Senaste tiden i mina studier av psykoanalys har jag fördjupat mig i den schizoida eller schizofrena personligheten, i synnerhet den som har utvecklats av den brittiska psykoanalytiska skolan. Jag har ofta jämfört denna kunskap mot min redan förvärvade kunskap om esoterikens läror, från Qabalah och Hermeticismen. Följaktligen har jag dragit vissa slutsater utifrån detta och fått vissa andliga fenomen belysta genom denna för mig ”nya” kunskapstradition. I detta har jag använt mig av mina egna personliga erfarenheter, dels av min egen andliga eller initiatoriska process och dels av mina studenters. Jag vill därför belysa vissa av mina slutsatser med allmänt beskrivna exempel, som lika gärna kan handla om mig själv som om någon annan.
Denna essä är en uppföljare till min förra som jag har kallat
Personlighetens kärnor och Qabalah, där jag har redogjort för och utvecklat vissa tankar kring de schizoida och melankoliska karaktärerna. I den förestående essän kommer jag att fördjupa mig i den schizoida personligheten och hur ett sådant förhållningsätt kan påverka ens sätt att se på de hermetiska mysterierna och den magiska praktiken. Därför är det väl att studera den inledande essän innan man går vidare i sin läsning.
Först vill jag definiera vissa psykologiska termer innan jag övergår till min analys av andliga eller ockulta och initiatoriska fenomen. Begreppen schizoid och schizofren har ungefär samma innebörd, dvs. den om ”klyvnad”. I detta fall handlar det om klyvnad av personligheten. Denna klyvnad sker både i ”vertikal” och ”horisontell” riktning, men avser främst en klyvnad mellan själ och kropp, mellan tankar och känslor, snarare än en klyvnad av personligheten i olika identiteter, även om tendenser av det senare också existerar.
Det schizoida och schizofrena tillståndet är blott skalor eller grader som i grunden uttrycker samma problematik, där det förra utgör en serie av neurotiska försvar medan det senare betecknar psykos eller det psykiska sammanbrottet efter att de neurotiska försvaren har misslyckats i sitt uppsåt. Schizofreni är dock inte det samma som ”multipel personlighet”, dvs. en uppsplittring av personligheten i olika identiteter eller självständiga personligheter som kämpar om samma kropp (vilket förklarar den mesta beskrivningen av ”demonbesatthet”), utan är en extrem form av klyvning mellan jaget å ena sidan och den yttre världen å den andra, vilket även omfattar en klyvning och förkastande av kroppen och av känslolivet.
Det existerar även ett gränsland i det schizoida tillståndet – inom diagnostiken ofta refererat till som ”borderline” – där det både finns neurotiska och psykotiska drag. I vardagligt tal refererar man till en sådant tillstånd såsom gränspsykotiskt. Det är en person som brottas med mycket starka neurotiska försvar men som samtidigt har tydliga drag av förföljelsemani eller paranoia. Dessa personer brukar man i allmänhet föga smickrande kalla för patienter med ”tidig personlighetsstörning”.
En schizoid person på en neurotisk nivå är oftast en ”huvudfoting”, dvs. någon som starkt övervärderar sin hjärna istället för sin kropp. Med andra ord lägger den schizoide stor vikt vid sina intellektuella förmågor framför sitt känsloliv. Dualismen mellan själ och kropp är tydligt som ett grundläggande förhållningssätt. I svårare fall leder detta till en störd kroppsuppfattning, i synnerhet när det angränsar psykosen.
Samtidigt är det min egen erfarenhet att schizoida personer sällan är speciellt andligt intresserade, även om de är vana vid självgranskning och att vara självmedvetna genom sin i grunden introverta natur. Istället lägger de all betoning på förnuftet och logiken, och ett naturvetenskapligt tänkande. Många vetenskapsmän inom naturvetenskapen är schizoida. Den schizoide tror endast att det existerar som logiskt kan förklaras, mätas och vägas. Den schizoide är därför i grunden en materialist. Förklaringen till detta tror jag är att andlighet förutsätter en god relation till sitt känsloliv och till intuitionen, dvs. ett gott förhållande till det omedvetna. Hos den schizoide är själva problematikens kärna just klyvnaden mellan det medvetna och det omedvetna, mellan jaget och detet.
En annan förklaring till avsaknaden av andlighet – en tro på något högre – är att det ofta finns en överdriven känsla av själtillräcklighet eller självgodhet. Om det egna jaget är tillräckligt så behövs igen Gud. Själva tanken om att underkasta sig en gudomlig vilja är sålunda absurd för många schizoida personer. Tanken om ett öde är likaledes absurd, då den går tvärt emot föreställningen om att människan själv formar sitt öde; en god eller stark man är sin egen lyckas smed.
Det finns ofta snedvrida uppfattningar i det schizo-paranoida tänkandet om vad som utgör styrka hos en individ. Det är att alltid ha överläget i alla sociala situationer; det är bättre att dominera sin omgivning än att låta andra dominera en själv. Denna form av ofta stark narcissism kan i extrema eller patologiska fall leda till det som vi vanligtvis kallar för ”psykopati”. Sålunda finns alltid fienden utanför det schizoida jaget, aldrig hos det egna självet. Till skillnad från melankolikern, som riktar sin agression inåt och mot självdestruktivitet, är den schizoide alltid utåtagerade om han känner sig hotad eller inträngd i ett hörn. Och även om vi kan tolka den psykopatiske eller paranoide personens utåtagerade som ett uttryck för plötslig aggression är det ofta mycket medvetna handlingar som utarbetar och kallt kalkylerar fram den bästa strategin vid en given situation.
Sålunda är den schizoide egentligen inte speciellt spontan eller impulsstyrd person, förutom kanske när den närmar sig psykosen. Tvärtom är han (jag använder genus ”han” i detta sammanhang då schizoida ofta är män enligt min egen erfarenhet) ofta mycket disciplinerad. Det finns ofta ett tvångsmässigt eller ett ritualistiskt element i denna disciplin, även om tvångsmässighet egentligen är den melankoliskes domän. Men det är en form av fobisk tvångsmässighet, dvs. en ångst för en utomstående attack.
De främsta försvaren hos den schizoida personligheten är dels klyvning (eller ”splitting”) och dels projektiv identifikation. Klyvningen anses av psykoanalysen vara den allra första avvärjningsmekanism som det lilla nyfödda spädbarnet tar till i sitt möte med omvärlden. Det är den mekanism som tar ur barnet ur symbiosen, fördriver det från ”Edens Lustgård”. Det är här förställnignen om ett ”jag” och ett ”du” bildas. Det leder också senare mot en uppfattning eller förställning om en jag-identifikation i motsatt förhållande till den egna kroppen, såväl som mot omvärlden. Detta är den ”vertikala klyvningen”.
Klyvningsprocessen sker dock även ”horisontellt”, dvs. genom att vi skiljer på det som är ”ont” och det som är ”gott”, det som är ”mörkt” och det som är ”ljust”, etc. Detta sker också nästan omdelbart efter förlossningen, därav lustiga psykoanalytiska begrepp såsom ”det onda bröstet ” och ”det goda bröstet”, etc.
Denna klyvning av världen, denna i grunden dualistiska världsbild som går både vertikalt (mellan själ och kropp, mellan det inre och det yttre) såväl som horisontellt (mellan det som är gott och det som är ont) utgör vad som inom Melanie Kleins teori kallas för den schizo-paranoida positionen. Alla människor går igenom denna ”fas” i utvecklingen men tyvärr stannar många även kvar i den, vilket föranleder en del av dem att söka sig till mysterierna av olika personliga skäl – delvis som ett desperat sökande efter självbot.
I detta schizoida tillstånd eller fas har vi svårt att se både positiva och negativa aspekter inom samma person. Vi kan bara se ”ett antingen eller” istället för ”ett både och”. Detta gäller även när vi granskar oss själva, dvs. såsom schizoida kan vi eller vill vi inte se på oss själva som antingen goda eller onda utan endast som endera och i det schizoida tillståndet vill vi som i ett uttryck för självförsvar endast se det goda inom oss. Härav tar den schizoide till den andra avvärjningsmekanismen – den projektiva identifikationen.
Genom en kombination av klyvning och projektiv identifikation avspjälkar den schizoide sina dåliga eller onda sidor och projicerar ut den över sin omvärld, över sina medmänniskor. Istället för att se dessa sidor hos sig själv ser han det i sin nästa. Och han gör det till så pass grad och övertygande iver att denne bokstavligen för över sina negativa egenskaper i den andre så att denne andre agerar ut en känsla som inte är dess egen utan till sitt ursprung den schizoides. Sålunda har de schizoida en mycket god förmåga, i synnerhet om de har utvecklat starka patologiska schizoida drag, att väcka starka känslor inom oss som känns främmande, som om de invaderar oss med känslor som vi sedan agerar ut gentemot dem. Därigenom bekräftar vi det onda ”inom oss” gentemot den schizoide; det blir objektivt sant för den schizoide att det är oss det är fel på och inte han själv. Därav att patologiskt schizoida personer får oss att känna oss osäkra på oss själva och ofta illa till mods.
Den schizoide å andra sidan kämpar ständigt med rädslan – fobin – att bli invaderad av oss, att vi skall utplåna deras existens genom vår närvaro och vår inkräktande personlighet. Den egna grandiosa självbilden döljer en mycket svag jagidentitet och självkänsla i grunden. Därav denna rädsla för implosion, av utplåning och av död. Denna rädsla riktas till utifrån kommande intrång, inte som om den kom inifrån. Detta är det schizoida försvarets essens. För att skydda det egna bräckliga jaget demonieras yttervärlden och görs förföljande. Inom detta skal av isolering byggs fantasier – imagon – upp av grandiositet för att kompensera för denna brist på en reell självkänsla.
Sålunda dras de schizoida med en inre osäkerhet. Den melankoliske personen dras också med bördor av inre osäkerhet men denna grundar sig inte på en egentlig jagsvaghet. Tvärtom är melankolierns jag ofta starkt – patologiskt (neurotiskt) för starkt. Melankolikern har utvecklat ett tydligt och öppet självförakt och dåligt självförtroende, eller låg självkänsla, som orsakas av starka skuldkänslor och en upplevelse av att vara värdelös. Denna känsla hos melankolikern har sin rot i överjaget – psykoanalysens term för samvetetet. Den schizoide däremot har ett svagt jag som denne måste skydda till vilket pris som helst. Den schizoide har inget väl utvecklat överjag, och det överjag som eventuellt har utvecklats spjälkas av och projiceras i stället ut i omvärlden. Denna brist på överjag-funktion ger en förklaring till det psykopatiska draget hos vissa patologiska schizoida individer. I ytterlighetsfall utvecklas den sociopatiske karaktären – den kriminella personlighetet som drivs av devisen ”bättre att äta än att ätas”.
I detta sammanhang har jag funnit R.D. Laings bok
Det klyvna jaget som i synnerhet intressant. I denna bok utvecklar Laing en teori om det ”falska” jagsystemet som byggs upp i kontrast till det ”sanna” jaget. Laing kallar det som resulterar ur processen av klyvning mellan det ”falska” och det ”sanna” jaget för det ”substanlösa jaget”. Det är substanslöst därför att det har skiljt ut sig från sin kropp. Istället associeras kroppen med det falska jaget. Det falska jaget är den personlighet som har byggts upp och som sedan tidiga uppväxtår har vuxit fram i anpasslighetens namn och under en ontologisk (existentiell) otrygghet. Men bakom denna ytliga fasad av anpassning har den schizoide hållit gömt och skyddat sitt ”sanna” jag från tillintetgörelse.
För att skydda sitt inre och sanna jag låter den schizoide sitt falska jag – sin falska person (ordet ”persona” kommer ur grekiskan och betyder ”mask”) – tillsammans med kroppen utföra handlingar som är tillrättalagda men som inte röjer det sanna jagets ”natur” eller intentioner. Skapandet av detta falska system av jag-uttryck utgör dock ett dubbeleggat svärd, ty samtidigt som det är skapat eller ämnat att utgöra en barriär eller skydd för det egna och gömda jaget från att bli invaderat av andra personer så tar eller stjäl det egenskaper och beteenden från andra personer just som det inte kan ta några intryck från det inre och sanna jaget eller självet. Detta gör även det falska jaget – och i förlängningen kroppen – till en fiende mot det sanna jaget. Sålunda bygger den schizoide med falsk jag-apparat upp en rädsla och fobi mot delar av sig själv som den söker att hålla på avstånd från sitt inre jag. Därav extrema former av dualism och avspjälkning mellan kroppen och själen.
Det faller som ganska så självklart att detta falska jag-system drivs av en extrem rigiditet och är helt i avsaknad av spontanitet, eftersom det endast är en efterapning av andra personers beteenden som den spelar upp på ett närmast tvångsmässigt och komiskt sätt. Sålunda utvecklar det falska jag-systemet upp karikatyrer av de personer det försöker att emulera. Men samtigt så är det helt utan substans – det är dött. Naturligtvis utarmar det även det sanna jaget, enligt Laings sätt att se på det hela, då det vägrar att låta det innersta självet att ta några som helst intryck av den hotfulla yttervärlden. Det ”sanna” jaget blir sålunda på sikt ”uttorkat”.
Som en kontrast till detta beskriver Laing det ”substantiella jaget”, dvs. det jag som känner sig som ett med sin kropp – som inte gör någon direkt skillnad mellan kroppen och själen. Detta är det ”friska” tillståndet medan det subtanslösa jaget utgör det ”patologiska”. Enligt Melanie Klein övergår också den schizo-paranoida positionen till slut i de flesta fall till den depressivt-integrativa. Det är här som dualismen upplöses och motsatserna förenas eller integreras. Barnet kan nu se både det onda och goda i en och samma person, och i sig självt. Detta föranleder utvecklandet av dels ett starkt och självsäkert jag, samtidigt som överjagsfunktionen tillåts att utvecklas till fullo med medföljande känslor av skuld.
En integrerad person kan se goda och onda handlingar hos sig själv och strävar efter att bättra sig och botgöra sina tidigare onda handlingar som föranleddes av det föregående schizo-paranoida tillståndet av utåtriktad aggression och sadism mot föräldrarna. Den depressivt-integrativa personen är också en substantiell person i den bemärkelsen att hon har nått en integration mellan psyke och soma, mellan själ och kropp.
Samtidigt påpekar Laing intressant nog, när han problematiserar det hela, att det substantiella jaget inte är ett odelat nöje, ty detta jag jämställer ett trauma mot kroppen som om det vore ett trauma mot själen. Sålunda är det substantiella jaget mycket mera uppbundet med och i ett starkt beroendeförhållande till sin kropp i jämförelse med det substanslösa jaget som genom sin distans till det kroppsliga inte tar skador eller sjukdomar i kroppen på så stort allvar eftersom dessa ändå inte kan komma åt det inre och avskiljda jaget. Sålunda upplever ett substantiellt jag en fysisk misshandel som ett betydligt större övergrepp och själslig kränkning jämfört hur den substanslöse upplever samma situation. Jämför här med det stoiska förhållningssättet och i synnerhet Epiktetos läror.
Det är dock, anser jag, i ett tillstånd av förlikning mellan soma och psyke som en sann andlighet kan utvecklas, dvs. när själen står i en naturlig förbindelse till kroppen. Men samtidigt som det inte existerar någon egentlig dualism mellan själ och kropp, ande och materia, så är det en hermetisk grundtanke att Jaget till sin inneboende natur inte är det samma som den fysiska materien. Sålunda lär den hermetiska studenten sig att inte skapa en identifikation med sin kropp, och inte heller med sina emotioner. Ty såsom jaget
äger sin kropp och sina känslor så
är det ändock
inte sin kropp och sina känslor. Det är så mycket mer eller större än den fysiska kroppen och de sinnliga känslorna. Alltså är ett hälsosamt förhållningsätt enligt det hermetiska sättet att se på det hela varken det som efterföljs av det substanslösa eller det substantiella jaget, utan snarare en balans mellan dessa två ytterligheter.
Samtidigt är jag ganska övertygad om att andelen ”schizoida personligheter” (jag skriver här med citattecken då jag med en schizoid personlighet täcker in allt från schizoida tendenser eller drag till en fullt utvecklad schizo-paranoid karaktär) inom det ockulta samhället är i majorietet i förhållande till melankolikerna. Detta kan förklara de många stridigheter som har försigått mellan olika fraktioner inom både de rosenkoriska såväl som de frimureriska samhällena. Enligt min mening och erfarenhet är de flesta namnstarka ordenssällskap inom Golden Dawn-traditionen i händerna på starka narcissister och paranoiker, dvs. schizoida individer. Att sådana individer ofta hamnar i maktpositioner är inte särskilt märkvärdigt eftersom samma tendenser kan ses i så gott som samtliga mänskliga organisationer; den ideala chefstypen är om inte psykopatisk definitivt schizoid.
Sålunda finner man inom organisationer, såsom de hermetiska och de som kallar sig för ”Golden Dawn”, en överrepresentation av schizoida neurotiker till personligheter. Vem har inte hör talas om magikers stora egon? Tyvärr ger inte den elakartade schizoida personligheten en så speciellt bra förutsättning för den initiatoriska processens lyckliga utgång, bortsätt från den ständiga faran att blåsa upp sitt ego som ett led av den tillförda magiska kraften eller tillströmningen av L.V.X. Istället för att bruka sig av detta L.V.X. för att rena och bota sig själv – i alla aspekter av sig själv (både själsliga och kroppsliga) – och i sin tur sprida detta vidare till sin nästa fyller den schizoide ut sitt inre tomrum och blåser upp sig själv på samma sätt som narkomaner fyller ut sitt inre svarta hål med droger. Tyvärr blåser han upp ett luftslott (eller som man i det engelska språket skulle säga ”hot air”).
Jag skulle vilja jämföra den schizoida narcissismen som inte ett yttryck för en lysande sol utan snarare med en svart sol, ett ”svart hål”. Liksom ett svart hål inom astronomin drar till sig materia genom sin gravitation som lyses upp i pereferin och därigenom skapar en lyskraft som är mycket stark och därigenom döljer själva hålet, så skapar den schizoide ett falskt perifiert jag-system som lyser upp hans personlighet runt det dolda svarta hål som utgör hans sanna jag. Denna liknelse är ganska så träffande eftersom den schizoide har en grundläggande ångest i att dra till sig andras egenskaper eller personlighetsdrag in i sig själv.
Schizoida personer söker sig till mystierna på samma sätt som vetenskapsmannen söker sig till den etablerade forskningen, för att stilla sin intellektuella nyfikenhet. Sålunda blir de ofta duktiga studenter som kan prestera mycket väl i sina teoretiska examinationer – man kan använda sig av deras provresultat som rättningsmallar. Den schizoide vill lära sig hur världen fungerar, utifrån ett filosofiskt och vetenskapligt perpektiv, för att bygga på sin egen bildning. Gärna så att han kan briljera i salongerna. Han gör det egentligen inte för att nå en kontakt eller förening med sin Gud, eller för att bota de sjuka och lindra smärta, utan för att förstärka imagot om det grandiosa jaget. Han är således egentligen inte intresserad av sin nästa utan endast av sin egen nyfikenhet. Lär han sig tekniker för att bota så begränsar han det allt som oftast till sig själv och sin egen kropps defekter.
Då den schizoide lägger huvudvikten av sina ockulta studier på teorier och filosofi – är det någon som kan citera en rad av MacGregor Mathers så är det den schizoide – kan han även vara mycket flitig praktiker. Han blir ofta en mycket duktig och föredömlig ritualist, i alla fall om vi begränsar oss till det yttre utförandet. Han gör sällan några misstag och har koll på alla nödvändiga korrespondenser, och har lätt för att lära sig ritualerna utantill. Dock är det enligt min mening ofta förekommande att det sällan finns någon djupare känslomässig upplevelse av ritualens genomförande eller någon reell kontakt med de åkallade krafterna, något som är en viktig ingrediens i den magiska praktiken och därför är till ett stort handikapp för den schizoide magikern.
Å andra sidan har den schizoide ofta ett ganska så livligt fantasiliv och kan föreställa eller inbilla sig att han upplever magiska resultat under en ritual, även om hans omgivning när de suttit med honom inte har upplevt någonting överhuvudtaget. Det finns förvisso de schizoida magiker som är mycket framgångsrika i sin rituella utövning även när det kommer till magisk förmåga (vilket är ett mysterium i sig; kanske beror det på teknikernas inneboende förmåga i kombination med maniskt utövande?). Men i lika många andra fall upplevs själva den rituella tillämpningen som en tvångsmässighet och kan utvecklas till en mani efter att få upplevda effekter – en lust efter resultat – som ofta faller till korta, mycket tack vare att de har klyvt sig själva för mycket från sitt emotionella och omedvetna liv.
Den schizoide är ofta en uttalad elitist. Därför älskar han esoteriska sällskap som ju vänder sig till ”utvalda” och de ”särskilt lämpade”. Graderna som han kan avancera i skapar ett incitament att höja sig själv och sitt anseende, inför sig själv och gentemot den profana ”pöbeln”. Den schizoide känner ofta en tillfredställelse att känna ett ”vi” och ett ”dom”, i förhållande till sitt eget ordensällskap gentemot den yttre och oinvidgda världen. Sålunda känneteckas sekter av en i grunden schizoid kultur. Ett ordenssällskap med för många schizoida medlemmar kan dessutom lätt urarta till att bli ett klubb för innebördes beundran; överlägsenheten bygger på att det finns individer som sitter på insikter och kunskap som höjer dem ovanför de profana utanför Templets väggar.
Sålunda fäster den schizoide ett alldeles för stort värde vid titlar, utmärkelser och insignier. Han idealiserar de som är ovanför honom, eftersom han i dem ser sig själv om några år, och om han inte föraktar så ser han åtminstone ner på de bröder och systrar som befinner sig på en lägre Grad i förhållande till honom. Egentligen hyser han ingen genuin omsorg för sina lägre lottade ordensbröder och systrar. Ju mindre han får svara på deras dumma frågor desto bättre, och om han är villig att svara så gör han det endast för att briljera och få ta emot deras beundran för den kunskap som han säkerligen besitter. Istället vänder han sig till sina överordnade och seniora bröder och systrar, eftersom de kan gagna hans ambitioner om att dels lära sig mera och dels stiga i hierarkin.
Där finns naturligtivs inledningsvis ett starkt element av idealisering av Hierofanten, den som inviger honom i mysterierna. Men denna idealisering kommer till slut att vändas till sin mörka demoniserande motsats – vilket i sin yttersta form kan leda till hat gentemot sin forne läromästare och ett starkt behov att överträffa denne. Många schismer kan förklaras genom denna dynamik; hur många schismerande utbrytare har inte varit schizoida individer som har haft ett inneboende behov av att grunda sitt eget ordenssällskap bara för att de vet betydligt bättre än sin läromästare hur en sådan skall skötas? Sluga som de är, vana vid att vara tillrättalagda genom den mask eller persona (falska jag) de har varit vana att visa upp gentemot sina föräldrar, visar de naturligtvis inte alltid öppet denna vändning från idealisering till förakt för sin läromästare eller Hierofant. Utåt, genom sitt falska jag, visar de sin fortsatta lojalitet (så länge som läromästaren presenterar nytt material eller lär dem nya tekniker) medan de inombords smider sina förrädiska ränkor.
Det är dock långt ifrån alla schizoida initierade som hyser sådana ambitioner om makt och allas beundran. Dock finns alltid ett element av egennytta med i allt de företar sig genom sina studier eller ockulta praktik. En psykologisk tolkning av den västerländska formen av den vänstra handens väg – den drakoniska eller mörkermagiska vägen – där magikern har satt sig som ett yttersta mål att göra sitt eget ”jag” eller ”ego” till att bli en Gud, i kontrast och opposition till den Gud som har skapat honom, är att han i grunden är en schizoid karaktär. Det handlar ofta här om magiker som har satt sig som mål att bruka sig av sina ockulta förmågor att skapa sig personliga fördelar och makt på ett värdsligt plan.
I grunden finns en misstro eller åtmistone ett gnagande tvivel hos den schizoide att det verkligen existerar en Gud eller några andliga existensplan. I sin yttersta paranoida form så är Gud, om han nu anses finnas, den yttersta fienden till det substanslösa och ”sanna” jaget inom den schizoides försvarssystem. Satanism och djävulsdyrkan är en avart till denna form av schizoid patologi. Men även hos den ”ljusmagiske” schizoide initierade så finns där ständigt ett behov av att se yttre bevis på Guds existens eller på den magiska kraftens existens. Detta tillfredställs genom ständiga försök till att ockult manipulera sin omgivning, bara för att se om det ”fungerar”. Det är alltså utfört i en slags vetenskaplig experimentiell anda. Ett exempel är den magiker som får för sig att kasta eteriska ”kulor” eller ”stenar” i nacken på medresenärer när han tar bussen hem efter jobbet, bara för att se om de tar sig för nacken. Ofta beundrar den schizoide den kampsportmästare som kan kasta eteriska pilar på folk eller paralysera dem med sin kraft i samband med en strid.
Det finns tendenser på en onaturlig fixering vid ockult självförsvar och i sina värsta former vid ”strids-magi”. Föreställningen om svartmagiker som försöker kasta magiska besvärjelser mot en själv eller mot det Tempel som man är invigd i är ganska så förekommande. Allt detta är ett uttryck för den i grunden schizo-paranoida positionen eller det förföljelsemaniska förhållningssättet gentemot världen.
Sålunda kan man konstatera att den magi som tilltalar den schizoide främst är av taumaturgisk snarare en teurgisk art, dvs. mera av praktisk och manifesterande än mystisk natur. Jag föreställer mig att den schizoide i synnerhet kan känna en faschination för alkemi, i synnerhet av den yttre och laboratoriemässiga sorten, ty den av alla hermetiska mysterier kommer naturvetenskapen närmast och uppvisar konkreta resultat i en flaska. Dvs. det finns ofta en vilja hos den schizoide att reducera andligheten till rent materiella fenomen, till resultat som går att väga och mäta.
R.D. Laing beskriver i sin bok
Det kluvna jaget hur det substanslösa ”sanna” jaget utarmas på kreativitet och liv på grund av den självvalda (eller omedvetet valda) isoleringen gentemot omvärlden. Istället lämnas den schizoide åt sina egna imago-föreställningar (fantasier) om sig själv. Även om där initialt kan finnas mycket kreativitet att finna torkar denna till slut ut på grund av bristen på ”påfyllning” utifrån. Fantasilivet blir utarmat och stelt – livlöst och dött. Tanken är att det endast är i relation till andra som man kan få inspiration till att vara kreativ.
Detta är i grunden ett sant påstående – ty jaget i sig självt inte är något utan blott en förmedlare eller kanal – med det tillägget att jag är övertygad om att det ”sanna” jaget även kan få påfyllning inneifrån, från det Högre eller Transpersonella Självet i det övermedvetna. Sålunda är det en vanligt praxis för mystiker i öst, men även hos västerländska munkar, att vända sig bort från den yttre världen i sin kontemplation av Gud. Därigenom, och oftast endast därför, kan de erhålla en gudomlig nåd och uppyllnad av det medvetet inducerade tomrummet i sitt jag på grund av den ”sensoriska deprivationen” av det sociala samlivet. Laing beskriver också att den schizoide som har byggt upp ett substanslöst jag ibland kan erfara andliga upplevelser.
Dock måste man göra ett skillnad på den medvetna isoleringen som mystikern strävar efter som en metod att erfara Gud och den schizoida avvärjningsmekanismen (i grunden omedveten) som en individ har varit tvungen att skapa som en överlevnadsstrategi. Som jag tidigare har sagt så strävar den schizoide att isolera sig från hela sin omvärld – som upplevs som hotfull – även från Gud. Om han mot all förmodan har en övertygelse om Guds existen så är det en ond Skapargud han ser. Denne demiurg är sannolikt en projektion av den person som i grunden har skapat hans schizoida personlighet – mamma eller pappa.
Den mystiker som har en i grunden positiv bild av Gud som en god och kärleksfull kraft drar sig inte undan från värden på grund av en paranoid impuls, som den schizoide skulle göra. Snarare skulle jag säga att den typiske religiöse mystikern är melankoliker med starka skuldkänslor av att vara en fattig och enbarmig syndare varur endast Gud eller Jesus kan förlösa henne från all skuld. Denne mystiker söker sig till en god Gud, en idealiserad Gud, eftersom allt gott som hon har inom sig själv hon istället ser i sin omgivning (som i en positiv projektiv identifikation). Hon (jag använder genus ”hon” för melankolikern då jag har en förställning om att det ofta är en kvinna) vill inget annat än att Gud skall fylla henne med sin godhet så att hennes egen erkända eller identifierade onska (och medföljande melankoliska smärta) skall försvinna.
Jag ställer mig därför frågan om inte den vetenskapliga Hermetiska Magiska vägen i grunden är mer anpassat efter den schizoida karaktären och den religiösa mystiken mera efter den melankoliska? Detta kan förklara varför hermetiska Tempel och Loger har en klar övervikt av män i sina skaror. Detta kan dock problematiseras eftersom en hel del mystika föreställningar ser med förakt mot det materiella och mot kroppen.
Jag är exempelvis tämligen övertygad om att traditionell gnosticism – såsom den Valentinska – som föraktar kroppen, som den vore ett lik vari själen är fångad och världen ett helvete skapad av en ondskefull skapargud (demiurg), har sin grund i en schizoid världsåskådning. Sålunda tror jag att den schizoide initierade eller den schizoide mystikern, till skillnad från den melankoliske, har en större risk för att hamna i det tillstånd som har kommit att kallas för ”själens mörka (eller dunkla) natt”.
Själva grundvalen för själens mörka natt består i att individen har avskiljt sig från vissa av sina sidor som är obekväma att handskas med och som föranleder skuld och skam. Detta är normalt hos alla neurotiska personer, dvs. majoriteten av oss. Denna bortträngda och ovälkomna aspekt av oss aggregeras i det som av Carl Gustav Jung kom att kallas för ”skuggan”. Inom den hermetiska traditionen kallas den för ”Väktaren vid tröskeln”. Denna möter den initerade under själens mörka natt.
Men med anledning av den svåra klyvning och dualism som den schizoide lever under är det inte underligt att denna ”Väktare” tar sig en mycket starkt uttryck eller tar upp en stor del av personligheten. Hos den schizoide kan den t.o.m. till stora delar bestå av det falska självet eller jaget, och kroppen, dvs. det mesta av det omedvetna. Grunden för ett jämlikt möte mellan jaget och Väktaren finns således inte där. Det är som mötet mellan David och Goliat; Väktaren tar gigantiska proportioner. Utgången är i stort sett hopplös vid svåra schizoida tillstånd av klyvning. Endast en gudomlig försyn kan rädde den patologiske schizoide i det här fallet, precis som Yahveh gjorde för David.
Själva grundvalen för erfarenheten av själens ”mörka” natt ligger delvis i den naturliga tendensen från att isolera sig från influenser och påverkan från det sociala livet. Häri kan invigning i ett initierande sällskap späda på denna tendens, eftersom den initerade allt som oftast (även om hon i grunden är melankoliskt lagd) distanserar sig från sin sociala omgivning och även sina tidigare vänner som ett led av att hon finner nya ”sanningar” som strider mot den gängse världens. Sålunda finner den initierade ofta föga stimulans i det sociala umgänget förutom hos sällskapet med sina egna ordensbröder och systrar.
Den andra grundstenen som är viktig för utvecklandet av den schizoida själens ”mörka” natt ligger i en egentlig skepsis till Guds eller det gudomligas existens. Den schizoide bygger upp ett falskt jag som spelar rollen som den ”troende”, kanske till den grad att den schizoide för ett tag själv tror på detta spel, men till slut rämnar försvaret och den innersta trolösheten ser sig bli blottat. Innerst inne när den schizoide en misstänksamhet både mot sin sociala omgivning och gentemot sitt eget Högre och Transpersonella Själv.
Jag hävdar sålunda att grunden för den schizoide själens ”mörka” natt ligger i ångesten att förlora sig själv eller rädslan för upplösningen av egot. Detta är den ovan refererade dödsångesten eller ångesten för ”implosion”; rädslan att det egna jaget (som egentligen är ett tomrum – ett svart hål) skall förintas i det ögonblick som vakuumet fylls upp av antingen en annan persons ”själv” eller av sitt eget Högre Själv. I detta tillstånd blir Väktarens angrepp mot det substanlösa jaget outhärdligt.
När till slut det inre tomrummet blir ett faktum, när det egna jaget visar sig vara substanslöst, kastas den schizoide paranoikern in i en själens svarta natt som är oerhört smärtsamt och kännetecknas av innerlig och verklig dödsångest. Som ett exempel kan man utveckla en tvångsmässig rädsla för att utveckla dödlig cancer eller någon annan dödlig sjukdom, ty det är vanligt att jaget som i en desperat avvärjningsmekanism avspjälkar denna tomlöshet i det egna jaget och den ångest detta väcker till den fysiska kroppen, som ju utgör en del av det ”falska” och i längden förföljande jaget. I andra fall kan det utveckla sig till en fobi som vänder sig till den yttre världen och en påtaglig rädsla för att bli attackerad och dödad; utveckladet av en svår paranoia där man tror sig vara jagad av en lejd mördare o.d. Vi närmar oss sålunda en schizofren paranoid psykos som det yttersta försvaret mot implosion.
Jag tror att även den melankoliskt lagda initierade möter en själens ”mörka” natt, men att denna är av en mer depressiv natur som mera handlar om att ta itu med sin egen osäkerhet inför om man är värdig att emottaga eller inte emottaga den gudomliga nåden. Jag skulle hellre kalla denna erfarenhet som melankolikern möter som en själens ”dunkla” natt, eftersom denna aldrig – tror jag – blir helt kolsvart som hos den schizoide. Hoppet är aldrig helt förstört hos melankolikern; förhoppningen om en gudomlig försyn finns där ofta kvar. Alltså en bevarad och stark tro på Gud, men en djup misstro till sig själv. Här möter vi en person som i sin dunkla tillvaro drivs till att skåda in i och rannsaka sig sjäv.
Den schizoide paranoikern som har hamnat i sin mörka natt vägrar att granska sig själv, för där finner han inget annat än ett tomrum – när du ser ner i avgrunden så kommer avgrunden att titta tillbaka på dig själv, för att parafrasera Nietzsche. Detta vill den schizoide till vilket pris som helst undvika. Han är ju van att se alla fel och brister i sin omgivning. Allra minst vill han göra det när han håller på att bli existentiellt utplånad. Inte heller är han intresserad av att granska det falska jaget eftersom det utgör en förföljande främling till honom. Hellre än att gå i psykoterapi där grunden för botande är självinsikt tar han till medikament eller narkotium för att stilla sin ångest. Han ser endast enkla utvägar eller genvägar – allt annat är smärtsamma omvägar som han fobiskt vill undvika.
Slutsatsen av allt detta är att individer med starkt uttalade eller patologiskt schizoida personlighetsdrag inte är lämpade ämnen för invigning i hermetiska initiatoriska ordenssällskap. Problemet är bara att de, till skillnad från den mano-depressive (som inte heller lämpar sig som kandidatämne), ofta har utvecklat ett sinnrikt och slugt falsk jag-system vilket gör dem svåra att upptäcka innan det är för sent – när det har gått flera år och de står på tröskeln till de högre mysterierna och är tvungna att passera sin själs mörka natt och möta sin Väktare vid Tröskeln innan de kan erfara en gyllene gryning. I en sådan situation finns oftast endast en utväg – att avbryta den initiatoriska processen och tyvärr bära med sig en traumatisk upplevelse av denna, och i värsta fall ett mångårigt beroende av medicin eller narkotika, snarare än en potentiell årterlösning och återfödelse i ett nytt och praktfullt Själv som lyser med sann Sol-kraft.
Jag har dock i min mest negativa framställning främst föreställt mig den tidigt störde schizoide individen av borderline-karaktär, en personlighetstyp som likt den schizofrene aldrig borde få sätta sin fot innanför ett Tempel. Men inom Golden Dawn och dess system av Magi så finns det en potential att bota det neurotiska schizoida tillståndet (som säkert delas av hälften av befolkningen) just i det faktum att den attraherar den schizoida karaktären. Genom en tillämpning av den Hermetiska och Qabalistiska filosofin i dess system av teurgi och alkemi så kommer det schizoida jaget att skörda resultat som leder mot en integration av kropp, själ och ande. Den schizoide kommer som ett led i detta att erfara en ökad förbindelse med sitt känsloliv, med det omedvetna.
Om den schizoide har utvecklat ett falskt jag-system kommer detta förhoppningsvis sakta men säkert att luckras upp, eller i värsta fall plötsligt rämna, ty man kan inte vara framgångrik på den magiska och initiatoriska vägen och samtidigt leva i en lögn. Magi handlar i mångt och mycket om självkännedom efter devisen vid oraklets Tempel –
Gnothi Seauton. Det handlar alltså om självrannsakan och en strävan efter ett utökat medvetande.
Den teurgiska praktiken leder onekeligen till en ökad förbindelse mellan det Högre Självet och det schizoida jaget, även om det senare kämpar till det yttersta mot detta. Det är också det som själens mörka natt i mångt och mycket handlar om, att rasera sina uppbyggda barriärer. Det är den process som passande symboliseras av
Det Fallande Tornet, eller Tarottrumfen Nr. 16. Tornet självt är det falska jaget och det schizoida försvarsverket som till slut rämnar av det Högre Självets (Neschamahs) inverkan symboliserat av Solen i övre högra hörnet. Det hela blottar det sanna eller substanslösa självet, i formen av en man och en kvinna vilket symboliserar de två aspekterna av självet, det medvetna jaget (Ruach) och det omedvetna detet (Nefesh eller den animaliska själen).
Det Fallande TornetDet är uppenbart när man betraktar denna våldsamma bild att denna process av den schizoida själens mörka natt sannerligen kan bli mycket plågsam och har en osäker utgång, förutsatt att det substanslösa jaget har försatt sig att kämpa till det yttersta. Det skapar ett mycket utsatt läge och en reell ångest av tillintetgörelse. Sålunda kan man säga att den största skillnaden mellan melankolikerns dunkla och den schizoides mörka natt, är att den förra kännetecknas av den klassiska natten av en temporär förlorad förbindelse med det gudomliga och en skuldtyngd känsla av misslyckande, medan den senare snarare omvänt utgörs av det gudomligas intrång eller penetrering genom det försvarsverk som riktar sig åt alla håll, både utåt mot omvärlden och inåt mot det Högre Självet, för att skydda det substanösa jaget (eller ”egot”) från utplåning.
Antingen leder detta till en psykisk regression och förvärrade schizoida symptom av borderline- eller ännu värre psykoskaratkär, som exempelvis genom den ovan nämnda somatiseringen, eller så leder det till att självet (psyket – personligheten) emottager det gudomliga ljuset i hela sitt väsen. Det är dock min övertygelse att ett sant Adeptskap aldrig går att förlikas med ett upprätthållande av ett falskt jag-system. Ty på vägen mot upplysning kan man inte unvika den gyllenstrålande solens flammande svärd som är satt att förnya människans natur genom eldverkan –
Igne Natura Renovatur Integra.
S∴R∴
Inlägg
