En omtolkning av myten om Oidipus - och vissa esoteriska implikationer som följer av detta

o

Den centrala myten inom psykoanalysen och dess förklaring till neurosens uppkomst har sedan traditionens tillblivelse varit myten om Kung Oidipus. Sigmund Freuds psykoanalys, liksom Carl Gustav Jungs analytiska psykologi, har brukat sig av allehanda myter för att förklara psykologiska skeenden. Man har vidare hävdat att myterna (i synnerhet de antika) på ett intuitivt sätt förmedlar psykiska sanningar och realiteter. Genom den moderna förståelsen av människans psyke har man således kunnat se på många myter i ett nytt ljus, och fått en fördjupad förståelse för dem utifrån en analytisk nivå, till skillnad från myternas intuitiva förståelse. Ett sådant känt exempel är myten om Narcissos, som blev förälskad i sin spegelbild och därav föll ned i vattnet och drunknade. Detta, säger psykoanalysen, är en god metafor för egenkärleken och självupptagenheten, och de katastrofala följder som det kan leda till. Oidipus-myten är ehuru den mest kända och används som en förklaringsmodell för den s.k. "oidipala konflikten". Denna konflikt anses vara av allmän natur och den som grundlägger neurosen hos de flesta av oss.

Först skall jag ge en kortfattad redogörelse för den myt som Freud utgick från hämtad ur Sofokles tragedi Konung Oidipus. Oidipus är sonen till kung Laius och drottning Iokaste av Tebe. Ett orakel har dock innan födelsen för konungen givit förutsägelsen att Oidups kommer att mörda sin far och äkta sin mor. I fruktan för sitt eget barn beslutar sig kungaparet att mörda sin nyfödde son och modern ger uppdraget åt en herde, som dock känner medlidande för det värnlösa barnet och ger det åt en vandrare från Korint. Denne tar i sin tur med sig det lilla gossebarnet till sin konung Polybos och hans drottning, som adopterar Oidipus och med kärlek och omsorg fostrar honom som sitt eget kött och blod. I vuxen ålder avslöjar dock oraklet i Delfi för konung Polybos om den profetia som förföljer hans adoptivson och i fruktan för att denna skall slå in flyr Oidipus konungariket. Under sin självpåtagna landsflykt stöter han på en gammal man vid en korsväg. En dispyt uppstår och Oidipus dödar mannen i vredesmod. Längre fram på sin resa återvänder han till staden Tebe, ovetandes om att det är hans verkliga födelseort. Staden har dock sedan flera år har belägrats och stått under sfinxens våld. Den som lyckas att svara rätt på dess gåta vinner kungariket och dess änka till drottning, men den som svarar fel får istället möta döden. Ett flertal kämpar har fallit för sfinxen när de har levererat fel svar på dess gåta, som lyder: "Vad är det som först går på fyra, sedan på två och till sist på tre ben?". Odipus svarar "människan", vilket visar sig vara rätt svar; människan föds till att krypa på alla fyra innan hon kan gå på två, och i sin ålderdom är hon tvungen att ta sig fram med hjälp av en käpp. Sfinxen störtar sig själv i havet och Oidipus vinner kungariket och dess drottning. Han äktar drottningen och regerar med en rättvis hand under ett flertal år. Men efter ett tag plågas riket av en svår pestsmitta. Siaren Teiresias avslöjar till slut orsaken till pestens utbrott - Oidipus brott, vilket är fadersmordet (mannen vid korsvägen) och incesttabut (drottningen visar sig vara hans mor). I förtvivlan över sin skam försöker Oidpus vägra att inse sanningen i det inträffade, men när han till slut tvingas förlika sig med detta faktum begår hans mor och hustru Iokaste självmord - Oidipus sticker ut sina ögon med hennes hårnål och blir så småningom förvisad ut ur riket. Eftersom Oidipus är en älskad konung låter de honom lämna staden ledsagad av sin dotter Antigone, som följer sin far i landsflykt.

Sigmund Freuds tolkning av Oidipus-myten utgår helt från inscestbegreppet och barnets (oftast i sonens roll) åtrå efter modern, varigenom fadern görs till en rival och ett hinder för sonens libidinösa projektioner på modern. Samtidigt hyser sonen antingen kärlek eller fruktan för sin fader, vilket skapar en konflikt hos barnet som nu förpassas till det omedvetna genom bortträngningsmekanismen, vilket i sin tur kan föranleda neuros senare i vuxenlivet. I normalfallet lär sig barnet att förflytta sin libidinösa åtrå från modern till sin framtida partner, kvinnan i sonens liv som han senare äktar. Det faktum att Oidipus inte är medveten om att han har dödat sin far och äktat sin mor är en hänvisning till att barnet till största del är eller blir omedveten om denna konflikt och sina tabuladdade önskningar.

Erich Fromm, en senare psykoanalytiker från Tyskland, kritiserar dock Freuds tolkning av Oidipusmyten i sin bok Det glömda språket, och hävdar att den senare inte tar hänsyn till att Sofokles tragedi utgör en del av en trilogi där Konung Oidipus är ämnad att läsas tillsammans med Oidipus i Kolonos och Antigone. Fromms redogörelse för hela myten om Oidipus och de slutsatser som följer är häpnadsväckande och omkullkastar hela vår förståelse för dramat, både i myten och hos människan. Jag vill därför redogöra för de viktigaste dragen i Fromms analys av myten med både mina och Fromms egna ord.

Utgångspunkten i Fromms analys är att det i myten inte finns något som tyder på att incestbrottet utgör själva huvudtemat i dramat; för det första är Oidipus omedveten om att han gifter sig med sin mor och för det andra är hon blott en "vinst" som kommer av att han har lyckas lösa sfinxens gåta. Oidipus åtrår alltså aldrig Iokaste, i alla fall inte så som Sofokles lägger fram historien. Istället menar Fromm att Oidipus-myten skall ses i följande ljus:

Myten kan fattas som en symbol inte för den incestuösa kärleken mellan mor och son utan för sonens uppror mot faderns auktoritet inom den patriarkaliska familjen, att Oidipus' och Iokastes giftermål endast är ett sekundärt element, endast en av symbolerna för den seger som sonen vinner, vilken intar faderns plats och med den vinner alla hans priviligier.

I Oidipus i Kolonos och Antigone beskriver Sofokles den avsatte konungens öde efter att han har stuckit ut sina ögon och fördrivits ur sitt konungarike, på order av hans farbror Kreon vilket i myten tar över tronen efter Oidipus. Oidipus två döttrar, Antigone och Ismene, ledsagar honom i landsflykten medan hans två söner Eteokles och Polyneikes förskjuter sin egen far. Haimon, Kreons son, motsätter sig dock sin faders vilja och hans antagonism mot Antigone.

Fromm ser de olika personligheterna såsom symboler för ån ena sidan de matriarkala urkrafterna och urtida struktur, och å andra sidan partriarkalets nya och omstörtade krafter. Inpirerad av sin samtids syn på kulturutvecklingen, främst hos den med Freud samtida forskaren J.J. Bachofen, ser Fromm en utveckling från matriarkat till patriarkat, och i Odipus-myten genomsyras innehållet med denna gamla konflikt. Mänsklighetens historia har antagits ta sin början med en sexuell kultur som markeras av promiskuitet; eftersom fadern i regel var okänd blev moderns roll såsom anmoder och förälder oomtvistlig. Därigenom representerade mödrarna den viktigaste delen av klanen och därav skrevs lagarna av dem, de som hade auktoritet; hon styrde såväl familjen som sitt samhälle. Med tiden antogs männen under en långvarig process ha besegrat kvinnorna, underkuvat dem och satt sig själva såsom härskare av en ny ordning och socialt system som omkullkastatade hela det gamla och naturalistiska systemet. Som ett led i detta institutionaliserades mongamin för kvinnorna (männen undantagna) och fadern sattes som den högsta överordnade principen i familjen.

Matriarkalet representerar för Fromm och Bachofen sålunda det heliga bandet mellan moder och barn, mellan människor i jämlikhet och demokratisk rättvisa, mellan blodsband - ja själva jordens band - och mänskligt brödraskap; det vilar på principen om ett passivt accepterande av alla naturliga fenomen och naturens lagar. Patriarkalet representerar i motsats till detta statens och faderns auktorietet, som sätter dessa principer som allenarådande över den naturliga familjens och kärlekens principer. Istället sätts respekten för de lagar som människan har stiftat och på förnuftets övermakt i förgrunden; det vilar på principen om människans strävan att förändra de naturliga fenomenen. Det är oomtvistligt att den patriarkala strukturen av hierarkier och samhällsbyggnad har lagt grunden för det moderna och teknologiska (av vissa snarare ansett som det teknokratiska) samhället, av vetenskapens moderna landvinningar och mänsklighetens betvingande av naturens element. Men dessa framsteg har skördats med ett högt pris enligt Fromm:

Den patriarkaliska kulturen [utgör] ett avgjort framsteg i förhållande till den matriarkaliska världen. Men i andra hänseenden var de matriarkaliska principerna överlägsna de segrande patriarkaliska. Enligt den matriarkaliska uppfattningen är alla människor lika, eftersom de alla är sin mors barn och alla ett av moder Jords barn. En mor älskar alla sina barn lika mycket och utan villkor, eftersom hennes kärlek grundar sig på att de alla är hennes barn och inte på förtjänster eller meriter av ena eller andra slaget. Meningen med livet är människors lycka, och det finns ingenting viktigare och mer värdigt än den mänskliga existensen och livet. Det patriarkaliska systemet å andra sidan betraktar lydnanden mot auktoriteten som huvuddygden. I stället för jämlikhetens princip möter vi begreppet favoritson och en hierarkisk samhällsordning.

Enligt Fromm menar Bachofen att den matriarkaliska principen har lagt grunden för civilisationen och de dygder som hänförs till "den mänskliga existensens ädlare sidor". Dessa dygder är kärlekens, enhetens och fredens principer. Modern vet intuitivt till skillnad från mannen, genom sitt moderskap, vad det innebär att bortse från sina egna behov och sörja för sin nästas. Men den matriarkala principen begränsar sig ej blott till en omsorg om den egna familjen utan den har ett mer allmänt och universiellt humanistiskt drag - principen om den universiella friheten och jämlikheten - till skillnad från den patriarkala principen som har mer inslag av inskränkaning. I och med patriarkatets ursurpation av makten över samhället tillintergörs förutsättningarna för mänsklighetens universiella broderskap; patriarkatet är till skillnad från matriarkatet en "sluten och begränsad organism".

Denna åtskillnad kan även spåras till de gamla antika religionerna och kulterna. Till den matriarkala andlighetens principer förbinds de ursprungliga jord- och modergudinnorna, såsom Demeter och Persefone, i motsatts till patriarkatets olympiska gudar, såsom Appolon och Zeus. De senare anses av Bachofen ha omstörtat den gamla kulten kring modersgudinnan. Såsom exempel på det sistnämnda redogör Fromm för en analys av Bachofen kring Aiskylos' Orestien i följande ordalag:

Klytaimestra hade dödat sin man, Agamemnon, för att hon inte ville lämna sin älskare, Aigistos. Orestes, hennes son med Agamemnon, hämnas sin fars död genom att döda sin mor och hennes älskare. Erinnyerna, som representerar de gamla modergudinnorna och den matriarkaliska principen, förföljer Orestes och kräver att han skall straffas, medan Apollo och Athena (den sistnämnda icke född av kvinna utan direkt framsprungen ur Zevs' huvud), representanterna för den nya patriarkaliska religionen, står på Orestes' sida. Argumenteringen kretsar kring principerna för respektive den patriarkaliska och den matriarkaliska religionen. För den matriarkaliska världen finns det bara ett heligt band, det som binder moder och barn till varandra, och följaktligen är modermord det svåraste brott man kan begå och kan inte förlåtas. Från den patriarkaliska ståndpunkten är sonens kärlek till och respekt för sin far den högsta dygden, och därför är fadermord det värsta brottet. Att Klytaimestra mördar sin man, något som från patriarkalisk ståndpunkt är ett större brott på grund av den äkta mannens överlägsna position, betraktas annorlunda från matriarkalisk ståndpunkt, eftersom »hon inte var bunden med blodsband till den man hon dödade». Mordet på en äkta man angår inte erinnyerna, eftersom de endast räknar med blodsbandet och moderns helighet. Men för de olympiska gudarna å andra sidan är modermord inte något brott, om dådet utförs som hämnd för en faders död. I Aiskylos' Orestien frikännes Orestes, men denna den patriarkaliska principens seger mildras något genom en kompromiss med de besegrade gudinnorna. De går med på att acceptera den nya ordningen och nöja sig med en lägre roll i egenskap av jordens beskyddare och fruktbarhetsgudinnor.

För att återknyta till Oidipus-myten representerar således Oidipus, hans syster Antigone och Kreons son Haimon förkämpar för matriarkatets principer, medan Kreon och Oidipus söner Eteokles och Polyneikes representerar upprätthållarna av den nya patriarkala strukturen. Den senare genomsyras av girighet och maktlystnad, vilket visas genom att Oidipus söner snart störtar Kreon från tronen och själva börjar kämpa om vem som skall härska i sin faders ställe. När Eteokles till slut segrar över Polyneikes söker den senare stöd hos sin blinde fader. Oidipus är dock oförsonlig i sitt hat mot sonen. Denna aspekt av myten förstärker konflikten mellan fader och son ännu mera än i Konung Oidipus. Men även gentemot sin egen fader hyser Oidipus ett hat för att han, tillsammans med modern, har svikit sitt eget kött och blod. Vi har således här att göra med en maktkonflikt mellan far och son, ej kampen mellan rivaler om moderns gunst.

Efter att Oidipus söner har blivit dödade som ett resultat av sin egen maktkamp - en tragedi som erinrar om brodersmordet i myten om Kain och Abel - tar Kreon åter makten i Tebes såsom dess tyrann. Han är den främste symbolen för lagens och statens överhöghet över blodets band. Han representerar underkastelsen under auktoriteten över plikten att tjäna humanismens naturliga lagar. Antigone, som motsätter sig Kreons regim, är istället symbolen för solidaritetens principer. Fromm uttrycker det själv så här:

De två principer som Kreon och Antigone representerar är....den patriarkaliska respektive den matriarkaliska. Den matriarkaliska principen är den som vilar på blodsfrändskapen såsom det grundläggande och oförstörbara bandet mellan människor, som vilar på jämlikhet mellan alla människor och på vördnaden för människolivet och kärleken. Den patriarkaliska principen innebär, att de band som binder man och kvinna, härskare och undersåtar till varandra står över blodsbanden. Det är ordningens och auktoritetens, lydnadens och hierarkins princip.

Antigone representerar den matriarkaliska principen och är sålunda en orubblig motståndare till den patriarkaliska auktoritetens representant, Kreon.

Antigone representerar människornas solidaritet med varandra och den allomfattande moderliga kärlekens princip. »Mitt väsen är att dela kärlek, icke hat.»

För Kreon är lydnaden mot auktoriteten det högsta värdet. Den mänskliga solidariteten och kärleken måste ge vika, om den råkar i konflikt med lydnaden.

Familjeauktoriteten och den statliga auktoriteten är de två högsta värdena för Kreon, och de står i inbördes relation till varandra. Sönerna är sin faders egendom och deras roll är att »tjäna» sin far. »Pater potestas» i familjen är grundvalen för härskarens makt inom staten. Medborgarna ägs av staten och dess härskare, och »självsvåldet är det värsta onda, som finns till».

Haimon, Kreons son, representerar den princip, för vilken Antigone kämpar. Även om han först försöker lugna och övertala sin far, avger han, när han ser att hans far inte vill ge vika, en öppen förklaring, att han befinner sig i opposition mot denne.

Återigen stöter vi på en konflikt mellan far och son, en som visar tydligt den oidipala konfliktens sanna natur, något jag snart skall återkomma till. Oidipus hatar å andra sina söner intill sin död för det faktum att de har våldfört sig på naturens eviga lagar; i sin kamp är Oidipus och Haimon förenade såsom en. Som kontrast till detta är det Oidipus dotter Antigone, även hon förankrad med de gamla moderskulterna, som till slut för honom till Jordgudinnorna som återställer synen och ger honom den sista vilan. Denna plats är i Kolonos, vilket ligger nära Aten. Antigone själv möter dock samma öde som sin far då Kreon begraver henne levande i en grotta för sitt uppror mot honom. Denna grotta är naturligtvis en symbol för jordgudinnorna, men det hela är även en hänvisning till det medvetnas vilja att tränga bort denna kraft till det omedvetna. Återigen gör siaren Teiresias konungen medveten om sitt brott men när Kreon ångrar sin handling är det redan försent. Haimon försöker då döda sin far men misslyckas och tar istället sitt eget liv. Antagonismen mellan far och son blir här extra tydlig och myten visar det fruktansvärda straff som väntar den son som sätter sig upp mot sin far. Haimons moder Eurydike anklagar sin make för sin sons död och begår självmord. Fadern blir förkrossad och ångrar sig den väg som han har slagit in på. Myten förtäljer sålunda den potentiella faran med den patriarkala strukturen i en familj och det ödesdigra i att leva under en tyrannisk far.

Fromm har mycket fog för Oidipus förankring till kulten kring jordgudinnorna - den matriarkaliska religionen - vilket exempelvis bevisas av att Eteonos, den plats varifrån myten om Oidipus troligtvis härstammar, var den enda beotiska stad som hade en kultplats tillägnad åt Demeter. Oidipus sista viloplats i Kolonos hyste även den en kultplats helgad åt Demeter. Sfinxen själv ger också genom sin gåta en hänvisning till den matriarkala principen om människans helighet. Oidipus mor Iokaste är symbol för den kvinna som har underkastat sig patriarkalets överhöghet och sålunda sviker matriarkatets viktigaste princip, den om livets värnande och omsorgen om det egna barnet. Genom att bryta mot denna heligaste princip lägger hon grunden för sin egen och hela sin familjs senare undergång. Iokaste visar även orsaken bakom patriarkates seger över kvinnorna.

De tydligaste bevisen för riktigheten i Fromms analys finns dock i böckerna Oidipus i Kolonos och Antigone. Oidipus blir begravd strax intill jordgudinnornas lund, något som oraklet har förutsagt. Dessa gudinnor är "Jordens och mörkrets fruktansvärda döttrar", en hänvisning till att de gamla fruktbarhetsgudinnorna är förvisade från det medvetna, till det omedvetnas regioner. Man kan även mot slutet av myten om Oidipus se en stolt man som lämnar jordelivet utan någon skuld, i närvaron av sina döttrar, när han till slut överlämnar sig till jorden och åt jordgudinnorna. Sannerligen är Oidipus ett offer för den patriarkala maktstrukturen och hans liv är ett enda stort uppbrott och uppror mot detta - en frigörelse som leder till ett återvändande till de matriarkala principerna.

Erich Fromm återkopplar till denna kamp mellan matriarkatet och patriarkatet i sin anlys av den babylonska och bibliska skapelsemyten. I den förras skapelsemyt Enûma Elish berättas det om hur de manliga gudarna gör ett framgångsrikt uppror mot den stora modergudinnan Tiamat, symboliserat av havet och i vissa fall även med en drake eller ett sjöodjur. Tiamat är modern till en hord av monster i formen av ormar, drakar och skorpionmänniskor. Detta är ett intressant faktum eftersom man inom Golden Dawn-traditionen associerar det zodiakala (kerubiska) Tecknet Scorpio med Vattenelementet - bl.a. symboliserat av skorpionen och ormen. Detta är symbolen för ormkraften - kundalini - ett ämne vi snart kommer att återvända till.

De manliga gudarna utser Marduk till att bli deras kämpe mot Tiamat men innan detta måste han visa prov på förmåga att skapa, vilket kan sättas i kontrast till kvinnans naturliga förmåga att skapa genom barnets alstrande. I provet som Marduk utsätts för skapar han med tankens kraft. Erich Fromm beskriver detta i följande ordalag:

Den babyloniska myten återger klart och tydligt konflikten mellan de patriarkaliska och de matriarkaliska principerna i fråga om samhällelig organisation och religiös orientering. Sönerna sätter sig upp mot den stora moderns regim. Men hur skall de kunna besegra henne, när de är kvinnorna underlägsna i fråga om en mycket väsentlig sak? Kvinnorna har förmåga till naturligt skapande, de kan föda barn. Männen är sterila i detta avseende. (Att det manliga spermat är lika oundgängligt för att ett barn skall komma till stånd som det kvinnliga ägget är visserligen sant, men kunskapen om detta ligger snarare på det vetenskapliga påståendets plan än på de klart och tydligt i dagen trädande faktas, som ju havandeskap eller barnsbörd gör. Dessutom är faderns roll vid barnalstringen begränsad till själva befruktningsakten, sedan vidtar moderns roll att gå med barnet, föda det och till sist sköta det.) Som en kontrast till Freuds antagande, att »peniskomplexet» [penisavund] är ett naturligt fenomen vid konstituerandet av det kvinnliga psyket, finns det goda skäl att anta, att det före etablerandet av mannens överhöghet fanns ett »havandeskapskomplex» [livmodersavund] hos mannen, som man än i dag kan möta i ett flertal fall.

Skall mannen kunna besegra modern, måste han bevisa, att han inte är henne underlägsen, att han har skapandets gåva. Eftersom han inte har ett sköte som kan skapa något, måste han skapa på ett annat satt. Han skapar med sina läppar, med sitt ord, sin tanke. Detta är alltså provets innebörd. Marduk kan besegra Tiamat först om han kan visa, att han också kan skapa, även om det sker på ett annat sätt. Provet ådagalägger den djupa antagonism mellan manligt och kvinnligt, som utgör grundvalen för striden mellan Tiamat och Marduk, och som är den viktigaste tvistepunkten i striden mellan de två könen. I och med Marduks seger är den manliga överhögheten etablerad, kvinnans naturliga produktivitet har reducerats i värde, och mannens välde tar sin början, grundat på hans förmåga att skapa med tankens makt, den form av skapande som ligger bakom den mänskliga kulturens utveckling.

Fromm menar att "den bibliska skapelsemyten börjar där den babyloniska slutar". Gud Fadern har helt blivit etablerad och spåren efter gudinnekulten är helt utrensade, med undtag för några indirekta spår. Liksom Marduk skapar Gud - Elohim - med sitt ord (erinra om Johannesevangeliets öppningmening: "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.") Den första kvinnan blir nu alstrad av mannen - ur Adams revben (erinra här om Athena som sprungen ur Zeus panna). Men observerar vi mannen - Adam - är han tämligen oskuldsfull och initiativlös i jämförelse med Eva; det är hon som övertalar Adam att ta den förbjudna frukten (vilket med tiden har blivit associerat med äpplet, även om det inte finns stöd för detta i Genesis). Hon är sålunda ett redskap för den heliga modern. Så långt Erich Fromms analys.

Fromm nämner häpnadsväckande nog inget om ormen i Lustgården. Detta är en, enligt mig, tydlig hänvisning till den stora modersgudinnan, vilket är analogt med Tiamat. Denna symbol återkommer senare i Johannes uppenbarele och den sjuhövdade draken - Vilddjuret. En sköka rider på henne - Babylon (eller Babalon om man skall tro Aleister Crowley och hans urtolkning av en viss Henokiansk Kallelse). Enligt den esoteriska traditionen sammanbinds Vilddjuret med Leviatan, det stora sjöodjuret - båda symboler för Satan - vilket erinrar om Tiamat. Detta faktum förstärker min övertygelse om att Vilddjuret, såväl som ormen i Lustgården, är en kvinnlig kraft - den stora modersgudinnan. Ormen och draken är djur som krälar i marken och håller sig i hålor, eller i drakens fall i grottor. Detta är en klar hänvisning till jordgudinnorna. Det vi har här är kraftfulla symboler för de matriarkala gudinnornas rebelliska uppror mot den patriarkiske guden Marduk eller Tetragrammaton. Även Medusa i sin grotta är en myt som anknyter till detta; hennes groteska och vådliga utseende (vilket innefattar ormar som hår) är ett resultat av hennes faders (patriarkens) våldförelse på henne.

Man måste dock komma ihåg att den demoniserade bilden av den ursprungliga modersgudinnan representerar hennes bortträngda aspekt; hon är förvisad och strävar desperat efter att hävda sin naturliga rätt för att återställa balansen mellan det manliga och kvinnliga. Henns förtryckare - den manliga gudomliga principen - är hänsynslös i sin strävan att hålla henne i det omedvetnas dunkel. Det hela är naturligtvis metaforer för kampen mellan jaget och detet inom den psykoanalytiska teroribildningen; myterna kring kampen mellan den gamla modergudinnan och den ursurperande fadersguden förtäljer den potentiella faran med att tränga bort livets och vitalitetens sexuella kraft till det omedvetna. Jaget är Marduk eller Tetragrammaton (IHVH) medan Detet är Tiamat eller Leviatan - Vilddjuret. Havet och underjorden är symboliska för det omedvetna (det undermedvetna). Den upplysta dagen ovanför mark- och vattenytan är symboliskt för medvetandet (det jag-medvetna). Både havet och jorden är representanter för naturkrafterna.

Den judisk-kristna religionen vilar på den patriarkala idén om naturens betvingande. Den har också som ett ständigt vapen för religiös världsdominans systematiskt demoniserat alla besegrade hedniska religioner. Sålunda är det inte konstigt att även den gamla moderskulten och Jordgudinnan själv uppenbarar sig som ondskans symboler. Ormen i Lustgården försöker mana de första människorna till en revolt mot Gud Fadern, genom Eva - kvinnans - försorg. De tar den förbjudna frukten vilket gör dem medvetna och söker ge dem kunskapen om hur det egentligen är ställt med världen. För detta blir de straffade och utdrivna ur Lustgården. Ormen blir straffad att för alltid kräla i marken. Senare stiger ormen upp ur jorden för att göra uppror i armageddon genom Vilddjurets gestalt.

Sålunda är "ondskan" inom den Hermetiska Qabalah associerat med denna feminina ormkraft - sexualkraften - som utgör grundvalen för vår själva existens. Ormen - den sjuhövdade röda draken - är hopkrupen i jorden och inväntar sitt uppvaknande (se diagrammet Edens Lustgård före Syndafallet i 3=8 Graden Practicus). Drakens röda färg är en hänvisning till dess eldiga karaktär - den hemliga elden. Den andliga träningen inom Golden Dawn syftar till att väcka denna eldiga orm- eller drakkraft - moderjord-gudinnans kraft - inom den initierade (se diagrammet Edens Lustgård efter Syndafallet i 4=7 Graden Filosofus). Denna kraft - symboliserat av Månen - måste dock ledas av fadersgudsprincipen - symboliserat av Solen - vid sitt uppvaknande; sublimering (se diagrammet Kistans Lock i 5=6 Graden Adeptus Minor). Alternativet är obalans och utsvävningar - själens sammanbrott, psykos. Genom sublimering och strävan till det högre - symboliserat av Fadersprincipen - kan Modersprincipen användas till att nå upplysning, Adeptskap. Själva grundvalen till detta är att erkänna denna feminina andliga princip inom en själv och systematiskt och medvetet väcka upp den.

Fadern och Modern, de två ursprungliga kosmiska principerna - de Qabalistiska Abba (Chokmah) och Aima (Binah) - är de två eviga krafterna som verkar inom naturen, inom makro- såväl som inom mikrokosmos. De är Sol och Måne - Sol et Luna - de två krafter som ständigt kämpar för att skapa jämvikt. De är det aktiva och passiva, det positiva och negativa, ljus och mörker. Dessa måste båda erkännas av studenten och förenas i ett hieros gamos - Det Alkemistiska Bröllopet. Frukten av detta är den evige androgynen - symbolen för deras eviga jämvikt och ekvilibrering (se illustrationen nedan). Detta är målet och vägen inom Det Stora Verket. I detta är Sonens (Adeptens) roll att vara förlikare, medlare, mellan de två motstridiga krafterna; Adepten (såsom Sonen) är både medlet och målet i deras förening.

Lägg märke till att androgynen står på en klippa som innehåller en slingrande orm eller drake. I andra versioner av detta alkemistiska trästick står Androgynen på en liggande måne. Detta är naturligtvis en ytterligare hänvisning till den sexuella ormkraften - Leviatan - och att dess obalanserade uttryck är ställt under androgynens kontroll. Månen är traditionellt en symbol för kvinnlig sexualitet - de slutsatser jag drar ur Fromms analys och Golden Dawns symbollära säger vidare att all sexualkraft är av en kvinnlig natur, även hos mannen. Androgynen kontrollerar denna feminina kraft eftersom denne själv är en syntes av det manliga och kvinnliga - det maskulina och feminina - och har således integrerat den moderliga och feminina aspekten med den faderliga och maskulina. I detta ögonblick upphör modersgudinnekraften - sexualkraften - att vara odjurslik. Istället står den till människans tjänst och utgör den styrka som bildar grundvalen för Adeptens senare verk. Detta är Golden Dawns traditionella syn på lösningen av problemet kring den "röda sjuhövdade draken".

Jag har i en tidigare artikel hävdat att en av Golden Dawns grundare, Samuel Liddell MacGregor Mathers, hyste åsikter som vi idag skulle beteckna såsom feministiska. Detta ståndpunkt misstänker jag han hyste sett i ljuset av denna förståelse mellan matriarkalets och patriarkalets principer - vikten av att upprätthålla jämvikten mellan könens polariteter. Hermetic Order of the Golden Dawn var en av de tidigaste ordenssällskap som tillät kvinnor (sorores) som likbördiga medlemmar vid sidan av sina fratres. Många av Ordens ledare har varit kvinnor, inte minst MacGregor Mathers fru Moina som blev ledare över Rosicrucian Order of the A.O. (en direkt fortsättning på Golden Dawn) efter sin makes död. Likaså var Ethel Felkin ledare över Stella Matutina (en annan direkt avkomma till G.D.) efter sin mans bortgång. Andra starka kvinnor inom det ursprungliga Golden Dawn var Annie Horniman, Florence Farr och frihetskämpen Maud Gonne (G.D. adepten W.B. Yeates' flickvän). Dion Fortune (Violeth Firth) grundade sitt eget sällskap, Fraternity of the Inner Light. Paul Foster Cases efterträdare i B.O.T.A. (en utbrytargrupp ur Rosicrucian Order of A.O.) var Ann Davies. Det finns en mycket bra bok skriven av Mary K. Greer som ger en detaljerad redogörelse kring vissa av dessa och andra kvinnor, med titeln Women of the Golden Dawn.

Mycket av symboliken inom Golden Dawn ger hänvisar till matriarkala principer. Templet i Den Yttre Orden och Adepternas Valv i Den Inre är symboler för livmodern, i synnerhet den senare genom sin cirklulära form som heptagon (symbolen för Venus) samt det faktum att man går in i Valvet genom Venus' dörr. Inom Golden Dawns Hermetiska Qabalah framhäver man Venus symbol såsom den enda av Planeternas symboler som omsluter alla Sefiroth på Livets Träd (se illustrationen nedan), vilket är en hänsyftning på den gudomliga och universiella kärleksprincipen som binder ihop hela skapelsen. Ordensällskapet framhåller även en anda av brödraskap och till en viss grad en kosmopolitisk och universialistisk idé genom sin Rosenkorsiska tradition. Detta kommer även till uttryck genom det Rosenkorsiska axiomet "Ljus, Liv och Kärlek".

Alkemin är även den konst och vetenskap inom Hermeticismen som uttrycker mest matriarkala idéer genom sin strävan att genom ödmjukhet och försiktiga mått följa naturens principer i alla sina verk. Den Inre Alkemin är dessutom genomsyrad av den venusianska principen om kärlek och sexualitet.

Å andra sidan är Teurgin en mer maskulin och martial historia, genom sitt aktiva brukande av den magiska viljan och mycket aktiva principer i sitt utförande (jämför "Horus attack-tecken", etc.). Ordens hierarkiska gradsystem är även den en hänvisning till patriarkala strukturer, såväl som dess auktoritära ledarsystem som är baserad på ett strikt hierarkiskt förhållande från Tredje Orden över Den Andra, och Den Andra (inre) Ordens överhöghet över Den Första eller Yttre.

Sålunda finns där en ambivalens - andra skulle kalla det för balans - mellan det maskulina och feminina, det matriarkala och det patriarkala. Detta följer dock den Qabalistiska principen om polariteternas motstridiga krafter, såväl som den hos Alkemin och Sol et Luna - Svavel och Kvicksilver - vilket kan ses i de båda pelarna, Den Svarta (Jakin) och Den Vita (Boas). I triangelns symbol blir antitesen och tesen förenade i syntesen. Denna strävan efter balans och jämvikt genomsyrar hela Golden Dawns symbolsystem.

Jag vill innan jag avslutar denna artikel göra läsaren uppmärksam på själva kärnan i den slutsats som nödvändigtvis måste komma ur Erich Fromms analys. Sorgeligt nog överför han aldrig myten om Oidipus till individualpsykologin. Hur skall vi nu betrakta den berömda oidipalkonflikten som behäftar barnet? Vi måste ju i vår analys frigöra oss från Sigmund Freuds slutsats att det primärt handlar om det incestuösa begäret efter modern som föranleder hatet mot fadern. Även om en sådan komponent naturligtvis kan existera så är jag numera övertygad om att detta inte alls är själva kärnan i den oidipala konflikten.

Det hela är dock mycket enkelt. Allt vi måste göra är att överföra Fromms slutsatser om kärnan i Oidipus-myten till den oidipala konflikten hos människan och i förlängningen hos mänsklighetens kulturbyggnad. Det handlar sålunda om barnets uppror mot faderns auktorietet.

För barnet (oavsett kön) symboliserar modern den villkorslösa kärleken och fadern kärlek under villkor. Detta bekräftas av Carl Gustav Jungs slutsatser och hans arketyplära; vi har här arketypsiak tematan att arbeta med. Barnet binder sig naturligt till modern som ger henne självaste grundvalen för barnets existens. Enligt barnets erfarenhetsvärld har modern de facto helt själv skapat barnet; fadern har absolut ingenting alls med barnets tillblivelse att göra. Det är först med de bildade och upplysta föräldrarnas vilja att undervisa barnen om mannens spermier och kvinnans ägg som denna mytiska illusion överges för den biologiska världsbilden.

Sålunda är modern Gudinnan för barnet. Hon står för allt det som traditionellt associeras med den gamla moderskulten. Hon är moder jord, vari barnet har sprungit ur. Grottan - symbolen för jordgudinnorna - är analogt med moderns livmoder. Symbiosen är ett ytterligare bevis för barnets naturliga relation till modern, ej fadern, om vi utgår från normalfallet (dvs. förutsatt att modern har en förmåga att knyta an till barnet). Även om symbiosen har visat sig vara en aning överdriven enligt modernare forskning så kvarstår faktum att barnets första känsla av samhörighet är med modern.

o

Fadern - patriarken - symboliserar de motsatta principerna till det som modern representerar i sin omsorg och ständiga kärlek till barnet; han är Gud fadern med en närmast olympisk laddning. Under sina uppväxtår observerar även barnet hur fadern interagerar och kommunicerar med modern. Snart framstår det - i normalfallet - klart för barnet att det är fadern som härskar i familjen, utan att förstå varför. Det hela upplevs som fullständigt ologiskt och helt orättvist. Om nu modern tillhandahåller livet och upprätthåller det, borde inte också hon vara den härskande principen? En sådan lösning hade varit mer tryggt för barnet, förvissat som det är om moderns affektion. Faderns känslor är barnet mer osäkert över; hans auktoritet skapar otrygghet.

Dessutom skapas ett band av lojalitet mellan barnet och modern förutsatt att hon uttrycker de princpiper som representeras av Antigone och ej av Iokaste. Tack vare hennes roll i barnets liv och hennes förhållningssätt är det naturligt att barnet sympatiserar med modern mot fadern i de fall där en konflikt uppstår. Konflikten mellan mor och far behöver inte ens vara fullt manifesterad; barnet är hyperkänsligt för det osagda och känner snabbt igen strukturer - inte minst maktstrukturer.

När barnet till slut blir något till åren komna och har utvecklat ett visst mått av självsäkerhet börjar hon känna sidor av uppror mot sin fader. Beroende på faderns faktiska attityder gentemot barnet och modern så tar sig detta uppror olika former; i de flesta fall blir den endast latent och hålls kvar inom barnet. Den inre konflikten där barnet å ena sidan älskar - eller fruktar - sin far och å andra vill stå upp för sin mor mot fadern. Barnet önskar i hemlighet alltså att vara moderns förkämpe mot faderns auktorietet.

Vi måste dock erinra oss om att oidipuskonflikten först identifierades och teorierna kring den utvecklades i en tid då faderns auktoritet och moderns undergivenhet var extra märkbart jämfört med idag. Vid tiden för förra sekelskiftet var kvinnan praktiskt taget en handelsvara. Hon var under faderns förmyndarskap och i samband med sitt giftemål fick hennes man ärva detta förmyndarskap från hustruns fader. Det patriarkala systemet var sålunda extremt polariserat. Idag är förhållandet mellan kvinnan och mannen - mellan modern och fadern - mer jämlikt, i alla fall i vårt land. Vi lever dock fortfarande i ett samhälle märkt av sitt patriarkala förflutna och många av dess gamla strukturer är fortfarande gällande. Frågan är dock hur oidipalkonflikten ter sig idag - i ett idealt och jämlikt förhållande mellan moder och fader. Fadern tar ju idag desto mer delaktighet i omsorgen av sina barn; polariserigen är inte längre så tydlig.

o

Idag genomsyras fäderna av Haimons principer i större utsträckning, till skillnad från Kreon som härskade över deras egna fäder. Jag misstänker av denna anledning att den oidipala konflikten enligt Fromms analys i många fall är relativt svag och i flera fall non-existent. Sålunda är slutsatsen att det jämlika samhället utgör den bästa medicinen mot neurosens utvecklande hos individen. Genusperspektivet i samhället får här en vidare betydelse; det handlar om individens psykiska hälsa lika mycket som om sociologi och politik.

I detta tror jag att den Rosenkorsiska filosofin kan gå i bräschen som ett avantgarde för dylik fortsatt utveckling genom sitt betonande på jämvikten mellan de eviga och arketypiska motsatserna, både i makrokosmos - i det Gudomliga eller kosmiska, i kulturen och samhället - men också i det mikrokosmiska perspektivet - i människans mognadprocess (individuation) mot vuxenlivet genom de rollmodeller som föräldrarna representerar och vidare inom individens egna feminina och maskulina sidor. Den alkemistiska principen om hieros gamos borde sålunda vara ledstjärnan för samhällets och individens framtida utveckling.

S.R.