagångssättet och i perspektiv.

I det stora hela är skillnaden enligt följande:

1. Gnostiker vill transcendera vardagsmedvetandet till Gud.

2. Hermetiker vill åkalla Gud ner till vardagsmedvetandet.

I det första perspektivet vill man så mycket som möjligt släcka ut det kroppsliga och vardagsmedvetandet för att uppnå det transcendenta tillståndet. I det senare vill man låta Gud eller Anden förkroppsligas och leva ut genom kroppen och det vardagliga medvetandet. Det första perspektivet är ett passivt tillstånd, det andra är ett aktivt.

Detta innebär att en hermetiker, till skillnad från en gnostisk mystiker som strävar efter att leva som en eremit, lever livet till sin fulla kapacitet och i alla sina vardagliga händelser försöker återföra det till meningsfulla samtal med Gud.

Hermetikern strävar efter att förgudliga materian, att fullborda skapelsen till vad det var tänkt från början. En hermetiker gör ingen direkt skillnad mellan "ande" och "materia" utan anser att de båda är uttryck för AIN, fast i olika väsensled eller "vibrationsformer". Genom att alkemistiskt förena Himmel med Jord (Hieros Gamos) så återställer han eller hon skapelsen; genom reningsprocessen åkallas Gud. Gnostikern hatar i stället världen och ser den som i ett hopplöst tillstånd, helt oförenligt med vad hans eller hennes föreställningar om "ande" är; dualism.

Så, för att göra svaret kort: Ja, det yttersta målet är en förening (metaforiskt såsom en "tillbakagång") till AIN, men vägen dit är lika viktig som målet.

S.R.

Anonym sa...

Hmm, okej - tack så mycket. Men den största frågan borde väl ändå beröra Ain's natur.
Många mystiska traditioner har beskrivit urtillståndet som ett kaos, tomrum eller ett hav av möjligheter. Vad man nu vill kalla det så är det ofta detta ursprungstillstånd de återkommer till. Då är ju (den "obesvarbara") frågan hur existensen ter sig i detta tillstånd. Eftersom Ain nu betyder Ingen-ting, vad återgången till Ingen-ting? Det oskapade tillståndet? Döden i sin mest konkreta manifestation?

Visserligen beskriver många mystiker hur Gudomens yttersta natur är obegriplig för oss som människor, men någon idé måste finnas om detta stadium. Något bortom både liv och död? Några teorier?

Var nära att skriva att du gärna fick svara i min FB-tråd, men det är väl så att du inte är aktiv längre?

/P.

Sincerus Renatus sa...

Ja, det outgrundliga, den yttersta källan, har ju beskrivits i dessa termer som du nämner, och fler därtill. Jag vill bara tillägga att man i antiken lade en annan innebörd i ordet "kaos" jämfört med de associationer som väcks av de flesta idag. För grekerna var Chaos antingen ett tomrum eller en "urmateria", beroende på författare, ett omanifesterat tillstånd som föregick den manifesta världen. Måhända har alkemisternas benämning "Prima Materia" sitt ursprung i denna uppfattning om Chaos.

Problemet är att förmedla en upplevelse som involverar hela ens väsen och reducera det till en abstrakt och symbolisk nivå som det talande språket. Dessutom tror jag det är svårare att uttrycka en genuin mystik upplevelse idag då språket, misstänker jag, har blivit mer utarmat på andligt innehåll. Jämför med innuiternas hundratals olika ord för snö. Tänk ett språk som hade utvecklats under flera tusentals år av mystiker. De hade säkert ha kunnat ha utvecklat ett mer nyanserat språk som hade kunnat beskriva denna upplevelse mera träffande. Men ändå är det en omöjlighet att med ord uttrycka detta, oavsett hur nyanserat språket än hade varit.

Av denna anledning beskriver många mystiker denna upplevelse i "negativa" ordalag, såsom "tomhet" och "ingen-ting", etc. Men detta uttrycker snarare avsaknaden av ord än en riktig benämning på den mystika upplevelsen. Det är därför som många mystiker vänder sig till konstnärliga uttrycksätt för att förmedla sina upplevelser; målande, poesi, musik, etc., vilket inte är lika reduktionistiskt och är i kontakt med något mera arkaiskt inom oss. Konstens medium har ju exempelvis favoriserats av sufierna.

Uppenbart måste denna nivå av tillvaron innehålla potentialen till alla möjligheter och den mångfald av fenomen som vi upplever i vår vardag, men i ett latent tillstånd. Men hur detta latenta tillstånd är i sig självt är helt omöjligt att uttrycka på en blogg som den här.

S.R.