En omtolkning av myten om Oidipus - och vissa esoteriska implikationer som följer av detta

o

Den centrala myten inom psykoanalysen och dess förklaring till neurosens uppkomst har sedan traditionens tillblivelse varit myten om Kung Oidipus. Sigmund Freuds psykoanalys, liksom Carl Gustav Jungs analytiska psykologi, har brukat sig av allehanda myter för att förklara psykologiska skeenden. Man har vidare hävdat att myterna (i synnerhet de antika) på ett intuitivt sätt förmedlar psykiska sanningar och realiteter. Genom den moderna förståelsen av människans psyke har man således kunnat se på många myter i ett nytt ljus, och fått en fördjupad förståelse för dem utifrån en analytisk nivå, till skillnad från myternas intuitiva förståelse. Ett sådant känt exempel är myten om Narcissos, som blev förälskad i sin spegelbild och därav föll ned i vattnet och drunknade. Detta, säger psykoanalysen, är en god metafor för egenkärleken och självupptagenheten, och de katastrofala följder som det kan leda till. Oidipus-myten är ehuru den mest kända och används som en förklaringsmodell för den s.k. "oidipala konflikten". Denna konflikt anses vara av allmän natur och den som grundlägger neurosen hos de flesta av oss.

Först skall jag ge en kortfattad redogörelse för den myt som Freud utgick från hämtad ur Sofokles tragedi Konung Oidipus. Oidipus är sonen till kung Laius och drottning Iokaste av Tebe. Ett orakel har dock innan födelsen för konungen givit förutsägelsen att Oidups kommer att mörda sin far och äkta sin mor. I fruktan för sitt eget barn beslutar sig kungaparet att mörda sin nyfödde son och modern ger uppdraget åt en herde, som dock känner medlidande för det värnlösa barnet och ger det åt en vandrare från Korint. Denne tar i sin tur med sig det lilla gossebarnet till sin konung Polybos och hans drottning, som adopterar Oidipus och med kärlek och omsorg fostrar honom som sitt eget kött och blod. I vuxen ålder avslöjar dock oraklet i Delfi för konung Polybos om den profetia som förföljer hans adoptivson och i fruktan för att denna skall slå in flyr Oidipus konungariket. Under sin självpåtagna landsflykt stöter han på en gammal man vid en korsväg. En dispyt uppstår och Oidipus dödar mannen i vredesmod. Längre fram på sin resa återvänder han till staden Tebe, ovetandes om att det är hans verkliga födelseort. Staden har dock sedan flera år har belägrats och stått under sfinxens våld. Den som lyckas att svara rätt på dess gåta vinner kungariket och dess änka till drottning, men den som svarar fel får istället möta döden. Ett flertal kämpar har fallit för sfinxen när de har levererat fel svar på dess gåta, som lyder: "Vad är det som först går på fyra, sedan på två och till sist på tre ben?". Odipus svarar "människan", vilket visar sig vara rätt svar; människan föds till att krypa på alla fyra innan hon kan gå på två, och i sin ålderdom är hon tvungen att ta sig fram med hjälp av en käpp. Sfinxen störtar sig själv i havet och Oidipus vinner kungariket och dess drottning. Han äktar drottningen och regerar med en rättvis hand under ett flertal år. Men efter ett tag plågas riket av en svår pestsmitta. Siaren Teiresias avslöjar till slut orsaken till pestens utbrott - Oidipus brott, vilket är fadersmordet (mannen vid korsvägen) och incesttabut (drottningen visar sig vara hans mor). I förtvivlan över sin skam försöker Oidpus vägra att inse sanningen i det inträffade, men när han till slut tvingas förlika sig med detta faktum begår hans mor och hustru Iokaste självmord - Oidipus sticker ut sina ögon med hennes hårnål och blir så småningom förvisad ut ur riket. Eftersom Oidipus är en älskad konung låter de honom lämna staden ledsagad av sin dotter Antigone, som följer sin far i landsflykt.

Sigmund Freuds tolkning av Oidipus-myten utgår helt från inscestbegreppet och barnets (oftast i sonens roll) åtrå efter modern, varigenom fadern görs till en rival och ett hinder för sonens libidinösa projektioner på modern. Samtidigt hyser sonen antingen kärlek eller fruktan för sin fader, vilket skapar en konflikt hos barnet som nu förpassas till det omedvetna genom bortträngningsmekanismen, vilket i sin tur kan föranleda neuros senare i vuxenlivet. I normalfallet lär sig barnet att förflytta sin libidinösa åtrå från modern till sin framtida partner, kvinnan i sonens liv som han senare äktar. Det faktum att Oidipus inte är medveten om att han har dödat sin far och äktat sin mor är en hänvisning till att barnet till största del är eller blir omedveten om denna konflikt och sina tabuladdade önskningar.

Erich Fromm, en senare psykoanalytiker från Tyskland, kritiserar dock Freuds tolkning av Oidipusmyten i sin bok Det glömda språket, och hävdar att den senare inte tar hänsyn till att Sofokles tragedi utgör en del av en trilogi där Konung Oidipus är ämnad att läsas tillsammans med Oidipus i Kolonos och Antigone. Fromms redogörelse för hela myten om Oidipus och de slutsatser som följer är häpnadsväckande och omkullkastar hela vår förståelse för dramat, både i myten och hos människan. Jag vill därför redogöra för de viktigaste dragen i Fromms analys av myten med både mina och Fromms egna ord.

Utgångspunkten i Fromms analys är att det i myten inte finns något som tyder på att incestbrottet utgör själva huvudtemat i dramat; för det första är Oidipus omedveten om att han gifter sig med sin mor och för det andra är hon blott en "vinst" som kommer av att han har lyckas lösa sfinxens gåta. Oidipus åtrår alltså aldrig Iokaste, i alla fall inte så som Sofokles lägger fram historien. Istället menar Fromm att Oidipus-myten skall ses i följande ljus:

Myten kan fattas som en symbol inte för den incestuösa kärleken mellan mor och son utan för sonens uppror mot faderns auktoritet inom den patriarkaliska familjen, att Oidipus' och Iokastes giftermål endast är ett sekundärt element, endast en av symbolerna för den seger som sonen vinner, vilken intar faderns plats och med den vinner alla hans priviligier.

I Oidipus i Kolonos och Antigone beskriver Sofokles den avsatte konungens öde efter att han har stuckit ut sina ögon och fördrivits ur sitt konungarike, på order av hans farbror Kreon vilket i myten tar över tronen efter Oidipus. Oidipus två döttrar, Antigone och Ismene, ledsagar honom i landsflykten medan hans två söner Eteokles och Polyneikes förskjuter sin egen far. Haimon, Kreons son, motsätter sig dock sin faders vilja och hans antagonism mot Antigone.

Fromm ser de olika personligheterna såsom symboler för ån ena sidan de matriarkala urkrafterna och urtida struktur, och å andra sidan partriarkalets nya och omstörtade krafter. Inpirerad av sin samtids syn på kulturutvecklingen, främst hos den med Freud samtida forskaren J.J. Bachofen, ser Fromm en utveckling från matriarkat till patriarkat, och i Odipus-myten genomsyras innehållet med denna gamla konflikt. Mänsklighetens historia har antagits ta sin början med en sexuell kultur som markeras av promiskuitet; eftersom fadern i regel var okänd blev moderns roll såsom anmoder och förälder oomtvistlig. Därigenom representerade mödrarna den viktigaste delen av klanen och därav skrevs lagarna av dem, de som hade auktoritet; hon styrde såväl familjen som sitt samhälle. Med tiden antogs männen under en långvarig process ha besegrat kvinnorna, underkuvat dem och satt sig själva såsom härskare av en ny ordning och socialt system som omkullkastatade hela det gamla och naturalistiska systemet. Som ett led i detta institutionaliserades mongamin för kvinnorna (männen undantagna) och fadern sattes som den högsta överordnade principen i familjen.

Matriarkalet representerar för Fromm och Bachofen sålunda det heliga bandet mellan moder och barn, mellan människor i jämlikhet och demokratisk rättvisa, mellan blodsband - ja själva jordens band - och mänskligt brödraskap; det vilar på principen om ett passivt accepterande av alla naturliga fenomen och naturens lagar. Patriarkalet representerar i motsats till detta statens och faderns auktorietet, som sätter dessa principer som allenarådande över den naturliga familjens och kärlekens principer. Istället sätts respekten för de lagar som människan har stiftat och på förnuftets övermakt i förgrunden; det vilar på principen om människans strävan att förändra de naturliga fenomenen. Det är oomtvistligt att den patriarkala strukturen av hierarkier och samhällsbyggnad har lagt grunden för det moderna och teknologiska (av vissa snarare ansett som det teknokratiska) samhället, av vetenskapens moderna landvinningar och mänsklighetens betvingande av naturens element. Men dessa framsteg har skördats med ett högt pris enligt Fromm:

Den patriarkaliska kulturen [utgör] ett avgjort framsteg i förhållande till den matriarkaliska världen. Men i andra hänseenden var de matriarkaliska principerna överlägsna de segrande patriarkaliska. Enligt den matriarkaliska uppfattningen är alla människor lika, eftersom de alla är sin mors barn och alla ett av moder Jords barn. En mor älskar alla sina barn lika mycket och utan villkor, eftersom hennes kärlek grundar sig på att de alla är hennes barn och inte på förtjänster eller meriter av ena eller andra slaget. Meningen med livet är människors lycka, och det finns ingenting viktigare och mer värdigt än den mänskliga existensen och livet. Det patriarkaliska systemet å andra sidan betraktar lydnanden mot auktoriteten som huvuddygden. I stället för jämlikhetens princip möter vi begreppet favoritson och en hierarkisk samhällsordning.

Enligt Fromm menar Bachofen att den matriarkaliska principen har lagt grunden för civilisationen och de dygder som hänförs till "den mänskliga existensens ädlare sidor". Dessa dygder är kärlekens, enhetens och fredens principer. Modern vet intuitivt till skillnad från mannen, genom sitt moderskap, vad det innebär att bortse från sina egna behov och sörja för sin nästas. Men den matriarkala principen begränsar sig ej blott till en omsorg om den egna familjen utan den har ett mer allmänt och universiellt humanistiskt drag - principen om den universiella friheten och jämlikheten - till skillnad från den patriarkala principen som har mer inslag av inskränkaning. I och med patriarkatets ursurpation av makten över samhället tillintergörs förutsättningarna för mänsklighetens universiella broderskap; patriarkatet är till skillnad från matriarkatet en "sluten och begränsad organism".

Denna åtskillnad kan även spåras till de gamla antika religionerna och kulterna. Till den matriarkala andlighetens principer förbinds de ursprungliga jord- och modergudinnorna, såsom Demeter och Persefone, i motsatts till patriarkatets olympiska gudar, såsom Appolon och Zeus. De senare anses av Bachofen ha omstörtat den gamla kulten kring modersgudinnan. Såsom exempel på det sistnämnda redogör Fromm för en analys av Bachofen kring Aiskylos' Orestien i följande ordalag:

Klytaimestra hade dödat sin man, Agamemnon, för att hon inte ville lämna sin älskare, Aigistos. Orestes, hennes son med Agamemnon, hämnas sin fars död genom att döda sin mor och hennes älskare. Erinnyerna, som representerar de gamla modergudinnorna och den matriarkaliska principen, förföljer Orestes och kräver att han skall straffas, medan Apollo och Athena (den sistnämnda icke född av kvinna utan direkt framsprungen ur Zevs' huvud), representanterna för den nya patriarkaliska religionen, står på Orestes' sida. Argumenteringen kretsar kring principerna för respektive den patriarkaliska och den matriarkaliska religionen. För den matriarkaliska världen finns det bara ett heligt band, det som binder moder och barn till varandra, och följaktligen är modermord det svåraste brott man kan begå och kan inte förlåtas. Från den patriarkaliska ståndpunkten är sonens kärlek till och respekt för sin far den högsta dygden, och därför är fadermord det värsta brottet. Att Klytaimestra mördar sin man, något som från patriarkalisk ståndpunkt är ett större brott på grund av den äkta mannens överlägsna position, betraktas annorlunda från matriarkalisk ståndpunkt, eftersom »hon inte var bunden med blodsband till den man hon dödade». Mordet på en äkta man angår inte erinnyerna, eftersom de endast räknar med blodsbandet och moderns helighet. Men för de olympiska gudarna å andra sidan är modermord inte något brott, om dådet utförs som hämnd för en faders död. I Aiskylos' Orestien frikännes Orestes, men denna den patriarkaliska principens seger mildras något genom en kompromiss med de besegrade gudinnorna. De går med på att acceptera den nya ordningen och nöja sig med en lägre roll i egenskap av jordens beskyddare och fruktbarhetsgudinnor.

För att återknyta till Oidipus-myten representerar således Oidipus, hans syster Antigone och Kreons son Haimon förkämpar för matriarkatets principer, medan Kreon och Oidipus söner Eteokles och Polyneikes representerar upprätthållarna av den nya patriarkala strukturen. Den senare genomsyras av girighet och maktlystnad, vilket visas genom att Oidipus söner snart störtar Kreon från tronen och själva börjar kämpa om vem som skall härska i sin faders ställe. När Eteokles till slut segrar över Polyneikes söker den senare stöd hos sin blinde fader. Oidipus är dock oförsonlig i sitt hat mot sonen. Denna aspekt av myten förstärker konflikten mellan fader och son ännu mera än i Konung Oidipus. Men även gentemot sin egen fader hyser Oidipus ett hat för att han, tillsammans med modern, har svikit sitt eget kött och blod. Vi har således här att göra med en maktkonflikt mellan far och son, ej kampen mellan rivaler om moderns gunst.

Efter att Oidipus söner har blivit dödade som ett resultat av sin egen maktkamp - en tragedi som erinrar om brodersmordet i myten om Kain och Abel - tar Kreon åter makten i Tebes såsom dess tyrann. Han är den främste symbolen för lagens och statens överhöghet över blodets band. Han representerar underkastelsen under auktoriteten över plikten att tjäna humanismens naturliga lagar. Antigone, som motsätter sig Kreons regim, är istället symbolen för solidaritetens principer. Fromm uttrycker det själv så här:

De två principer som Kreon och Antigone representerar är....den patriarkaliska respektive den matriarkaliska. Den matriarkaliska principen är den som vilar på blodsfrändskapen såsom det grundläggande och oförstörbara bandet mellan människor, som vilar på jämlikhet mellan alla människor och på vördnaden för människolivet och kärleken. Den patriarkaliska principen innebär, att de band som binder man och kvinna, härskare och undersåtar till varandra står över blodsbanden. Det är ordningens och auktoritetens, lydnadens och hierarkins princip.

Antigone representerar den matriarkaliska principen och är sålunda en orubblig motståndare till den patriarkaliska auktoritetens representant, Kreon.

Antigone representerar människornas solidaritet med varandra och den allomfattande moderliga kärlekens princip. »Mitt väsen är att dela kärlek, icke hat.»

För Kreon är lydnaden mot auktoriteten det högsta värdet. Den mänskliga solidariteten och kärleken måste ge vika, om den råkar i konflikt med lydnaden.

Familjeauktoriteten och den statliga auktoriteten är de två högsta värdena för Kreon, och de står i inbördes relation till varandra. Sönerna är sin faders egendom och deras roll är att »tjäna» sin far. »Pater potestas» i familjen är grundvalen för härskarens makt inom staten. Medborgarna ägs av staten och dess härskare, och »självsvåldet är det värsta onda, som finns till».

Haimon, Kreons son, representerar den princip, för vilken Antigone kämpar. Även om han först försöker lugna och övertala sin far, avger han, när han ser att hans far inte vill ge vika, en öppen förklaring, att han befinner sig i opposition mot denne.

Återigen stöter vi på en konflikt mellan far och son, en som visar tydligt den oidipala konfliktens sanna natur, något jag snart skall återkomma till. Oidipus hatar å andra sina söner intill sin död för det faktum att de har våldfört sig på naturens eviga lagar; i sin kamp är Oidipus och Haimon förenade såsom en. Som kontrast till detta är det Oidipus dotter Antigone, även hon förankrad med de gamla moderskulterna, som till slut för honom till Jordgudinnorna som återställer synen och ger honom den sista vilan. Denna plats är i Kolonos, vilket ligger nära Aten. Antigone själv möter dock samma öde som sin far då Kreon begraver henne levande i en grotta för sitt uppror mot honom. Denna grotta är naturligtvis en symbol för jordgudinnorna, men det hela är även en hänvisning till det medvetnas vilja att tränga bort denna kraft till det omedvetna. Återigen gör siaren Teiresias konungen medveten om sitt brott men när Kreon ångrar sin handling är det redan försent. Haimon försöker då döda sin far men misslyckas och tar istället sitt eget liv. Antagonismen mellan far och son blir här extra tydlig och myten visar det fruktansvärda straff som väntar den son som sätter sig upp mot sin far. Haimons moder Eurydike anklagar sin make för sin sons död och begår självmord. Fadern blir förkrossad och ångrar sig den väg som han har slagit in på. Myten förtäljer sålunda den potentiella faran med den patriarkala strukturen i en familj och det ödesdigra i att leva under en tyrannisk far.

Fromm har mycket fog för Oidipus förankring till kulten kring jordgudinnorna - den matriarkaliska religionen - vilket exempelvis bevisas av att Eteonos, den plats varifrån myten om Oidipus troligtvis härstammar, var den enda beotiska stad som hade en kultplats tillägnad åt Demeter. Oidipus sista viloplats i Kolonos hyste även den en kultplats helgad åt Demeter. Sfinxen själv ger också genom sin gåta en hänvisning till den matriarkala principen om människans helighet. Oidipus mor Iokaste är symbol för den kvinna som har underkastat sig patriarkalets överhöghet och sålunda sviker matriarkatets viktigaste princip, den om livets värnande och omsorgen om det egna barnet. Genom att bryta mot denna heligaste princip lägger hon grunden för sin egen och hela sin familjs senare undergång. Iokaste visar även orsaken bakom patriarkates seger över kvinnorna.

De tydligaste bevisen för riktigheten i Fromms analys finns dock i böckerna Oidipus i Kolonos och Antigone. Oidipus blir begravd strax intill jordgudinnornas lund, något som oraklet har förutsagt. Dessa gudinnor är "Jordens och mörkrets fruktansvärda döttrar", en hänvisning till att de gamla fruktbarhetsgudinnorna är förvisade från det medvetna, till det omedvetnas regioner. Man kan även mot slutet av myten om Oidipus se en stolt man som lämnar jordelivet utan någon skuld, i närvaron av sina döttrar, när han till slut överlämnar sig till jorden och åt jordgudinnorna. Sannerligen är Oidipus ett offer för den patriarkala maktstrukturen och hans liv är ett enda stort uppbrott och uppror mot detta - en frigörelse som leder till ett återvändande till de matriarkala principerna.

Erich Fromm återkopplar till denna kamp mellan matriarkatet och patriarkatet i sin anlys av den babylonska och bibliska skapelsemyten. I den förras skapelsemyt Enûma Elish berättas det om hur de manliga gudarna gör ett framgångsrikt uppror mot den stora modergudinnan Tiamat, symboliserat av havet och i vissa fall även med en drake eller ett sjöodjur. Tiamat är modern till en hord av monster i formen av ormar, drakar och skorpionmänniskor. Detta är ett intressant faktum eftersom man inom Golden Dawn-traditionen associerar det zodiakala (kerubiska) Tecknet Scorpio med Vattenelementet - bl.a. symboliserat av skorpionen och ormen. Detta är symbolen för ormkraften - kundalini - ett ämne vi snart kommer att återvända till.

De manliga gudarna utser Marduk till att bli deras kämpe mot Tiamat men innan detta måste han visa prov på förmåga att skapa, vilket kan sättas i kontrast till kvinnans naturliga förmåga att skapa genom barnets alstrande. I provet som Marduk utsätts för skapar han med tankens kraft. Erich Fromm beskriver detta i följande ordalag:

Den babyloniska myten återger klart och tydligt konflikten mellan de patriarkaliska och de matriarkaliska principerna i fråga om samhällelig organisation och religiös orientering. Sönerna sätter sig upp mot den stora moderns regim. Men hur skall de kunna besegra henne, när de är kvinnorna underlägsna i fråga om en mycket väsentlig sak? Kvinnorna har förmåga till naturligt skapande, de kan föda barn. Männen är sterila i detta avseende. (Att det manliga spermat är lika oundgängligt för att ett barn skall komma till stånd som det kvinnliga ägget är visserligen sant, men kunskapen om detta ligger snarare på det vetenskapliga påståendets plan än på de klart och tydligt i dagen trädande faktas, som ju havandeskap eller barnsbörd gör. Dessutom är faderns roll vid barnalstringen begränsad till själva befruktningsakten, sedan vidtar moderns roll att gå med barnet, föda det och till sist sköta det.) Som en kontrast till Freuds antagande, att »peniskomplexet» [penisavund] är ett naturligt fenomen vid konstituerandet av det kvinnliga psyket, finns det goda skäl att anta, att det före etablerandet av mannens överhöghet fanns ett »havandeskapskomplex» [livmodersavund] hos mannen, som man än i dag kan möta i ett flertal fall.

Skall mannen kunna besegra modern, måste han bevisa, att han inte är henne underlägsen, att han har skapandets gåva. Eftersom han inte har ett sköte som kan skapa något, måste han skapa på ett annat satt. Han skapar med sina läppar, med sitt ord, sin tanke. Detta är alltså provets innebörd. Marduk kan besegra Tiamat först om han kan visa, att han också kan skapa, även om det sker på ett annat sätt. Provet ådagalägger den djupa antagonism mellan manligt och kvinnligt, som utgör grundvalen för striden mellan Tiamat och Marduk, och som är den viktigaste tvistepunkten i striden mellan de två könen. I och med Marduks seger är den manliga överhögheten etablerad, kvinnans naturliga produktivitet har reducerats i värde, och mannens välde tar sin början, grundat på hans förmåga att skapa med tankens makt, den form av skapande som ligger bakom den mänskliga kulturens utveckling.

Fromm menar att "den bibliska skapelsemyten börjar där den babyloniska slutar". Gud Fadern har helt blivit etablerad och spåren efter gudinnekulten är helt utrensade, med undtag för några indirekta spår. Liksom Marduk skapar Gud - Elohim - med sitt ord (erinra om Johannesevangeliets öppningmening: "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.") Den första kvinnan blir nu alstrad av mannen - ur Adams revben (erinra här om Athena som sprungen ur Zeus panna). Men observerar vi mannen - Adam - är han tämligen oskuldsfull och initiativlös i jämförelse med Eva; det är hon som övertalar Adam att ta den förbjudna frukten (vilket med tiden har blivit associerat med äpplet, även om det inte finns stöd för detta i Genesis). Hon är sålunda ett redskap för den heliga modern. Så långt Erich Fromms analys.

Fromm nämner häpnadsväckande nog inget om ormen i Lustgården. Detta är en, enligt mig, tydlig hänvisning till den stora modersgudinnan, vilket är analogt med Tiamat. Denna symbol återkommer senare i Johannes uppenbarele och den sjuhövdade draken - Vilddjuret. En sköka rider på henne - Babylon (eller Babalon om man skall tro Aleister Crowley och hans urtolkning av en viss Henokiansk Kallelse). Enligt den esoteriska traditionen sammanbinds Vilddjuret med Leviatan, det stora sjöodjuret - båda symboler för Satan - vilket erinrar om Tiamat. Detta faktum förstärker min övertygelse om att Vilddjuret, såväl som ormen i Lustgården, är en kvinnlig kraft - den stora modersgudinnan. Ormen och draken är djur som krälar i marken och håller sig i hålor, eller i drakens fall i grottor. Detta är en klar hänvisning till jordgudinnorna. Det vi har här är kraftfulla symboler för de matriarkala gudinnornas rebelliska uppror mot den patriarkiske guden Marduk eller Tetragrammaton. Även Medusa i sin grotta är en myt som anknyter till detta; hennes groteska och vådliga utseende (vilket innefattar ormar som hår) är ett resultat av hennes faders (patriarkens) våldförelse på henne.

Man måste dock komma ihåg att den demoniserade bilden av den ursprungliga modersgudinnan representerar hennes bortträngda aspekt; hon är förvisad och strävar desperat efter att hävda sin naturliga rätt för att återställa balansen mellan det manliga och kvinnliga. Henns förtryckare - den manliga gudomliga principen - är hänsynslös i sin strävan att hålla henne i det omedvetnas dunkel. Det hela är naturligtvis metaforer för kampen mellan jaget och detet inom den psykoanalytiska teroribildningen; myterna kring kampen mellan den gamla modergudinnan och den ursurperande fadersguden förtäljer den potentiella faran med att tränga bort livets och vitalitetens sexuella kraft till det omedvetna. Jaget är Marduk eller Tetragrammaton (IHVH) medan Detet är Tiamat eller Leviatan - Vilddjuret. Havet och underjorden är symboliska för det omedvetna (det undermedvetna). Den upplysta dagen ovanför mark- och vattenytan är symboliskt för medvetandet (det jag-medvetna). Både havet och jorden är representanter för naturkrafterna.

Den judisk-kristna religionen vilar på den patriarkala idén om naturens betvingande. Den har också som ett ständigt vapen för religiös världsdominans systematiskt demoniserat alla besegrade hedniska religioner. Sålunda är det inte konstigt att även den gamla moderskulten och Jordgudinnan själv uppenbarar sig som ondskans symboler. Ormen i Lustgården försöker mana de första människorna till en revolt mot Gud Fadern, genom Eva - kvinnans - försorg. De tar den förbjudna frukten vilket gör dem medvetna och söker ge dem kunskapen om hur det egentligen är ställt med världen. För detta blir de straffade och utdrivna ur Lustgården. Ormen blir straffad att för alltid kräla i marken. Senare stiger ormen upp ur jorden för att göra uppror i armageddon genom Vilddjurets gestalt.

Sålunda är "ondskan" inom den Hermetiska Qabalah associerat med denna feminina ormkraft - sexualkraften - som utgör grundvalen för vår själva existens. Ormen - den sjuhövdade röda draken - är hopkrupen i jorden och inväntar sitt uppvaknande (se diagrammet Edens Lustgård före Syndafallet i 3=8 Graden Practicus). Drakens röda färg är en hänvisning till dess eldiga karaktär - den hemliga elden. Den andliga träningen inom Golden Dawn syftar till att väcka denna eldiga orm- eller drakkraft - moderjord-gudinnans kraft - inom den initierade (se diagrammet Edens Lustgård efter Syndafallet i 4=7 Graden Filosofus). Denna kraft - symboliserat av Månen - måste dock ledas av fadersgudsprincipen - symboliserat av Solen - vid sitt uppvaknande; sublimering (se diagrammet Kistans Lock i 5=6 Graden Adeptus Minor). Alternativet är obalans och utsvävningar - själens sammanbrott, psykos. Genom sublimering och strävan till det högre - symboliserat av Fadersprincipen - kan Modersprincipen användas till att nå upplysning, Adeptskap. Själva grundvalen till detta är att erkänna denna feminina andliga princip inom en själv och systematiskt och medvetet väcka upp den.

Fadern och Modern, de två ursprungliga kosmiska principerna - de Qabalistiska Abba (Chokmah) och Aima (Binah) - är de två eviga krafterna som verkar inom naturen, inom makro- såväl som inom mikrokosmos. De är Sol och Måne - Sol et Luna - de två krafter som ständigt kämpar för att skapa jämvikt. De är det aktiva och passiva, det positiva och negativa, ljus och mörker. Dessa måste båda erkännas av studenten och förenas i ett hieros gamos - Det Alkemistiska Bröllopet. Frukten av detta är den evige androgynen - symbolen för deras eviga jämvikt och ekvilibrering (se illustrationen nedan). Detta är målet och vägen inom Det Stora Verket. I detta är Sonens (Adeptens) roll att vara förlikare, medlare, mellan de två motstridiga krafterna; Adepten (såsom Sonen) är både medlet och målet i deras förening.

Lägg märke till att androgynen står på en klippa som innehåller en slingrande orm eller drake. I andra versioner av detta alkemistiska trästick står Androgynen på en liggande måne. Detta är naturligtvis en ytterligare hänvisning till den sexuella ormkraften - Leviatan - och att dess obalanserade uttryck är ställt under androgynens kontroll. Månen är traditionellt en symbol för kvinnlig sexualitet - de slutsatser jag drar ur Fromms analys och Golden Dawns symbollära säger vidare att all sexualkraft är av en kvinnlig natur, även hos mannen. Androgynen kontrollerar denna feminina kraft eftersom denne själv är en syntes av det manliga och kvinnliga - det maskulina och feminina - och har således integrerat den moderliga och feminina aspekten med den faderliga och maskulina. I detta ögonblick upphör modersgudinnekraften - sexualkraften - att vara odjurslik. Istället står den till människans tjänst och utgör den styrka som bildar grundvalen för Adeptens senare verk. Detta är Golden Dawns traditionella syn på lösningen av problemet kring den "röda sjuhövdade draken".

Jag har i en tidigare artikel hävdat att en av Golden Dawns grundare, Samuel Liddell MacGregor Mathers, hyste åsikter som vi idag skulle beteckna såsom feministiska. Detta ståndpunkt misstänker jag han hyste sett i ljuset av denna förståelse mellan matriarkalets och patriarkalets principer - vikten av att upprätthålla jämvikten mellan könens polariteter. Hermetic Order of the Golden Dawn var en av de tidigaste ordenssällskap som tillät kvinnor (sorores) som likbördiga medlemmar vid sidan av sina fratres. Många av Ordens ledare har varit kvinnor, inte minst MacGregor Mathers fru Moina som blev ledare över Rosicrucian Order of the A.O. (en direkt fortsättning på Golden Dawn) efter sin makes död. Likaså var Ethel Felkin ledare över Stella Matutina (en annan direkt avkomma till G.D.) efter sin mans bortgång. Andra starka kvinnor inom det ursprungliga Golden Dawn var Annie Horniman, Florence Farr och frihetskämpen Maud Gonne (G.D. adepten W.B. Yeates' flickvän). Dion Fortune (Violeth Firth) grundade sitt eget sällskap, Fraternity of the Inner Light. Paul Foster Cases efterträdare i B.O.T.A. (en utbrytargrupp ur Rosicrucian Order of A.O.) var Ann Davies. Det finns en mycket bra bok skriven av Mary K. Greer som ger en detaljerad redogörelse kring vissa av dessa och andra kvinnor, med titeln Women of the Golden Dawn.

Mycket av symboliken inom Golden Dawn ger hänvisar till matriarkala principer. Templet i Den Yttre Orden och Adepternas Valv i Den Inre är symboler för livmodern, i synnerhet den senare genom sin cirklulära form som heptagon (symbolen för Venus) samt det faktum att man går in i Valvet genom Venus' dörr. Inom Golden Dawns Hermetiska Qabalah framhäver man Venus symbol såsom den enda av Planeternas symboler som omsluter alla Sefiroth på Livets Träd (se illustrationen nedan), vilket är en hänsyftning på den gudomliga och universiella kärleksprincipen som binder ihop hela skapelsen. Ordensällskapet framhåller även en anda av brödraskap och till en viss grad en kosmopolitisk och universialistisk idé genom sin Rosenkorsiska tradition. Detta kommer även till uttryck genom det Rosenkorsiska axiomet "Ljus, Liv och Kärlek".

Alkemin är även den konst och vetenskap inom Hermeticismen som uttrycker mest matriarkala idéer genom sin strävan att genom ödmjukhet och försiktiga mått följa naturens principer i alla sina verk. Den Inre Alkemin är dessutom genomsyrad av den venusianska principen om kärlek och sexualitet.

Å andra sidan är Teurgin en mer maskulin och martial historia, genom sitt aktiva brukande av den magiska viljan och mycket aktiva principer i sitt utförande (jämför "Horus attack-tecken", etc.). Ordens hierarkiska gradsystem är även den en hänvisning till patriarkala strukturer, såväl som dess auktoritära ledarsystem som är baserad på ett strikt hierarkiskt förhållande från Tredje Orden över Den Andra, och Den Andra (inre) Ordens överhöghet över Den Första eller Yttre.

Sålunda finns där en ambivalens - andra skulle kalla det för balans - mellan det maskulina och feminina, det matriarkala och det patriarkala. Detta följer dock den Qabalistiska principen om polariteternas motstridiga krafter, såväl som den hos Alkemin och Sol et Luna - Svavel och Kvicksilver - vilket kan ses i de båda pelarna, Den Svarta (Jakin) och Den Vita (Boas). I triangelns symbol blir antitesen och tesen förenade i syntesen. Denna strävan efter balans och jämvikt genomsyrar hela Golden Dawns symbolsystem.

Jag vill innan jag avslutar denna artikel göra läsaren uppmärksam på själva kärnan i den slutsats som nödvändigtvis måste komma ur Erich Fromms analys. Sorgeligt nog överför han aldrig myten om Oidipus till individualpsykologin. Hur skall vi nu betrakta den berömda oidipalkonflikten som behäftar barnet? Vi måste ju i vår analys frigöra oss från Sigmund Freuds slutsats att det primärt handlar om det incestuösa begäret efter modern som föranleder hatet mot fadern. Även om en sådan komponent naturligtvis kan existera så är jag numera övertygad om att detta inte alls är själva kärnan i den oidipala konflikten.

Det hela är dock mycket enkelt. Allt vi måste göra är att överföra Fromms slutsatser om kärnan i Oidipus-myten till den oidipala konflikten hos människan och i förlängningen hos mänsklighetens kulturbyggnad. Det handlar sålunda om barnets uppror mot faderns auktorietet.

För barnet (oavsett kön) symboliserar modern den villkorslösa kärleken och fadern kärlek under villkor. Detta bekräftas av Carl Gustav Jungs slutsatser och hans arketyplära; vi har här arketypsiak tematan att arbeta med. Barnet binder sig naturligt till modern som ger henne självaste grundvalen för barnets existens. Enligt barnets erfarenhetsvärld har modern de facto helt själv skapat barnet; fadern har absolut ingenting alls med barnets tillblivelse att göra. Det är först med de bildade och upplysta föräldrarnas vilja att undervisa barnen om mannens spermier och kvinnans ägg som denna mytiska illusion överges för den biologiska världsbilden.

Sålunda är modern Gudinnan för barnet. Hon står för allt det som traditionellt associeras med den gamla moderskulten. Hon är moder jord, vari barnet har sprungit ur. Grottan - symbolen för jordgudinnorna - är analogt med moderns livmoder. Symbiosen är ett ytterligare bevis för barnets naturliga relation till modern, ej fadern, om vi utgår från normalfallet (dvs. förutsatt att modern har en förmåga att knyta an till barnet). Även om symbiosen har visat sig vara en aning överdriven enligt modernare forskning så kvarstår faktum att barnets första känsla av samhörighet är med modern.

o

Fadern - patriarken - symboliserar de motsatta principerna till det som modern representerar i sin omsorg och ständiga kärlek till barnet; han är Gud fadern med en närmast olympisk laddning. Under sina uppväxtår observerar även barnet hur fadern interagerar och kommunicerar med modern. Snart framstår det - i normalfallet - klart för barnet att det är fadern som härskar i familjen, utan att förstå varför. Det hela upplevs som fullständigt ologiskt och helt orättvist. Om nu modern tillhandahåller livet och upprätthåller det, borde inte också hon vara den härskande principen? En sådan lösning hade varit mer tryggt för barnet, förvissat som det är om moderns affektion. Faderns känslor är barnet mer osäkert över; hans auktoritet skapar otrygghet.

Dessutom skapas ett band av lojalitet mellan barnet och modern förutsatt att hon uttrycker de princpiper som representeras av Antigone och ej av Iokaste. Tack vare hennes roll i barnets liv och hennes förhållningssätt är det naturligt att barnet sympatiserar med modern mot fadern i de fall där en konflikt uppstår. Konflikten mellan mor och far behöver inte ens vara fullt manifesterad; barnet är hyperkänsligt för det osagda och känner snabbt igen strukturer - inte minst maktstrukturer.

När barnet till slut blir något till åren komna och har utvecklat ett visst mått av självsäkerhet börjar hon känna sidor av uppror mot sin fader. Beroende på faderns faktiska attityder gentemot barnet och modern så tar sig detta uppror olika former; i de flesta fall blir den endast latent och hålls kvar inom barnet. Den inre konflikten där barnet å ena sidan älskar - eller fruktar - sin far och å andra vill stå upp för sin mor mot fadern. Barnet önskar i hemlighet alltså att vara moderns förkämpe mot faderns auktorietet.

Vi måste dock erinra oss om att oidipuskonflikten först identifierades och teorierna kring den utvecklades i en tid då faderns auktoritet och moderns undergivenhet var extra märkbart jämfört med idag. Vid tiden för förra sekelskiftet var kvinnan praktiskt taget en handelsvara. Hon var under faderns förmyndarskap och i samband med sitt giftemål fick hennes man ärva detta förmyndarskap från hustruns fader. Det patriarkala systemet var sålunda extremt polariserat. Idag är förhållandet mellan kvinnan och mannen - mellan modern och fadern - mer jämlikt, i alla fall i vårt land. Vi lever dock fortfarande i ett samhälle märkt av sitt patriarkala förflutna och många av dess gamla strukturer är fortfarande gällande. Frågan är dock hur oidipalkonflikten ter sig idag - i ett idealt och jämlikt förhållande mellan moder och fader. Fadern tar ju idag desto mer delaktighet i omsorgen av sina barn; polariserigen är inte längre så tydlig.

o

Idag genomsyras fäderna av Haimons principer i större utsträckning, till skillnad från Kreon som härskade över deras egna fäder. Jag misstänker av denna anledning att den oidipala konflikten enligt Fromms analys i många fall är relativt svag och i flera fall non-existent. Sålunda är slutsatsen att det jämlika samhället utgör den bästa medicinen mot neurosens utvecklande hos individen. Genusperspektivet i samhället får här en vidare betydelse; det handlar om individens psykiska hälsa lika mycket som om sociologi och politik.

I detta tror jag att den Rosenkorsiska filosofin kan gå i bräschen som ett avantgarde för dylik fortsatt utveckling genom sitt betonande på jämvikten mellan de eviga och arketypiska motsatserna, både i makrokosmos - i det Gudomliga eller kosmiska, i kulturen och samhället - men också i det mikrokosmiska perspektivet - i människans mognadprocess (individuation) mot vuxenlivet genom de rollmodeller som föräldrarna representerar och vidare inom individens egna feminina och maskulina sidor. Den alkemistiska principen om hieros gamos borde sålunda vara ledstjärnan för samhällets och individens framtida utveckling.

S.R.

Henoks Bok

En av de mer intressanta men samtidigt mest omstridda "apokryfiska" gammaltestamentliga texterna är utan jämförelse Henoks Bok, i synnerhet för studenter inom Golden Dawn - inte minst med tanke på dess Henokianska magiska tradition - men även i förhållande till vissa andra aspekter inom Golden Dawn-tradititionen som jag inom kort kommer att återkomma till. Det är också intressant att notera att samtidigt som den östliga ortodoxa kyrkan har gjort sitt yttersta för att bevara denna text har den också förkastats av stora delar av den västerliga kyrkliga traditionen. Denna ambivalens kring texten är faschinerande i sig och säger en hel del om dess kontroversiella innehåll.

Enligt Thor-Leif Strindberg tillhörde Henoks bok en författarsamling som tillkom under perioden 180-64 f Kr. Han säger att den ursprungligen skrevs "på arameiska - möjligen med undantag för kapitlen 37-71 som kan ha skrivits på hebreiska - och författarna tros ha varit flera chassidiska eller fariseiska judar. Den är således en 'pseudepigraf', dvs en bok som tillskrivits en annan person (i det här fallet Henok) än den verklige författaren".

Henoks Bok tar upp frågan om Messias, Gudsriket, änglarna, syndens ursprung, den yttersta domen, uppståndelsen etc., ett faktum som naturligtvis drog till sig uppmärksamheten från den tidiga kristna sekten. Strindberg menar att boken kring Jesu födelse och de följande århundradena av judarna betraktades "som en värdefull skrift. Jesus kände utan tvekan till den. Hans bror Judas citerade ur den i ett brev som den tidigaste Jesustroende församlingen bevarade och som sedermera kom att ingå i Nya testamentet. Detta gav den extra högt anseende, och många kristna betraktade den som en sann redogörelse för händelser i forna tider".

Strindberg hävdar att flera ledande kristna "fram till mitten av 200-talet uttalade sig i positiva ordalag om den. Tatianus (110-172) refererade till Henoks bok, Irenaeus (115-185) gav boken en autenticitet i nivå med den mosaiska litteraturen, och Clemens av Alexandria (150-220) citerade Henoks bok utan att ifrågasätta den. Tertullianus (160-230) påpekade att somliga inte accepterade Henoks bok därför att den inte ingick i den hebreiska kanon (Gamla testamentet) men ansåg själv att författaren var 'den gamle profeten Enok'. Origenes (186-255) och Lactantius (260-330) refererade till Enoks bok, även om den aldrig betraktats som Guds ord".

Men några hundra år in i vår tideräkning föll Henoks Bok till föga hos den judiska befolkningen och blev så måningom svår att komma över. Snart var den blott ett vagt minne i det judiska folkets medvetande. De enda exemplaren som bevarades till eftervärden var några ofullständiga grekiska och latinska översättningar. Men även inom kristenheten, säger Strindberg, började "man bli mer kritiska mot Henoks bok, och flera inflytelserika teologer slutade att citera den. (De sista kristna författare som refererade till den var kyrkofäderna Syncellus and Cedrenus i början av 800-talet.) Det berodde i hög grad på bokens kontroversiella beskrivningar av de fallna änglarnas natur och agerande - till exempel att de hade samlag med jordiska kvinnor, vilket ansågs både stötande och omöjligt eftersom änglarna inte hade några könsliga attribut".

o

Detta sista antagande kan synas märkligt eftersom Nefelim-myten är kanonisk och man i Genesis kan läsa om "Guds söner" och "människans döttrar", dvs. sexuella förbindelser mellan änglar och kvinnor.

Vissa kristna församlingar förkastade den enligt Strindberg, medan vissa andra "församlingar - särskilt de som låg geografiskt närmare den ursprungliga församlingen i Jerusalem - satte...desto större värde på Henoks bok. Där utgick man från det faktum att Jesu egen bror och flera andra av de tidiga ledarna inom kyrkan citerade Enoks bok och betraktade den som trovärdig, och den ingick i den gammaltestamentliga kanon, placerad efter Femte Mosebok". Sålunda bevarade de östliga kyrkorna Henoks Bok som en kanonisk skrift vid sidan av de övriga gammaltestamentliga skrifterna, bl.a. inom den etiopisk-ortodoxa kyrkan.

I Europa trodde man emellertid att Henoks bok var försvunnen för all framtid. Det enda man hade att tillgå var de ovan nämnda ofullständiga översättningarna till grekiskan och latin. När man enligt Strindberg upptäckte att boken hade "bevarats av den kristna kyrkan i öst, ledde [detta] till att den berömde skotske upptäcktsresanden James Bruce reste till Etiopien, som då hette Abessinien. Där köpte han år 1768 tre exemplar av Henoks bok på det klassiska etiopiska litteraturspråket geez".

När Bruce, enligt Strindberg, några år senare "återvände till Europa kunde han överlämna ett 'mycket vackert och praktfullt exemplar i stort kvartoformat' av Henoks bok till biblioteket i Paris. Ett annat exemplar skänkte han genom biskopen av Carlisle, dr Douglass, till Oxforduniversitetets bibliotek. År 1821 publicerades den första engelska översättningen av ärkebiskop Richard Laurence som varit professor i hebreiska vid Oxforduniversitetet. Den berömda R H Charles-utgåvan publicerades 1912".

Sedan dess har man enligt Strindberg funnit "flera delar av den grekiska texten, bland annat ett stort grekiskt fragment, som omfattade kapitlen 1-32, i Akhmîn i Egypt. Men den ursprungliga arameiska versionen var försvunnen till år 1948 då man utforskade grotta nummer fyra i Qumran vid Döda havet och hittade sju ofullständiga kopior av boken på arameiska".

Henoks Bok kan i sin helhet läsas i en svensk översättning från 1901 här. Jag vill dock passa på att citera följande avsnitt som behandlar "människosonen", dvs. Messias - Kristus - i syfte att föra över uppmärksamheten på ett märkligt "sammanträffande" mellan Henoks Bok och Golden Dawn:

46 Kapitlet

Och där såg jag en, som hade ett dagarnas hufvud, hvitt som ull, och hos honom var en annan, hvars anlete var såsom en människas, och ljufligt var det och likt de heliga änglarnas.
2. Och jag frågade en af änglarna, hvilken gick med mig och visade mig alla de förborgade tingen, om den Människosonen, hvem han var och hvadan han kommit och hvarför han gick med dagarnas Hufvud.
3. Och han svarade mig och sade: Detta är Människosonen, som äger rättfärdigheten och hos hvilken rättvisan bor och som uppenbarar alla det förborgades skatter, emedan andarnas Herre har utvalt honom, och hvars del inför andarnas Herre har öfverträffat allting genom hans rättfärdighet i evighet.
4. Och denne Människoson, som du har sett, skall uppjaga konungarna och de mäktiga från deras läger och de väldiga från deras troner och lösa de väldigas tyglar och krossa syndarnas tänder.
5. Och han skall störta konungarna från deras troner och drifva dem ut ur deras riken, emedan de icke prisa och lofva honom och icke heller med tacksägelse erkänna af hvem riket blifvit dem förlänadt.
6. Och de väldigas ansikte skall han förskjuta, och blygselns rodnad skall betäcka det, mörker skall vara deras boning och maskar deras läger, och de skola icke hafva något hopp att få uppstå från sina läger, emedan de icke lofprisa andarnas Herres namn.
7. Och det är de som mästra himmelens stjärnor och lyfta sina händer mot den Högste och förtrampa jorden och bo på henne, och deras gärningar äro idel orättfärdighet och uppenbara orättvisa, och deras makt är grundad på deras rikedom, och de tro på de gudar, som äro deras egna händers verk, och de hafva förnekat andarnas Herres namn.
8. Och de varda utdrifna ur hans församlings och de troendes hyddor, ur deras som blifvit vägda i andarnas Herres namn.

47 Kapitlet

Och i de dagarna stiga de rättfärdigas bön och deras blod från jorden upp inför andarnas Herre.
2. I de dagarna skola de heliga, som bo ofvan i himlarna, samfäldt, åkalla och bedja och prisa och tacka och lofva andarnas Herres namn för de rättfärdigas blods skull, som blef utgjutet, och för de rättfärdigas bön, att den icke måtte vara fåfäng inför andarnas Herre och att domen måtte verkställas och de ej evigt nödgas vänta.
3. Och då såg jag dagarnas Hufvud, när han satte sig på sin härlighets tron och de lefvandes böcker vordo uppslagna inför honom, och all hans här, som är ofvan i himlarna och omkring honom, stod inför honom.
4. Och de heligas hjärtan blefvo fulla af fröjd öfver att rättfärdighetens tal var fylldt och de rättfärdigas bön hörd och deras blod försonadt inför andarnas Herre.

48 Kapitlet

Och på den orten såg jag en rättfärdighetens källa, som var outtömlig och omgifven af flera vishetens brunnar, och alla törstande drucko därur och blevo uppfyllda med visdom och hade sin boning hos de rättfärdiga och heliga och utvalda.
2. Och på den tiden vardt Människosonen nämnd hos andarnas Herre och hans namn inför dagarnas Hufvud.
3. Och innan solen och stjärnbilderna voro skapade, innan himmelens ljus voro danade, vardt hans namn nämndt inför andarnas Herre.
4. Han skall vara en staf för de rättfärdiga och heliga, att de må stödja sig därpå och icke falla, och han skall vara folkens ljus och de i hjärtat bedrövades hopp.
5. Alla som bo på jorden skola nedfalla inför honom och tillbedja honom och lofva och prisa och lofsjunga andarnas Herres namn.
6. Och därför vardt han utvald och förborgad inför honom, innan världen skapades, och i evighet skall han vara inför honom.
7. Och andarnas Herres vishet har uppenbarat honom för de heliga och rättfärdiga, ty han bevarar de rättfärdigas del, emedan de hafva hatat och försmått denna orättfärdighetens värld och hatat alla dess verk och vägar, i andarnas Herres namn, ty i hans namn varda de frälsta, och han blir deras lifs hämnare.
8. Och i de dagarna skola jordens konungar och de väldiga, som besitta fästet, slå ned blicken för sina händers verk, ty på sin ängslans och nöds dag skola de icke rädda sina själar.
9. Och jag skall öfverantvarda dem i mina utvaldas händer. Liksom halm i eld skola de brinna inför de rättfärdigas ansikte, och liksom bly i vatten skola de nedsjunka inför de heligas anlete, och intet spår skola de lämna efter sig.
10. Och på deras bedröfvelses dag skall det blifva frid på jorden. Inför honom skola de falla och icke åter uppstå, och ingen skall taga dem i sina händer och upplyfta dem, ty de hafva förnekat andarnas Herre och hans Smorde. Prisadt vare andarnes Herres namn.

49 Kapitlet

Vishetens ande är utgjuten såsom vatten, och härligheten upphör icke inför honom från evighet till evighet.
2. Ty han är mäktig i alla rättfärdighetens hemligheter, och orättvisan skall försvinna likt en skugga och ej längre äga bestånd emedan den Utvalde är uppstånden inför andarnas Herre och hans härlighet varar från evighet till evighet och hans makt från släkte till släkte.
3. I honom bor vishetens ande och dens ande, som gifver förstånd, och kunskapens och kraftens ande, och deras ande, som äro afsomnade i rättfärdighet.
4. Och han skall döma det förborgade, och ingen skall kunna föra fåfängt tal inför honom, ty han är utvald inför andarnas Herre efter hans välbehag.

När jag första gången läste igenom detta citat från Henoks Bok upptäckte jag att en av de böner som utgör Golden Dawns corpus delvis var hämtat från denna text. Detta gör naturligtvis Henoks bok extra intressant. Texten jag refererar till är i sin ursprungliga engelska form enligt följande:

And unto thee, sole wise, sole might, and sole Eternal One, be praise and glory forever, who hath permitted me, who now standeth humbly before thee, to enter thus far into the sanctuary of thy mysteries. Not unto me but unto thy Name be the glory. Let the influence of thy divine ones descend upon my head and teach me the value of self-sacrifice so that I shrink not in the hour of trial, but that thus my name may be written on high and my genius stand in the presence of the Holy Ones, in that hour when the Son of Man is invoked before the Lord of Spirits and his name in the presence of the Ancient of Days.

Denna bön är i sin tur hämtad från Adeptus Minor 5=6 Gradens ritual. Den bär en karaktär som påminner en hel del om Henoks Bok, även om inte hela bönen kan återfinnas där. Vissa föreställningar och benämningar finns där dock, såsom "Son of Man" (Människosonen), "Lord of Spirits" (Andarnas Herre) och "Ancient of Days" (Den Gamle). I Henoks Bok omtalas ehuru istället Head of Days (Dagarnas Hufvud) men jag är övertygad om att "Head of Days" (Dagarnas Huvud) är synomymt med det mer vanliga bibliska begreppet "Ancient of Days" (Den Gamle). Detta är den högste Guden, Aatik Yomin, Makroprosopus (Det Stora Anletet), Fadern. Människosonen är Zauir Anpin eller Det Mindre Anletet, Mikroprosopus, Sonen. Referensen till "huvud" i Head of Days är en klar hänvisning till Aatik Yomin, eller Det Stora Anletet. Den svenska bibliska översättningen av "Ancient of Days" döljer dock denna korrelation med Dagarnas Hufvud. "Dagarnas Gamle" skulle vara en bättre översättning vilket mer adekvat skulle sammanbinda dessa två begrepp med varandra kring Det Stora Anletet.

Den mening från Henoks Bok som mest överensstämmer Golden Dawn-bönen är dock:

Och på den tiden vardt Människosonen nämnd hos andarnas Herre och hans namn inför dagarnas Hufvud.

Denna motsvarar i synnerhet den sista strofen i bönen, vilket till svenskan kan översättas till:

Vid den timma då Människosonen är åkallad inför Andarnas Herre, och hans Namn inför Dagarnas Gamle.

Denna överensstämmelse är naturligtvis inget sammanträffande. Tvärtom bevisar detta dels hur väl bevandrade med både kanonisk och apokryfisk skrift som Golden Dawn-traditionens skapare var och dels hur Golden Dawn i sig utgör en del av den judisk-kristna traditionen. Att dessa referenser till Människosonen utgör en del av Adeptus Minor 5=6 Graden är inte heller detta någon slump.

o

Jag vill även avslutningsvis föra uppmärksamheten till det 20:e Kapitlet i Henoks Bok som beskriver vissa ärkeänglar i följande ordalag:

Och detta är namnen på de heliga vakande änglarna.

2. Uriel, åskans och jordbäfningens ängel;

3. Rafael, Människoandarnas ängel;

4. Raguel, som verkställer hämnden på världen och ljusen;

5. Mikael, som är satt öfver den bästa delen af människorna, nämnligen folket [Israel];

6. Sarakael, som vakar öfver de människobarns andar, som förleda andarna till synd;

7. Gabriel, som är satt öfver ormarna och paradiset och keruberna.

Denna referens till väderstreckens och Elementens Ärkeänglar inom Golden Dawn-traditionen - Rafael och öster (Luft), Mikael och söder (Eld), Gabriel och väster (Vatten), samt Uriel och norr (Jord) - är mycket intressant och bekräftar i stort sätt de attribut som ges inom Golden Dawn. Liksom i Pentagramritualen ses de fyra Ärkeänglarna vara väktare av väderstrecken och över Elementen.

o

Uriel såsom jorbävningens ängel är samstämmigt med dennes attribut såsom Jordens Ärkeängel. Rafael beskrivs såsom "människoandens" ängel, vilket är i överensstämmelse med den kerubiska symbolen för Luftelementet - människan. Gabriel såsom satt över ormarna ger en hänsyftning till Vattenelementet, ty såsom Scorpio är den kerubiske symbolen för Vatten och där har tre former - skorpionen, ormen och örnen (vilket grafiskt representerar evolutionen och sublimeringen av Scorpios sexualkraft). Att Gabriel även är satt över Keruberna korresponderar väl med Gabriels allotering till Yesod på Livets Träd, vars änglakör är Kerubim.

S.R.

The amity of Alpha et Omega and Stella Matutina

o

The official (i.e. published) account of the history of the Golden Dawn has hiretho promulgated the notion that the Rosicrucian Order of the Alpha et Omega and the Hermetic Order of the Stella Matutina went separate ways after the original split of the Hermetic Order of the Golden Dawn in the year 1900, and that they continued this animosity until the decline in the 40’s, in the wake of Regardie’s publication of the Hermes Temple material, the only exception to this being the unofficial breach of borders by some prominent Adepts, i.e. Westcott and Brodie-Innes.

However, during the late 1990’s I was told that the A∴O∴, S.M. and Fellowship of the Rosy Cross, i.e. S.L. MacGregor Mathers, Robert Felkin and A. E. Waite actually either signed a document or came to an spoken agreement to mutually recognize each other as genuine continuations of the original Golden Dawn. And today, almost ten years later, Tony Fuller - the notable scribe on the history of the Golden Dawn - has made some extremely interesting accounts of an amity and substatial collaboration developing between the two fractions during the 1950’s, which also involves the Cromlech Temple and Whare Ra in New Zeeland. This information, Fuller states, is backed up with documentary proof. As this information was revealed on the Pat Zalewski forum I have taken the liberty to cite pertinent portions of Fuller’s account on this blog, for future reference.

Tony Fuller states that “Hugh (Euan) Campbell [an Adept of the Whare Ra who made a trip to England in the 30’s to study Enochiana at the British Library] actually made contact in 1934 with the AO through the form of Dr. Carnegie Dickson who succeeded Brodie-Innes as head of the AO. He was also Cancellarius, later Imperator, of Mrs Tranchell-Hayes Lodge and head of the Cromlech temple. But he inherited something else. Under Mathers there was set up an ‘Adept College’ consisting of the senior members of ‘the two Sister Rosicrucian Orders in Britannia’, being the R.R.et A.C. and the Cromlech Order. It also contained a ‘Senate’ of the Chiefs and very senior members”, or so Fuller states claiming he has the appropiate documentation proving this. Fuller further states that “Brodie-Innes suceeded Mathers and was in turn suceeded by Carnegie Dickson. By 1939 the AO was moribund but there were members still active, some of whom went to the Hermes temple which, from the 1950s increasingly followed the AO line in ritual although it also strengthened and reaffirmed its links with Whare Ra”.

According to Fuller “Carnegie Dickson tried to reactivate the Senate and College in 1945 and drew some SM members in. By 1950 he was working closely with Hermes again and after his death in 1954 Mrs Carnegie-Dickson, who succeeded him in all posts, was asked to become the senior Chief of Hermes (again, all documented). One of Cargenie Dickson’s AO students was Charles Renn who followed his mentor into Hermes. He became a senior member of the Cromlech temple (now transplanted to Hermes) and had done his 6=5 Grade under the AO”, all according to Fuller who states he has Renn’s 6°=5° ritual. Fuller further states that Renn’s wife also was “active in both Orders”. Fuller concludes that there “is no doubt that Hermes declined considerably in the 1950s and was struggling even to get a third Chief”, as a photograph which is in his possession “of the entire Second Order in 1956 shows 7 people, besides the cameraman making the eighth. Some of these are very elderly. Because of the decline it was agreed Charles Renn, highly regarded by Mrs Carnegie Dickson, would take his 7=4 in New Zealand under Whare Ra. This was not the preferred route because he wanted to do the AO 7=4 but this was no longer possible at Hermes. This occured and because he and his wife were so impressed with the permanent Whare Ra building, and with the relatively strong Order in New Zealand, they decided to emigrate permanently”.

According to Fuller’s understanding “Renn was a member of the Senate at the time of his move and he was given a Warrant in writing to open a Cromlech temple and to represent the Senate (based on the AO system through which he had been). The Cromlech was duly opened and a consecration was performed in December 1964. Prior to this Mrs Carnegie-Dickson had been sending out advice and numerous papers of both Orders. After a few months he died of a massive heart attack. There were about 10 New Zealand members of Cromlech, all Second Order and several being very senior, including Euan Campbell 9=2. Charles’ wife was designated his successor but, not unnaturally, as a newcomer, felt unable to rule the Order with so many long standing members of seniority who had known one another for decades. On the other hand she felt it far too early to consider handing over her roles to the Whare Ra members. She sought advice and Mrs Carnegie Dickson advised placing the Order, and its lineage, in abeyance. This she did. The opprtunity to reactivate did not occur because of the beginning of the decline of Whare Ra itself, and much internal bickering, in the late 1960s and the intrusion of BOTA which did not help matters but only fragmented the Order further. Mrs Carnegie Dickson died in 1968”.

Tony Fuller ends his highly illuminating account saying that thus “the AO Senate and Cromlech lineage remained in New Zealand in abeyance”. He also provides a quotation from a prefatory noted to the Copy No. 4. of the A.O. 6°=5° ritual called, Ritual of the 6°=5° Grade of Geburah - The Book of the Conference of the Signs in the Grade of Adeptus Major:

Note by F.F.J.: I have typed this Book of the Signs from two copies made by the late GH Frater Sub Spe, the one typed and the other in his own hand-writing. They give the details of the Signs of the 22nd and 23rd Paths and of the Grade of Adeptus Major as used by Frater DDCF in the early days of the Orders of the GD and the RR et AC, and who value our “Apostolic Succession” from and through these sources.... [Section omitted by Tony Fuller]

The strict conditions upon which I myself received these GD Grades when I was appointed GH Frater Sub Spe’s successor as “Chief Adept in Charge of the Adept College of the Two Sister Rosicrucian Orders in Britannia” was that I should personally (underlined) pass them on to any Fratres or Sorores deemed fit by the Adept College to receive them, and that all pledges in these Grades should be made to me as Chief Adept in Charge for the time being of the College. Of the Senate of that College, then appointed in 1923, just before the death of Frater Sub Spe on Saturday 8th December 1923, the GH Soror Dominus Illuminator Mea and I (Fortes Fortuna Juvat) are now the only surviving members (the others then appointed having been Frater Sub Spe (Chief Adept in Charge), Soror Sub Hoc and Signe Vinces (Deputy Chief Adept); and in order of seniority, Frater Fortes Fortuna Juvat (Warden), Soror Dominus Illuminatio Mea; Frater Per Laborem Aspiro (the late James Barclay); Soror Via Crucis Via Lucis (the late Mary Barclay); and Frater Ecce.

This information about the Stella Matutina’s Hermes Temple No. 28, situated in Bristol, especially the part were it worked the 6°=5° and 7°=4° of the A∴O∴, is quite interesting considering the account given by Francis X. King which states that in the middle twenties three initiates “resigned from it as they no longer felt themselves in agreement with the markedly Anthroposophical tone of the teachings given out by the Chiefs”, which again is confirmed by R.A. Gilbert who says that it “survived intact until the late 1960s”, but that “the Golden Dawn content of its teaching had been submerged long before under the Anthroposophy of Rudolf Steiner”. Also given the severe criticism of Regardie’s against the Adepts and Chiefs of the Hermes Temple, the very group that initiatied and advanced him from Neophyte to Adeptus Minor, makes this new information of Tony Fuller’s into a vindication long overdue. It’s obvious that we must turn our attention to Bristol and its long standing Temple anew viewing it in a unbiased light.

S∴R∴

Arkitekturen - en vetenskap i det andligas tjänst

o

Många är de som anser religionen ha en "hämmande" effekt på vetenskapen. Är detta verkligen en naturlag som är skrivet i sten? Inom en av de vetenskapliga disciplinerna, arkitekturen, är detta inte alls en självklarhet - man skulle kunna hävda att motsatsen här var en regel snarare än ett undantag. Personligen anser jag arkitekturen vara en av de ädlaste av vetenskaper och konster vilket i sina främsta byggen har uttryckt djupa andliga sanningar.

o

Jag erinrar mig en morgon när jag på väg till arbetet passerade Oscar Fredriks kyrka i Göteborg. Den är byggd i en neo-gotisk stil (se bilden ovan). Jag slogs av häpnad för dess skönhet, geometri och ståtlighet - gryningssolens smekande strålar kanske gjorde sitt till.

o

Jag tänke på hur mycket ståtligare de gamla gotiska katedralerna var i jämförelse, byggda under den "mörka" medeltiden. De ståtligaste byggnaderna har i många högkulturer utgjorts av Tempel. Egypten är kanske det tydligaste beviset för detta och hur man tillämpade matematiken och geometrin i det andligas tjänst. Men även i det (rationella) Grekland kan man se flera bevis på detta.

o

Betänk bara Akropolis. Grekerna var ett religiöst folk, samtidigt som de bejakade förnuftet och logiken. Jag misstänker att de betraktade förnuftet vara en gudasänd gåva till mänskligheten och därför vårt ansvar att förvalta. Medeltidens kyrkobyggen var inte minst sagt avancerade, i många fall fyllda med mystisk symbolik. Vem har inte hört talas om alkemisten Fulcanellis Katedralernas Mysterier?

o

Inom den konungsligliga konsten (frimureriet) utgår man från byggnadskonstens symboler som allegorier för byggandet av de själsliga egenskaperna. Inom djuppsykologin symboliserar huset ofta personligheten; "att inte vara kung i sitt eget hus" var ett begrepp som Sigmund Freud använde sig av för att beteckna det omedvetnas makt över människan. Men även på ett existentiellt materiellt plan symboliserar huset trygghet och skydd från naturens element; det är ursymbolen för kulturbyggnad. Ofta använder man huset som metafor för att beskriva sociala och kulturella sammanhang.

o

Är det då konstigt att människan har lagt så mycket energi av arbetskraft och ingenjörskonst (läs vetenskap) på just tempel- och kyrkobyggen? Är det inte naturligt att tillängna det finaste man vet i sitt samhälle, sin Gudsuppfattning eller med andra ord det ståtligaste och bästa man förmår, inom den arkitetiska vetenskapen och konsten?

o

Behöver detta nödvändigtvis vara en hämmande faktor? Kan inte fromhet och vördnad tvärtom vara ett incitament, en inspiration att skapa något större, något bättre?

o

S.R.

The sexual teachings of the Alpha et Omega and its supposed relation to the Cromlech Temple

Recently the question of sex and the Golden Dawn was raised on the Mishkan ha-Echad blog, which quite eloquently and convincingly tries to deny any connections whatsoever between the two subjects. These objections against sexual teachings of the Golden Dawn has been raised previously but in a more blunt fashion by one irregular Golden Dawn group, which has been refuted by a modern incarnation of the Alpha et Omega. It has however been a long standing debate in academic circles since some private letters of S.L. MacGregor Mathers and his wife Moina Mathers first saw the light of scholarly research.

One such strong evidence both against and in favour of any teachings of a sexual nature in the Golden Dawn is a often quoted letter from Moina Mathers to Annie Horniman in December 31st, 1895. Taking portions of the letter out of the context can easily persuade anyone against the fact, but then again if we read the letter in full, and taking full accounts of the circumstances surrounding this letter, we will easily se it in the light of an apology of MacGregor Mathers who’s teachings Horniman obviously is accusing of being impure. As Horniman's original letter no longer exists we only can speculate on what these “impure” teachings actually amounts to, but obviously the subject of sex comes to mind:

Your letter has made me most unhappy. I promised once to tell you if I thought you were getting exaggerated or in any way tending to what you call a tendency to mania. Probably my advice and opinions are now worthless to you, as I thoroughly reverence all the teaching of the R. C. Order.

But I will anyhow write to you what I think of your conduct in this matter and also about the Elemental Theory which has been the principal subject of the letters.

You say, or something to that effect, that you are asked to give up your self-respect. You know that you are not asked to change your mode of life in any way, or to teach another to do so. Knowing as yet only something of the composition of the human being (as a Theor[icus] Adept[us Minor]), you are really not in a position to give an opinion on these subjects; so that if one of these uncomfortable cases that have been discussed as to elemental or human sexual connection (which I think with all other sexual connections are beastly) came up you would have to refer the question to a member of a much higher grade than Theor[icus] Adept[us Minor].

Any much higher grade (one who understands the subject a little better) would be willing to take the responsibility. In your illogical letter you say that Elementals forming part of your composition has not a bearing on the subject–if Elementals form a considerable part of you, they are not so incongruous to the human as you imply, and this theory bears strongly on the subject for their connection between a human and elemental is not so far removed from the usual one.

When I first heard of this theory it gave me a shock, but not such a horrible one as that which I had when I was young, about the human connection. Child or no, a natural thing should not upset one so. I remember that my horror of human beings for a while was so great that I could not look at my own mother without violent dislike–and loathing.

I have always chosen as well as 'SRMD' [MacGregor Mathers] to have nothing whatever to do with any sexual connection–we have both kept perfectly clean I know, as regards the human, the elemental, and any other thing whatever.

I have tried, and I think succeeded, never to allow myself to think of any subject in that direction, and I think having been pretty well tested, personally as well as from one's own position in G.D., we are competent to give an opinion. To return to the Elementals, the story of Melusina, Undine, and others you will know of all refer to marriages between human and elemental and you think them probably very charming stories, because they have a halo of poetry round them. As to exaggeration in you, you distinctly have a fad as regards sexual subjects, and you know it is a dangerous one to have.

I doubt if you have thought over all these things with an unbiased mind.

If you do divination, when nervous or excitable you are apt (but that you know) to obtain false results. If you divine about this, you should be careful to equilibriate yourself absolutely before commencing.

I cannot feel that those two last letters of yours are written with a sane cool mind. You will certainly be furious with me but this must be said.

Your last letter to 'SRMD' distinctly implies insult to him, for it attacks his teaching as impure–considering the great knowledge you have received through him, you might have at least waited until you had received more knowledge on the subject before you became so violent.

Personally, there is no one in or out of the GD in whose presence I would less allow myself an impure thought or action–next to the Higher Chiefs [i.e. the Third Order] I respect him more than any other being in the world–and it has hurt me so much that you should write as you have done [Mine emphasis].

As the renowned Golden Dawn scholar Tony Fuller have pointed out (on the above referred Golden Dawn blog) some of the statements are somewhat ambiguous considering Moina’s own sexual orientation. According to Fuller while “it may relate to her relations with her husband it can also be read as their attitude towards sex with elementals, which was precisely the topic under discussion. I am more inclined to the latter as a more feasible interpretation.”

But in reading this letter one likewise easily gets confused with the rest of the content. Moina obviously points out the prejudicial attitudes on sex in her close friend, not her self per se (which one easily does when reading her own sentiments about Elemental sex taken out of context; it's Annie Horniman's attitudes which is the subject matter). The sentence "When I first heard of this theory it gave me a shock", etc. relates to her first attitudes which she herself had to combat, i.e. the controversial nature of the subject and the following personal reactions which all magicians have to face. I also get the feeling Moina is exaggerating her own stance about sex with words like "beastly" and her references to "cleanness" regarding her sexual relation to her husband; it seems she has an hidden agenda. It feels like she is trying to deny any further implications about the secret teachings of sex, for someone not ready to receive them.

These teachings obviously were taught orally, as there exists very little written material on the subject. There however existed some written theories on sex in the early Golden Dawn teachings. According to Tony Fuller one “of the (still unpublished) Th[eoricus] A[deptus] M[inor] papers of the GD does actually also enter into this same territory [i.e. of sex] and it was actually reclassified in the late 1920s as suitable only for 8=3. I can't see why personally - it is a remarkably innocuous document”.

Strangely enough, it was a common practice in both the A.O. and the Stella Matutina to elevate earlier teachings belonging to the sub-grades of the Adeptus Minor 5=6 Grade to the grades of 6=5 and 7=4, or even 8=3 and higher.

Regarding the oral teachings which Moina refers to they obviously concerned relations between humans and Elementals. This is confirmed by a letter from S.L. MacGregor Mathers to Annie Horniman dated January 8, 1896, i.e. one week after the letter from Moina, no doubt in apologetic spirit:

And now I must ask you, whenever matters of sex arise in the Order, and you are asked for instruction thereon; to refer them to G.H. Frater N.O.M. [W.W. Westcott]; and not judge them yourself, until you can do so apart from your outer personality [i.e. without the influences of the mundane persona, as opposed to the illuminated personality of the Adept]. I do not want to take up the matter of your previous letters, but I may say: re Amore [Anne J. Carden] – she was recommended Elemental marriage, because of in her case the extreme danger of invoking an incubus instead of a Fay, through want of self control.

In no way is it evidenced that MacGregor Mathers held any negative views about the function of sex. There’s also no other evidence to prove that Moina held these views after the turn of the century and the schism of the Golden Dawn. On the contrary “evidence” points in the other direction, as can bee seen by Frederick Lees' quotaton of Moina Mathers in Conversations With the Hierophant Rameses and the High Priestess Anari, from The Humanitarian: a monthly magazine in February 1900.Vol. XVI: No. 2:

How can we hope that the world will become purer and less material when one excludes from the Divine, which is the highest ideal, part of its nature which represents at one and the same time the faculty of receiving and giving - that is to say love itself and its highest form-love the symbol of universal sympathy? That is where the magical power of women is found.

But besides this there also exists a strange relation between the Alpha et Omega and the so called “Cromlech Temple”, or the Holy Order of the Sun which it also is called, likewise in relation to sexual teachings.

Most of what we know of the Cromlech Temple stems from the original research of Francis X. King, in both his seminal works on Golden Dawn history, Ritual magic in England (later republished as Modern ritual magic) and Astral projection, ritual magic, and alchemy (later republished as Ritual magic of the Golden Dawn).

Francis King regards the Cromlech Temple as a “side order” to the Rosicrucian Order of the A.O. According to King it had “a close fraternal relationship and many members in common with the Golden Dawn, which produced some extremely interesting papers on the significance of the higher Rosicrucian grades in general and that of Exempt Adept in particular”.

According to King the Cromlech Temple “seems to have originated some time between 1890 and 1910, probably in Scotland, and its rituals seem to have derived from those of the dormant Masonic body the Sat B’hai, but with the symbolism transformed from that of the Vedas to that of the religion of ancient Iran. In spite of the Zoroastrian form of these rituals their inner content was a high, mystical, and authentically Gnostic interpretation of Christianity”.

The Cromlech Temple saw its boom in the aftermath of the First World War and attracted numerous Anglo-Catholic clergymen, which according to King “were attracted by the Order’s Gnostic interpretations of such High Anglican doctrines as the Immaculate Conception and the ‘three-branch’ theory of the Universal Church”. Hence it had a strong Christian bias, but from an esoteric point of view. The belief in the doctrine of reincarnation, for example, was taken for granted.

The Cromlech Temple didn’t teach much ceremonial magic or theurgy, which according to King was “largely confined to its initiations, and extremely Christianised version of the Qabalistic Cross, a ritual known as the consecration of the Golden Ark, and the Mystical Adoration of the Quipus, a cord of seven colours worn as part of the Lodge regalia”. On the other hand, the Cromlech Temple regarded membership in the Rosicrucian Order of the A.O. to be a good preparation to its teachings as this MS (belonging to the second Eagle Grade) clearly states:

If you seek for practical instruction in the Occult Arts or Sciences mentioned in the Ritual of this grade instructions may be obtained through the Society of the Golden and Rosy Cross known as the A.O. in the Outer. With the knowledge and training obtained in the higher grades thereof it will be possible for each of you, if ye advance far enough, to communicate personally with the Masters of this Order. And there are good and sufficient reasons why we should direct you to study in this Society rather than give instructions ourselves.

The reference to “the Golden and Rosy Cross” (i.e. the Gold- ünd Rosenkreutz of Germany) is quite interesting, which says a lot of how these matters of lineage and heritage was perceived by the initiates of the early 20^th Century. Even if it seems that both Orders regarded the respective organisations as compatible with regards to each other, there obviously exists discrepancies, as for example the eagle cherub is attributed to Elemental Air, as per the Second Grade (in contradiction to Water as in the Golden Dawn).

It further seems as the Cromlech Temple taught some kind of mystical meditational technique in its Third Grade called “Negative Vision”, which according to King resembles yogic exercises. Through this kind of meditative vision the Adept developed clear-sightedness and thus could perceive the outer world truly. Interesting as this technique may be, the teachings which must come into our closer attention no doubt are the so called “aura papers” which lately have received some attention as they oftentimes touch upon the subject of sex in relation to the occult world view. According to Tony Fuller “Quite a few of the Aura papers (I have them all) refer to sex in a very liberal way: i.e. that NO expression of sexuality should be condemned. This was rather risque for Victorian times. There are no sexual practises, or 'sex magic' however in any of the Cromlech documents. Just theory”.

Peregrin Wildoak has taken it upon his task to present these highly interesting papers for the public eye on his excellent blog Magic of the Ordinary.

Looking through some of them they present interesting theories of practical Christian morality, for example in relation to involuntary procreation of astral offspring, but hardly constitutes any real Hermetic Higher Mysteries of Inner Alchemy. The same may be said of the so called astral intercourse practices of the early Golden Dawn. None of this has anything to do with true alchemy and therefore cannot shed any true light on the subject matter, besides stating the fact that there existed quite liberal attitudes towards sex in combination with occult techniques and doctrines within the original Golden Dawn community.

The reasons behind Moina Mathers' attitudes towards the famous Golden Dawn Adepts and teachers of Paul Foster Case and Dion Fortune, which both had their own quite progressive thoughts on the esoteric principles of sex, sheds further light on this issue however. According to Francis King Moina Mathers “tried to expel Dion Fortune for 'betraying the inner secrets of the Order' in her book Esoteric Philosophy of Love and Marriage, but later forgave her 'when it was pointed out to Vestigia [i.e. Moina Mathers] that Dion fortune had not yet achieved the grade in which this teaching was given'”.

But the more convincing story, which gives a clear reference to higher sexual teachings of the A.O., is the following letter from Moina Mathers to Paul Foster Case dated July 18, 1921:

As I hear that the Sex Theory subject has been under discussion in Thoth Hermes Temple, I should like to say a few words to you on the subject.

I regret that anything on the Sex question should have entered into the Temple at this stage for we only begin to touch on sex matters directly, in quite the higher Grades. In fact, we only give a rather complete explanation of this subject in that Grade where the Adept has been proved to be so equilibrated and spiritualized that he is complete lord of his passional self [i.e. the Adeptus Exemptus 7=4 Grade]. Believe me, this is not mere theory. I am not speaking to you from a merely theoretical point of view, but I have seen the results of this superficial sex teaching in several Occult Societies as well as in individual cases. I have never met with one happy result.

Mary K. Greer concludes in her magnificent work Women of the Golden Dawn that “as most magicians agree, no single part of the person can be left out of the Great Work, including the sexual, without causing a great deal of trouble. This letter from Moina provides proof that a sexual theory was taught in the original Golden Dawn, although probably only a very few of the most advanced initiates were privileged to learn it”.

Tony Fuller on the other hand explains the references of Moina Mathers to teachings of a sexual nature in “higher grades” as pertaining to the Cromlech Temple, and that “we know for a FACT that Macgregor Mathers joined [The Cromlech Temple] around 1908-1910 (revealed in a letter from Felkin to Miss Stoddard). Second, Brodie-Innes succeeded Mathers as Head of the AO and he was also Head, or Metatron, of the Cromlech Temple. Now it is equally the case in both the Stella Matutina and the AO that some of the Chiefs and senior Adepti regarded Cromlech as reserved only for the higher Grades of the AO etc and there are even suggestions of it being either the Third Order or a bridge to it. Thus Cromlech was regarded as 'the Higher Grades'”.

Even if this last assertion of Fuller sounds convincing and presents a quite interesting theory in its own right, I personally still believe it will lead to a dead end regarding the secret sexual teachings of the A.O. Let me explain another feasible solution, and proving Mary. K. Greer right, that sexual teachings were actually handed out in the highest grades, not however in theory but in practice. In my providing of evidences I however will only use indirect references of a genuine and continental source of hermetic transmission, trusting the reader using his or her own deducting faculties.

It is by several scholars and many initiates of continental Europe a generally accepted fact that the highest hermetic mysteries always has dealt with a sexual interpretation of alchemy. This is easily discernable by simply looking at Cagliostro’s Arcana Arcanorum (A.A.) as a well known example. But the A.A. of Cagliostro is actually only one minor example of the inner teachings in European esotericism. This is also confirmed in various eastern traditions of the high arcana.

Now, proof points to the fact that Rosicrucianism stems from that inner alchemical tradition and it is today also generally believed by many that the Golden Dawn tradition actually stems from continental Rosicrucian origins, and not from the imagination of S.L. MacGregor Mathers and William Wynn Westcott, the original founders of the Order of the Golden Dawn in 1888.

It is a fact that the two greatest currents of 18th century Rosicrucianism taught hermetic inner (i.e. sexual) alchemy; the Gold- ünd Rosenkreutz (and its off-shot the Asiatic Brethren) and the Misraïm Rite (Egypian Freemasonry of Cagliostro). Much evidence points to the fact that the Golden Dawn has its origins in the German Rosicrucian heritage of Gold- ünd Rosenkreutz and Asiatic Brethren. Personally I believe that Cagliostro also received his sexual teachings from Germany. I.e. the common fertile soil of all Rosicrucianism (of which the Golden Dawn is a legitimate continuation of) is in Germany. Germany is moreover the country where the notions of “Secret Chiefs”, the Geheimen Oberen, first saw its day. It is easily noticeable in both the Strict Observance (German Freemasonry) of Baron Karl Gotthelf Baron Hund and the Gold- ünd Rosenkreutz of Dr. Bernhard Joseph Schleiss von Löwenfeld.

This reference to “Secret Chiefs” is the true, albeit profoundly cloaked, source of the Highest Hermetic Mysteries of Inner Alchemy and the true teachings of esoteric sexuality, what in the Golden Dawn tradition has been known as the “Third Order”. This pure source is also the real origin of the so called Cipher MSS of the Golden Dawn, as transferred to England through the hands of Kenneth MacKenzie, which received a communication with the Geheimen Oberen in Austria, more than 160 years ago. Or at least MacKenzie claimed a continental Rosicrucian initiation through the mysterious Hungarian Count Apponyi. Later in 1891, MacGregor Mathers claimed to have received communications with the Secret Chiefs of the Third Order through its emissary Lux E Tenebris. The official history of the modern A.O. claims this was the same Third Order which had communicated with MacKenzie to lay the foundation of the first or Outer Order, as MacGregor Mathers received the foundation to build its Second Order, the R.R. et A.C.

All this may sound like a good novel of fiction with little credibility. But scholarly research points to the fact that the Golden Dawn tradition of Qabalah and Theurgy can trace its roots to the Gold- ünd Rosenkruetz and Asiatic Brethren. The Sabbataian influences of its Qabalah is easily spotted and has a strong historical link to the Asiatic Brethren. The Grade structure of the Gold- ünd Rosenkreutz is easily discernable, as are its secret titles of its Grades, as well as certain Theurgical practices and used implements.

Be there as it may, MacGregor Mathers must have had communications with every field of occultism prevailing in France of the late 20^th Century, foremost old Rosicrucian currents, Egyptian Freemasonry of Cagliostro and Martinism. It is known that he met with certain prominent French occultists, for example Papus (which even took the Neophyte Grade in the Ahathôôr Temple of Paris). It is highly feasible to believe that he must have received a strong relationship with continental Rosicrucian currents alive and kicking in France during the turn of the Century.

And as I mentioned above, the traditional Rosicrucian heritage in Europe stems from the German Rosicrucian movements of Gold- ünd Rosenkreutz and the Asiatic Brethren, and from Egyptian Freemasonry of Cagliostro. This latter rite of Misraïm has since the times of Napoleon had a strong presence in France. It is highly unlikely that Mathers wouldn’t have had any communication with this tradition. And there's lots of evidence for sexual alchemical teachings and practices in all of the higher mysteries of these traditions, as I have already pointed out. So if the Third Order actually represents the oldest and most secret European esoteric movement and current, isn't it fair to assume that it does teach sexual alchemy and theurgy?

Anything else is stating that the Golden Dawn didn't have access to any high hermetic mysteries, even though Mathers had claimed he received contact with the Third Order and Lux E Tenebris. And to be honest, I am surprised that this though is still prevailing of a Golden Dawn tradition being based and functioning on its own merits; the Golden Dawn is not an isolated island (i.e. Anglo Saxon culture) in a sea of European occultism. It firmly belongs to the family of Rosicrucianism, of a continental origin. The wheel didn’t reinvent itself on the British islands.

Agreed, documented "evidence" (or rather lack of evidence) points to the contrary of sexual techniques of a higher nature being used in the Golden Dawn. This was also a fact in the early decades of the Golden Dawn. But I firmly believe that these matters changed after Mathers had established contact with Lux E Tenebris. And furthermore, just because there's no documents describing any sexual techniques, it doesn't prove that there wasn't any sexual teachings and practices in the R.R. et A.C. of the A.O. for two main reasons: Firstly, it belonged to the Adeptus Exemptus 7=4 Grade, or rather started at that level. Secondly, inner alchemy has always been an oral teaching because of the rigid secrecy surrounding it. Hence, the notion that G.D. only worked up to and including Theoricus Adeptus Minor only applies to the pre-schism period (i.e. the years before the turn of the century).

It’s also correct to assume that the Third Order level never was implemented within the frame the A.O. under Mathers; the Third Order was always a separate issue in relation to the A.O. and never were open for the Adepts of the R.R. et A.C. Mathers however implemented sexual techniques on a level which included 7=4, were the sexual mysteries were supposed to gather during these times.

Furthermore, Inner alchemy isn't about “sex” in the usual sense of the word. It's about using what God has given us through our bodies which provides us with the subject matter or Materia Prima and the laboratory to work with it. Personally I prefer the term inner (or sexual) alchemy, as "sex magic" has connotations which leads to Pascal Beverly Randolph, Aleister Crowley and O.T.O. The sexual mysteries of real Rosicrucianism has nothing to do with these techniques.

I believe that much of the difficulties of tracing any sexual practices of the original Golden Dawn in England stems from the fact that it grew out of the prevailing Victorian society, which shunned any sexual connotations. It is fair to assume that there still are some residual effects of this prudishness in contemporary Anglo Saxon culture. In continental Europe, from where Rosicrucianism had its origins, the views on sex and esotericism was and is fundamentally different.

Anyone doing some research on continental Rosicrucianism will, after some years come to the conclusion and find that it all converges to teachings of or similar to the Arcana Arcanorum, for example through the Misraïm or Memphis-Misraïm traditions (still living today). Even much of the Martinist traditions converge with M.M. in the highest mysteries. While there exists A.A.:s which doesn't contain sexual teachings, the Cagliostro version (which actually is the real one) does.

Be there as it may, there exists a real difference of attitude thowards the mysteries on the European continent as opposed to the British Islands and New World. The fact is that continental Europe has had an older and longer living tradition of hermeticism compared to Britain. This fact obviously was recognized by Westcott who tried to invent a continental connection to Europe, and also by Mathers who later received a genuine one in Paris. This was his prime motivation for moving with Moina to Paris. This she firmly states in the preface of her husband's The Kabbalah Unveiled in July, 1926, and that “he was told by his Occult teachers to transfer his centre to Paris, where my husband and I lived for the rest of his life.”

S.R.