Fama Fraternitatis - 1614

Wiewohl wir nun wohl wissen, daß es umb ein ziemliches noch nicht an dem, da wieder unserm Verlangen oder auch anderer Hoffnung mit allgemeiner Reformation divini et humani, solle genug geschehen, ist es doch nicht unbillich, daß, ehe die Sonne auffgehet, sie zuvor ein HELL oder dunkel liecht in den Himmel bringt und unter dessen etliche wenige, die sich werden angeben, zusammen tretten, unsere Fraternitet mit der Zahl und Ansehen des gewünschten und von Fr.R.C. fürgeschriebenen Philosophischen Canons, einen glücklichen Anfang machen oder ja in unserer Schätz (die uns nimmermehr aufgehen können) mit uns in Demut und Liebe genießen die Mühsamkeit dieser Welt überzuckern und in den Wunderwerken Gottes nicht also blind umbgehen.

Vi vet dock att det enligt vår åstundan och andras förväntningar efter någon tid kommer en allmän reformation av både gudomliga och mänskliga ting. Ty innan solen går upp, upplyses himlen av
MORGONRODNADENS ljus. I väntan på denna reformation församlas några få som med sitt antal skall utöka vårt brödraskap, höja dess anseende och stärka dess förhoppningar och ge de av Fr.R.C. föreskrivna Filosofiska Canons en lycklig begynnelse. I all ödmjukhet och kärlek skall dessa nytillkomna tillsammans med oss dela våra skatter, som aldrig skall förgås, och så lindra denna världens möda och inte längre vandra ovetande om kunskapen om Guds underbara verk.

Howbeit we know after a time there will now be a general reformation, both of divine and humane things, according to our desire, and the expectation of others: for it is fitting, that before the rising of the Sun, there should appear and break forth AURORA, or some clearness, or divine light in the sky; and so in the mean time some few, which shall give their names, may joyn together, thereby to increase the number and respect of our Fraternity, and make a happy and wished for beginning of our Philosophical Canons, prescribed to us by our brother R.C. and be partakers with us of our treasures (which never can fail or be wasted) in all humility, and love to be eased of this worlds labor, and not walk so blindly in the knowledge of the wonderful works of God.

Definition

Det brittiska ordenssällskapet Hermetic Order of the Golden Dawn och den tyska Frimurarlogen L'Aurore Naissante, vilket grundades i London 1888 respektive Frankfurt-am-Main 1807, delade på samma hebreiska namn Chevrah Zerach Bequr Aur, förevisat i gyllene gult vid bloggens huvud, vilket ordagrannt kan översättas till “Stigande Gryningsljusets Sällskap”. Denna tyska Rosenkorsiska Frimurarloge i Frankfurt, vilket måste anses vara det ursprungliga modertemplet till GOLDEN DAWN, kallade sig på tyska även Loge sur Aufgehenden Morgenröthe, vilket kan översättas till “Gryende Morgonrodnadens Loge”. Detta skiljer sig åt från den engelska seden att översätta orden Bequr Aur till “Golden Dawn” eller “Gyllene Gryningen”. Med anledning av Rosenkorstraditionens tyska ursprung är en mer korrekt översättning av Bequr Aur, genom franskans L'Aurore Naissante och tyskans Aufgehenden Morgenröthe, inget annat än GRYENDE MORGONRODNADEN. Denna hänvisning till ett stigande gryningsljus, morgonrodnad eller aurora är en klar hänvisning till den allmäna reformationen omnämnt i det ovan citerade stycket från Fama Fraternitatis. Denna blogg har dock valt att behålla den försvenskade anglo-saxiska termen GYLLENE GRYNINGEN för att denna, invand som den är, lättare associeras med den Rosenkorsiska tradition som här ämnas att framställas.

Licht, Leben, Liebe

lördag 7 februari 2009

De vänstra och högra handens vägar och deras relation till antinomism, Qlippoth och det gudomligt kvinnliga

Diskussionen mellan mig och Thomas Karlsson på denna blogg har under den senaste veckan givit upphov till en livlig debatt på helgon.net mellan ett flertal individer, inklusive mig själv och Thomas. Jag ämnar här att presentera ett genmäle till vissa föreställningar som där har framförts.

Först några ord om min förståelse av begreppet Qlippoth. Jag upplever det som att "mörkermagiker" gör något större av
Qlippoth och Sitra Ahra än det egentligen var tänkt från första början. Att jag själv har ett rent Golden Dawn-perspektiv på min urtolkning av dessa krafter är det inget jag hymlar med. Dessa följer tämligen troget det teoretiska system som de facto uppfann begreppen Sitra Ahra och Qlippoth - Lurinansk Qabalah (och även Sabbateisk). Låt mig här göra er uppmärksamma på att det korrespondenssytem som Dragon Rouge använder sig av mellan Livets Träd och Qlippoth ordagrannt överensstämmer med det hos Golden Dawn. Dragon Rouge korresponderar sina grader (och den "drakoniska" initiatoriska vägen) på samma sätt som Golden Dawn gör med de 10 Sefiroth på Livets Träd, i Dragon Rouges fall de 10 Qlippoth Sitra Ahra. Dessa kallas inom Golden Dawns system ”De Sju Infernaliska Residensen”, och är enligt följande:
  1. Kether = Thaumiel
  2. Chokmah = Ghoghiel
  3. Binah = Satariel
  4. Chesed = Gagh
  5. Geburah = Golahab
  6. Tifareth = Tagariron
  7. Netzach = Gharab Zereq
  8. Hod = Samael
  9. Yesod = Gemaliel
  10. Malkuth = Lilith
Naturligtvis "uppfanns" inte dessa korrespondenser av MacGregor Mathers & Co., liksom det mesta inom Golden Dawn, men en kvalificerad gissning är att Thomas Karlsson såg dessa namn första gången i en G.D. bok eller i Crowleys Liber 777.

Thomas Karlsson medger att han delvis har användt sig av dessa källor för skapandet av sin "drakoniska väg" men att dessa är en i raden av andra. Jag misstänker att Kenneth Grant, vilket bl.a. myntade begreppet "den drakoniska traditionen", har varit en viktig inspirationskälla för honom. Thomas själv hänvisar dock till att hans syn på Qlippoth står filosofins dubbelaspektteori nära där ande och materia inte står i opposition utan är två olika uttryck för samma urgrund. Han hänvisar vidare till Maggid Decarav le-Ya’aqov som lär ha sagt att Ain motsvarar den grekiska föreställningen om "Hyle" -
Materia Prima - och den gudomliga visdomen, samt att Ain är Gud bortom Gud. Detta associerar Thomas till "Den Störste" inom den gnostiska terologin, vilket är bortom Gud, och att denna gudomliga kraft skulle manifestera sig som Ormen i Lustgården. Thomas jämför även gnostikernas "Den Störste" med Tehom/Tiamat i Enuma Elish via denna ormsymbolik i Genesis.

Faktum är att jag kan godta denna tolkning av Thomas, något som dessutom bekräftar
vissa funderingar som jag själv har haft. Jag observerar här med intresse att vi har kommit fram till samma slutsats på oberoende vägar. Men faktum kvarstår att mörkermagin lånar aspekter från Golden Dawn som i mitt tycke utgör ett viktigt fundament - Dragon Rouges initiatoriska system (dess grader).

Inom Golden Dawn gör man det klart och tydligt att
Qlippoth varken är mer aller mindre än obalans - rubbad jämvikt. Sitra Ahra kan inte heller jämföras med Sefiroth utifrån ett hierarkiskt förhållande, vilket många mörkermagiker vill påskynda - eller att Sitra Ahra (det Qlippotiska Trädet) t.o.m. transcenderar Etz ha-Chayim (Livets Träd). Enligt Golden Dawn och traditionell Qabalah är Qlippoth i denna hierarki längst ner i skapelsen, t.o.m. beläget under Malkuth i Assiah (vilket för tankarna till bortträngning - avstötning, etc.). Detta innebär att alla Qlippoth kan integreras i Livets Träd, ty det är ju därifrån de har kommit urpsrungligen.

Faktum är att jag följer vissa Qabalistiska och Gnostiska uppfattningar om att det gudomligt kvinnliga, eller en aspekt av den gudomliga urmodern, har blivit fångad i materien - Riket (Malkuth). Inom Qabalah är hon
Malkah (Drottningen) och Kallah (Bruden). Båda dessa epitet hävisar till mina tankar om Hieros Gamos, återföreningen av Drottningen med Konungen (den gudomligt maskulina), av himmel och jord. Inom gnosticismen är hon Sofia, den gudomliga gnistan fångad i materien. Detta å sin tur återkopplar till Isaac Lurias syn på de gudomliga gnistor som har fångats i skalen (Qlippoth). Det är därför som ormsymboliken i både Enuma Elish och i Genesis är laddade med kvinnlig symbolik; det är metaforer för dels moderskraftens band till materien men samtidigt den drift som finns i den kvinnliga ormkraften att transcendera denna begränsning och sin längtan och kärlek efter sin brudgum. Detta uttrycker den fundamentala kraften och principen i hela universum - kärlek.

Därför är det intressant att notera att denna koppling mellan vänstra handens väg och det kvinnliga finns i etymologin av själva begreppet "vänstra handens väg", eller som det heter i sanskrit Vāmācāra. Ordet Vama kan skrivas som både Vāma eller Vāmā, där den förra betyder "vänster" och den senare "kvinna". Tydligen skall kvinnor ha en speciell ställning inom den tantriska vänstra handens väg som en representation av Shakti - det gudomligt feminina som även representeras av Kundalini (ormkraften).

Detta får mig att anta följande och kompletterande definition mellan vänstra handens väg och högra handens väg: den förra bejakar materien och det gudomligt kvinnliga fångat i denna medan den senare bejakar anden och det gudomligt manliga. Jag tror att Thomas Karlsson skulle hålla med om en sådan grov distinktion. Låt mig dock nyansera den något mera. Inom högra handens väg strävar man att genom åkallelse av det högsta (den gudomigt manliga kraften) exiticera den gudomliga modern fångad i materien (jämför med mellersta pelarens ritual), medan man inom den vänstra handens väg fokuserar direkt på det gudomigt feminina (Shakti) kundalini, liksom i kundalini yoga. Så inom den västerländska högra handens väg strävar man efter att låta Guden stiga ner och "hämta hem" sin brud till sin himmelska boning medan den vänstra handens väg strävar efter att förmå Gudinnan att av "egen kraft" stiga upp och förena sig med sin brudgum. Detta är också, enligt mitt sätt att se på det hela, den stora skillnaden i perspektiv mellan den västerländska respektive österländska vägen.

Paradoxalt nog innebär detta att den västerländska och högra handens väg lägger ett stort fokus på den andliga (immateriella) aspekten av tillvaron för att åkalla det Gudomiga ner till materian och låta den till fullo inkarnera i denna. Å andra sida lägger man i den österländska kundaliniyogan och tantran (och den västerländska vänstra handens väg) ett större fokus på materian för att förmå det Gudomliga i denna att transcendera materian och stiga upp till det andliga. Detta får mig att anta en föreställning om att den vänstra handens väg är mer integrerad i den österländska kulturen, vilket bejakar materian mer jämfört med den västerländska som genom den kristena och gnostiska dualismens inverkan traditionellt har lagt ett större fokus på det andliga och betraktar materian i termer av ett fallet tillstånd som behöver "förlösas" eller "återställas". Detta är kanske en förklaring till varför den vänstra handens väg har mötts med större skepsis i väst jämfört med i öst. Detta är även med största sannolikhet orsaken till det tillstånd av polarisering och misstänksamhet som tyvärr existerar mellan de vänstra och högra handens vägar i västerlandet.

Tankar har exempelvis framförts av den vänstra handens läger i debatten att Golden Dawns form av arbete med
Qlippoth, där dessa krafter betvingas med Sefirotens hjälp, på något sett endast skulle lyckas att bemästra och integrera en begränsad del av Sitra Ahra men lämna de högsta sfärerna oberörda, eftersom de på något sätt skulle transcendera sina motsvarande Sefiroth. Men som sagt är detta ur ett Golden Dawn-perspektiv en befängd tanke eftersom Sitra Ahra befinner sig längst ner i hiearkin, enligt traditionell Golden Dawn-symbolik alltså belagd under Malkuth eller Assiah (den materiella och lägsta av Qabalahs fyra Världar). Personligen så tror jag dock att Sitra Ahra sedan Syndafallet är sammanblandat med detta Malkuth och så att säga är inneboende i Assiahs 10 Himlar. Men detta förändrar inte dess hiearkiska ställning i någon signifikativ omfattning, ty det existerar 30 Sefiroth till ovanför Assiah - sammanfattade i det tre Qabalistiska Världar som föregår Assiah - som överhuvudtaget inte är involverade i Syndafallet.

Så som jag tolkar myten om Lustgården och Syndafallet, och Golden Dawns lära angående dessa metaforer (se illustrationerna nedan), så ser jag Edens Lustgård som av Assiahs (materiens) natur. Illustrationen till vänster representerar det tillstånd som existerade före Syndafallet och det tillstånd som i ett förenklat perspektiv eftersträvas genom återställelsen, medan det till höger symboliskt föreställer det tillstånd som idag råder i Assiah efter Syndafallet. Korsets symbol i bakgrunden är en variation på Livets Träd och man kan i illustrationerna urskilja de 7 lägsta Sefiroth och Daath; den Gudomliga Triaden (de tre högsta Sefiroth Kether, Chokmah och Binah) representeras av den stora cirkeln som kröner korset.





















Edens Lustgård och Syndafallet

Lustgården omfattar vid tillståndet före Syndafallet (vänstra illustrationen ovan) hela Livets Träd i Assiah. I detta tillstånd utgör Sitra Ahra ett litet (och femte) Träd symboliserat av sju sfärer innanför en cirkel med drakens sju huvuden förbundna med var och en av dem; de 7 infernaliska boningarna eller palatsen. Dessa innehåller de 10 Qlippoth eller avoga Sefiroth (se listan som inleder denna essä). Observera att Den Röda Draken här inte omfattar något av Assiahs Sefiroth; Sitra Ahras kraft är latent - kundaliniormen är hopringlad i svanskotan. Men vid tillståndet efter Syndafallet (högra illustrationen ovan) utgörs Lustgården endast av Den Gudomliga Triaden i Assiah som inte har omfattats av fallet, ty "Han drev ut människan, och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdet lågor, för att bevaka vägen till Livets Träd" (1 Mos. 3:24).

Observera här att den Röda Draken nu har vaknat till liv och omfattar (angriper)
Daath och alla Sefiroth under Avgrunden (det område som markeras av det ljungande svärdet och de fyra Keruberna). Detta är den främsta anlednignen till varför Dion Fortune i sitt viktiga verk och Qabalistiska "primer", The Mystical Qabalah, inte associerar några "synder" med de tre högsta Sefiroth - Kether, Chokmah och Binah. Hon förklarar detta utifrån det logiska argumentet att "form" eller "gestalning" endast kan manifesteras först under Avgrunden (från och med det 4:e Sefirat Chesed vilket associeras med fyrkanten eller kuben, den främsta symbolen för form); form associeras här med den Qlippotiskt laddade materien.

Den Röda Drakens utfall mot Lustgården utgör även en symbolisk illustration över hur driftstrycket från detet (symboliserat av kvinnan i illustrationen ovan) och de ofta motstridiga impulserna i det omedvetna måste upplevas för jaget (symboliserat av mannen i illustrationerna ovan). Jag har tidigare skrivit en mer utförlig essä angående dessa psykologiska metaforer och jag hänvisar läsaren dit i det fall han eller hon skulle vara intresserad av att fördjupa sig i mina tankar kring detta (den esoteriska djuppsykologin). Men det framstår som ganska klart, om man skall följa psykoanalysens tankar, att jaget engagerar sin mest kraftfulla försvarsmekanism bortträningen för att hålla detta libidinösa driftstryck i schack, med olika utvecklade neurotiska symptom som följd. Dessa symptom utgör verkningarna hos dessa Qlippoth i det mänskliga psyket, symboliserat av Draken. De mest fruktade och förnekade impulserna ansamlas i det som av Carl Gustav Jung har kallats för "skuggan" och som i vår tradition kallas Väktaren vid Tröskeln.

Enligt denna hiearkiska modell över mikrokosmos och psyket är det en självklarhet att man inom psykoanalys kan komma ganska långt i sin återställsele, eftersom
Sitra Ahra motsvarar den bortträngda Jungianska skuggan, varken mer eller mindre. Betänk att de 10 Qlippotiska namnen, associerade med de 10 sfärerna (7 infernaliska residensen), utformades med detta i åtanke. Thomas Karlsson har alltså tagit en referensram eller ”tanke-schema” som ursprungligen skapades för detta ändamål som jag har beskrivit och plötsligt placerat den i en annan hiearkisk ordning, ställt hela Golden Dawn-systemet på ända kanske man skulle kunna säga. Min fråga är då, vad blir slutresultatet av detta?

Mörkermagiker åberopar gärna Nathan av Gazas syn på det "tanklösa" och "tankfulla" ljuset i Ain-Sof för att försvara sin syn på att Sitra Ahra och Qlippoth hierarkistk står högre än Livets Träd och Qlippoth. Eftersom jag redan har skrivit en essä om denna sabbateianska syn på dessa två aspekter av Ain-Sof så behöver jag inte upprepa mig här. Men kort gott kan man säga att Golden Dawn och
Dragon Rouge tolkar Nathan helt olika. Att något har kapaciteten att skapa ondska gör inte detta till ondskan i sig självt, i alla fall inte enligt Nathan. Jag kan inte heller se några spår i Nathans system som höjer upp Qlippoth till något man skall bejaka. Tvärtemot detta anser han att det är en Messias uppgift att återställa skapelsen från denna Qlippotiska kontaminering. Jacob Frank, den kanske mest extreme av Sabbataianer, ansåg att världsreligionerna var Gud fångad i Qlippoth. Jag tror knappast att han menade detta som något positivt. Man kan inte lyfta ut något ur sitt sammanhang och sedan påstå att en gammal författare stödjer det man har gjort idag, dvs. skapat den "Klippotiska Kabbalah" ur Nathan av Gazas koncept om "det tanklösa ljuset".

Jag rekommenderar alla att läsa vad en modern inkarnation av den antinomiska sabbateianska rörelsen, det neo-sabbateianska Donmeh West, har att säga om detta spörsmål. Jag kan inte finna något stöd överhuvudtaget hos Donmeh West för den "Klippotiska Kabbalans" syn på
Qlippoth. Så som jag uppfattar att det var utformat (tänkt) från början placeras Sitra Ahra av Nathan under avgrunden, långt under Ain-Sof. Mera stöd för denna åsikt kan man hitta i en av Gershom Scholems texter som tar upp frågan om Sabbateiansk och Frankistisk antinomism. Jämför de tankar som presenteras där med min utläggning ovan om Livets Träd i Assiah och Syndafallet. Att Golden Dawns läror överensstämmer så väl med Nathan av Gazas tankar om Sitra Ahra är inte alls förvånande med tanke på att Jacob Franks idéer fann sin väg in till Golden Dawn genom den Frankistisk-Rosenkorsiska organisationen Asiatiska Bröderna eller Fratres Lucis.

Men jag accepterar Thomas Karlssons tolkning trots detta, ty det är hans fulla rätt som kreativ mystiker och sökare. Dessutom är den mycket intressant. Det är som en ny variant på gnosticism som bejakar istället för rejekterar materian, vilket påminner om vissa "heretiska" kristna sekter, exempelvis den som Rasputin påstog sig tillhöra. Den "Klippotiska Kabbalan" behöver dock inte göra om Nathan och den Sabbateianska rörelsen till sin egen avbild. Den "Klippotiska Kabbalah" är en helt ny och unik väg som endast delar vissa grundläggande föreställningar med den klassiska eller "ortodoxa"
Qabalah. Thomas har sagt annorstädes, och i detta håller jag med honom, att Qabalah är inte en homogen massa utan en myriad av mångfald som uttolkar texterna på sitt eget kreativa sätt. Men så vitt jag kan se är det endast Thomas Karlssons "Klippotiska Kabbalah" som bejakar och ser på Qlippoth som det egentligen goda och exalterade och Sefiroth som det egentligen onda och fallna.

Man kan därför inte komma undan det faktum att Thomas Karlssons "Klippotiska Kabbalah" är en modern uppfinning som utgår från hans egna personliga erfarenhet och preferenser, med föga stöd i traditionen. Men å andra sidan så är vänstra handens väg till sin natur rebellisk mot traditioner, så den följer ju sin egen logik. Men man får inte glömma bort att det inte har funnits någon seriös vänstra handens väg i västerlandet förren Yogan blev importerad till Europa.

Föreställningen om en vänstra handens väg (VHV) och en högra handens väg (HHV) som två olika men lika legitima vägar till upplysning (en premiss som jag accepterar efter min tidigare disskussion med Thomas Karlsson) har sin grund i Tantra. Jag finner det som föga troligt att någon motsvarande VHV har funnits i västerlandet innan 1800-talet, sett utifrån esoterikernas egen försåelse.

Förvisso har det i alla tider och kulturer funnits individer som har fallit för frestelsen att nyttja sig av de ockulta krafterna och mysterierna enkom för sina egna syften, att förhärliga sina egna egon på bekostnad på andra individers frihet. Jag talar här om den "svarta" magin, dvs. bruket av traditionella magiska tekniker för att åsamka sin nästa skada - att kasta förbannelser. Men jag tror att relativt få ceremoniella magiker och medeltida nekromantiker ägnade sig helt och hållet åt dessa mer mörka aspekterna av magin, att det snarare handlade om att man ibland föll för frestelsen på grund av någon oförätt och en lust efter vedergällning. Detta har i regel gjorts utifrån en insikt om att det är sant ondskefulla krafter som i dessa fall frammanas för dessa destruktiva syften; perspektivet har alltså varit det samma som i HHV i avseende på den hiearkiska synen på Qlippoth. Detta har tyvärr varit en ständig, om än sällsynt, följeslagare hos den Västerländska Mysteriertraditionen, även inom Golden Dawn, både då och nu.

Läser man en medeltida grimoare (ritualbok om frambesvärjelser) så slås man av den mångfald av olika syften som man kan bruka sig av vid evokation (frammanandet) både för goda och onda syften. I båda fall åkallar man Gudomliga namn för att betvinga den frammanade demonen att utföra ens ondskefulla avsikter; man har missbrukat Guds namn. I de värsta formerna av grimoarer så skriver magikern en pakt med djävulen eller någon demonisk prins, men fortfarande utifrån perspektivet hos den traditionella judo-kristna dualistiska uppfattningen om Gud och Satan, änglar och demoner; utifrån rent egoistiska avsikter vilket inte har något att göra med de mål om upplysning som ställs hos VHV (om man följer Thomas Karlssons definitioner). Visserligen är målet hos VHV att göra sitt eget ego till en Gud, så som jag tolkar min och Thomas tidigare diskussion, men främst utifrån viljan att erhålla kunskap och mästerskap över livet.

Naturligtvis anser jag fortfarande att
i det perspektiv som representeras av VHV finns många risker och fallgropar att frestas att bruka sig av denna gudomliga makt i rent egennyttiga avsikter, men å andra sidan är fallgroparna många även i HHV där det inte är så ovanligt att personer förväxlar sitt eget jag (ego) med Jaget (det gudomliga Självet). Men jag hävdar fortfarande att faran för egots upphöjande till Gud och ett efterföljande missbruk av denna makt är betydligt större i VHV. Den syn på en differentierad och separerad värld som hyses av Adepter inom VHV kan utveckla eller spä på en redan kylig distans till sin omvärld och avsaknad av empati, och i värsta fall underblåsa en schizoid personlighetesstruktur. Men återigen så är denna risk för ett perspektiv av ett "vi" och "dom", och en efterföljande schizoid-paranoid syn på sin omvärld, ständigt närvarande i alla former av ockult loge-arbete och den elitistiska världsbild som hyses av de stora flertalet initierade.

Men tack vare denna uppenbara avsaknad av etiska koder i de klassiska grimoarerna, även så Teurgiskt utformade såsom The Book of the Sacred Magic of Abramelin the Mage, så har all ceremoniell magi fått ett dåligt rykte i vår dualistiska västerländska kultur. Denna värdeneutralitet kommer till uttryck i magiska intentioner såsom "att skapa ett Allmänt Krig", "att kasta en Förbannelse på en människa", "att ödelägga en Stad", etc. samtliga hämtade ur Sacred Magic, en bok som omhuldas varmt av Adepter inom Golden Dawn på grund av dess metod att framkalla en uppenbarelse av Den Helige Skyddsängeln. Sålunda, anser jag, existerar det inte en tydlig distinktion mellan en vänstra och högra handens väg inom den Västerländska Magiska Traditionen.

Det samma kan sägas om antinomismen, som av många anhängare av VHV anses vara ett av huvudkriterierna för deras väg. Inom österlandet är det uppenbart att denna har varit reserverad för den VHV, men jag bestrider att detta är ett faktum likaledes i väst. Antinomismen har inom de västerländska mysterierna utgjort en del av den mer ortodoxa vägen så tillvida att man har samma perspektiv på mål och kosmologisk uppfattning, men skiljer sig från metod. Den traditionellt västerländska antinomismen har samma uppfattning om Qlippoth som det mer ortodoxa Qabalistiska sammhället, dvs. baserat på Isaac Luria och Nathan av Gaza.

Skulle vi dock följa tolkningen hos ortodox religion (i synnerhet inom Kristendom och Islam) är ju all ockultism VHV, dvs. mot Gud. Jag tror också att det är detta synsätt som är bakom referenser till "vänster" och "höger" inom dessa religioner;
Ashab-al-Mash’ama ("vänsterns följeslagare") vilket är utstötta ur Guds närvaro till skillnad från Ashab-al-Maimana ("högerns följeslagare") enligt Koranen, eller att Gud skulle sortera "fåren" (de sina) på höger sida och "getterna" på sin vänstra, som någon påpekade i debatten. Det är helt enkelt en hänvisning till religionens avfällingar, kättarna, heretikerna. Men att av den organiserade religionen bli kategoriserad såsom "heretiker" tycker inte jag kvalificerar någon att kategoriseras till VHV enligt den traditionella trantriska definitionen. I så fall skulle exempelvis gnosticismen kunna kategoriseras som en vänstra handens väg, något jag inte alls vill skriva under på, eller någon annan av de andliga traditioner som har blivit brännmärkta av den katolska kyrkan, såsom häxkulten eller de gudsfruktiga Tempelherrarna.

Satanismen kanske skulle kunna vara den enda företeelsen i västerlandet som måhända skulle kunna kategoriseras såsom VHV, något de själva gärna gör. Frågan är om
inte detta är en ny tolkning och att den moderna Satanismen har utvecklat sig mot en mer "seriös" VHV först under 1900-talet? Satanismen som föregick Anton LaVey och hans "Church of Satan" uppfattar jag mera som en hemlig klubb för rika och liderliga individer som ville leva ut sina perversa önskningar, såsom exempelvis "Hellfire Club" under 1700-talet, vilket inte direkt har något med VHV i den tantriska tappningen att göra (även om beröringspunkter finns på ytan). Men frågan är om Anton LaVeys Satanism ens heller kan kategoriseras såsom VHV, med anledning av dess uttalade ateism? I så fall får vi börja leta bland post-LaVeyanska rörelser. Men då närmar vi oss "mörkermagin".

Som jag ser det är
Dragon Rouge en av de första organisationerna som på ett seriöst sätt försöker att överföra den tantriska VHV i en västerländsk språkdräkt, och detta skall den ha en eloge för. Men i processen har man tagit en redan existerande tradition, Qabalah (och som sagt även den version som praktiseras inom Golden Dawn), som inte ens gör denna distinktin mellan Vänster och Höger, etc. Därför upplever jag det som att Thomas Karlsson har tagit element ur Luriansk och Sabbateiansk Qabalah - även i Golden Dawns tappning - ur sin urpsrungliga kontext och lagt in den i en ny kontext vars resultat i slutändan inte har så mycket med Isaac Luria eller Nathan av Gaza att göra, eller S.L. MacGregor Mathers heller för den delen.

Dessa exalterade nivåer hos
Qlippoth, som mörkermagiker så entusiastiskt beskriver, ställer jag mig mycket främmande inför som tankemodell. Förvisso förde Nathan av Gaza in elementet om "gudomlig ambivalens" vilket bl.a. tar sig i uttryck genom den svarta och vita Pelaren. Men Nathan säger samtidigt att "det tanklösa" ljuset (som han kallar den aspekt hos Ain-Sof som är emot skapelsen) inte är ont i sig självt, samtidigt som det inom sig har fröet till "ondskans" utveckling. Detta finns redan underförstått i Isaac Lurias tankemodell när han säger att det är obalanserad Geburah som leder till Skalens skingrande; alltså en tendens hos Gud själv. Geburah (stränghet) är inte "ont" i sig självt men kan resultera i ondska om den inte balanseras upp av Chesed (nåd).

Man måste dock göra en skillnad på det naturliga mörkret som en kontrast till ljuset (natt vs. dag, etc.) och det "mörker" som representeras av
Sitra Ahra. För mig, och de flesta andra traditionalistiska Qabalister och Hermetiker, är det en absurd tanke att balans = balans + obalans. Det är en självmotsägelse, både utifrån en intellektuell och intuitiv förståelse. Aktivt kontra passivt, plus kontra minus, ljus kontra mörker, Sol kontra Luna, det är en helt annan sak. De är de evigt motstridiga krafterna i skapelsen, vilket kröns av den tredje och syntetiserande punkten i triangeln (ren Qabalah här). Men med Qlippoth är det något helt annat.

Man kan dock inte komma hela vägen med god psykoterapi. Det är som sagt ett komplement, ett gott sådant. Men sist och styvene är det endast det gudomliga inom oss som kan förlösa oss över avgrunden, inte terapeuten. Det är dock komiskt att läsa mörkermagikers (dock ej Thomas egen) kommentarer som påstår att psykoterapi skulle hämma, låsa eller binda upp Qlippoths fria uttryck. Det totalt omvända är fallet! Inom psykoanalysen skulle man säga om en patient som kom med ett sådant påstående att han uppvisade ett klassiskt exempel på "motstånd i terapin" eller en "negativ terapeutisk reaktion". Enligt Freud är detta ett uttryck för "dödsdriften". Att läsa kommentarer i stil med att "terapi kan bygga upp starka fördämningar mot kliffot" bekräftar ju bara min teori om att den VHV följer dödsdriftens väg - vilket jag associerar med den vänstra svarta Pelaren inom Qabalah.

Vad jag vill framföra här är att uppdelningen mellan en vänstra och högra handens väg inte har en västerländsk grund utan en i huvudsak österländsk. De Västerländska Mysterierna har inte gjort någon dylik uppdelning och skillnad. Mysterietraditioner i väst har förvisso alltid innehållit en kontroversiell komponent. Detta har varit en stor anlednignen till betoningen på tystlåtenhet. Man får dock inte blanda ihop antinomism med VHV. Här skall man jämföra med Jacob Franks rörelse som betecknas som antinomisk av stora mått. Inte såg han på
Qlippoth och traditionellt "onda" symboler som något eftersträvansvärt. Det är visserligen sant att han uppmanade sina medlemmar till sex, men är kombination av sex och andlighet per definition VHV? Då får man likaledes räkna med Golden Dawn och de Hermetiska Mysterierna (Inre Alkemin) till VHV.

Qabalistisk antinomism, den Sabbateianska och i synnerhet Frankistiska, betraktar Qlippoth som något fallet som skall förlösas och gudomligöras. Man är sålunda fast förankrad i den Lurianska återställelse-filosofin. Metoden är dock mer extrem som i Jacob Franks metod, där man bejakar synden i "godhetens tecken" för att därigenom kunna förlösa den, etc. Detta är förvisso fortfarande idag mycket kontroversiellt bland ortodoxin men ändock ej det samma som vänstra handens väg.

Thomas Karlsson misstänker att Golden Dawns syn och Dragon Rouges syn på Qlippoth delvis är överens om deras substans men att den stora skiljelinjen ligger i hur de ska tolkas och tillämpas, som exempelvis i våra respektive initiatoriska system. Vad han anser vi delvis är överens om är att Qlippoth motsvarar materien, men att Golden Dawn tolkar materien som något som fångar anden, medan Dragon Rouge ser materien som förutsättningen för andens uppstigande.

Materien är för Thomas det som inom den tantriska traditionen kallas "Maya/Shakti/Kali/Kundalini", vilket motsvarar de Qabalistiska termerna "Qlippoth/Shekinah/Lilith/Nachash". Han säger vidare att materien enligt
Dragon Rouges syn inte är tom, utan "sprängfylld". Han åberopar hermeticismen när han menar att "hon", dvs. materien (Maya/Shakti, Qlippot/Lilith), återspeglar den högsta och trancendenta verkligheten och såldedes är den "främsta initiatrixen till den yttersta verkligheten. Hon är ormen i Eden som är en spegelbild av Tehom/Tiamat som är den yttersta verkligheten som möjligen motsvarar gnostikerna Den störste och kabbalisternas Ain och orfikernas Nox".

Enligt Thomas Karlsson är den Gud vi möter i Bibeln en gnostiske demiurgen som håller människan i fångenskap. Det Thomas har svårt att förstå inom viss HHV är "hur upphöjandet av den Gud vi finner i dessa sammanhang låter sig förenas med den upphöjda mystika Gud man samtidigt säger sig sträva mot"? Thomas undrar avslutningsvis om Golden Dawn vid sitt bruk av myten om Edens Lustgård och Syndafallet eftersträvar en
unio mystica med Gud i Genesis, eller om Gud i Genesis är något vi genom ormen vill passera bortom mot en mer gnostisk och exalterad Gud.

Angående materian så anser inte Golden Dawn att det egentligen existerar en motsättning mellan ande och materia, så som Thomas misstänker. Denna uppdelning är en illusion, även om den är praktisk i vissa avseenden. Allt är egentligen en enda substans, ett kontinuum av vibrationsnivåer där "ande" representerar den högsta vibrationsnivån och "materia" den lägsta. "Gud" är immanent
och transcendent. Så målet med alkemi är inte att frigöra anden från materia - det är ett gnostiskt perspekiv som är främmande för en hermetiker - utan målet är att rena materian.

Denna princip förevisas mycket pedagoiskt vid renandet av Saltet i en alkemistisk operation, där vatten och eld brukas för att separera den fina materian från den grova materian. Denna grova materia går inte att lösa upp i Svavlet och Kvicksilvret, utan lägger sig som ett bottenslagg. Den fina aspekten av Saltet löses dock upp och förenar sig med Svavlet och Saltet. Denna grova och olösliga materian kallas
Caput Mortum.

I Hermetisk-Qabalistiskt hänseende motsvarar
Qlippoth det som inom alkemin definieras som Caput Mortum. Så det handlar alltså inte om att frigöra anden från materian utan (den fina) materian från (den grova) materian. För att erhålla en större förståelse för vad jag här försöker att säga är det min rekommendation att utföra en alkemistisk operation i växtriket (spageri) för att se dessa prinicper i verkan. En sådan operation har jag tidigare presenterat på denna blogg.

Överfört till vår tidigare diskussion så representeras materian i sitt ursprungliga tillstånd (där det fina är sammanblandat med det grova) av den sjuhövdade Röda Draken. Efter renandet från
Caput Mortum blir "drakkraften" omvandlat till Visdomens Orm. Det är två olika tillstånd som ormkraften har, den ena ett obalanserat och differentierat och det andra en balanserad och enad kraft symboliserad av en ensam orm (med ett huvud).

Visdomens Orm

När jag sade tidigare att illustrationen över Edens Lustgård före Syndafallet representerade både ett urtillstånd och det önskvärda målet med materians återställelse - Tikkun ha Olam - så underströk jag att det var ett förenklat perspektiv. Snarare förevisar illustrationen (ovan) över Visdomens Orm det önskade tillståndet, där Sitra Ahra och Röda Draken inte längre existerar under Malkuth i sin Qlippotiska aspekt utan nu har sublimerats såsom Visdomens Orm, vilket ringlar sig runt mellersta Pelaren (Mildhetens Pelare) från Malkuth till Kether. Observera också att det ljungande Svärdet har överförts från illustrationen över Lustgården efter Syndfallet, men att den nu inte är en hindrande utan istället en förbindande kraft från Kether ner till Malkuth. Detta erinrar om ett tillstånd där den maskulina brudgummens princip (Ljungande Svärdet) sänker sig nedåt och den feminina brudens (Visdomens Orm) stiger uppåt. Ett fritt kretslopp
földar nu genom hela systemet.

Målet är sålunda Qlippoths tillintetgörande eller snarare integrering. Detta görs i kraft av det Ljungande Svärdets princip (det martiala Magiska Svärdet) som skall "betvinga" och ställa Qlippoth under den Gudomliga Viljan. Först när denna flammande Svärdets princip kan råda genom hela Livets Träd och alla dess 10 Sefiroth - därigenom förbindande dem i en enhet - kan ormkraften (Sofia) fås att i en balanserad form (renad från Qlippoth) stiga upp i sublimerad form och nå fram med sitt huvud till Kether - Kronan.


När det kommer till definitionen av
Qlippoth så håller jag nog med Thomas Karlsson att det råder en viss samsyn mellan Golden Dawn och Dragon Rouge men att vi samtidigt alltså skiljer oss diametralt åt i vår tillämpning och vårt förhållningssätt. Det jag har svårast att förlika mig med i Thomas definition är - återigen - att Qlippoth skulle vara det samma som Ain-Sof. Jag har svårt för att finna stöd för detta i "urkunderna" (Sepher Zohar, Isaac Luria och Nathan av Gaza). Bara för att det inom Ain-Sof redan finns två motstridiga krafter latenta (det tankfulla och tanklösa ljuset), som aktiveras först i samband med skapelsen, så är inte detta det samma som att jämställa hela Ain-Sof med Qlippoth. Enligt Nathan skapas Sitra Ahra först efter skapelsen, alltså på en nivå "under" Ain-Sof, av det tanklösa ljuset. Så visst har Qlippoth ett ursprung i Ain-Sof, precis som allt annat (inget kan finnas utanför Gud), men vi pratar om en "viss" kvalitetsskillnad här.

Så på den här punkten skiljer vi oss ganska rejält eftersom jag, till skillnad från Thomas, inte tror att man kan nå kunskap om Det Yttersta genom att bejaka
Qlippoth. Tvärtom tror jag att man binder sig vid materian i sitt fallna tillstånd. Dock är integrationen av Qlippoth en nödvändig förutsättning för att kunna nå kunskap om Det Yttersta. Det är således en myt att HHV inte arbetar med Qlippoth, eller är begränsade i sitt arbete med det. Varje gång man arbetar med invokation av en kraft, exempelvis en Planet, så åkallar man per automatik även dess "negativt laddade motsats", dess Qlippa (symboliserat av den Planetara Anden). Detta är ofrånkomligt.

Så i Golden Dawn blir vi medvetna om dessa krafter på ett tidigt stadium, vilket kulminerar i vårt möte med Väktaren vid Tröskeln under Själens Dunkla Natt (därav vår rekommendation att uppsöka psykoterapi som en parallell process till den initiatoriska processen). Vad vi dock gör i vårt arbete är att alltid åkalla de högsta namnen på Gud vi känner till, i syfte att förlösa detta
Qlippa, denna ande, från sitt obalanserade stadium. Detta är en del av återställelsen - Tikkun - så viktig i den Sabbateiska Qabalah. När denna grundläggande jämvikt erhålles i Adeptens energikropp och kunskap om det Högre Jaget har uppnåtts, börjar han eller hon att arbeta med Qlippat direkt genom evokation.

Inom Golden Dawns version av HHV så arbetar vi alltså med alla aspekter av
Sitra Ahra, systematiskt från Zelator till Adeptus Major; Element efter Element, Planet efter Planet, Zodiaktecken efter Zodiaktecken, Sefirah efter Sefirah, dock efter en annan metod och efter helt olika principer jämfört med Dragon Rouges VHV. Jag tror den springande punkten i skiljelinjen mellan oss är att HHV söker att skapa jämvikt mellan motsatserna och en syntes av det som är splittrat medan VHV söker att upprätthålla och bejaka mångfalden och differentieringen mellan tillvarons alla aspekter och motstridiga krafter. Denna skiljelinje kan jag dock acceptera och förstå.

Angående Gud eller Demiurgen kan jag förstå Thomas förbryllelse över det motsägesfulla. Vi måste dock komma ihåg att Golden Dawn inte hyser en i grunden gnostisk filosofi (även om det finns spår av den) utan i synnerhet en Hermetisk-Qabalistisk. I denna är inte materian ond, och inte heller demiurgen. Båda är dock i ett fallet tillstånd. Demiurgen är inom
Qabalah beskriven såsom Adam Kadmon, vilket emanerade ut de 10 Sefiroth från sitt anlete. Men vid Syndafallet - skärvornas skingrande (de edomitiska konungarnas död) - så föll även demiurgen Adam Kadmon.

Jag utgår sedan från att
Adam Kadmon i samband med fallet bildade "världssjälen" som är immanent i materian, det som motsvarar de spittrade gudsgnistorna i Issac Lurias system. Adam Kadmon - demiurgen - är således tätt associerat med sin skapelse. Återställelsen ämnar att föra Gud från sitt fallna tillstånd tillbaka till sitt ursprungliga tillstånd.

Återställelsen för en antinomisk neo-sabbateian är således inte att frälsa eller förlösa sig själv utan istället Gud; ett "självförverkligande" är i den högra handens mystik inte ett förverkligande av det personliga jaget (egot) utan av Självet (Gud). Detta är ett helt omvänt förhållni
ngssätt gentemot efterföljaren av VHV som strävar efter att förlösa sig själv och göra sig själv till en Gud. Människans uppgift är sålunda att återställa Gud, ty i detta blir hon själv återställd (allt enligt den Sabbateianska Qabalah). Inom Golden Dawn symboliseras detta på ett enkelt sätt genom att placera Shin (Anden) i Tetragrammaton (de fyra Elementen) och således skapa Yeheshuah - Pentagrammaton. Demiurgen förlöses från sitt tillstånd som ”hindrare” till att bli en messiansk förlösare och frälsare. Lite simplistiskt beskrivet, men ändock i ett nötskal.

En slutsats som jag drar ur detta resonemang är att det gudomligt feminina, Shekinah-Malkah-Kallah tillika är Adam Kadmon. Här får vi erinra oss att Genesis i sitt
öppnande kapitel ger en ganska klar antydan om människan såsom en androgyn varelse - hermafrodit. Adam Kadmon är tillika Etz ha-Chayim eller Livets Träd - alla 10 Sefiroth från Kether till Malkuth. Såsom demiurg skapade han sig själv som en värld, såsom en makrokosm. Vi människor är skapade till hans avbild såsom mikrokosmen. I samband med Syndafallet föll han med ner i Avgrunden och blev bunden till materiens slagg (Qlippoth). Sålunda är han både Guden i Genesis och den förlösande Ormen, vilket återigen återknyter om Tetragrammatons förvandling till Pentagrammaton.

Jag tror att fallet redan inleds i Genesis 2:a kapitel när kvinnan skapas ur mannens revben, dvs. när separationen sker och det första förenade urtillståndet avlöses av det differentierade. Häri tror jag att man kan se "det tanklösa ljusets" inverkan i ett tidigt stadium. Det är också detta stadium i Lustgården vi möter i illustrationen ovan över Eden före Syndafallet. Det är således inget idealstadium, även om den fullständiga katastrofen (Syndafallet) ännu inte är ett faktum. Det utsprungliga idealstadiet är istället den hermafroditiska fasen vilket illustreras nedan.

Adam Kadmon

Observera att figuren i illustrationen ovan är androgyn, ganska Kristuslik, vilket erinrar om att målet med återställelsen är att ur Yehovah (Tetragrammaton) skapa Yeheshuah (Pentagrammaton). Så en optimal symbolisk gestaltning av återställelsens mål är en syntes av de två sista illustrationerna. Detta får mig att föreställa mig en människokropp som omges av en ringlande orm. Denna gestalt existerar redan inom den persiska zoroastriska mytologin, Mithras i formen av Kronos. Den version som förevisas här till vänster målades av J. Augustus Knapp för Manly P. Halls bok The secret teachings of all ages och är mycket intressant då den bekräftar en hel del Golden Dawn-symbolik. Ormen runt Mithras är röd, vilket erinrar om Röda Draken i sin sublimerade form. Lejonhuvudet är återigen en hänvisning till ormkraften och antyder om att den har nått kronan, men också en hänvisning till Solen (såsom härskare i Leos Zodiaktecken). Svärdet är en hänvisning till Ljungade Svärdet. Allt detta erinrar om en viktig illustration som är en direkt fortsättning på illustrationerna över Lustgården.

Den illustration
(se nedan) som Knapps målning associerar till refererar till den förste (Alpha) och den siste (Omega) i Uppenbarelseboken, om vilket Johannes säger att han "...fick se sju gyllene ljusstakar och mitt ibland ljusstakarna någon som liknade en människoson klädd i en fotsid klädnad och omgjordad kring bröstet med ett gyllene bälte. Hans huvud och hår var vitt som såsom ull, såsom snö, och hans ögon voro såsom eldslågor. Hans fötter liknade glänsande malm, när den har blivit glödgad i en ugn. Och hans röst var såsom bruset av stora vatten. I sin högra hand hade han sju stjärnor, och från hans mun utgick ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var såsom solen, när den skiner i sin fulla kraft" (Upp. 1:12-16).

Alpha et Omega

Det finns en annan intressant version av Mithras såsom Kronos, vilket är en desto vanligare version än den av J. Augustus Knapp. Denna förevisar Mithras hållande en spira istället för svärdet. Detta erinrar till ett annat passage i Johannes Uppenbarelse: "
Och ett stort tecken visade sig i himmelen: där syntes en kvinna, som hade solen till sin klädnad och månen under sina fötter, och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon var havande och ropade i barnsnöd och födslovånda. Ännu ett annat tecken visade sig i himmelen: där syntes en stor röd drake, som hade sju huvuden och tio horn, och på sina huvuden sju kronor. Och hans stjärt drog med sig tredjedelen av himmelens stjärnor och kastade den ned på jorden. Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, ty han ville uppsluka hennes barn, när hon hade fött det. Och hon födde ett gossebarn, som en gång skall styra alla folk med järnspira. Men hennes barn blev uppryckt till Gud och till hans tron." (Upp. 13:1-5)

Mithras

Detta anknyter till föreställningen om att återställelsen skall återbörda Adam Kadmon till sitt återställda Eden. Johannes hänvisar uppenbarligen till Kristus, återlösaren. I detta sammanhang skall man erinra sig att Mithras och Kristus i sin symbolik är varandras motsvarigheter och i sina myter har många paralleller. Observera också kaduceusstaven som förbinder Mithras med den hermafroditiske Merkurius (ordet hermafrodit kommer ur "hermes", den grekiska Merkurius). Slutligen har jag funnit denna romerska version av Mithras i en mer uttalat hermafroditisk gestalt och med ett människoansikte, omgärdad av Zodiaken och med vindarnas gudar vid hörnen.

Romerske Mithras

Denna illustration av Mithras är mycket snarlik Tarottrumen Nr. 21, Världen. Kransen runt kvinnan är symbolisk för Zodiaken i Golden Dawns version av denna Trumf. De fyra "Keruberna" i hörnen är representanter för Elementen, "de fyra vindarna". Observera också att figuren är androgyn, i det att den har en kvinnas överkropp och mer maskulint artikulerade ben.
Se också stavarna i armarna som hänvisar till de två motstridiga krafterna - de svarta och vita Pelarna.

©Tomas Stacewicz

För mig är det en självklarhet, även utan hänvisning till den den romerske Mithras ovan, att figuren i Trumfen Nr. 21 är en hänvisning till den arketypiske människan - Adam Kadmon - såsom världsledare. Det står även tämligen klart, när man mediterar på detta kort, att skaparen (demiurgen) och det skapta (världen) är ett. Även om figuren har en androgyn utstrålning så förmedlar den mera en av en kvinnlig känsla än en manlig. Inom Golden Dawn är hon Hathor, den egyptiska heliga kon, vilket vidare förbinder henne med Shekinah, Kallah, Shakti, etc.; det gudomliga feminina. Elementens symboler i hörnen förbinder henne med Elementens värld - materian. Hon är världssjälen. Eftersom hon är sist i serien av Arcana Major så symboliserar detta kort den fullbordade återställelsen, målet med det Stora Verket.

S.R.

5 kommentarer:

Suecae Sounds sa...

Denna debatt är synnerligen intressant. Varje inlägg är så till bredden fylld med intressanta perspektiv att jag tror att Gyllene Gryningen nog är en av de bloggar som jag har lärt mig mest genom, om den västerländska esoterismen.

Jag har dock en väldigt specifik fråga till dig. Jag förstår numera symboliken bakom "visdomens orm" och hur man betraktar adeptens resa upp genom Sephiroth med denna symbolik. Även om jag har något svårt att tillförlika mig med den.

Hur som helst. När jag har studerat judisk kabbalah har jag ännu inte stött på denna symbolik. Dock måste jag erkänna att jag inte har tillägnat stor tid till urkunderna, utan mer vid Gerschom Sholems litteratur med uttdrag ur Sepher Zohar ex och boken "On the mystical shape of the Godhead".

Är det inom H.O.G.D som den uppstod till en början, eller är det alkemins bidrag till den hermetiska qabbalahn vi ser här? Jag är uppriktigt nyfiken.

Suecae Sounds sa...

Angående återigen symboliken bakom "visdomens orm" vill jag tillägga att jag menade att jag tror att jag förstår symboliken. Jag trodde tidigare; felaktigt, att det var perspektiv som uppstod genom Aliester Crowley:s O.T.O och A.A.

Sincerus Renatus sa...

Tack för dina snälla ord! Det är sådant som gör det värt att fortsätta skriva.

Jag har inte heller sett några referenser till denna ormsymbolik på Livets Träd innan H.O.G.D. så jag tror att den är unik för denna tradition. Dock måste man komma ihåg att G.D. har ett usprung i Jakob Franks Sabbateianska Qabalah, så det är möjligt att den har funnits med där eller i Asiatiska Bröderna som gjorde en Rosenkorsisk syntes av Franks ideer. Det är tyvärr något jag ännu inte har kunnat göra några efterforskningar kring. Min gissning är att den i alla fall inte är äldre än 1700-tal.

Dock är ormsymboliken mycket logisk. Den ringlar sig över de 22 Stigarna i numerisk följdordning nerifrån och upp.

Angående Aleister Crowley så lärde han sig denna symbolik som initierad i H.O.G.D.

S.R.

Suecae Sounds sa...

Tack för ditt svar. Det hela korrelerar ju med äldre västerländsk symbolik så det kan mycket väl vara föregångare till H.O.G.D, som du skriver.

Jag måste i alla fall hålla med om att jag också ser dess logik. Att sen betrakta människan som aktiv och värdig att bestiga livets träd ger ju individen i mikrokosmos ett ansvar som jag ser som mycket positivt. Detta kan ju även bektraktas som en form av VHV av ortodoxa. Även om jag anser att det mer handlar mer om rädsla än av väl underbyggd kritik.

Det är först nu jag inser att Qabbalah erbjuder en enorm rikedom i sin karta. Den mystiska frälsningen som esoteriska kristna talar om går således från Kronan Kether ner mot det manifesterade i form av Malkuth. I sitt "fallna" tillstånd kan så människan resa sig och färdas uppåt för att möta Gud. Måhända guidad av Sonen i Tipareth.

Risken som jag ser det med VHV; som jag har kommit att förstå den enligt min något bristfälliga kunskap, är att man snarare än att man vandrar en väg som riskerar permanentera en åtskillnad och antagonistisk dualism mellan sig själv och den övriga existensen. En antagonism som redan existerar i världen i allra högsta grad.

Sincerus Renatus sa...

Jag håller med om att vissa representanter av vänstra handens väg, bl.a. den "Kliffotiska Kabbalan", baserar sin tro på illusionen om separation. Det är en form av andlig hyperindividualism in absurdum vilket verkligen inte går att förena med Golden Dawns filosofi och lära.

Förvisso bygger Golden Dawn på individualism i förhållande till den rådande kulturella samtiden, ett behov av att se bortom alla irrläror som projiceras på Gud av allehanda falska profeter, att ta eget ansvar för sin egen frälsning. Men det handlar aldrig om att sträva efter isolering i förhållande till världen som sådant, allra minst i förhållande till Gud.

S.R.