Fama Fraternitatis - 1614

Wiewohl wir nun wohl wissen, daß es umb ein ziemliches noch nicht an dem, da wieder unserm Verlangen oder auch anderer Hoffnung mit allgemeiner Reformation divini et humani, solle genug geschehen, ist es doch nicht unbillich, daß, ehe die Sonne auffgehet, sie zuvor ein HELL oder dunkel liecht in den Himmel bringt und unter dessen etliche wenige, die sich werden angeben, zusammen tretten, unsere Fraternitet mit der Zahl und Ansehen des gewünschten und von Fr.R.C. fürgeschriebenen Philosophischen Canons, einen glücklichen Anfang machen oder ja in unserer Schätz (die uns nimmermehr aufgehen können) mit uns in Demut und Liebe genießen die Mühsamkeit dieser Welt überzuckern und in den Wunderwerken Gottes nicht also blind umbgehen.

Vi vet dock att det enligt vår åstundan och andras förväntningar efter någon tid kommer en allmän reformation av både gudomliga och mänskliga ting. Ty innan solen går upp, upplyses himlen av
MORGONRODNADENS ljus. I väntan på denna reformation församlas några få som med sitt antal skall utöka vårt brödraskap, höja dess anseende och stärka dess förhoppningar och ge de av Fr.R.C. föreskrivna Filosofiska Canons en lycklig begynnelse. I all ödmjukhet och kärlek skall dessa nytillkomna tillsammans med oss dela våra skatter, som aldrig skall förgås, och så lindra denna världens möda och inte längre vandra ovetande om kunskapen om Guds underbara verk.

Howbeit we know after a time there will now be a general reformation, both of divine and humane things, according to our desire, and the expectation of others: for it is fitting, that before the rising of the Sun, there should appear and break forth AURORA, or some clearness, or divine light in the sky; and so in the mean time some few, which shall give their names, may joyn together, thereby to increase the number and respect of our Fraternity, and make a happy and wished for beginning of our Philosophical Canons, prescribed to us by our brother R.C. and be partakers with us of our treasures (which never can fail or be wasted) in all humility, and love to be eased of this worlds labor, and not walk so blindly in the knowledge of the wonderful works of God.

Definition

Det brittiska ordenssällskapet Hermetic Order of the Golden Dawn och den tyska Frimurarlogen L'Aurore Naissante, vilket grundades i London 1888 respektive Frankfurt-am-Main 1807, delade på samma hebreiska namn Chevrah Zerach Bequr Aur, förevisat i gyllene gult vid bloggens huvud, vilket ordagrannt kan översättas till “Stigande Gryningsljusets Sällskap”. Denna tyska Rosenkorsiska Frimurarloge i Frankfurt, vilket måste anses vara det ursprungliga modertemplet till GOLDEN DAWN, kallade sig på tyska även Loge sur Aufgehenden Morgenröthe, vilket kan översättas till “Gryende Morgonrodnadens Loge”. Detta skiljer sig åt från den engelska seden att översätta orden Bequr Aur till “Golden Dawn” eller “Gyllene Gryningen”. Med anledning av Rosenkorstraditionens tyska ursprung är en mer korrekt översättning av Bequr Aur, genom franskans L'Aurore Naissante och tyskans Aufgehenden Morgenröthe, inget annat än GRYENDE MORGONRODNADEN. Denna hänvisning till ett stigande gryningsljus, morgonrodnad eller aurora är en klar hänvisning till den allmäna reformationen omnämnt i det ovan citerade stycket från Fama Fraternitatis. Denna blogg har dock valt att behålla den försvenskade anglo-saxiska termen GYLLENE GRYNINGEN för att denna, invand som den är, lättare associeras med den Rosenkorsiska tradition som här ämnas att framställas.

Licht, Leben, Liebe

fredag 18 juli 2008

Mörkermagi, Mörk Alkemi och Kliffotisk Kabbala

o

Notering (2010-08-26): Den här texten som följer representerar inte längre min inställning till varken den ”Kliffotiska Kabbalah” eller till den traditionella diktomin ”Vänstra Handens Väg” och ”Högra Handens Väg”, i synnerhet i förhållande till G∴D∴. En starkt bidragande orsak till denna förändrade syn är den debatt och diskussion som följer på essän. Jag har ändå valt att behålla texten så att man kan se var det hela började och se mina andra bidrag i ljuset av denna inledande text. Jag rekommenderar att läsa mina andra essäer som har sprungit ur denna diskussion med Thomas Karlsson och med andra mörkermagiker, nämligen:
  1. Angående den vänstra och högra handens vägar
  2. Den gudomliga ambivalensen
  3. De vänstra och högra handens vägar och deras relation till antinomism, Qlippoth och det gudomligt kvinnliga
  4. Den mellersta pelarens väg
De länkade essäerna bör läsas i denna numrerade följordning och innehåller tankar som redan presenteras i följande text, fast betydligt mer destillerade och utvecklade. Framför allt är innehållet i de senare texterna mer balanserade, och hoppas jag ger Thomas Karlssons tankar mer rättvisa. Egentligen kan läsaren hoppa över den följande texten och gå direkt till första länken. Dock finns det vissa tankar avseende G∴D∴ som fortfarande är relevanta även här. Men stora delar av texten bör tas med en eller flera nypor salt. I synnerhet bör man försöka bortse från min retorik som är färgad av en god portion fördomar och egentlig okunskap om Thomas Karlssons filosofi. Den bifogade diskussionen är ett ganska gott exempel på hur fördomar hos två människor kan skingras bara genom ett möte dem emellan. Det må vara hur som helst med detta, men här är i alla fall texten som startade alltihopa i sin ursprungliga form:

Under det senaste decenniet har det i synnerhet bland ungdomar blivit populärt att läsa och praktisera det system som har utveckats av Thomas Karlsson, den s.k. ”Mörka” Magin och Alkemin. Denna sägs basera sig på ett ”nytt” och ”unikt” Qabalistiskt system som Thomas kallar för den ”Kliffotiska Kabbalah”.
o
Bara för att göra det klart och tydligt en gång för alla. ”Kliffotisk Kabbalah” är inte alls något nytt eller unikt egentligen. Hade det inte varit för Golden Dawn så hade det överhuvudtaget inte existerat någon Kliffotisk Kabbala. Hela den Kliffotiska Kabbalans korrespondanssystem på Livets Träd har sin grund i Golden Dawns ritualer och föreläsningar.
o
Men Golden Dawns Adepter hade aldrig tagit sitt Qliffotiska system till sådana ytterligheter som mörkermagikerna har gjort, inte för att de saknade förmågan utan för att de insåg det dåraktiga i detta, att invokera (åkalla) ett Qliffah! På sin höjd evokera (frammana) en Qliffotisk Ande. Men det är av helt andra anledningar än hur mörkermagiker ser på och uppenbarligen arbetar med skapelsens obalanserade principer, ty G∴D∴ har alltid haft ett Teurgiskt perspektiv med sin magi.
o
Inom G∴D∴ anser man invokation vara att ur det omedvetna (antingen det undermedvetna eller övermedvetna) väcka en kraft eller energi både i den medvetna personligheten och energikroppen, auran (eller det som inom G∴D∴ kallas ”förnimmelsesfären”); jag-identifiering.
o
Medels evokation projicerar man istället ut det omedvetna innehållet utanför sin personlighet och aura ut till en plats på ett behörigt avstånd så att man kan beskåda det under säkra former; psykisk projektion. ”Evokation” används av alla människor och är en av jagets primitiva försvarsmekanismer, antingen som projektion (av skuggan) eller såsom projektiv indentifikation, där man i sista fallet kan likna det vid att det egna innehållet angriper och besitter någon annan, som i sin tur agerar ut den ursprungliga känslan hos den som projicerar. Magisk evokation är således ett medvetet och systematiskt sätt att använda en redan nedärvd försvarsmekanism enligt ett specifikt syfte för att undvika besatthet (jag-identifikation) av en stark negativ emotion. Vad mörkermagiker sålunda stävar efter, antingen de är medvetna om det eller inte, är en fullständig identifiering med ett Qliffah, vilket i många fall kan leda till besatthet, dvs. tvångsmässigt neurotiskt beteende, i värsta fall psykos.
o
Hela den Kliffotiska Kabbalan är dessutom bakvänd (eller omvänd). Man försöker att ingjuta det andliga med egenskaper efter efarenheter i det materiella livet och materialistiska principer, istället för tvärt om att försöka begrunda materian utifrån andliga principer.
o
En Kliffotisk Mörkermagiker söker att göra sig till sin egen gud och skapa sitt eget magiska universum att styra och härska över (och framför allt manipulera sin omgivning efter sina egna självupptagna önskningar). En Teurgist söker alltid att sträva efter en förening med Gud och upplösa sitt ego och alla illusoriska föreställningar om separation. Han eller hon tjänar ljuset och försöker att lindra lidandet hos sina medmänniskor. Ty det finns inga separerade delar, bara ett helt Allt. Därför är den Kliffotiska Kabbalah dömd att misslyckas, då dess premisser är felaktiga och baserar sig på okunskap och brist på förståelse om de universella och gudomliga lagarna.
o
Av detta som jag har sagt och vad man kan utläsa av det officiella studiematerialet inom G∴D∴ kan man lätt dra slutsatsen att G∴D∴ fördömer allt arbete med Qliffoth, eller som man ibland inom vissa Qabalistiska kretsar har sagt om dem: ”att de är för farliga att ens tänka på.”
o
Det kanske är lätt att tro detta om G∴D∴ men synar man den noggrannt inser man att även G∴D∴ ser ett syfte och en nytta med Qliffoth. Dock varnar man för att invokera och låta sig styras av dessa krafter. Tvärtom söker Adepten att betvinga demonen att underkasta sig ljuset och sedan rida på dess kraft som en materiell bas. Vid arbetet med evokation frammanar man ett Qliffah, skyddad av den magiska cirkeln, för att bli medveten av denna aspekt av det under- eller omedvetna, och integrera den i sitt psyke. Det är sålunda en form av psykoanalys fast enligt ett urtida system. När man för ett Qliffah (demon) till det medvetna ljuset och integrerar den i personligheten förlorar den sin Qliffotiska (demoniska) laddning. Detta är ett Lurianskt betraktelsesätt att även skärvorna har en gudomlig gnista i sig och kan frälsas. Det är en väg till återställelse.
o
Vad organisationer såsom Dragon Rouge (D.R.) verkar göra är att vältra sig i det neurotiska istället för att bota åkomman. Eller som en Frater en gång så komiskt men ack så träffande sa till Thomas Karlsson på en av hans föreläsningar om mörk alkemi, med anledning om den alkemistiska devisen att ”guld ofta kan finnas i avföringen”, att man inom D.R. ”finner nöje i att vältra sig i bajset istället för att försöka finna guldet”.
o
Vad mer alarmerande är att de främst drar till sig neurotiska tonåringar och genom sina ritualer låter invokera dessa obalanerade krafter i deras späda och hormonstinta kroppar. Detta är högst oansvarigt. Dessa krafter är verkliga och lever både i och utanför oss. Resultaten är omedelbara. Jag har själv mött och haft samtal med tonåringar som har varit halvt psykotiska och suicidala efter att ha deltagit på DR-möten.
o
Som den traditionalist jag är anser jag det vara olämpligt att barn och tonåringar sysslar med Ceremoniell Magi överhuvudtaget, än mera så utifrån ett mörkermagiskt eller Qliffotiskt Kabbalistiskt perspektiv. Tonåringars hjärna och själ, deras psyken, är fortfarande outvecklade och genomgår stora strukturella förändringar vilket förbereder dem för det vuxna livet. Det är fullt naturligt att man såsom tonåring söker sig till sub-kulturer som leker med ockulta symboler, eftersom det kan betraktas såsom en revolt mot vuxenkulturen. Men det är en stor skillnad mellan ren identifikation och att utföra regelrätta ceremonier som syftar att väcka upp den bortträngda skuggan hos dem. Tonårstiden är en mycket känslig period, rent psykiskt, och det är ofta under denna period som en människa utvecklar sina första psykiska symptom, exempelvis schizofreni, anorexi, etc. Det är sålunda inte en lämplig tid att öppna upp pandoras box.
o
Men att G∴D∴ och ”ljusmagiker” (som mörkermagikerna gärna kallar oss) skulle vara rädda för de Qliffotiska krafterna och aldrig aktivt arbeta med dem är djupt missförstånd. Som jag sade ovan så hade den Kliffotiska Kabbalan aldrig existerat utan de föreställningar och filosofier som utvecklades inom G∴D∴ om tillvarons mörkare aspekter. Den Röda Draken är en vanligt återkommande symbol inom G∴D∴ och R.R. et A.C. ”Väktaren vid Tröskeln” är en annan sådan föreställning, som hade sitt ursprung i romanen Zanonai av Edward Bulwer-Lytton, symboliskt för summan av alla förträngda och förvisade aspekter ur en själv, i synnerhet kopplade till fobier och rädslor (dvs. Qliffotiska) som man måste ta sig igenom för att nå andlig upplysning. Det är inte riktigt samma sak som att inledningsvis till fullo integrera dessa krafter men åtminstone erkänna dem och inte låta sig styras av de känslor som är förknippade med ”Väktaren”.
o
Men inom G∴D∴ så börjar man inte med att aktivt arbeta med dessa krafter på samma sätt som inom D.R., och definitiv aldrig genom invokation. Redan som Neofyt inleder man sitt Teurgiska arbete genom dagligt och systematiskt arbete med förvisningar. Dessa speciella former av rituellt arbete syftar till att balansera upp energikroppen eller auran. Obalanserna består främst av en Elementar natur, dvs. av ett ojämt förhållande mellan de fyra klassiska Elementen Eld, Vatten, Luft och Jord, men även av ett stört förhållande mellan de sju klassiska Planeterna Luna, Merkurius, Venus, Sol, Mars, Jupiter och Saturnus. Vidare befinner sig den naturliga människan i ett obalanserat förhållande till Zodiakens 12 Tecken. Alltså infinner sig ett system av sammanlagt tre hiearkier, Element, Planeter och Zodiak, som medels i synnerhet två förvisningsritualer (LBRP och LBRH) ämnas att bibringas i ett mer adekvat jämviktsläge.
o
Denna form av inre obalans drar dessutom till sig negativa energier och krafter, i olika former, från omgivningen som förstärker dessa neurotiska (Qliffotiska) komplex i det omedvetna, de ojektiva Qliffoth och vandrande tankeformerna som vampyriserar på intet anande neurotiker. Den bästa medicinen mot denna formen av vampyriserande obalanser är således att utföra dagliga förvisningsritualer för att bygga upp en stark och hel aura eller energikropp. Då har dessa yttre influenser svårt att komma åt oss.
o
Samtidigt har vi ju våra egna Qliffoth att handskas med som har byggts upp under årens lopp när vi har anpassat oss för omgivningens krav och byggt upp vår personlighet. Jag pratar här om skuggan och de förträngda aspekterna av oss själva, dvs. Väktaren på Tröskeln. Dessa kan vi inte ignorera och enbart skydda oss ifrån med förvisningar (även om denna typ av ritual förvisso hjälper oss att balansera upp vår energikropp/aura). Här är det integration som är honnörsordet; att underkasta det Qliffotiska mörkret det medvetna ljuset.
o
Den initiatoriska processen tar upp dessa till ytan och det är upp till oss att handskas med dessa impulser och energier på bästa sätt. Mötet med Väktaren på Tröskeln är ytterligare en viktig fas som vi måste ta oss igenom. Här är endast invokation och förvisning av de olika arketypiska kraftena (Element, Planeter och Zodiaken) vägen till balansering och integration. Om inte det hjälper så är kvalificerad psykoterapi en god väg att ta vid sidan av det magiska arbetet.
o
I den sista fasen i arbetet med det Qliffotiska måste vi ta till evokation för att göra oss av med de sista och mest motstridiga mörka aspekterna av oss själva, men inte innan vi har en klar förbindelse mellan vårt ego och vårt Högre Jag. Vi pratar här om ett systematiskt teurgiskt arbete som tar många år, kanske även decennier. Men det är ett nödvändigt ont för att kunna nå till den där Gudsföreningen som alla terugister eftersträvar. Det är en väg genom de mörkaste dalarna för att kunna nå fram till bergets krön.
o
Denna sista fas i arbetet med de krafter som associeras med Qliffoth utgör en viktig del av Adeptens arbete (Adeptus Major 6°=5° för att vara exakt). Ordens förhållningssätt är dock utifrån den s.k. högra handens väg. Hela den Yttre Ordens och Inre Ordens väg är den ”högra”. Med detta så menas att man använder sig av evokation som ett medel att dels bli medveten om sina mörka aspekter men också att kasta dem under ljusets ledning, att ställa demonerna (dvs. de disassocierade aspekterna av det undermedvetna) under Gudomlig kontroll.
o
Angående den ”Mörka Alkemin” är detta ingenting annat än Thomas Karlssons högst personliga förståelse av alkemin, så som jag har uppfattat det hela. Jag har inte orkat att sätta mig in i denna då det är tämligen lätt för en verklig alkemist att avfärda efter en hastig läsning. Men någon gång kanske jag köper en av hans böcker och sätter mig in i ämnet. Vilket fall som helst så praktiserar Adepterna i R.R. et A.C. klassiska alkemistiska och spagyriska operationer. Senare i ännu mer avancerade grader praktiserar man Den Hermetiska Inre Alkemin.
o
Alkemins verkliga mål är Det Stora Verket. I den yttre alkemistiska praktiken (dvs. i laboratoriet) syftar detta Verk att skapa Det Vises Sten, det röda (Sol) eller vita (Luna) pulvret som sägs besitta kraften att transmutera det oädla till ett ädelt. Inom Den Inre Alkemin (dvs. i kroppen som ett inre laboratorium) syftar det till att skapa en Lunar och Solar kropp; odödlighet. Jag tror föga att den mörka alkemin har något med detta alls att göra. Jag utgår från att det, liksom den Kliffotiska Kabbalan, baserar sig på ett grundläggande felslut, den om separation. Alkemin utgår från föreställningen om att allt är en Enhet. Dess mål är att separera det fina från det grova; att höja materians vibrationsnivå.
o
”Den vänstra handens väg” är sålunda inte kompatibel med den som praktiseras i G∴D∴ då förhållningssättet till magi och alkemi är diametralt motsatta. G∴D∴ Adepter försöker inte att omvandla och förstora sitt ego till att bli deras personliga Gud; de försöker att göra egot till en värdig bärare eller redskap åt Den Ende Guden, Universums Herre.
o
All G∴D∴ Teurgi handlar om att bli mer än människa, att till fullo väcka Det Högre Självet i personligheten. För att personligheten (och kroppen) skall kunna bära anden till fullo måste bottensatsen i bägaren silas bort. Det är det som är huvudsyftet med demonisk evokation; att ta upp det förträngda materialet, skuggan, ur det undermedvetna (eller omedvetna) till det medvetna ljuset och dess underställelse till det andliga medvetandet. Målet är att skapa en integrerad personlighet, en syntes av alla motstridiga aspekter och delar av oss själva.
o
Så till skillnad från mörkermagin ser G∴D∴ inget värde i att hålla kvar demonerna i mörkret, att romantisera mörkret i sig. När ett Qliffah medvetandegörs och intregreras i den medvetna personligheten så upphör det att vara obalanserat; det upphör att vara Qliffotiskt. Qliffoth, enligt Golden Dawns sätt att se på det hela, är en aspekt av oss som inte arbetar i det helas tjänst, som har separerat ut sig och därigenom blivit obalanserat eftersom det inte kompenseras upp av något annat. Där den lever i det omedvetna mörkret och autonomt i förhållande till den medvetna personan kan den verka sina diaboliska influenser utan att vi är medvetna om det. Integrerad med vår personlighet ger den oss en styrka som vi kan bruka oss av i det högres tjänst.
o
Det rör sig alltså om en variant av psykoanalys som Adepten utför på sig själv. Men det är inte endast en psykisk energi utan fysisk, eterisk och astral; en påtaglig kraft som verkar på flera plan samtidigt inom oss.
o
Mörkermagiker försöker ofta att framhålla att deras ”vänstra handens” väg är mycket svårare och mer prövosam än den ”ljusmagiska” och "vänstra" vägen som representeras av G∴D∴ och andra traditionella hermetiska ordenssällskap.
o
Detta är ju naturligtvis oerhört svårt att sia något om; man måste ha vandrat båda vägarna för att kunna göra en jämförelse, något som väldigt få har gjort eftersom man ofta fastnar på sin väg mycket tidigt av olika skäl (som ofta motiveras av omedvetna preferenser). Vad jag själv kan uttala mig om utifrån min egen erfarenhet såsom initiator och initierad är dock att den ”ljusmagiska” vägen är allt utan en dans på rosor.
o
All genuin invigning skapar eller manipulerar fram en serie av kriser som syftar att genom prövningar utveckla den initierade. Dessutom blir vägen bara tuffare och tuffare att vandra ju högre man som initierad vill sträva. Själens mörka natt och mötet med Väktaren på Tröskeln är ett exempel på detta. Det är en myt, populärt cirkulerat bland mörkermagiker, att den ljusmagiska vägen bara handlar om ”mys-pys” och ”tutti-nutta”; hålla händer och sjunga kumbaya.
o
Däremot misstänker jag att man på den mörkermagiska vägen kan skapa sig ett totalt kaos i livet. Jag har mött unga magiker som har påbörjat den mörkermagiska vägen men efter ett tag utvecklat svåra psykiska problem och suicidala tvångstankar. Att den mörkermagiska vägen är farlig är nog inget jag ifrågasätter. Men man måste göra en skillnad på farlig/destruktiv och prövosam/konstruktiv. Även om den ”ljusmagiska” vägen kan leda till psykisk kollaps om man inte är redo för den så innebär det inte att det finns något egenvärde i lidandet; lidandet är en väg till insikt inget annat. Vad den mörkermagiska vägen egentligen leder någonstans vet jag inte; jag tror att dess förutsatta mål (att bli såsom en gud) är uppbyggt på villfarelsen och illusionen om separation. Det är just här (tanken om suverän individualitet och separation) som de ”vänstra” och ”högra” vägarna skiljer sig åt som allra mest.
o
Thomas Karlsson betraktar det balanserade Livets träd som något statisk, att den skulle vara någon slags ortodox och manlig struktur, medan det Qliffotiska representerar dynamik, föränderlighet och kvinnlighet. Enligt det mörkermagiska betraktelsesättet är det Qliffotiska i grunden missförstådda och genom social kontroll förtryckta krafter som är kunskapsbärande och som inte hindrar utan snarare befrämjar den mänskliga utvecklingen.
o
Detta är förvisso en intressant psykoanalytisk vinkel och jag håller med om att man kan lära sig mycket om sig själv i mötet med Väktaren på Tröskeln och sina Qliffotiska komplex i det omedvetna. En lyckosam psykoanalys föder en integrerad och vis människa, något som även invigning ämnar att åstadkomma. Men samtidigt så är det ett felslut att ställa Qliffoth (obalans) och Sefiroth (balans, jämvikt) som två motpoler som krävs för att skapa en mogen människa. Det är som om psykoanalysen skulle hävda att neuros är lika viktigt som emancipation. Detta är så långt man kan komma från sanningen om både Den Heliga Qabalans och psykoanalysens mål; terapin syftar till att föra patienten från neuros mot emancipation, det ena utesluter det andra. På samma sätt syftar Qabalah till återställelse, att emancipera människan genom att rena dess Qliffoth (skärvor) och väcka gudsgnistan innuti varje skärva (arketyperna inom komplexen); återbörda dem alla till Ljuset, L.V.X.
o
Jämvikt kan ej skapas genom att ställa obalans och balans mot varandra. Det är en absurd motsägelse. Den klassiska Qabalah hävdar alltså motsatsen till vad den Kliffotiska Kabbalah lär ut, att den dynamiska och aktiva principen representeras av en maskulin princip (Chokmah) och den statiska och passiva av en feminin (Binah). Thomas Karlsson verka missa det faktum att Livets Träd i sig innehåller aktivt och passivt, dynamiskt och statiskt. Dynamik är inte per definition Qiffotiskt. Dynamik är, liksom det statiska, en gudomlig egenskap som är nödvändig för skapelseprocessen (som är kontinuerlig). Qliffoth representerar blott disassociation, sönderfall och undergång.
o
S∴R∴

10 kommentarer:

Anonym sa...

Suck, inlägget om DR håller en så låg nivå att det knappt förtjänar att bemötas, men de grövsta påhoppen känner jag mig tvungen att bemöta. Till att börja med är det talande att den här sortens smutskastning mot DR och/eller mitt författarskap alltid förs fram av personer som döljer sig bakom pseudonymer. Nåväl, till de löjeväckande påhoppen:

"Vad mörkermagiker sålunda stävar efter, antingen de är medvetna om det eller inte, är en fullständig identifiering med ett Qliffah, vilket i många fall kan leda till besatthet, dvs. tvångsmässigt neurotiskt beteende, i värsta fall psykos".

Till att börja med har du missförstått Dragon Rouges filosofi och vår syn på kliffot. Läs min bok Kabbala, kliffot och den goetiska magin, för mer info om hur vi ser på kliffot. Vårt arbete har heller aldrig lett till något tvångsmässigt neurotiskt beteende, eller psykos, så vad grundar du detta påstående på?

"Eller som en Frater en gång så komiskt men ack så träffande sa till Thomas Karlsson på en av hans föreläsningar om mörk alkemi, med anledning om den alkemistiska devisen att "guld ofta kan finnas i avföringen", att man inom D.R.'finner nöje i att vältra sig i bajset istället för att försöka finna guldet'".

Har börjar dina påhopp nå en pervers bottennivå. Vilken är denna Frater och när sa han det till mig? Det är ingen som sagt så till mig, så det är uppenbarligen något av dina påhitt.

"Vad mer alarmerande är att de främst drar till sig neurotiska tonåringar och genom sina ritualer låter invokera dessa obalanerade krafter i deras späda och hormonstinta kroppar. Detta är högst oansvarigt. Dessa krafter är verkliga och lever både i och utanför oss. Resultaten är omedelbara. Jag har själv mött och haft samtal med tonåringar som har varit halvt psykotiska och suicidala efter att ha deltagit på DR-möten".

1) Vi har 18-årsgräns.
2) Du har inte träffat tonåringar som har varit 'halvt psykotiska och suicidala efter att ha deltagit på DR-möten'. Ge konkreta exempel. Vore jag lika oseriös som du kunde jag ju på samma sätt hävda att jag mött och haft samtal med tonåringar som har varit halvt psykotiska och suicidala efter att ha deltagit på Golden Dawn-möten, men jag sänker mig inte till din nivå. Du bygger hela din text på lögner. Jag diskutera gärna vår syn på esoterism och har inget emot kritiska synpunkter, men lögner är ingen utgångspunkt som leder någonstans.

"Denna form av inre obalans drar dessutom till sig negativa energier och krafter, i olika former, från omgivningen som förstärker dessa neurotiska (Qliffotiska) komplex i det omedvetna, de ojektiva Qliffoth och vandrande tankeformerna som vampyriserar på intet anande neurotiker. Den bästa medicinen mot denna formen av vampyriserande obalanser är således att utföra dagliga förvisningsritualer för att bygga upp en stark och hel aura eller energikropp".

Att göra "förvisningsritualer" i tid och otid är om något ett tecken på att man är gränspsykotisk och neurotisk. Tal om " vandrande tankeformerna som vampyriserar" låter i mina ögon som en paranoid vanföreställning. Du bör kanske överväga att söka professionell hjälp.

Jag har respekt för GD's system och har vänner inom GD, så jag hoppas att du är en marginell figur i dessa sammanhang, men tyvärr upprätthåller du en tråkig tradition i esoteriska kretsar där skitprat är alltför vanligt, och tar död på givande samtal och intressant korsbefruktning av erfarenheter. Om nu kliffot representerar blott 'disassociation, sönderfall och undergång' så kan man fråga sig hur Dragon Rouge hållit samman i 20 år med över 500 välmående och framgångsrika medlemmar, medan Golden Dawn sedan allra första början präglats av ständig splittring. Kanske DR kan hjälpa GD med att hantera kaoskrafterna? Hur som helst ser jag inte dig som GD-representant då de flesta jag mött inom GD varit kloka och sympatiska personer som inte nedlåtit sig åt rena lögner om andra esoteriska grupper.

Thomas Karlsson

thomas@dragonrouge.net

Sincerus Renatus... sa...

Hej Thomas!

Jag undrade när du skulle dyka upp.

Jag misstänkte också att du skulle uppfatta vissa av mina åsikter som provocerande, av den enkla anledning att min och din uppfattning av Qabalah är diametralt motsatta. Men jag förväntade mig faktiskt inte dessa personangrepp mot mig, från någon som officiellt representerar en ockult Orden.

Till skillnad från vad du faktiskt tror så är jag intresserad av en diskussion, eller debatt, om skillnaden mellan den ”vänstra” och ”högra” handens vägar. Jag har givit min tolkning av den ”vänstra” handens väg utifrån mitt perspektiv från den ”högra”. Varför inte bemöta dessa argument istället för att sänka debatten till den här nivån. Jag skulle dessutom vara intresserad över att höra hur du ser på den "högra" handens väg utifrån ditt perspektiv från den "vänstra".

Ingenstans i min essä nedlåter jag mig till att angripa din person Thomas. Jag argumenterar mot din ”Kliffotiska Kabbalah” och uttrycker min oro över att ni drar till er så unga människor som ni faktiskt gör. Efter att ha sett många av dem under årens lopp undrar jag verkligen om ni de facto tillämpar er 18-årsgräns – om ni har en grupp av yngre supporters som inte är medlemmar eller om denna regel har tillkommit relativt sent. Ni kanske har dragit lärdom av era erfarenheter?

Vår skillnad i uppfattning ligger uppenbart i skillda uppfattningar om vad ett Qlippoth egentligen är. Jag vet inte vart du baserar dina tankar om dessa mörkrets krafter från men jag garanterar dig att mina bygger på traditionell Qabalah, vilket knappas kan sägas om din skapelse Thomas. Dessutom är jag djupt inspirerad av djuppsykologins begrepp ”komplex”, myntat och utvecklat av Carl Gustav Jung och tillämpat även inom den Freudianska psykoanalysen. För mig är ett Qlippa det samma som ett omedvetet komplex. Sitra Ahra är för mig i flera avseenden synonymt med Freuds beskrivning av ”det omedvetna”, som dock – märk väl – skiljer sig från Jungs utvidgade begrepp. I ett Jungianskt hänseende är Sitra Ahra ”skuggan”, den skräpkammare i det omedvetna som samlar till sig alla bortträngda impulser.

Såsom student av psykoanalys och med mångårig erfarenhet av missbruksbehandling så vet jag, utifrån klinisk erfarenhet, vad det är att ha en disassocierad personlighet. Jag har också på min egen och mina studenters andliga och ockulta väg – som du skulle kalla den ”högra” – mött flera exempel på Qlippoth; jag vet vad de kan göra med en. Jag vet också, Thomas, att du gärna vill dra paralleller mellan din ”mörka magi” och psykoanalysens teser om det omedvetna. Jag erkänner att en del intressanta beröringspunkter finns där, mellan dina dina och psykoanalysens teser, men jag är å andra sidan övertygad om att ”mörkermagi” i avseende på syfte och mål inte överhuvudtaget har något med psykoanalys att göra. Tvärtom delar psykoanalysen sitt mål med den Lurianska Qabalans, tillika den inom Golden Dawn.

Att du dessutom slänger ut dig vilda diagnoser över mig är ytterligare ett bevis för mig att du inte är så väl insatt i psykoanalysen. S.k. "vilda anayser" är typiska för lekmän som tror sig veta ett och annat om djuppsykologin och dess tillämpning efter att ha läst några texter.

Thomas, du kan omdefiniera dessa Qlippotiska krafter och principer hur mycket du vill men de kommer ändå vara representanter för disassociation och obalans. Ibland undrar jag över om du överhuvud taget studerat den Lurianska Qabalah eller förstått dess satser?

Mina åskter om ”mörkermagi” och ”Kliffotisk Qabalah” och ”Alkemi” är klara och tydliga – måhända kanske för övertydliga. Men jag vill inte hymla om detta. Jag är ärligt talat orolig över er verksamhet och de ideal som ni representerar. Jag är också orolig över att allmänheten får för sig att er verksamhet och era värderingar är norm för det ockulta samhället.

Min essä måste sättas i denna kontext; jag hävdar med eftertryck Thomas att din form av ”Kliffotisk Kabbalah” och ”alkemi” är en helt ny konstruktion som inte har någon grund vare sig i den Hermetiska eller Qabalistiska traditionen – att den inte har någon grund i den Västerländska Mysterietraditionen utöver några lösryckta fragment som har tagits ur sitt sammanhang. Qlippotisk magi (evokation) har sin givna plats i traditionen, men inte alls efter samma mall som praktiseras inom Dragon Rouge.

Jag är dessutom övertygad – efter att ha haft kontakt med många inom det ockulta samhället i Sverige under de sista två decennierna – att min essä inte blott uttrycker mina personliga åsikter utan snarare en allmän uppfattning. Jag är ganska övertygad om att en hel del tysta röster därute håller med mig och stödjer mig i min kritik mot den ”Kliffotiska Kabbalah” som filosofiskt och magiskt system, och Dragon Rouge såsom organisation.

Du försöker lyfta fram det stora antalet medlemmar i din Orden. Men kvantiteten på medlemskapet säger inte någonting om en verksamhet eller en grupps framgång per se – min definition av ”framgång” är uppenbart annorlunda än din. För mig är kvalitet ett honnörsord, vilket är liktydigt med ett tämligen litet medlemsantal.

Angående "min Frater" så är det en autentisk redogörelse jag har fått återberättad av personen i fråga. Jag var tyvärr inte med på din föreläsning om "Klippotisk Alkemi" du höll i Göteborg, 1999 om jag inte minns fel, men jag fick den återberättad av denne Frater som slängde ut sig denna träffsäkra kommentar efter att ha hört dina argument. Om du tror att jag kommer att "hänga ut honom" här och avslöja hans identitet så måste du vara bra naiv. Du borde veta bättre som ledare för en ockult orden.

Och ja, jag har träffat en tonåring, 1996 tror jag det var, som var gränspsykotisk och suicidal bara några dagar efter en av era möten. Han var medlem av er organisation och jag kan garantera att han inte var över 18 år. Han lämnade er organisation och blev medlem i O.T.O. - en organisation som jag för övrigt mycket hellre rekommenderar för någon som är intresserad av de mörkare aspekterna av tillvaron - och tack och lov klingade hans suicidala tendenser av efter något år. Jag vet ju naturligtvis inte vad han hade med sig i ryggsäcken när han gick med er grupp, men det säger en hel del om att ungdomar på "psykisk" glid gärna dras till grupper såsom Dragon Rouge - och ännu värre organisationer - vilket troligtvis inte direkt kommer att få dem att bli lugnare.

Efter denna erfarenhet har jag ställt mig mycket kritisk till att ni drar till er intet anande tonåringar som söker sig till alternativa sub-kulturer som ett led i sitt identitetssökande. Om ni hade tagit ert ansvar i denna fråga skulle ni åtminstone ha haft en 21-års gräns, vilket många seriösa ockulta sällskap har väl medvetna om vad ockulta krafter i allmänhet kan göra med ungdomar och omogna individer.

Jag försöker att undvika kritisera andra ockulta grupper och den verksamhet som de bedriver. Det enda undantaget till detta är om de bedriver en etiskt tveksam verksamhet. Hade ni varit mer noggranna i ert urval och specifikt riktat er mot vuxna i er verksamhet, väl medvetna som ni är om potentialen i era tekniker, så hade jag inte haft någon anledning alls att kritisera er verksamhet.

Till skillnad från vad du tror så har jag har inget emot den ”vänstra handens väg” i sig, eller att vuxna människor väljer den här vägen – även om jag vidhåller att den är uppbyggt kring en illusorisk uppfattning om vad det är att vara människa – vad ni som vuxna magiker sysslar med är inte min ensak eller ens min uppgift att kritisera. Men om ni fortsätter att medvetet dra till er pubertala subgrupperingar till er verksamhet kommer jag att fortsätta att säga ifrån, med eftertryck, och detta utifrån mina kunskaper både om det ockulta och om psykologi.

Du efterfrågar en seriös diskussion. Jag är villig att hålla en sådan, vuxna magiker emellan. Det kan vara intressant och givande, för oss båda. Förutsatt att vi avhåller oss från fler personangrepp och "vilda analyser".

Låt oss börja diskussionen med att du definerar vad ett Qlippa (Kliffa) är för något. Kan du inte ge oss din definition? Jag är idel öra.

S.R.

Anonym sa...

Vill du ha en diskussion om min syn på kliffot rekommenderar jag att du läser min bok Kabbala, kliffot och den goetiska magin.

Om nu din "frater" verkligen sa att Dragon Rouge 'finner nöje i att vältra sig i bajset istället för att försöka finna guldet' så är det ju ännu mer pinsamt att du tycker att det var en "träffsäker kommentar". Ni håller hög nivå inom ert brödraskap hör jag.

Det är också utomordentligt fånigt att du ödlsar tid på att bekymra dig över vår verksamhet och våra ideal, när du uppenbarligen inte kan något om oss. Varför inte helt enkelt respektera att olika grupper och strömningar arbetar på olika sätt, med olika symboler. Bekymrar du dig också över t.ex. tantrisk yoga, eller tibetansk buddism. Fokusera på ditt eget arbete istället för att smutskasta andra. Golden Dawn representerar inte på något sätt en mer ursprunglig tradition än Dragon Rouge, utan är en kreativ konstruktion av dess grundare på 1800-talet, vilket inte gör Golden Dawns system sämre för det. Både Golden Dawn och Dragon Rouge har utgått från historiska källor, men tolkat dem på sätt som passar de respektive initiatoriska systemen.

Du har säkert rätt i att "en hel del tysta röster därute håller med dig och stödjer dig i din kritik mot den ”Kliffotiska Kabbalah, och Dragon Rouge såsom organisation", men det är ju inget argument. Det finns väl en massa människor därute som ödslar tid på att tycka illa om andra som de inte vet något om. Det är beklagligt att det är så, och du är en del i denna trista tendens.

Jag önskar dig lycka till i ditt esoteriska arbete, men anser att du bör överväga att fokusera på ditt eget arbete istället för att ösa fördomar och falska anklagelser över andras.

Thomas
www.dragonrouge.net

Sincerus Renatus... sa...

Tack Thomas för ett sansat svar. Nu börjar vår diskussion närma sig en vuxen nivå. Bra, jag skall försöka underblåsa detta så gott jag kan.

Jag kommer måhända köpa din bok i alla fall. Det handlar inte så mycket om att jag inte hade velat att läsa den men att min tid är dyrbar och att jag hellre lägger den på att, vad var det du kallade det, "fokusera på mitt eget arbete". Men skulle jag ändå göra det då får du vara beredd på att jag recenserar den här på min blogg, och att jag kommer vara tämligen rak och eventuell hård i min kritik.

Men å andra sidan, vad är det som hindrar dig att kortfattat redogöra för den här, inte bara för min skull utan för läsarna av denna blogg som följer vår diskussion? Är det måhända affärsmannen Thomas Karlsson som jag pratar med, eller den seriöse debattören Thomas?

Jag måste dock poängtera att jag har en hyfsad klar bild över din G.O.T.A. filosofi. Jag har diskuterat denna men några stycken individer, i.o.f.s. kritiska till den, men som är väl insatta. Jag har även haft tillfälle att diskutera den "mörka magin" direkt med din representant i Göteborg 1999. Jag har även varit i sammanhang där jag har umgåtts med medlemmar i Dragon Rouge. Vid sidan av detta har jag läst utläggningar som medlammar av DR har gjort angående den "Kliffotiska Kabbalah" på olika forum. Jag är tämligen säker på att min allmänna uppfattning om din organisation och er lära inte är en fördom, även om jag kan ha misstagit mig om vissa detaljer.

Naturligtvis är det enbart en höggradig invigd i er Orden som kan ha en 100% bild över vad det handlar om. Naturligtvis inser jag att jag saknar denna, och alltid kommer att sakna den även om jag måhända skulle läsa din bok. Men jag förbehåller mig ändå rätten att bilda mig en uppfattning utifrån det jag redan vet, likaväl som jag skulle ha gjort utifrån att ha läst din bok.

Angående metaforen med "bajs" så förstår jag inte riktigt varför du går i gång på denna så pass som du gör. Det är ju en alkemistisk devis att "guld kan bli funnet i avföring". Jag tycker att min Fraters metafor är träffade, likaväl som den är komisk, eftersom ni har en förmåga att idealisera och romantisera "det mörka", fastna där så att säga, istället för att se vad som döljer sig bakom och i komplexets kärna (arketypen, gudsgnistan) och återbörde det till ljuset, att frälsa det och ställa det under den gudomliga viljan.

Inom Golden Dawn associeras dessutom avföringen med Qlippoth, och sålunda är för en Golden Dawn-initierad detta en fullständigt berättigad metafor. Du bör se denna kommentar i detta ljuset.

Utifrån detta perspektivet tycker jag det är en träffsäker liknelse. Denna uppfattning om din egenhändigt skapade esoteriska filosofi fick ju uppenbarligen min Frater efter att ha lyssnat på vad du hade att säga om "Kliffotisk Alkemi". Du får dock gärna argumentera mot innebörden av denna metafor och min (och min Fraters) tolkning av den "Kliffotiska Alkemin". Jag lyssnar gärna.

Jag har absolut inget emot varken Buddism eller Tantrisk yoga. Det finns många beröringspunkter mellan dessa filosofier och Den Västerländska Mysterietraditonen och "den högra handens väg". Jag tycker i synnerhet att Tantra är intressant av de österländska vägarna. Och jag vet att båda vägarna existerar i denna, men jag är övertygad om att en vänstra handens tantriker i Indien är betydligt mer noggrann i sitt urval av kandidater än vad Dragon Rouge är. Det är också häri min kritik ligger.

Den "vänstra handens väg" är inte för alla och envar att vandra, vilket du borde veta, likasom den "högra" inte är det. Jag kan inte låta bli att känna en oro för dina ambitioner att fokusera på kvantiteten som du gör.

I vårt Tempel i Sverige följer vi Svenska Frimurareordens rekommendation och har således en åldergräns på 21 år, enkom av den anledning att psyket måste vara tillräckligt moget och ha slutfört sin grundläggade utvecklingspsykologiska individuationsprocess, från barnet till den vuxne, innan individen kan anträda den initierades väg. I mina ögon är en 18-åring generellt sätt forfarande inte vuxen, långt ifrån. Det finns naturligtvis undantag till denna regel - att vissa 17-åringar kan vara mognare än de flesta som har fyllt 35 - och i dessa fall tar vi hänsyn till individuella skillnader.

Det är främst beteendevetaren och socialarbetaren i mig som reagerar på att vissa tonåringar (vilket även omfattar de som är 18 och 19 år; ordet "tonåring" kommer från att siffrorna 13-19 slutar på "ton") i sin frigörelseprocess och revolt mot vuxenvärlden gärna dras till de mörka aspekterna av ockultism - mot den etablerade religionen i sitt samhälle.

Det är snarare yrkesmänniskan, socialarbetaren som har ett samhällsperspektiv och terapeuten som har perspektivet på individens psyke, som blir orolig över att det finns organisationen, såsom Dragon Rouge, som utnyttjar detta faktum.

Jag undrar vad som hade hänt med ert medlemsantal om ni plötsligt ändrade era kriterier från minimiåldern 18 till 21 år? Skulle ni förlora hälften av era medlemmar på ett bräde? Den demografiska aspekten av ert medlemskap är en intressant fråga för mig.

Såsom esoteriker och ockultist borde jag dock veta bättre, och häri håller jag med dig, att kritisera andra ockulta organisationer. Men samtidigt är jag tämligen influerad av Dion Fortune och hennes relativa "hard core" attityd mot vad hon betecknar såsom "mörka loger". Hon bedrev ju även ett ockult krig mot den nazistiska ockultismen, något som även Antroposoferna under Ruldolf Steiner gjorde. Detta tycker jag var hedersvärt.

Att passivt sitta och observera en verksamhet som potentiellt kan vara farlig för dem som engagerar sig i den är inte riktigt min grej. Det är en "låt gå" mentalitet som jag känner mig främmande inför. Men å andra sidan är även ett medlemskap i G.D. förbundet med risker och potentiell fara. Det är som sagt inte något som är för var man att ge sig in på - den initiatoriska vägen - inte ens efter man har fyllt 21. Men kombinationen av att åkalla Klippoth och ännu inte vara fullt vuxenmogen i sitt psyke skapar i min värld onödiga risker.

Men argumentera gärna emot detta med sakliga argument. Jag är beredd att lyssna på dem och revidera min uppfattning om de är övertygande.

Likaledes önskar jag dig lycka på din "vänstra handens" väg, eftersom jag är övertygad om att du har gjort ett moget och genomtänkt val i att följa denna.

S.R.

Anonym sa...

Jag har full förståelse att du kanske inte hinner eller prioriterar att läsa min bok, men som underlag för att diskutera min syn på klifot är den central. Du får gärna recensera den och vill du kritisera eller t.o.m. såga är det i din fulla rätt, men helst på sakliga grunder. Jag ska dock ta mig tid att redogöra för min syn på kliffot och den vänstra handens väg. Jag tror att kritiken mot DR ofta beror på att vi nyttjar ett västerländsk esoteriskt symbolspråk som normalt är färgat av kristendomen och då blir vårt tal om demoner och Lucifer etc. uppfattat som en sorts satanism även om vi inte är satanister, utan t.o.m. bland de esoteriker som gått i hårdast polemik mot satanismens socialdarwinism. Man är dock välkommen både som satanist och kristen inom DR. Man kan säga att vi utgår från ett förhållningssätt som påminner om shamanistisk och tantrisk inititiationsväg, fast tolkat utifrån motiv i västerländsk esoterism. I såväl shamanism och tantrism bejakas det mörka som en essentiell väg till upplysning. Jag tycker mig dock se att alkemin, (sabbataisk) kabbala och andra västerländska traditioner har denna tolkningsmöjlighet, utan att det blir alltför långsökt tolkning. Man skulle kunna drista sig att tolka Jesus som en idealtypisk kliffotisk adept som når evigt liv och gudomlighet genom att gå ner i det mörka. Han bröt även religiösa, sociala och kulturella tabun vilket brukar användas som kriterie för den vänstra handens antinomism. Att Bibeln talar om både Jesus och Lucifer som "Morgonstjärnan" gör det möjligt att se dem som identiska, liksom att talvärdet för "orm" och "Messias" är desamma, men det är ju som sagt bara tolkningar, av många möjliga.

Innan jag utvecklar min syn, ska jag bara kommentera åldersfrågan. Vi är inte främmande att höja åldersgränsen till 20 eller 21, men har i dagsläget bilden av att 18 räcker gott och väl. Majoriteten av våra medlemmar är mellan 20 och 45.

Vissa uttolkare av den vänstra handens väg (VHV) väljer att kalla den en religion, men inom Dragon Rouge talar vi om den som en tradition. Anledningen till detta är att Dragon rouge bland annat står öppet för människor med olika religiösa bakgrunder som i Dragon Rouge kan arbeta med inre andliga processer utan att överge en religiös utgångspunkt, samtidigt som det även går att arbeta utifrån Dragon rouge system som ateist eller agnostiker. Religion som begrepp härstammar från latinet och den västerländska kultursfären och syftar på en rad förpliktelser, regler och beteenden som hjälper den religiöse att återställa ordningen i ett ursprungligt förlorat idealtillstånd, som exemplevis Edens lustgård. Ordet "tradition" är latin och betyder "överlämnande" och syftar på något som överlämnats från generation till generation och är alltså någonting som binder ihop det förgångna med det kommande. I Dragon Rouge tolkning tillåter alltså tradition nyskapande och innovation, även om det baseras på tidigare kunskaper och erfarenheter. Traditionen är en röd tråd som i esotersimens fall inte handlar om familjegenerationer, utan om initiationer inom ett ockult ordenssammanhang. Dragon Rouge förvaltar en dynamisk tradition som inte knyter an till en specifik historisk tradition, utan till en andlig strömning som kan återfinnas i olika tider och kulturer men som har vissa gemnsamma nämnare. Dragon Rouge följer sålunda inte enbart en nordisk sejd-tradition, eller indisk vamachara, pethro vodou, ophitisk gnosticism eller någon annan specifik kulturbunden tradition, utan den vänstra handen inom Dragon Rouge är en meta-tradition, som i någon mån alltid funnits och som inte bara återfinns historiskt, utan ahistoriskt i form av vissa arketypiska principer som vi kan återfinns inom oss själva och genom att avkoda dem inom de olika kulturer vi studerar. Det medför att Dragon Rouge arbetar hermeneutiskt och komparativt, tolkande och jämförande, för att i olika lokala och historiska traditioner hitta de större underliggande mönster som utgör den vänstra handens väg och den drakonska traditionen.

När man läser litteratur om den vänstra handens väg ligger den mörka estetiken inte sällan i fokus, men för att någonting på ett meningsfullt sätt ska benämnas som den vänstra handens väg, krävs mer än ett utforskande av mörka symboler. Vår italienska logeledare Fil. Dr. Alberto Brandi visar i sin nyutkomna bok La Via Oscura. Introduzione al Sentiero di Mano Sinistra ('The Dark Way. Introduction to the Left-Hand Path') att man kan urskilja två former av den vänstra handens väg: 1) Traditioner som tillhör den vänstra handens väg både vad gäller metoder och mål. Bland dessa nämner Brandi tantrisk VHV och heretisk och kliffotisk kabbala, samt 2) de traditionen som bara använder metodologin, men saknar initiatoriska perspektiv. Exempel som Brandi nämner är Petro Voodoo och Palo Mayombe, som fokuserar på utbytet mellan de dödas värld och de levande.. Dragon Rouge tillhör enligt detta synsätt främst den första formen av VHV som både arbetar med de mörka krafterna som metod och med målet att uppnå deifikation och individuell utveckling.

Den vänstra handens väg kan ses som en del av den drakonska traditionen, som enkelt uttryckt kännetecknas av att 1) vara en väg mot ett mål, och 2) associeras med den vänstra sidan. Vad är det för mål och hur förhåller sig detta mål till andra religiösa och andliga traditioner?

I någon mån är Dragon Rouge en anti-religion. I den mån religion kan definieras som förpliktelser, regler och beteenden som hjälper den religiöse att återställa ordningen i ett ursprungligt förlorat idealtillstånd, så strävar den vänstra handens väg att fullborda de händelser som kastade människan ur den ursprungliga ordningen. Den ursprungliga ordningen såsom vi möter den i exempelvis myten om Edens lustgård beskriver ett statiskt barnalikt urtillstånd i underkastelse inför Gud. Istället för att blidka Gud för att återvända till detta tillstånd, följer istället den vänstra handens adept ormen som erbjöd kunskapens frukter vilket ledde till att människan drevs ur Eden men som också uppväckte hennes sexualitet. Genom kunskapstörst, sexualitet och uppror mot Gud påbörjas människans väg att själv bli såsom Gud, vilket ormen utlovar. Vissa menar att det till och med är Guds vilja eftersom Gud gjort människan till sin avbild och vill att hon ska bli existentiellt vuxen och lik Gud, och att den vänstra handens adepter därför bättre fullbordar Guds önskemål än alla som lyder och tillber Gud.

Den vänstra handens väg associeras alltså med målet att bli en gud,vilket innebär att bli existentiellt vuxen, uppnå fri vilja, ta eget ansvar, erhålla kunskap och få makt över tillvaron. Den vänstra handens adept ber alltså inte om nåd, utan tar eget ansvar.

Vad som skiljer denna väg mot exempelvis former av hermetism som betonar gudablivande och kunskap, är betoningen av det mörka och det vänstra. För i stort sett alla kulturer representerar den vänstra sidan det förbjudna, abnorma, exklusiva och avvikande och inom esoterismen är det associerat med den magi som går mot religionens och gudarnas påbud. Den vänstra handens väg hyllar mörka och revolutionernade gestalter ur myterna såsom Lucifer, Loke, Kali, Hekate, Prometheus, Azazel och de fallna änglarna, för att nämna några. Den vänstra handens väg är antinomistisk och bryter kulturella, religiösa och framför allt existentiella tabun. Det handlar inte om någon form av kriminell pratik, eller om att utföra chockerande eller provokativa handlingar, utan om att bryta omedvetena mönster som determinerar människans tillvaro. Antinomismen bryter omedvetenheten och får oss att medvetet skåda vår existens och våra förutsättningar och utifrån det kunna göra fria val och ta eget ansvar. Det största existentiella tabut är vår egen icke-existens, vår död, som den vänstra handens adept konfronterar genom utforskandet av mörkret. Genom mötet med vår icke-existens kan vi växa och få den livsluft i vilken vi kan bli såsom gudar. Kliffot och Sitra Ahra är den mörka sidans världar. Den vänstra handens väg är en meta-tradition som karaktäriseras av 1) målet att bli gud, och 2) att utforska det mörka.

Det finns inom kabbalan en rad olika tolkningar av kliffot, om vi läser Isak ben Jakob ha-Kohen framträder en bild som skiljer sig från tidigare kabbala, medan Nathan av Gaza och sabbataisk kabbala har en annan och högst innovativ syn på kliffot som förmodligen ligger DR närmast. Luriansk kabbala är jag tämligen väl införstådd med och delar av dess syn på kliffot kan tolkas in i den syn som finns inom Dragon Rouge. Vi är dock odogmatiska och anser att kreativ hermeneutik är central för utövande esotetiker. Att vi omtolkar vissa av Lurias idéer anser vi vara helt legitimt utifrån perspektivet av att själva vara aktiva utövare. Det har esoteriker alltid gjort, kommer att göra och t.o.m. bör göra för att inte fastna i rigida och döda system.

Den vänstra handens väg såsom tolkad inom Dragon Rouge är aldrig dogmatisk, utan en metod för att uppnå ett mål. Diskussioner om vad som tilhör den högra och den vänstra sidan får aldrig innebära ett beröringstabu med sådant som uppfattas som den högra handens väg. Den vänstra handens adept ska i princip kunna göra allt som den högra handens adepter kan, men ofta gäller inte det omvända. En vänstra handens adept kan utan problem delta i gudstjäster, utöva teuri och ljus magi, eller invokera änglar, men har också ett nära förbund med de mörka symbolerna och makterna. Den högra handens adepter brukar ha betydligt mindre handlingsutrymme. Att den vänstra handens adept i hög grad kan arbeta med det ljusa, innebär inte att som vissa psykologiskt orienterade läror försöka, i österländsk anda, balansera ljust och mörkt, utan att uttnyttja hela spektrat av olikartade och konfliktfyllda principer. Den vänstra handens väg är samtidigt dualistisk som icke-dualistisk. Det ljusa och det mörka, det högra och det vänstra, finns som reella principer och krafter som ömsom samverkar och ömsom är i konflikt. Denna dynamik använder sig mörkmagikern av för att växa och drivas framåt. Den högra handens läror brukar vilja bekämpa eller balansera dessa polariteter, medan mörkmagiker utnyttjar polariseringen för att frigöra kraft. Målet är dock inte att det ena ska vinna över det andra. Magikern är en existerande varelse, och på så sätt en ljus princip, som vänder sig till det mörka för att växa och bli gudalik.

Sincerus Renatus... sa...

Tack Thomas för ditt mycket informativa inlägg. Jag inser att mycket som du skriver om bekräftar mina tankar om den "vänstra" handens väg och "mörkermagi". Låt mig rekommendera dig att även (om du har tid och lust) att läsa på den här bloggen om vad jag anser om Qlippoth och den mörka aspekten av tillvaron, och den plats den har i Det Stora Verket, framför allt under etiketterna "Qabalah", "Alkemi" och "Själens mörka natt".

Jag kommer hädanefter att avstå från att kritisera organisationen Dragon Rouge, inte för att jag har ändrat min uppfattning i frågan, utan för att jag har sagt tillräckligt och inte vill upprepa mig. Min kritik kommer hädanefter att fokusera sig på den "Kliffotiska Kabbalah" i sig som ett filosofiskt och praktiskt system.

Låt mig nu kommentera det du har skrivit:

"Jag tror att kritiken mot DR ofta beror på att vi nyttjar ett västerländsk esoteriskt symbolspråk som normalt är färgat av kristendomen och då blir vårt tal om demoner och Lucifer etc. uppfattat som en sorts satanism även om vi inte är satanister"

Det tror jag också är en del av förklaringen, även om jag inte tror att kristendomen är hela förklaringen. Läser man alkemistiska texter, även de som skrevs på arabiska, och de inom Qabalah, ser man tydligt att målet alltid är att nå förening med Gud; man åkallar Guds namn. "Demonerna" symboliserar ofta de krafter som försöker att hålla kvar själen fast i materian och bort från Gud. Och även i grimoarerna, dvs. där andar och demoner frambesvärjas, föregås detta alltid av en åkallan av Gud och hans Änglar - ljusets krafter. Det är således ett i grunden västerländskt förhållningssätt.

I ljuset av detta är kritiken mot "mörkermagin" försåelig. Jag har dock aldrig ansett den "Kliffotiska Kabbalah" eller Dragon Rouge såsom "satanistisk". Snarare kaosmagisk.

"...utan t.o.m. bland de esoteriker som gått i hårdast polemik mot satanismens socialdarwinism."

Detta visste jag inte. Hedervärt av er. Satanismen anser jag vara en pervers variant av ateism.

"Man kan säga att vi utgår från ett förhållningssätt som påminner om shamanistisk och tantrisk inititiationsväg, fast tolkat utifrån motiv i västerländsk esoterism."

Att ni var influerade av Tantra kände jag till, men kopplingen till shamanism var något nytt. Jag undrar vad shamanerna tycker om denna association? Ser dom sin väg som ett bejakande av traditionellt "onda" krafter, krafter som tjänar och verkar från mörkrets avgrunder? Jag trodde att shamanism syftade till att tjäna "the Great Spirit", men att man erkände en under- såväl som övervärld.

Dock tycker jag att det är intressant och ambitiöst att ni har försökt att översätta den österländsk tantran för det västerländska sinnet.

"I såväl shamanism och tantrism bejakas det mörka som en essentiell väg till upplysning."

Detta med mörker kan lika gärna vara en metafor för det omedvetna (undermedvetna). Med detta perspektiv kan man kalla även psykoanalys för "mörkerterapi". Men det är en missvisande beteckning eftersom målet är att göra det omedvetna medvetet; att göra mörkret upplyst av ljuset.

"Jag tycker mig dock se att alkemin, (sabbataisk) kabbala och andra västerländska traditioner har denna tolkningsmöjlighet, utan att det blir alltför långsökt tolkning."

Här håller jag inte med dig riktigt. Alkemin, såväl som Qabalah, strävar efter att separera det fina från det grova. Materian, enligt Lurinansk (och även Sabbataisk) Qabalah är ju i ett fallet tillstånd, blandat som det är med Qlippoth - skärvorna från den första misslyckade skapelsen - vilket ger materian dess egenskaper vi är kända vid idag. Målet är återställelse, eller Tikkun ha-Olam, vilket innebär en alkemi av materian, dvs. att separera det grova (Qlippoth) från det fina och skapa ett nytt Eden och en Ny Adam. Luriansk Qabalah är mycket tydlig på att gudsgnistan som finns fången i skärvorna (Qlippoth) måste frigöras - frälsas - för att denna återställelse skall bli ett faktum.

"Man skulle kunna drista sig att tolka Jesus som en idealtypisk kliffotisk adept som når evigt liv och gudomlighet genom att gå ner i det mörka."

Det var en intressant tolkning! Som jag ser det är Jesus odödlig för att han har, som du säger mött mörkret och "ondskan", och besegrat detta. Han har transcenderat materians begränsningar och skapat sig en solar ljuskropp - odödlighet. Odödlighet, inom Alkemin, innefattar ett gudomligt medvetande, "det är inte jag utan min Fader som gör mina gärningar", etc.

"Han bröt även religiösa, sociala och kulturella tabun vilket brukar användas som kriterie för den vänstra handens antinomism."

Sant. Han bröt mot gense konventioner. Antinomismen är dock förkommande även inom den "högra" handens väg (jag återkommer till detta snart). Varför tror du mystiker i alla tider har varit förföljda inom de kristna och muslimska nationerna? Därför att de går emot de gense uppfattningarna om vad Gud sannerligen är. De kan transcendera våra inre projektioner och se Gud i sig själv (i sig själva).

"Att Bibeln talar om både Jesus och Lucifer som "Morgonstjärnan" gör det möjligt att se dem som identiska, liksom att talvärdet för "orm" och "Messias" är desamma, men det är ju som sagt bara tolkningar, av många möjliga."

Detta är en intressant analys som inte är förunnat den "vänstra" handens väg. Jag lärde mig denna koppling redan som elev hos B.O.T.A., vilket är en typisk representant för den "högra" handens väg. Den kraft som frestar är också den som förlöser. Det handlar naturligtvis om kundalini. Kundalini, såsom den sjuhövdade röda draken, är Qlippotisk slängd och fängslad som den är i jorden. Men om den kan fås att transcendera sitt jordiska tillstånd blir den till kundalini, den orm som strävar mot ljuset i Kether (även symboliserade som kopparormen i Exodus och ormarna på kaducéstaven).

"Ordet "tradition" är latin och betyder "överlämnande" och syftar på något som överlämnats från generation till generation och är alltså någonting som binder ihop det förgångna med det kommande. [snip]...den vänstra handen inom Dragon Rouge är en meta-tradition, som i någon mån alltid funnits och som inte bara återfinns historiskt, utan ahistoriskt i form av vissa arketypiska principer som vi kan återfinns inom oss själva och genom att avkoda dem inom de olika kulturer vi studerar."

Mycket av detta du här har nämnt kan även sägas om traditioner inom "högra" handens väg, såsom Golden Dawn.

"Det medför att Dragon Rouge arbetar hermeneutiskt och komparativt, tolkande och jämförande, för att i olika lokala och historiska traditioner hitta de större underliggande mönster som utgör den vänstra handens väg och den drakonska traditionen."

Jag gillar detta förhållningsätt. Intressant. Detta är också mitt eget och många andras förhållningsätt inom Golden Dawn, strävan att se det perenniella och tvärkulturella, såväl som tvärreligiösa. Även den gode Carl Gustav Jung var perennialist i detta avseende då han strävade efter att se arketypiska mönster i flera olika religioner. Perennialism är något som genomsyrar alla stora mysterietraditioner inom den "högra handens väg".

"I någon mån är Dragon Rouge en anti-religion. I den mån religion kan definieras som förpliktelser, regler och beteenden som hjälper den religiöse att återställa ordningen i ett ursprungligt förlorat idealtillstånd, så strävar den vänstra handens väg att fullborda de händelser som kastade människan ur den ursprungliga ordningen. Den ursprungliga ordningen såsom vi möter den i exempelvis myten om Edens lustgård beskriver ett statiskt barnalikt urtillstånd i underkastelse inför Gud."

Intressant perspektiv men som går helt emot Luriansk Qabalah och återställelsens filosofi. Målet är att återställa materian till den ursprungliga planen. Detta är evolutionens krafter. Jag tolkar det som du här beskriver som involution, att materialisera materian i ännu högre grad. Att underkasta det andliga materians principer. Att fängsla gudsgnistan ytterligare.

"Istället för att blidka Gud för att återvända till detta tillstånd, följer istället den vänstra handens adept ormen som erbjöd kunskapens frukter vilket ledde till att människan drevs ur Eden men som också uppväckte hennes sexualitet. Genom kunskapstörst, sexualitet och uppror mot Gud påbörjas människans väg att själv bli såsom Gud, vilket ormen utlovar. Vissa menar att det till och med är Guds vilja eftersom Gud gjort människan till sin avbild och vill att hon ska bli existentiellt vuxen och lik Gud, och att den vänstra handens adepter därför bättre fullbordar Guds önskemål än alla som lyder och tillber Gud."

Intressant perspektiv. Men tyvärr bygger den på illusionen om separatation. Föreställnignen om att man kan göra sig själv till en Gud, avskiljd från Gud, såsom Gud, etc. förutsätter att det finns en Vilja som är skiljd från Guds vilja. Jag upplever det som att den "drakoniska" traditionen är extremt dualistisk och har valt "fel" sida i en sådan uppdelad uppfattning. För mig finns det inte några sidor att välja. Det finns ingen kamp mella mörkret och ljuset. Det är en illusion.

Det finns förvisso två motstridiga krafter i tillvaron symboliserat av mörker och ljus, positivt och negativ, man och kvinna, etc. Men idealet dem emellan är balans, jämvikt. Stränghetens svarta pelare balanseras ut mot Nådens vita och upprätthåller således Mildhetens mellersta pelare. Inom Alkemin symboliseras det av Androgynen, avkomman till Drottningen och Konungen.

Det ena kan inte existera utan det andra. Det är först när det bli obalans mellan dessa principer som Qlippoth tillåts att råda. Att välja detta "Qlippotiska mörker" är att vända sig från både ljuset och mörkret, från den vita och svarta pelaren. Det är att vända sig från Livets Träd som en helhet. Istället förespråkas ett splittrat Träd - Sitra Ahra.

Det är sant att ormen i Lustgården manar oss att sträva efter kunskap. Det är sant att vi måste upptäcka sexualiteten. Men vi får inte glömma att ormen i Edens Lustgård är Visdomens Orm, den som manar oss att sträva uppför Trädet mot Kether. Ormen - Rahash - är också Messias. Den kraft som skall förlösa oss. Fallet består ej i att vi upptäcker sexualiteten i sig utan att vi inte kan se dess sanna potential. Sexualiteten kan både vara den kraft som håller oss kvar såväl som förlöser oss från materians band. Detsamma kan sägas om alla våra begär. Åtrå måste vi ha för att kunna nå till Gud, men åtrå efter det flyktiga, det förgängliga, håller oss kvar i materians och okunnighetens mörker. Sannerligen är det ormen inom oss som manar mot kunskapens ljus.

"Den vänstra handens väg associeras alltså med målet att bli en gud,vilket innebär att bli existentiellt vuxen, uppnå fri vilja, ta eget ansvar, erhålla kunskap och få makt över tillvaron. Den vänstra handens adept ber alltså inte om nåd, utan tar eget ansvar."

Jo, att bli såsom en Gud, jämlike med Gud. Men jag ser detta som en illusion. Jag tror inte på den "fria" viljan. Den s.k. "fria viljan" är blott ett uttryck för den Gudomlia Viljan. Det är här Thomas som våra vägar skiljer oss som mest åt. "Let us agree to disagree".

"För i stort sett alla kulturer representerar den vänstra sidan det förbjudna, abnorma, exklusiva och avvikande och inom esoterismen är det associerat med den magi som går mot religionens och gudarnas påbud."

Detta är något som även "högra" handens Adepter i sina egna kulturer har blivit beskyllda för - de har blivit förkastade. Men till skillnad från "vänstra" handens Adepter så ser de "högra" inte något egenvärde i att skilja ut sig från mängden, det är snarare en bieffekt som liknas vid en förbannelse, likväl nödvändig; utanförskapet är inget önskvärt eller ett självändamål.

Magi - inom den "högra" handens väg kallad Teurgi - är också "the method of choice", vilket har fått många Hermetiker och Qabalister att bli bragda om livet i medeltidens Europa. Såsom mystiker måste vi först "förneka" Gud för att kunna upptäcka Honom som han är, dvs. vi måste kasta ifrån oss alla inlärda och vanemässiga föreställnignar om vad Gud är. Varför tror du att Mäster Eckehart blev bannlyst av kyrkan i nästan ett årtusende? Kyrkan har antingen lyckats att undanskuffa sina mystiker och låsa in dem i kloster, eller så har de brännt dem på bål som har vägrat att underkasta sig Påvens överhöghet.

"Den vänstra handens väg är antinomistisk och bryter kulturella, religiösa och framför allt existentiella tabun."

Detsamma kan sägas om den "högra" handens väg. Men som sagt, det revoutionära är inget självändamål i sig utan en nödvändighet för att kunna uppnå upplysning. De flesta mystiker strävar dock inte efter att framhäva sina åsikter just därför att de kan uppfattas såsom "söndrande". Missionerande är kontraproduktivt för båda parter. Detta sista är en gammal Rosenkorsisk regel.

"Det handlar inte om någon form av kriminell pratik, eller om att utföra chockerande eller provokativa handlingar, utan om att bryta omedvetena mönster som determinerar människans tillvaro."

Här är vi helt överens Thomas. Mycket insiktsfullt av dig.

"Antinomismen bryter omedvetenheten och får oss att medvetet skåda vår existens och våra förutsättningar och utifrån det kunna göra fria val och ta eget ansvar."

I förhållande till den gense kulturen, ja. Men inte mot Gud själv. Den antinomiske kabbalisten anser att detta är den enda vägen till Gud, att frigöra sig från sin samtids uppfattningar om Honom som lägger sig som ett störade filter eller hinder för sin kontakt med Gud. Den Sabbataiska och Frankistiska antinomismen strävar inte efter att förverkliga människan utan att förverkliga Gud - återställelsen. Gud är även materian. Qabalisten försöker att befria Gud från sitt fängelse, på samma sätt som Gnostikern försöker att befria Sofia från Demiurgen.

"Det största existentiella tabut är vår egen icke-existens, vår död, som den vänstra handens adept konfronterar genom utforskandet av mörkret. Genom mötet med vår icke-existens kan vi växa och få den livsluft i vilken vi kan bli såsom gudar."

Intressant. Jag har blivit mycket influerad av Freuds idéer om "livsdriften" (Eros) kontra "dödsdriften" (Thanathos), och associerat dem med svarta respektive vita pelarna inom Qabalah. Läs gärna min essä på denna blogg (från november) som heter:

Den lilla döden: En uppföljare till esoterik och sexualitet

En tanke som här har väckts är att den "vänstra" handens väg (den svarta pelarens Adepter) tjänar dödsdriften, medan den "högra" handens väg (den vita pelarens Adepter) tjänar livsdriften. Fast detta är en förenkling; egentligen tjänar en sann Qabalist Den Mellerst Pelaren, både döds- och livsdriften. Dödsdrifen i sig är inte Qlippotisk, men den kan ge upphov till Qlippoth - sönderfall - om den tillåts att härska obalanserat. Sålunda är det enligt min åsikt att Qlippoth är den yttersta orsaken till den fysiska döden. Alkemin utlovar en odödlighet; den återställda fysiska kroppen blir odödlig.

"Det finns inom kabbalan en rad olika tolkningar av kliffot, om vi läser Isak ben Jakob ha-Kohen framträder en bild som skiljer sig från tidigare kabbala, medan Nathan av Gaza och sabbataisk kabbala har en annan och högst innovativ syn på kliffot som förmodligen ligger DR närmast."

Det är intressant att Dragon Rouge är inspirerad av samma Qabalah som Golden Dawn. Den Qabalah som till slut nådde till London 1888 tog sin väg genom De Asiatiska Bröderna, inom vilket den Frankistiska Qabalah (vilket var den senaste inkarnationen av den Sabbataiska). Det är därför intressant att se hur vi här idag kan tolka våra gemensamma källor och grund så diametralt olika?

Den röda draken är ju exempelvis en viktig symbol inom G.D., som du säkert känner till. Diagrammen Edens Lustgård före och efter Fallet (från 3=8 respektive 4=7) sägs vara hämtade fram Frankismen. Minns också symbolen på golvet i Adepternas Valv. Vi är inte så helt olika ändå Thomas, i alla fall inte i den symbolik som vi båda nyttjar; vi är såsom barn av samma föräldrar som har valt helt olika vägar i livet. Vårt gemensamma ursprung borde dock kunna överbrygga våra eventuella motsättningar; vi är ju släkt ;)

"Att vi omtolkar vissa av Lurias idéer anser vi vara helt legitimt utifrån perspektivet av att själva vara aktiva utövare. Det har esoteriker alltid gjort, kommer att göra och t.o.m. bör göra för att inte fastna i rigida och döda system."

Visst. Håller med.

"Den vänstra handens väg såsom tolkad inom Dragon Rouge är aldrig dogmatisk, utan en metod för att uppnå ett mål."

Det mesta av det du säger låter ju rimligt, förutom det där med föreställningar om separation, etc. Men vi kommer ju till problemets kärna i metodiken, praktiken. Jag är intresserad av att höra hur ni angriper er dessa teorier i praktiken. Invokerar ni Qlippotiska krafter in i er aura, exempelvis?

"Den vänstra handens adept ska i princip kunna göra allt som den högra handens adepter kan, men ofta gäller inte det omvända. En vänstra handens adept kan utan problem delta i gudstjäster, utöva teuri och ljus magi, eller invokera änglar, men har också ett nära förbund med de mörka symbolerna och makterna. Den högra handens adepter brukar ha betydligt mindre handlingsutrymme."

O.k. Intressant det där med att ni även uppmanar - eller snarare tillåter - era Adepter att även arbeta med "högra" handens metoder. Men du är helt ute och cyklar om du påstår att "högra" handens Adepter inte arbetar med de mörka krafterna i tillvaron. Detta är en helt felaktig uppfattning och en fördom från din sida. Vi anser att det är imperativt att sänka sig i mörkret för att kunna erfara det sanna ljuset. Arbete med "demoniska" krafter utgör en av de viktigaste aspekterna av Adeptens arbete, som på ett sätt kröner hans eller hennes arbete. Detta arbete kräver dock mycket erfarenhet och ett andligt tillstånd som motsvaras av "kunskapen och konversationen med Den Helige Skyddsängeln", dvs. medvetandegörande av Det Högre Jaget.

Men för att kunna ta det sista språnget över Avgrunden och nå det yttersta målet med Gudsförening måste Adepten "rota ut" sina sista komplex i det omdevetna. Detta görs genom evokation. Detta innebär att den qlippotiske demonen görs medveten för Adepten och ställs under hans Högre Jags vilja. Det handlar om att integrera det bortträngda, att återbörda den uppbundna libidon (Eros) tillbaka i livsdriftens tjänst. Genom detta ersätts den Qlippotiska laddningen, bindningen, och kraften kan användas för att transmutera både kropp och själ; endast genom att frigöra ormkraften från sin Qlippotiska laddning kan den fås att resa sig och nå förening med Kronan.

Läser man Golden Dawns läror om Den Röda Draken, i 5=6 Graden Adeptus Minor, så slås man av det kontroversiella i denna lära, där Adeptens mål är att rida på Draken, tämja "ondskans" krafter och få kraft därmed.

"Den högra handens läror brukar vilja bekämpa eller balansera dessa polariteter, medan mörkmagiker utnyttjar polariseringen för att frigöra kraft."

Tack för detta klargörandet. Din uppfattning av den "högra" handens läror är korrekt i denna bemärkelse. Balans är det eftersträvansvärda. Mellersa Pelaren är idealet. Hur kan man annars resa Kundalinin? Se den svarta och vita ormen på Kaducéstaven i 2=9 Graden av Golden Dawn.

Obalans, konflikter, motsättningar, dissonans, disassociation, isolation, etc. tillhör den jordiska tillvaron och materian. Detta tillstånd måste transcenderas för att kunna nå målet med Gudsförening. På en yttersta gudomlig nivå existerar inte dessa motsättningar eller polariteter.

"Målet är dock inte att det ena ska vinna över det andra."

Nej, precis. Balans kräver ju ett erkännande av båda motstridiga krafterna. Men det innebär inte att man skall idealisera skillnaderna, utan istället likheterna. Målet är ju att kröna de två punkterna med en tredje, Triangelns princip. "Salutem Punctis Trianguli"

"Magikern är en existerande varelse, och på så sätt en ljus princip, som vänder sig till det mörka för att växa och bli gudalik."

Den enda anledningen till att vilja vända sig till det mörka är för att bli medveten om vad som finns "därnere" och sträva efter att göra de omedvetna medvetet, att lysa upp mörkret med ljuset. För att kunna göra detta måste Adepten ha väckt sitt inre ljus - därför gillar jag att du säger att magikerna är en ljus princip.

Jämför med Kristus som steg ner till dödsliket i tre dagar efter sin död för att predika för de dödas själar och återupprättade deras förbund med Gud inför uppståndelsen invid Den Yttersta Dagen. Mycket stark symbolik här.

S.R.

Anonym sa...

Vår diskussion börjar nu utkristallisera att vi inom vissa områden trots allt har en likartad syn och i andra fall en olikartad, och i några fall likartad syn, men skilda preferenser. Jag håller med dig att det i grunden är ett (dominerande) västerländskt förhållningssätt att åkalla Gud, eftersträva förening med Gud och att demoner frambesvärjdes efter åkallan av Gud och hans änglar. Problemet som jag ser det, och som bidragit till att jag uttolkat andra förhållningssätt i de historiska källorna, finns på ett teologiskt plan. Den västerländska esoterismens gudssyn är, oavsett mystikers försök till abstrahering, kopplad till Bibeln och dess högst problematiska gudsbild. Oavsett försök inom nutida monoteistisk esoterism att rädda Gud genom att försöka tolka honom som ren kärlek, som en både manlig och kvinnlig makt, så kvarstår faktum att denna Gud i grunden i det historiska materialet till 99,99% av fallen är en manlig despot. Mystiker har försökt på konstruktiva sätt att upphöja Gud och kristendomen var ju ett tidigt försök att reformera gudsbilden. Man skulle kunna argumentra att jag kan strunta i denna Gud och bli buddhist eller nyhedning om jag inte förlikar mig med den gudsbild som finns i västerländsk monoteistisk esoterism, men jag ser många skäl att hålla mig kvar i ett symbolspråk som bland annat härstammar från biblisk och västerländsk monoteistisk esoterism:

1) Dessa källor är centrala för vår historia och innehåller mer än tvåtusen år av kunskap och erfarenhet. Dess symboler är djupt förankrade, men därmed inte sagt att de inte kan tolkas på oortodoxa sätt. Jag dristar mig till att mena att det finns antydlingar till mina tolkningar i materialet. Hela myten om Eden är späckad av en symbolik som antyder att ormen egentligen är hjältefiguren som hjälper människan i hennes initiatoriska utveckling. Det var av detta skäl som Talmud förbjöd offentliga utläggningar av ma'ase bereshit, skapelseberättelsen, vilket sedan motiverade framväxten av kabbala och judisk esoterism. Jag är helt på det klara med att Dragon Rouge tolkning inte någonsin varit dominerande, men det kan ju för en esoteriker lika gärna vara ett argument för, som mot ;-)

2) Jag tolkar Bibeln och de monoteistiska myterna holistiskt, vilket innebär att de beskriver processer, snarare än en manikeisk kamp mellan gott och ont, eller en dualism mellan ande och materia.

3) Europa har inte alltid varit monoteistiskt, utan starka mönster av förmonoteistisk tradition lever kvar, inte minst i de judisk och kristna esoteriska källorna.

Den drakonska magin inrymmer såväl de principer som ryms i det mörka och det ljusa. Den inrymmer också ett synsätt där materia och ande betraktas holistiskt såsom olika uttryck för en gemensam sak. Den är med andra ord besläktad med dubbelaspektteorin inom filosofin, som uttrycktes av bland andra Spinoza, där ande och materia betraktas som samma substans men som kan betraktas från flera aspekter. Man kan se den som ande och medvetande, och man kan se den som materia. Av denna anledning är den drakonska traditionen tillvänd kroppen och naturen och menar att det i materian immanent finns de krafter och kunskaper som ger oss tillträde även till andliga och alternativa dimensioner. Dragon Rouge menar att många andliga sökare missat målet genom att blicka bort mot någonting annat istället för att upptäcka att nyckeln finns immanent i kroppen och naturen. Den drakonska traditionens holism uttrycks i bilden av ouroboros-ormen som slukar sin egen svans och inkorporerar motsatserna ande och materia, ljus och mörker, kvinnligt och manligt. Det speglas även i alkemins valspråk en to pan, allt är ett. Det är dock en enhet som i sig är mångfald och splittring, dynamisk och ständigt i förändring. Det är Herakleitos enhet som är evig förändring. I denna drakonska dynamiska substans kan vi vara mer eller mindre omedvetna och osjälvständiga, men genom den vänstra handens väg uppnår vi medvetenhet, autonomi och fri vilja.

Att jag nog i dina ögon på ett lättvindigt sätt vänder mig till kliffot beror på att jag tolkar dem något annorlunda än den beskrivning du ger uttryck för. Jag vill dock diplomatiskt hävda att vi båda har stöd i historiska källor för våra tolkningar av kliffot och att jag inte heller skulle vända mig till kliffot om de representerade det som de gör i din tolkning. I Sabbataisk kabbala har ju dock kliffot sitt ursprung i Guds innersta kärna, och i denna tolkning faktiskt motsatsen till Skapelsen och den materiella världen. Tolkningen av kliffot som tomma skal av livlös och i värsta fall vampyriserande materia är en tolkning som härstammar från en gnostiskt färgad nyplatonsk världsbild. Kliffot är i mina ögon någonting mycket komplext som inrymmer principer som separation, sammansmälltning, mörk materia, andlighet i sin högsta mystika form, Guds innersta väsen, döda skal, livsbringande mull, död och straff, födelse och frigörelse. I Bibeln motsvarar det kliffotiska trädet Kunskapens träd, som ju är ett tvåeggat svärd då kunskap både är en välsignelse och en förbannelse, d.v.s. Ormen i trädet ger människan redskap att både framställa atombomber och mediciner, att bygga nätpokersiter eller förkovras initiatoriskt. Jag tror att det finns en fri vilja bortom den gudomliga viljan, och att det kanske till och med är Guds mål att vi ska nå denna och göra något vettigt av den. Som sagt så kanske vi i synen på viljan får "Let us agree to disagree". Dock är min viljesyn inget lättvindigt. Jag menar t.ex. inte att vi människor har en fri vilja i större utsträckning just nu, men att det finns som metafysiskt mål.

Den drakonska traditionen är filosofiskt besläktad med taoismen där Tao - symboliserad av Draken - beskrivs såsom det som inte kan beskrivas. I den västerländska esoterismen motsvaras detta av den orfiska principen NOX, natten, som är det gränslösa och obeskrivbara. Inom kabbalan kunde mörkret och natten vara förknippat med ondskans makter, men på ett högre plan även den gränslösa oändlighet som ligger bortom Livets träd och som benämns genom negationen Ain eller Ain Sof. Enligt kabbalisterna är detta Guds verkliga väsen och talande nog jämställde den italienske hermetiske kabbalisten Pico della Mirandola Ain Sof med den orfiska principen Nyx eller Nox - Natten.

När du skriver om kundalini är vi i stort överens, även om jag skulle vilja hävda att kundalinin inte bara strävar mot Kether/Shiva/Sahasrara, utan att kundalinikraften i tantrisk VHV - vamachara - har tolkats som en kraft som gudomliggör adepten och på så sätt transcenderar bortom Shiva. Skillnaden mellan den högra handens väg och den vänstra förklaras av Julius Evola (som, bara för att ha det sagt, skrivit en hel del intressant esoterisk litteratur, trots sina mindre trevliga politiska åsikter) i boken The Yoga of Power:

”There is a significant difference between the two Tantric paths, that of the right hand and that of the left hand (which both are under Shiva’s aegis). In the former, the adept always experiences ”someone above him”, even at the highest level of realization. In the latter, ”he becomes the ultimate Sovereign” (chakravartin = worldruler)”.

Evolas beskrivning av den vänstra sidans andliga väg motsvarar den vänstra handens väg i väst där adepten fullbordar Ormens löften om att människan kommer bli såsom gudar om de tar emot kunskapen.

Jag ser inte kliffot som kundalinins eller den röda drakens fängelse, utan som dess fundamentala förutsättning. Kliffot är den mylla som krävs för att livskraften ska växa fram, eller det bränsle som såväl bränner karma som får kundalinis eld att stiga.

Jag förstår din skepsis, i frågan om vi invokerar qlippot/kliffot i auran, och det gör vi inte eftersom auran utgör vår ljusa sida. Vi är ju som existerande varelser s.a.s. ljusa, men vänder oss till det mörka för att växa och utvecklas, dock jobbar vi alltid med en högre navigerande princip som man kan kalla Lucifer, Kristus, Tyr, Shiva, Gud eller vad som lämpar sig bäst. Principen i sig är så transcendent att den inte låter sig fångas i ett eller annat begrepp och i mina ögon inte bryr sig om vi kallar den Gud, Shiva eller Lucifer.

Pust, vad långt jag skrivit, nu måste jag brygga mer te, men avslutningsvis vill jag klargöra att jag har stor respekt för GD's system och ser inte esoteriska system som konkurrerande utan snarare kompletterande, eller välfungerande i sig på varsina håll. Jag ska med stort intresse läsa dina texter som du rekommenderade. Det kan ju vara så att vi båda har fel, och de reaktionära frikyrkorna i amerikanska mellanvästern har rätt och då får vi båda sinom tid fortsätta vårt samtal i helvetet ;-)

Thomas

thomas@dragonrouge.net

Sincerus Renatus... sa...

Jag måste medge Thomas att du kommer med en hel del intressanta perspektiv i din redogörelse. Den feministiska touchen är hedervärd, måste jag erkänna. Min fru, som också är esoteriker och min Soror Mystica, har satt det som sin uppgift att utforska den feminina svarta pelaren på Livets Träd. Hon misstänker att mycket av det ni gör inom D.R. just handlar om den Svarta Pelaren (vilket ju av mig associeras med den "vänstra" handens väg). Men hon säger ganska bestämt att den kvinnliga kraften inte är Qlippotisk, även om den ofta uppfattas som det av den patriarkala religiösa strukturen; det kvinnliga som något ont.

Jag personligen håller dock med dig i sak att Den Röda Draken - Kundalini, sexualkraften, ormkraften - har en "feminin" laddning. Luriansk Qabalah hävdar ju att Qlippoth har sin grund i ett obalanserad Geburah (Den Svarta Pelaren), vilket framkallade "katastrofen" och "fallet".

Detta sagt kommer jag nu kommentera något av det du har skrivit i det sista:

"Den västerländska esoterismens gudssyn är, oavsett mystikers försök till abstrahering, kopplad till Bibeln och dess högst problematiska gudsbild. Oavsett försök inom nutida monoteistisk esoterism att rädda Gud genom att försöka tolka honom som ren kärlek, som en både manlig och kvinnlig makt, så kvarstår faktum att denna Gud i grunden i det historiska materialet till 99,99% av fallen är en manlig despot."

Jo, jag håller med om din analys. Den hebreiske Guden i Torah är inte speciellt sympatisk, patriarkal och i många avseenden "hednisk". Men i många av de profetiska böckerna utkristalliserar sig en betydligt mer abstrakt Gud som älskar människan och associeras med ljuset, och flera av psaltarens texter är mycket inspirerande i sin vördnad. Detta framträder desto tydligare i Nya Testamentets gudsbegrepp, vilke drar sin tradition mera från profeterna snarare än Torah.

Men återigen, mystikerns syn på Gud och prästerskapets (som helt baserar sin gudstro på Bibelns texter) är ju ofta diametralt motsatta. Precis som mörkermagiker har rätt att omtolka Isaac "Ari" Luria så har ju de kristna mystikerna, såsom Mäster Eckehart, rätt att ha sin syn på Gud och Kristus som inte alls är avhängig Bibeln eller den samtida uttolkningen av den. Detta har också givit Kyrkan en anledning till att bekämpa sina egna mystiker.

"...jag ser många skäl att hålla mig kvar i ett symbolspråk som bland annat härstammar från biblisk och västerländsk monoteistisk esoterism"

Fortsätt med det. Det gör det hela mycket mer intressant. Hedendom i all ära, men Bibliska myter förtjänar sin uppmärksamhet och omtolkning.

"Hela myten om Eden är späckad av en symbolik som antyder att ormen egentligen är hjältefiguren som hjälper människan i hennes initiatoriska utveckling."

Jag håller med dig; ormen är imperativ för människans andliga förverkligande. En Gnostisk tolkning, vilket jag finner intressant (även om jag inte riktigt köper den Gnostiska negativa synen på materian), är att Ormen egentligen är Kristus (Logos) som manar människan att bryta mot Demiurgens (Yehovahs) bud och söka den sanna Guden bortom. Det finns många beröringspunkter här mellan de "vänstra" och "högra" händernas syn och den Gnostiska.

Jag har, måste jag erkänna, inte fått riktigt kläm på Geneis i skrivande stund, men den talar med en mycket rik symbolik som erbjuder mycket uttolkning och ger uttrymme för mycket meditation. Sedan får vi inte glömma att Genesis (som skrevs av två olika författare, under olika tidsepoker) är människors tolkning av arketypiska krafter, färgat av sin samtid och den förhärskande teologin, vilket uppenbart är en direkt fortsättning på den babylonska myten om Marduks seger över Tiamat (och här har jag för mig att den delen om Ormen och Kunskapens Träd i Genesis skrevs efter den babylonska fångenskapen).

Därav har Ormen i den versionen av Genesis tagit en ondskefull gestalt. Men det finns tillräckligt stoff i myten som går att uttolka, även med hjälp av Gematria (vilket förbinder Ormen med "Messias"). Både Trädet och Ormen som symboler är direkt hämtat från Gilgamesh-eposet, etc.

Helt klart är Ormen en rest från den gamla modergudinnans kult. För mig står det helt klart att ormkraften är "modergudinnan" inom oss som strävar efter förening med "fadersguden" i Kronan; föreningen av Himmel och Jord - Hieros Gamos.

Jag rekommenderar dig att läsa en triad på denna blogg som tar upp dessa ämnen om partiarkatet och moderskulten, Oidiups myten och kvinnlig och manlig sexualitet i följande essäer:

1. En omtolkning av myten om Oidipus - och vissa esoteriska implikationer som följer av detta (augusti)

2. Bortom disharmonin: Ormkraften och dess integration med jaget (september)

3. Martial och venusiansk sexualitet (september)

"Det var av detta skäl som Talmud förbjöd offentliga utläggningar av ma'ase bereshit, skapelseberättelsen, vilket sedan motiverade framväxten av kabbala och judisk esoterism."

Intressant. Här har vi ett exempel på att även den "högra" handens mystiker är personer som går sin egen väg och runt (eller mot) gängse teologi för att finna svaren på sina frågor.

"Jag tolkar Bibeln och de monoteistiska myterna holistiskt, vilket innebär att de beskriver processer, snarare än en manikeisk kamp mellan gott och ont, eller en dualism mellan ande och materia."

Intressant. Du får gärna utveckla det där lite mera, för jag kan ändå inte låta bli att se en dualism i din filosofi; en slags omvänd gnosticism. Jag är måhända förhanstad i min analys - och korrigera mig gärna på denna punkten - men såväl som gnostikerna skyr materian och helt vänder sig mot Gud, gudsgnistan och ljuset (L.V.X.) framstår en "mörkermagiker" som någon som skyr ljuset och vänder sig till materian för sin kraft.

"Europa har inte alltid varit monoteistiskt, utan starka mönster av förmonoteistisk tradition lever kvar, inte minst i de judisk och kristna esoteriska källorna."

Så sant som det är sagt. Det är en av anledningarna till varför jag dras till kristendomen; den är en monoteistisk religion med starka "hedniska" rötter som lyser igenom ganska så starkt. Bara det här med en människogud och nattvardens sakrament säger ju allt. En perfekt mysteriereligion med andra ord, eller i alla fall en potentiell sådan.

"Den drakonska magin [...] är med andra ord besläktad med dubbelaspektteorin inom filosofin, som uttrycktes av bland andra Spinoza, där ande och materia betraktas som samma substans men som kan betraktas från flera aspekter. Man kan se den som ande och medvetande, och man kan se den som materia."

Detta är ju mycket snarlikt den hermetiska synen på att det egentligen inte existerar någon "ande" eller "materia" utan en enda substans. Dock är det, av pragmatiska skäl, ganska praktiskt att göra den här uppdelningen ändå (såsom mellan "ande", "själ" och "kropp"), precis som man inom psykoanalysen väljer att prata om ett "jag" i förhållande till ett "omedvetet" och ett "överjag", väl medvetna som man är att allt egentligen tillhör det "omedvetna".

"Av denna anledning är den drakonska traditionen tillvänd kroppen och naturen och menar att det i materian immanent finns de krafter och kunskaper som ger oss tillträde även till andliga och alternativa dimensioner."

Detta är ju ett exempel på den "omvända gnosticism" jag kunde skymta ovan. Det är väl bra att lyssna till materian men såsom hermetiker lyssnar man till alla aspekter av tillvaron inte bara "ande" eller "materia".

"Dragon Rouge menar att många andliga sökare missat målet genom att blicka bort mot någonting annat istället för att upptäcka att nyckeln finns immanent i kroppen och naturen."

Jo, till en viss del håller jag med. Det är kroppen som är "Materia Prima", det objekt som alkemisten strävar efter att bearbeta och - märk väl - transmutera. Men det är inte det samma som att säga att all visdom finns gömt i kroppen eller i naturen. Såsom alkemist och magiker behöver man kunna se vad som gömmer sig bakom det uppenbara, bakom materians skenbara yta.

"Den drakonska traditionens holism uttrycks i bilden av ouroboros-ormen som slukar sin egen svans och inkorporerar motsatserna ande och materia, ljus och mörker, kvinnligt och manligt. Det speglas även i alkemins valspråk en to pan, allt är ett."

En underbart träffsäker beskrivning av denna viktiga symbol.

"Det är dock en enhet som i sig är mångfald och splittring, dynamisk och ständigt i förändring. Det är Herakleitos enhet som är evig förändring."

Intressant. Men jag får fortfarand en känsla av att du vill betona skillnaderna, på mångfalden, istället för på enheten - det stilla navet - som finns bakom den skenbara mångfalden och rörelsen.

"I Sabbataisk kabbala har ju dock kliffot sitt ursprung i Guds innersta kärna, och i denna tolkning faktiskt motsatsen till Skapelsen och den materiella världen. Tolkningen av kliffot som tomma skal av livlös och i värsta fall vampyriserande materia är en tolkning som härstammar från en gnostiskt färgad nyplatonsk världsbild."

Låt mig citera hemsidan Donmeh West, en antinomiansk och neo-sabbataiansk hemsida angåede skalens skingrande (eller fall):

"the descent of the Holy Sparks from their unity in God to their disunity in the world of Kelipoth, or Shells"

"Skalen" - Qlippoth - har ju sitt ursprung i Gud. Naturligtvis. Men i detta urtillstånd är de ju inte Qlippoth utan gudomliga gnistor (L.V.X.), vilket transformeras till Qlippoth när de genom involutionen kastas ner i avgrunden. Det är sålunda inget idealt tillstånd vi pratar om här.

Som jag tolkar återställelsen - Tikkun ha-Olam - så handlar det om att frigöra de gudomliga gnistorna eller "libidon" från sitt fallna tillstånd - att omvandla energin från ett "negativt" tillstånd till ett "positivt". Detta görs genom att återbörda skalet till en helhet i Livets Träd. I detta ögonblick upphör de att vara Qlippotiska.

Men jag inser att du inte ser på Qlippoth som en obalanserad princip, utan snarare en dynamisk och rörlig sådan - den feminina kraften i sig vilket såsom Sitra Ahra står i motsats till ett maskulint och statiskt Livets Träd.

Min tolkning baserar sig dock på Golden Dawns filosofi, vilket har sina rötter i "Aris" (Luriahs) Qabalah, vilket överfördes vidare genom Sabbatai Zevis lärjungar till Jacob Franks madonnadyrkande sekt, innan den fann sitt hem i Fratres Lucis och Logen "Den Gryende Morgonrodnaden" i Frankfurt-am-Main.

"Kliffot är i mina ögon någonting mycket komplext som inrymmer principer som separation, sammansmälltning, mörk materia, andlighet i sin högsta mystika form, Guds innersta väsen, döda skal, livsbringande mull, död och straff, födelse och frigörelse."

Eller, kort och gott, alla tänkbara motsatser. Intressant tolkning. Men jag undrar hur mycket av detta - i synnerhet att Qlippoth skulle vara ett uttryck för Guds innersta väsen eller sammansmältning - har sin grund i den klassiska Qabalah?

Som jag har förstått det är den Sabbataianska Qabalah en direkt fortsättning på den Lurianska och har sålunda "ärvt" dess syn på Qlippoth. Jag kunde efter en snabb genomsökning på Domheh West inte finna några referenser till motsatsen.

"I Bibeln motsvarar det kliffotiska trädet Kunskapens träd, som ju är ett tvåeggat svärd då kunskap både är en välsignelse och en förbannelse, d.v.s."

Intressant tolkning, som har en viss relevans till Golden Dawn. Inom Golden Dawn anser man Kunskapens Träd vara utvuxet ur Malkuth, angränsande till Den Röda Draken strax under Malkuth. Men du har dragit det till sin logiska spets, måhända?

Kom dock ihåg att det är Kunskapens Träd om det Goda *och* det Onda. Det är de "onda" frukterna som dras ner mot Draken medan de "goda" tenderar upp mot Livets Träd, vilket tydligt kan ses i 3=8 diagrammet "Edens Lustgård före Syndafallet". Därför anser jag det är lite väl tillspetsat att associera Kunskapens Träd helt och hållet till Qlippoth, i alla fall utifrån ett Golden Dawn-perspektiv.

"Jag tror att det finns en fri vilja bortom den gudomliga viljan, och att det kanske till och med är Guds mål att vi ska nå denna och göra något vettigt av den."

Jo, jag har förstått det. Men jag håller som sagt inte med dig i denna frågan.

"Dock är min viljesyn inget lättvindigt. Jag menar t.ex. inte att vi människor har en fri vilja i större utsträckning just nu, men att det finns som metafysiskt mål."

Visst, men "fri vilja" är för mig en vilja som är emanciperat från materians och det omedvetnas band och som kan förmedla Guds Vilja i personligheten, eller för att använda Jesus ord: "min vilja är min Faders vilja".

"Den drakonska traditionen är filosofiskt besläktad med taoismen där Tao - symboliserad av Draken - beskrivs såsom det som inte kan beskrivas."

Intressant. Drakar är ju viktiga symboler i kinesisk filosofi och mytologi. Men jag undrar om de har en lika "negativt" laddad symbolik som här i väst? Tror inte det.

"I den västerländska esoterismen motsvaras detta av den orfiska principen NOX, natten, som är det gränslösa och obeskrivbara. Inom kabbalan kunde mörkret och natten vara förknippat med ondskans makter, men på ett högre plan även den gränslösa oändlighet som ligger bortom Livets träd och som benämns genom negationen Ain eller Ain Sof. Enligt kabbalisterna är detta Guds verkliga väsen och talande nog jämställde den italienske hermetiske kabbalisten Pico della Mirandola Ain Sof med den orfiska principen Nyx eller Nox - Natten."

Håller helt med dig i denna analys. N.O.X. (AIN och AIN SOF, eller "Ingen-Ting" resp. "Det Gränslösa") är ju det som ligger till grund för L.V.X., dvs. AIN SOF AUR ("Det Gränslösa Ljuset"). Fast vi får här komma ihåg att dessa beteckningar såsom "mörker" och "negativt" är metaforer för det som är bortom vår fattningsförmåga, precis som attributet "Ingen-Ting".

N.O.X. har alltså inget med Qlippoth att göra. Här är Thelema överens i min inställning som ju använder s.k. N.O.X. tecken vid sidan av Golden Dawns L.V.X. tecken.

"Skillnaden mellan den högra handens väg och den vänstra förklaras av Julius Evola [...] i boken The Yoga of Power:

”There is a significant difference between the two Tantric paths, that of the right hand and that of the left hand (which both are under Shiva’s aegis). In the former, the adept always experiences ”someone above him”, even at the highest level of realization. In the latter, ”he becomes the ultimate Sovereign” (chakravartin = worldruler)”."

Det är väl en ganska korrekt beskrivning (Julius Evola har jag stor respekt för) med det tillägget att det inte ytterst handlar om att ständigt känna någon kraft eller princip som är ovanför sig, utan ytterst att bli ett med denna kraft - att fylla ut sitt ego (döda det) med den Gudomlige Anden eller L.V.X. i dess ställe.

Föreställningen om att känna något ovanför sig - en föreställning om ett "jag" och ett "Du" - är en föreställning om dualism som kan upplevas under vägen men som skall transcenderas för att denna förening skall kunna bli en realitet.

Så, för att förenkla det hela så vill den "vänstra" handens Adept *bli en* Gud, medan den "högras" vill *bli ett med* Gud. Skillnaden är ett dualistiskt respektive ett icke-dualistiskt förhållningssätt.

"Evolas beskrivning av den vänstra sidans andliga väg motsvarar den vänstra handens väg i väst där adepten fullbordar Ormens löften om att människan kommer bli såsom gudar om de tar emot kunskapen."

Detta är som sagt en intressant tolkning av myten och helt konsekvent med den "vänstra" handens väg. Den "högra" handens tolkning är dock att Adepten får Ormen att stiga och förena sig med Gud. Kunskapen om det Goda och det Onda är en förutsättning för detta; insikten att ormens obalanserade ("onda") tillstånd måste ersättas av helhet (helighet) och balans ("godhet").

"Jag ser inte kliffot som kundalinins eller den röda drakens fängelse, utan som dess fundamentala förutsättning. Kliffot är den mylla som krävs för att livskraften ska växa fram, eller det bränsle som såväl bränner karma som får kundalinis eld att stiga."

Intressanta liknelser. Men jag är övertygad om att den L.V.X.-kraft ("gudsgnista") eller libido som finns inneboende i ormkraften är tillräcklig för att få ormen att resa sig. Och dessutom, eller snarare, är det återigen ett dualistiskt synsätt att se den Qlippotiska kraften som något eget existerande och separerat från L.V.X. - det är ju uppbunden och obalanserad libido, inget annat.

Så visst har du rätt att det är "Qlippoth" som är bränslet och kraften, men på sin färd blir denna kraft transformerad - eller transmuterad om vi skall använda alkemistisk terminologi - till ren och balanserad L.V.X.

"Jag förstår din skepsis, i frågan om vi invokerar qlippot/kliffot i auran, och det gör vi inte eftersom auran utgör vår ljusa sida."

O.k. Men ni invokerar ni Qlippoth? Och i så fall hur fångar ni denna kraft om inte i er själva - dvs. er aura?

"...dock jobbar vi alltid med en högre navigerande princip som man kan kalla Lucifer, Kristus, Tyr, Shiva, Gud eller vad som lämpar sig bäst."

Det låter ju som Teurgi;)

"...avslutningsvis vill jag klargöra att jag har stor respekt för GD's system och ser inte esoteriska system som konkurrerande utan snarare kompletterande, eller välfungerande i sig på varsina håll."

Håller med. Jag ser inte G.D. och D.R. som konkurrenter. Dessutom tror jag att våra respektive organisationer attraherar olika kategorier av magiker. Även om jag personligen är skeptisk till den "vänstra" handens väg uifrån ett filosofiskt plan, så är det dock bra att det finns en mångfald och att båda vägarna är representerade i vårt land.

Jag utgår (och hoppas) dock att ni tar ert ansvar när ni rekryterar era medlemmar, i synnerhet i de lägre åldrarna, eftersom er väg medför stora risker, vilket även kan sägas om den "högra" vägen. Men i synnerhet angående den "vänstra" med tanke på den symbolik som ni har valt att arbeta med och lätt kan attrahera misantropiskt lagda individer som misstolkar metaforer för fakta, dvs. såsom verklig ondska.

Avslutningsvis tycker jag att vår diskussion till slut har varit mycket givande och stimulerande för mig personligen och jag hoppas att vi en gång skall stöta på varandra och fortsätta diskussionen på tu man hand - kanske över några öl. Man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet.

Förresten, jag döljer mig inte bakom någon pseudonym. "Sincerus Renatus" är mitt användarnamn på internet. Jag är öppen med min verkliga identitet här på min blogg. Jag heter Tomas Stacewicz och de inom G.D. som du har träffat i Stockholm vet antagligen vem jag är, om de tillhör det gamla gardet det vill säga.

S.R.

Anonym sa...

Det känns som att vi börjar knyta ihop säcken och har syntetiserat fram våra uppfattningar, där vi i flera frågor är överens och i några fall helt enkelt ser på saken från olika perspektiv. Nästa steg är kanske en dialog över några öl :-) Skicka ett mail om du har vägarna förbi Stockholm. Jag tar mig till Göteborg då och då, men inget inplanerat just nu.

Kort om det här med yngre medlemmar: Trots 18-årsgräns har vi även i våra texter och vår undervisning klargjort otaliga gånger att den vänstra handens väg är en väg som kräver hög moral och god urskillningsförmåga. Att omvärdera gamla värden och att anropa det mörka, har ingenting att göra med yttre attribut som inom provoktiva subkulturer, det har ännu mindre att göra med handlingar där djur, människor eller egendom kommer till skada. Vi betonar alltid för våra initiander att de måste satsa på utbildning, vanligt arbete, socialt engagemang, vid sidan av det initiatoriska magiska arbetet. Sen är ju de flesta runt 30 och klarar sig bra. Nåväl, nu till det teologiska och filosofiska:

Eftersom vi är överens om en mystik "Ungrund" är det ju svårt att veta om vi essentiellt ser på några av frågorna på olika sätt eller om skillnaderna ligger på ett språkligt och symboliskt plan. Skillnaderna tycks ju åtminstone på ytan finnas i synen på: 1) återställelsen, 2) enheten, 3) draken/materien.

1) Golden Dawn följer där en mer traditionell kabbalistisk och nyplatonsk syn där människans utveckling är ett återställande av den ursprungliga ordningen och ett återvändande till källan. I den bemärkelsen nära mystiken. Dragon Rouge tar kanske den mest drastiska konsekvensen av ormens löfte i Kunskapens träd och menar att syndafallet ska fullbordas för att ur det möjliggöra för människan att bli som en gud, och att hennes ögon ska öppnas (därav vår draksymbolik eftersom "drake" härstammar från ett grekiskt verb som betyder "att se"). Möjligen ligger GD närmare mystikens område och DR magins (i den mån magi definieras utifrån viljan), även om det så klart går att diskutera innebörden i ord som magi och mystik.

2) GD betonar adeptens strävanade mot en fast punkt som både motsvarar Platons Det ena och den monoteistiske Gud. DR betonar Draken/Shakti/Kundalini som en kraft som kan möjliggöra ett gudomligörande av adepten. Retoriskt och symboliskt är ju skillnaden stor, men eftersom GD också betonar denna kraft och DR menar att det också behövs en högre navigerande princip, är det här svårt att avgöra om skillnaden är essentiell.

3) Jag uppfattar det som att GD och DR har en något annorlunda syn på materien och naturen. GD tycks mer ta avstamp från en platonsk-frimurersk tradition där perfekt geometri och tempelbyggande representerar andens uppstigande (en vacker tradition som jag uppskattar att studera och i vissa avseenden delar), medan DR tar avstamp från en gotisk-romantisk syn där det är i natten, i den otämjda naturen som Det gudomliga uppenbarar sig. Vi lyfter till och med upp ruinen som en metafor för andens triumf och i kabbalan kallas stundtals kliffot för "ruinens princip". I synen på NOX och även Tiamat menar DR att NOX och Sitra Ahra går att jämställa och att Tiamat inte representerar blott materien utan tvärtom den allpotentiella ursprungliga gudomen som fanns före "ljusa" gudar som Marduk. Vi är dock medvetna om att NOX, Tiamat, Sitra Ahra representerar tillintetgörande krafter om de inte hanteras varsamt i ett initiatoriskt sammanhang. Det var därför Tiamat smög sig in i Eden blott som en gnista i form av Ormen, istället för att braka in och få hela Skapelsen att svämma över. Tiamat är Skapelsen livskraft, men som i fel proportioner kan tillintetgöra Skapelsen. I ma'ase bereshit är sålunda Gud en konserverande kraft på gott och ont, som håller människan kvar i ett barnatillstånd i Edens lustgård. Kanske är dock ändå Gud och Draken två sidor av samma mynt. Gud jämför sig som bekant med Leviathan i Jobs bok.

Jag noterade i sin presentation att dina förädrar kom från Polen. Har du varit i Krakow? Det är en av mina europeiska favoritstäder, som utöver all kultur dessutom har riktigt bra pubar. I de judiska kvarteren finns t.ex. Alchemia, en förträfflig pub, och snett mittemot ett litet ölcafé med hebreiska bokstäver över ingången och runor inne i själva puben - runor som enligt ägaren ristats av en svensk vän till honom som skyddssymboler. Kommer du till Stockholm är Inferno en passande pub ;-) Den är rätt "glassig" med lite väl dyr öl, men ligger i Strindberg s.k. blå torn (nära Vattumannen) brevid den adress DR hade vår gamla lokal.

Sincerus Renatus... sa...

Jag tycker du gjorde en bra och rättvis sammanfattning om vår diskussion och våra olika ståndpunkter.

Jag vill bara tillägga att Magin (eller Teurgin) inom Golden Dawn också handlar om att stärka viljekraften, precis som i D.R.

Skillnaden här är att vi inte ser på vår "personliga" vilja som separerad från Guds. Vi ser vår "fria" vilja som en gåva av Gud, som ett uttryck för Gud inom oss. På samma sätt är det med föreställningsförmågan, vilket är den andra viktiga pelaren i Magin.

En magiker av den "högra" handens väg strävar efter att träna upp sina mentala förmågor till sitt yttersta, i synnerhet Viljan och Föreställningsförmågan, ty detta kommer att uttrycka det gudomliga i ännu högre grad; det är en del av återställelsen. Samtidigt skall man odla sina moraliska kvaliteter vid sidan av sina mentala.

Det glädjer mig att läsa att ni tar er urvalsprocess på allvar och att ni försöker att inskärpa vissa värderingar hos era medlemmar som kan betraktas såsom "positiva" och "socialt förankrade". Du har övertygat mig om att Dragon Rouge är en seriös organisation som i sina avsikter strävar efter personlighetsutveckling hos sina medlemmar.

Jag kommer även att skriva ett ny essä inom kort där jag kommer att uttrycka mina reviderade tankar om er verksamhet, baserat på vår diskussion. Det är inte mer än fair; om jag i min kritik blir bemött med goda argument så är jag den förste att medge att jag "står korrigerad".

Detta trots att jag i grunden inte håller med om din uppfattning om naturen varken hos hos Qlippoth eller Gud, ande eller materia, något jag också kommer att lyfta fram. Men jag respekterar din hållning och jag ser inte heller någon anledning till att ifrågasätta en organisation som har valt att följa den "vänstra" handens väg, i alla fall inte på det sett som du har beskrivit för mig på denna blogg.

Angående Polen och Krakow så har jag endast varit i Krakow en gång i mitt liv, och då var jag nog 7-8 år gammal. Jag har knappt några minnen förutom den vackra stadsmuren.

Det var två decennier sedan jag var i Polen nu, men sedan upptäckten av den Hermetiska och Qabalistiska traditionen, och under den senaste tiden mitt ökade intresse för Jacob Franks sekt (vilket var verksam i Polen på 1700-talet), så har min lust att återvända dit ökat för varje år.

Dessutom finns troligtivs en av de mest intressanta frimureriska biblioteken i Polen, i Wroclaw (Breslau). Om detta bibliotek har det sagts att det finns en hel del intressanta och unika Rosenkorsiska dokument i samlingen. Det roliga är att jag har släkt i denna stad och att jag på grund av min mors bortgång har kommit i kontakt med denna igen.

Skulle jag komma till Stockholm slänger jag iväg ett mail till dig. Du kan göra det samma (adresslänk finns längst upp på bloggen) om du skulle ha vägarna förbi till Göteborg. Jag är intresserad av en fortsatt dialog över Ordensgränserna.

S.R.