En syntes av Jung och Freud

De två äldre herrarna kanske de flesta av er känner igen. För er som inte har listat ut detta redan så är herrn till vänster Carl Gustav Jung och den till höger Sigmund Freud. Dessa för den moderna västerländska psykologin viktiga grundgestalter har för mig blivit något av husgudar. Jung har jag studerat av och till sedan mitten av 1990-talet och tagit till mig i mitt hjärta, men Freud har jag stiftat närmare bekantskap med först under det senaste åren, som ett led av mina studier till att bli psykoterapeut. I mina tidiga sökande år avfärdade jag Freud och hans idéer, till Jungs fördel, men på senare år har jag helt omvärderat Freud och kan se honom för den geniala pionjären som han faktiskt var.

Jag börjar få en ganska så god helhetsförståelse för den analytiska psykologin (den Jungianska) och psykoanalysen (den Freudianska) för att börja våga mig på att göra jämförelser, i syfte att se likheter och skillnader mellan de två teoribyggena. Likheterna är många men på vissa fundamentala punkter finns det signifikativa skillnader. I mina studier till att bli psykoterapeut har jag gjort det till min uppgift att skapa en syntes mellan dessa två teoribildningar och denna syntetiserande process bruka mig av den Hermetiska Qabalah som en gemensam referensram. Jag anser mig varken vara Jungian eller Freudian, utan snarare som ett barn till två fäder. De utgör båda Pelare i min egen teoretiska modell som jag håller på att arbeta fram för min framtida yrkesutövning, där den Hermetiska Qabalah utgör en tredje och mellersta pelare.

Roberto Assagioli, grundaren av psykosyntesen, har redan gjort ett försök till en syntes mellan de Freudianska och Junianska skolorna, men denna tycker jag inte är tillfredställande nog även om den är intressant. Psykosyntesens största nackdel är att den har föga användningsvärde för behandling av psykopatologi, av botandet av själens lidande. Den är mera av en väg för personlighetsutveckling, som en slags psykologiserad esoterik. Eftersom jag försöker att följa den gamla rosenkorsiska uppmaningen till att bota de sjuka har jag på ett tidigt stadium fått lämna psykosyntesen bakom mig (vilket jag har erfarenhet av sedan tidigare, då jag gick en grundkurs i psykosyntes).

Under mina studier av Sigmund Freud och hans teorier så har jag i synnerhet dragit stor nytta om hans driftsterori, i synnerhet om den sexuella driften, något jag har tagit upp i min essä om sexualitet och esoterik, vilket även tar upp den Freudiska uppfattningen om sublimering vilket jag finner som mycket intressant och själv omhuldar. En annan teori som jag helt och hållet har tagit till mig är Freuds uppfattning om den dualistiska driftsnaturen hos människan, så som den kommer till uttryck genom livsdriften (Eros) och dödsdriften (Thanathos), något som jag har teoretiserat kring i flera essäer under den sista tiden som avhandlar den tantriska lilla döden (på en mikrokosmisk nivå) och den gudomliga ambivalensen (på en makrokosmisk nivå).

Det skall här noteras att Jung inte alls uppmärksammar Freuds tankar om dödsdriften som en motsats till livsdriften, antagligen för att Freud utvecklade den över ett decennium efter deras brytning. Jung delar dock i stora delar Freuds syn på "överjaget", som en moralinstans hos barnet som beror på en internalisering av föräldraobjekten. Freud går dock mycket längre eftersom han knyter sin teori om dödsdriften till överjaget. Detta har jag uppmärksammat i min Qabalistiska analys av överjagsbegreppet. Överhuvudtaget ser jag i Freuds terorier, kring de båda fundamentala drifterna och kring den psykoanalytiska föreställningen om överjaget och idealjaget, bekräftelser på äldre Qabalistiska idéer.

Jung å andra sidan har varit viktig för hela psykoanalysen i det att han tidigt kunde indentifiera "komplexet" (ett ord som han f.ö. myntade) som en psykisk realitet. Detta gjorde han genom ett speciellt ordassociationstest. Däri kunde han se att komplex var från varandra oberoende aggregationer av tankar och känslor som gav upphov till olika konflikter i det omedvetna. I ett Qabalistiskt perspektiv är denna upptäckt oerhört viktig då den ger en psykoanalytisk förklaring till Qlippoth som ett fenomen. Dessa rön inspirerade Freud och gav Jung ett erkännande inom hela den psykoanalytiska rörelsen till den grad att han för ett tag var Freuds tillänkte kronprins för den psykoanalytiska tronen och blev IPA:s (International Psychoanalytic Association) förste president.

o

Men Jung har även en hel del annat tankestoff som är högintressant för den esoteriskt lagde analytikern. Jag kommer att komma in på några av dessa längre ner, men jag vill redan nu poängtera det intressanta kring Jungs forskning om symboler och myter. Även Freud brukade sig av myter i sina teorier; de mest kända myterna i detta sammanhanget är de om Oidipus och Narcissos. Men för Freud var de deskriptiva för processer och vissa tillstånd i psyket. Jung gick längre än så. Han såg på myterna och symboler som inre medfödda representationer i psyket, något som föregår de introjicerade objekten som i exempelvis den Kleinianska psykoanalysen. Jung menade att myterna och symbolerna var uttryck för arketyper i djupet av det omedvetna.

Två sådana arketyper som är fundamentala är faders- respektive modersarketypen. För Jung finns det redan en grund för dessa föreställningar hos spädbarnet, något som sedan byggs på och bildar ett komplex i vårt omedvetna. Detta komplex är som yttre avlagringar på den arketypiska kärnan. Enligt Jung representerar modern den villkorslösa kärleken, medan fadern har en arketypisk laddning som den villkorliga kärleken. Fadern är även den princip som separerar ut barnet från modern och introducerar det till vuxenvärden. I dessa sista föreställningar ser vi många paralleller till den franske psykoanalytikern Jacques Lacans tankar kring faderns roll i förhållande till barnet.

Till skillnad från Freud, som anser att drömsymboler alltid måste tolkas utifrån individens personliga erfarenheter och alltså helt förnekar förekomsten av universella symboler, så ser Jung att arketyperna ofta visar sig som universella kultursymboler i drömmar och fantasier. Detta är dock tankar som även har tagits upp av Freudianier, såsom Erich Fromm och Wilhelm Stekel.

Eftersom Jung lägger en så stor betoning på myter och symboler har han även utvecklat intressanta kliniska metoder som jag tycker saknas i den klassiska psykoanalysen. Inom både psykoanalysen och den analytiska psykologin lägger man stor vikt vid den verbara kommunikationen mellan analytiker och analysand, men Jung går längre och introducerar något han kallar för "aktiv fantasi". Detta är ett slags terapeutiskt bruk av dagdrömmeri som i dagens psykoterapi har sin motsvarighet i Hanscarl Leuners "symboldrama".

Vidare har Jung ett betyligt trevligare förhållande till människans individuationsprocess. Enligt Freud så avstannar den psykologiska utvecklingen efter vi har nått vuxenlivet strax efter adolecensen. Sedan upprepar vi i stort sätt våra tidigare draman från oidiupus konflikten, etc. Jung, å andra sidan, såg att hela livscykeln hade sin kontinuerliga utvecklingsprocess med sina unika faser från vaggan till graven. I denna såg Jung att människan var såsom ett frö som behövde växa och gro och bli till den hon var ämnad att bli. Freud å andra sidan hade en annorlunda syn på psykisk determinering som inte såg någon egenlig kärna utan att karaktären formades helt och håller i relation till föräldrarna och de försvarsmekanismer som utvecklades i denna interaktion. Jung erkände också en sådan utveckling av försvarmekanismerna men också samtidigt att människan kunde följa sin ödesväg eller vika av från den. Hälsa handlar mycket om att följa sin egen unika väg och bli den man egentligen är.

Ett annat mycket intressant begrepp inom den Jungianska psykologin är föreställningen om synkronicietet. I detta ser Jung icke-kausala samband mellan inre psykiska processer och yttre händelser som är meningsbärande för individen. Han ser att den yttre världen oupplösligt är förbunden med den inre. Freud å andra sidan gör en skillnad mellan det inre och det yttre; han tror på en total inre och psykisk determinism (att inget i psyket sker av en slump) men att den yttre världen är slumpartad och inte har någon egentlig mening för människan utöver det som vi projicerar ut på vår omgivning.

Jung för även mycket intressanta tankar kring manligt och kvinnligt, inom både mannen och kvinnan. Redan Freud lade ut idén att människan i grunden är bisexuell till sin natur men genom anpassning och socialisering tränger bort den ena aspekten av sig. Jung ansåg att vi inom vårt psyke hade vår könsmässiga motsats som tjänade som en medlare mellan jaget och det omedvetna, hos mannen hans anima och hos kvinnan hennes animus. Båda dessa begrepp är laddade med innebörden "själ". När jag kombinerar Freuds och Jungs idéer så kan jag bara komma till följande slutsats: Anima utgör den bortträngda kvinnliga eller feminina sidan hos mannen, medan animus utgör den bortträngda manliga eller maskulina sidan hos kvinnan. Denna motsatta laddning hos oss söker ständigt en återintegrering till jaget, därav dessa arketypiska laddningar i respektive psyke. Ett viktigt psykoterapeutiskt mål är sålunda att integrera det manliga med det kvinnliga i alla analysander, det alkemistiska hieros gamos.

Detta exemplet ovan ger en god bild hur Jungs och Freuds idéer kan vara frukbara i sin syntes. Båda synsätten (det Freudianska och Jungianska) har styrkor och svagheter. Som jag ser det kompletterar de upp varandras svagheter och bildar tillsammans en god teoretisk bas för en förståelse för människan. Men vad har ändå dessa båda herrars tankar med egentlig esoterik att göra, kanske någon av läsarna undrar? Bra fråga. Jag har redan pekat på några kopplingar mellan Freuds teorier och vissa Qabalistiska föreställningar.

Att C. G. Jung studerade olika ockulta fenomen och var djupt intresserad av alkemi och gnosticism är det nog ganska få som har ungått att märka. Jung såg i Alkemin föregångaren till sin egen analytiska psykologi. Enligt Jung projicerade alkemisterna sina egna psykologiska processer i sina yttre alkemistiska laboratorie-operationer. Så i Jung har vi alltså den kristne mystikern och hermetikern. Men jag vill också göra gällande att vad vi hos Freud har att göra med är den judiske mystikern och Qabalisten.

Vad få känner till är att Sigmund Freud också var intresserad av ockulta fenomen och själv trodde på telepati som en möjlig förklaring hur han i sina anaysander kunde se hur hans tankar kunde överföras på ett icke-verbalt och icke-sublimalt sätt under analystimmarna, och vice versa. Han skrev flera avhandlingar i ämnet: Psychoanalyse und Telepathie (1921), Träume und Telepathie (1922), Die okkulte Bedeutung der Träume (1925) och kapitlet Träume und Okkultismus i Neue Folge (1933). Det hela sägs ha inletts av att han drömde en mardröm mitt under ett brinnande krig där han såg sin son bli dödad. Det visade sig att hans son vid samma tidpunkt hade blivit lätt sårad vid fronten. Freud tolkade detta som en telepatisk överförd sanndröm.

Faktum är att det inte var på grund av Jungs ockulta intressen som brytningen dem emellan blev ett faktum. Sanningen är den att Freud ett tag uppmuntrade Jung i sina ockulta studier. Vissa menar även att Freud var mer insatt i Qabalah än man tidigare har trott. I artikeln "This is Gold": Freud, psychotherapy and the Lurianic Kabbalah beskriver författaren en apokryfisk anekdot i Freuds liv som är tämligen intressant, som jag tycker är väl värt att citera här:

David Bakan, in the paperback edition of his work, Sigmund Freud and The Jewish Mystical Tradition relates a story which [...] involves two rabbis by the name of Chayyim, two rabbis by the name of Bloch, Bakan, and Sigmund Freud. In his book, first published in the 1950s, Bakan had argued that Freud had either consciously or unconsciously made use of Jewish mystical ideas in formulating psychoanalysis. After the book’s publication Bakan received a letter from a Rabbi Chayyim Bloch, who had been an acquaintance of Freud some years back. [...] According to Bloch, many years earlier he had been asked by his own mentor, the eminent Rabbi Joseph Bloch, to do a German translation of the works of Chayyim Vital, a 16th century rabbi who had been the most important student of Isaac Luria, the great master of the theosophical Kabbalah. [...] Chayyim Bloch...completed the translation but felt he needed someone to write a forward to the book and to help assume responsibility for its publication. Apparently Bloch had some understanding of the psychological significance of Chayyim Vital's work, because he decided to approach his acquaintance, Sigmund Freud. Freud agreed to read the manuscript, and upon doing so exclaimed to Bloch "This is gold!" and wondered aloud why Chayyim Vital's work had never been brought to his attention in the past. Freud agreed to write the forward to the book and also agreed to assist in securing its publication.

Jag har på ett liknande sätt kommit till samma konklusion, att Sigmund Freud på något sätt måste ha varit under påverkan av Qabalistiska idéer när han författade sin psykoanalytiska teori. Jag har skrivit om detta i mina tidigare essäer om sexualiteten och dödsdriften som jag referede till ovan. Kort kan jag här nämna att Isaac Lurias återställelseteologi har mycket snarlika drag med psykonalaysens mål, att göra det omedvetna medvetet, att blottlägga konfliketerna i det omedvetna och frigöra den uppbunda libidon. Detta har sin motsvarighet i frigörelsen av de gudomliga gnistorna från skalen, Qlippoth. Föreställningen om "den andra sidan", eller Sitra Ahra, har sin motsvarighet i Freuds begrepp det omedvetna.

Jag måste här dock markera den stora skillnad som finns mellan Freuds och Jungs föreställning om det omedvetna. Freuds begrepp har i princip sin motsvarighet i Jungs "det personligt omedvetna". Jung lägger dock till ett "kollektivt omedvetet" vilket han beskriver som en jättelik ocean som förbinder allas personliga omedvetna med varandra. Detta kan ha sin teoretiska förklaring kring Freuds upplevelser av telepatisk kontakt med sina analysander. Men det är lite svårt att tolka vad exakt detta kollektiva omedvetna och dess arketyper egenligen är för något. Det är lätt att tolka Jung som att han biologiserar människan genom denna teori. Men enligt psykologen Åke Högberg så anpassade Jung sin förklaring beroende på inför vilka han talade; för läkarna hade det kollektiva omedvetna en rent biologisk grund (arketyperna satt i generna) men för filosofer beskrev han det mera i termer av en "världssjäl", vilket erinrar om den esoteriska synen inom alkemin. I denna version hade arketyperna närmast en platonsk laddning.

Eftersom mitt stora fokus under de senaste åren har legat på Sigmund Freuds arbeten har Carl Gustav Jung hamnat ganska mycket i skymundan på denna blogg. Jag har dock gjort vissa referenser till Jung i min engelska essä om en eller flera gudar, där jag har vävt in Jungs arketyplära. Det är också denna, och föreställningen om ett "kollektivt omedvetet" till skillnad från ett "personligt omedvetet", som är de mest intressanta av Jungs idéer. Här är det väl värt att nämna att även Freud kunde erkänna ett arkaiskt förflutet i det mänskliga psyket och i det omedvetna som kunde innehålla vissa förföreställningar. Dessa av Freuds tankar utvecklades mera hos vissa av hans lärjungar, vid sidan av Jung. Det är dock först med Jung som dessa har systematiserats och givits en god teoretisk referensram.

Freud och Jung var även ganska så överens om att barnet utvecklade en spontan och infantil animistisk religiositet, någon jag diskuterar i min essä om barns ondska och godhet, även om de skiljde sig ifrån när det kom till att förklara orsaken till denna. Till skinnad från Freud ansåg Jung att människan inom sig hade en religiös drift. Jung ansåg att det inom människan finns en högre princip - Självet. Detta skulle vi i dag kanske kalla för ett "transpersonellt" själv, som exempelvis inom psykosyntesen. Självet är totaliteten i själen som också är transcendent och utgör psykets egentliga kärna, inte jaget som i Freuds teori. Därför brukar man ibland beskriva Jungs upptäckt av Självet som en "kopernikansk revolution" inom psykologin.

Självet i Jungs termenologi är inte det samma som Freuds "det" (id). Jung skiljer sig även ifrån Freud när det gäller driftläran. Enligt Freud drivs människan av drifterna som kommer ur detet, medan Jung anser att människans stora motivatörer är arketyperna som kommer från Självet. Kanske är det så att det finns paralleller mellan Freuds det och drifter å ena sidan och Jungs Själv och arketyper å det andra? På ett ytligt plan kanske, och om man vill reducera Jungs teorier till en ren biologism, men i mina ögon utgör de fundamental skilda princper. Jag tror dock att de båda existerar men att de beskriver psykiska processer på två olika plan i psyket. Det ena, Självet och dess arketyper, härstammar från det (transcendent) kollektiva omedvetna medan (det biologiska) detet och drifterna är kopplade till individens personliga omedvetna och i gränslandet mellan psyke och soma.

På en punkt var Freud och Jung helt oense, nämligen den om oidipuskomplexet. Jung var inte den ende. Alfred Adler bestred också oidipuskomplexet som en allmängiltig förklaring till neurosernas uppkomst. Erich Fromm hade en helt annan tolkning av oidipuskomplexet som inte heller var sexuellt till sin natur, något jag har skrivit om i min essä om oidipusmytens omtolkning. Enligt Jung var oidipuskomplexet inte alls universellt och han förnekade det faktum att barnets begär efter mamman skulle ha en sexuell grund överhuvudtaget. Istället hävdade Jung att denna hade mera av en andlig karaktär, från Självet kommet istället för som i Freuds fall från detet. Detta för oss över till en generell diskussion kring begreppet "libido".

Den stora skiljelinjen mellan Freud och Jung ligger i libidobegreppet. Enligt Freud är all libido sexuell till sin natur, något som Jung bestred. Jung ansåg libido vara en generell psykisk energi vilket kunde ta olika former och kvaliteter, inte endast sexuell. I detta håller jag med Jung på ett plan, ty uppenbart måste arketypernas krafter vara av en asexuell libidinös kvalitet i jämförelse med detetes. I fallet med detet och drifterna håller jag dock helt och hållet med Freud om deras i grunden sexuella laddning. Alltså har båda rätt men betraktar psyket från två diametralt olika perspektiv, Jung från det omedvetnas transcendentala (kollektiva) dimension och Freud utifrån dess biologiska och personliga.

Inom den esoteriska begreppsapparaten symboliseras Självet och arketyperna av Solen, Konungen, den patriarkala Guden. Denna motsvaras av Aten (Aton) i den egyptiska monoteisiska religionen, där man ser en solskiva (Självet) med solstrålar i formen av händer (arketyperna).

Solskivan Aten

Detet å andra sidan representeras av Månen, Drottningen och den matriarkala Gudinnan (den ursprungliga kulten kring modergudinnan). Denna representeras av Vilddjuret eller Röda Draken med sju huvuden, såsom den beskrivs i Johannes Uppenbarelse. Här representerar de sju halsarna och huvudena de sexuellt laddade libidinösa drifterna, så som de väller fram över det medvetna jaget ur det personligt omedvetna.

Vilddjuret i Johannes Uppenbarelse

Att draken och månen deltar i samma symbolik kan man se i denna gamla alkemistiska symbol för androgynen eller hermafroditen, som har kuvat draken och bemästrat dess kraft för det Stora Verkets fullbordan. De är båda starka symboler för sexualiteten, vilket jag hävdar är en i grunden feminin libidinös kraft. På samma sätt anser jag att den libido som strålar ut från Självet är en i grunden maskulin kraft.

Hermafroditen bemästrande Draken och Månen

Jag har tidigare skrivit en essä om libidon i sin sexuella libiniösa kvalitet och dess relation till ormkraften, och hur denna kan ta olika uttryck hos mannen och kvinnan som en martial respektive venusiansk sexualitet. Det är här dock viktigt att poängtera att dessa essäer endast utgår från den ena och "lägre" aspekten av libidon, vilket helt bortser från dess "högre" aspekt hemmavarande i Självet och snarare utgår från agape än eros. Inom det Stora Verket, den alkemistiska operationen, syftar dessa två principer att förenas och förlikas, något som jag har poängterat i min essä om den vänstra och högra handens vägar, vilket båda är överens om vikten av detta alkemistiska bröllop mellan Sol och Luna.

Sålunda, anser jag (väl medveten om det starkt oortodoxa i denna hållning), är psykoterapi en verksamhet som ytterst syftar till att fullborda ett "Stort Verk", ty målet är att skapa ett sundare förhållande till detet och det omedvetna genom att bryta överjagets tyrranni över själen. Ett överdimensionerat överjag lägger sig som ett hinder för en kunskap om det transpersonella Självet och det hindrar tillika detet (ormkraften, drakkraften) att stiga och förena sig med Självet. Jag tror dessutom att denna förening mellan Konungen (Självet) och Drottningen (detet), rent psykiskt, sker i nivå med jaget och det medvetna. Detta föder sålunda hermafroditen, det pånyttfödda jaget som avkomman till detet och Självet.

Problemet med Sigmund Freuds teorier (och kliniska verksamhet) är att han endast ser jaget som en avkomma till detet. På samma sätt ser Jung ensidigt jaget som en reflektion av Självet. Istället vill jag se en teoribildning, och klinskt förhållningssätt, som försöker se på jaget som resultatet av spänningsförhållandet mellan detet och Självet. Sålunda bör en esoterisk orienterad psykoanalys syfta till att fullborda ett hieros gamos i psyket, förlösningen av ett hermafroditiskt jag. Det intressanta här är att Freud faktiskt jämför psykoterapeutens roll med barnmorskans och psykoterapin med ett förlossningsarbete.

o

Därför är det rätt, som Freud gör, att hos neurotikern sträva efter att lindra överjagets dominans över psyket, ty i sin övervuxna roll blir överjaget till själens demiurg som gör allt i sin makt att hålla detet (ormkraften) kvar i sitt fängslade jordiska tillstånd, tillika omtöckna jagets förnimmelse av Självet som finns bortom överjaget. Den neurotiske personligheten befinner sig sålunda i ett tillstånd som kan jämföras med skalens skringrande, symboliserat genom det Fallande Tornet (Tarottrumf Nr. 16, se illustrationen nedan), i enligthet med Isaac Lurias skapelseteologi (se den gudomliga ambivalensen). Förlossningsarbetet är i Qabalistiska termer en återställelse, en tikkun, som syftar till att återbörda Adam Kadmon (den arketyptiske människan) till att bli konung i sitt eget rike.

©Tomas Stacewicz

o

Den arketypiske människan (Adam Kadmon) anses av vissa Qabalistiska skolor ursprungligen vara en hermafrodit. Tanken här är att människans själ i samband med fallet blev tudelat i en man och en kvinna; själen söker i sin jordiska tillvaro efter sin andra "äkta" hälft. Bröllopet får här en extra laddad dimension som erinrar om det alkemistiska bröllopet mellan Konungen och Drottningen. Denna syn kan även ses i Genesis första och andra kapitel, där människan i 1 Mos 1:27 är skapad till både man och kvinna, och sedan i 1 Mos 2:21-22 separeras i tu till en enskild man och en enskild kvinna (se skapelseberättelsen).

o

Återställelsearbetet inom den Lurianska och Sabbateianska Qabalah (av vilket Golden Dawn utgör en kontinuitet) syftar sålunda att återbörda jaget till sin ursprungliga hermafroditiska gestalt. Detta erinrar om Jungs terorier om mannens anima och kvinnas animus, vilket även anknyter till Freud. Jag tycker mig av Freud nämligen kunna utläsa att mannen, efter det att oidipuskonflikten har lösts, etablerar ett manligt jag med ett starkt överjag som tränger bort detet (urmoderskraften; draken - ormen); en positiv (aktiv) lösning på Oidipuskomplexet. Kvinnan å andra sidan etablerar efter oidipuskonflikens lösning ett kvinnligt jag som har ett svagt överjag och därigenom står i en desto närmare relation med detet; en negativ (passiv) lösning på Oidipuskonplexet. Sålunda ansåg Freud att neuros och tvångsmässigt beteende var vanligare hos mannen medan kvinnor hade en högre tendens att utveckla hysteri.

o

Själv tror jag dock att kvinnan i stället för att etablera ett starkt överjag som hos det manliga jaget utvecklar ett starkt idealjag, något som Freud har missat. Jag upplever ofta det kvinnliga väsendet som "högre" och strävande efter högre ideal, medan det manliga väsendet är mera av en straffande och sträng princip i avsaknad av högre ideal. Sålunda kan jag se en utveckling hos det manliga jaget som resulterar i ett starkt överjag och ett hämmat det, medan det kvinnliga jaget istället står i ett intimt förhållande till detet (kvinnan har en naturligare förhållande till det omedvetna och känslolivet) och etablerar ett starkt idealjag. Kombinationen av en nära relation till detet (urmodern) och det faktum att hon är styrd av idealjagets principer resluterar i den ofta mer naturliga andlighet man kan se hos kvinnan till skillnad från mannen. Eftersom kvinnan redan har en naturlig relation till sitt det så har det också lättare, tror jag, att etablera en realtion med Självet. Denna relation kan dock aldrig bli fullbordad utan etableradet av överjaget.

o

I båda fallen infinner sig sålunda avsaknaden av en fullständig relation till Självet, vilket kräver en balans i den etiska triaden mellan ett fullt utvecklat överjag (dödsdrift) och ett tillika fullt utvecklat idealjag (livsdrift). När den etiska triaden är etablerad och jaget emottager över- och idealjagetets balanserande inverkan (på denna nivå kan Konungen sägas symbolisera överjaget och Drottningen idealjaget) så blir det hermafroditiskt - balanserat. Skönhet resulterar - Tifareth. Då, och endast då, kan jaget ta sin tillmätta roll som en medlare i psyket, och bli en förmedlare mellan libidon i Självet och libidon i detet.

o

Sålunda kan jag i en syntes av Freud och Jung se en strävan hos anima i mannen att etablera en relation mellan det manliga jaget och detet, och etablera ett idealjag som kan balansera ut överjaget, medan kvinnans animus strävar efter att etablera en relation mellan det kvinliga jaget och hennes bortträngda manliga aspekter, symboliserat av överjaget, och därigenom skapa en fusion mellan detta och sitt idealjag. I båda fallen leder detta i sin förlängning till en kunskap och konversation med Självet och dess förening med detet i nivå med jaget - hieros gamos. Detta terapeutiska mål sammanfallet med den konunglsliga konstens Stora Verk, skapandet av hermafroditen.

Denna psykiska händelse av detets konjunktion med Självet kan även illustreras av denna klassiska alkemistiska bild över lejonet som slukar solen. Observera illustrationen Vilddjuret i Johannes Uppenbarelse ovan. Se hur det sjuhövdade monstret har tagit två olika gestaler, den ena i formen av en drake och den andra i formen av ett lejon. Dessa två symboler är synomyma inom kristen och alkemistisk symbolik; Draken (Ormen) och Lejonet är båda symboler för detet och dess libidinösa krafter. Att Lejonet (detet) slukar Solen (Självet) är en symbol för deras konjunktion, förening. Observera att huvudet är ensamt till skillnad från det sjuhövdade lejonet, vilket erinrar om att kraften (libidon) inte längre är splittrad i sina sju Planetara aspekter (drifterna) utan är samlat och riktat, dvs. sublimerat. Sålunda är den en passande symbol för det terapeutiska målet.

Lejonet och Solen

o

Observera dock att detta är preliminära spekulationer från min sida, och flera av dem insikter som jag har fått till mig i skrivande stund. Men jag ser det ändå som något av ett "stort verk" eller hieros gamos som jag syftar till att fullborda genom att försöka skapa en syntes mellan Freuds psykoanalys och Jungs analytiska psykologi. Som jag antydde ovan är jag övertygad om att Jung och Freud kan fylla i varandras respektive luckor och en större förståelse därigenom erhållas där de båda låts träda fram starkare i ljuset av varandra. Detta är ett ämne som jag säkert kommer ha all anledning att återkomma till.

S.R.