Fama Fraternitatis - 1614

Wiewohl wir nun wohl wissen, daß es umb ein ziemliches noch nicht an dem, da wieder unserm Verlangen oder auch anderer Hoffnung mit allgemeiner Reformation divini et humani, solle genug geschehen, ist es doch nicht unbillich, daß, ehe die Sonne auffgehet, sie zuvor ein HELL oder dunkel liecht in den Himmel bringt und unter dessen etliche wenige, die sich werden angeben, zusammen tretten, unsere Fraternitet mit der Zahl und Ansehen des gewünschten und von Fr.R.C. fürgeschriebenen Philosophischen Canons, einen glücklichen Anfang machen oder ja in unserer Schätz (die uns nimmermehr aufgehen können) mit uns in Demut und Liebe genießen die Mühsamkeit dieser Welt überzuckern und in den Wunderwerken Gottes nicht also blind umbgehen.

Vi vet dock att det enligt vår åstundan och andras förväntningar efter någon tid kommer en allmän reformation av både gudomliga och mänskliga ting. Ty innan solen går upp, upplyses himlen av
MORGONRODNADENS ljus. I väntan på denna reformation församlas några få som med sitt antal skall utöka vårt brödraskap, höja dess anseende och stärka dess förhoppningar och ge de av Fr.R.C. föreskrivna Filosofiska Canons en lycklig begynnelse. I all ödmjukhet och kärlek skall dessa nytillkomna tillsammans med oss dela våra skatter, som aldrig skall förgås, och så lindra denna världens möda och inte längre vandra ovetande om kunskapen om Guds underbara verk.

Howbeit we know after a time there will now be a general reformation, both of divine and humane things, according to our desire, and the expectation of others: for it is fitting, that before the rising of the Sun, there should appear and break forth AURORA, or some clearness, or divine light in the sky; and so in the mean time some few, which shall give their names, may joyn together, thereby to increase the number and respect of our Fraternity, and make a happy and wished for beginning of our Philosophical Canons, prescribed to us by our brother R.C. and be partakers with us of our treasures (which never can fail or be wasted) in all humility, and love to be eased of this worlds labor, and not walk so blindly in the knowledge of the wonderful works of God.

Definition

Det brittiska ordenssällskapet Hermetic Order of the Golden Dawn och den tyska Frimurarlogen L'Aurore Naissante, vilket grundades i London 1888 respektive Frankfurt-am-Main 1807, delade på samma hebreiska namn Chevrah Zerach Bequr Aur, förevisat i gyllene gult vid bloggens huvud, vilket ordagrannt kan översättas till “Stigande Gryningsljusets Sällskap”. Denna tyska Rosenkorsiska Frimurarloge i Frankfurt, vilket måste anses vara det ursprungliga modertemplet till GOLDEN DAWN, kallade sig på tyska även Loge sur Aufgehenden Morgenröthe, vilket kan översättas till “Gryende Morgonrodnadens Loge”. Detta skiljer sig åt från den engelska seden att översätta orden Bequr Aur till “Golden Dawn” eller “Gyllene Gryningen”. Med anledning av Rosenkorstraditionens tyska ursprung är en mer korrekt översättning av Bequr Aur, genom franskans L'Aurore Naissante och tyskans Aufgehenden Morgenröthe, inget annat än GRYENDE MORGONRODNADEN. Denna hänvisning till ett stigande gryningsljus, morgonrodnad eller aurora är en klar hänvisning till den allmäna reformationen omnämnt i det ovan citerade stycket från Fama Fraternitatis. Denna blogg har dock valt att behålla den försvenskade anglo-saxiska termen GYLLENE GRYNINGEN för att denna, invand som den är, lättare associeras med den Rosenkorsiska tradition som här ämnas att framställas.

Licht, Leben, Liebe

torsdag 7 augusti 2008

Omvändelsens natur

o

En av de största svagheter vi människor har är att vi är benägna att ta våra egna sanningar för den absoluta sanningen, trots att vi under vårt liv byter våra grundföreställningar ett flertal gånger. Jag har själv varit en övertygad ateist. Likt många ateister föraktade jag den kristna religionen och såg i synnerhet föraktfullt på religiösa människor såsom ”svaga”.
o
Jag har dock ändrat min uppfattning och sedermera själv blivit omvänd. En omvändelse till det andliga är, liksom de gamla pietisterna på 1700-talet hävdade, en pånyffödelse; den gamla personligheten dör och en ny träder i dess ställe. Därav mitt användarnamn ”Sincerus Renatus” som översätts till ”ärligt pånyttfödd”. Idag är jag övertygad om den andliga tillvaron och på Guds existens, och på min egen villfarelse i mitt tidigare liv. Jag hoppas innerligt att min nya trosföreställning är en vetskap, men jag försöker upprätthålla en ödmjukhet och intala mig själv om att jag kan ha fel. Jag är dock den förste att erkänna att jag ofta misslyckas i detta.

Det är vanligt att ungdomar eller unga vuxna frigör sig från sina föräldrars religiösa tro, precis som de frigör sig från det mesta av sina forna vuxna föregångsbilders föreställningar om världen och vad det är att vara människa. Det är en naturlig del av adolescensen att ta avstånd från vad andra har lärt en att ta för givet eller vad man har blivit indoktrinerad som liten att tro på, såsom den kristne Guden (eller någon annan Gud). Detta tycker jag är ett uttryck för en sund andlig utvecklingspsykologi.

Jag är själv uppvuxen i en katolsk familj (dock inte överdrivet religiös) som tvingade mig som liten att gå i kyrkan, söndagsskola och konfirmera mig. Ett tag accepterade jag de vuxnas syn på Gud och Jesus men när jag trädde in i tonåren tog jag helt avstånd från alltihop och blev en hatisk ateist och disillusionerad misantrop. Så här fortsatte det tills jag var 26 år då jag blev omvänd till en modernare form av religiös tro, som inte baserade sig på heliga texter utan på den mystika och esoteriska vägen. Plötsligt gick det att kombinera en modern rationell och ”vetenskaplig” syn med den andliga, till skillnad från den blinda och inlärda tro som min moder stod för.

Eftersom jag av någon outgrundlig anledning tidigt identifierade mig med de gamla Rosenkorsbröderna så sökte jag mig från första stund till deras moderna krets (eller kretsar). Genom Golden Dawns magiska system av rituell invigning och till slut ett upptagande till dess inre Rosenkorsiska cirkel har jag efter en lång resa funnit mig tillbaka till min gamla och ”medfödda” religion, kristendomen. Idag när jag dock inte den allmäna och exoteriska synen på min religion som jag fick ta del av genom min familj och den katolska kyrkan. Idag hyser jag en, enligt min egen åsikt, mer mogen syn på de kristna mysterierna utifrån en esoteriskt kristen referensram. För min egen del har alltså cirkeln slutits.

Denna långa och mödosamma andliga resa tror jag är sund att ta; att gå från traditionell tro mot ateism till ett mognare och eget förhållningsätt till det andliga. Jag misstänker (utan att jag har något empiriskt belägg för detta) att när en människa i vuxen ålder blir omvänd till det andliga livet det mycket sällan tar slut, att det är ett beslut som är noggrant övervägt utifrån en rationell och mogen beslutsprocess.

Anledningen till omvändelsen är naturligtvis mycket personlig och har en hel del att göra med den egna historien. Men när man väl har blivit omvänd är det mycket svårt att längre tänka som man har varit van vid fram tills omvändelsen; det är sannerligen en pånyffödelse. Denna process symboliseras inom Tarot av dess 12:e Nyckel, eller ”Den Hängde Mannen”.

© Tomas Stacewicz

Denna symbol förevisar en situation som är snarlik den om Jesus upphängd uppå korset. Den erinrar också om Oden inom den nordiska mytologin som hände sig på Livsträdet Yggdrasil för att därigenom ernå visdom och kunskap om runornas hemlighet. Eller om Ordets hemlighet. Skapelsens hemlighet. Sålunda förevisar illustrationen nedan en människa som mediterar på Världen och ser den för vad den är, ej såsom människor vanligtvis ser den. Genom uppoffring och omvändelse når han upplysning. Han hänger dessutom på ett fast fundament i sin nya och omvända övertygelse.

Sedan jag hamnade i min personliga omvändelse, vilket närmast kan liknas vid en ”frälsning” av religiösa proportioner, har jag aldrig sviktat i min tro på den ockulta världsåskådningen. Inga materialistiska argument överhuvudtaget kan få mig att vända tillbaka från återvändandets väg. Så länge som min värld verkar som om ockulta krafter och andlighet, och t.o.m. en Gudomlig kraft, existerar kommer jag även att anpassa mina trosföreställningar efter detta. Naturligtvis inser jag att mina förutfattade föreställningar påverkar hur jag upplever världen, men så är det ju för alla.

Tanken på att förlora min andliga övertygelse är mycket främmande för mig och jag kan som sagt inte se några faktorer som skulle kunna inverka på denna. En spekulation från min sida är att det nog är svårare att släppa en andlig omvändelse (i alla fall en som har skett i vuxen ålder och alltså inte baserar sig på vana och indoktrinering) och bli materialist/ateist än det motsatta.
o
Dock finns det ett fenomen på den andliga vägen, i alla fall om man är seriös i sitt andliga sökande, som av Johannes av Korset så passande har beskrivits såsom ”Själens mörka (eller dunkla) natt”. De flesta andliga sökare (i synnerhet om de har en fallenhet för mystik) måste ta sig igenom denna sin största frestelse eller prövning. Detta symboliseras av den Hängde Mannens uppoffring och lidande, som garanterat medföljer en omvändelse, för att kunna ernå sin upplysning.
o
Man kan kort sammanfatta själens mörka natt som att man från att ha varit mycket inspirerad och känt en oerhörd meningsfylld värld och ett meningsfyllt liv med Gud plötsligt bara tappar alltihop, känner sig övergiven av Gud, inte kan finna meningen längre, tappar orienteringen, blir djupt deprimerad, självföraktande, etc. I detta tillstånd är det ganska lätt hänt att man kan lämna det andliga livet; även om man fortfarande hyser en tro på Gud så lämnar man det aktiva sökandet och processen av personlighetsutveckling avstannar.

Man faller i praktiken ofta tillbaka till ett materialistiskt förhållningssätt (även om man fortfarande kan hysa en Gudstro någonstans i bakhuvudet) eller lämnar sin religion för någon annan religiös tro. Följer man istället en esoterisk skola är det inte ovanligt att man lämnar den för någon annan tradition, kanske från en helt annan världsdel eller kultur.
o
Det går inte riktigt förklara varför man hamnar i detta tillstånd. Liksom med många ting som har med psyket att göra utvecklas människan i faser och själens mörka natt är en sådan fas på den andliga vägen där man måste tvingas att möta sina djupaste skikt genom introspektion, vilket ofta innebär att vi blir varse om våra neuroser och rädslor. Här är själavård kombinerat med psykoterapi en möjlig väg ut ur natten, eller i alla fall ett hjälpmedel att härda ut. Det är viktigt att tala ut med någon man har förtroende för och som inte är dömande vis avi ens andliga sökande natur.
o
Man kan tvingas gå igenom detta stadium ett flertal gånger; ofta finns det lättare varianter av den mörka natten man kan återkomma till men som regel går man igenom en ”verklig” natt som närmast är avgrundsdjup. Även Mäster Jesus Kristus upplevde det samma, först på skärtorsdagsnatten i Getsamene (när hans bön inte blev hörd) och sedan uppå korset när han kände sig övergiven av sin Fader.
o
Alla har vi vårt eget kors att bära och för vissa kan den utgöra en alldeles för stor börda. I sådana fall kan man av rädsla överge den andliga vägen; kasta av sig korset. Jag har själv varit där (upprepade gånger) men har aldrig tappat tron på Gud och den andliga tillvaron, men har i detta tillstånd som regel tappat tron på min egen styrka att framhärda och värdighet att emottaga nåden.
o
S∴R∴

1 kommentar:

99 KNIVES. sa...

Som återkommande läsare var det kul att hitta ett inlägg om din egen personliga resa som också sammanfaller med min egen på många plan; den tidigare frånvaron av Gudstro, vägen tillbaka till Kristus och den upplysande förklaringen av "Själens mörka natt" vilken belyser och svarar de frågor jag själv haft om den vågiga vägen i Anden!