Mörkermagi, Mörk Alkemi och Kliffotisk Kabbala

o

Notering (2010-08-26): Den här texten som följer representerar inte längre min inställning till varken den ”Kliffotiska Kabbalah” eller till den traditionella diktomin ”Vänstra Handens Väg” och ”Högra Handens Väg”, i synnerhet i förhållande till G∴D∴. En starkt bidragande orsak till denna förändrade syn är den debatt och diskussion som följer på essän. Jag har ändå valt att behålla texten så att man kan se var det hela började och se mina andra bidrag i ljuset av denna inledande text. Jag rekommenderar att läsa mina andra essäer som har sprungit ur denna diskussion med Thomas Karlsson och med andra mörkermagiker, nämligen:

1. Angående den vänstra och högra handens vägar
2. Den gudomliga ambivalensen
3. De vänstra och högra handens vägar och deras relation till antinomism, Qlippoth och det gudomligt kvinnliga
4. Den mellersta pelarens väg

De länkade essäerna bör läsas i denna numrerade följordning och innehåller tankar som redan presenteras i följande text, fast betydligt mer destillerade och utvecklade. Framför allt är innehållet i de senare texterna mer balanserade, och hoppas jag ger Thomas Karlssons tankar mer rättvisa. Egentligen kan läsaren hoppa över den följande texten och gå direkt till första länken. Dock finns det vissa tankar avseende G∴D∴ som fortfarande är relevanta även här. Men stora delar av texten bör tas med en eller flera nypor salt. I synnerhet bör man försöka bortse från min retorik som är färgad av en god portion fördomar och egentlig okunskap om Thomas Karlssons filosofi. Den bifogade diskussionen är ett ganska gott exempel på hur fördomar hos två människor kan skingras bara genom ett möte dem emellan. Det må vara hur som helst med detta, men här är i alla fall texten som startade alltihopa i sin ursprungliga form:

Under det senaste decenniet har det i synnerhet bland ungdomar blivit populärt att läsa och praktisera det system som har utveckats av Thomas Karlsson, den s.k. ”Mörka” Magin och Alkemin. Denna sägs basera sig på ett ”nytt” och ”unikt” Qabalistiskt system som Thomas kallar för den ”Kliffotiska Kabbalah”.

o

Bara för att göra det klart och tydligt en gång för alla. ”Kliffotisk Kabbalah” är inte alls något nytt eller unikt egentligen. Hade det inte varit för Golden Dawn så hade det överhuvudtaget inte existerat någon Kliffotisk Kabbala. Hela den Kliffotiska Kabbalans korrespondanssystem på Livets Träd har sin grund i Golden Dawns ritualer och föreläsningar.

o

Men Golden Dawns Adepter hade aldrig tagit sitt Qliffotiska system till sådana ytterligheter som mörkermagikerna har gjort, inte för att de saknade förmågan utan för att de insåg det dåraktiga i detta, att invokera (åkalla) ett Qliffah! På sin höjd evokera (frammana) en Qliffotisk Ande. Men det är av helt andra anledningar än hur mörkermagiker ser på och uppenbarligen arbetar med skapelsens obalanserade principer, ty G∴D∴ har alltid haft ett Teurgiskt perspektiv med sin magi.
o
Inom G∴D∴ anser man invokation vara att ur det omedvetna (antingen det undermedvetna eller övermedvetna) väcka en kraft eller energi både i den medvetna personligheten och energikroppen, auran (eller det som inom G∴D∴ kallas ”förnimmelsesfären”); jag-identifiering.
o
Medels evokation projicerar man istället ut det omedvetna innehållet utanför sin personlighet och aura ut till en plats på ett behörigt avstånd så att man kan beskåda det under säkra former; psykisk projektion. ”Evokation” används av alla människor och är en av jagets primitiva försvarsmekanismer, antingen som projektion (av skuggan) eller såsom projektiv indentifikation, där man i sista fallet kan likna det vid att det egna innehållet angriper och besitter någon annan, som i sin tur agerar ut den ursprungliga känslan hos den som projicerar. Magisk evokation är således ett medvetet och systematiskt sätt att använda en redan nedärvd försvarsmekanism enligt ett specifikt syfte för att undvika besatthet (jag-identifikation) av en stark negativ emotion. Vad mörkermagiker sålunda stävar efter, antingen de är medvetna om det eller inte, är en fullständig identifiering med ett Qliffah, vilket i många fall kan leda till besatthet, dvs. tvångsmässigt neurotiskt beteende, i värsta fall psykos.

o

Hela den Kliffotiska Kabbalan är dessutom bakvänd (eller omvänd). Man försöker att ingjuta det andliga med egenskaper efter efarenheter i det materiella livet och materialistiska principer, istället för tvärt om att försöka begrunda materian utifrån andliga principer.

o

En Kliffotisk Mörkermagiker söker att göra sig till sin egen gud och skapa sitt eget magiska universum att styra och härska över (och framför allt manipulera sin omgivning efter sina egna självupptagna önskningar). En Teurgist söker alltid att sträva efter en förening med Gud och upplösa sitt ego och alla illusoriska föreställningar om separation. Han eller hon tjänar ljuset och försöker att lindra lidandet hos sina medmänniskor. Ty det finns inga separerade delar, bara ett helt Allt. Därför är den Kliffotiska Kabbalah dömd att misslyckas, då dess premisser är felaktiga och baserar sig på okunskap och brist på förståelse om de universella och gudomliga lagarna.

o

Av detta som jag har sagt och vad man kan utläsa av det officiella studiematerialet inom G∴D∴ kan man lätt dra slutsatsen att G∴D∴ fördömer allt arbete med Qliffoth, eller som man ibland inom vissa Qabalistiska kretsar har sagt om dem: ”att de är för farliga att ens tänka på.”

o

Det kanske är lätt att tro detta om G∴D∴ men synar man den noggrannt inser man att även G∴D∴ ser ett syfte och en nytta med Qliffoth. Dock varnar man för att invokera och låta sig styras av dessa krafter. Tvärtom söker Adepten att betvinga demonen att underkasta sig ljuset och sedan rida på dess kraft som en materiell bas. Vid arbetet med evokation frammanar man ett Qliffah, skyddad av den magiska cirkeln, för att bli medveten av denna aspekt av det under- eller omedvetna, och integrera den i sitt psyke. Det är sålunda en form av psykoanalys fast enligt ett urtida system. När man för ett Qliffah (demon) till det medvetna ljuset och integrerar den i personligheten förlorar den sin Qliffotiska (demoniska) laddning. Detta är ett Lurianskt betraktelsesätt att även skärvorna har en gudomlig gnista i sig och kan frälsas. Det är en väg till återställelse.

o

Vad organisationer såsom Dragon Rouge (D.R.) verkar göra är att vältra sig i det neurotiska istället för att bota åkomman. Eller som en Frater en gång så komiskt men ack så träffande sa till Thomas Karlsson på en av hans föreläsningar om mörk alkemi, med anledning om den alkemistiska devisen att ”guld ofta kan finnas i avföringen”, att man inom D.R. ”finner nöje i att vältra sig i bajset istället för att försöka finna guldet”.
o
Vad mer alarmerande är att de främst drar till sig neurotiska tonåringar och genom sina ritualer låter invokera dessa obalanerade krafter i deras späda och hormonstinta kroppar. Detta är högst oansvarigt. Dessa krafter är verkliga och lever både i och utanför oss. Resultaten är omedelbara. Jag har själv mött och haft samtal med tonåringar som har varit halvt psykotiska och suicidala efter att ha deltagit på DR-möten.

o

Som den traditionalist jag är anser jag det vara olämpligt att barn och tonåringar sysslar med Ceremoniell Magi överhuvudtaget, än mera så utifrån ett mörkermagiskt eller Qliffotiskt Kabbalistiskt perspektiv. Tonåringars hjärna och själ, deras psyken, är fortfarande outvecklade och genomgår stora strukturella förändringar vilket förbereder dem för det vuxna livet. Det är fullt naturligt att man såsom tonåring söker sig till sub-kulturer som leker med ockulta symboler, eftersom det kan betraktas såsom en revolt mot vuxenkulturen. Men det är en stor skillnad mellan ren identifikation och att utföra regelrätta ceremonier som syftar att väcka upp den bortträngda skuggan hos dem. Tonårstiden är en mycket känslig period, rent psykiskt, och det är ofta under denna period som en människa utvecklar sina första psykiska symptom, exempelvis schizofreni, anorexi, etc. Det är sålunda inte en lämplig tid att öppna upp pandoras box.

o

Men att G∴D∴ och ”ljusmagiker” (som mörkermagikerna gärna kallar oss) skulle vara rädda för de Qliffotiska krafterna och aldrig aktivt arbeta med dem är djupt missförstånd. Som jag sade ovan så hade den Kliffotiska Kabbalan aldrig existerat utan de föreställningar och filosofier som utvecklades inom G∴D∴ om tillvarons mörkare aspekter. Den Röda Draken är en vanligt återkommande symbol inom G∴D∴ och R.R. et A.C. ”Väktaren vid Tröskeln” är en annan sådan föreställning, som hade sitt ursprung i romanen Zanonai av Edward Bulwer-Lytton, symboliskt för summan av alla förträngda och förvisade aspekter ur en själv, i synnerhet kopplade till fobier och rädslor (dvs. Qliffotiska) som man måste ta sig igenom för att nå andlig upplysning. Det är inte riktigt samma sak som att inledningsvis till fullo integrera dessa krafter men åtminstone erkänna dem och inte låta sig styras av de känslor som är förknippade med ”Väktaren”.

o

Men inom G∴D∴ så börjar man inte med att aktivt arbeta med dessa krafter på samma sätt som inom D.R., och definitiv aldrig genom invokation. Redan som Neofyt inleder man sitt Teurgiska arbete genom dagligt och systematiskt arbete med förvisningar. Dessa speciella former av rituellt arbete syftar till att balansera upp energikroppen eller auran. Obalanserna består främst av en Elementar natur, dvs. av ett ojämt förhållande mellan de fyra klassiska Elementen Eld, Vatten, Luft och Jord, men även av ett stört förhållande mellan de sju klassiska Planeterna Luna, Merkurius, Venus, Sol, Mars, Jupiter och Saturnus. Vidare befinner sig den naturliga människan i ett obalanserat förhållande till Zodiakens 12 Tecken. Alltså infinner sig ett system av sammanlagt tre hiearkier, Element, Planeter och Zodiak, som medels i synnerhet två förvisningsritualer (LBRP och LBRH) ämnas att bibringas i ett mer adekvat jämviktsläge.

o

Denna form av inre obalans drar dessutom till sig negativa energier och krafter, i olika former, från omgivningen som förstärker dessa neurotiska (Qliffotiska) komplex i det omedvetna, de ojektiva Qliffoth och vandrande tankeformerna som vampyriserar på intet anande neurotiker. Den bästa medicinen mot denna formen av vampyriserande obalanser är således att utföra dagliga förvisningsritualer för att bygga upp en stark och hel aura eller energikropp. Då har dessa yttre influenser svårt att komma åt oss.

o

Samtidigt har vi ju våra egna Qliffoth att handskas med som har byggts upp under årens lopp när vi har anpassat oss för omgivningens krav och byggt upp vår personlighet. Jag pratar här om skuggan och de förträngda aspekterna av oss själva, dvs. Väktaren på Tröskeln. Dessa kan vi inte ignorera och enbart skydda oss ifrån med förvisningar (även om denna typ av ritual förvisso hjälper oss att balansera upp vår energikropp/aura). Här är det integration som är honnörsordet; att underkasta det Qliffotiska mörkret det medvetna ljuset.

o

Den initiatoriska processen tar upp dessa till ytan och det är upp till oss att handskas med dessa impulser och energier på bästa sätt. Mötet med Väktaren på Tröskeln är ytterligare en viktig fas som vi måste ta oss igenom. Här är endast invokation och förvisning av de olika arketypiska kraftena (Element, Planeter och Zodiaken) vägen till balansering och integration. Om inte det hjälper så är kvalificerad psykoterapi en god väg att ta vid sidan av det magiska arbetet.

o

I den sista fasen i arbetet med det Qliffotiska måste vi ta till evokation för att göra oss av med de sista och mest motstridiga mörka aspekterna av oss själva, men inte innan vi har en klar förbindelse mellan vårt ego och vårt Högre Jag. Vi pratar här om ett systematiskt teurgiskt arbete som tar många år, kanske även decennier. Men det är ett nödvändigt ont för att kunna nå till den där Gudsföreningen som alla terugister eftersträvar. Det är en väg genom de mörkaste dalarna för att kunna nå fram till bergets krön.

o

Denna sista fas i arbetet med de krafter som associeras med Qliffoth utgör en viktig del av Adeptens arbete (Adeptus Major 6°=5° för att vara exakt). Ordens förhållningssätt är dock utifrån den s.k. högra handens väg. Hela den Yttre Ordens och Inre Ordens väg är den ”högra”. Med detta så menas att man använder sig av evokation som ett medel att dels bli medveten om sina mörka aspekter men också att kasta dem under ljusets ledning, att ställa demonerna (dvs. de disassocierade aspekterna av det undermedvetna) under Gudomlig kontroll.

o

Angående den ”Mörka Alkemin” är detta ingenting annat än Thomas Karlssons högst personliga förståelse av alkemin, så som jag har uppfattat det hela. Jag har inte orkat att sätta mig in i denna då det är tämligen lätt för en verklig alkemist att avfärda efter en hastig läsning. Men någon gång kanske jag köper en av hans böcker och sätter mig in i ämnet. Vilket fall som helst så praktiserar Adepterna i R.R. et A.C. klassiska alkemistiska och spagyriska operationer. Senare i ännu mer avancerade grader praktiserar man Den Hermetiska Inre Alkemin.

o

Alkemins verkliga mål är Det Stora Verket. I den yttre alkemistiska praktiken (dvs. i laboratoriet) syftar detta Verk att skapa Det Vises Sten, det röda (Sol) eller vita (Luna) pulvret som sägs besitta kraften att transmutera det oädla till ett ädelt. Inom Den Inre Alkemin (dvs. i kroppen som ett inre laboratorium) syftar det till att skapa en Lunar och Solar kropp; odödlighet. Jag tror föga att den mörka alkemin har något med detta alls att göra. Jag utgår från att det, liksom den Kliffotiska Kabbalan, baserar sig på ett grundläggande felslut, den om separation. Alkemin utgår från föreställningen om att allt är en Enhet. Dess mål är att separera det fina från det grova; att höja materians vibrationsnivå.

o

”Den vänstra handens väg” är sålunda inte kompatibel med den som praktiseras i G∴D∴ då förhållningssättet till magi och alkemi är diametralt motsatta. G∴D∴ Adepter försöker inte att omvandla och förstora sitt ego till att bli deras personliga Gud; de försöker att göra egot till en värdig bärare eller redskap åt Den Ende Guden, Universums Herre.

o

All G∴D∴ Teurgi handlar om att bli mer än människa, att till fullo väcka Det Högre Självet i personligheten. För att personligheten (och kroppen) skall kunna bära anden till fullo måste bottensatsen i bägaren silas bort. Det är det som är huvudsyftet med demonisk evokation; att ta upp det förträngda materialet, skuggan, ur det undermedvetna (eller omedvetna) till det medvetna ljuset och dess underställelse till det andliga medvetandet. Målet är att skapa en integrerad personlighet, en syntes av alla motstridiga aspekter och delar av oss själva.

o

Så till skillnad från mörkermagin ser G∴D∴ inget värde i att hålla kvar demonerna i mörkret, att romantisera mörkret i sig. När ett Qliffah medvetandegörs och intregreras i den medvetna personligheten så upphör det att vara obalanserat; det upphör att vara Qliffotiskt. Qliffoth, enligt Golden Dawns sätt att se på det hela, är en aspekt av oss som inte arbetar i det helas tjänst, som har separerat ut sig och därigenom blivit obalanserat eftersom det inte kompenseras upp av något annat. Där den lever i det omedvetna mörkret och autonomt i förhållande till den medvetna personan kan den verka sina diaboliska influenser utan att vi är medvetna om det. Integrerad med vår personlighet ger den oss en styrka som vi kan bruka oss av i det högres tjänst.

o

Det rör sig alltså om en variant av psykoanalys som Adepten utför på sig själv. Men det är inte endast en psykisk energi utan fysisk, eterisk och astral; en påtaglig kraft som verkar på flera plan samtidigt inom oss.

o

Mörkermagiker försöker ofta att framhålla att deras ”vänstra handens” väg är mycket svårare och mer prövosam än den ”ljusmagiska” och "vänstra" vägen som representeras av G∴D∴ och andra traditionella hermetiska ordenssällskap.

o

Detta är ju naturligtvis oerhört svårt att sia något om; man måste ha vandrat båda vägarna för att kunna göra en jämförelse, något som väldigt få har gjort eftersom man ofta fastnar på sin väg mycket tidigt av olika skäl (som ofta motiveras av omedvetna preferenser). Vad jag själv kan uttala mig om utifrån min egen erfarenhet såsom initiator och initierad är dock att den ”ljusmagiska” vägen är allt utan en dans på rosor.

o

All genuin invigning skapar eller manipulerar fram en serie av kriser som syftar att genom prövningar utveckla den initierade. Dessutom blir vägen bara tuffare och tuffare att vandra ju högre man som initierad vill sträva. Själens mörka natt och mötet med Väktaren på Tröskeln är ett exempel på detta. Det är en myt, populärt cirkulerat bland mörkermagiker, att den ljusmagiska vägen bara handlar om ”mys-pys” och ”tutti-nutta”; hålla händer och sjunga kumbaya.

o

Däremot misstänker jag att man på den mörkermagiska vägen kan skapa sig ett totalt kaos i livet. Jag har mött unga magiker som har påbörjat den mörkermagiska vägen men efter ett tag utvecklat svåra psykiska problem och suicidala tvångstankar. Att den mörkermagiska vägen är farlig är nog inget jag ifrågasätter. Men man måste göra en skillnad på farlig/destruktiv och prövosam/konstruktiv. Även om den ”ljusmagiska” vägen kan leda till psykisk kollaps om man inte är redo för den så innebär det inte att det finns något egenvärde i lidandet; lidandet är en väg till insikt inget annat. Vad den mörkermagiska vägen egentligen leder någonstans vet jag inte; jag tror att dess förutsatta mål (att bli såsom en gud) är uppbyggt på villfarelsen och illusionen om separation. Det är just här (tanken om suverän individualitet och separation) som de ”vänstra” och ”högra” vägarna skiljer sig åt som allra mest.

o

Thomas Karlsson betraktar det balanserade Livets träd som något statisk, att den skulle vara någon slags ortodox och manlig struktur, medan det Qliffotiska representerar dynamik, föränderlighet och kvinnlighet. Enligt det mörkermagiska betraktelsesättet är det Qliffotiska i grunden missförstådda och genom social kontroll förtryckta krafter som är kunskapsbärande och som inte hindrar utan snarare befrämjar den mänskliga utvecklingen.

o

Detta är förvisso en intressant psykoanalytisk vinkel och jag håller med om att man kan lära sig mycket om sig själv i mötet med Väktaren på Tröskeln och sina Qliffotiska komplex i det omedvetna. En lyckosam psykoanalys föder en integrerad och vis människa, något som även invigning ämnar att åstadkomma. Men samtidigt så är det ett felslut att ställa Qliffoth (obalans) och Sefiroth (balans, jämvikt) som två motpoler som krävs för att skapa en mogen människa. Det är som om psykoanalysen skulle hävda att neuros är lika viktigt som emancipation. Detta är så långt man kan komma från sanningen om både Den Heliga Qabalans och psykoanalysens mål; terapin syftar till att föra patienten från neuros mot emancipation, det ena utesluter det andra. På samma sätt syftar Qabalah till återställelse, att emancipera människan genom att rena dess Qliffoth (skärvor) och väcka gudsgnistan innuti varje skärva (arketyperna inom komplexen); återbörda dem alla till Ljuset, L.V.X.

o

Jämvikt kan ej skapas genom att ställa obalans och balans mot varandra. Det är en absurd motsägelse. Den klassiska Qabalah hävdar alltså motsatsen till vad den Kliffotiska Kabbalah lär ut, att den dynamiska och aktiva principen representeras av en maskulin princip (Chokmah) och den statiska och passiva av en feminin (Binah). Thomas Karlsson verka missa det faktum att Livets Träd i sig innehåller aktivt och passivt, dynamiskt och statiskt. Dynamik är inte per definition Qiffotiskt. Dynamik är, liksom det statiska, en gudomlig egenskap som är nödvändig för skapelseprocessen (som är kontinuerlig). Qliffoth representerar blott disassociation, sönderfall och undergång.

o

S∴R∴