Kristendomen och den tyska antisemitismen: Hexagrammets och Svastikans spjälkning

o

En av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia är det medvetna utrotningsförsöket av det judiska folket under den period av Tysklands historia som har kallats för "Det Tredje Riket". Antisemitismen är naturligtvis inte en isolerad tysk företeelse utan har funnits vara närvarande i Europa sedan disporans grundande; den har av förklarliga skäl varit mest förkommande i de trakter där den judiska kontigenten har varit stark. Det som gör den tyska antisemtitismen så anmärkningsvärd är att de judiska tyskarna har varit mycket väl integrerade i samhället och på flera sätt väl respekterade. Samtidigt har den tyska nationen representerat den högsta formen av europeisk kultur och civilisation sedan renässansens tider, något som står i bjärt kontrast till den perversa urartning som nazismen representerar. Antisemitismen är således en företeelse som är lika komplicerad som den är beklaglig och detta blir extra tydligt när man studerar den tyska antisemitismen. Tyvärr är det alldeles för lätt och bekvämt att presentera simplistiska förklaringar till detta mycket laddade fenomen.

Det finns exempelvis en del personer som skyller på kristendomen för nazismens utrotningsförsök på det judiska folket, att det skulle vara ett uttryck för en lång tradition av kristen antisemitism med rötter i inkvisitionen. Det finns även vissa judiska företrädare till denna syn som anser att den Europeiska antisemitismen har sin grund längre tillbaka än så, till en tid när den kristna läran utvecklades från att vara en ren judisk angelägenhet, som den ursprungligen var under Jesu tid (likt hos esséerna), till att även omfatta hedningar. Denna reformation av den kristna rörelsen har den grekiske aposteln Paulus som upphovsman.

En del judiska kritiker anser att de kristna evangelierna, som ju skrevs ner på grekiska, fann sig vara under påverkan av Paulus läror. I synnerhet lyfter man fram de delar som pekar ut det judiska folket som ansvariga för Jesus död. Man anser exempelvis filmer såsom Mel Gibsons The Passion of the Christ vara ett tydligt modernt exempel på denna traditionella antisemitiska kristna syn på det judiska folkets skuld, som alltså skulle ha Paulus som tillskyndare. Detta är ett underligt påstående kan man tycka med tanke på att Paulus själv var jude och ursprungligen kom från den grekiska disporan. Inte bara det; Paulus var innan sin omvändelse till den kristna läran en av dess största fiender och en typisk representant för det judiska folkets grymma förföljelser av den tidiga kristna sekten.

Jag tycker att man drar ännu mer förhastade slutsatser när man påstår att kristendomens läror på något sätt skulle ha varit en tändande gnista som föranledde 6 miljoner judars död under Andra Världskriget. Jag anser att denna diskurs bär mer frukt om man inte låter sig bli förblindad av dylika förenklingar. Synar man istället Hitlers och nazismens idéer i grunden upptäcker man ganska så snart att de i det stora hela (tyvärr) följer en äldre form av tysk nationalism som har sina rötter redan i 1700-talet. Richard Wagners opera "Parzifal" anses idag vara hans personliga inlägg i den samtida debatten som var levande under hans livstid och tanken om att det tyska folket var besudlat av orent blod, dvs. av judarna. Romerna fick smaka på denna nationalism i lika hög grad som det judiska folket. Så personligen anser jag att man bör leta efter den verkliga orsaken till nazismens raseri mot judarna i nationalismen mer än hos kristendomen.

Den huvudsakliga förklaringen till denna hos nationalister starka avsky för judarna tror jag man måste söka hos deras utpräglade kosmopolitiska livstil, vilket sammanbinds av en religiös etnicitet som går över de nationella gränserna, något de har gemensamt med alla resande folk vilket även de bittert har fått erfara nationalismens främlingsfientlighet. Den förvisso stränga synen på den judiska skuldbördan till trots står ju Kristendomen här snarare som en direkt motsats till nationalismen och dess syn på etnisk segregation, och utmärker sig i detta sammanhang som en förespråkare för en mänsklig universalism. Det är också av denna anledning som den katolska kyrkan, vilket i grunden representerar en transnationell maktstruktur, även den fick känna av den nazistiska förföljelsepolitiken.

Det är sant att Hitler såg upp till Martin Luther men inte för att han var en övertygad kristen utan snarare på grund av Luthers antisemitiska text som han skrev under sina sista år av livet. Martin Luther lär ha varit en ivrig jude-försvarare under så gott som hela sitt verksamma liv förutom mot de sista åren. Jag vet inte vad det var som orsakade hans plötsliga vändning, men denna omvändelse kan inte anses vara representativt för den Lutheranska rörelsen i stort.

Hitler erkände också Richard Wagner som sin stora inspiratör och där ser jag en större rationell grund för hans personliga ideologi. En annan viktig historisk gestalt för Hitler var den preussiske konungen Fredrick den Store. Denna sista inspiration får jag inte ihop på något sett. Fredrick var ju en upplysningstidens monark och nazismen (och den italienska fascismen) var ju motståndare till upplysningstidens rationalism i allra högsta grad. Så man skall inte dra för många växlar på "inspirationskällorna" till Hitler. Hans tankesystem var inte rationellt i grunden och han använde lösryckta historiska referenser om de på något sätt kunde ge legitimitet för hans personliga värdegrund. Så Martin Luther, såväl som Charles Darwin och hans lära om det naturliga urvalet, skall inte ses som inspirationskällor utan snarare att de i propagandan användes för att skänka nationalsocialismen en aura av legitimitet.

Sedan angående Hitlers påstådda "kristendom" så var den endast en fasad för att hålla samman det tyska folket. Hitlers personliga tro var snarare infantilt hednisk och magisk, vilket blir extra tydligt när man betraktar på det sätt som han förde sitt krig mot Sovjetunionen, där symboliska laddningar, tvångstankar och fantasiföreställningar fick gå före militärstrategiska hänsyn. Även om Hitler inte riktigt kunde ta till sig Himmlers extrema form av ockulta hedendom såg han ändå mera upp till det germanska folkets religiösa rötter och asatron. På Hindenburgs begravning sade han inför den tyska krigsmakten i sitt tal till den avlidne weimarrepublikens president "....och dra hädan till Vallhalla". I sina radiotal till det tyska folket använde han mera kristna referenser eftersom majoriteten av det tyska folket, vars överväldigande majoriet antingen var protestanter eller katoliker, skulle uppfatta hedniska förställningar såsom avskyvärda.

Hitler var sålunda framför allt pragmatiker, precis som Saddam Hussein när han plötslig under sina sista år började be regelbundet till Allah. I hemlighet var Hitler snarare anti-kristen och såg i synnerhet på den katolska kyrkan som ett hot mot hans nya ordning och statens makt. Han försökte betvinga den men fruktade dess makt över det tyska folket för mycket för att kunna löpa linan hela vägen ut. Det fanns sålunda i grunden en ideologisk kamp mellan nationalsocialismen och den kristna kyrkan, även om det på ytan existerade ett status quo.

Den största egentliga inspirationskällan hos den judisk-kristna religionen som Hitler tog till sig var väl att han liknade sin egen roll vid en messias, det tyska folkets gudasände ledare som skulle rädda dem från sitt degenererade tillstånd och hotande undergång, och föreställningarna om det tusenåriga riket. Det kan eventuellt finnas fler religiösa referenser som är unikt kristna men jag kan inte komma på flera på rak arm.

Jag räknar således inte antisemitismen som en specifik kristen egenskap eller en central föreställning i dess mytologi. Jag har svårt att se några bevis som tyder på att antisemitism inte hade kunnat uppstå i Europa utan kristendomen; folkgrupper har en inneboende förmåga att se misstänksamt på resande folk med egna sedvänjor som skiljer sig från det egna folkets (se bara på andra folkslag av denna sort såsom Romer). Å andra sidan betvivlar jag inte att just den omfattning som antisemitismen har tagit i Europa kan vara "behjälpt" av en påspädning av den katolska kyrkan (den spanska inkvisitionen et al) och dess genom tiderna skuldbeläggande av det judiska folket för Jesus korsfästelse. Men den specifikt tyska formen av antisemitism hävdar jag har i alla fall en större och huvudsaklig grund i den romantiska nationalismen från 1800-talet.

Det enda botemedlet från alla former av främlingsfientlighet, såsom antisemitismen, är universialism och perennialism. Rosenkorstraditionen har alltid, ehuru dess tyska rötter till trots, haft en stark kosmopolitisk ådra. Rosenkorsaren vet att begrepp såsom "vi" och "dom", eller t.o.m. "jag" och "du", blott är illusioner. Sanningen är att det endast finns ett "Vi" eller ett "Jag" som sammanbinder oss alla med Alltet. Plötsligt får den kristna gyllene regel - älska din nästa såsom dig själv - en djupare innebörd; älska din nästa så älskar du dig själv, ty din nästa är dig själv. Alla mystiker vet att när de betraktar sin nästa så ser de i djupet hos henne sig själva. Denna djupa insikt skingrar alla tvivel och rotar ut alla infantila förställningar som ligger till grund för främlingsfientlighet och rasism.

Denna universialism finns inneboende i och genomsyrar Jesus Kristus lära. Det ligger således ingen motsättning mellan Rosenkorsarens kristna fromhet å ena sidan och hans kosmopolitiska förhållningssätt å den andra. Snarare ser Rosenkorsaren att hans kristna tro ger näring åt dennes universialism. Såsom perennialist kan han se sanningen hos alla religioner; anledningen till att han har valt just kristendomen är att han är född i den och därför känner den bättre framför alla andra religioner då den är integrerad i hans väsen. Detta innebär dock inte att han föraktar någons annans religion; tvärtom skall han vörda och ära alla andra Gudar vid sidan av sin egen ty han ser att de alla är olika namn på samma och Enda Gud, den outtalade och fördolde, som tar sin skrud i den form som passar dennes tillbedjare.

Det är av denna anledning som Rosenkorsare aldrig har sett någon konflikt mellan den judiska Qabalah (den judiska mystiken) och sin kristna tro. Denna perenniella kultur tog sin mest extrema form hos de Asiatiska Bröderna i Tyskland, Österike och Polen, vilket samlade kristna och judar under samma tak. De Asiatiska Bröderna firade dessutom både kristna och judiska traditionella högtider samt tilldelade sina kristna medlemmar judiska namn och sina judiska bröder kristna. För en Rosenkorsare är antisemitismen således en styggelse och perversion, liksom alla former av rasism.

Vad som gör en Rosenkorsare extra upprörd är att nazismen har lagt beslag på svastikan såsom symbol. Detta är en arketypisk symbol som har funnits i de flesta kulturer och religioner, såväl bland nord-amerikas indianer som i Asien. Buddister kombinerade ofta både svastikan och hexagrammet i samma symbol eller ställde dem bredvid varandra. Ett exempel på detta är symbolen ovan vilket har hämtats från Ananda Buddismen. Ett annat är Teosofins symbol (se nedan).

Teosofins sigill

Svastikan återfinns även inom inom Rosenkorstraditionen och i den Hermetiska Qabalah. Inom Qabalah är den en symbol för Kether, den högsta emanationen som står Guds väsen närmast; den är en symbol för Primum Mobile, "de första virvlande rörelserna" som föranleder skapelsen. Inom Golden Dawn-traditionen kallas svastikan för "Det Hermetiska Korset" och är en symbol för Zodiakens Elementara fyrfaldighet (indelningen i Eld-, Vatten-, Luft- och Jordtecken).

Det Hermetiska Korset

Faktum är dock att även Hexagrammets symbol ryms i det Hermetiska Korset. Den alkemistiska symbolen för Solen (Sol) är det centrala tecknet i hela Korset. Qabalistiskt associeras Sol med siffran 6 och det sjätte Sefirat på Livets Träd Tifareth; dess polygon är Hexagonen och dess polygram Hexagrammet. Det finns dock en mera direkt antydan till Hexagrammet än så; de fyra symbolerna för Elementen som finns längst ut på varje arm på svastikan bildar när de förenas ett Hexagram. Hexagrammet är således även en syntetisk symbol över de Fyra Elementen. I den så kallade Hexagramritualen tecknas fyra olika former för Hexagrammet i varje väderstreck och var och en av dessa korresponderas med ett av de Fyra Elementen.

Sålunda bevisar symboler såsom det Hermetiska Korset att det alltid har funnits en mystisk förening mellan Hexagrammet och Svastikan sedan urminnes tider. Det var först i och med nazismens gryning som dessa två symboler blev avskiljda eller spjälkade från varandra; ett tillstånd av kollektiv neuros frammanades i Europa i samband med detta.

Sålunda är det hög tid att återställa denna urtida och i grunden positiva symbol från dess korrupta tillstånd som den har fallit i på grund av dess association med den perversa världsåskådning som kallar sig "nationalsocialism", vilket står i motsats till vad allt som Rosenkorstraditionen och svastikan som symbol representerar.

S.R.