Fama Fraternitatis - 1614

Wiewohl wir nun wohl wissen, daß es umb ein ziemliches noch nicht an dem, da wieder unserm Verlangen oder auch anderer Hoffnung mit allgemeiner Reformation divini et humani, solle genug geschehen, ist es doch nicht unbillich, daß, ehe die Sonne auffgehet, sie zuvor ein HELL oder dunkel liecht in den Himmel bringt und unter dessen etliche wenige, die sich werden angeben, zusammen tretten, unsere Fraternitet mit der Zahl und Ansehen des gewünschten und von Fr.R.C. fürgeschriebenen Philosophischen Canons, einen glücklichen Anfang machen oder ja in unserer Schätz (die uns nimmermehr aufgehen können) mit uns in Demut und Liebe genießen die Mühsamkeit dieser Welt überzuckern und in den Wunderwerken Gottes nicht also blind umbgehen.

Vi vet dock att det enligt vår åstundan och andras förväntningar efter någon tid kommer en allmän reformation av både gudomliga och mänskliga ting. Ty innan solen går upp, upplyses himlen av
MORGONRODNADENS ljus. I väntan på denna reformation församlas några få som med sitt antal skall utöka vårt brödraskap, höja dess anseende och stärka dess förhoppningar och ge de av Fr.R.C. föreskrivna Filosofiska Canons en lycklig begynnelse. I all ödmjukhet och kärlek skall dessa nytillkomna tillsammans med oss dela våra skatter, som aldrig skall förgås, och så lindra denna världens möda och inte längre vandra ovetande om kunskapen om Guds underbara verk.

Howbeit we know after a time there will now be a general reformation, both of divine and humane things, according to our desire, and the expectation of others: for it is fitting, that before the rising of the Sun, there should appear and break forth AURORA, or some clearness, or divine light in the sky; and so in the mean time some few, which shall give their names, may joyn together, thereby to increase the number and respect of our Fraternity, and make a happy and wished for beginning of our Philosophical Canons, prescribed to us by our brother R.C. and be partakers with us of our treasures (which never can fail or be wasted) in all humility, and love to be eased of this worlds labor, and not walk so blindly in the knowledge of the wonderful works of God.

Definition

Det brittiska ordenssällskapet Hermetic Order of the Golden Dawn och den tyska Frimurarlogen L'Aurore Naissante, vilket grundades i London 1888 respektive Frankfurt-am-Main 1807, delade på samma hebreiska namn Chevrah Zerach Bequr Aur, förevisat i gyllene gult vid bloggens huvud, vilket ordagrannt kan översättas till “Stigande Gryningsljusets Sällskap”. Denna tyska Rosenkorsiska Frimurarloge i Frankfurt, vilket måste anses vara det ursprungliga modertemplet till GOLDEN DAWN, kallade sig på tyska även Loge sur Aufgehenden Morgenröthe, vilket kan översättas till “Gryende Morgonrodnadens Loge”. Detta skiljer sig åt från den engelska seden att översätta orden Bequr Aur till “Golden Dawn” eller “Gyllene Gryningen”. Med anledning av Rosenkorstraditionens tyska ursprung är en mer korrekt översättning av Bequr Aur, genom franskans L'Aurore Naissante och tyskans Aufgehenden Morgenröthe, inget annat än GRYENDE MORGONRODNADEN. Denna hänvisning till ett stigande gryningsljus, morgonrodnad eller aurora är en klar hänvisning till den allmäna reformationen omnämnt i det ovan citerade stycket från Fama Fraternitatis. Denna blogg har dock valt att behålla den försvenskade anglo-saxiska termen GYLLENE GRYNINGEN för att denna, invand som den är, lättare associeras med den Rosenkorsiska tradition som här ämnas att framställas.

Licht, Leben, Liebe

måndag 9 november 2009

Nyttan med ritual

o

En ritual har inget värde i sig; handlingen är meningslös utan att människan fyller det med värde och betydelse. Sålunda är det människan som ”inandas” liv eller animerar ritualen. Ritualer eller liturgi har såsom syfte att vara ett betjänande redskap varmed individen kan fokusera och samla sig själv för att uppnå ett visst resultat; det har en koncentrerande effekt på sinnet. Är målet vördnad för det gudomliga kan en ritual bistå individen i detta genom sin symboliska laddning som hon ger den.

Dock bär en ritual ofta också en symbolisk innebörd i sig självt som en gång i tiden föranledde dess tillblivelse, vilket är tänkt att väcka vissa givna och omedvetna associationer. Den som har ögon att se med och öron att höra med kan inutitivt ”förstå” symboliken och urtolka innebörden av en ritual. För denna person kan den få en djupgående effekt.

Problemet med många svenska kyrkor (enligt min högst personliga upplevelse) är att många moderna präster inte riktig har full förståelse för varför de gör en viss rituell handling. Många av ritualerna, såsom dop, vigsel, nattvard, etc. har i sin ursprungliga form skapats för årtusenden sedan. I mycket av den religiösa liturgin av idag kan vi se ett vagt spår från det egyptiska prästerskapets dagliga kultritual, överfört och utvecklat till senare antika kulturer vid medelhavet såsom den hebreiska, grekiska och romerska.

Den ursprungliga avsikten och ”esoteriska” innebörden av ritualer eller religiösa handlingen har dock i de flesta fall gått förlorad. I mångt och mycket upplever jag ritualer utförda av svenska präster såsom tomma och meningslösa handlingar, därför att de inte har förmåga att ingjuta liv i dem. Det finns dock undantag där vissa präster kan inspirera sin församling, genom sin egen inlevelse och sitt eget personliga förhållningssätt till ritualen. En ritual är ett ramverk; det måste finnas utrymme för personlig tolkning och tillämpning för att ge det liv. Sålunda kan individer i undantagsfall upptäcka dess underliggande budskap, ta till sig detta och ge det vederbörligt ”liv”, utan att någon muntlig tradition har förmedlats till prästen under hans eller hennes grundläggande träning.

Vissa individer upplever jag har dock ett besynnerlig sätt att applicera begreppen ”exoterisk” kontra ”esoterisk”, där rituellt arbete per definition skulle utgöra en del av exoteriken och endast den stilla kontemplationen eller meditationen bilda grundvalen för en sann esoterik. Detta är ett grundläggande felslut som bygger på fördomar. De flesta esoteriska sällskap av idag brukar sig av ritualer, vilket de även har gjort i forndom. Personligen är jag övertygad om att de kristna sakramenten och ritualerna har skapats av individer invigda i en ursprunglig kristen esoterisk lära. Sålunda har den kristna liturgin en esoterisk kärna och innebörd, såväl som dess symbolik i största allmänhet.

Detsamma tror jag kan sägas om Judendomen och Islam. Problemet ligger inte i de yttre formerna i sig, utan att många av dagens religiösa utövare har förlorat sin kunskap om innebörden av dem. Detta tror jag i synnerhet är fallet inom Judendomen och Kristendomen. Inom Islam tror jag att fromheten och det ärliga uppsåtet är högt utvecklat; så som jag har förstått det hela (efter samtal med en muslimsk student, dock utan någon direkt egen erfarenhet) är lidelsefull bön en viktig ingrediens inom den muslimska formen av religiös utövning. Alltså handlar det inte om att be efter gåvor av Gud och på denna punkt tror jag att majoriteten av muslimerna har förstått syftet med äkta bön, till skillnad från de sekulariserade kristna som har förlorat allt samband till traditionerna.

Ritualer skall sålunda utföras med lidelse och de skall omvänt (utförda på rätt sätt) kunna frammana lidelse hos utövaren. Annars har de inget egentligt syfte. Sålunda behöver en stor kvantitet liturgi och yttre former i sig inte alls vara ett hinder för individens ärliga förbindelse med Gud.

Naturligtvis är det sant att det i sista hand handlar om den personliga relationen med Gud. Om inte ritualen och liturgin (sakramanten) kan hjälpa en såsom individ i sin relation till Gud måste man överge dem, klä sig naken så att säga, och samtala med Gud på ett mera direkt och meditativt sätt. Det ena utesluter dock inte det andra. Ritual kan faktiskt betecknas såsom ”meditation i rörelse” om det utförs på rätt sätt och med fokus i sinnet.

Samtidigt måste man respektera dem som har ett minimalistiskt förhållningssätt till sin ”bön” med Gud. Mäster Eckehart exemepelvis, som skalade av bönen på ett drastiskt sätt och utvecklade en ordlös form av bön (”kontemplativ bön”), eller som hos författaren till Ovetandets moln.

Angående den profana och mer ordrika formen av bön, som många tar till i nödsituationer när man vill få Gud att ändra sig och få Hans favör, utgår den från ett grundläggande felslut och kommer av denna anledning aldrig att ”hörsammas”. När allt kommer omkring är det inte Gud som skall ändra sig utan istället den som ber – människan.

Gud är Evig och Oföränderlig. Han låter oss gå igenom livet och dess prövningar för att vi skall lära oss något av detta; för att vi skall utvecklas och evolvera. Det är sålunda vi som skall förändra vårt förhållningssätt till Gud och inte Gud sitt till oss. Sålunda är det Gud som ”ber” eller manar oss till förändring när vi går igenom livets vedermödor och prövningar. På detta sätt ”talar” Han till oss. På denna punkt är alla mysterietraditioner ense, exempelvis inom Qabalah (Kabbalah), Gnosticismen och Hermeticismen.

Om man exempelvis läser Kafkas Processen med detta perspektiv så får den en annorlunda och betydligt mer positiv innebörd. Detta har en Kabbalist påpekat för mig och visat på den djupgående kunskapen om den judiska mystiska traditionen hos denne författare. Och naturligtvis såsom Gud inte har något behov av att blidkas hyser han inte heller något av att hyllas. Det är istället människan som har detta behov och i sin tur projicerar detta på Gud.

Återigen, ser jag rent pragmatisk på den rituella formen av dyrkan. Ty den är en metod varmed människan kan nå ett samtal med Gud; genom dyrkan lyfter människan sin själ mot Gud. Detta sker genom en sublimeringsprocess av emotionerna, av passionen. Det finns till och med en specifik väg inom den indiska Yoga-traditionen som sysslar med dyrkan, vilket kallas bhakti-yoga.

Detta faktum återbördar ritualen till sitt ursprungliga syfte, att frambära offer till gudarna. I den dagliga egyptiska kultritualen frambar prästerskapet offergåvor till gudarnas och gudinnornas statyer. Enligt den indiska Tantrismen anser man offret vara förmedlaren eller jämkaren mellan makrokosmen (universum) och mikrokosmen (människan), och detta administreras sedan urminnes tider genom ritual. I den kristna liturgin, och i den hermetiska eller rosenkorsiska, har nattvarden eller eukaristen denna funktion. I den katolska mässan inkarnerar Kristus (makrokosmen) i nattvarden och människan (mikrokosmen) får därvid förena sig med denna genom ritualens förmedlan. I den hermetiska magiska eukaristen tar den initierade istället del av Osiris lemmar och görs sålunda till en ”osirian”.

S∴R∴

Inga kommentarer: