Fama Fraternitatis - 1614

Wiewohl wir nun wohl wissen, daß es umb ein ziemliches noch nicht an dem, da wieder unserm Verlangen oder auch anderer Hoffnung mit allgemeiner Reformation divini et humani, solle genug geschehen, ist es doch nicht unbillich, daß, ehe die Sonne auffgehet, sie zuvor ein HELL oder dunkel liecht in den Himmel bringt und unter dessen etliche wenige, die sich werden angeben, zusammen tretten, unsere Fraternitet mit der Zahl und Ansehen des gewünschten und von Fr.R.C. fürgeschriebenen Philosophischen Canons, einen glücklichen Anfang machen oder ja in unserer Schätz (die uns nimmermehr aufgehen können) mit uns in Demut und Liebe genießen die Mühsamkeit dieser Welt überzuckern und in den Wunderwerken Gottes nicht also blind umbgehen.

Vi vet dock att det enligt vår åstundan och andras förväntningar efter någon tid kommer en allmän reformation av både gudomliga och mänskliga ting. Ty innan solen går upp, upplyses himlen av
MORGONRODNADENS ljus. I väntan på denna reformation församlas några få som med sitt antal skall utöka vårt brödraskap, höja dess anseende och stärka dess förhoppningar och ge de av Fr.R.C. föreskrivna Filosofiska Canons en lycklig begynnelse. I all ödmjukhet och kärlek skall dessa nytillkomna tillsammans med oss dela våra skatter, som aldrig skall förgås, och så lindra denna världens möda och inte längre vandra ovetande om kunskapen om Guds underbara verk.

Howbeit we know after a time there will now be a general reformation, both of divine and humane things, according to our desire, and the expectation of others: for it is fitting, that before the rising of the Sun, there should appear and break forth AURORA, or some clearness, or divine light in the sky; and so in the mean time some few, which shall give their names, may joyn together, thereby to increase the number and respect of our Fraternity, and make a happy and wished for beginning of our Philosophical Canons, prescribed to us by our brother R.C. and be partakers with us of our treasures (which never can fail or be wasted) in all humility, and love to be eased of this worlds labor, and not walk so blindly in the knowledge of the wonderful works of God.

Definition

Det brittiska ordenssällskapet Hermetic Order of the Golden Dawn och den tyska Frimurarlogen L'Aurore Naissante, vilket grundades i London 1888 respektive Frankfurt-am-Main 1807, delade på samma hebreiska namn Chevrah Zerach Bequr Aur, förevisat i gyllene gult vid bloggens huvud, vilket ordagrannt kan översättas till “Stigande Gryningsljusets Sällskap”. Denna tyska Rosenkorsiska Frimurarloge i Frankfurt, vilket måste anses vara det ursprungliga modertemplet till GOLDEN DAWN, kallade sig på tyska även Loge sur Aufgehenden Morgenröthe, vilket kan översättas till “Gryende Morgonrodnadens Loge”. Detta skiljer sig åt från den engelska seden att översätta orden Bequr Aur till “Golden Dawn” eller “Gyllene Gryningen”. Med anledning av Rosenkorstraditionens tyska ursprung är en mer korrekt översättning av Bequr Aur, genom franskans L'Aurore Naissante och tyskans Aufgehenden Morgenröthe, inget annat än GRYENDE MORGONRODNADEN. Denna hänvisning till ett stigande gryningsljus, morgonrodnad eller aurora är en klar hänvisning till den allmäna reformationen omnämnt i det ovan citerade stycket från Fama Fraternitatis. Denna blogg har dock valt att behålla den försvenskade anglo-saxiska termen GYLLENE GRYNINGEN för att denna, invand som den är, lättare associeras med den Rosenkorsiska tradition som här ämnas att framställas.

Licht, Leben, Liebe

onsdag 30 juli 2008

Vem äger sanningen?

o

Jag är personligen övertygad om att det finns mer till denna världen än vad som möter de fem fysiska sinnena, översinnliga plan som hör till samma natur som medvetandets stoff.
o
Jag är personligen övertygad, både utifrån rationella slutsatser och intuitiva erfarenheter, att den fysiska världen är ett sista led i en skapelseprocess och där utgör det yttersta och grövsta lagret i ett universum som kan liknas vid en lök.
o
Det är övertygelse som jag delar med ett traditionellt synsätt vilket har förmedlats genom olika mysterietraditioner både i öst och i väst sedan tidernas begynnelse. I dessa kretsar är det en vedertagen vetenskapsteori att man kan nå kunskap (gnosis) om både människans och universums natur genom inre kontemplation och meditation. Ett sådant relativt modernt exempel är Rudolf Steiner som grundade antroposofin och utvecklade en fullständig teori om de olika existensnivåerna.
o
Genom denna inre efterforskning har man exempelvis kommit fram till att det eteriska planet fungerar som en matris vari de fysiska partiklarna organiserar sig och binds ihop. Vissa kvantfysiska slutsatser verkar bekräfta detta då man ibland pratar om ett elektromagnetiskt fält vari partiklar konkretiserar sig. Det är väl den mest konkreta fysiska beskrivningen på det eteriska fältet.
o
De Hermetiska och Qabalistiska traditionerna säger vidare att tillvaron kan analyseras efter olika arketypiska mönster. Man väljer ut en av dessa aspekter av tillvaron, öppnar upp en kanal till denna (vanligtvis genom en åkallan) och brukar sig av en vedertaget accepterad symbol för denna som en port. Därigenom kan man erhålla en kunskap och insikt om just detta plan eller aspekt av tillvaron.
o
Skeptikern å andra sidan bortförklarar gärna ockulta eller andliga upplevelser såsom hallucinationer eller vakendrömmar.
o
Skeptikern påpekar att hjärnan har en övertygande förmåga att låta subjektiva upplevelser upplevas såsom verkliga och objektiva fenomen. Han säger vidare att dessa upplevelser kan framkallas i ett laboratorium.
o
Modern neurologisk forskning hävdar att det i hjärnan finns ett ”paranormalt kretskort” som om man stimulerar det med elektriska impulser kan framkalla nära döden- och ut ur kroppen-upplevelser. Detta motbevisar dock inte tesen om att det existerar verkliga andliga dimensioner och att dessa upplevelser är genuina. Vad man kan kostatera är att det finns regioner i hjärnan som är sammanbundna med dessa upplevelser, men det är ju inget som är förvånande i sig.
o
Men för att citera Descartes: ”Jag tänker, därför finns jag till”. Vad han menade är att vi överhuvudtaget inte kan vara säkra på att något vi förnimmer verkligen existerar. Det enda vi kan vara säkra på är att vi existerar såsom ett ”jag”. Det enda vi kan vara säkra på är medvetandets fenomen.
o
Vissa anser att alla intryck och förnimmelser kan reduceras till impulser i hjärnan. Hur kan du då vara säker på att du inte är en hjärna i en saltlösning som stimuleras elektroniskt av någon ondskefull forskare att tro att du läser mina skrivna ord? Steget är inte långt till solipsismen; det kanske bara är du som existerar, där jag och min blogg blott kan reduceras till en av dina mentala projektioner? Det kanske inte är någon större skillnad på din värld och den förvirrade världen hos psykotikern?
o
Psykos och olika mentala sjukdomar kan också förklaras genom helt neurologiska processer, men det motbevisar inte tesen om att det finns en odödlig själ. Vad det bevisar är att hjärnan uppvisar processer som är parallella med själsliga fenomen. Det kan lika gärna vara så att det är själen som påverkar hjärnan. Vi vet att människans hjärna är mycket plastisk. Men eftesom vi har ett sådan naturvetenskapligt och positivistiskt paradigm som avvisar idén om en immateriell själ som ”trams” så filtrerar vi bort eller helt enkelt ignorerar vissa alternativa infallsvinkar på fenomenet.
o
Den som har upplevt en ut ur kroppsupplevelse och dessutom fått bekräftat efteråt att det den har sett och upplevt från sin ”svävande position” verkligen har inträffat, och dessutom (i fallet med nära döden upplevelser) har passerat genom flera av tillvarons slöjor, är helt övertygad om att den materialistiska världsåskådningen är helt och hållet FALSK.
o
Den som har upplevt ett sådant fenomen beskriver det i liknelser som att ha en dröm som man har trott vara sann eftersom den har varit så realistisk, bara för att vakna upp och inse att den trots allt bara var en dröm. Denne pånyttfödde person spinner vidare på liknelsen och säger att drömmen är den värld vi i normala fall är vakna till och att det medvetande han har vaknat upp till i sin nära döden upplevelse är det sanna vakentillståndet. Han är helt övertygand om att människan i sitt normala tillstånd lever i ett slummer och en illusorisk dröm.
o
Om en övertygelse som denna kan vara så djupt förankrad i både kropp och själ så är den helt giltig för denne person. Det är en per definition sanning utifrån individens perspektiv.
o
Jag tycker dock att det är väl att man använder förnuftet även i andliga vetenskaper. Men man måste vara medveten om att logiken inte kan förklara alla fenomen. Tillvaron är full av paradoxer, vilket även kvantfysiken har bevisat.
o
Ingen klarar att ens med logiken motbevisa gnostikernas (och Descartes) syn om att medvetandet är vilselett av en ondskefull Demiurg, även om konsensusuppfattningen (dvs. empirin) är att den fysiska världen och dess naturlagar existerar. Intuitionen är därför en legitim väg till vetenskap, även om inte dagens paradigm accepterar denna kunskapsväg.
o
Jag hävdar vidare att de yttersta sanningarna endast kan förklaras med ingen annan hjälp än intuitionens; sanningen ägs blott av ”den inre läraren”.
o
Eftersom ”sanning” är ett så relativt begrepp, när det avser människans vanliga medvetandenivå, är det helt acceptabelt att hysa ”sanningar” som ger mening åt tillvaron. Livet kan inte reduceras till det torra intellektets herravälde. Såsom människor målar vi världen med mening. Vi är medskapare av vårt universum. Det vi betraktar förändras eftersom vi betraktar det.
o
Faktum är att den fysiska världen är mer ”plastisk” än man tidigare har trott, vilket erinrar om astralplanets natur. Därför är det helt o.k., anser jag, såsom förnuftig människa att hysa en relativ ”sanning” som man vill tro på, så länge inte logiken kan motbevisa det. Det handlar till sist och syvenes om trosföreställnignar och övertygelser.
o
Jag anser att det är nödvändigt med ett nytt kunskapsparadigm som tillåter även intuitiva aspekter av kunskapssökande; en balans mellan logik och intuition. Det gamla positivistiska paradigmet är förlegat. Om man tillämpar positivismen på sig själv faller det ju som ett korthus. Positivismen förutsätter en sanning som är säker och går att upprepa över tid. Men om en vetenskapsteori är så felbar så att vår världsuppfattning hela tiden måste revideras och tidigare teorier vederläggas så är det ett empiriskt bevis för att dess vetenskapsmetod är högst osäker som en väg till kunskap och sanning.
o
Detta står i bjärt kontrast till de gamla mysterietraditionernas vetenskapssyn, såsom den inom Hermetismen och inom Qabalah, men även inom Gnosticismen, de tre stora mysterieströmningarna i väst. I österlandet har vi de vediska, buddistiska och taoistiska vetenskapstraditionerna. Det gemensamma för alla dessa traditioner är att kunskap om det fysiska hela tiden är förankrad i en andlig grundsyn, att all sann vetenskap och kunskap måste komma ur medvetandets inre kärna, ur intuitionen, ur Gnosis. Av denna anledning utvecklar dessa vetenskaper sin uppfattning om tillvaron över lång tid; den är inte utsatt för tidens svängningar och av olika modenycker.
o
Ockultisten och den ”vetenskapligt” drivne skeptikern har därför helt olika perspektiv på tillvaron. De lever efter helt olika vetenskapsparadigmer. Även om medvetandet på sin förnuftsnivå organiserar sin världsuppfattning på ett likartat sätt så är vi samtidigt fångade av samtidens uppfattning om vad som anses som ”seriös” vetenskap. Denna inramning av förnuftet filtrerar sättet på hur vi uppfattar vår omvärld. Detta gäller oss alla, även den positivistiske empirikern.
o
Skeptikern lyfter gärna fram honnörsorden ”empiri” och upprepbar erfarenhet. Det finns dock många seriösa efterforskare av astralplanet som kan bekräfta varandra. Även om en astral vision är personlig och subjektiv så finns det aspekter av astralplanet på en allmän nivå som bekräftas av flertalet Adepter genom århundraden. När vi kommer till genuina mystiska upplevelser (vilket transcenderar det astrala) så finner vi mycket samstämmiga uppgifter.
o
Det är dock inte min uppgift här att försöka övertyga en skeptiker eller ens bevisa mina satser. Min roll är inte missionärens, utan lärarens. Men allt som jag redogör för här är endast min personliga ståndpunkt. För den som har en epistemologisk ståndpunkt som utgår från rent mätbara fakta, naturvetenskapens ”positivistiska” paradigm, kommer mina ”bevis” för de ockulta fenomenens riktighet sålunda inte vara särskilt övertygande.
o
Men jag är personligen övertygad om att det finns en annan väg till kunskap än den vedertagna; gnosis. En gudomligt uppenbarad kunskap som fyller ut människans själ när den väl har stängt ner sina kognitiva funktioner.
o
Jag vet att jag med detta uttalande ställer mig till de religiösas skara eller fryses ut av det ”vetenskapliga” etablissemanget. Men som Aleister Crowley en gång i tiden så vältalat har sagt:
o
The aim of religion, the method of science.
o
S∴R∴

2 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för en tankestimulerande och välinformerad essä. Några spontana kommentarer efter läsningen.

Jag uppskattar (den förmodade) tendensen i din text, tanken att intuitionen behöver (åter)införas i den västerländska kunskapsteorin (i den filosofiska vetenskapsteorin tycks intuition innebära detsamma som ett första oreflekterat omdöme, eller förutfattad mening, t ex barnets relationella missbedömningar av volym och avstånd osv).

För att tala om en högre intuition har jag tänkt att man kanske framför allt måste ställa denna fråga: Motsäger den intellektuella intuitionen verkligen förnuftet och den empiriska verklighetens lagar? Eller är gnosis och objektivt vetande snarare skilda företeelser med partiella överlapp, ungefär som den fenomenella skillnaden mellan äpplen och apelsiner, eller som den strukturella skillnaden mellan molekyler och atomer?

Så länge vetenskapsmän och skeptiker saknar (eller tror sig sakna) gnosis eller intellektiv intuition kommer frågan nog inte att intressera dem. Men som du antyder finns det redan fog för att tala om en ockultistisk vetenskap, med verifierbara fenomen och nivåer, d v s en intersubjektivitetens vetenskap om det subjektiva, där seriös forskning har bedrivits och bedrivs, om än ej naturvetenskaplig sådan. Yoga är väl kanske den alternativa vetenskap som just nu har högst anseende hos naturvetenskaparna.

En annan sak, angående de två kulturerna. Om man nu inte erkänner naturvetenskapen som sista instans behöver man nog inte nödvändigtvis kalla sig "religiös" därför. Min personliga övertygelse är att det nästan alltid finns en poäng i att distansera sig från religion i polemisk eller positionerande mening. De irreligiösa har svårt att se innerligheten och holismen i det religiösa, de ser hellre ett irrationellt hot. Därför tycker jag att du gör rätt i, om det är vad du menar, att poängtera att man även på rationell väg kommer till slutsatsen att den objektiva kunskapen förblir innesluten i aspekter av "medvetandestoffet", språkligt, kognitivt osv.

Det är också svårt att bortse ifrån att "religiös" härutöver gärna används som ett skällsord för vilkensomhelst attityd av orubbliga föreställningar, vilket således även kan beteckna den vetenskapliga positivismens trossatser. Skeptikern och ockultisten förenas ju i att de ofta tenderar att överskatta sina respektive metodologiers utomdisciplinära räckvidd, så att vissa reduktionistiska ironier upprepas i alla debatter. I det i ena fallet uppstår en missionerande materialism vars grundprinciper illa motsvarar de samtida vetenskapliga rönen om materiens energetiska struktur, och i det andra fallet uppstår en anti-rationalism där känslans och den mytiska suggestionens informationer sätts högre än förnuftets bedömningar av dessa, på ett uppenbart motsägelsefullt sätt. Men äpplets smak är förstås inte "mera omfattande" eller dylikt än apelsinens, och atomer är inte "sannare" än molekyler.

Det gläder mig att Steiner tas upp som disciplinärt överskridande exempel här. Ingen har som han samtidigt avdramatiserat ockultismen och spiritualiserat vetenskapsmetodiken. Från hans tidiga bok "Frihetens filosofi" kommer jag att tänka på turneringen av Descartes´ dualistiska fokus på medvetandet, som löd, ungefär: "Vi tänker, därför har vi tillgång till en flik av verkligheten, d v s åtminstone i den mån tänkandet iakttar sig självt". Jaget, medvetandet och tinget i sig är sekundära fenomen som följer av tänkandet, vilket är både subjekt och objekt, tycks Steiner mena. Samtidigt är ju det föremålslösa tänkandet av hävd ansett som ren subjektivitet. Men när subjektiviteten alltså utforskas systematiskt uppstår paradoxen att en intersubjektivitet och i förlängningen en intellektiv metafysik etableras, d v s ju djupare "in" i medvetandet man tränger desto längre "ut" mot "lökens" ytskikt färdas man, mot insikter som i vidgande cirklar innefattar tidigare kunskapsnivåer.

Tänkandet inverterar den rumsliga löken...

M v h,

/Saklas

Sincerus Renatus sa...

Tack för din genomtänkta kommentar.

Det är sant att modern filosofi (och psykologi) anser "intuiton" vara inlärda tankemönster som väcks vid vissa specifika situationer, som kan hjälpa oss i den stunden. En yrkesman, exempelvis, utvecklar ju en hel del erfarenhet som omfattar mycket subtiliteter som måste ha förvärvats under ett flertal år. Denne yrkesman känner ofta en "magkänsla" över vad som är det korrekta beslutet att ta i olika (i synnerhet) kniviga situationer.

Men det är inte vad jag menar med intuition, vilket du har märkt. För mig är intuition Gnosis, en kontakt med det numinösa, med det som många kallar "Gud" eller "gudomliga", den andliga kärna inom oss som har tillgång till ödets matris och det stoff varur allt har blivit till.

Angående din fråga om den högre intuitionen står i motsatsförhållande till förnuftet eller den empiriska verklighetens lagar, så är mitt svar nej.

Det är en sak att man inte kan komma fram till en kunskap med hjälp av endast förnuft och observation med de fem fysiska sinnena (genom kvantifiering).

Det är dock inte samma sak som att det inte skulle vara möjligt att bekräfta den intutitiva kunskapen med förnuftet eller ren observation av yttre skeenden. Det optimala är alltså att intuitionen kan bekräftas av förnuftet. Annars bör man ställa sig skeptisk till sin s.k. "intuition". Då kanske det trots allt är en automatisk tanke som står bakom, ett inlärt mönster, det oreflekterande omdömet.

Sedan håller jag med om att en "intersubjektivitetens vetenskap" är berättigad och viktig, lika viktig som objektivitetens vetenskap. Filosofin och psykologin (i synnerhet den senare) är ju intresserad om vad som sker i det omedvetna hos individen, och hur olika individers omedvetna kan interagera med varandra. Dessutom har vi ju antropologin, vilket forskar inom skilda kulturer. Det ockulta samhället kan naturligtvis ställas även under denna vetenskapsdisciplinens lupp.

Vi pratar om den hermeneutiska vetenskapstraditionen, vilket rent etymologiskt har samma ursprung som ordet "hermetiskt", dvs. från guden Hermes. Det handlar om kvalitativ iställer för kvantitativ forskning. Ockultismen rör sig snarare i den hermeneutiska sfären.

För mig är det optimalt om olika vetenskapliga perspektiv samverkar. Jag vill inte ersätta den positivistiska empiriska medtoden med mysticism. Vad jag vill se är ett samarbete över gränserna, ett tvärvetenskapligt paradigm.

Intressant också att du noterar att även den positivistiska vetenskapen ibland tar närmast religiösa övertoner. Det är, som du säger, lätt att hamna i en position där man i polimikens namn sätter upp skygglappar för sanningen. Detta fenomomen kan naturligtvis även inträffa bland ockultister, i synnerhet inom esoteriska loger som ägnar mest tid åt att beundra sig själva och sina andliga uppnåenden.

Det är viktigt här att inte bli hemmablind. Till skillnad från många utövare av New Age så kan jag dock gå god för att ockultister (i avsende på invigda i mysterierna) i allmänhet har ett skeptiskt sinnelag och gärna försöker att nå bekräftlse av sina inre upplevelser genom förnuftets analytiska förmåga.

Ockultister mer så än mystiker, eftersom den senare kategorin tillhör mera konstnärssjälarna medan den förra mera är orienterade såsom "vetenskapsmän".

Dock måste man som ockultist inse att det står ett hiearkiskt förhållande mellan intuition och förnuft. Förnuftet kan aldrig usurpera intuitionen; resultatet blir villfarelse, en syn på världen och människan som är fyllt med bedrägliga halvsanningar.

Förnuftet skall istället tjäna eller bistå intuitionen så att denna högre kunskap kan implementeras på ett rationellt sätt i den värld vari vi verkar (dvs. den materiella).

Det är också sant, som du påpekar, att ju längre in i medvetandets stoff vi färdas destå längre in i objektiva fält närmar vi oss; ju längre in vi strävar destå mindre blir skiljelinjen mellan det subjektiva och objektiva. Därav är all sann intution, eller gnosis, objektiv till sitt väsen.

Eller jag skulle t.o.m. våga påstå att det endast är genom en verklig gnosis som någon människa kan nå fram till en objektiv sanning, en sanning som ger återklang på vad som kan anses vara rationellt och förnuftigt.

S.R.