Det största misstaget man kan göra med Bibeln är att läsa den bokstavligt, i synnerhet böcker såsom Genesis, men även Nya Testamentets evagelier och Uppenbarelseboken. Såsom metaforer och myter kan de dock förtälja mycket om människans andliga utveckling, såsom art och individ.
Ett exempel på en sådan metafor, som dessutom är motsägelsefull, är att mänskligheten skapas två gånger, först i 1 Mos 1:27:
Och Gud [Elohim] skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem (min kursivering).Och sedan igen i 1 Mos 2:7:
Och Herren Gud [IHVH Elohim] danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev männsikan en levande varelse.I den första berättelsen skapas människan som man och kvinna, sedan i den andra som enbart man varur kvinnan efter ett tag gestaltas ur mannens revben, enligt 1 Mos 2:21-22:
Då lätt Herren Gud [IHVH Elohim] en tung sömn falla på mannen, och när han hade somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och Herren Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit av mannen, och förde henne fram till mannen.
Denna besynnerliga detalj har föranlett en hel del kreativa tolkningar genom åren. En sådan är myten om Lilith, Adams första hustru som såg sig som jämlik och inte tolererade Adams manschauvinism – vägrade att ligga under honom i den sexuella akten – och därför lämnade honom. Gud såg hans armod och skapade en ny kvinna som ett plåster på såret. Lilith återvände nu i ormens gestalt vilket föranledde fallet (se illustrationen ovan). Detta är en ganska populär myt bland feminister och satanister.
o
Dementi: Med denna jämförelse antyder jag dock inte att feminism är samma sak som satanism.
En annan tolkning är att Adam (hebreiska för människa) i sin begynnelse var androgyn (Adam Kadmon, den Himmelse Människan), dvs. innehöll lika stora delar kvinnligt och manligt men att en separation och obalans inträffade där kvinnan var tvungen att växa ut ur Adam, i vilket den senare nu blev synonym med mannen från att ha varit människa. Om denna myt är mer relevant så föranleder nog snarare denna separation människans syndafall.
Det finns säkert flera teorier men dessa är väl de mest kända. En annan intressant detalj att notera är skillnaden i gudsnamnen i samband med de två skapelserna av människan. I den första skapelsen, av människa såsom man och kvinna, är det skaparguden Elohim (den Gud som hela tiden texten referar till vid skapelsens sju dygn). I den andra skapelsen, när Adam skapas, är det istället IHVH (Jehovah) i kombination med Elohim som står bakom danandet.
Elohim är ett faschinerande namn som rymmer många motsatser inom sig, såsom en och flera eller feminint och maskulint. Jag har utvecklat detta i en tidigare kort essä. Om skillnaden kan man blott spekulera, men personligen får jag i detta sammanhang känslan av att Elohim är en mer exalterad eller ursprunglig (eller äldre) Gud. Den är ett eko från den polyteistiska eran och kan kanske jämföras med Gnostikernas pleroma. IHVH är istället demiurgen, skaparguden, som danar den tudelade människan, den separerade människan. I och med det tas den gudomliga förmågan ur människan, helheten (heligheten), vilket ju måste upplevas som ett hot mot demiurgen. I sitt anletes svett och i materians stoft kan hon hållas ifrån den sanna Guden, hennes verkliga skapare Elohim.
Väsensskillnaden mellan Elohim i världens och männsiskans skapelse och den Jehovah som vandrar i Edens Lustgård är signifikativ. I skapelsen är Gud en svävande ande eller Ordet - Logos - en abstrakt princip. I Edens Lustgård är Gud istället en antropomorf gestalt, likadan som människan Adam. Detta antyder om att IHVH till sin tur är skapad på samma sätt som människan, av Elohim. Men eftersom Jehovah (Herren) är av Guds natur, bär han sin Faders och Moders Namn Elohim som ett bihang, precis som människans avkommor bär sina föräldrars namn.
S.R.
Elohim är ett faschinerande namn som rymmer många motsatser inom sig, såsom en och flera eller feminint och maskulint. Jag har utvecklat detta i en tidigare kort essä. Om skillnaden kan man blott spekulera, men personligen får jag i detta sammanhang känslan av att Elohim är en mer exalterad eller ursprunglig (eller äldre) Gud. Den är ett eko från den polyteistiska eran och kan kanske jämföras med Gnostikernas pleroma. IHVH är istället demiurgen, skaparguden, som danar den tudelade människan, den separerade människan. I och med det tas den gudomliga förmågan ur människan, helheten (heligheten), vilket ju måste upplevas som ett hot mot demiurgen. I sitt anletes svett och i materians stoft kan hon hållas ifrån den sanna Guden, hennes verkliga skapare Elohim.
Väsensskillnaden mellan Elohim i världens och männsiskans skapelse och den Jehovah som vandrar i Edens Lustgård är signifikativ. I skapelsen är Gud en svävande ande eller Ordet - Logos - en abstrakt princip. I Edens Lustgård är Gud istället en antropomorf gestalt, likadan som människan Adam. Detta antyder om att IHVH till sin tur är skapad på samma sätt som människan, av Elohim. Men eftersom Jehovah (Herren) är av Guds natur, bär han sin Faders och Moders Namn Elohim som ett bihang, precis som människans avkommor bär sina föräldrars namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar