Fama Fraternitatis - 1614

Wiewohl wir nun wohl wissen, daß es umb ein ziemliches noch nicht an dem, da wieder unserm Verlangen oder auch anderer Hoffnung mit allgemeiner Reformation divini et humani, solle genug geschehen, ist es doch nicht unbillich, daß, ehe die Sonne auffgehet, sie zuvor ein HELL oder dunkel liecht in den Himmel bringt und unter dessen etliche wenige, die sich werden angeben, zusammen tretten, unsere Fraternitet mit der Zahl und Ansehen des gewünschten und von Fr.R.C. fürgeschriebenen Philosophischen Canons, einen glücklichen Anfang machen oder ja in unserer Schätz (die uns nimmermehr aufgehen können) mit uns in Demut und Liebe genießen die Mühsamkeit dieser Welt überzuckern und in den Wunderwerken Gottes nicht also blind umbgehen.

Vi vet dock att det enligt vår åstundan och andras förväntningar efter någon tid kommer en allmän reformation av både gudomliga och mänskliga ting. Ty innan solen går upp, upplyses himlen av
MORGONRODNADENS ljus. I väntan på denna reformation församlas några få som med sitt antal skall utöka vårt brödraskap, höja dess anseende och stärka dess förhoppningar och ge de av Fr.R.C. föreskrivna Filosofiska Canons en lycklig begynnelse. I all ödmjukhet och kärlek skall dessa nytillkomna tillsammans med oss dela våra skatter, som aldrig skall förgås, och så lindra denna världens möda och inte längre vandra ovetande om kunskapen om Guds underbara verk.

Howbeit we know after a time there will now be a general reformation, both of divine and humane things, according to our desire, and the expectation of others: for it is fitting, that before the rising of the Sun, there should appear and break forth AURORA, or some clearness, or divine light in the sky; and so in the mean time some few, which shall give their names, may joyn together, thereby to increase the number and respect of our Fraternity, and make a happy and wished for beginning of our Philosophical Canons, prescribed to us by our brother R.C. and be partakers with us of our treasures (which never can fail or be wasted) in all humility, and love to be eased of this worlds labor, and not walk so blindly in the knowledge of the wonderful works of God.


Det brittiska ordenssällskapet Hermetic Order of the Golden Dawn och den tyska Frimurarlogen L'Aurore Naissante, vilket grundades i London 1888 respektive Frankfurt-am-Main 1807, delade på samma hebreiska namn Chevrah Zerach Bequr Aur, förevisat i gyllene gult vid bloggens huvud, vilket ordagrannt kan översättas till “Stigande Gryningsljusets Sällskap”. Denna tyska Rosenkorsiska Frimurarloge i Frankfurt, vilket måste anses vara det ursprungliga modertemplet till GOLDEN DAWN, kallade sig på tyska även Loge sur Aufgehenden Morgenröthe, vilket kan översättas till “Gryende Morgonrodnadens Loge”. Detta skiljer sig åt från den engelska seden att översätta orden Bequr Aur till “Golden Dawn” eller “Gyllene Gryningen”. Med anledning av Rosenkorstraditionens tyska ursprung är en mer korrekt översättning av Bequr Aur, genom franskans L'Aurore Naissante och tyskans Aufgehenden Morgenröthe, inget annat än GRYENDE MORGONRODNADEN. Denna hänvisning till ett stigande gryningsljus, morgonrodnad eller aurora är en klar hänvisning till den allmäna reformationen omnämnt i det ovan citerade stycket från Fama Fraternitatis. Denna blogg har dock valt att behålla den försvenskade anglo-saxiska termen GYLLENE GRYNINGEN för att denna, invand som den är, lättare associeras med den Rosenkorsiska tradition som här ämnas att framställas.

Licht, Leben, Liebe

lördag 29 januari 2011

Concerning the use of the L.V.X. Signs in Magic


As of lately some well renowned and acknowledged Adepts of the Golden Dawn Tradition have suggested that the Sign of the Adeptus Minor 5°=6° Grade doesn’t involve the entire series of L.V.X. Signs, but instead simply either one or both of the Signs of Osiris (which constitutes but two parts of the entire series of L.V.X. Signs). Some of these Adepts also state that it is wrong to perform the entire series of L.V.X. Signs together with the tracing of Spirit Pentagrams, as Ritual “B” (Pentagram Ritual) clearly states that it is proper to use the 5°=6° Sign (note the sigular) in this instance.

However, study of other original Inner Order or R.R. et A.C. material clearly reveals an ambiguity as there is also references to 5°=6° Signs (plural) as well as a 5°=6° Sign (singular), often in the same document. This is also clearly seen in Israel Regardie’s published GD corpus, which of course makes matters quite confused. Furthermore, this suggestion of a 5°=6° Sign distinct from the L.V.X. Signs has created somewhat of a problem as there doesn’t seem to be any consensus regarding the proper use of the 5°=6° Sign; the different voices of GD authority contradict each other and creates even more confusion amongst students in the Golden Dawn Community.

The four forms of the L.V.X. Signs

The most common suggestion for a 5°=6° Sign is to make both the Signs of Osiris Slain and of Osiris Risen. But there has also been suggested to only use the Sign of Osiris Slain, as its form and gesture more properly is attributed to the particular nature of the Adeptus Minor Grade; involving the Passion and Suffering of Osiris-Christ, and thus of the Adeptus Minor. Now, I am not in a position to either confirm or deny any of these suggestions, as that knowledge properly belongs to initiated Adepti. But I do have some practical suggestions for all the solo practitioners out there, and also for students of the Golden Dawn Tradition, that hopefully may somewhat lessen this state of confusion.

Personally I cannot see any harm in performing a full series of L.V.X. Signs after the tracing of Spirit Pentagrams. How I see it, the particular 5°=6° Sign, which has been suggested to be the Signs (note the plural) of Orisis Slain and Risen, is nothing more or nothing less than an abbreviation of the L.V.X. Signs (with starts and ends with the Signs of Osiris). Regardless of the actual and correct use of the 5°=6° Grade Sign proper, this still holds as a fact; the 5°=6° Sign is a short form of the L.V.X. Signs and its formula of “Divine White Brilliance”. Note here that white is the proper colour for Spirit in the King Scale.

The Signs of Rending
and Closing of the Veil

Even if there is a reference to a particular “Saluting Sign” of the 5°=6°, the L.V.X. Signs are also attributed to the 5°=6° Grade, which many Inner Order documents bear out. This means that they may be used to invoke the Spirit (Fifth Element) besides only invoking L.V.X. through the Analysis of the Key word; but what is Spirit other than pure L.V.X.?

I even dare to say that the L.V.X. Signs are the most optimal ones to use in this instance – as the symbol of Elemental Spirit – compared to either the Signs of Osiris, or even the Portal Grade Signs of Rending and Closing of the Veil (as has been suggested by Aleister Crowley). All these suggested Signs correspond to Spirit, but the Portal Signs are better suited for other applications than invoking Spirit per se. So I would suggest to you all: go for the L.V.X. Signs whatever is suggested, indicated or hinted at in century old documents or books, which are ambiguous anyway. Thus you don’t need to know the proper use of the 5°=6° Saluting Sign to be able to invoke Spirit in GD style Ceremonial Magic.

Astrological correspondences
the Tree of Life

In this debate there has also been raised questions against the use of the L.V.X. Signs in Planetary and Zodiacal Magic, but in particular with the latter, as suggested in David Griffin’s The Ritual Magic Manual. A voice has even been raised by one Golden Dawn authority to the effect that this is not to be considered as an orthodox or traditional application of the Golden Dawn System of Magic. Some propose the use the Elemental Signs for the Zodiacal Forces instead. My answer to this is quite simple.

You have to put the different hierarchies into their correct context or perspective. The key to this is the Tree of Life and the Ptolemaic universe (upon which the former is based). The Elements belongs to the lowest realm (Malkuth), while the Planets are placed as intermediary forces (Binah to Yesod) between the Elements and the Zodiac (Chokmah). This hierarchical division is also apparent in the placement of the three concentric rows of rose petals upon the Adept’s Rose Cross Lamen, i.e. that of 3 (Elements), 7 (Planets) and 12 (Zodiac), according to the correspondences of Hebrew Mother, Double and Single letters.

The Rose upon the Cross

Thus the Zodiac is not of the nature of the Elements, even if it corresponds to the Elements by Triplicity. But on the other hand it also corresponds to the Planets by rulership. But a Zodiacal Sign is neither an Element nor a Planet, but a Zodiacal Sign in its own right.

So there are three important hierarchies to consider here, that of Elements, Planets and the Zodiac. As there aren’t any special geometric forms wherewith to invoke the Zodiac, we may use either the Pentagrams (through the Elemental Triplicity) or the Hexagrams (through the Planetary Rulership) to invoke a particular Zodiacal Sign. But if a Zodiacal Sign belongs to a plane that is higher than that of a Planet, why then use Elemental Grade Signs which represents the most base forces of this hierarchical system, i.e. that of pure Elements? The L.V.X. Signs are applicable to invoke all forms of higher spiritual forces beyond the sublunary. Remember that the Zodiac proper belongs to the highest realm in this Hermetic system, only being overshadowed by the Primum Mobile of Kether.

The geocentric model of Claudius Ptolemäus

Concerning the suggestion that the use of L.V.X. Signs with the Zodiacal Pentagrams doesn’t represent orthodox or traditional GD practice. Well, the Ritual “B” (Pentagram Ritual) doesn’t state which Sign or Signs that are to be used together with the Zodiacal Pentagram, does it? So how can the use of the L.V.X. Signs in this instance be regarded as “untraditional”? Such suggestions are as speculative as anything else suggested in this discussion. The Golden Dawn Tradition left some gaps here and there to be worked out and filled in by the coming generations of Golden Dawn Adepts, which has also been done through the decades following the creation of the original GD corpus. One such example of development, which in my opinion is an adequate one and follows traditional Hermetic and Qabalistic teachings, is the use of the L.V.X. Signs together with Zodiacal Forces.

Furthermore, Zodiacal Magic belongs to the realm of Astrological Magic, as does Planetary Magic. Consider for a moment the Elemental attribution of the Planetary Hexagrams, the proper key to this being that of the Zodiacal attribution of the Quarters which reflects the Zodiacal wheel placed upon the Temple floor; starting with Aries (Fire) in East, going in a counter-clockwise motion towards North and Cancer (Water), then to Libra (Air) in West, and finally to South and Capricorn (Earth). This simple example of attributions clearly shows the intimate relationship between the Planets and the Zodiac, both being two parts of the workings of Astrological Magic.

The four forms of the Hexagram

Thus the proper Signs to use in all forms of Astrological Magic, be it moving stars (Planets) or fixed stars (Zodiac), are in my opinion that of the L.V.X. We already have a natural attribution of the L.V.X. Signs to the Planets, through the Hexagram Ritual, which always starts (and often ends) with the Analysis of the Key Word. Thus this naturally spills over to the Zodiac, because of the shared astrological nature.


måndag 24 januari 2011

Hemligheternas brödraskap – en bokrecension


Svenska böcker om frimureriet tillhör inte det vanliga, om man bortser från konspiratorisk litteratur skrivna av paranoida psykotiker som Jüri Lina. Böcker om Svenska Frimurar Orden (SFMO) är ännu mer sällsynta. Lagom till SFMO:s 250 års-jubileum kom då förra året Peter Ullgrens bok Hemligheternas brödraskap: Om de svenska frimurarnas historia. Med tanke på att reklam och annonsering för boken görs i SFMO:s officiella tidning Frimuraren så måste man nog anse Hemligheternas brödraskap inte bara vara ”godkänd” utan även ”rekommenderad” av Orden. Med detta så menas inte att boken är ”sanktionerad” av SFMO, vilket säkert många konspiratoriskt sinnade individer kommer vilja påskynda. Tvärtom är den utgiven på ett oberoende och erkänt svenskt bokförlag, Norstedts, och av en oberoende (läs icke-frimurare till) författare, tillika docent i historia vid Lunds universitet.

Peter Ullgren gör själv en ganska så stor sak av att han är forskare som står helt oberoende från det objekt han studerar, vilket han anser är en självklarhet i den akademiska världen. Såldes ifrågasätter han frimureriska forskares objektivet, såsom Henrik Bogdans och Andreas Önnerfors’, som båda är aktiva akademiker tillika frimurare, enkom på grund av deras medlemskap i SFMO. Detta är ett spörsmål som är intressant i sig självt men som jag inte kommer att gå in på här. I senaste numret av Frimuraren (Nr. 4 2010) kritiserar båda dessa forskare och frimurare Peter Ullgren å det skarpaste för hans ståndpunkt i denna fråga. I denna fråga håller jag också med mina bröder Bogdan och Önnerfors. Som Susanna Åkerman påpekar i sin utmärkta recension av Hemligheternas brödraskap, även den publicerad i samma nummer av Frimuraren, så kan det finnas en fördel med att tillhöra eller utgöra en del av det man forskar i då man kan tränga studieobjektet mera in på djupet; lever man sitt objekt så förstår man det på ett annat sätt och mera till sitt inneboende väsen.

Nr. 4 av Frimuraren från 2010

En annan fördel med att både vara medlem i SFMO och forska om Orden är att man har tillgång till frimureriska arkiv som normalt forskare i den akademiska världen inte har tillgång till. Kjell Lekeby är ytterligare ett exempel på detta och som därigenom har kunnat ge ut antologin Gustaviansk mystik, vilket utgör en samling av olika frimureriska dokument från 1700-talet och som fram tills nu endast varit tillgängliga för frimurare. Dock har även Peter Ullgren haft en relativt fri tillgång till SFMO:s frimurarbibliotek, friare än någon annan oberoende forskare före honom. Detta har naturligtvis varit värdefullt för bokens innehåll. Bara av den anledningen är boken väl värd sin investering. Det rör sig dock inte om några längre citat av hittills hemliga dokument. För detta får läsaren vända sig till Lekebys Gustaviansk mystik.

Men när det kommer till beskrivningen av Ordens ritualer har Ullgren baserat sig på Dag Mogstads ökända norska bok från 1994, Frimureri: mysterier, fellesskap, personlighetsdannelse, vilket behandlar Norska Frimurare Orden (vilket är en klon av den svenska då båda, liksom den Danska Frimurare Orden, praktiserar det s.k. ”svenska systemet”) och ger detaljerade beskrivningar av både ritualer och symbolik. Detta har Ullgren varit nödgad till eftersom han av SFMO inte har givits tillträde till deras hemligaste mysterier – ritualerna. Dock har Ullgren den goda smaken att inte citera detaljer ur ritualerna utan endast ge korta sammandrag om vad som försiggår under ritualerna och deras viktigaste symboler, såsom arbetstavlor, etc. Så någon ny ”avslöjande bok” som Mogstads har vi alltså inte här. För någon som inte har gått igenom ritualerna själv så ter sig beskrivningarna som riktiga aptitretare. Ullgren beskriver ritualerna på ett mycket bra och intressant sätt, och tillräckligt informativt för att ge en viss känsla för vad man har att förvänta sig av det Svenska Systemet. Ullgren ger dock tillräckliga beskrivningar för att riskera att en del av överaskningseffekten kan poileras; läsare som är antingen är frimurare eller allvarligt överväger att bli medlemmar i SFMO rekommenderas att hoppa över de kapitel som beskriver de aktuella graderna.

Dag Mogstads bok om frimureriet

Vad skall man då säga om boken i övrigt? Jag måste erkänna att jag är tämligen kluven eller högst ambivalent till Hemligheternas brödraskap. Boken har helt klart sina ljusa sidor. En del av detta har jag redan nämnt. Den har dock också sina tydliga svagheter, även det delvis redan nämnt. Vad som mer kan sägas vara positivt med boken är dess lediga, okomplicerade och stundtals lättsamma språk; boken är lättläst. Den är personligt skriven – men tyvärr blir det lite för mycket med det personliga då Ullgren ger uttryck åt sina egna och högst irrelevanta åsikter om olika frimureriska eller perifer-frimureriska fenomen. Något jag stör mig mest på med denna bok är dess uttalat föraktfulla ton gentemot de mer ockulta och esoteriska inslagen bland frimurare, mestadels kring Hertig Carls esoteriska krets (kallat ”Sanktuariet”), vilket Kjell Lekebys bok gör en djupdykning i. Han drar alla dessa frimureriska esoteriker i princip över en kam och kallar dem i ett slag för ”scharlataner”, ”bondfångare” och annat dylikt nervärderande.

Det känns som om Ullgren försöker att förringa den egentliga frimuriska kopplingen till dessa ockulta aktiviteter, ledda av frimurare såsom Carl Anders Plommenfelt, Gustav Björnram, Henrik Gustaf Ulfvenklou och Carl Adolf Boheman. Detta ter sig som en smula ironiskt när man betänker hur Ullgren kritiserar forskande frimurarbröder för att ha en blind fläck, just på grund av sin subjektivtet och förkärlek för sitt objekt, när författaren själv ger uttryck för ett likadant subjektivt tyckande fast åt det föraktfulla hållet. Vad Ullgren borde göra är att läsa inledningen till Kjell Lekebys Gustaviansk mystik, där det i vetenskapens namn klart och tydligt sägs att det största misstaget en forskare av historia kan göra är att bedöma och värdera ett historiskt objekt efter sina egna och samtidens moderna värderingar. Idéhistoria borde utgå från ett hermeneutiskt förhållningssätt där man eftersträvar ett närmande av sitt ”objekt” på ett fördomsfritt och öppet sätt. Detta kan man inte säga om Ullgrens bok, i alla fall inte när han behandlar den frimureriska pereferin runt Hertig Carls Saktuarium-verksamhet. Vad vi kan se här är närmast ett prov på fenomentet autotomi, dvs. självstympning, vilket jag beskriver mer i detalj i min recension av Carl- Michael Edenborgs bok Alkemins skam.

Kjell Lekebys Gustaviansk mystik

Även om Ullgren själv inte är frimurare, vilket han stolt bekänner, så tycker jag ändå boken är ett uttryck för autotomi, eftersom Ullgren i övrigt har en uppenbart sympatisk inställning till det svenska frimureriet som ett samhälls- och kulturfenomen. Å ena sidan nästan han höjer frimureriet till skyarna, och därigenom lägger stort fokus på dess personlighetsutvecklande aspekt och på dess välgörenhetsverksamhet, och även försöker att försvara dess högre och religiösa mysterier som förmedlas genom dess gradsystem, samtidigt som han försöker att avskilja den ockulta svansen från den frimureriska kroppen. I och med detta förbiser han dock att den esoteriska mystiken i själva verket tidigt var en viktig ingrediens i frimureriet, i synnerhet i dess s.k. högregradssystem och Tempelherre-mystik. Trots att Ullgren själv erkänner frimureriets starka Qabalistiska inslag, i sin utläggning av James Andersons The Constitutions of the Fee-Masons, vilket han tillägnar ett helt kapitel, så lyckas han att helt förbise det faktum att även Qabalistiken var en mycket viktig ingrediens i Hertig Carls Sanktuarium-cirkel. Både Hermeticismen och Qabalah utgjorde i synnerhet viktiga pelare både i det svenska frimureriet och i Sanktuariet.

I synnerhet blir detta förhållningssätt hos Ullgren tveksamt när man betänker att just Hertig Carl, en av de mesta svenska kungliga esoteriker genom tiderna, också är den som reformerar det Svenska Systemet till var det är idag, under en tid då Hertigens Sanktuarium är som mest verksamt. Hur kan man då bortse från det faktum att esoteriken utgjorde en viktig och formativ grund för det Svenska Systemets utveckling? Vet herr Ullgren om att just Boheman införde de Asiatiske Bröderne, det klassiska Rosenkorsiska ridderliga brödraskapet, till Sverige och att dess system praktiserades i Hertigens Sanktuarium, på Stockholms slott? Hur kan man då påskynda att den ockulta verksamheten kring Hertig Carl, framdriven av starka och dynamiska individer såsom Plommenfelt, Björnram och i synnerhet Boheman, inte utgjorde en del av SFMO, när samtliga var medlemmar av just denna Orden och dessutom samlades runt SFMO:s Stormästare Hertigen av Södermanland? Jag tror personligen inte att Hertigen själv gjorde så stor skillnad på sin frimureriska verksamhet och på sitt Sanktuarie-arbete. Sanktuariet (vilket var namnet på själva Tempel-salen i Hertigens privata våning på Stockholms Slott) självt var ju uppbyggt kring idén om Salomos Tempel, vilket även det svenska frimureriet är.

Salomos Tempel

Av många, även frimurare internationellt, anses just det Svenska Systemet som ”esoteriskt” i förhållande till exempelvis det engelska frimureriet. Denna ryktbarhet har det säkerligen fått genom både sina initiala franska anslag – det skottska systemet – och senare det tyska frimureriet och den Stricta Observansen (Tempelherremystiken), men inte minst på grund av Hertigens stora esoteriska intresse för allt Rosenkorsiskt, Qabalistiskt och Hermetiskt. I synnerhet det tyska frimureriet var vid samma tid Qabalistiskt och Hermetiskt till sin natur, och konkurrerade med det alkemistiska sällskapet Gold- und Rosenkreutz Orden om vem som förvaltade alkemins innersta mysterier. Det är ingen slump att både frimureriet och alkemin kallas för ”Den Konungsliga Konsten”. Genom att bortse från den ”esoteriska klicken” bland frimurare bortser Ullgren även från frimureriets själ eller motor (primum mobile) – esoteriken. Därför är det en stor brist att Ullgren i sin analys av det svenska frimureriet helt saknar ett akademiskt esoterisk perspektiv, vilket Susanna Åkerman lyfter fram i sin recension av Hemligheternas brödraskap, som exempelvis baseras på Antonie Faivres och Wouter J. Hanegraaff internationellt erkända forskning. Frimureriet anses av forskare som dessa utgöra en viktig del av den västerländska esoteriska traditionen.

Dessutom tycker jag att första halvan av boken, den del som behandlar 1700-talet, är den klart mest givande och underhållande. I denna del beskriver Ullgren på ett mycket bra, underhållande, fängslande och pedagogiskt sätt det svenska frimureriets komplicerade och mångfacetterade framväxt, något som jag t.o.m. bättre har kunnat ta till mig jämfört med frimureriets egna skrifter och undervisning. Intressant nog lämnar Ullgren även dörren öppen för den kontroversiella teorin om Tempelherre-Orden som ett eventuellt ursprung till frimureriet i Skottland, och i detta även kort presenterar idén om Rosslyn Chapels eventuella koppling till allt detta. Ullgren går varken in för att vederlägga eller bevisa dessa teser och lämnar sålunda frågan öppen för andra att besvara. Uppenbarligen verkar han själv har dragits med i Tempelherre-mystikens dragningskraft, vilket sannerligen är förförisk och tilltalande.

Hertig Carl som Tempelherre

Andra halvan av boken ägnar dock uteslutande tid åt det svenska frimureriets utveckling under 1800- och 1900-talen, vilket är en betydligt mer trist läsning. Detta får man dock inte lasta Ullgren ensamt för; den frimureriska historiken blir faktiskt tråkigare ju längre från 1600- och 1700-talet det avlägsnar sig. Sannerligen utgör 1700-talet en betydligt mer underhållande läsning och ger den mesta behållning av boken, med de olika dynamiska personligheterna, interna kamperna och inte minst de ockulta inslagen. Under 1800-talet och framgent ser man ett frimureri som blir betydligt mer ”mainstream” och politiskt korrekt, närmast en statlig institution, trots att de olika konspiratoriska myterna aldrig helt dör ut under samma tid, det sista något som också Ullgren gör en ganska så stor sak av och analyserar, och tillika avväpnar på ett passande och lämpligt sätt. Tack och lov får man väl tillägga och i grevens tid. Men därigenom känns boken också lite grann som ett uttryck för att försöka rentvå SFMO från alla dubiösa och konspiratoriska inslag. Detta är som sagt ett bra och sympatiskt inslag hos Hemligheternas brödraskap, även om det öppnar upp för en vedergällning från konspirations-teoretikerna i fråga om författarens partiskhet.

Sammanfattningsvis har vi alltså här äntligen en bok skriven av en oberoende, erkänd och seriös forskare som inte faller för frestelsen att vältra sig i alla konspiratoriska fallgropar, så typiskt för den frimureriska genren. Men samtidig, och i ivern med att rentvå det svenska frimureriet från alla falska anklagelser och försöket med att släta ut eller förklara innebörden av de myter som verkar har sin grund i verkligheten, så kaster Ullgren även ut barnet med badvattnet. I detta fall får barnet symbolisera frimureriets esoteriska essens. Dock skulle jag detta oaktat rekommendera Hemligheternas brödraskap för alla dem som undrar vad Frimureriet verkligen handlar om och går ut på, i synnerhet utifrån dess personlighetsutvecklande aspekt vilket lyfts fram på ett mycket bra sätt i boken. Boken är också en bra läsning angående om det verkligen finns något korn av sanning bakom alla dessa rykten om barnoffer, kistor, dödskallar och blodsritualer. På många sätt ställer boken till rätta med och ger en god förklaring till vad Svenska Frimurar Orden verkligen står för, trots dess autotomiska tendenser och anti-esoteriska hållning.


lördag 8 januari 2011

Alkemins skam – en bokrecension


För ett par månader sedan fick jag Carl-Michael Edenborgs bok Alkemins skam i min hand. Jag minns hur jag tänkte att oavsett kvalitén på denna bok så är det anmärkningsvärt att litteratur inom ämnet Alkemin ges ut i vårt land och på vårt eget modersmål. Bara av den anledningen är det väl värt att läsa igenom boken, tänkte jag. Och jag blev inte besviken. Det är ett mycket intressant och välskrivet verk som Edenborg har ställt samman.

Författaren Carl-Michael Edenborg är mest känd idag som förläggare och driver det alternativa bokförlaget Vertigo, som bland annat har givit ut Kjell Lekebys Gustaviansk Mystik, en annan tung titel inom ämnet svensk esoterik som jag måhända kommer att återvända till i ett senare skede. Edenborg har dessutom tillägnat sin bok till Lekeby. Alkemins skam har dock givits ut på punkförlaget No Fun. På sin blogg Vertigomannen skriver Edenborg följande om projektet:
Började intressera mig för alkemi 1989. Hade sedan ett par år suttit på KB [Kungliga Biblioteket] och forskat i udda svensk litteraturhistoria, minns inte exakt hur guldmakeriet kom in i synfältet, men snart kom ämnet att dominera mitt arbete. Till en stor del berodde det på att det var så okänt. Förbluffande lite historisk forskning hade gjorts om alkemin i Sverige, förbluffande lite var känt om denna märkliga tradition med dess utopiska ambitioner och poetiska diskurser. Dessutom föreföll mig alkemin kombinera praktisk revolt och poetisk skönhet på ett tilltalande sätt. 2002 kom min doktorsavhandling Alkemins skam och därefter förföll alkemiintresset...
Det är en tämligen så intressant redogörelse då den ganska passande beskriver den uppslukande effekt som Alkemin i Alkemins skam sägs ha på sina utövare, som Edenborg på flera ställen i boken liknar vid ett spelmissbruk. Det Vises Sten liknas vid den omöjliga miljonvinsten som ständigt driver missbrukaren i hans mani. Edenborg ger en mer konkret redogörese för de synkronistiska händelser som tog fart i hans alkemistiska sökande, i samband med ett besök i den berömda ockulta bokhandeln Table d’Emeraud (”Smaragdtavlan”) år 1989:
Där började plötsligt den gamla farbror bakom disken prata svenska med oss. Det visade sig att denne estländare varit bosatt i Sverige. När han hörde om mitt intresse för alkemi tipsade han oss om en person som kunde vara intressant att träffa: Arne Wettermark, personlig vän med den legendariske franske alkemisten Eugène Canseliet, Fulcanellis lärjunge.
Edenborg kontaktade Arne Wettermark i Sverige året därpå. Under detta möte uppmanade Wettermark Edenborg då att ta kontakt med Kjell Lekeby:
Mötet med Kjell blev också livsavgörande. Det var han som uppmuntrade mig att börja studera latin. Det var han som fick mig att börja plugga idéhistoria. Det var han som med fruktansvärd, noggrann grymhet läste igenom mina texter och klottrade dem röda med rättelser och invändningar och därigenom fick mig att gråta; men han lärde mig samtidigt skrivandets konst.
Detta märks också i boken Alkemins skam och jag slås tämligen snart över den avancerade och vackra svenskan som denne unge svenske man kan leverera, något som sällan ses i akademisk litteratur av detta slag. Så det är dessutom en estetisk bok, vid sidan om den rena faktan som den förmedlar. Samtidgt visar författaren prov på en i grunden positiv hållning till och intresse för ämnet Alkemi, vilket gör läsningen så mycket mer angenäm. Det är naturligtvis försvarbart utifrån att boken på ett objektivt sätt försöker att göra en analys av Alkemins fiende och dess ansträngningar till skambeläggande. I detta upplever jag att författaren närmast tar en sympatetisk ställning för Alkemin och mot dess skam, eller åtminstone upplever man författarens medlidande för den skambelagde.

Själva spörsmålet som boken söker att besvara är alltså hur det kommer sig att den alkemiska diskursen och bokutgivningen plötsligt rann ut i sanden under det sista decenniet av 1700-talet från att helt tystna några år in på 1800-talet. Edenborg menar att detta var resultatet av en medveten förtalskampagn från upplysningsfilosofernas sida, som genom skambeläggelse strävade efter att ta död på Den Konungsliga Konsten och faktiskt till slut verkade lyckas med detta (eller lyckades de verkligen?). Dock skedde detta inte utan en vildsint kamp från alkemisterna själva och i ett särskilt kapitel redogör Edenborg för de olika taktiska stilgreppen man tog till i Alkemins försvar.

Ett av dessa konstgrepp var den så kallade autotomin eller självstymptningen, dvs. att utesluta en del av sig själv för att rädda det som finns kvar. Häri görs en skillnad mellan sanna alkemister och vulgära guldmakare – puffers eller souffleurs. Man får en känsla att Edenborg på något sätt tror att det är ett relativt sent tilltag för att rädda den alkemiska anseendet mitt i skambeläggandet, trots att han faktiskt själv nämner att det är ett lika gammalt fenomen som Alkemin själv. Alkemisterna har alltid gjort en skillnad mellan sig själva som invigda i Den Konungsliga Konsten och de övriga profana guldmakarna, ty Alkemin har alltid kantats i sin historia av bedragare och charlataner.

Ser man tillbaka i den klassiska alkemiska litteraturen från 1500- och 1600-talen så ser man hur de olika traktaten nästan alltid inleds med vad De Vises Sten inte är, men som förledda guldmakare genom tiderna har trott att den är. De flesta traktat är skrivna för att, så att säga, visa var skåpet skall stå. Således är detta inte alls ett sätt att rädda Alkemin från en undergång, utan snarare en av dess elitistiska och exklusiva drag som har funnits där från början och som fortfarande finns där idag (jämför med dagens alkemiska diskurs där skillnad görs mellan Alkemi och Spageri); det är en del av dess inneboende natur. Det handlar alltså inte om egentlig autotomi; guldmakarna har aldrig utgjort en del av den sanna Alkemiska kroppen eller diskursen utan utgörs snarare av oinvigda som strävar efter att bli en del av den men som inte tillåts att anträda det heliga Templet på grund av sin okunskap eller vulgära strävan.

Det verkar dock, om man skall förstå Edenborg rätt, att denna tendens tilltog under processen av skambeläggande till den grad att vissa alkemister till slut vägrade ta ordet Alkemi i sin mun, utan hänvisade till Den Konungsliga Konsten som ”Högre Kemi”. Denna senare tendens vittnar i så fall om en verklig autotomi. Detta var dock ett dött lopp. Nya tider hade kommit för att stanna. Edenborg visar på ett skickligt sätt hur Alkemin såsom filosofi och konst representerade en svunnen tid och tradition som hade sin förankring i den feodala medeltiden och adelskapet, något som 1700-talets borgerliga upplysning och marknadskapitalism gjorde allt för att bekämpa. Alkemins allegoriska tal om konungar, drottningar, drakar och andra sagolika vidunder attraherade den gamla överklassen men rejekterades av den nya medelklassen, i synnerhet i kölvattnet på den franska revolutionen. Kungamaktens magiska gloria var till ända, och så även Alkemin – Den Konungsliga Konsten – som flörtade med dessa symboler. De borgerliga och sekulariserade upplysningsmännen fann Alkemins symbolik inte bara förlegad utan även dekadent, precis som den överklass den försökte att bekämpa.

En av de mest intressanta aspekterna med Alkemins skam är den självbild som Edenborg försöker att måla upp av Alkemin. Det Vises Sten symboliserade för alkemisten hans absoluta suveränitet, både i förhållande till samhället men också i förhållande till materien. Genom De Vises Sten kunde alkemisten göra sig helt ekonomiskt oberoende från samhället och han kunde framför allt göra sig odödlig – bli såsom en gud. Därigenom gjorde han det sociala samlivet till något överflödigt. Alkemins yttersta mål var sålunda i grunden asocialt. Detta var också något som skambeläggarna gjorde en mycket stor sak av, att alkemisterna strävade att göra sig socialt oberoende.

Enligt upplysningsmännen utgjorde Alkemin således ett hot mot den sociala ordningen och ansågs därigenom vara onyttig (läs sakna allmännytta). På ett skickligt sätt visar Edenborg att kritiken mot alkemin främst var moraliskt motiverad, inte vetenskapligt. De flesta kemister gjorde inget stort väsen av ”omöjligheten” med Det Stora Verket utan snarare vilka konsekvenser det kunde få om det hade lyckats men framför allt begäret hos de enskilda alkemisterna, som de ansåg var smutsigt och syndigt. Vissa hävdade att det var naturvidrigt och gick emot Guds plan. I skambeläggandet jämförde man alkemins verk med exkrement, med smuts och annat dyligt vidrigt.

Alkemin jämfördes med en farsot som det var mycket svårt att bli botad från om det hade gått tillräckligt långt. Alkemin jämfördes med en psykiskt sjukdom, en form av melankoli, och alkemisterna själva såsom psykiskt sjuka. Det var därför upplysningsmännens ansvar att rota ut alkemin en gång för alla så att den inte spred sig ännu längre och drabbade fler oskyldiga människor. Flera exempel på alkemister som hade investerat hela sin familjeförmögenhet och blivit barskrapade, med djupa familjetragedier i kölvattnet, hängdes ut i den kritiska litteraturen.

I ljuset av en sådan bredsalva från det sena 1700-talets folkupplysningsmannakår är det lätt att förstå varför Alkemin plötsligt försvann ur offentligheten, eller valde att försvinna. En intressant analys som Edenborg gör är att det offentliga rummet under samma tid utvidgas, vilket gör allehanda esoteriska (slutna) ämnen högst kontroversiella. Det var helt enkelt inte i tiden längre att hänvisa till tystlåtenhet och elitism; vetenskap skulle blottläggas och tillhörde numera alla enligt de Baconska idealen. Edenborg visar även på exempel bland alkemister som försöker att anpassa sig till denna öppenhet men menar att det egentligen var fåfängligt då alkemin var förborgad till sin innersta natur.

Man kan dock problematisera Alkemins yttersta mål en aning. Det är sant att emancipation är ett av dess mål, dvs. en frigörelse från ett fullkomligt beroende av materien och kroppens begränsande skröplighet. Det är sant att De Vises Sten resulterar i odödlighet och att detta är eftersträvansvärt av alkemisten. Men är detta verkligen det egentliga och yttersta målet med Alkemin? Jag anser inte det. Jag anser att målet är att fullkomna den mänskliga naturen, vilket enligt Alkemin består av mer än den fysiska kroppen. Sannerligen strävar alkemisten att bli medveten om sin subtila kropp (eller subtila kroppar) och att skapa ett fritt flöde mellan dessa och den fysiska kroppen. Genom en transmutationsprocess av den fysiska kroppen strävar alkemisten att till fullo uppväcka och utveckla sin Solara kropp, vilket är vägen till odödlighet hos själen. Men alkemistens odödlighet är ett tecken på att han eller hon också har erhållit ett Kosmiskt Medvetande, eller Gudomlig Upplysning, vilket är det egentliga yttersta målet.

Detta resonemang kan delvis liknas vid den hinduiska synen på återfödelse; det är på grund av själens flyktighet och förmåga att upplösas – genomgå den andra döden – som den fortsätter att reinkarnera. För att bryta cykeln av återfödelser måste människan uveckla sin själs fulla potential, något som Alkemins Stora Verk strävar efter att fullfölja. De Vises Sten anses ha denna transmuterande effekt på den mänskliga kroppen och därigenom dess högre väsensled; dess förmåga att transmutera oädla metaller till ädla är endast ett experiment för att bevisa dess verkliga potential. Således är det ekonomiska oberoendet som följer sekundärt och det upprepas åter och återigen i den klassiska alkemiska litteraturen att materiell rikedom aldrig får utgöra ett begär hos alkemisten, på det att han kommer att misslyckas i sitt uppsåt. Endast de som är rena i själen och drivs av oegennyttiga ambitioner kan – genom Guds Nåd – lyckas i Det Stora Verket och uppnå själens odödlighet och ett Solart Medvetande. I den alkemiska litteraturen ser man exempel på att alkemister har donerat sina rikedomar och nyttjat sina kunskaper för att lindra lidande och fattigdom, det mest kända exemplet varande Nicholas Flamel. Men även Paracelsus är ett exempel på en alkemist som använde Alkemin för att bota de sjuka. Detta är sant Adeptskap.

Edenborg beskriver också tämligen ingående vad som hände med Alkemin vid övergången från upplysningen till romantikens tidevarv under 1800-talet, och romantikens högst ambivalenta förhållande till Alkemin. Kort och gott kan man säga att romaniken sympatiserande med alkemins essens men var högst kritiskt till den i sin praktiska och materiella specificitet. Man ansåg alltså att Det Stora Verket var ett fåfängt försök men likväl sympatiskt, som harmonierade med romantikens egen naturfilosofi. Därför framställdes alkemisten ofta i den romantiska litteraturen som en tragiskt och missampassad figur. Edenborg menar att detta förhållande som romantiken hade till Alkemin måhända var ännu mer skadligt för Alkemin jämförelsevist med dess tidigare skambeläggande, eftersom romantiken tog till sig en vag idé om Alkemin men effektivt förvisade dess konkreta form.

I ett tämligen långt appendix beskriver Edenborg att Alkemin trots allt överlevde men att diskursen mellan alkemister hädanefter helt utspelade sig sub rosa och representerades av brevkorrespondens snarare än genom boktryckarkonst. Edenborg gör en tämligen detaljerad beskrivning av Sigismund Backstrom, som var verksam under 1700-talet slut och 1800-talets inledning, vilket är intressant för mig personligen. Dock representerade Backstrom en av de sista mästarna som ägnade sig åt traditionell Alkemi och under 1800-talet ser vi en ny filosofi se dagens ljus, enligt Edenborg främst med draghjälp av Eliphas Levis böcker, där alkemistiska transmutationer förvisso fortfarande anses vara fullt möjliga men endast tack vare alkemistens magiska viljekraft. Atomerna sågs nu för första gången vara påverkbara av alkemistens övernaturliga viljeförmåga, från att tidigare ha baserat sig på processerna själva, alkemistens förmåga att förena sig med ämnet och framför allt hans förmåga till andlig fromhet och Guds nåd. Det var även under denna tid som den romantiska föreställningen av en ”andlig alkemi” för första gången dök upp, där Det Stora Verket ansågs vara metaforer för andlig inre transformation snarare än kemiska processer.

Min egen syn på detta nya tänkande, om man bortser från den rena ”andliga alkemins” nonsens, är att det dels inte är så främmande för Alkemin som man kan tro men att det samtidigt måste sättas i ett traditionellt sammanhang. Alkemins devis har alltid varit Ora et Labora, vilket ordagrannt kan översättas till ”be och arbeta” men snarare bör renderas till ”åkalla och verka”. I Alkemins skam görs ofta gällande att hopkoket av olika ockulta konster, såsom blandningen av Magi, Astrologi, Tarot och Alkemi, utgör ett påfund av sent 1800-tal. Sanningen är dock den att Alkemi alltid har integrerats med Magi och Astrologi och att detta redan utgjorde en standardiserad studieplan hos gamla och ärevördiga Alkemiska och Rosenkoriska tyska sällskap såsom Gold- und Rosenkreutz Orden och Asiatiske Bröderne, båda verksamma på 1700-talet. Fokus på Vilja och Föreställning kan tyckas utgöra typiska uttryck för post 1800-tals magisk litteratur, men sanningen är att Vilja och Föreställning är de två komponenter i människans konstitution som sätter igång Universum att vibrera i enlighet med hennes önskningar.

Detta innebär dock inte att mänsklig Föreställningsförmåga och Viljekraft ensamt kan transmutera en stycke koppar till guld; vi pratar inte om mirakel här. Sålunda kan den mänskliga förmågan inte gå emot naturens vägar. Alkemin är alltid inbegripen med att följa naturens väg, att accelerera denna och driva på evolutionens processer i något som kan liknas vid en intensiv ”växthuseffekt”. Alltså måste alkemisten följa de traditionella anvisningarna om att använda rätt Prima Materia – ämnet som har valts för processen – och dessutom följa de klassiska alkemistiska processerna till punkt och pricka – Labora. Alkemin är nämligen en exakt vetenskap, inte blott en konst. Samtidigt måste alkemisten inbegripa den magiska förmågan hos sin mikrokosm (genom Föreställning och Vilja) och förena denna med makrokosmen (Gud-Universum-Världssjälen). Genom denna förening mellan sig själv och Gud kan den alkemiska processen nå sitt mål i ett gemensamt mänskligt-gudomligt uppsåt. Alkemisten måste alltså aktivt sträva efter att skapa denna synkronicitet mellan sitt eget väsen och Guds väsen, varigenom han eller hon görs till ett passivt redskap för det gudomliga – Ora.

Mot slutet beskriver Edenborg den alkemiska renässansen vid 1880-talet, mestadels genom den nya generationen franska alkemister som representerade den s.k. ”hyper-kemin”, bl.a. Francois Jollivet Castellot och kretsen kring denne. Vår egen August Strindberg blir också omnämnd i detta sammanhang, även om han representerade en generation av hyper-kemister som inte baserade sig på kassiska alkemiska verk utan snarare på moderna kemiska rön. Edenborg beskriver också den engelska alkemiska renässansen som var samtida med den franska och som främst representerades av Frederick Hockley (som besatt flera manuskript av Backstrom), W.A. Ayton och William Wynn Westcott. Dessa sista namn figurerade inom Hermetic Order of the Golden Dawn.

Vid sidan av Madam Blavatskys bokpublikation och A.E. Waites redaktörskap i olika projekt, såsom The Hermetic Museum, anser Edenborg att W.W. Westcotts Collectanea Hermetica vara det verk som lade grunden för den alkemiska renässansen i England. Till sin hjälp hade Westcott ett antal Golden Dawn Adepter som kommenterade bokserien, bl.a. Florence Farr och Frederick Leigh Gardner. Konstigt nog nämner Edenborg inte S.L. MacGregor Mathers i detta alkemistiska sammanhang, vilket kan tyckas vare en aning märkligt. Det finns nämligen inget som tyder på att de tidigare uppräknade Golden Dawn Adepterna, inklusive Wetscott, sysslade med praktisk laboratorie alkemi vid den här tiden, med undantag för W.A. Ayton som var något av en alkemisk mentor i Golden Dawn. Förvisso var MacGregor Mathers inte involverad i projektet kring Collectanea Hermetica men han har detta oaktat med stor sannolikhet lämnat efter sig den enda praktiska instruktionen för alkemi som gjordes inom Golden Dawn och dess Inre Orden Rosae Rubeae et Aureae Crucis.

De flesta lärda inom Golden Dawn är idag överens om att Ritual ”Z” på något sätt har involverat MacGregor Mathers hand och det är i detta manuskript vi finner den alkemiska operation som kommer i fråga. Detta dokument är uppdelat i tre delar och det är i Ritual ”Z-2” där dessa alkemiska instruktionerna återfinns. Dessa är en kombinerad form av formel för Ceremoniell Magi och praktisk laboratoriealkemi, inom ramen för Golden Dawns Neofyt-ritual, en tämligen komplicerad process som är alldeles för omfattande att säga något om inom ramen för denna recension. Jag vill dock påstå att MacGregor Mathers kunskaper och erfarenheter om praktisk Alkemi vida överträffade dem hos W.W. Westcott.

Men bortsätt från detta är det ändå smickrande att läsa vilken vikt som Edenborg lägger hos Hermetic Order of the Golden Dawn för den alkemiska renässans som inleddes 1888 i London. Carl-Michael Edenborg har i sin bok och avhandling dessutom visat prov på att han besitter tämligen stora teoretiska kunskaper om ämnet. Detta märks i synnerhet under kapitlet som avhandlar Romantiken och 1800-talet, där han kategoriskt avfärdar en hel del tankar som tämligen otraditionella. Trots detta är Alkemins skam inte en bok om Alkemi per se, utan snarare om de processer som ledde till dess skambeläggande. Det är inte en bok som tar ett esoteriskt perspektiv, utan snarare ett idé-historiskt och sociologiskt. Detta till trots tycker jag att man som läsare kan hämta mycket kunskap om Alkemins tankegods.

Sammantaget anser jag Alkemins skam vara en av de bästa, mest välskrivna och researchade böcker som har skrivits i vårt land inom ämnet Alkemi. Att det är en doktorsavhandling borgar för en noggrann notapparat och ordentliga källhänvisningar. Utifrån dessa som presenteras kan man bedriva egen seriös efterforskning i olika europeiska bibliotek. Edenborg har också förlitat sig på mycket förstahandskällor. Alla översättningar och citat har han i notapparaten noggrant återgivit i sitt originalspråk. Det finns dock några typografiska fel, inga direkta felstavningar utan snarare insatta bindesträck som vittnar om att formatet ursprungligen inte var tänkt att vara det som det till slut blev. Boken har givits ut i en tämligen enkel paperback-utgåva och i ett tämligen onormalt format (16.5 x 15 cm) som mer påminner om en manual snarare än en bok. Boken innehåller inte heller några som helst illustrationer.

Detta till trots är boken ändå lättläst och språket lekfullt skrivet så att man som läsare aldrig riktigt tappar intresset. Diskursen är också tämligen varierande och jag har endast tagit upp en liten bråkdel av det som tas upp i boken. En sådan är exempelvis en intressant avstickare till Immanuel Kants kritik av Alkemin. Det känns som att författaren tar med läsaren på en idé-historisk resa från mitten på 1700-talets Tyskland och som slutar vid 1920-talets Frankrike, vilket även omfattar Storbritannien och Amerika, och här och var även konungariket Sverige. Därigenom har boken ett högt underhållningsvärde som kan liknas vid den hos en roman. Läsaren besparas således en torr akademisk avhandling, trots att den just är en akademisk avhandling. Detta är ett konststycke i sig och ett gott exempel på hur akademiska avhandlingar borde kunna skrivas.