Fama Fraternitatis - 1614

Wiewohl wir nun wohl wissen, daß es umb ein ziemliches noch nicht an dem, da wieder unserm Verlangen oder auch anderer Hoffnung mit allgemeiner Reformation divini et humani, solle genug geschehen, ist es doch nicht unbillich, daß, ehe die Sonne auffgehet, sie zuvor ein HELL oder dunkel liecht in den Himmel bringt und unter dessen etliche wenige, die sich werden angeben, zusammen tretten, unsere Fraternitet mit der Zahl und Ansehen des gewünschten und von Fr.R.C. fürgeschriebenen Philosophischen Canons, einen glücklichen Anfang machen oder ja in unserer Schätz (die uns nimmermehr aufgehen können) mit uns in Demut und Liebe genießen die Mühsamkeit dieser Welt überzuckern und in den Wunderwerken Gottes nicht also blind umbgehen.

Vi vet dock att det enligt vår åstundan och andras förväntningar efter någon tid kommer en allmän reformation av både gudomliga och mänskliga ting. Ty innan solen går upp, upplyses himlen av
MORGONRODNADENS ljus. I väntan på denna reformation församlas några få som med sitt antal skall utöka vårt brödraskap, höja dess anseende och stärka dess förhoppningar och ge de av Fr.R.C. föreskrivna Filosofiska Canons en lycklig begynnelse. I all ödmjukhet och kärlek skall dessa nytillkomna tillsammans med oss dela våra skatter, som aldrig skall förgås, och så lindra denna världens möda och inte längre vandra ovetande om kunskapen om Guds underbara verk.

Howbeit we know after a time there will now be a general reformation, both of divine and humane things, according to our desire, and the expectation of others: for it is fitting, that before the rising of the Sun, there should appear and break forth AURORA, or some clearness, or divine light in the sky; and so in the mean time some few, which shall give their names, may joyn together, thereby to increase the number and respect of our Fraternity, and make a happy and wished for beginning of our Philosophical Canons, prescribed to us by our brother R.C. and be partakers with us of our treasures (which never can fail or be wasted) in all humility, and love to be eased of this worlds labor, and not walk so blindly in the knowledge of the wonderful works of God.


Det brittiska ordenssällskapet Hermetic Order of the Golden Dawn och den tyska Frimurarlogen L'Aurore Naissante, vilket grundades i London 1888 respektive Frankfurt-am-Main 1807, delade på samma hebreiska namn Chevrah Zerach Bequr Aur, förevisat i gyllene gult vid bloggens huvud, vilket ordagrannt kan översättas till “Stigande Gryningsljusets Sällskap”. Denna tyska Rosenkorsiska Frimurarloge i Frankfurt, vilket måste anses vara det ursprungliga modertemplet till GOLDEN DAWN, kallade sig på tyska även Loge sur Aufgehenden Morgenröthe, vilket kan översättas till “Gryende Morgonrodnadens Loge”. Detta skiljer sig åt från den engelska seden att översätta orden Bequr Aur till “Golden Dawn” eller “Gyllene Gryningen”. Med anledning av Rosenkorstraditionens tyska ursprung är en mer korrekt översättning av Bequr Aur, genom franskans L'Aurore Naissante och tyskans Aufgehenden Morgenröthe, inget annat än GRYENDE MORGONRODNADEN. Denna hänvisning till ett stigande gryningsljus, morgonrodnad eller aurora är en klar hänvisning till den allmäna reformationen omnämnt i det ovan citerade stycket från Fama Fraternitatis. Denna blogg har dock valt att behålla den försvenskade anglo-saxiska termen GYLLENE GRYNINGEN för att denna, invand som den är, lättare associeras med den Rosenkorsiska tradition som här ämnas att framställas.

Licht, Leben, Liebe

fredag 25 september 2009

The purpose and meaning of Grade Sashes


Now and then questions has been raised against the use of sashes or grade badges in the Golden Dawn, as these, according to some critics, are only supposed to reflect and gratify the needs of the ego. Others object against the use of sashes as these have an unnecessary freemasonic feel to them. They say that it suffices with wearing the black T-robe and the nemyss (or Egyptian head dress). Some people hold the opinion that Grade badges have no magical purpose at all.

These propositions seems to be yet another examples of all these modern inventions and opinions infesting the contemporary Golden Dawn community, created and maintained by individuals with absolutely no sense of context in history and tradition. Yes, certainly the use of sashes and badges has a freemasonic tradition behind it. But as a traditionalist I simply cannot see any problem with this freemasonic connection. Freemasonry is an integral part of the Western Mystery Tradition, and rightly so. The Golden Dawn can trace some of its roots in freemasonry, as can most authentic Rosicrucian currents. Rosicrucianism and freemasonry has been merged together since at least the 18th Century.

A Golden Dawn Temple ceremony
(Masks are worn to protect the identity of members)

Years ago I received an oral tradition which plainly stated that in the original Order (i.e. the pre 1940’s) one could put on the robe in ritual and regular meetings but was always required to wear the sash of the Grade. In plain text, you could be at a Temple meeting without your robe but always had to wear the sash in a freemasonic fashion. This is born out when reading unpublished versions of the Ritual “Z-1”, as in extant Whare Ra copies of that document.

So in my opinion it’s obvious that the originators and early members of the Golden Dawn regarded the sashes of the Grade as having a higher importance than either the robe or the nemyss. In original Golden Dawn documentation the use of robe and head wear is optional while the use of grade insignia is mandatory. Reading the famous Cypher Mss. you won’t find any references to either robes being worn by other than the officers, nor of any use of nemysses. But you will find many references there to Grade sashes. Thus simply by following documented evidence the Golden Dawn tradition obviously lays great emphasis on the sash, more so than on any other regalia or clothing worn by members.

The Outer Order Sash of the Golden Dawn

The reason for this emphasis is not simply about proudly “flashing” with your Grade, or sashes wouldn’t have been put into use in the Golden Dawn in the first place. The Golden Dawn tradition has always been a highly pragmatic tradition, and you can be sure of that if anything is used there is has a magical purpose. Although I can recognize the danger of inflating the ego with Grade badges or insignia I believe the reason behind it is about something completely different. I thus hold that there is much more psychology and magic behind the use of insignia in the Golden Dawn than meets the eye in the first analysis.

In the Occident there has developed initiatic systems of different kinds. They confer Grades and believe in gradual or progressive development. Compare this with going through school. If you dispute the need or significance of Grade insignia, you must also dispute the need for the initiatic system itself in my opinion. Contrary to this notion I hold that we should take our initiatic system very seriously. Try to imagine freemasons not wearing aprons; it should be equally natural to wear Grade badges in the Golden Dawn. Wearing insignia only becomes a problem when you allow yourself to make a problem out of it. In my own experience of freemasonry most members don’t apply any “egoic” value in wearing grade insignia. On the contrary, I would feel quite “naked” or out of place if I didn't wear my sash, collar and apron in Lodge. This feeling should equally apply to being in Temple without your Grade sash.

Swedish freemasonic Johannis Lodge

Receiving and having the right to wear Grade insignia is the mark of progress and the symbolical “pay-off” for the hard toil which comes with Grade work. In my opinion, in a magical and alchemical initiatic mystery school the members deserve this recognition. It is not about “ego” per se, it’s about being recognized and acknowledged for the hard work being done. It gives a natural status or standing within the group; peer recognition. As all humans members of an initiatic society, such as the Golden Dawn, need encouragement and it comes naturally with wearing the ensign of your current achievements. This is especially important for the members of lower Grade. This recognition and acknowledgment eases the pain somewhat of the heavy workload being done, and gives incitement for further progress. But over time and with spiritual progress, the need for this recognition lessens considerably. But as with all magical and theurgical practice, outer symbols and tools are used to help the will and heighten the senses. Even in this respect. Over time the need for these external tools becomes less important.

Not only the Golden Dawn but also most modern mystery schools in the West have a partial origin in freemasonry. Although the system of initiation has older origins, the tradition of wearing insignia mainly comes from freemasonry. I am a freemason myself, an initiate of the Swedish Rite, but have never experienced any ego attached to a particular badge. The feeling of fraternity is there regardless of degree. An X° Mason can sit beside a I° and the feeling of genuine mutual recognition and genuine fraternity is still there, or even more so because of difference in degree. Often elder members give good counsel to the “younger” members, which is greatly appreciated and creates stronger bonds between junior and senior members.

Swedish Freemasonic Templar Sash

This is also my experience of the particular branch of the Golden Dawn that I belong to. There is a sense of equality and informality amongst initiates, although Grades are recognized and due respect is given to higher initiates. But with respect and attainment comes also a great responsibility. It is the work of the more advanced members to help and serve the “lesser fortunate” members. Wearing your badge reminds you of your obligation as an initiate, to work for your spiritual advancement and to guide others in their advancement. Wearing a Grade badge is as much recognition of your current “status” or position on the map of spiritual progress, as it is a reminder of you having to keep working on that further advancement and remaining in a continual progress.

In my opinion, and from my own and other individuals experience as newly recepiated or initiated members, one has as a Neophyte or Apprentice a great need (conscious or unconscious) to know what Grades one’s brothers and sisters are having; one naturally seeks the companion of “more advanced” members to receive counsel and advice as well as the opposite, seeking the company of lower Grade members to find a common ground for friendship.

Through the custom of wearing Grade badges one avoids unnecessary questions of which Grade one belongs to. In my experience, seeing the Grade of each member makes Grades considerably less hyped. I would say that under the most optimal conditions (i.e. a context which does inspire spiritual progress), and in an Order with a genuine fraternal and loving culture, wearing Grade badges lessens the risk of inflating the ego.

So in my opinion, based on my own experience, Grade badges are more “charged” with importance amongst newly initiated and of lesser Grade, compared to Adepts, in normal human social exchange. In my experience senior members are often more laid back when it comes to titles and insignia. At least this should be the case in a well functioning initiatic society that does manage to advance its members spiritually through the Grades.

The Sash of an Adept of the Golden Dawn

On the other hand I would say that on the inner planes Grade and spiritual rank do matter and is more important amongst spiritual beings of lower hierarchies, such as the Elemental kingdoms and Planetary Spirits, the Qlippoth, etc. I would recommend a read of Dion Fortune’s Psychic Self-Defence in this instance. To rule the Elemental Kingdoms and the Shells you have to have a good spiritual standing to exert dominion. And Grade badges do flash considerably on the inner planes, especially the insignia of an Adept. So as a King or Queen clothes him- or herself in the royal garbs, so does the Adept clothe him- or herself with the badges and jewels of an Adept – i.e. as the King and Queen of the Elements.

I am therefore against the notion or proposition recently made that officers shouldn’t wear their Grade badges in ritual and Temple. Some people hold the opinion that mixing personal and official insignia somehow would confuse the candidate, or even the magical currents. This is a strange view in my opinion. To be honest I really cannot follow the logic that there should be a conflict between being a person and holding a office. On the contrary, the office requires a person or subject to animate it. In Swedish freemasonry officers do wear the aprons of the office, but always in combination with their personal sash. Basically it boils down to that you are your Grade but assume or wear the office as a additional responsibility. This can be compared to assuming a Godform (which basically what holding a office is all about in the Golden Dawn); on one hand the Godform uses your particular sphere of sensation as a vehicle for its manifestation, and on the other your personal willpower is the principle which keeps the Godform in place and under control. Thus, there is no conflict at all, neither in symbology nor magically current wise. On the contrarary, I hold that wearing a Grade sash magically enchances the office being worn.

A Golden Dawn officer
(Masks are worn to protect the identity of members)

So in conclusion all symbols worn have a magical and theurgical, i.e. spiritual purpose. On the other hand there is much in spiritual progress that can create hyperbole and narcissism. Not just Grades and badges, but the magical terminology and mechanism itself. In the very nature of progress lies also the potential seed for downfall. But this is a risk one has to take with all progress, spiritual or non-spiritual. Being conscious of this is required and one should always ask oneself why one has the need of wearing Grade badges and receiving recognition for it. But with this awareness comes also a great potential for self-knowledge.


tisdag 15 september 2009

Den schizoide magikern – ett psykologiskt perspektiv på själens mörka natt


Senaste tiden i mina studier av psykoanalys har jag fördjupat mig i den schizoida eller schizofrena personligheten, i synnerhet den som har utvecklats av den brittiska psykoanalytiska skolan. Jag har ofta jämfört denna kunskap mot min redan förvärvade kunskap om esoterikens läror, från Qabalah och Hermeticismen. Följaktligen har jag dragit vissa slutsater utifrån detta och fått vissa andliga fenomen belysta genom denna för mig ”nya” kunskapstradition. I detta har jag använt mig av mina egna personliga erfarenheter, dels av min egen andliga eller initiatoriska process och dels av mina studenters. Jag vill därför belysa vissa av mina slutsatser med allmänt beskrivna exempel, som lika gärna kan handla om mig själv som om någon annan.

Denna essä är en uppföljare till min förra som jag har kallat Personlighetens kärnor och Qabalah, där jag har redogjort för och utvecklat vissa tankar kring de schizoida och melankoliska karaktärerna. I den förestående essän kommer jag att fördjupa mig i den schizoida personligheten och hur ett sådant förhållningsätt kan påverka ens sätt att se på de hermetiska mysterierna och den magiska praktiken. Därför är det väl att studera den inledande essän innan man går vidare i sin läsning.

Först vill jag definiera vissa psykologiska termer innan jag övergår till min analys av andliga eller ockulta och initiatoriska fenomen. Begreppen schizoid och schizofren har ungefär samma innebörd, dvs. den om ”klyvnad”. I detta fall handlar det om klyvnad av personligheten. Denna klyvnad sker både i ”vertikal” och ”horisontell” riktning, men avser främst en klyvnad mellan själ och kropp, mellan tankar och känslor, snarare än en klyvnad av personligheten i olika identiteter, även om tendenser av det senare också existerar.

Det schizoida och schizofrena tillståndet är blott skalor eller grader som i grunden uttrycker samma problematik, där det förra utgör en serie av neurotiska försvar medan det senare betecknar psykos eller det psykiska sammanbrottet efter att de neurotiska försvaren har misslyckats i sitt uppsåt. Schizofreni är dock inte det samma som ”multipel personlighet”, dvs. en uppsplittring av personligheten i olika identiteter eller självständiga personligheter som kämpar om samma kropp (vilket förklarar den mesta beskrivningen av ”demonbesatthet”), utan är en extrem form av klyvning mellan jaget å ena sidan och den yttre världen å den andra, vilket även omfattar en klyvning och förkastande av kroppen och av känslolivet.

Det existerar även ett gränsland i det schizoida tillståndet – inom diagnostiken ofta refererat till som ”borderline” – där det både finns neurotiska och psykotiska drag. I vardagligt tal refererar man till en sådant tillstånd såsom gränspsykotiskt. Det är en person som brottas med mycket starka neurotiska försvar men som samtidigt har tydliga drag av förföljelsemani eller paranoia. Dessa personer brukar man i allmänhet föga smickrande kalla för patienter med ”tidig personlighetsstörning”.

En schizoid person på en neurotisk nivå är oftast en ”huvudfoting”, dvs. någon som starkt övervärderar sin hjärna istället för sin kropp. Med andra ord lägger den schizoide stor vikt vid sina intellektuella förmågor framför sitt känsloliv. Dualismen mellan själ och kropp är tydligt som ett grundläggande förhållningssätt. I svårare fall leder detta till en störd kroppsuppfattning, i synnerhet när det angränsar psykosen.

Samtidigt är det min egen erfarenhet att schizoida personer sällan är speciellt andligt intresserade, även om de är vana vid självgranskning och att vara självmedvetna genom sin i grunden introverta natur. Istället lägger de all betoning på förnuftet och logiken, och ett naturvetenskapligt tänkande. Många vetenskapsmän inom naturvetenskapen är schizoida. Den schizoide tror endast att det existerar som logiskt kan förklaras, mätas och vägas. Den schizoide är därför i grunden en materialist. Förklaringen till detta tror jag är att andlighet förutsätter en god relation till sitt känsloliv och till intuitionen, dvs. ett gott förhållande till det omedvetna. Hos den schizoide är själva problematikens kärna just klyvnaden mellan det medvetna och det omedvetna, mellan jaget och detet.

En annan förklaring till avsaknaden av andlighet – en tro på något högre – är att det ofta finns en överdriven känsla av själtillräcklighet eller självgodhet. Om det egna jaget är tillräckligt så behövs igen Gud. Själva tanken om att underkasta sig en gudomlig vilja är sålunda absurd för många schizoida personer. Tanken om ett öde är likaledes absurd, då den går tvärt emot föreställningen om att människan själv formar sitt öde; en god eller stark man är sin egen lyckas smed.

Det finns ofta snedvrida uppfattningar i det schizo-paranoida tänkandet om vad som utgör styrka hos en individ. Det är att alltid ha överläget i alla sociala situationer; det är bättre att dominera sin omgivning än att låta andra dominera en själv. Denna form av ofta stark narcissism kan i extrema eller patologiska fall leda till det som vi vanligtvis kallar för ”psykopati”. Sålunda finns alltid fienden utanför det schizoida jaget, aldrig hos det egna självet. Till skillnad från melankolikern, som riktar sin agression inåt och mot självdestruktivitet, är den schizoide alltid utåtagerade om han känner sig hotad eller inträngd i ett hörn. Och även om vi kan tolka den psykopatiske eller paranoide personens utåtagerade som ett uttryck för plötslig aggression är det ofta mycket medvetna handlingar som utarbetar och kallt kalkylerar fram den bästa strategin vid en given situation.

Sålunda är den schizoide egentligen inte speciellt spontan eller impulsstyrd person, förutom kanske när den närmar sig psykosen. Tvärtom är han (jag använder genus ”han” i detta sammanhang då schizoida ofta är män enligt min egen erfarenhet) ofta mycket disciplinerad. Det finns ofta ett tvångsmässigt eller ett ritualistiskt element i denna disciplin, även om tvångsmässighet egentligen är den melankoliskes domän. Men det är en form av fobisk tvångsmässighet, dvs. en ångst för en utomstående attack.

De främsta försvaren hos den schizoida personligheten är dels klyvning (eller ”splitting”) och dels projektiv identifikation. Klyvningen anses av psykoanalysen vara den allra första avvärjningsmekanism som det lilla nyfödda spädbarnet tar till i sitt möte med omvärlden. Det är den mekanism som tar ur barnet ur symbiosen, fördriver det från ”Edens Lustgård”. Det är här förställnignen om ett ”jag” och ett ”du” bildas. Det leder också senare mot en uppfattning eller förställning om en jag-identifikation i motsatt förhållande till den egna kroppen, såväl som mot omvärlden. Detta är den ”vertikala klyvningen”.

Klyvningsprocessen sker dock även ”horisontellt”, dvs. genom att vi skiljer på det som är ”ont” och det som är ”gott”, det som är ”mörkt” och det som är ”ljust”, etc. Detta sker också nästan omdelbart efter förlossningen, därav lustiga psykoanalytiska begrepp såsom ”det onda bröstet ” och ”det goda bröstet”, etc.

Denna klyvning av världen, denna i grunden dualistiska världsbild som går både vertikalt (mellan själ och kropp, mellan det inre och det yttre) såväl som horisontellt (mellan det som är gott och det som är ont) utgör vad som inom Melanie Kleins teori kallas för den schizo-paranoida positionen. Alla människor går igenom denna ”fas” i utvecklingen men tyvärr stannar många även kvar i den, vilket föranleder en del av dem att söka sig till mysterierna av olika personliga skäl – delvis som ett desperat sökande efter självbot.

I detta schizoida tillstånd eller fas har vi svårt att se både positiva och negativa aspekter inom samma person. Vi kan bara se ”ett antingen eller” istället för ”ett både och”. Detta gäller även när vi granskar oss själva, dvs. såsom schizoida kan vi eller vill vi inte se på oss själva som antingen goda eller onda utan endast som endera och i det schizoida tillståndet vill vi som i ett uttryck för självförsvar endast se det goda inom oss. Härav tar den schizoide till den andra avvärjningsmekanismen – den projektiva identifikationen.

Genom en kombination av klyvning och projektiv identifikation avspjälkar den schizoide sina dåliga eller onda sidor och projicerar ut den över sin omvärld, över sina medmänniskor. Istället för att se dessa sidor hos sig själv ser han det i sin nästa. Och han gör det till så pass grad och övertygande iver att denne bokstavligen för över sina negativa egenskaper i den andre så att denne andre agerar ut en känsla som inte är dess egen utan till sitt ursprung den schizoides. Sålunda har de schizoida en mycket god förmåga, i synnerhet om de har utvecklat starka patologiska schizoida drag, att väcka starka känslor inom oss som känns främmande, som om de invaderar oss med känslor som vi sedan agerar ut gentemot dem. Därigenom bekräftar vi det onda ”inom oss” gentemot den schizoide; det blir objektivt sant för den schizoide att det är oss det är fel på och inte han själv. Därav att patologiskt schizoida personer får oss att känna oss osäkra på oss själva och ofta illa till mods.

Den schizoide å andra sidan kämpar ständigt med rädslan – fobin – att bli invaderad av oss, att vi skall utplåna deras existens genom vår närvaro och vår inkräktande personlighet. Den egna grandiosa självbilden döljer en mycket svag jagidentitet och självkänsla i grunden. Därav denna rädsla för implosion, av utplåning och av död. Denna rädsla riktas till utifrån kommande intrång, inte som om den kom inifrån. Detta är det schizoida försvarets essens. För att skydda det egna bräckliga jaget demonieras yttervärlden och görs förföljande. Inom detta skal av isolering byggs fantasier – imagon – upp av grandiositet för att kompensera för denna brist på en reell självkänsla.

Sålunda dras de schizoida med en inre osäkerhet. Den melankoliske personen dras också med bördor av inre osäkerhet men denna grundar sig inte på en egentlig jagsvaghet. Tvärtom är melankolierns jag ofta starkt – patologiskt (neurotiskt) för starkt. Melankolikern har utvecklat ett tydligt och öppet självförakt och dåligt självförtroende, eller låg självkänsla, som orsakas av starka skuldkänslor och en upplevelse av att vara värdelös. Denna känsla hos melankolikern har sin rot i överjaget – psykoanalysens term för samvetetet. Den schizoide däremot har ett svagt jag som denne måste skydda till vilket pris som helst. Den schizoide har inget väl utvecklat överjag, och det överjag som eventuellt har utvecklats spjälkas av och projiceras i stället ut i omvärlden. Denna brist på överjag-funktion ger en förklaring till det psykopatiska draget hos vissa patologiska schizoida individer. I ytterlighetsfall utvecklas den sociopatiske karaktären – den kriminella personlighetet som drivs av devisen ”bättre att äta än att ätas”.

I detta sammanhang har jag funnit R.D. Laings bok Det klyvna jaget som i synnerhet intressant. I denna bok utvecklar Laing en teori om det ”falska” jagsystemet som byggs upp i kontrast till det ”sanna” jaget. Laing kallar det som resulterar ur processen av klyvning mellan det ”falska” och det ”sanna” jaget för det ”substanlösa jaget”. Det är substanslöst därför att det har skiljt ut sig från sin kropp. Istället associeras kroppen med det falska jaget. Det falska jaget är den personlighet som har byggts upp och som sedan tidiga uppväxtår har vuxit fram i anpasslighetens namn och under en ontologisk (existentiell) otrygghet. Men bakom denna ytliga fasad av anpassning har den schizoide hållit gömt och skyddat sitt ”sanna” jag från tillintetgörelse.

För att skydda sitt inre och sanna jag låter den schizoide sitt falska jag – sin falska person (ordet ”persona” kommer ur grekiskan och betyder ”mask”) – tillsammans med kroppen utföra handlingar som är tillrättalagda men som inte röjer det sanna jagets ”natur” eller intentioner. Skapandet av detta falska system av jag-uttryck utgör dock ett dubbeleggat svärd, ty samtidigt som det är skapat eller ämnat att utgöra en barriär eller skydd för det egna och gömda jaget från att bli invaderat av andra personer så tar eller stjäl det egenskaper och beteenden från andra personer just som det inte kan ta några intryck från det inre och sanna jaget eller självet. Detta gör även det falska jaget – och i förlängningen kroppen – till en fiende mot det sanna jaget. Sålunda bygger den schizoide med falsk jag-apparat upp en rädsla och fobi mot delar av sig själv som den söker att hålla på avstånd från sitt inre jag. Därav extrema former av dualism och avspjälkning mellan kroppen och själen.

Det faller som ganska så självklart att detta falska jag-system drivs av en extrem rigiditet och är helt i avsaknad av spontanitet, eftersom det endast är en efterapning av andra personers beteenden som den spelar upp på ett närmast tvångsmässigt och komiskt sätt. Sålunda utvecklar det falska jag-systemet upp karikatyrer av de personer det försöker att emulera. Men samtigt så är det helt utan substans – det är dött. Naturligtvis utarmar det även det sanna jaget, enligt Laings sätt att se på det hela, då det vägrar att låta det innersta självet att ta några som helst intryck av den hotfulla yttervärlden. Det ”sanna” jaget blir sålunda på sikt ”uttorkat”.

Som en kontrast till detta beskriver Laing det ”substantiella jaget”, dvs. det jag som känner sig som ett med sin kropp – som inte gör någon direkt skillnad mellan kroppen och själen. Detta är det ”friska” tillståndet medan det subtanslösa jaget utgör det ”patologiska”. Enligt Melanie Klein övergår också den schizo-paranoida positionen till slut i de flesta fall till den depressivt-integrativa. Det är här som dualismen upplöses och motsatserna förenas eller integreras. Barnet kan nu se både det onda och goda i en och samma person, och i sig självt. Detta föranleder utvecklandet av dels ett starkt och självsäkert jag, samtidigt som överjagsfunktionen tillåts att utvecklas till fullo med medföljande känslor av skuld.

En integrerad person kan se goda och onda handlingar hos sig själv och strävar efter att bättra sig och botgöra sina tidigare onda handlingar som föranleddes av det föregående schizo-paranoida tillståndet av utåtriktad aggression och sadism mot föräldrarna. Den depressivt-integrativa personen är också en substantiell person i den bemärkelsen att hon har nått en integration mellan psyke och soma, mellan själ och kropp.

Samtidigt påpekar Laing intressant nog, när han problematiserar det hela, att det substantiella jaget inte är ett odelat nöje, ty detta jag jämställer ett trauma mot kroppen som om det vore ett trauma mot själen. Sålunda är det substantiella jaget mycket mera uppbundet med och i ett starkt beroendeförhållande till sin kropp i jämförelse med det substanslösa jaget som genom sin distans till det kroppsliga inte tar skador eller sjukdomar i kroppen på så stort allvar eftersom dessa ändå inte kan komma åt det inre och avskiljda jaget. Sålunda upplever ett substantiellt jag en fysisk misshandel som ett betydligt större övergrepp och själslig kränkning jämfört hur den substanslöse upplever samma situation. Jämför här med det stoiska förhållningssättet och i synnerhet Epiktetos läror.

Det är dock, anser jag, i ett tillstånd av förlikning mellan soma och psyke som en sann andlighet kan utvecklas, dvs. när själen står i en naturlig förbindelse till kroppen. Men samtidigt som det inte existerar någon egentlig dualism mellan själ och kropp, ande och materia, så är det en hermetisk grundtanke att Jaget till sin inneboende natur inte är det samma som den fysiska materien. Sålunda lär den hermetiska studenten sig att inte skapa en identifikation med sin kropp, och inte heller med sina emotioner. Ty såsom jaget äger sin kropp och sina känslor så är det ändock inte sin kropp och sina känslor. Det är så mycket mer eller större än den fysiska kroppen och de sinnliga känslorna. Alltså är ett hälsosamt förhållningsätt enligt det hermetiska sättet att se på det hela varken det som efterföljs av det substanslösa eller det substantiella jaget, utan snarare en balans mellan dessa två ytterligheter.

Samtidigt är jag ganska övertygad om att andelen ”schizoida personligheter” (jag skriver här med citattecken då jag med en schizoid personlighet täcker in allt från schizoida tendenser eller drag till en fullt utvecklad schizo-paranoid karaktär) inom det ockulta samhället är i majorietet i förhållande till melankolikerna. Detta kan förklara de många stridigheter som har försigått mellan olika fraktioner inom både de rosenkoriska såväl som de frimureriska samhällena. Enligt min mening och erfarenhet är de flesta namnstarka ordenssällskap inom Golden Dawn-traditionen i händerna på starka narcissister och paranoiker, dvs. schizoida individer. Att sådana individer ofta hamnar i maktpositioner är inte särskilt märkvärdigt eftersom samma tendenser kan ses i så gott som samtliga mänskliga organisationer; den ideala chefstypen är om inte psykopatisk definitivt schizoid.

Sålunda finner man inom organisationer, såsom de hermetiska och de som kallar sig för ”Golden Dawn”, en överrepresentation av schizoida neurotiker till personligheter. Vem har inte hör talas om magikers stora egon? Tyvärr ger inte den elakartade schizoida personligheten en så speciellt bra förutsättning för den initiatoriska processens lyckliga utgång, bortsätt från den ständiga faran att blåsa upp sitt ego som ett led av den tillförda magiska kraften eller tillströmningen av L.V.X. Istället för att bruka sig av detta L.V.X. för att rena och bota sig själv – i alla aspekter av sig själv (både själsliga och kroppsliga) – och i sin tur sprida detta vidare till sin nästa fyller den schizoide ut sitt inre tomrum och blåser upp sig själv på samma sätt som narkomaner fyller ut sitt inre svarta hål med droger. Tyvärr blåser han upp ett luftslott (eller som man i det engelska språket skulle säga ”hot air”).

Jag skulle vilja jämföra den schizoida narcissismen som inte ett yttryck för en lysande sol utan snarare med en svart sol, ett ”svart hål”. Liksom ett svart hål inom astronomin drar till sig materia genom sin gravitation som lyses upp i pereferin och därigenom skapar en lyskraft som är mycket stark och därigenom döljer själva hålet, så skapar den schizoide ett falskt perifiert jag-system som lyser upp hans personlighet runt det dolda svarta hål som utgör hans sanna jag. Denna liknelse är ganska så träffande eftersom den schizoide har en grundläggande ångest i att dra till sig andras egenskaper eller personlighetsdrag in i sig själv.

Schizoida personer söker sig till mystierna på samma sätt som vetenskapsmannen söker sig till den etablerade forskningen, för att stilla sin intellektuella nyfikenhet. Sålunda blir de ofta duktiga studenter som kan prestera mycket väl i sina teoretiska examinationer – man kan använda sig av deras provresultat som rättningsmallar. Den schizoide vill lära sig hur världen fungerar, utifrån ett filosofiskt och vetenskapligt perpektiv, för att bygga på sin egen bildning. Gärna så att han kan briljera i salongerna. Han gör det egentligen inte för att nå en kontakt eller förening med sin Gud, eller för att bota de sjuka och lindra smärta, utan för att förstärka imagot om det grandiosa jaget. Han är således egentligen inte intresserad av sin nästa utan endast av sin egen nyfikenhet. Lär han sig tekniker för att bota så begränsar han det allt som oftast till sig själv och sin egen kropps defekter.

Då den schizoide lägger huvudvikten av sina ockulta studier på teorier och filosofi – är det någon som kan citera en rad av MacGregor Mathers så är det den schizoide – kan han även vara mycket flitig praktiker. Han blir ofta en mycket duktig och föredömlig ritualist, i alla fall om vi begränsar oss till det yttre utförandet. Han gör sällan några misstag och har koll på alla nödvändiga korrespondenser, och har lätt för att lära sig ritualerna utantill. Dock är det enligt min mening ofta förekommande att det sällan finns någon djupare känslomässig upplevelse av ritualens genomförande eller någon reell kontakt med de åkallade krafterna, något som är en viktig ingrediens i den magiska praktiken och därför är till ett stort handikapp för den schizoide magikern.

Å andra sidan har den schizoide ofta ett ganska så livligt fantasiliv och kan föreställa eller inbilla sig att han upplever magiska resultat under en ritual, även om hans omgivning när de suttit med honom inte har upplevt någonting överhuvudtaget. Det finns förvisso de schizoida magiker som är mycket framgångsrika i sin rituella utövning även när det kommer till magisk förmåga (vilket är ett mysterium i sig; kanske beror det på teknikernas inneboende förmåga i kombination med maniskt utövande?). Men i lika många andra fall upplevs själva den rituella tillämpningen som en tvångsmässighet och kan utvecklas till en mani efter att få upplevda effekter – en lust efter resultat – som ofta faller till korta, mycket tack vare att de har klyvt sig själva för mycket från sitt emotionella och omedvetna liv.

Den schizoide är ofta en uttalad elitist. Därför älskar han esoteriska sällskap som ju vänder sig till ”utvalda” och de ”särskilt lämpade”. Graderna som han kan avancera i skapar ett incitament att höja sig själv och sitt anseende, inför sig själv och gentemot den profana ”pöbeln”. Den schizoide känner ofta en tillfredställelse att känna ett ”vi” och ett ”dom”, i förhållande till sitt eget ordensällskap gentemot den yttre och oinvidgda världen. Sålunda känneteckas sekter av en i grunden schizoid kultur. Ett ordenssällskap med för många schizoida medlemmar kan dessutom lätt urarta till att bli ett klubb för innebördes beundran; överlägsenheten bygger på att det finns individer som sitter på insikter och kunskap som höjer dem ovanför de profana utanför Templets väggar.

Sålunda fäster den schizoide ett alldeles för stort värde vid titlar, utmärkelser och insignier. Han idealiserar de som är ovanför honom, eftersom han i dem ser sig själv om några år, och om han inte föraktar så ser han åtminstone ner på de bröder och systrar som befinner sig på en lägre Grad i förhållande till honom. Egentligen hyser han ingen genuin omsorg för sina lägre lottade ordensbröder och systrar. Ju mindre han får svara på deras dumma frågor desto bättre, och om han är villig att svara så gör han det endast för att briljera och få ta emot deras beundran för den kunskap som han säkerligen besitter. Istället vänder han sig till sina överordnade och seniora bröder och systrar, eftersom de kan gagna hans ambitioner om att dels lära sig mera och dels stiga i hierarkin.

Där finns naturligtivs inledningsvis ett starkt element av idealisering av Hierofanten, den som inviger honom i mysterierna. Men denna idealisering kommer till slut att vändas till sin mörka demoniserande motsats – vilket i sin yttersta form kan leda till hat gentemot sin forne läromästare och ett starkt behov att överträffa denne. Många schismer kan förklaras genom denna dynamik; hur många schismerande utbrytare har inte varit schizoida individer som har haft ett inneboende behov av att grunda sitt eget ordenssällskap bara för att de vet betydligt bättre än sin läromästare hur en sådan skall skötas? Sluga som de är, vana vid att vara tillrättalagda genom den mask eller persona (falska jag) de har varit vana att visa upp gentemot sina föräldrar, visar de naturligtvis inte alltid öppet denna vändning från idealisering till förakt för sin läromästare eller Hierofant. Utåt, genom sitt falska jag, visar de sin fortsatta lojalitet (så länge som läromästaren presenterar nytt material eller lär dem nya tekniker) medan de inombords smider sina förrädiska ränkor.

Det är dock långt ifrån alla schizoida initierade som hyser sådana ambitioner om makt och allas beundran. Dock finns alltid ett element av egennytta med i allt de företar sig genom sina studier eller ockulta praktik. En psykologisk tolkning av den västerländska formen av den vänstra handens väg – den drakoniska eller mörkermagiska vägen – där magikern har satt sig som ett yttersta mål att göra sitt eget ”jag” eller ”ego” till att bli en Gud, i kontrast och opposition till den Gud som har skapat honom, är att han i grunden är en schizoid karaktär. Det handlar ofta här om magiker som har satt sig som mål att bruka sig av sina ockulta förmågor att skapa sig personliga fördelar och makt på ett värdsligt plan.

I grunden finns en misstro eller åtmistone ett gnagande tvivel hos den schizoide att det verkligen existerar en Gud eller några andliga existensplan. I sin yttersta paranoida form så är Gud, om han nu anses finnas, den yttersta fienden till det substanslösa och ”sanna” jaget inom den schizoides försvarssystem. Satanism och djävulsdyrkan är en avart till denna form av schizoid patologi. Men även hos den ”ljusmagiske” schizoide initierade så finns där ständigt ett behov av att se yttre bevis på Guds existens eller på den magiska kraftens existens. Detta tillfredställs genom ständiga försök till att ockult manipulera sin omgivning, bara för att se om det ”fungerar”. Det är alltså utfört i en slags vetenskaplig experimentiell anda. Ett exempel är den magiker som får för sig att kasta eteriska ”kulor” eller ”stenar” i nacken på medresenärer när han tar bussen hem efter jobbet, bara för att se om de tar sig för nacken. Ofta beundrar den schizoide den kampsportmästare som kan kasta eteriska pilar på folk eller paralysera dem med sin kraft i samband med en strid.

Det finns tendenser på en onaturlig fixering vid ockult självförsvar och i sina värsta former vid ”strids-magi”. Föreställningen om svartmagiker som försöker kasta magiska besvärjelser mot en själv eller mot det Tempel som man är invigd i är ganska så förekommande. Allt detta är ett uttryck för den i grunden schizo-paranoida positionen eller det förföljelsemaniska förhållningssättet gentemot världen.

Sålunda kan man konstatera att den magi som tilltalar den schizoide främst är av taumaturgisk snarare en teurgisk art, dvs. mera av praktisk och manifesterande än mystisk natur. Jag föreställer mig att den schizoide i synnerhet kan känna en faschination för alkemi, i synnerhet av den yttre och laboratoriemässiga sorten, ty den av alla hermetiska mysterier kommer naturvetenskapen närmast och uppvisar konkreta resultat i en flaska. Dvs. det finns ofta en vilja hos den schizoide att reducera andligheten till rent materiella fenomen, till resultat som går att väga och mäta.

R.D. Laing beskriver i sin bok Det kluvna jaget hur det substanslösa ”sanna” jaget utarmas på kreativitet och liv på grund av den självvalda (eller omedvetet valda) isoleringen gentemot omvärlden. Istället lämnas den schizoide åt sina egna imago-föreställningar (fantasier) om sig själv. Även om där initialt kan finnas mycket kreativitet att finna torkar denna till slut ut på grund av bristen på ”påfyllning” utifrån. Fantasilivet blir utarmat och stelt – livlöst och dött. Tanken är att det endast är i relation till andra som man kan få inspiration till att vara kreativ.

Detta är i grunden ett sant påstående – ty jaget i sig självt inte är något utan blott en förmedlare eller kanal – med det tillägget att jag är övertygad om att det ”sanna” jaget även kan få påfyllning inneifrån, från det Högre eller Transpersonella Självet i det övermedvetna. Sålunda är det en vanligt praxis för mystiker i öst, men även hos västerländska munkar, att vända sig bort från den yttre världen i sin kontemplation av Gud. Därigenom, och oftast endast därför, kan de erhålla en gudomlig nåd och uppyllnad av det medvetet inducerade tomrummet i sitt jag på grund av den ”sensoriska deprivationen” av det sociala samlivet. Laing beskriver också att den schizoide som har byggt upp ett substanslöst jag ibland kan erfara andliga upplevelser.

Dock måste man göra ett skillnad på den medvetna isoleringen som mystikern strävar efter som en metod att erfara Gud och den schizoida avvärjningsmekanismen (i grunden omedveten) som en individ har varit tvungen att skapa som en överlevnadsstrategi. Som jag tidigare har sagt så strävar den schizoide att isolera sig från hela sin omvärld – som upplevs som hotfull – även från Gud. Om han mot all förmodan har en övertygelse om Guds existen så är det en ond Skapargud han ser. Denne demiurg är sannolikt en projektion av den person som i grunden har skapat hans schizoida personlighet – mamma eller pappa.

Den mystiker som har en i grunden positiv bild av Gud som en god och kärleksfull kraft drar sig inte undan från värden på grund av en paranoid impuls, som den schizoide skulle göra. Snarare skulle jag säga att den typiske religiöse mystikern är melankoliker med starka skuldkänslor av att vara en fattig och enbarmig syndare varur endast Gud eller Jesus kan förlösa henne från all skuld. Denne mystiker söker sig till en god Gud, en idealiserad Gud, eftersom allt gott som hon har inom sig själv hon istället ser i sin omgivning (som i en positiv projektiv identifikation). Hon (jag använder genus ”hon” för melankolikern då jag har en förställning om att det ofta är en kvinna) vill inget annat än att Gud skall fylla henne med sin godhet så att hennes egen erkända eller identifierade onska (och medföljande melankoliska smärta) skall försvinna.

Jag ställer mig därför frågan om inte den vetenskapliga Hermetiska Magiska vägen i grunden är mer anpassat efter den schizoida karaktären och den religiösa mystiken mera efter den melankoliska? Detta kan förklara varför hermetiska Tempel och Loger har en klar övervikt av män i sina skaror. Detta kan dock problematiseras eftersom en hel del mystika föreställningar ser med förakt mot det materiella och mot kroppen.

Jag är exempelvis tämligen övertygad om att traditionell gnosticism – såsom den Valentinska – som föraktar kroppen, som den vore ett lik vari själen är fångad och världen ett helvete skapad av en ondskefull skapargud (demiurg), har sin grund i en schizoid världsåskådning. Sålunda tror jag att den schizoide initierade eller den schizoide mystikern, till skillnad från den melankoliske, har en större risk för att hamna i det tillstånd som har kommit att kallas för ”själens mörka (eller dunkla) natt”.

Själva grundvalen för själens mörka natt består i att individen har avskiljt sig från vissa av sina sidor som är obekväma att handskas med och som föranleder skuld och skam. Detta är normalt hos alla neurotiska personer, dvs. majoriteten av oss. Denna bortträngda och ovälkomna aspekt av oss aggregeras i det som av Carl Gustav Jung kom att kallas för ”skuggan”. Inom den hermetiska traditionen kallas den för ”Väktaren vid tröskeln”. Denna möter den initerade under själens mörka natt.

Men med anledning av den svåra klyvning och dualism som den schizoide lever under är det inte underligt att denna ”Väktare” tar sig en mycket starkt uttryck eller tar upp en stor del av personligheten. Hos den schizoide kan den t.o.m. till stora delar bestå av det falska självet eller jaget, och kroppen, dvs. det mesta av det omedvetna. Grunden för ett jämlikt möte mellan jaget och Väktaren finns således inte där. Det är som mötet mellan David och Goliat; Väktaren tar gigantiska proportioner. Utgången är i stort sett hopplös vid svåra schizoida tillstånd av klyvning. Endast en gudomlig försyn kan rädde den patologiske schizoide i det här fallet, precis som Yahveh gjorde för David.

Själva grundvalen för erfarenheten av själens ”mörka” natt ligger delvis i den naturliga tendensen från att isolera sig från influenser och påverkan från det sociala livet. Häri kan invigning i ett initierande sällskap späda på denna tendens, eftersom den initerade allt som oftast (även om hon i grunden är melankoliskt lagd) distanserar sig från sin sociala omgivning och även sina tidigare vänner som ett led av att hon finner nya ”sanningar” som strider mot den gängse världens. Sålunda finner den initierade ofta föga stimulans i det sociala umgänget förutom hos sällskapet med sina egna ordensbröder och systrar.

Den andra grundstenen som är viktig för utvecklandet av den schizoida själens ”mörka” natt ligger i en egentlig skepsis till Guds eller det gudomligas existens. Den schizoide bygger upp ett falskt jag som spelar rollen som den ”troende”, kanske till den grad att den schizoide för ett tag själv tror på detta spel, men till slut rämnar försvaret och den innersta trolösheten ser sig bli blottat. Innerst inne när den schizoide en misstänksamhet både mot sin sociala omgivning och gentemot sitt eget Högre och Transpersonella Själv.

Jag hävdar sålunda att grunden för den schizoide själens ”mörka” natt ligger i ångesten att förlora sig själv eller rädslan för upplösningen av egot. Detta är den ovan refererade dödsångesten eller ångesten för ”implosion”; rädslan att det egna jaget (som egentligen är ett tomrum – ett svart hål) skall förintas i det ögonblick som vakuumet fylls upp av antingen en annan persons ”själv” eller av sitt eget Högre Själv. I detta tillstånd blir Väktarens angrepp mot det substanlösa jaget outhärdligt.

När till slut det inre tomrummet blir ett faktum, när det egna jaget visar sig vara substanslöst, kastas den schizoide paranoikern in i en själens svarta natt som är oerhört smärtsamt och kännetecknas av innerlig och verklig dödsångest. Som ett exempel kan man utveckla en tvångsmässig rädsla för att utveckla dödlig cancer eller någon annan dödlig sjukdom, ty det är vanligt att jaget som i en desperat avvärjningsmekanism avspjälkar denna tomlöshet i det egna jaget och den ångest detta väcker till den fysiska kroppen, som ju utgör en del av det ”falska” och i längden förföljande jaget. I andra fall kan det utveckla sig till en fobi som vänder sig till den yttre världen och en påtaglig rädsla för att bli attackerad och dödad; utveckladet av en svår paranoia där man tror sig vara jagad av en lejd mördare o.d. Vi närmar oss sålunda en schizofren paranoid psykos som det yttersta försvaret mot implosion.

Jag tror att även den melankoliskt lagda initierade möter en själens ”mörka” natt, men att denna är av en mer depressiv natur som mera handlar om att ta itu med sin egen osäkerhet inför om man är värdig att emottaga eller inte emottaga den gudomliga nåden. Jag skulle hellre kalla denna erfarenhet som melankolikern möter som en själens ”dunkla” natt, eftersom denna aldrig – tror jag – blir helt kolsvart som hos den schizoide. Hoppet är aldrig helt förstört hos melankolikern; förhoppningen om en gudomlig försyn finns där ofta kvar. Alltså en bevarad och stark tro på Gud, men en djup misstro till sig själv. Här möter vi en person som i sin dunkla tillvaro drivs till att skåda in i och rannsaka sig sjäv.

Den schizoide paranoikern som har hamnat i sin mörka natt vägrar att granska sig själv, för där finner han inget annat än ett tomrum – när du ser ner i avgrunden så kommer avgrunden att titta tillbaka på dig själv, för att parafrasera Nietzsche. Detta vill den schizoide till vilket pris som helst undvika. Han är ju van att se alla fel och brister i sin omgivning. Allra minst vill han göra det när han håller på att bli existentiellt utplånad. Inte heller är han intresserad av att granska det falska jaget eftersom det utgör en förföljande främling till honom. Hellre än att gå i psykoterapi där grunden för botande är självinsikt tar han till medikament eller narkotium för att stilla sin ångest. Han ser endast enkla utvägar eller genvägar – allt annat är smärtsamma omvägar som han fobiskt vill undvika.

Slutsatsen av allt detta är att individer med starkt uttalade eller patologiskt schizoida personlighetsdrag inte är lämpade ämnen för invigning i hermetiska initiatoriska ordenssällskap. Problemet är bara att de, till skillnad från den mano-depressive (som inte heller lämpar sig som kandidatämne), ofta har utvecklat ett sinnrikt och slugt falsk jag-system vilket gör dem svåra att upptäcka innan det är för sent – när det har gått flera år och de står på tröskeln till de högre mysterierna och är tvungna att passera sin själs mörka natt och möta sin Väktare vid Tröskeln innan de kan erfara en gyllene gryning. I en sådan situation finns oftast endast en utväg – att avbryta den initiatoriska processen och tyvärr bära med sig en traumatisk upplevelse av denna, och i värsta fall ett mångårigt beroende av medicin eller narkotika, snarare än en potentiell årterlösning och återfödelse i ett nytt och praktfullt Själv som lyser med sann Sol-kraft.

Jag har dock i min mest negativa framställning främst föreställt mig den tidigt störde schizoide individen av borderline-karaktär, en personlighetstyp som likt den schizofrene aldrig borde få sätta sin fot innanför ett Tempel. Men inom Golden Dawn och dess system av Magi så finns det en potential att bota det neurotiska schizoida tillståndet (som säkert delas av hälften av befolkningen) just i det faktum att den attraherar den schizoida karaktären. Genom en tillämpning av den Hermetiska och Qabalistiska filosofin i dess system av teurgi och alkemi så kommer det schizoida jaget att skörda resultat som leder mot en integration av kropp, själ och ande. Den schizoide kommer som ett led i detta att erfara en ökad förbindelse med sitt känsloliv, med det omedvetna.

Om den schizoide har utvecklat ett falskt jag-system kommer detta förhoppningsvis sakta men säkert att luckras upp, eller i värsta fall plötsligt rämna, ty man kan inte vara framgångrik på den magiska och initiatoriska vägen och samtidigt leva i en lögn. Magi handlar i mångt och mycket om självkännedom efter devisen vid oraklets Tempel – Gnothi Seauton. Det handlar alltså om självrannsakan och en strävan efter ett utökat medvetande.

Den teurgiska praktiken leder onekeligen till en ökad förbindelse mellan det Högre Självet och det schizoida jaget, även om det senare kämpar till det yttersta mot detta. Det är också det som själens mörka natt i mångt och mycket handlar om, att rasera sina uppbyggda barriärer. Det är den process som passande symboliseras av Det Fallande Tornet, eller Tarottrumfen Nr. 16. Tornet självt är det falska jaget och det schizoida försvarsverket som till slut rämnar av det Högre Självets (Neschamahs) inverkan symboliserat av Solen i övre högra hörnet. Det hela blottar det sanna eller substanslösa självet, i formen av en man och en kvinna vilket symboliserar de två aspekterna av självet, det medvetna jaget (Ruach) och det omedvetna detet (Nefesh eller den animaliska själen).

Det Fallande Tornet

Det är uppenbart när man betraktar denna våldsamma bild att denna process av den schizoida själens mörka natt sannerligen kan bli mycket plågsam och har en osäker utgång, förutsatt att det substanslösa jaget har försatt sig att kämpa till det yttersta. Det skapar ett mycket utsatt läge och en reell ångest av tillintetgörelse. Sålunda kan man säga att den största skillnaden mellan melankolikerns dunkla och den schizoides mörka natt, är att den förra kännetecknas av den klassiska natten av en temporär förlorad förbindelse med det gudomliga och en skuldtyngd känsla av misslyckande, medan den senare snarare omvänt utgörs av det gudomligas intrång eller penetrering genom det försvarsverk som riktar sig åt alla håll, både utåt mot omvärlden och inåt mot det Högre Självet, för att skydda det substanösa jaget (eller ”egot”) från utplåning.

Antingen leder detta till en psykisk regression och förvärrade schizoida symptom av borderline- eller ännu värre psykoskaratkär, som exempelvis genom den ovan nämnda somatiseringen, eller så leder det till att självet (psyket – personligheten) emottager det gudomliga ljuset i hela sitt väsen. Det är dock min övertygelse att ett sant Adeptskap aldrig går att förlikas med ett upprätthållande av ett falskt jag-system. Ty på vägen mot upplysning kan man inte unvika den gyllenstrålande solens flammande svärd som är satt att förnya människans natur genom eldverkan – Igne Natura Renovatur Integra.


lördag 12 september 2009

On the generation of the three colour wheels of the King Scale


The teachings on colour in the Golden Dawn is one of the most fascinating aspects of the tradition which ties to everything else in the Golden Dawn system of Magic. One such aspect of the Golden Dawn is the teachings on the Tarot, which uses the colour system to its fullest potential. One could even say that the colour system of the Golden Dawn is intrinsically linked with the teachings of the Tarot.

The Golden Dawn uses a total of four sets of separate scales of colours, and each of these are named after the court cards of the Golden Dawn Tarot, namely the:
  • King Scale, which is positive and masculine and relates to the Element of Fire, the Qabalistic (archetypal and casual) World of Atziluth and the letter Yod of Tetragrammaton. In the Tarot it relates to the Kings (Knights) and the Suit of Wands.
  • Queen Scale, which is negative and feminine and relates to the Element of Water, the Qabalistic (creative and mental) World of Briah and the letter Heh of Tetragrammaton. In the Tarot it relates to the Queens and the Suit of Cups.
  • Prince Scale, which is positive and masculine and relates to the Element of Air, the Qabalistic (formative and astral) World of Yetzirah and the letter Vau of Tetragrammaton. In the Tarot it relates to the Princes (Kings) and the Suit of Swords.
  • Princess Scale, which is negative and feminine and relates to the Element of Earth, the Qabalistic (active and material) World of Assiah and the letter Heh (final) of Tetragrammaton. In the Tarot it relates to the Princesses (Knaves) and the Suit of Pentacles or Coins.
Now each of these colour scales are divided according to the 32 Paths of Wisdom of the Qabalah. This is a reference to the Tree of Life, which is divided into 10 Sephiroth and the 22 Paths (corresponding the 22 Hebrew letters) that connect these Sephiroth, thus making 32 in total. In most situations of the practical application of the Golden Dawn system of attributions the Adept only uses the King and Queen Scales, with the exception of the Tarot which uses all four in the colouring of the Cards. But in most cases of theurgical practice the Magician uses the King Scale for the three hierarchies of 5 Elements, 7 Planets and 12 Signs of the Zodiac. In the work with the 10 Sephiroth the Adept instead uses the Queen Scale. This means that the Adept uses the first 10 Paths of the Queen Scale and the last 22 of the King Scale. This produces a particular version of the Tree of Life which is traditionally called the Minutum Mundum.

The Minutum Mundum

Each of the four Colour Scales differs in its composition but follows a very specific pattern of generation, which is to difficult to enter into here but is explained in full in the document called Ritual “W” – Hodos Chamelionis or “the Path of the Chamelion”. Briefly to produce the Prince Scale one unites the King with his Queen to produce the offspring. In the same manner the Princess Scale is generated from the previous three.

There exist a method in the Golden Dawn to divide the last 22 Paths of the King Scale (of the Minutum Mundum) into three separate and concentric colour wheels, which divides into 3, 7 and 12, together creating a rose thus:

The three colour wheels of the Rose

Each of these sets of wheels (or rings of rose petals) are attributed to the three primary hierarchies. The innermost ring of three is attributed to the 3 primary Elements of Air, Fire and Water. The next or middle ring is attributed to the 7 Planets, while the outermost ring of twelve petals is attributed to the 12 Signs of the Zodiac.

Now, one well respected Adept of the Golden Dawn community has recently suggested that to produce these last 22 Paths of the King Scale one must use different shades or hues of the same colour between each colour wheel as not to confuse different forces. As an example the Element of Water, the Planet of Luna (or Moon) and the Zodiacal Sign of Sagittarius are said to use the same colour according to the Hodos Chamelionis, i.e. the colour blue. To follow this reasoning as suggested by this Adept one must use different shades of the colour blue, and furthermore if the Hodos Chamelionis specifies the same shade there obviously must be an error.

Now in my opinion the only thing in error here is the reasoning of this Adept. Personally I prefer to follow the recommendations of the well renowned and former Golden Dawn Adept Paul Foster Case, who in the early twenties ventured into creating his own occult school in America based on the teachings of the Golden Dawn tradition. He mainly focused his teachings around the philosophy of the Tarot and colour, and of the Hermetic Qabalah behind these. According to him there was no difference at all between the colours of the prism, regardless of to which colour wheel and hierarchy they belonged. So according to Case, the bluish hues of Water, the Moon, and of Sagittarius, should be exactly the same or identical. And so on with the other similar forces.

In the old Golden Dawn document called Ritual “E” – The Rose Cross, in a note by S.L. MacGregor Mathers we are told the following regarding the application to colour:
The colours must be correct and clear and brilliant. If they are not the symbol is useless either as a Symbol or insignium. Actually evil effects may follow if the colours are not clear and brilliant or if they are dirty. If this occurs, the whole should be destroyed, for faulty colours and shapes in Divine Symbols are a degradation of Divine Things and are practical blasphemy, because it is substituting the evil and disorderly for the good.
In this document (Ritual “E”) no distinction is made between the same generic colours of each concentric series of rose petals. This clearly shows that the original intention of the use of colours corroborates the one made by Paul Foser Case (who belonged to the American branch of the Rosicrucian Order of the Alpha et Omega in the early 1920’s and thus was initiated into the original inauguration of the Golden Dawn, six decades prior to the Adept in question).

In my opinion, in the practical application of the four Colour Scales of the Hodos Chamelionis, one should use the generic colours of the colour spectrum – the colours of the rainbow – as these, in my humble opinion, uses the vibratory pitch most optimal for magical and alchemical use.

In the concentric set of colour wheels, the innermost of three generates the next wheel of seven, which in turn generates the outermost of twelve. The innermost thee colours of Red, Yellow and Blue, are the primary colours. From these – from careful combination of these – one generates the colours of the prism. To create orange one mixes primary Red with primary Yellow. To create green one mixes primary Yellow with primary Blue. To create indigo (blue-violet) one mixes primary Blue with some Red. And to create violet one mixes Blue with some more Red. Thus is the rainbow scale generated.

To generate some of the twelve colours of the Zodiac one simply use a shade which is somewhere between the two closest of the colours of the prism. As an example, to create red-orange one blends red with orange, and to create greenish yellow one blends yellow with green. But as with all generic colours, one in my opinion should use the three primary colours to create even these twelve. Thus to create red-orange one uses a blend of primary Red and primary Yellow, with an emphasis on Red, and to create the greenish yellow hue one uses a blend of the primaries Yellow and Blue with an emphasis on Yellow, and so forth with the other three “blended” colours of the Zodiac.

So in the final analysis, for most optimal magical and psychological performance of theurgy and meditation, with a few exceptions, I recommend the use of the three primaries of Yellow, Red and Blue for the generation of the colours of the King Scale, and also of the other three Colour Scales. Furthermore one should use the colour hues closest to the seven colours of the Prism, as much as possible, with the exception of blended colours as with some of the Signs of the Zodiac. In my opinion and experience this creates the most vivid, clear and flashing colours possible and thus most optimally fulfils the requirements made by Mathers in the above quotation.

Besides this, the generation of any colour for magical use from two of the primary three colours of Yellow, Red and Blue, gives a potentially meditative opportunity with this alchemically charged act of magic. To create a new hue or blend out of two colours is clearly reminiscent of the alchemical formula of sexual polarity, where the two primary colours take the position of the King and Queen – Father and Mother – to create the hybrid offspring or hermaphrodite with the newly generated colour.

Thus all the other colours which is placed in between the primary three of Yellow, Red and Blue, regardless of colour wheel used, are the children of these three Mothers. It therefore comes as no surprise to us then that these three primary colours are attributed to the three letters of the Hebrew alphabet that are called “mothers”.


torsdag 10 september 2009

The Zodiac and the Twelve Tribes of Israel


This essay is a follow-up on my previous work entitled The Zodiac and the Temple floor. The reason for writing a “sequal” is that there recently has been suggested that S.L. MacGregor Mathers was well aware of a Masonic Zodiacal wheel which places the Equinoxes in the South and North axis and the summer Solstice in East, referring to the side lecture called “Twelve Signs and the Twelve Tribes”. Even though I do refute this conclusion it is also quite obvious that this lecture is inspired by Royal Arch Freemasonry, as it mainly deals with the ensigns of the Twelve Tribes of Israel (se image above) which are born upon the 12 Banners of Royal Arch Freemasonry.

These masonic ensigns have their origin in the Hebrew tribal coat of arms, which has several different designs. Reuben is represented with mandrakes, a sun, or flowing water; Simeon with with a fortified city or a sword; Levi with the seven branched candlestick (menorah) or the breast plate of the high priest; Judah with the lion or a crown; Dan with a set of scales or a snake (sometimes in combination); Naphthali with a hind; Gad with a camp; Ashur with an olive tree (sometimes shewn as a palm tree) or a goblet; Issachar by a sun and moon, a book scroll, or an ass; Zebulon with a ship; Joseph with grapes of wine, a unicorn, ox, palm tree, or ear of wheat; Manasseh with grapes of wine or a unicorn; Ephraim with an ox or a palm tree; and lastly Benjamin with a wolf, altar of burnt offering, or a set of eating utensils. Notice the similarities between the symbols of Joseph and his sons Manasseh and Ephraim, who succeded him and inherited his ensigns.

An example of Hebrew coat of arms

Looking at some of the designs of these tribal symbols it becomes obvious that there exists a tentative correspondence between the twelve tribes and the Signs of the Zodiac, and that the Israelites probably employed astrology at some level in their teachings. It therefore comes as no surprise to us then that MacGregor Mathers in his side lecture, which originally was given to Practici 3°=8° but nowadays often are studied at the level of 1°=10° Grade of Zelator, attributes the Twelve Tribes of Israel to the twelve Signs of the Zodiac (which are attributed to the twelve banners of Royal Arch Freemasonry) thus:
  1. Aries – Gad (Troop of cavalry on a white background)
  2. Taurus – Epharim (Ox on a green background)
  3. Gemini – Manasseh (Vine by a wall on a pink background)
  4. Cancer – Issachar (Ass on a sky blue background)
  5. Leo – Judah (Lion on a crimson background)
  6. Virgo – Naphthali (Hind on a blue background)
  7. Libra – Ashur (Cup on a purple background)
  8. Scorpio – Dan (Eagle/serpent on a green background)
  9. Sagittarius – Benjamin (Wolf on a green background)
  10. Capricorn – Zebulun (Ship on a puple background)
  11. Aquarius – Reuben (Man/wavy lines on a red background)
  12. Pisces – Simeon (Sword on a yellow background)
This peculiar arrangement of each Zodiacal attribution is explained in great detail by Mathers, but perhaps in a bit arbitrary manner, according to the masonic ensigns of the Tribes and the blessings of Jacob and Moses, which deviates from any order of arrangement as presented in the Bible. Contrary to this view the great Masonic scholar Kenneth MacKenzie presents another arrangement and assignment of the Zodiacal Signs in his Royal Masonic Cyclopedia from 1877, which follows the order of the Zodiac as related to the traditional order of birth of the sons of Jacob (including Levi and Joseph), viz. Reuben, Simeon, Levi, Judah, Dan, Naphtali, Gad, Asher, Issachar, Zebulun, Joseph, and Benjamin. Mathers instead uses the Tribes which was formed from the twelve sons of Jacob, and explains it thus:
The following is the order by birth, of the children of Jacob: Leah bore Reuben (Aquarius), Simeon (Pisces), Levi, afterwards withdrawn, and Judah (Leo). Bilhah (Rachel’s maid) bore Dan (Scorpio), and Naphthali (Virgo), Zilpah (Leah’s maid) bore Gad (Aries) and Ashur (Libra). Leah again bore Issachar (Cancer), Zebulun (Capricorn) and Dinah (a daughter). Rachel bore Joseph, whose sons were Manasseh (Gemini) and Ephraim (Taurus), but died at the birth of Benjamin (Saggitarius), whom she wished to call Ben-oni.
This arrangement of Tribes and Zodiac does however reflect traditional Masonic attribution, but not of the Royal Arch. In his book Morals and Dogma from 1871 Albert Pike presents an identical arrangement to that of Mathers and even corroborates his explanations. In his chapter about the 25° of the Scottish Rite Pike gives a rather lengthy explanation of the mythos surrounding Astrological symbolism, and says thus regarding the Twelve Tribes of Israel:
There is an astonishing coincidence between the characteristics assigned by Jacob to his sons, and those of the signs of the Zodiac, or the planets that have their domicile in those signs.

Reuben is compared to running water, unstable, and that cannot excel; and he answers to Aquarius, his ensign being a man. The water poured out by Aquarius flows toward the South Pole, and it is the first of the four Royal Signs, ascending from the Winter Solstice.

The Lion (Leo) is the device of Judah; and Jacob compares him to that animal, whose constellation in the Heavens is the domicile of the Sun; the Lion of the Tribe of Judah; by whose grip, when that of apprentice and that of fellow-craft, – of Aquarius at the Winter Solstice and of Cancer at the Vernal Equinox, – had not succeeded in raising him, Khürüm was lifted out of the grave.

Ephraim, on whose ensign appears the Celestial Bull, Jacob compares to the ox.

Dan, bearing as his device a Scorpion, he compares to the Cerastes or horned Serpent, synonymous in astrological language with the vulture or pouncing eagle; and which bird was often substituted on the flag of Dan, in place of the venomous scorpion, on account of the terror which that reptile inspired, as the symbol of Typhon and his malign influences; wherefore the Eagle, as its paranatellon, that is, rising and setting at the same time with it, was naturally used in its stead. Hence the four famous figures in the sacred pictures of the Jews and Christians, and in Royal Arch Masonry, of the Lion, the Ox, the Man, and the Eagle, the four creatures of the Apocalypse, copied there from Ezekiel, in whose reveries and rhapsodies they are seen revolving around blazing circles.

The Ram, domicile of Mars, chief of the Celestial Soldiery and of the twelve Signs, is the device of Gad, whom Jacob characterizes as a warrior, chief of his army.

Cancer, in which are the stars termed Aselli, or little asses, is the device of the flag of Issachar, whom Jacob compares to an ass.

Capricorn, of old represented with the tail of a fish, and called by astronomers the Son of Neptune, is the device of Zebulon, of whom Jacob says that he dwells on the shore of the sea.

Sagittarius, chasing the Celestial Wolf, is the emblem of Benjamin, whom Jacob compares to a hunter: and in that constellation the Romans placed the domicile of Diana the huntress.

Virgo, the domicile of Mercury, is borne on the flag of Naphtali, whose eloquence and agility Jacob magnifies, both of which are attributes of the Courier of the Gods. And of Simeon and Levi he speaks as united, as are the two fishes that make the Constellation Pisces, which is their armorial emblem.
Mathers surely drew heavily on this part of Pike’s book for his lecture on the Twelve Tribes. He also, as do Albert Pike in the above quoted book, refer to the encampment of the Tribes around the Tabernacle in the Wilderness as explained in Numbers of the Old Testament, as seen in this diagram (aligned with the top towards the East):

The encampment of the Twelve Tribes around the Tabernacle

Here I would like to return to the above mentioned quotation by Albert Pike where I made some spontaneous observations: Aquarius (Reuben) is attributed to the Winter Solstice at the South (i.e. along the South and North axis) and Cancer (Issachar) is placed at the point of the Vernal Equinox which is in the East. Thus Pike clearly attributes the Solstices to the South and North axis and the Equinoxes to the East and West. He deals with these points of the compass and the Equinoxes and Solstices in quite some length preceding this part of Morals and Dogma, clearly attributing the Solstices to the South and North axis and Equinoxes to the East and West in the same manner.

Mathers then explains the attribution of the twelve Signs of the Zodiac thus:
Of these, especially the Bull (Taurus), the Lion (Leo), the Scorpion (Scorpio, but in good symbolism the Eagle) and the Man (Aquarius) are to be noted as forming the Kerubic figures of Ezekiel and John. To these Signs are allotted the tribes of Ephraim, Judah, Dan and Reuben, who, as we shall presently see, encamped towards the Cardinal Points around the Tabernacle of the Congregation, and as the leaders of the others. The Signs of the Twins (Gemini), the Fishes (Pisces), and in a certain sense as a compounded figure, the Centaur (Sagittarius) armed with a bow, are also called bi-corporate, or double-bodied Signs. To these refer Manasseh (Gemini), Simeon (Pisces) and Benjamin (Sagittarius). Manasseh was divided into two half tribes with separate possessions (being the only tribe thus divided), and thus answers to the equal division of the Sign of the Twins, Castor and Pollux, the Great Twin Brethren. Simeon and Levi are classed together, like the two Fishes in the Sign, but Levi is withdrawn later, to form as it were the binding and connecting link of the Tribes, as the priestly caste. Benjamin is the younger brother of Joseph, for Rachael had only these two sons, and is the only one of the sons of Jacob who at his birth was called by two names, for Rachel called him “Ben oni,” but his father Benjamin, and in the Sign of the two natures of Man and Horse are bound together in one symbol.
So, as can be seen in this arrangement it’s true that Mathers here places the Signs of the Equinoxes in South (Aries) and North (Libra), and Summer Solstice (Leo) in East. But looking at the total arrangement of the Twelve Tribes of Israel and the associated twelve Signs of the Zodiac one sees a haphazard arrangement, not following any Zodiacal astrological order according to the heavens but instead relating the Tribes to the four Quarters according to their Maternal Ancestors, with the exception of the ones descending from the mother Zipah, i.e Gad (Aries) and Asher (Libra).
Save for the Kerubic emblems, the arrangement seems at first very confused; but when we notice the Maternal Ancestors of the Tribes, this confusion disperses, and we notice that at the East are three tribes descended from Leah, viz. Judah, Issachar and Zebulon. Opposite to them, towards the West, three tribes descended from Rachel, viz. Ephraim, Manasseh and Benjamin. At the South are two descended from Leah and one descended from Zilpah, viz. Reuben, Simeon and Gad, and at the North, two descended from Bilhah and one descended from Zilpah, viz. Dan, Naphthali and Asher. Here two tribes descended from Zilpah, Gad (Aries) and Asher (Libra), are the only ones separated, and placed in opposition to each other, for these are two signs of the Equinoxes.
So says MacGregor Mathers. So we are not being presented with a Zodiacal Wheel at all in this document, and thus shouldn’t attribute any actual value to the placement of the Equinoctal Tribes of Gad and Asher in South and North respectively; the emphasis lays on the fact that they are separated. The Kerubic (or Fixed) Signs for example, which are placed at the Cardinal Points, are not following the astrological order at all, being placed thus:
Leo (Fire) in East, Aquarius (Air) in South, Taurus (Earth) in West, and Scorpio (Water) in North.
Following the actual arrangement of the Zodiacal wheel they should instead be placed in the following quarters, which coincides with the Hexagram Ritual mentioned in the previous essay, thus:
Leo (Fire) in East, Taurus (Earth) in South, Aquarius (Air) in West, and Scorpio (Water) in North.
Interestingly enough, this confusing placement around the Tabernacle explains the peculiar arrangement of the original Kerubic symbols on the Tablet taken from the 1°=10° Grade of Zelator called “the Table of Shewbread”, of which this side lecture by Mathers is supposed to be a companion study as it explains the origin of the allotment of the Tribes to the Signs of the Zodiac. The old Golden Dawn version of the Table of Shewbread is shewn below:

©Tomas Stacewicz

I concur with modern Golden Dawn scholars that these Kerubic symbols around the Pentagram in the centre should follow the traditional Golden Dawn attribution of the four winds of the Elements and the Pentagram Ritual, thus:
Aquarius (Air) in East, Leo (Fire) in South, Scorpio (Water) in West, and Taurus (Earth) in North.
In this arragement the positions of the Kerubic emblems of Scorpio (Eagle) and Aquarius should be reversed on the above appended illustration. Thus (oriented as the Shewbread diagram is with the top to the East) the corrected or reformed Table of Shewbread diagram is an ample blue print for the attributions of the Temple floor, which places the Zodiacal Sign of the Vernal Equinox (Aries) and the Kerubic emblem of Elemental Air in the East. The student should visualize this pattern on the Temple floor of his or her personal oratory.

However peculiar this arrangement of the Fixed or Kerubic Signs around the Tabernacle may seem it does corroborate the emphasis made in the Bible (Ezekiel and Revelation of St. John) and the Golden Dawn on the four creatures of Man, Lion, Eagle and Ox. Albert Pike has this to say regarding these:
The Hebrew camp was a quadrilateral, in sixteen divisions, of which the central four were occupied by images of the four elements. The four divisions at the four angles of the quadrilateral exhibited the four signs that the astrologers called fixed, and which they regard as subject to the influence of the four great Royal Stars, Regulus in Leo, Aldebaran in Taurus, Antares in Scorpio, and Fomalhaut in the mouth of Pisces, on which falls the water poured out by Aquarius; of which constellations the Scorpion was represented in the Hebrew blazonry by the Celestial Vulture or Eagle, that rises at the same time with it and is its paranatellon.
Regardless of the truth of the emphasis made on the Kerubic Signs by Pike and Mathers, this arrangement also clearly shows that the astrological arrangement and order of succession as presented by them is broken here. Thus I must conclude that the encampment of the Twelve Tribes as presented in this side lecture of Mathers, corroborated by Albert Pike and his book Morals and Dogma, doesn’t present us with a map of the heavens, at least not on face value. For further study I would suggest a thorough read of Astrological Attributions of the Twelve Tribes of Israel by David Godwin.


måndag 7 september 2009

An apology of the internal path of Hermetic Alchemy


Someone recently challenged the view that the Rosicrucian Order of Alpha et Omega adheres to regarding Hermetic Alchemy. This person states that the claims about transmutation of base metals into gold in an actual physical laboratory never were meant to be metaphorical. In this instance the practice of modern day alchemists like David Hudson was considered to be a proof of the truth in laboratory or external alchemy. In Response, Master R., a Magister (8°=3°) of the Alpha et Omega's Third Order writes:
You are partially correct in that there is indeed a branch of alchemy that advances one spiritually through the external transmutation of metals, herbs, or minerals. Where you are mistaken, however, is that you do not understand that there also exists alchemy that effects physical transmutation by using internal fluids and energies. You demonstrate that you have not fully understood alchemy in that you are separating the ONE - and the first law of alchemy is that ”Everything is ONE”. Thus each operation referring to an external metal may also be referred to a metal - literally - INSIDE MAN. Thus you are only considering one aspect of alchemy and not ALL OF ALCHEMY - WHICH IS GLOBAL AND BASED ON UNITY.

Hudson is but a student who has remained only with the physical, external aspect of alchemy - and remains ignorant of the mysteries of Internal Alchemy. Yet for the complete Opus it is necessary that alchemy be complete. There are surely different branches of alchemy which should be studied separately and put into practice. Thus the external alchemy of Hudson is only a part of alchemy; ”chemical alchemy” whereas we study alchemy WITHIN THE HUMAN BODY.

There are diverse paths to attainment that may be followed all together or separately. This is a choice. We prefer working with the subtle fires of the body itself, such as love and sexuality, and the fluids of the human body, whereas you prefer chemical substances that exist in nature. Yet these alchemical paths are the same in the sense that we use the same elements arising from the same root. The difference is that we use elements within the human body, whereas you use those without.

You should, however, always remember that true alchemy should always tend to the liberation of the energy that is contained within matter. Thus the way of Hermetic Internal Alchemy is the most useful to man. Due to the processing practiced by Hudson and others like him – they have been called “Puffers” (Souffleurs) by the ancients. When alchemical texts speak of “puffers” this is exactly what they are referring to, as such ways of external processing are extremely long when contrasted with Hermetic Internal Alchemy - and thus best left to others.

Let there be no doubt about it. Hudson - and others like him - are “Puffers”. Hudson speaks not of “aLchemy” but rather of “aRchemy” - from which arises modern chemistry. Alchemy is something else.

You need consider only this one law:

”Use nothing external to the matter of the Opus itself - which is already complete as it is - and all you should do is - cook - cook - cook.”

How is it possible, therefore, that Puffers like Hudson seek to use things external to the human body or to the matter of the Opus, when everything you need to complete the Opus Magnum is contained within the human body itself?

Why do they not follow this most basic law of alchemy?

For only one reason: to sell their potions and products and to make money. This is a question of business for these individuals.

This is also why they are so upset with our order - because we reveal this truth about alchemy - and the truth is bad for their business!

- Master R.
To recapitulate the message of Master R, embellished (or rather tinted) by my own conclusions. There exist both an external and an internal path of Alchemy. The external works with outer substances and prima materials, such as Antimony (the Black Dragon) of the Dry Way and Cinnabar (the Red Dragon) of the Humid. Internal Alchemy works with the prima materia of the physical body. While the Dry Way of external alchemy works with vulgar fire in an athanor made of brick and clay (oven), and the Wet Way of external alchemy with the secret fire of an athanor made of glass (flask), the internal path of alchemy works with the athanor of the body and the secret fire that is contained within the organism. Both paths, the external and internal, are legitimate. But one is more Royal then the other. Internal alchemy is more direct while external is of a more analogical kind. Internal alchemy has greater potential and is shorter, while the external ways are harder to master correctly and takes longer. Both paths use the same symbology and terms. To master Inner Alchemy one usually are required to master the external way as a preparation for the internal. But to reach the true Opus Magnum or succeed in the Great Work one must master the internal path of Hermetic Alchemy.