Fama Fraternitatis - 1614

Wiewohl wir nun wohl wissen, daß es umb ein ziemliches noch nicht an dem, da wieder unserm Verlangen oder auch anderer Hoffnung mit allgemeiner Reformation divini et humani, solle genug geschehen, ist es doch nicht unbillich, daß, ehe die Sonne auffgehet, sie zuvor ein HELL oder dunkel liecht in den Himmel bringt und unter dessen etliche wenige, die sich werden angeben, zusammen tretten, unsere Fraternitet mit der Zahl und Ansehen des gewünschten und von Fr.R.C. fürgeschriebenen Philosophischen Canons, einen glücklichen Anfang machen oder ja in unserer Schätz (die uns nimmermehr aufgehen können) mit uns in Demut und Liebe genießen die Mühsamkeit dieser Welt überzuckern und in den Wunderwerken Gottes nicht also blind umbgehen.

Vi vet dock att det enligt vår åstundan och andras förväntningar efter någon tid kommer en allmän reformation av både gudomliga och mänskliga ting. Ty innan solen går upp, upplyses himlen av
MORGONRODNADENS ljus. I väntan på denna reformation församlas några få som med sitt antal skall utöka vårt brödraskap, höja dess anseende och stärka dess förhoppningar och ge de av Fr.R.C. föreskrivna Filosofiska Canons en lycklig begynnelse. I all ödmjukhet och kärlek skall dessa nytillkomna tillsammans med oss dela våra skatter, som aldrig skall förgås, och så lindra denna världens möda och inte längre vandra ovetande om kunskapen om Guds underbara verk.

Howbeit we know after a time there will now be a general reformation, both of divine and humane things, according to our desire, and the expectation of others: for it is fitting, that before the rising of the Sun, there should appear and break forth AURORA, or some clearness, or divine light in the sky; and so in the mean time some few, which shall give their names, may joyn together, thereby to increase the number and respect of our Fraternity, and make a happy and wished for beginning of our Philosophical Canons, prescribed to us by our brother R.C. and be partakers with us of our treasures (which never can fail or be wasted) in all humility, and love to be eased of this worlds labor, and not walk so blindly in the knowledge of the wonderful works of God.

Definition

Det brittiska ordenssällskapet Hermetic Order of the Golden Dawn och den tyska Frimurarlogen L'Aurore Naissante, vilket grundades i London 1888 respektive Frankfurt-am-Main 1807, delade på samma hebreiska namn Chevrah Zerach Bequr Aur, förevisat i gyllene gult vid bloggens huvud, vilket ordagrannt kan översättas till “Stigande Gryningsljusets Sällskap”. Denna tyska Rosenkorsiska Frimurarloge i Frankfurt, vilket måste anses vara det ursprungliga modertemplet till GOLDEN DAWN, kallade sig på tyska även Loge sur Aufgehenden Morgenröthe, vilket kan översättas till “Gryende Morgonrodnadens Loge”. Detta skiljer sig åt från den engelska seden att översätta orden Bequr Aur till “Golden Dawn” eller “Gyllene Gryningen”. Med anledning av Rosenkorstraditionens tyska ursprung är en mer korrekt översättning av Bequr Aur, genom franskans L'Aurore Naissante och tyskans Aufgehenden Morgenröthe, inget annat än GRYENDE MORGONRODNADEN. Denna hänvisning till ett stigande gryningsljus, morgonrodnad eller aurora är en klar hänvisning till den allmäna reformationen omnämnt i det ovan citerade stycket från Fama Fraternitatis. Denna blogg har dock valt att behålla den försvenskade anglo-saxiska termen GYLLENE GRYNINGEN för att denna, invand som den är, lättare associeras med den Rosenkorsiska tradition som här ämnas att framställas.

Licht, Leben, Liebe

måndag 9 februari 2009

Mellersta pelarens väg

Under den framväxande debatten och dialogen angående de vänstra och högra handens vägar så inser jag mer och mer att denna uppdelning inte är praktisk eller ens adekvat när det kommer till att analysera Den Västerländska Mysterietraditionen. Detta blir extra tydligt när man läser en artikel av neo-sabbateianen Reb Yakov Leib HaKohain kallad Commentary on the 13th Century "Treatrise on the Left Emanation". Den ursprungliga texten skrevs av Isaac ha-Kohain, en Qabalist som var verksam innan nedtecknadet av Sefer Zorah. I denna text står det sålunda:
...this path was not trod upon except for "two or three berries in the top of the uppermost bough" (Jesaja 17:6) -- these are the ancient elders, the scholars of Spain who delved in the palace of Samael. It is a long and deep path and it eludes all masters of wisdom of the hidden emanation, the "depth of good and the depth of evil." (Sefer Yetzirah 1:4) It is known only to those few solitary individuals, "the remnant who the Lord shall call (Joel 3:5).
Reb Yakov Leib HaKohain identifierar Samael med Satan och hänvisar till Zohar: "Samael...uppenbarade sig som en orm, för den fulländade formen hos ormen är Satan" (Zohar 1:35b). Vidare jämför han citatet ovan om Samaels Palats med hur Nathan av Gaza bortförklarade Sabbatai Zevis "heliga apostasi" (konvertering till Islam) år 1666 såsom en "nedstigning i Samaels käft" i avsikt att återbörda Nitzotzot (de gudomliga gnistorna) fångade där och återlämna dem till sin Källa, och därigenom "reparera" (eller "återförena") Guds Anlete. Han säger vidare följande:
It should come as no surprise to any student of mysticism that there is a "left-hand path" -- a path of darkness and even sexuality -- in most mystical traditions. Hinduism and Buddhism both have their Tantric teachings, and even early Christianity practiced dark, sexual rituals among the Libertines ("Liberated Ones") who claimed to have learned them directly from Jesus. Professor Morton Smith of Columbia University even goes so far as to suggest that Jesus may have introduced certain homosexual rituals (perhaps even "baptism" by semen) into the pre-Pauline Church.
Reb Yakov Leib HaKohain hävdar vidare att denna form av vänstra handens antinomism av en "mörk" och "sexuell" natur även existerar inom Qabalah, vilket han associerar med den vänstra eller svarta Pelaren på Livets Träd, vilket i sin tur hänförs till den "vänstra emanationen" som diskuteras ovan. Han hänför även Sitra Ahra till den vänstra Pelaren och ger följande exempel från Zohar:
Cain, coming from the [left-hand] side of the angel of death should kill his brother. He also adhered to his own [left] side, and from him originate all the evil habitations and demons and goblins and evil spirits in the world . . .[Cain] being from the side of the Left. (Zohar 1:54a-54b)
Reb Yakov Leib HaKohain anser att denna hemliga lära hos Qabalah, den muntliga Torah, härstammar från Gud och har förmedlats till Adam genom fallna änglars hand, och här citerar han återigen Zohar:
God did indeed send down a book to Adam, from which he became acquainted with the supernal wisdom. It later came into the hands of the "sons of god" [i.e., the 'Fallen Angels,' of whom Samael was the leader, described in Genesis 6:1-4], the wise of their generation, and whoever was privileged to pursue it could learn from it supernal wisdom. (Zohar 1:37b)
Reb Yakov Leib HaKohain anser i detta sammanhang att Cain härstammar från den fallne ängeln Samael, vilket han finner stöd för i Sefer Zohar 1:36a-37b. Vidare anser han att det inom Talmud finns en hemlig och komplicerad lära som undervisar i mystisk antinomism, nämligen den av "återlösning genom synd", dvs. att uppfylla något av de tio budorden genom att bryta mot det, vilket tydligt exemplifieras när Sabbatai Zevi återbördar de gudomliga gnistorna fångade i den fallna ängeln Samaels palats, inte blott genom hans apostasiska konvertering till Islam utan genom att han instituerade vissa antinomiska och sexuella ritualer som HaKohain associerar med den vänstra "emanationen". Detta beskrivs ganska ingående i Gershom Scholems bok Sabbatai Sevi: The Mystical Messiah (1973, Princeton University Press).

Personligen anser jag att finns det en hel del intressanta tankar i denna artikel angående den vänstra handens väg. Men man
får samtidigt lätt intrycket av denna text att Reb Yakov Leib HaKohain lägger stor tonvikt på den vänstra Pelaren i sin lära, samtidigt som jag får intrycket att han lägger en traditionell tonvikt på mellersta Pelaren i andra texter jag har läst på Donmeh Wests hemsida. Så på denna punkt skiljer han sig egentligen inte från "mainstream" Qabalah. Därför har jag en känsla att man inom traditionell Qabalah inte finner samma polarisering mellan de båda händernas vägar som inom den moderna "Kliffotiska Kabbalan".

Men även i sin beskrivning av den vänstra handens väg tycker jag att
Reb Yakov Leib HaKohain går för långt och även avlägsnar sig från Nathan av Gazas dokrin om Sitra Ahra, som belägen i den undre delen av Livets Träd (eller skapelsen). Den vänstra Pelaren, anser jag, innehåller potentialen till ondska eller skapandet av "den andra sidan" - Sitra Ahra. Reb Yakov Leib HaKohain hänför även den vänstra handens väg och den vänstra Svarta Pelaren med de Adepter som deltar i "Samaels Palats", de som vågar att "sänka sig i mörkret" genom antinomism, sexuella tekniker, etc., men detta blir problematiskt eftersom han uppenbarligen gör det utifrån ortodoxins kriterium; med detta perspektiv blir allt som kännetäcknas av "heresi" tolkat som en vänstra handens väg vilket i mina ögon är en grov och missvisande förenkling. Eftersom magi fördöms ganska tydligt i Gamla Testamentet innebär det att all ockultism (inklusive en stor del av den praktiska Qabalah) kan kategoriseras som en vänstra handens väg, vilket vattnar ut begreppet en helt del.

Jag vet ju att Reb Yakov Leib HaKohain har integrerat en hel del österländskt tänkande och jag tror att han helt enkelt använder ett österländskt synsätt på vänstra handens väg som egentligen ursprungligen har varit ganska främmande inom Qabalah. Han jämställer exempelvis sexuella metoder och att våga "sänka sig i mörkret" med vänstra handens väg, en distinktion som uppenbart hör hemma inom den tantriska traditionen. Jag är inte helt och hållet beredd att hålla med honom eftersom han helt utelämnar det faktum att vänstra handens väg ofta inte ser Gudsförening som ett yttersta mål (som jag har tolkat det). Detta går stick i stäv mot kommentaren ovan angående Sabbatai Zevi. Det står således som klart att målet i Sabbateisk Qabalah fortfarande är att förlösa de gudomliga gnistorna från Qlippoth, inte att bejaka Qlippoth som moderna tolkare av vänstra handes väg i Europa fokuserar på. Detta oaktat är det dock intressant med alla paralleller han ser och jag blir delvis övertygad om riktigheten i detta att det har funnits fribrytande strömningar även inom den västerländska esoteriken.

Men det står ganska snart som klart när man gör efterforskning i ämnet och lyssnar till olika representanter att man definierar vänstra handens väg mycket olika hos olika författare och organisationer. Uppenbart är inte vänstra handens väg hos Donmeh West det samma som vänstra handens väg hos Dragon Rouge, och dessa i sin tur inte det samma som den tantriska vamachara.

Den springande punkten för mig i skillnaden mellan vänstra handens väg och den högra är att den förra vill skapa en världsledare
av Adepten (en demiurg med fri vilja och individuell existens utanför Gud), och genom detta vända Gud ryggen, medan den senare vill göra sig till en ren kanal eller ett redskap för Gud, att bli ett med Gud. Detta bekräftas av Thomas Karlssons egna ord när han säger:
Till skillnad från vanlig yoga och meditation eftersträvar vamachara tantra inte den upplysning som kallas samadhi där adepten blir ’ett med Gud’ genom att kundalinin sammansmälter med energizonen sahasrara ovanför huvudet. Vamachara tantra eftersträvar ett tillstånd där kundalinin når bortom sahasrara. Det leder inte till samadhi utan till ett tillstånd som inom vamachara tantran kallas kaiyvalya där adepten blir som en gud.
Thomas Karlsson, skaparen av den "Kliffotiska Kabbalan", anser att guden i Genesis i själva verket inte är den yttersta makten eller Gud och att man i den monoteistiska religionens förhistoria där finner "Tehom/Tiamat/Draken, och eventuellt gnostikernas Den store". Skapelsen är enligt Thomas "Jahves/Marduks gestaltning av tillvaron där de olika fenomenen blir till genom ett uroffer av Draken". Thomas anser här att skapelsen når en form av fulländning som dels är positiv men också statisk. Runt skapelsen eller kosmos finns "Urdraken/Kaos/Nox/Ain som en dynamisk föränderlig livskraft" som ger liv till skapelsen, samtidigt som den är utvisad från Lustgårdens gränser. En "gnista av Urdraken/Kaos/Nox/Ain" smyger sig dock in i Lustgården och gör det möjligt för människan att vakna upp ur hennes paradisiska somnambulism, genom att "i gestalt av Ormen erbjuda kunskapens frukter."

Kunskapens Träd är enligt Thomas det Qlippotiska Trädet eller Sitra Ahra, vilket står i norr emedans Livets Träd står i öster. Dessa träd var dock utsprungligen enligt Thomas "sammantvinnade" men i samband med Syndafallet förvisas Adam från Lustgården och förvägras att äta av livets frukt, ty Herren Gud sade: "Se, människan har bivit såsom en av oss, så att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva evinnerligen". (1 Mos. 3:22)

Thomas menar att den ortodoxa Qabalah strävar efter att återställa "den paradisiska ordningen" och återupprätta förbundet med Gud, medan den vänstra vägens Adepter väljer att "fullborda den bana som inleds med att människan äter av ormens frukter". Enligt Thomas strävar den vänstra handens adept att fullfölja kunskapens väg och "återerövra livets frukter". Detta görs genom ormens löfte om att göra Adepten såsom Gud i motsats till att bli ett med Gud, vilket görs genom en intervention av "den makt som är 'bortom Gud', det vill säga Tehom/Tiamat/Draken/Den store, alltså Kaos/Nox/Ain, som motsvarar en urgrund som är materia och ande på en och samma gång".
o
Thomas menar att en kliffotisk adept har möjligheten att upplösa sig själv i kraft av Sitra Ahra och därigenom återgå i Ains ursprungliga dynamiska enhetstillstånd, vilket han jämför med den form av mysticism som står Mäster Eckharts "negativa teologi och enhet med Intet" nära. Men det karakteristiska för den vänstra vägen, enligt Thomas, "är att ta fasta på ormens löften att bli såsom Gud". Således offrar den vänstra handens Adept sin "upplysning" och väljer att stanna kvar i världen för att bli dess härskare. Detta tycker jag påminner en del om den buddistiska tanken om "boddishatvas", en jämförelse som är sympatisk och tilltalande, med den stora skillnaden att en boddishatva väljer att försaka sin nirvana för sin nästas skull, för att han skall visa vägen och undervisa de mindre lyckligt lottade, inte styra över dem. Sålunda anser jag att en "boddishatva" är en motsvarighet till en avatar, en messias av samma kaliber som Hermes Trismegistus, Melchizedek, Jesus Kristus eller Sabbathai Zevi vars myndighet var att tjäna, inte härska.

Thomas lägger dock istället stor vikt vid den etymologiska innebörden av ordet "magi" där man uppmärksammar det faktum att det delar samma rot som tyskans "machen" eller engelskans "make". Ur detta tolkar Thomas magikerns högsta mål såsom att bli en "Maker", en skapare. Inom Dragon Rouge anser man exempelvis att skapandet av en "Goldem" är föredömligt, trots de varningar som ges inom ortodoxin. På samma sätt erkänner Dragon Rouge den moderna vetenskapen som någonting positivt och att denna representerar "människans luciferiska- prometheuska-faustiska vilja".

Thomas menar att Dragon Rouge studerar "religiösa och esoteriska urkunder holistiskt såsom ontologiska beskrivningar, utan att nödvändigtvis dela den normativa sensmoralen". Genom att jämföra Isaac ha-Kohen, Isaac Luria, Nathan av Gaza m.fl. med exempelvis tantra och gnosticism, drar Dragon Rouge sina egna logiska slutsatser som utgör den "Kliffotiska Kabbalans" grundfilosofi. Dess syn på Ain-Sof, Sitra Ahra och den vänstra handens väg "har formats genom sådana studier, kombinerade med undersökande och utforskande magisk praktik".

Som jag tidigare har skrivit så tycker jag att Thomas gör tämligen intressanta slutsatser utifrån dessa komparativa studier. Men som jag sade innan är jag alltså inte alls säker på att Dragon Rouges (och andra besläktade Qlippotiska traditioners) definition av vänstra handens väg ens är i överensstämmelse med vamachara, varur man hämtar en stor inspiration.
o
Jämför exempelvis Dragon Rouges ståndpunkt om att "Vamachara tantra eftersträvar ett tillstånd där kundalinin når bortom sahasrara.... som inom vamachara tantran kallas kaiyvalya där adepten blir som en gud" med denna mening: "Kaivalya describes the effect on the personality of being in a continuous state of samadhi". [1] Jämför också med detta andra citat: "Kaivalya - Only-ness, single-ness. It is the highest expressible stage of Truth, the final state of Satyanarayana being ineffable...expressed as ’I am that I am’..." [2] Dock betvivlar jag inte det faktum (även om jag inte har funnit referenser till det) att det kan existera vamachara-sekter som är snarlika i Dragon Rouges uppfattning om vänstra handens väg.

Jag tror dock att förvirringen mellan de olika definitionerna av vänstra handens väg uppkommer när denna beteckning appliceras på de västerländska traditionerna som av hävd alltid har varit öppen för att arbeta med de mera "förbjudna" aspekterna av mysterierna, såsom demonevokation och sexuella tekniker, och dragits till aninomism vid sidan av en innerlig vördnad för Gud, etc. Jag kan till och med se en viss skiftning i betoningen från den högra handen till den vänstra ju längre upp för Golden Dawns initiatoriska väg man vandrar. Alltså tror jag att man begränsar Den Västerländska Mysterietraditionen genom försök till denna "splitting" mellan högra och vänstra händer, något man av någon anledning har varit tvungen till i öst. När jag studerar skillnaden mellan vamachara och dakshinachara tantra så ser jag följande utskristalliseras:
  1. Högra handens väg: mysticism
  2. Vänstra handens väg: magi och alkemi
Men vad händer när vänstra handens apostlar i väst försöker att utkristallisera sig från "mainstream" ockultismen? Man tar i och gör den mer extrem när man blandar i vissa gnostiska element, jämställer shakti med Qlippoth, vänder upp och ner på begreppen och gör Sefiroth till "ont" och Qlippoth till "gott", etc. Därför får jag en känsla av att den moderna västerländska formen av vänstra handens väg inte riktigt sammanfaller med den tantriska vamachara.

Som ett exempel: Hade jag valt den österländska vägen hade jag med största sannolikhet valt tantra och dess vamachara-tradition, eftersom den närmast överensstämmer med Qabalah och Hermeticism, i synnerhet i dess högre mysterier och praktiker. Sålunda väljer jag som följare av den västerländska traditionen Golden Dawn (eller motsvarande Hermetisk-Qabalistisk ockult skola) och ser med viss skepsis på Dragon Rouge och andra traditioner som bejakar Qlippoth. Det måste finnas en uppenbar skillnad här mellan öst och väst.

All denna motstridiga information som man möter om den vänstra handens väg både i väst och i öst har alltså gjort att jag börjat tänka på vart den Hermetiska-Qabalah (den västerländska magiska och alkemistiska traditionen) och i synnerhet Golden Dawn egentligen själva står i allt detta. Jag funderar nu alltså i termer av Golden Dawn som en "mellersta väg", vilket förenar vänstra handens och högra handens vägar i det att målet är gemensamt med högra handens väg men att man använder sig av vissa metoder som traditionellt associeras med vänstra handens, dvs. sexuell (inre) alkemi och evokation av demoniska krafter, och således kan se en övergång från vad många skulle anse vara en "högra handens väg" till en mer och mer uttalat "vänstra handens väg" ju längre upp för gradsystemet den initierade avancerar.

Med tanke på att den Yttre Orden inom Golden Dawn associeras med den mörka och vänstra Pelaren tror jag att det är viktigt att fokusera på en traditionell högra handens väg i det yttre för att väga upp detta förhållande, och omvänt i den Inre Orden vilket i sin tur korresponderas med den vita Pelaren och där Adepten upplyst av sitt Högre Jag är mogen att arbeta med mer tradtionellt antinomiska praktiker såsom demonbesvärjelser, etc. Den antinomiska vägen växer dock i full blomning när Adepten passerar Avgrunden och anträder Den Tredje Orden och dess sexuella inre Alkemi vilket bär många drag av vamachara fast i västerländsk tappning.

Jag har tidigare påpekat att Golden Dawns syn på Qlippoth är ganska kontroversiellt med tanke på att man är villig att aktivt arbeta med dessa, långt ifrån vad alla system och organisationer är villiga till inom den västerländska esoteriska traditionen. Erinra er det faktum att Arthur Edward Waite ansåg Golden Dawns ceremoniella magi vara depraverad och sonika helt utelämnade den när han skapade sin egen version "Holy Order of the Golden Dawn". Golden Dawn har alltid befunnit sig i ett gänsland för vad som kan anses vara acceptabelt även i ockulta kretsar. Aleister Crowley tog vissa av dessa aspekter och utvecklade det till sin egen logiska slutsats, vilket gick i motsatt riktning till Waites val.

Jag skulle definitivt betrakta Golden Dawns Adepter såsom de "ancient elders...who delved in the palace of Samael". Detta är ett bra epitet hos någon som har nått till Graden 6°=5° Adeptus Major, vilket korresponderar med Geburah (till vilket Samael traditionellt hänförs). Ser man alltså på att detta sammantaget utkristalliserar sig en esoterisk tradition som varken är av den vänstra eller högra, utan snarare av den mellersta vägen. Detta anslag om att gå en mellersta väg till upplysning antyds mycket tydligt redan i Graden 1°=10° Zelator, där man i god Qabalistisk tradition benämner den vänstra handens väg såsom Samaels, vilket har följande att säga om denna "ondskans" väg:
I am the Prince of Darkness and of night. The foolish and rebellious gaze upon the face of the created World, and find therein nothing but terror and obscurity. It is to them the Terror of Darkness and they are as drunken men stumbling in the Darkness. Return, for thou canst not pass by.
Den högra handens väg benämns såsom Metatrons, vilket har följande att säga om denna "godhetens" väg:
I am the Angel of the Presence divine. The Wise gaze upon the created world and behold there the dazzling image of the Creator. Not yet can thine eyes bear that dazzling Image. Return, for thou canst not pass by.
Istället får kandidaten rådet att anträda den mellersta vägen, vilket hänförs till Sandalfons herravälde och kallas "den raka och smala vägen":
I am the reconciler for Earth, and the Celestial Soul therein. Form is invisible alike in Darkness and in blinding Light. I am the left hand Kerub of the Ark and the Feminine Power, as Metatron is the right hand Kerub and the Masculine Power, and I prepare the way to the Celestial Light.
Det är intressant att notera här att ritualen kallar dem som söker sig till det ockulta mörkret och den grova materian i den vänstra vägen för sin upplysning som "dåraktiga" och "upproriska" och att den endast leder till ett berusat tillstånd och dunkel. Samtidigt säger ritualen att kandidaten "inte är redo" att anträda den högra handens väg eftersom denne blott skulle bli bländad av det gudomliga ljuset och likaledes inte kunna urskilja verkligheten. Istället uppmanar ritualen ett förhållningssätt som kombinerar det jordiska med det himmelska - ett hieros gamos - och det är intressant att detta görs genom den gudomligt feminina kraften. Detta tror jag är en hänvisning på Ormens förlösande kraft, ty Sandalfon korresponderas med Malkuth - materian. Denna ormkraft är en hänvisning till Urmodersgudinnans kraft, och i detta håller jag med Thomas Karlsson.

Denna symbolik bekräftas av Tarot vars två främsta symboler för jämvikt och mellersta vägar symboliseras av Översteprästinnan (Trumf Nr. 2) och Rättvisan (Trumf Nr. 11). Observera den uppenbara likheten mellan dessa kort. De kvinnliga figurerna är flankerade av två Pelare mellan vilket finns uppspänt ett förlåt. Översteprästinnans Pelare hänvisar uppenbart till Yakin (Yod) och Boas (Beth), och deras svarta och vita färger är en klar hänvisning till de vänstra och högra pelarna. Pelarnas symbolik förstärks av kortens numeriska värden; 2 (Översteprästinnan) är en hänvisning till de båda Pelarna och 11 (Rättvisan) blir genom en teosofisk reduktion omvandlat till samma värde (1+1=2). Siffran 11 i sig är en hänvisning till Pelarna då siffran ser ut som två stoder. Dessutom befinner sig Rättvisan som det 11:e korten precis i mitten av Tarottrumf-serien, vilket erinrar om dess eqvilibrerande symbolik. Desstuom är Översteprästinnan placerad i Livets Träd på den stig som förbinder Tifareth med Kether på Mellersta Pelaren. Svärdet i Justitias högra hand är en hänvisning till Geburah och vågskålarna förstärker jämviktens symbolik.







©Tomas Stacewicz




Att båda kvinnorna sitter på var sin tron av sten erinrar om materian. Denna materians symbolik förstärks av den kubiska stenen som Översteprästinnan sitter på. De sitter mellan Pelarna för att betona det faktum att jämvikt och balans är en förutsättning för att nå framgång i att kunna trancendera det materiella och förgängliga och sublimera ormkraften upp mot Kether - Kronan.

Vad jag alltså vill säga med allt detta är att jag inte erkänner uppdelning i en vänstra handens och högra handens väg vara legitim när man vill analysera den traditionella västerländska esoteriska traditionen, i synnerhet på djupet. Skulle man ändå vilja göra en sådan uppdelning föreslår jag alltså tre vägar, korresponderande med de tre pelarna på Livets Träd.
Vänster: Qlippotisk Qabalah (moderna former av mörkermagi, kaosgnosticism, satanism)
Höger: Mystik (gnosticism, kristen mystik)
Mellan: Hermeticism (alkemi) och Qabalah (ceremoniell magi).
Detta tror jag åtminstone skapar en större nyansering och en ökad förståelse för dagens esoteriska strömningar i västerlandet.

Jag har tidigare antagit följande grova definition mellan vänstra handens väg och högra handens väg, där den förra bejakar materien och det gudomligt kvinnliga fångat i denna medan den senare bejakar anden och det gudomligt manliga. Men i en mer nyanserad definition har jag beskrivit den hermetiska vägen (vanligtvis associerat med den högra handens väg) som att man genom åkallelse av det högsta (den gudomigt manliga kraften) strävar efter att exiticera den gudomliga modern fångad i materien - jämfört med det praktiska applicerandet av den mellersta pelarens princip - medan man inom den vänstra handens väg fokuserar direkt på det gudomigt feminina (Shakti) kundalini, liksom i kundalini yoga. Så inom den västerländska esoteriska vägen har jag sett att man strävar efter att låta Guden stiga ner och "hämta hem" sin brud till sin himmelska boning medan den österländska vänstra handens väg och den "Kliffotiska Kabbalan" strävar efter att förmå Gudinnan att av "egen kraft" stiga upp och förena sig med sin brudgum. Inom den västerländska mystika traditionen så finns det ytterligare ett perspektiv som helt förnekar materian och helt fokuserar på den maskuline Guden, vilket representeras av gnosticismen och den kristna mystiken (så som den praktiseras inom den exoteriska kyrkan).

Bafomet

Vidare har jag i den hermafroditiske figuren Bafomet (se ovan) observerat en sammansatt symbol som förenar alla motsatser, manligt och kvinnligt, människa och djur, kultur och natur, ande och materia, sol och måne, ljus och mörker, höger och vänster hand - vilket illustrerar tillståndet hos den Adept som har bemästrat ormkraftens förlösande krafter och därigenom fullbordat Det Stora Verket.

Vidare hittar jag stöd för mitt tänkande i den ovan citerade artikeln av Reb Yakov Leib HaKohain där han presenterar tanken om att den vänstra Pelaren associeras med de mörka, intuitiva principerna hos det arketypiska feminina i det kollektiva omedvetna, medan den högra sidan associeras med de ljusa, rationella principerna hos det arketypiska maskulina, vilket han även kopplar till de båda hjärnhalvorna (i människan - mikrokosmos - motsvarar den vänstra Pelaren den högra hjärnhalvan och den högra Pelaren den vänstra). Den mellersta Pelaren associerar han dock till Yahweh (YHVH) genom följande intressanta gematriska slutledning:
K e t h e r = 1
Tifareth = 6
Y e s o d = 9
Malkuth = 10
Summa = 26
Denna summa sammanbinds med det numeriska värdet för Yahweh = Yod (10) + Heh (5) + Vav (6) + Heh (5) = 26. Mellersta Pelaren associeras med jaget i dess olika manifestationer och nivåer, vilket genom den magiska praktiken förmås att förena sig med Gud. Sålunda associeras mellersta Pelaren med Gudomen medan den vänstra Pelaren associeras med "Eva" (den arketypiska feminina) och den högra med "Adam" (den arketypiske maskuline). Detta förhållande bekräftas vidare av att Arik Anpin (Makroprosopus, det högre anletet, Gud) associeras med Kether och Zauir Anpin (Mikroprosopus, det lägre anletet, Sonen, Konungen, Messias) associeras med Tifareth, och det vänstra högsta Sefirat kallat Binah associeras med Aima ("modern") och det högra högsta med Chokmah associerat med Abba ("fadern").

Jag finner att alla dessa referenser försöker att poängtera vikten av att söka en kombination mellan det feminina och maskulina, både horisontellt (mellan vänstra och högra Pelarna) och mellan det gudomligt maskulina i Kether och gudomligt feminina i Malkuth. Återigen erinrar detta om Roskorsets symbol där jaget placeras i Tifareth som den stora förlikaren och förmedlaren - Messias (den smorde konungen) vilket är satt att återställa det fallna Trädet.

S.R.

4 kommentarer:

Anonym sa...

En sak jag funderat över: Du ämnar som Golden Dawn-adept att uppgå i Gud, att bli ett med Gudomen, korrekt? Men ser du Gud i GT (och kanske även NT) som den ultimata - det Absoluta?
Anledningen varför jag undrar är att du verkar erkänna Tiamat/Tehom som Gudom/Urkraft, men menar inte du också då att uppgå i denna? Då denna "avgrund" återfinns i många skapelsetraditioner som något som finns innan skapelsen borde ju detta vara den yttersta guden/pleroma/Absoluta/Ain, vad man nu vill kalla det. Så för att komma till kritan: Är inte Vänstra och Högra handens vägar där identiska i sitt mål, om ni nu båda skulle identifiera samma gudom som det yttersta (menar: varför skulle du erkänna den som den är, men inte identifiera den om det yttersta?)? Då DR och även kaos-gnosticismen, om jag inte misstar mig, menar att först nå detta primitiva kaos/urkraft, ämnar inte du samma sak, fastän ni nog har olika syn på vad den kraften egentligen är? Hoppas det inte blev för rörigt nu ;)

/P

Sincerus Renatus sa...

Jo, lite rörigt blev det nog ;)

Har jag förstått dig korrekt om du undrar varför jag samtidigt kan erkänna den moderliga urkraften (kopplat till jorden, draken, ormen) samtidigt inte vill likställa den med Ain?

Du undrar även om det är Gud (Jehovah) i GT jag söker förening med.

Först och främst: Namnet Jehovah består av fyra bokstäver (IHVH), var och en associerat med en av de fyra Elementen. Enligt klassisk Qabalah (vilket även omfattas av Golden Dawn) så korresponderar var och en av bokstäverna med fyra olika nivåer eller världar, från det mest exalterade till det materiella. Men en annan tilldelning vilket är typiskt för Golden Dawn är att associera bokstäverna med korsets armar; Luft och himmel (ovan) mot Jord (nedan), och Eld (vänster) mot Vatten (höger).

I båda versioner ser vi här begrepp vilket vittnar om separation, mångfald. I det senare exemplet i ett ovan (Gud) och ett nedan (Gudinna), och i två ytterligeare motsatser till vänster (Svarta Pelaren) och höger (Vita Pelaren).

Detta är Jehovah. En splittrad Gud. Den aspekt av "Jehovah" vi möter i skapelseberättelsen är den manlige Guden. Den kvinnliga delen av Jehovah är i ormens gestalt. Mannen (Adam) och kvinnan (Eva) kan sägas representera Pelarna. Vilket fall som helst så strävar en Golen Dawn Adept att återförena de separerade delarna av Gud i ett nytt Helt. Detta kallas för Återställelse. Först när detta har gjorts, när den femte bokstaven har bildats ur de fyras förening, Andeelementet (Shin), så kan man ernå föreningen.

Men...Jehovah (Tetragrammaton: den splittrade Guden) eller Yeheshuah (Pentagrammaton: den återförenade Guden) är inte Ain. Ain är inte ens en Gud, enligt mitt sätt att se på det. Det är ett omedvetet och "negativt" urtillstånd som föregår en så "aktiv" princip som en skapargud. Det bara Är. Det går inte att definiera, allra minst att tillbeja. Det är ett tillstånd av Ingen-Ting-het, av "tomhet".

Så för att vara helt korrekt, eftersträvas inte en förening med Pentagrammaton. Detta är bara ett delmål, att återställa Gud. Men i och med detta, och genom denne Gud kan Adepten till slut nå den ulitmata föreningen och uppgåendet i Ain. Det är detta Jesus (den avatar som förkroppsligade Yeheshuah) menade när han sade att han var "vägen" och att ingen kunde komma till Fadern om de inte gick genom honom, etc.

Så, varken ormkraften (Tiamat) eller den patriarkale guden (Marduk) är "urkrafter". Ingen av dem är det samma som Ain, vilket är den sanna Urkraften. De är båda barn till Ain, men ändå unika och av en annan kvalitet.

Jag accepterar inte ett förhållningssätt som anser modersgudinnan som varande den första och mest ursprungliga. Möjligtivs som en kult kronologiskt i mänsklighetens historia. Men detta innebär inte att den manliga principen inte har existerat från första början. Snarare är det ett bevis för att det är lättare att identifiera den kvinnliga eller feminina gudinnekraften då den är så närvarande i våra dagliga liv - så djupt sammanblandat med materien. Den manlige eller maskuline guden är mer exalterad eller abstrakt och därför svårare att erkänna till en början.

Jag ser en "evloution" i människans andliga mognad där man först erkänner moder-jord-gudinnan och sedan den himmelseke fader-guden. I den sista fasen av andlig evolution ser jag en syntes av guden och gudinnan, Hieros Gamos, Christos (den smorde och hermatfroditiske Konungen).

Detta ser man tydligare i den kristna-gnostiska symboliken jämfört med i exempelvis den judiska (även om Qabalah alltid har erkänt de båda) i Jungfrun Maria och i Sofia, vid sidan av Nous eller Ordet.

S.R.

Anonym sa...

Det visar sig att det är jag som är på tok för oninformerad om det här ämnet. ;)

Tack för svaret, blev nog lite klarare. Mitt misstag var väl här att jag likställde Tiamat (fast fanns inte den motsvarande maskulina principen i Apsu?) med Ain. Fast egentligen, det jag försökte mena med Tiamat var inte den feminina ormen i sig (inget som ens slog mig), utan syftade mest på urkaoset och hur det framställdes i Enuma Elish.

När jag läst om kaos-gnosticismen har jag förstått att målet där är för adepten att återgå och bli ett med denna urkraft/urkaos. För om jag förstod Thomas korrekt så var det så att även målet för DR att först uppgå i denna princip för att sedan återfödas som Gud/Demiurg(?).

Denna kraft är ju också något som återfinns i många traditioner (Tao/Huntun/Ain/Ginnungagap/Nu(n)/Apep, etc.). Vad jag i grund och botten försökte fråga (dock saknade jag mer specifik kunskap ang. de feminina och maskulina principerna) var: Detta urtillstånd och urkaos, som i många traditioner framställs som något hotfullt och negativt, menar inte både höger- som vänster-adept att uppgå i samma urprincip, även om föreställningen och definitionerna ibland skiljer lite?
Hoppas det blev mindre rörigt nu, även om jag inte hyser några större förhoppningar... :)

Och, åter: det är väldigt generella, grovdragna principer jag (antar att jag) talar om. Jag är väl medveten om min bristande kunskap i ämnet, så du får ha övereseende om något är helt tokfel. Men, jag är väldigt intresserad av att lära mig, så påpeka gärna! :)

Tack,
P

Sincerus Renatus sa...

Tvärtom vad du påstår uppvisar du goda kunskaper om mytologi min vän. Vi är alla Neofyter som stappar fram längs Mörkrets Väg med visdomens ljus som vägledare.

Dina frågor är klart relevanta och tankeväckande. Den perreniallism du uttrycker är sympatisk och jag delar ditt intresse av att jämföra olika religioner och myter. Dock tror jag man behöver ha någon form av referensram för att kunna urskilja strukturer och samband myterna emellan. Själv använder jag Den Heliga Qabalah och Livets Träd som min referensram.

Det finns helt klart en koppling mellan Draken/Ormen (Tiamat, Apep, etc.) med det ursprunliga "kaos" som föregick skapelsen, dvs. Ain-Sof. Men "kaos" är inte något i sig destruktivt, det är helt enkelt ett urtillstånd som inte är något alls samtidigt som den innehåller kapaciteten för allting. Det är först i och med Livsträdets danande som urkraften, kaos, får struktur och form - skapelse.

Den egyptiska ogdoaden (de ursprunliga 8 gudarna, exempelvis Amon och Nu) avbildas som grodor (gudar) och ormar (gudinnor). Ain kanske kan beskrivas som en himmelsk drake - som i Kinesisk mytologi. Men som Qabalist gör jag en skillnad mellan Den Röda Draken/Kundalini och Ain-Sof.

Ain-Sof innehåller innehåller inom sig motsatserna det tankfulla och tanklösa ljuset. Jag associerar gärna det förra med en maskulin princip och den senare med en feminin. Det tankfulla ljuset vill skapa, det tanklösa behålla urtillståndet i sitt ursprungliga skick (i ett livmoderstillstånd). När skapelsen sedan sker återföljs denna kamp hela vägen ner genom skapelsen, mest förevisat genom de vita och svarta pelarna.

Dessa krafter är mycket verksamma inom oss, vilket Freud erkände och kallade döds- respektive livsdriften, Thanathos respektive Eros.

Enligt den Qabalistiska skola som har skapat dessa koncept, den Sabbateiska (vilket är en direkt arvtagare och utveckling av den Lurianska) så ger det tanklösa ljuset upphov till Sitra Ahra i en avgrund längst ner i skapelsen vilket befolkas av ormar. Så på ett sätt kan man säga att den tanklösa aspekten av Ain "kastas ner" till jorden och materian och binds till denna - i formen av Draken eller Kundalini.

Allt detta är väldigt grovt förenklat, men jag tror att Bibelns skapelseberättelse handlar just om detta. I denna urtolkning är man mycket behjälpt av Golden Dawns symbollära.

Så resandet av Kunalini längs ryggraden är denna krafts vilja och önskan att återgå till sitt ursprunliga tillstånd, kanske man kan säga. Så det finns en högre och en lägre aspekt av denna kraft, den ena i en negativ (tanklös) aspekt av Ain-Sof och den andra som en gudinnekraft i materian som strävar uppåt (mot evolution).

Min tolkning av Qabalah säger vidare att det tanklösa ljuset ger upphov till en gudomlig feminin kraft genom Binah och det tankfulla ljuset genom den maskulina princpien Chokmah. Binah är den högre (exalterade) modern, vilket inom Qabalah har sin lägre motsvarighet i Malkah, Kallah och Shekinah (i Malkuth).

Binah är det ursprunliga urhavet (tårarnas vatten) vars princip genom fallet till en viss del kastas ner till Malkuth. Den manliga principen i Chokmah är dock kvar på sin exalterade nivå (till stora delar även associerat med Kether - Kronan).

Så egentligen eftersträvas en återförening av två principer - den manliga och kvinnliga - i nivå med Livets Träd. Samtidigt kan vi också se en återförening av den lägre och högre aspekten av den feminina principen.

Nu är det nog jag som låter förvirrad... Men vad jag vill säga med detta är att det finns en högre aspekt och en lägre av den princip som symboliseras av denna feminina gudinnekraft; den lägre aspekten är Draken (Kundalini) och den högre är Binah (som en konkretisering av det tanklösa ljuset i Ain-Sof).

Dessa nivåer bär en korrespondens men är inte identiska. Det är svårt att komma ifrån det faktum att Den Röda Draken och Kundalini är intimt förbundet med jorden och materian. Det håller även Thomas Karlsson med mig om. Kundalinin sägs traditionellt sätt vara hoprullad i rotchakrat i svanskotan, vilket korresponderar väl med Malkuth på Livets Träd (symbolen för materian). Ain-Sof (oavsett om det rör det tanklösa eller tankfulla ljuset) är ju en princip som är helt bortom materian.

Så som svar på din fråga, om vänstra och högra handens väg - eller snarare Golden Dawns och Dragon Rouges Adepter - strävar mot samma mål...skulle jag säga "ja" och "nej". Uppenbarligen anser vi båda att målet är Ain-Sof. Men vi skiljer oss i fråga om vad detta Ain-Sof har för kvalitet. Dragon Rouge (och uppenbarligen kaosgnosticismen) anser att Sitra Ahra och Ain-Sof är identiska. Golden Dawn (så som jag tolkar den) anser att Sitra Ahra är en avfälling från Ain-Sof, en kraft som behöver sublimeras och varpå Adepten rider och skjuts upp mot Ain-Sof - genom Kether. Men utan denna materiella urkraft kan inget andligt uppnående ske.

Sålunda är den en essentiell kraft i allt andligt arbete. Det är - för att använda en metafor - en nödvändig boosterraket som för Adepten uppåt (från Elementens plan) genom atmosfären och ut mot de planetara sfärerna (chakras).

S.R.