Fama Fraternitatis - 1614

Wiewohl wir nun wohl wissen, daß es umb ein ziemliches noch nicht an dem, da wieder unserm Verlangen oder auch anderer Hoffnung mit allgemeiner Reformation divini et humani, solle genug geschehen, ist es doch nicht unbillich, daß, ehe die Sonne auffgehet, sie zuvor ein HELL oder dunkel liecht in den Himmel bringt und unter dessen etliche wenige, die sich werden angeben, zusammen tretten, unsere Fraternitet mit der Zahl und Ansehen des gewünschten und von Fr.R.C. fürgeschriebenen Philosophischen Canons, einen glücklichen Anfang machen oder ja in unserer Schätz (die uns nimmermehr aufgehen können) mit uns in Demut und Liebe genießen die Mühsamkeit dieser Welt überzuckern und in den Wunderwerken Gottes nicht also blind umbgehen.

Vi vet dock att det enligt vår åstundan och andras förväntningar efter någon tid kommer en allmän reformation av både gudomliga och mänskliga ting. Ty innan solen går upp, upplyses himlen av
MORGONRODNADENS ljus. I väntan på denna reformation församlas några få som med sitt antal skall utöka vårt brödraskap, höja dess anseende och stärka dess förhoppningar och ge de av Fr.R.C. föreskrivna Filosofiska Canons en lycklig begynnelse. I all ödmjukhet och kärlek skall dessa nytillkomna tillsammans med oss dela våra skatter, som aldrig skall förgås, och så lindra denna världens möda och inte längre vandra ovetande om kunskapen om Guds underbara verk.

Howbeit we know after a time there will now be a general reformation, both of divine and humane things, according to our desire, and the expectation of others: for it is fitting, that before the rising of the Sun, there should appear and break forth AURORA, or some clearness, or divine light in the sky; and so in the mean time some few, which shall give their names, may joyn together, thereby to increase the number and respect of our Fraternity, and make a happy and wished for beginning of our Philosophical Canons, prescribed to us by our brother R.C. and be partakers with us of our treasures (which never can fail or be wasted) in all humility, and love to be eased of this worlds labor, and not walk so blindly in the knowledge of the wonderful works of God.

Definition

Det brittiska ordenssällskapet Hermetic Order of the Golden Dawn och den tyska Frimurarlogen L'Aurore Naissante, vilket grundades i London 1888 respektive Frankfurt-am-Main 1807, delade på samma hebreiska namn Chevrah Zerach Bequr Aur, förevisat i gyllene gult vid bloggens huvud, vilket ordagrannt kan översättas till “Stigande Gryningsljusets Sällskap”. Denna tyska Rosenkorsiska Frimurarloge i Frankfurt, vilket måste anses vara det ursprungliga modertemplet till GOLDEN DAWN, kallade sig på tyska även Loge sur Aufgehenden Morgenröthe, vilket kan översättas till “Gryende Morgonrodnadens Loge”. Detta skiljer sig åt från den engelska seden att översätta orden Bequr Aur till “Golden Dawn” eller “Gyllene Gryningen”. Med anledning av Rosenkorstraditionens tyska ursprung är en mer korrekt översättning av Bequr Aur, genom franskans L'Aurore Naissante och tyskans Aufgehenden Morgenröthe, inget annat än GRYENDE MORGONRODNADEN. Denna hänvisning till ett stigande gryningsljus, morgonrodnad eller aurora är en klar hänvisning till den allmäna reformationen omnämnt i det ovan citerade stycket från Fama Fraternitatis. Denna blogg har dock valt att behålla den försvenskade anglo-saxiska termen GYLLENE GRYNINGEN för att denna, invand som den är, lättare associeras med den Rosenkorsiska tradition som här ämnas att framställas.

Licht, Leben, Liebe

lördag 31 januari 2009

En Qabalistisk tolkning av överjaget och idealjaget

o
Jag har under ett flertal år funderat en hel del kring det psykoanalytiska begreppet "överjag", vilket inte får förväxlas med det transpersonella och esoteriska begreppet "Högre Jag" eller det Jungianska begreppet "Självet". Enligt Sigmund Freud utgörs överjaget av den i det individuella psyket introjicerade moralen som är förhärskande i den samtida kulturen. Enligt Freud representeras den ofta av "faderns lag" och uppkommer som ett led i det s.k. "oidipus komplexet". Genom barnets fruktan för faderns straffande hållning, i pojkens fall uttryckt genom ett "kastrationskomplex", drar det tillbaka sin libidinösa affektion för modern och accepterar fadern som rival och auktoritet. Genom denna acceptans introjiceras fadern och bildar överjaget. Detta är den positiva lösningen på oidipalkonflikten, enligt Freud.

Överjaget är dock och därigenom en mycket sträng och straffande princip. I drömmar sägs den representeras av poliser, myndighetspersoner, domstolar, etc., vilket säger en hel del om dess förhållande till jaget. Överjaget kan vidare betraktas som en antites till detet (sätet för våra drifter). Det är således överjaget som tillser att detet inte får komma till fritt uttryck. I detta (för)manas jaget av överjaget att hålla detet i schack. För fruktan av överjagets straff väcks en ångest inom jaget, den del av psyket som utgör vår identitet och realitetsprövande instans, vilket mobiliserar olika försvarsmekanismer gentemot driftsuttrycket. I förhållande till överjagets förmaningar använder jaget sig av bortträngningen av drifterna som främsta redskap för att skydda sig från ångest.

Jaget upplever således överjaget som en överskuggande högre och auktoritär instans, såsom en aristokrat eller konung i psyket med jaget som dess ödmjuke tjänare. I en annan metafor kan vi likna överjaget vid en svavelosande präst som förmanar det förtappade och syndande jaget. Freud ansåg nämligen att överjaget även representerade religiösa förställningar om Gud. I sin bok Totem och Tabu överför Freud hela oidipuskomplexet till en socialantropologisk tolkning av den mänskliga kulturens uppkomst och religionens tillblivelse. I den mänskliga urhordens gryning dräpte sönerna enligt Freud sin tyranniske fader (alfahannen) och intog hans plats. Men den djupa skuld som följde på detta illdåd medförde att lagar institutionaliserades och fadern introjicerades i överjaget. Snart intog den dräpte fadern sin nya roll såsom Gud Fadern, vilket nu vördades och tillbads. Sålunda, anser Freud, har gudstron sin grund i en projektion av överjaget på en yttre allsmakt. Häri, anser han, har de monoteistiska och patriarkala religionerna sin grogrund.

Jag tror att Freud har en poäng här eftersom den gudsbild som hyses av det stora flertalet männsikor och av världsreligionerna i mina ögon är en falsk bild, en schimär. Sålunda har det mänskliga psyket en förmåga till att projicera en inre föresällning om Gud. I mina ögon utgörs denna projicerade gudsbild av demiurgen; detta är tankar som jag har utvecklat i en tidigare essä. Det är intressant i denna kontext att i dessa gnostiska referenser notera demiurgens namn, som i vissa hebreiska traditioner är "Samael". Detta är den ärkeängel som enligt en äldre Qabalistisk tradition associeras med det Sefirah på "Livets Träd" som kallas Geburah. Således, i ljuset av psykoanalysen, kan man överfört i en Qabalistisk-gnostisk förklaringsmodell anse Geburah vara symbolen för demiurgen och överjaget.

Det är därför lätt att förstå att människan låter överjaget ta denna roll i psyket, vilket ursurperar den tron som rättmätigt tillhör det transpersonella Självet eller Högre Jaget. Jaget är å andra sidan benäget i sin (guds)fruktan att tillbedja denna falska bildstod. Men man behöver inte vara religiös för att upphöja överjaget till en överordnad princip inom sig. Även hos en inbiten ateist får överjaget på ett naturligt sätt denna eleverade ställning i psyket vilket, är jag övertygad om, föranledde Freud att mynta ordet överjag.

Detta förhållande har alltså lett mig till att associera överjaget med Geburah, "stränghet", vilket har givit den svarta Pelaren sitt namn. Detta Sefirah kallas också Patchad, "fruktan", vilket erinrar om dess ångestskapande funktion. Samtidigt har jag tidigt identifierat en annan högre princip som jag personligen kallar "idealjaget" och associerar med Chesed, "nåden", vilket på samma sätt har givit den vita Pelaren sitt namn. Liksom överjaget är en hämmande princip är idealjaget en uppmuntrande instans i psyket som försöker att lyfta jaget och karaktären till högre och ädlare nivåer.

Livets Träd

Överjaget och ideljaget är samtidigt varandras motsatser men också två sidor av samma mynt. Överjaget säger åt oss vad vi inte får göra, vad som är tabu, medan idealjaget uppmuntrar oss att utföra handlingar som vi borde göra och som står till motsats till det som är tabubelagt. I en grov generalisering kan man således se överjaget som den moraliska instansen och idealjaget såsom den etiska. Liksom överjaget representerar det som vi inte vill vara - det som påminner oss om vad vi inte får göra - så representerar idealjaget allt som vi strävar efter att vara och bli, det som vi skulle vilja vara.

Inom Qabalah pratar man även om att människan är under överseende av en ängel som sitter vid hennes vänstra axel och en djävul som sitter vid hennes högra. Detta motsvarar exakt sätet för Geburah och Chesed på mikrokosmen, och kan i sin tur överföras till överjaget (djävulen) och idealjaget (ängeln). Djävulen i det här avseendet måste hänföras till den gammaltestamentliga betydelsen av "Satan", som enligt Jobs Bok är "åklagaren" och på uppdrag av Gud (som en av "Guds söner"). Se även illustrationen som inleder denna essä.

Överfört till Golden Dawn representeras dessa två motstridiga principer av Samael (överjaget) och Metatron (idealjaget), så som de framställs i Zelator 1°=10° Graden. De symboliserar respektive Stränghetens (mörkrets) och Nådens (ljusets) vägar. Tillsammans överses de av Sandalfon, Den Helige Skyddsängeln eller Högre Jaget, placerad i Daath på Livets Träd (vilket har sin plats strax under den högsta och Gudomliga Triaden), och utgör en del av den gudomliga Qabalistiska själen Neshamah. Men överjaget (Geburah) och idealjaget (Chesed) bildar också en syntes i jaget eller kandidaten i Zelatorceremonin, vilket placeras i Tifareth. Sålunda bildar de tillsammans det "etiska triaden" på Livets Träd, beläget strax under Daath.

Den etiska triaden

De mystiska bokstäverna i illustrationen är hebreiska och läser i Sefirah Nr. 4 Gedulah (GDVLH), "härlighet" (vilket är ett alternativt namn på Chesed), i Nr. 5 Geburah (GBVRH) och Nr. 6 Tifareth (TPARTh). Triadens traditionella beteckning såsom "etisk" hänför den till den moraliska funktionen inom psyket (Ruah; den förnuftiga själen i Qabalah), dvs. över- och idealjaget. Inom psykoanalysen och Qabalah associeras överjaget därför med samvetet.

Jaget (Tifareth) är den medlande principen mellan över- och idealjaget. Men det har även en medlande funktion mellan dessa och "detet", den funktion inom psykoanalysen som hänförs till driftslivet, vilket i Qabalah kallas Nefesh (den vitala själen). Man kan alltså säga att jaget är "inklämt" mellan detet och överjaget, vilket ofta kan vara överväldigande. Neuros orsakas generellt sett av ett för starkt överjag på detets bekostnad. Å andra sidan utgör ett försvagat överjag, ofta i kombination med ett generellt försvagat jag (en förvagad etisk triad), ett tecken på en s.k. "tidig störning", dvs. preoidipal "borderline" störning. Jag är således övertygad om att psykisk hälsa befrämjas av ett starkt jag som lyckas syntetisera de två motstridiga krafterna i denna triad och skapa en enhet mellan tesen, antitesen och syntesen; dualismen mellan jag och överjag, och mellan överjag och idealjag, ger upphovet till den patologiska ursurpation av tronen som rättmätigt tillhör Det Högre Jaget i Daath.

När jag nu studerar psykoanalysen så ser jag delvis en bekräftelse på mina funderingar. Även Freud nämner ett idealjag vid sidan av överjaget. Faktum är att han myntade ordet "idealjag" många år innan han uppfann begreppet "överjag". När han senare skapade den strukturella modellen av ett det, ett jag och ett överjag (vilket på många punkter ersatter och kompletterar den tidigare indelningen mellan ett omedvetet, förmedvetet och medvetet) så blandade han hopplöst ihop begreppen "idealjag" och "överjag" så att det ena blev synomymt med det andra. Men jag får ändå en känsla när jag läser Freud, att han ändå ansåg dem vara av två olika kvaliteter. Han utvecklar dock inte detta alls utan lämnar en hel del obesvarade frågor efter sig.

Allt detta hör också samman med Freuds teorier om dödsdriften (Thanathos) kontra livsdriften (Eros), vilket han skapade ungefär samtidigt med sin senare strukturella modell. Jag har tidigare skrivit om detta och dess fruktbara relation till Qabalah i mina två tidigare essärer om den lilla döden och den gudomliga ambivalensen. Jag rekommenderar läsaren att läsa igenom dessa för att fördjupa sin försåelse av denna essä och hur jag tänker. På ett sett utgör dessa tre essäer en triad som bör studeras tillsammans.

Men för att återgå till Sigmund Freud och hans mycket intressanta och högst kontroversiella tankemodell, vilket även var för mycket för flera av Freuds egna lärjungar, associerade han lite grovt detet med livsdriften och överjaget med dödsdriften. Detta tycker jag är mycket intressanta, om än ofullständiga, tankar. Detet, inom Qabalah den vitala själen (Nefesh) har en naturligt förhållande till livet och Eros, men samtidigt innehåller den inom sig även självaste grundvalen för dödsdriften, den kraft som hindrar utvecklingen och som genom (o)lustprincipen manar drifterna till sin omedelbara tillfredsställelse för att släcka ut dem. Freud menar även att överjaget tjänar detet, är en utväxt av det, och till största del arbetar i det omedvetna. Överjaget är alltså detets motståndare men samtidigt också dess tjänare; den motarbetar detets livskraft och tjänar dess destruktiva dödstendenser till utslocknande.

Inom psyket utgör överjaget den hindrande och hämmande principen. Den melankoniske karaktären är under dess tyranniska och förtryckande herravälde. Den mest extrema formen av ett överjag, i dess självdestruktiva gestalt, är den som helt föraktar jaget och som manar det till självutplåning. Sålunda, anser Freud, är det överjaget - den överväldigande känslan av skuld - som manar och leder melankonikern till självmord. Här ser vi sålunda ett tydligt exempel på att överjaget de facto tjänar dödsdriften.

Men jag vill utveckla detta vidare. Jag anser nämligen att idealjaget tjänar livsdriften, Eros. Detta förstärks av dess association med Gedulah och Chesed, "härlighet" och "nåd". Det är den princip inom oss som erkänner våra svagheter och misstag men som samtidigt förlåter oss och manar oss till att göra bättring och bot. Således tjänar även idealjaget detet, i dess Eros-funktion, och manar det att transcendera sitt naturliga stadium och till att förädla sig, under jagets ledning.

När jag idag för första gången läser om psykoanalytikern James Stracheys idéer så ser jag en teoretiker som ser överjaget och jagidealet som olika principer inom psyket. Enligt Strachey är det överjaget som står för motståndet i terapin, den princip som inte vill se något tillfrisknande. Denna syn delar han med de flesta analytiker, inklusive Freud. Det som är unikt för Strachey är att analysanden å andra sidan kan introjicera terapeuten till sitt idealjag, och därigenom skapa ett status quo mellan överjaget och idealjaget. Sålunda, tolkar jag det som, representerar överjaget den onde föräldern (oftast fadern), den som ställer villkor för sin kärlek och är dömande, medan idealjaget representerar den goda föräldern (oftast modern), den villkorslösa och förlåtande kärleken. I ett objektrelationsteoretiskt perspektiv introjiceras alltså fadern (eller det onda bröstet) till överjaget medan modern upphöjs till idealjaget inom oss.

Återigen har vi här ett gott exempel på hur Qabalah kan hjälpa studenten att bättre förstå psykoanalysen, och omvänt hur studier av psykoanalys kan hjälpa den esoteriske studenten att förstå Qabalah bättre; de två tankemodellerna och idétraditionerna berikar alltså varandra och framträder som tydligare i ljuset av varandra.

Jag är övertygad om att Sigmund Freud såsom jude var påverkad, antingen medvetet eller omedvetet, av en äldre judisk mysterietradition. Det är dock så att den judiska mystiken - Qabalah - på ett helt annat sätt är integrerat med sin exoteriska religion, vilket kan jämföras med situationen i österlandet. Detta skiljer sig helt från situationen inom den kristna världen. Således finns det troligtvis en idétradition inom den judiska kulturen (måhända bland den judiska intelligentian) som är influerad av Qabalah; man behöver således inte vara invigd inom "traditionen" för att vara en bärare av dess tanketradition eftersom mystiken utgör en integrerad del av den judiska kulturtraditionen. Jag tror att det är dessa spår man kan se inom psykoanalysen, vilket gör den till ett ypperligt studieobjekt för den seriösa esoteriske studenten.

S.R.

torsdag 22 januari 2009

Den gudomliga ambivalensen

o
Idag när jag läste en text av Gershom Scholem om Sabbateiansk Qablalah och Nathan av Gazas mystik så slår det mig hur mycket dessa teorier bekräftar mina tankar om Guds ambivalens inför skapelsen, så som jag tidigare har beskrivit den i min essä om den lilla döden. I denna text gjorde jag en jämförelse mellan Sigmund Freuds idéer om dödsdriften Thanathos och livsdriften Eros, och det växelspel som finns dem emellan, och Isaac Lurias för Qabalan oerhört viktiga teori om "kärlens splittrande" - om ondskans skapelse - de s.k. skalen eller Qlippoth.

Denna skingring sägs av Luria ha skett under den första skapelsen, det rike som associeras med Esaus släkt vilka "voro de konungar som regerade i Edoms land, innan ännu någon israelitisk konung var konung där" (1 Mos. 36:31). Detta är det rike som ruinerades på grund av att Gud tillämpade sin stränga princip - Geburah - i övermåtta mot de edomitiska konungarna. Därför kunde de inte leva. Enligt Moses de Léon, författaren eller redaktören av
Sefer Zohar vilket levde tre sekel innan Isaac Luria, förgörde Gud detta rike genom att inledningsvis i skapelseprocessen endast bruka Geburah, vilket skapade en obalans i detta Sefirah. Endast genom att balansera ut Geburah med Chesed anser de Léon att världen kan existera. Isaac Luria i sin tur använde sig av denna gamla doktrin och jämställde "kärldens krossande" med de edomitiska konungarnas död. Detta skeende förevisas även i Tarottrumfen Nr. 16 - Det Fallande Tornet (korresponderande med Planeten Mars).
o
©Tomas Stacewicz

Isaac Luria ansåg att de edomitiska konungarnas död (vilket förevisas genom de två figurerna som kastas ur Tornet) blev ett faktum eftersom det saknades en harmoni mellan de maskulina och feminina aspekterna av Sefiroth. Närmare bestämt var det feminina och passiva Sefirat Geburah (stränghet) - vilket korresponderas med Mars - oförmöget eller ovilligt att emottaga närmadet hos det maskulina och aktiva Sefirat Chesed (nåd). När ljuset strålade ut från Adam Kadmons ögon (blixten som spränger tornet) splittrades då Sefirotens kärl och ljuset som innehölls i dessa splittrades i sin tur till gnistor vilket föll ner och fångades i de demoniska Qlippoth eller skalen, de ondskefulla krafter som skapades ur resterna av Edoms konungar. När detta skedde kastades allt i ett kaos och ljuset hos Adam Kadmon drogs tillbaka och hela skapelsen avstannade. Därefter sände Adam Kadmon ut ett andra ljus ur Ain-Sof för att förhindra detta kaos i världen att sprida sig vidare i ett försök att återskapa det som hade förstörts. Men det var för sent att rädda Malkuth - riket - vår fysiska tillvaro, som nu utgörs av en blandning av de gudomiga gnistorna (ljuset) och de demoniska skalen (mörkret).

Jag har genom årens lopp funderat över varför denna katastrof överhuvudtaget kunde ske. Det står i Talmud att Gud skapade flera världar innan han blev nöjd med den som vi har att tampas med idag. Men varför, frågar jag mig, skulle han behöva det? Var han måhända oerfaren och behövde lite övning innan han till slut fick till det? Är inte detta ett uttryck för att vi människor projicerar våra egna tillkortakommanden på Gud? Såsom den antinomianist jag är anser jag dock att Talmud och andra exoteriska uttydelser av Toran utgör ett hinder för vår försåelse av Guds sanna natur, ty de är inga heliga böcker. Istället anser jag att en introspektion av oss själva, av vad som döljer sig i vårt omedvetna, måhända kan ge oss ett närmare svar på dessa problem. I detta har jag själv bl.a. tagit hjälp av psykoanalysen.

När jag studerar psykoanalysens driftsteori ser jag en Skapare framträda som hyser ambivalens inför sin skapelse och skapelseakt. Denna ambivalens har föranlett den dialektiska dualism i Livets Träd som symboliseras av de båda Pelarna. En av dem (den Svarta) vill ständigt begränsa eller omintetgöra den utflödande kraften och den andra (den Vita) vill i evighet uttrycka skapelseaktens kreativitet obehindrat. I denna Guds ambivalens har vi svaret till "skalens krossande" eftersom strängheten -
Geburah - för ett ögonblick tillskanskade sig ett övertag mitt i skapelseakten och tillintetgjorde den första världen (Edom). I sin ånger fullbordade Gud skapelsen genom ett andra utflöde av L.V.X. i syfte att skapa en ny värld (Israel). Men denna ursprungliga ambivalens har satt sina oundvikligt spår i världen genom den splittrande principen - ondskans princip - den princip hos Gud som egentligen önskar få skapelsen - makrokosmen - ogjord, ty splittringen leder till utplåning och ytterst ett slutgiltigt återdragande tillbaka i Ain-Sof, på samma sätt som Tanathos inom psykoanalysen strävar efter att få människans - mikrokosmens - existens ogjord och återbördad till den paradisiska tillvaron av passivitet, negativitet, Ain-Sof.

Det glädjer mig då att jag i Nathan av Gazas utläggning och utveckling av Isaac Lurias skapelseberättelse ser ett nytt element i
Qabalah som helt bekräftar mina tanker; jag har sålunda inte alls kommit med något nytt egentligen utan snarare sett något arketypiskt mönster som är genomgående i de flesta mysterietraditioner.

Enligt Gershom Scholem följer Nathan den Lurianska doktrinen om
tzimtzum - återdragelsen av det oändliga ljuset för att skapa en ändlig rymd för en värld att skapas i - men lägger till en kvalitet till den ursprunglige skaparguden Ain-Sof - ambivalensen! Redan i det oändliga ljuset - vilket mer korrekt måste vara en hänvisning till Ain-Sof-Aur - finns det en dubbelnatur, det "tankfulla ljuset" och det "tanklösa ljuset". Det förra omfattar allt som är inriktat mot den kreativa impulsen medan det senare strävar efter att bibehålla det gränslösa tillståndet innan tzimtzum och sålunda motsätter sig skapelsen. Detta "ljus" är "tanklöst" eftersom det saknar föreställningen om en skapelse. Själva tzimtzum - som ur kaos (det ursprungliga "tomrummet" fyllt av "urmateria") skapade kosmos - ägde rum inuti det "tankfulla ljuset", vilket gjorde det medvetet om sin skapande intention och därigenom emanerade sitt ljus (L.V.X.) till den ursprungliga rymden, tehiru; den första monaden Kether. Men i samband med detta drogs även det "tanklösa ljuset" med in i skapelseprocessen, även om den inte tog en aktiv del i skapelsen, och genom sin begränsande natur försökte förhindra den. Detta skapade en dialektik mellan en positivt skapande kraft och en positivt fientlig och destruktiv kraft. Det "tanklösa ljuset" är dock inte ondskefullt i sig men får denna roll tilldelad i sin iver att motsätta sig något annat tillstånd än Ain-Sof, och strävar sålunda att förgöra det Livsträd som skapas av det "tankfulla ljuset". Därefter följer en till den Lurianska Qabalah trogen skapelse. Det är alltså i nivå med Geburah, den Svarta Pelaren, som skapelsen skingras och Qlippoth skapas.

Enligt Nathan av Gazas filosofi är endast den övre delen av Livets Träd uppfyllt av det "tankfulla ljuset" medan den nedre hälften tillhör "den stora avgrundens djup". Det "tanklösa ljuset" har här givit upphov till "den andra sidan" -
sitra ahra - ett avgrundens träd som utgörs av Qlippoth, de söndrande krafter som har satt sig att förgöra det som det "tankfulla ljuset" har skapat. Nathan talar här om krafter som kan liknas vid "ormar som dväljes i den stora avgrunden".

I detta kan jag se många paralleller till den Qabalah som omfattar Golden Dawn-traditionen. Först och främst dialektiken mellan den Svarta Pelaren och den Vita Pelaren - Jakin och Boas. För det andra i doktrinen om Syndafallet som sammanfattas mycket väl i följande illustration, vilket hör hemma hos
Filosofus 4°=7° Graden, kallad Edens Lustgård efter Syndafallet.

Edens Lustgård efter Syndafallet

Enligt Golden Dawn beskriver myten om Syndafallet och Edens Lustgård processen som leder till "kärlens skingrande". Observera att illustrationen är en variant på Livets Träd men endast innehåller de lägsta sju Sefiroth och Daath (vilket markerar korsets mitt). Observera att den Röda Draken - Leviathan - har stigit upp och omfattar dessa åtta sfärerer. Liksom i Nathan av Gazas beskrivning är det endast den högsta delen av Livets Träd, den som symboliseras av den stora cirkeln med tre mindre cirklar, som inte är ansatt av Drakens angrepp, ty den skyddas av de fyra Keruberna (över Elementen) och det Ljungade Svärdet som Gud satte för att skydda Lustgården, eller som det står i Genesis:
Och Jehovah Elohim drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka vägen till Livets Träd. (1 Mos. 3:24)
Detta flammande svärd markerar också "avgrunden" på Livets Träd, vilket erinrar om den avgrund som beskrivs av Nathan av Gaza. Sålunda kan vi se att Nathans "ormar" som "dväljes i avgrunden" hänvisar till de åtta ringlande halsarna hos den Röda Draken på denna illustration, vars åtta huvuden och edomitiska kronor bildar Sitra Ahra. Sålunda är vi alla fångade i Sitra Ahras grepp i vår jordiska och psykiska tillvaro, ty dessa nivåer inom människan - mikrokosmen - tillhör Nefesh (den animaliska Qabalistiska själen; detet) och Ruah (den förnuftiga och moraliska Qabalistiska själen; jaget och överjaget).

Nathan av Gaza har dock utvecklat sin egen återställelse-teologi. Enligt honom är det endast de högsta Sefiroth eller Den Gudomliga Triaden - i illustrationen symboliserade av kvinnan som vänder sig bort (Binah), den skäggige mannen (Chokmah) och kronan (Kether) - som kan upprätthållas av människornas tikkun (återställelsearbete). Nathan menar att skapelsen under avgrunden är i ett hopplöst tillstånd som endast kan återställas av en Messiasfigur. Detta är en hänvisning till Den Nye Adam i Golden Dawns filosofi, som sägs kunna återta sin tron i Tifareth och härska med sin Järnspira. Detta är en referens till 12:e Kapitlet, verserna 1-5, i Johannes Uppenbarelse som lyder:
Och ett stort tecken visade sig i himmelen: där syntes en kvinna, som hade solen till sin klädnad och månen under sina fötter, och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon var havande och ropade i barnsnöd och födslovånda. Ännu ett annat tecken visade sig i himmelen: där syntes en stor röd drake, som hade sju huvuden och tio horn, och på sina huvuden sju kronor. Och hans stjärt drog med sig tredjedelen av himmelens stjärnor och kastade den ned på jorden. Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, ty han ville uppsluka hennes barn, när hon hade fött det. Och hon födde ett gossebarn, som en gång skall styra alla folk med järnspira. Men hennes barn blev uppryckt till Gud och till hans tron.
Apokalypsens kvinna är även förevisad på Tarottrumfen Nr. 4 - Kejsarinnan (korresponderande med Planeten Venus). Observera kransen med 12 stjärnor och månen vid kvinnans fötter, vilket är en tydlig hänvisning till Upp. 12:1. Staven hon håller i skall än gång ärvas av hennes son som hon är havande med (observera magen under klänningen). Genom detta kort associeras kvinnan med Venus, makan till Mars.

©Tomas Stacewicz
o
Låt läsaren nu erinra sig vad som sades ovan om att det är den martiala kraften som orsakar kärlens skingrande och därför är ondskans ursprung. Det är Mars' princip och dess stränghet som är den splittrande principen på Livets Träd. Mars härstammar alltså ur det "tanklösa ljuset". Messias är sålunda avkomman till det "tanklösa ljuset" (Mars) och det "tankfulla ljuset" (Venus). Dessa två Planeter är dock representanter för de båda motstridiga krafterna på en nivå under Avgrunden. Ovanför Avgrunden, där polariteterna är omväxlade, är de istället representerade av det faderliga Chokmah (Visdomen) och det moderliga Binah (Förståelsen) - Abba respektive Aima (Elohim), det "tankfulla" respektive "tanklösa" L.V.X. På den här nivån råder det jämvikt och obalansen är ännu inte ett faktum. Tillsammans avlar de den skapta världen under Avgrunden men också dess förlösare - Messias - som kan sägas representeras av Daath (Kunskapen). Daath är både involverat i Syndafallet men är samtidigt också dess högsta punkt och är förmedlaren mellan Den Gudomliga Triaden och det fallna universum.

Enligt Nathan av Gaza står Messias ovanför lagen Torah och kan inte bedömas utifrån de gänse moraliska kriterierna om vad som gott och ont är. Såsom förlösare av den fallna världen, och den förbindande länken mellan det som är ovanför och det som är nedanför Avgrunden, måste han också vara en del av dess fallna tillstånd. Nathan menar att liksom alla andra själar utgörs Messias själ av både det "tanklösa ljuset" och det "tankfulla ljuset". I sin mission renar han och förlöser de fallna, men han blir i processen själv oren och fallen. Messias är således någonting som värden aldrig har skådat i det att han måste följa sin egen lag, vilket utgör den återställda världens nya lag. Han är enligt Nathan "den heliga ormen" som underkuvar "avgrundens ormar", vilket erinrar om den numeriska överensstämmelsen mellan ordet mashi'ah (den smorde) och nahash (ormen).
o
Qabalahs sätt att se på sexuella polariteter är dock mycket invecklat. Varje Sefirah kan både vara aktivt eller passivt, givande eller mottagande, maskulint eller feminint. Detta beror på att skapelsen av Livets Träd går i en rak linje (alternativt i formen av en flammande blixt beroende på hur man stället upp och arrangerar de 10 Sefiroth); Sefiroten skapas i en succession och varje Sefirah är först mottagande (feminin) och därefter givande (maskulin) när det låter det skapande ljuset (L.V.X.) flöda ner mot nästa Sefirah under sig, etc. Binah - Aima Elohim och tillika Apokalypsens Kvinna - är således den kraft i kosmos som är den skapande kraften i det att hon är den kosmiska livmodern i vilket livet frodas och växer efter att den har blivit impregnerad av den gudomliga Fadern Abba. Fadern (Chokmah) är den skapande och dynamiska kraften i sin fria form som måste begränsas av Modern (Binah) i sin livmoder för att världen skall kunna få gestalt.
o
Så utifrån en synvinkel är de båda förlädrarna själva grogrunden för skapelsen och båda positiva krafter, men utifrån en annat perspektiv är de tillika fröet till dess förgörelse; den dynamiska maskulina kraften kan bli för intensiv och då överhetta systemet och bränna ut det, på samma sätt som Solens strålar både kan befrukta marken men också bränna den till en öken, medan den statiska feminina kraften kan bli för begränsande och hindra den progressiva utvecklingen genom de hinder som den ställer upp. Såsom Chokmah - vilket associeras med Chiah (liv) - hänförs och är roten till den vita Pelaren och Livsdriften Eros är Binah roten till den svarta Pelaren och Dödsdriften Thanathos. Geburah (strängheten) - Mars - är den princip som är central på den svarta Pelaren och står i ett diagonalt och motsatt förhållande till Netzach (segern) - Venus - som utgör självaste basen i den vita Pelaren. Som läsaren ser växlar polariterna plats utmed de båda Pelarna under sin färd längs ner för Livets Träd längs den flammande blixtens väg.

Den flammande blixtens väg

I Johannes Uppenbarelse är således denna feminina gudomliga kraft både Apokalypsens Kvinna - Messias Moder - såväl som hon är den heliga Skökan - Babylon (Babalon) - som rider på Vilddjuret eller Den Röda Draken. Hon är således den kraft som föder fram såväl som slukar sin avkomma; en mycket god metafor för livmoderns ambivalenta laddning såsom i Livsdriftens och Dödsdriftens tjänst. Såsom Babylon är hon en reflektion av Lilith, den feminina gudomliga kraft som revolterar mot skapelsen i Drakens gestalt. Som Eva är hon en lägre aspekt av Apokalypsens Kvinna som står hotad inför Drakens hotande gap (se Upp. 12:4); i illustrationen över Edens Lustgård efter Syndafallet är kvinnan Eva som har sjunkit ner i Sitra Ahra (cirkeln med sju mindre cirklar) och är i Drakens omedelbara våld. Men i gestalt av Apokalypsens Kvinna - den gudomliga istället för den mänskliga modern - är hon ovanför Avgrunden och här framför allt en metafor för den goda kreativa kraften; frukbarheten i skapelsen. Hon är även en hänvisning till den högsta av de Qabalistiska Själarna Neshemah (den gudomliga anden; det högre Jaget). Hennes rättmätiga plats hos människan - mikrokosmen - är i Den Gudomliga Triaden ovanför avgrunden och Daath. Det är den princip inom oss som aldrig kan bli befläckat av synd (på grund av det ljungande svärdet). Hon förevisas i sin helhet (och återkopplar till Upp. 12:1) i det diagram om Edens Lustgård som föregår det ovan.

Aima Elohim

Jag har skrivit en tidigare essä om denna Gudinnakraft, inom Qabalah kallad Aima Elohim, där läsaren kan få mer information om så önskas. Kort kan det här nämnas att det finns en klar koppling mellan all denna symbolik och den senare inkarnationen av den Sabbateiska rörelsen i Polen som leddes av Jacob Frank. Det är alltså denna mycket exalterade symbol för Gud - denna gudomliga feminina skaparkraft - som föder Messias, människosonen, för att återställa skapelsen till sitt tänkta tillstånd. Denna process symboliseras av Jesu passionsdrama och korsfästelse. Observera att Drakens huvuden har släppt taget om de sju Sefiroth och Daath i illustrationen nedan (hämtad från Adeptus Minor 5°=6° Graden). Detta är en symbol för Ormkraftens balanserande och sublimering från Malkuth (där den dväljes som den Röda Draken) och upp till Kronan (Kether) som kröner krucifixet.

Återställelsen

Nathan av Gazas beskrivning är dock av en kosmisk karaktär som avser en återställelse av makrokosmen, vilket kräver en messiansk figur. Men inom människan - mikrokosmen - är denna återställelse möjligt genom invigning. Hela denna process sammanfattas genom hela Golden Dawns Yttre Orden och krönes av aspirantens inträde till den Inre Orden, men i synnerhet uttrycks denna genom Golden Dawns Grader Practicus 3°=8°, Filosofus 4°=7° och Adeptus Minor 5°=6°; den korsfäste Messias i illustrationen ovan är en symbol för den återställde Adepten. Men jag är också övertygad om att en makrokosmisk tikkun ha-ohlam är möjligt genom denna form av invigning då Adepten även påverkar makrokosmiska plan genom den heliga Teurgin som syftar till att förena mikro- med makrokosmos, som ett led i Det Stora Verket.

S.R.

tisdag 20 januari 2009

Angående den vänstra och högra handens vägar

o
Detta är en uppföljning till min tidigare artikel angånde den Kliffotiska Kabbalah, så som den har uttolkats av Thomas Karlsson, grundaren och ledaren av organisationen Dragon Rouge. Följande essä är något av en sammanfattning eller ett sammandrag av den konstruktiva diskussion som följde på denna tidigare essä mellan mig och Thomas Karlsson. För den som vill läsa hela diskussionen hänvisar jag till länken ovan.

Vad är då de vänstra respektiva högra handens vägar och vad skiljer dem åt? Thomas Karlsson åberopar auktoriteten Julius Evola för sin definition, så som det har framställts i boken The Yoga of Power:

There is a significant difference between the two Tantric paths, that of the right hand and that of the left hand (which both are under Shiva’s aegis). In the former, the adept always experiences ”someone above him”, even at the highest level of realization. In the latter, ”he becomes the ultimate Sovereign” (chakravartin = worldruler).

Föreställningen om en vänstra handens väg och en högra handens väg har alltså, som jag har förstått det, sitt ursprung i den indiska tantriska traditionen. Inom tantra kallas den vänstra handens väg vamachara och den högra dakshinachara. Vad Thomas Karlsson har gjort är att han har satt en västerländsk kostym på den trantriska vänstra handens väg eller gjort en västerländsk uttolkning utifrån ett Qabalistiskt (i synnerhet Lurianskt och Sabbataiskt) och västerländskt esoteriskt perspektiv. Detta innebär att han brukar sig av traditionella västerländska myter, såsom bibliska, grekiska, egyptiska och sumeriska. Detta har resluterat i en mycket intressant omtolkning av hela vår västerländska symbollära som jag ämnar att lyfta fram och problematisera i denna essä.

Ett exempel på en sådan omtolkning av symbolik som många av oss har en a priori föreställning om är bilden av Jesus. Enligt Thomas Karlsson är Jesus en idealtypisk vänstra handens Adept som har nått evigt liv och gudomlighet genom att ha stigit ner i det mörka. Han anses också följa den vänstra handens antinomism genom att han bröt mot gense religiösa, sociala och kulturella normer som var förhärskande i hans samtid. Dessutom anses Jesus och Lucifer vara varandras synonymer genom att Bibeln, enligt Thomas, talar om dem båda såsom "Morgonstjärnan". Dessutom är det ett faktum att det hebreiska ordet för orm, "Nahash", vilket anses beteckna Ormen i Lustgården, har samma siffervärde som ordet "Messias".

Thomas Karlsson lägger naturligtvis en stor vikt vid Ormens symbolik i Lustgården och dess, som han ser det, löfte till människan om kunskap och därigenom förgudande. Enligt Thomas så syftar den "drakoniska vägen", vilket är hans benämning på den västerländska vänstra handens väg som han har utvecklat, att fullborda Ormens löfte och därigenom fullborda Syndafallet från Edens Lustgård. Denna väg arbetar med de mörka krafterna som metod och med det yttersta målet att uppnå, som Thomas säger, deifikation och individuell utveckling. Eller med andra ord personlighetsutveckling och förgudandet av människan.

Mot detta ställer Thomas den högra handens väg som enligt honom inom den traditionella religionens ram försöker att åsterställa den fallna ordningen i ett ursprungligt och förlorat idealtillstånd, något som jämförs med ett statiskt och infantilt urtillstånd i underkastelse inför Gud. Den vänstra handens Adept strävar istället att följa Ormens bud, ty det är genom strävan efter kunskap, bejakande av sexualiteten och upproret mot Gud som människan påbörjar sin väg att själv bli såsom en Gud. Thomas menar att detta är helt enligt den gudomliga planen och fullföljer Guds yttersta vilja eftersom Han har gjort människan till sin avbild. Därför anser han att den vänstra handens Adepter bättre fullbordar Guds önskemål till skillnad från den högra handens Adepter.

Att bli såsom en Gud är detsamma som att bli vuxen, lämna det barnliknande tillståndet, uppnå full och fri vilja, att till fullo ta ansvar över sitt liv och få makt över tillvaron, utan att be om nåd till någon Gud som är exalterad ovanför människan. Detta är överflödigt ty hon är själv en Gud; Homo est Deus. Thomas Karlsson hävdar således att det existerar en fri vilja som går bortom den Gudomliga Viljan, och att "det kanske till och med är Guds mål att vi ska nå denna och göra något vettigt av den".

I denna process av fribrytande, av antinomism, hyllar den västra handens Adepter alla mytiska gestalter som har en mörk och upprorisk laddning, såsom Lucifer, Loke, Kali, Hekate, Prometheus, Azazel och andra fallna änglar, etc. Antinomismen bryter mot kulturella normer och tabun, utan att hemfalla åt kriminalitet och andra provokativa handlingar, genom att bryta mot invanda och omedvetna mönster som fängslar människan i en socialt och kulturellt determinerad tillvaro. Därigenom kan människan, enligt Thomas, skåda sin egen existens - eller essens skulle jag vilja säga - varefter hon kan ta eget ansvar och göra fria val för första gången. Detta sökande efter det mörka och avvikande går så långt att den vänstra handens Adept undersöker och konfronterar icke-existensen och döden, i syfte att få den "livsluft" som kan få denne att transcendera sin mänsklighet och bli såsom en Gud. I detta undersöker den vänstra handens Adept Sitra Ahra, eller den mörka och omedvetna baksidan av Livets Träd som utgörs av Qlippoth.

Thomas Karlsson tolkning av Qlippoth är enligt honom väsensskild från den gense uppfattningen som hyses bland den högra handens Adepter, och han hävdar att inte ens han skulle ha sökt sig till dessa krafter om han tolkade dem på samma sätt som Adepter gör inom Golden Dawn. Thomas hävdar att Qlippoth uttrycker och har usprung i Guds innersta kärna, att den egentligen är det som står det gudomliga närmast i skapelsen, att den t.o.m. står i motsats till skapelsen, och i detta finner han stöd i Sabbataisk Qabalah. Den syn som Golden Dawn har, dvs. att Qlippoth skulle vara tomma och livlösa skal av vampyriserande materia, anser Thomas har ett gnostiskt ursprung och är färgad av en ny-platonsk världsbild. För Thomas så kan ett Qlippa representera alla möjliga motsatser i ett komplicerat mönster som uttrycker "separation, sammansmälltning, mörk materia, andlighet i sin högsta mystika form, Guds innersta väsen, döda skal, livsbringande mull, död och straff, födelse och frigörelse". Thomas associerar även det Qlippotiska Trädet - Sitra Ahra - med Kunskapens Träd (som ju innehåller Ormen), men han beskriver denna kunskap som det förmedlar såsom både en välsignelse och förbannelse.

Detta mörker som den vänstra handens Adepter strävar efter jämställer Thomas Karlsson med N.O.X., eller natten, som något gränslöst och obeskrivbart. Det är både den yttesta negationen i Qabalah, eller Ain-Sof, men det är också det omedvetna mörkret som associeras med Sitra Ahra. Detta jämställer återigen Qlippoth med Guds innersta natur och väsen. Vidare anser Thomas att Qlippoth är den Röda Drakens eller kundalinins fundamentala förutsättning. Qlippoth "är den mylla som krävs för att livskraften ska växa fram, eller det bränsle som såväl bränner karma som får kundalinis eld att stiga". Thomas associerar vidare Tiamat med N.O.X. och Sitra Ahra, som inte blott representerar materian utan tvärtom "den allpotentiella ursprungliga gudomen som fanns före 'ljusa' gudar som Marduk. Vi är dock medvetna om att NOX, Tiamat, Sitra Ahra representerar tillintetgörande krafter om de inte hanteras varsamt i ett initiatoriskt sammanhang. Det var därför Tiamat smög sig in i Eden blott som en gnista i form av Ormen, istället för att braka in och få hela Skapelsen att svämma över. Tiamat är Skapelsen livskraft, men som i fel proportioner kan tillintetgöra Skapelsen". Häri kan Thomas se Guds konserverande eller upprätthållande kraft såsom något positivt i sin ambition att hålla kvar människan i sitt infantila tillstånd i Edens Lustgård. Han frågar sig om inte Gud och den Röda Draken ändå kan vara två sidor av samma mynt, och hänvisar till att Gud jämför sig med Leviathan i Jobs bok.

Den Drakonska Magin ser på ande och materia som samma substans men också att denna kan betraktas utifrån flera aspekter. Denna substans kan både betraktas som ande men också som materia. Den vänstra handens Adepter väljer dock att fokusera sig på materian, dvs. kroppen och naturen, och anser att det i materian inneboende finns de krafter och kunskaper som ger Adepten tillträde till det andliga. Till skillnad från detta ser Thomas att den högra handens Adepter skjuter över målet genom att blicka bort mot det högre och andliga, istället för att se att nyckeln finns alldeles framför dem, innuti deras egen kropp och ute i naturen. Detta förhållande mellan de vänstra och högra vägarna, anser jag, kan även ses i armarnas ställning i den illustration av Eliphas Levi som inleder denna essä, den av Bafomet. Observera att hans vänstra hand är riktad nedåt, mot materian, medan hans högra hand strävar uppåt och mot himmelen. Samtidigt omfattar figuren både ande och materia.

Denna holistiska syn på ande och materia sammanfattas även i ouroborus-ormen, som enligt Thomas "slukar sin egen svans och inkorporerar motsatserna ande och materia, ljus och mörker, kvinnligt och manligt. Det speglas även i alkemins valspråk en to pan, allt är ett". Men han tillägger att denna enhetliga substans är dynamisk som även strävar mot mångfald och splittring.
o
Ouroborus

I motsats till detta ställer han Golden Dawns hermetiska syn på materian och naturen som fast förankrat i en platonsk-frimurerisk tradition där geomentri, symmetri och tempelbyggande fås att representera andens uppstigande och människans förädling (jämför med den "kubiska stenen"). Inom den Drakonska Traditionen när man istället en gotisk och romantisk syn om en otämjd natur som endast i natten kan uppenbara det gudomliga. Till skillnad från Salomos Tempel ser man på ruinen som en mer passande metafor för andens triumf och hänvisar till att man inom Qabalah kan finna referenser till Qlippoth såsom "ruinens princip".

Detta får mig att tänka på det Fallande Tornet (Trumf # 16), som inom Golden Dawn-traditionen associeras med de Konungar som "regerade i Edom innan det regerade en Konung i Israel" (se de två fallande figurerna på illustrationen nedan). Detta kort är ganska deskriptivt för den omstörtande kraften i Sitra Ahra - Qlippoth. Observera att de 10 flammorna (som har formen av den herbreiska bokstaven Yod) till höger om tornet är arrangerade såsom Livets Träd. I Golden Dawn-traditionen är flammorna till vänster om tornet på samma sätt symboliska för Sitra Ahra. Detta kan vara en referens till de vänstra respektive högra vägarna inom ockultismen. Dock måste man komma ihåg att detta kort associeras med Planeten Mars och att det är denna Planetara kraft som ses utslunga en blixt som krossar tornet. Samtidigt som Mars och Sefirat Geburah (Stränghetens princip) är upprinnelsen till Qlippoth enligt den Lurianska Qabalah (ty det var i nivå med Geburah som det första Livsträdet hamnade i obalans och splittrades) så är denna kraft tillika botemedlet mot Qlippoth. Av denna anledning konsekrerar Golden Dawn-adepten sitt Magiska Svärd med Geburahs krafter, vilket han använder för att betvinga Qlippoth under den Gudomliga Viljan i samband med evokation. Detta förfarande följer den gamla devisen "med onska skall onskan förgås".
o

©Tomas Stacewicz

Vidare beskriver Thomas den Drakonska Vägen såsom icke-dogmatiskt och pragmatiskt där målet anses vara det viktigaste. Detta innebär att den vänstra handens Adept i princip skall kunna göra allt det som den högra handens Adepter kan, dvs. praktisera den högra handens väg om han eller hon så önskar. Han kritiserar dock den högra handens Adepter för att de sällan har friheten att göra det omvända. Dock handlar det inte, poängeterar Thomas, om att försöka balansera motsatserna eller skapa en jämvikt dem emellan. Istället strävar man efter att uttnyttja hela den mångfald som existerar av olikartade och konfliktfyllda principer. Det handlar om att erkänna att det är naturligt att de motsatta krafterna ömsomt samverkar i harmoni och ömsomt hamnar i konflikt, utan att någon av dem vinner över den andra, och att uttnyttja dynamiken i detta faktum och den kraft som frigörs för att kunna växa. I motsats till detta ställer Thomas den högra handens Adepter som strävar efter att bekämpa olikheter och balansera polariteter. Thomas Karlsson betonar dock att mörkermagikern är en ljus princip som vänder sig till det mörka i utforskandet för att kunna växa och bli gudalik, och att han eller hon i detta alltid arbetar med en "högre navigerande princip som man kan kalla Lucifer, Kristus, Tyr, Shiva, Gud eller vad som lämpar sig bäst".

Jag måste medge att denna beskrivning av den vänstra handens väg låter som en tämligen legitim väg att välja eftersom målet med stor sannolikhet är likartat men att perspektiven är olika. Jag menar dock att det finns vissa faror som är latenta i den vänstra handens väg. Den största faran är att man uttrycker målet som varandes att bli såsom en Gud, till skillnad från att bli Gud. Vad i ett sådant perspektiv hindrar Egot från att ursurpera (förskansa) sig den tron som är Gud rättmätig hos människan?

Detta är redan en frestelse som är stor nog hos den högra handens Adepter, att förhärliga Solen inom sig (jaget) så att man blir bländad för Det Högsta Jaget som gömmer sig bakom denna lyskropp som utgörs av människans ego. Inom Golden Dawns initiatoriska väg så är denna frestelse som allra högst inom Adeptus Minor 5°=6° Graden. Jag har själv personligen erfarit detta, precis som alla Adepter före och efter mig. Tyvärr är det många som inte klarar denna frestelse, vilket är en viktig förklaring till varför så många Adepti Minori inom Golden Dawns långa historia på grund av arrogans har brutit sig loss från moderorganisationen och bildat sina egna och konkurrerande initiatoriska sällskap. Exemplen är flera, såsom Aleister Crowley, Dion Fortune och Paul Foster Case, för att inte säga en kommité av Adepter i Isis-Urania Templet som år 1900 bröt sig loss från S.L. MacGregor Mathers. Detta är nog en viktig psykologisk och andlig orsak till den söndrande process som jag kallar "Rosornas Krig". Kraften från Tifareths Sol är mycket påtaglig och kan både rena och frälsa egot, eller istället blåsa upp det och förstärka dess obalans och bli Thagirion istället för Jeheshuah.

Den föreställning som Thomas ger uttryck för om att man kan göra sig själv till en Gud, avskiljd från Gud, förutsätter att det finns en "vilja" som är skiljd från Guds vilja. Detta anser jag är ett felslut eftersom den baserar sig på illusionen om separatation. Jag upplever därför att den Drakoniska traditionen är extremt dualistisk och har valt "fel" sida i en sådan tudelad världsbild. För mig finns det inte några sidor att välja. Det finns ingen egentlig kamp mellan mörkret och ljuset, även om det förvisso finns två motstridiga krafter i tillvaron symboliserat av mörker och ljus, positivt och negativ, man och kvinna, etc. Men idealet dem emellan är balans, ett tillstånd av jämvikt. Stränghetens svarta pelare balanseras ut mot Nådens vita och upprätthåller således Mildhetens mellersta pelare. Inom Alkemin symboliseras detta av Androgynen eller Hermafroditen, avkomman till Drottningen och Konungen.
o
Hermafroditen

Observera på denna bild att Hermafroditen står på en orm eller drake med flera huvuden. Detta är symbolen för den Röda Drakens betvingande och underkastelse till det gudomliga, ett medvetande som genomlyser den förverkligade Adepten (Hermafroditen). Märk att figuren står på eller snarare beror på denna Ormkraft som nu är kundalini, själva förutsättningen till motsatsernas utjämnande. Att Hermafroditen har betvingat och tagit kontroll över ormkraften förstärks ytterligare av den övriga ormsymboliken, de tre krönta ormarna som kommer ut ur bägaren och den krönta ormen som den håller i sin vänstra hand. Lejonet bakom honom är tillika en synonym till ormen, och det är intressant att här notera att Satan i Bibliska sammanhang associeras med både Ormen och Lejonet såsom symboler. Detta samband förevisas även i Tarottrumf # 8, Styrkan (se nedan). Sambandet mellan Lejonet och Ormen antyds genom det faktum att den hebreska bokstaven Teth, som associeras med detta kort, såsom ord betyder "Orm". Kvinnan i bilden nedan kan även tolkas såsom Hermafroditen, någon som har fullbordat Det Stora Verket genom att "låna kraft av lejonet". Observera att Lejonet är röd. Detta faktum sammanbinder det med Den Röda Draken, den eldiga ormkraften.
o
©Tomas Stacewicz

Den ena av dessa motsatser, vilket sammanfattas i Hermafroditen, kan inte existera utan den andra. Det är först när vi har ett tillstånd av obalans mellan dessa principer som Qlippoth tillåts att råda. Att välja detta "Qlippotiska mörker" är att vända sig bort från både ljuset och mörkret, från den vita och svarta pelaren. Det är att vända sig bort från Livets Träd som en helhet. Istället förespråkas ett splittrat Träd - Sitra Ahra. Obalans, konflikter, motsättningar, dissonans, disassociation, isolation, etc. tillhör den jordiska tillvaron och materian. Detta tillstånd måste transcenderas för att kunna nå målet med Gudsförening. På en yttersta gudomlig nivå existerar inte dessa motsättningar eller polariteter.

Även Julius Evolas definition av den högra handens väg som inledde denna essä är belamrad med denna illusoriska föreställning om separation och dualism, typiskt för någon som denfinierar den högra handens väg utifrån det vänstra perspektivet. Det handar ytterst således inte om att ständigt känna någon kraft eller princip som är ovanför sig, utan ytterst att bli ett med denna kraft - att fylla ut sitt ego ("döda det") med den Gudomlige Anden eller L.V.X. i dess ställe. Föreställningen om att känna något ovanför sig - en föreställning om ett "jag" och ett "Du" - är en föreställning om dualism som kan upplevas under vägen till förverkligandet men som skall transcenderas för att denna förening skall kunna bli en realitet. Sammanfattningsvis, för att göra en enkel distinktion mellan de båda vägarna, strävar den vänstra handens Adept att bli en Gud, medan den högras vill bli ett med Gud - Deus est Homo. Skillnaden är ett dualistiskt respektive ett icke-dualistiskt förhållningssätt.

Thomas Karlsson ger ändock en ansats till en liknande holistisk syn här han på ett traditionellt hermetiskt manér erkänner att ande och materia utgör en och samma substans. Han säger också att denna substans både strävar mot enhet och mot splittring, eller mångfald. Jag håller också med honom i att denna ambivalens finns där i skapelsen, symboliserat av de två Pelarna på Livets Träd, den svarta (splittring - död) och den vita (enhet - liv). Vad jag dock ser hos Thomas filosofi och den vänstra handens väg är tecken på ett bejakande av den ena aspekten av dessa polariteter, av materian och av alla skillnader, på mångfalden, istället för på enheten - det stilla navet - som finns bakom den skenbara mångfalden och rörelsen. Detta är dock logiskt med tanke på att Qlippoth enligt Golden Dawns filosofi både står materian nära och dessutom står för splittring och disassociation.

Hur intressant Thomas Karlssons perspektiv än är ser jag att den går emot (eller bryter sig loss) från den Lurianska Qabalah och dess återställelsens filosofi. Målet med den högra handens väg är förvisso att återställa materian till den ursprungliga planen men detta innebär inte, så som jag uppfattar det, en återgång till ett identiskt tillstånd som innan syndafallet. Detta är en omöjlighet och inte ens eftersträvansvärt. Det åteställda Eden beskrivs ju såsom "Det Nya Jerusalem", en gyllene stad istället för en lustgård. Något nytt har tillkommit i kvalitet som inte fanns där förut, något som har hämtats ur den erfarehet som följer av ett fallet tillstånd.

Jag pratar om evolutionens krafter när jag söker göra en definition av återställelsen. Jag tolkar det som att Thomas beskriver en process av involution, att materialisera materian i ännu högre grad. Att underkasta det andliga materians principer. Att fängsla gudsgnistan ytterligare. Detta faktum är även synliggjort genom det upp- och nervända pentagrammet, som under många år utgjorde symbolen för mörkermagin. Inom Golden Dawn-traditionen är det "reverserade" pentagrammet en symbol för materians herravälde över anden, Leviathans Herravälde (en välkänd symbol inom Satanistiska kretsar inom vilket bokstäverna LVIThN är inskrivna), istället för som omvänt låta anden ha herravälde över materien som i det "rättvända" pengagrammets symbol, symbolen för den högra handens väg. Detta till trots, måste jag betona, anser jag Dragon Rouge och Thomas Karlssons "mörka magi" inte utgöra en del av den sataniska vänstra handens tradition utan snarare den kaosmagiska.
o
Leviathan

Jag håller dock till fullo med om det imperativa att våga kavla upp ärmarna och gräva i "skiten", om jag får drista mig att fortsätta att använda den alkemistiska metaforen, men syftet måste ju vara att man vill gräva upp Guldet, att frigöra Gudsgnistan från materians band. Strävan att söka sig till mörkret, vilket är alla Adepters plikt att göra, oavsett om det tillhör de vänstra eller högra händernas vägar, är en metafor för en vilja att säkna sig ner i det omedvetna (undermedvetna). Skulle jag följa Thomas Karlssons resonemang skulle jag drista mig att beteckna psykoanalysen som en "mörkerterapi". Men det är missvisande eftersom målet är att göra det omedvetna medvetet; att göra mörkret upplyst av ljuset. Jag kan fortfarande inte se något i Thomas redogörelse som motsäger mitt argument att mörkermagiker söker sig till mörkret och vill dväljas där för mökrets egen skull.

För att fortsätta använda liknelsen vid psykoanalys så är det lite som att fixera sig vid symptomen istället för att sträva efter att se vad som döljer sig bakom, vad det är för egentlig mening i symptomet. Psykoanalysen säger ju att symptomet är en distraktion som jaget använder för att försvara sig mot den verkliga bortträngda konflikten; ju mer denna konflikt vill pocka på jagets uppmärksamhet destå mer mobiliserar det symptomet för att avvärja det bortträngda, driven av ångest och rädsla inför det okända i mörkret. Detta är dock ett förenklat perspektiv på det hela. Symptomet är i själva verket den väg som komplexet (den bortträngda och konfliktladdade impulsen) tar för att den skall kunna uttrycka sig medvetet i psyket, anpassat efter jagets censurerande påbud. Sålunda är det komplexet som orsakar symptomet, som ett svar på att det har blivit bortträngt.

För mig är sålunda ett psykiskt symptom resultatet av verkningarna av ett Qlippoth, ty för mig är de bortträngda komplexen synonyma med Qlippoth. Jag misstänker att faran med att arbeta med Qlippotiska krafter, på det sätt som man gör inom den vänstra handens väg, är att man förstärker symptomet och bibehåller komplexets bortträngda tillstånd. Den ursprungliga bortträngda impulsen är egentligen resultatet av en naturlig (ergo gudomlig) drift som av samhällets krav på socialisation tvingas bort från det medvetna. Genom denna bortträngning och disassociation från det medvetna jaget utvecklar det istället ett symptom, och det är detta symptom som är den Qlippotiska laddningen.
o
Denna överdrivna fokus på mörkret och materian framstår för mig som en slags omvänd gnosticism; såväl som gnostikerna skyr materian och helt vänder sig mot Gud, gudsgnistan och ljuset (L.V.X.) framstår en mörkermagiker som någon som skyr ljuset och vänder sig till materian för sin kraft. Däför kan jag inte låta bli att se på den Drakonska traditionen som lika dualistisk som gnosticismen, i alla fall i sin tillämpade form. Jag vill dock påpeka att det är konstruktivt att uppmärksamma materian men såsom hermetiker bör man lyssna till alla aspekter av tillvaron inte bara "ande" eller "materia", ty allt är ju som sagt en enda substans. Det är dock kroppen som är Materia Prima, det objekt som alkemisten strävar efter att bearbeta och - märk väl - transmutera. Men det är inte det samma som att säga att all visdom finns gömt i kroppen eller i naturen. Såsom alkemist och magiker behöver man kunna se vad som gömmer sig bakom det uppenbara, bakom materians skenbara yta.
o
Vidare anser Thomas Karlsson att han kan finna stöd i den klassiska Qabalistiska litteraturen för sin Kliffotiska eller "Götiska" Kabbalah. Men inom Alkemin, såväl som inom Qabalah, strävar mystikern att separera det fina från det grova. Materian, enligt Luriansk (och även Sabbataisk) Qabalah är ju i ett fallet tillstånd, blandat som det är med Qlippoth - skärvorna från den första misslyckade skapelsen - vilket ger materian dess egenskaper som är kända för oss idag. Målet är återställelse, eller Tikkun ha-Olam, vilket innebär att materian underkastas en alkemistisk process av separatiom av det grova (Qlippoth) från det fina och skapa ett nytt Eden och en Ny Adam eller Kristus. Luriansk Qabalah är mycket tydlig i sitt budskap att gudsgnistan som finns fången i skärvorna (Qlippoth) måste frigöras - frälsas - för att denna återställelse skall kunna bli ett faktum.

Som jag ser det har Kristus erövrat sin odödlighet för att han har, som Thomas påpekar, mött mörkret och "ondskan", men också besegrat detta. Han har transcenderat materians begränsningar och skapat sig en solar ljuskropp - odödlighet. Odödlighet, inom Alkemin, innefattar ett gudomligt medvetande, "det är inte jag utan min Fader som gör mina gärningar", etc. Vägen till denna odödlighet går genom att frälsa Ormens kraft från ett tillstånd av Leviathan - den sjuhövdade draken - till att bli Visdomens Orm (kundalini), ty Jesus förmanade sina lärjungar att vara visa såsom ormar. Såsom gematrian påvisar mellan de hebreiska namnen för Orm och Messias är den kraft som frestar också den som förlöser. Ormkraften, såsom den sjuhövdade röda draken, befinner sig i ett fängslat tillstånd och är förvisad till jordhålor och grottor. Men om den kan fås att transcendera sitt jordiska tillstånd blir den till kundalini, den orm som strävar mot ljuset i Kether. Detta symboliseras även genom kopparormen i Exodus och ormarna på kaducéstaven (se Teoricus 2°=9° Graden).
o
Kaducé

Denna kaducéstrav, vilket symboliserar kundalinins balanserade uppvaknande och sublimering längs ryggraden i sin färd mot Kronan vid hjässan, har även sin motsvarighet inom den österländska traditionen yoga, på vilket även den hinduiska tantriska traditionen baserar sin lära (se illustrationen nedan). Inom yogan talar man om ida och pingala, vilket tillsammans med sushumna bildar de tre huvudsakliga nadis, kanaler vari prana (livskraften eller L.V.X.) flödar. Ida är den vänstra kanalen som associeras med det feminina och månens kraft. Pingala är den högra kanalen vilket associeras med det maskulina och solens kraft. Sushumna utgörs av en mellersta kanal som korsar genom de sju chakras (de sju inre Planeterna). Dessa tre "nadis" motsvarar alltså de tre Pelarna på Livets Träd. Genom vissa speciella andningtekniker får yogin - den österländske Adepten - prana eller L.V.X. att flöda genom de två motsatta kanalerna vilket sägs väcka kundalini som fås att stiga längst mellersta pelaren. Ida och Pingala motsvaras av de två ormarna i Kaducéstaven, som inom Golden Dawn traditionellt målas svarta och vita för att förstärka denna polariserade kvalitét. Jag anser mig i all denna symbolik se en lära som förespråkar balans i livskraftens flöde - en jämvikt mellan feminint och maskulint, negativt och positivt, passivt och aktivt, mörker och ljus - som en nödvändig förutsättning för Ormkraften att kunna stiga upp för den mellersta pelaren, den yttersta symbolen för jämvikt på Livets Träd.

De tre nadis och sju chakras

Intressant nog förevisas Kaducén även på Bafomet i illustrationen av Eliphas Levi (se ovan). Man kan se ormarna och staven vid buken på denna figur. Observera även att en lysande fackla är förevisad på hans huvud (i formen av en krona), vilket symboliserar att Hieros Gamos är fullbordat och upplysningen är ett faktum därmed. Alla motsatser är förlikade i denna symbol, manligt och kvinnligt, människa och djur, kultur och natur, ande och materia, sol och måne, ljus och mörker, höger och vänster hand - han är hermafroditen. Han är Pan - Alltet. Sålunda är Bafomet en i grunden mycket positiv symbol, även om han felaktigt har blivit approprierad av Satanismen (vilket kan ses i den reverserade pentagramsymbolen ovan) och enkom blivit hänfört till den vänstra handens väg, eller av kristna blivit associerat med Satan själv. Detta är långt ifrån korrekt - observera det rättvända pentagrammet på hans panna och även hans änglalika vingar. Sannerligen är han symbolen för den Adept som har bemästrat ormkraftens förlösande krafter och därigenom fullbordat Det Stora Verket.

Jag håller därför med Thomas att ormen i Lustgården manar oss att sträva efter kunskap. Det är också sant att vi måste upptäcka sexualiteten. Men vi får inte glömma att ormen i Edens Lustgård är Visdomens Orm, den som manar oss att sträva uppför Trädet mot Kether. Detta är den messianska kraft som skall förlösa oss. Syndafallet består ej i att vi upptäcker sexualiteten i sig utan att vi inte kan se dess sanna potential. Sexualiteten kan både vara den kraft som håller oss kvar såväl som förlöser oss från materians band. Detsamma kan sägas om alla våra begär. Åtrå måste vi alla ha för att kunna nå till Gud, men åtrå efter det flyktiga, det förgängliga, håller oss kvar i materians och okunnighetens mörker. Sannerligen är det ormen inom oss som manar mot kunskapens ljus och är den drivande kraft som är imperativ för människans andliga förverkligande.
o
En Gnostisk tolkning, vilket jag finner intressant (även om jag inte riktigt accepterar den Gnostiska negativa synen på materian), är att Ormen egentligen är Kristus (Logos) som manar människan att bryta mot Demiurgens (Yehovahs) bud och söka den sanna Guden bortom. I detta kanske man kan drista sig att associera Ormen också med Sofia, som skall förlösas från sitt jordiska band och fängelse och såsom Visdomens Orm (Sofia Σoφíα är grekiska för visdom) återbördas till sin rättmätiga himmelska position. Det finns således många beröringspunkter här mellan de vänstra och högra händernas syn och den Gnostiska. Det är också intressant att notera att man i symbolen av Bafomet ovan verkar kunna se en bekräftelse av att både den vänstra och högra handens vägar är lika legitima, som båda enligt den trantriska traditionen leder till upplysning, eftertsom de båda utgår från Ormkraften och aktivt arbetar med denna, även om de tolkar myterna olika och laddar denna kraft eller princip med diametralt motsatt symbolik.

Geneis och dess skapelseberättelse och myten om Syndafallet talar sålunda med en mycket rik symbolik som erbjuder stora möjligheter till meditation och ger stort uttrymme för uttolkning, beroende på om man har den vänstra eller högra handens perspektiv på denna. Sedan får man inte glömma att Genesis (som skrevs av två olika författare, under olika tidsepoker) är människors tolkning av arketypiska krafter, färgat av sin samtid och den förhärskande teologin, vilket uppenbart är en direkt fortsättning på den babylonska myten i Enûma Eliš om Marduks (den manliga principens och patriarkatets) seger över Tiamat (den kvinnliga principen och matriarkatet). En del anser att den Bibliska skapelseberättelsen (vilket innehåller myten om Ormen och Kunskapens Träd) skrevs under den babylonska fångenskapen och därför lånade en hel del mytiskt stoff från den babylonska kulturen.

Därav har Ormen i Genesis version tagit en i grunden ondskefull eller rebellisk gestalt. Men det finns tillräckligt stoff i myten som går att uttolka, även med hjälp av Gematria (vilket förbinder Ormen med "Messias"). Förutom berättelsen om syndafloden är både Trädet och Ormen såsom symboler direkt lånade från det sumeriska Gilgamesh-eposet, etc. Helt klart är Ormen en rest från den gamla modersgudinnans kult. För mig står det också helt klart att ormkraften är "modergudinnan" inom oss som strävar efter förening med "fadersguden" i Kronan; föreningen av Himmel och Jord - Hieros Gamos.

Dessa tankar är dock mycket kontroversiella i den etablerade religionens ögon och därför står det också som klart att både den vänstra och högra handens vägar kan kategoriseras under antinomismen. Mystiker har i alla tider har blivit förföljda inom de kristna och muslimska nationerna därför att de går emot de gense uppfattningarna om vad Gud sannerligen är. De kan transcendera våra inre projektioner och se Gud i sig själv (i sig själva). Såsom mystiker måste vi först "förneka" Gud för att kunna upptäcka Honom som han är, dvs. vi måste kasta ifrån oss alla inlärda och vanemässiga föreställnignar om vad Gud är. Sålunda har även högra handens Adepter i sina egna kulturer blivit förkastade. Men till skillnad från "vänstra" handens Adepter så ser de "högra" inte något egenvärde i att skilja ut sig från mängden. Det är snarare en bieffekt som liknas vid en förbannelse, likväl som den är nödvändig; utanförskapet är inget önskvärt eller ett självändamål.
o
Antinomismen bryter, som Thomas hävdar, upp människan från invanda och nedärvda tankemönster, vilket ger henne ökade möjligheter att kunna göra fria val och ta eget ansvar, men endast i förhållande till den gense kulturen, inte mot Gud själv. Den antinomiske kabbalisten anser att detta är den enda vägen till Gud, att frigöra sig från sin samtids uppfattningar om Gud som lägger sig som ett störade filter eller hinder för sin kontakt med Honom. Den Sabbataiska och Frankistiska antinomismen strävar inte efter att förverkliga människan utan att förverkliga Gud - återställelsen. Gud är även materian. Qabalisten försöker att befria Gud från sitt fängelse, på samma sätt som Gnostikern försöker att befria Sofia från Demiurgen.
o
Något som har väckts i min förståelse av mörkermagin efter min och Thomas diskussion, vilket återknyter till några funderingar jag tidigare har haft angående Sigmund Freuds idéer om Döds- kontra Livsdriften och Livsträdets vita och svarta Pelare, är om inte det är så att den vänstra handens väg kan associeras med den svarta (och vänstra) Pelaren? I så fall kan man se det som att den vänstra handens Adepter tjänar dödsdriften, medan den högra handens väg (den vita och högra Pelarens Adepter) tjänar livsdriften. Fast detta är en förenkling; egentligen tjänar en sann Qabalist Den Mellersta Pelaren, både döds- och livsdriften. Dödsdrifen i sig är inte Qlippotisk, men den kan ge upphov till Qlippoth - sönderfall - om den tillåts att härska obalanserat. Sålunda är det enligt min åsikt Qlippoth som är den yttersta orsaken till den fysiska döden. Alkemin utlovar en odödlighet; den återställda fysiska kroppen blir odödlig.

Avslutningsvis vill jag även betona de många beröreingspunkterna som finns mellan Thomas Karlssons filosofi och den inom Golden Dawn, vilket kan förklaras av att den är inspirerad av samma Qabalah som ursprungligen Golden Dawn. Den Qabalah som till slut nådde till London 1888 tog sin väg genom De Asiatiska Bröderna, inom vilket den Frankistiska Qabalah (vilket var den senaste inkarnationen av den Sabbataiska) var förhärskande. Den röda draken är ju exempelvis en viktig symbol inom Golden Dawn. Diagrammen Edens Lustgård före och efter Syndafallet (från 3°=8° respektive 4°=7°), vilket innehåller denna symbol, sägs ha sitt ursprung i Frankismen.





















Edens Lustgård före respektive efter Syndafallet

Den röda draken återfinns även som symbol på golvet i Adepternas Valv. Det verkar sålunda som om den västerländska formen av vänstra och högra handens vägar är såsom barn av samma föräldrar som senare har valt helt olika inriktningar i livet.

Golvet i Adepternas Valv

Jag håller dock inte riktigt med Thomas Karlsson om att den Sabbataiska Qabalah har någon större avvikande åsikt om Qlippoth i jämförelse med Isaac Lurias syn. Tvärtom anser många moderna efterföljare av den neo-Sabbataiska rörelsen att den är en direkt kontinuitet på den Lurianska Qabbalah, även om den med tiden har tagit en större antinomiansk inriktning. Låt mig i detta sammanhang citera hemsidan Donmeh West, en antinomiansk och neo-sabbataiansk hemsida angåede skalens skingrande (eller fall), vilket beskriver det såsom:

...the descent of the Holy Sparks from their unity in God to their disunity in the world of Kelipoth, or Shells.

"Skalen" - Qlippoth - har naturligtvis sitt ursprung i Gud, som Thomas hävdar. Men i detta urtillstånd är de ju inte Qlippoth utan gudomliga gnistor (L.V.X.), vilket transformeras till Qlippoth när de genom involutionen kastas ner i avgrunden. Det är sålunda inget idealt tillstånd vi pratar om här. Som jag tolkar återställelsen - Tikkun ha-Olam - så handlar det om att frigöra de gudomliga gnistorna eller "libidon" från sitt fallna tillstånd - att omvandla energin från ett "negativt" tillstånd till ett "positivt". Detta görs genom att återbörda skalet till en helhet i Livets Träd. I detta ögonblick upphör de att vara Qlippotiska.

Jag tycker också att Thomas Karlsson gör en klart intressant tolkning när han likställer Sitra Ahra med Kunskapens Träd, vilket även har en viss relevans till Golden Dawn-traditionen. Inom Golden Dawn anser man Kunskapens Träd vara utvuxet ur Malkuth, angränsande till Den Röda Draken strax under Malkuth. Man måste dock komma ihåg att det är Kunskapens Träd om det Goda och det Onda. Det är de "onda" frukterna som dras ner mot Draken medan de "goda" tenderar upp mot Livets Träd, vilket tydligt kan ses i Practicus 3°=8° Gradens diagram Edens Lustgård före Syndafallet (se ovan; Kunskapens Träd växer ut ur den sfär som finns vid kvinnans ben, de goda frukterna är de 7 Planeter som är rättvända, de 7 onda de reverserade). Därför anser jag det vara lite väl tillspetsat att associera Kunskapens Träd helt och hållet till Qlippoth, i alla fall utifrån ett Golden Dawn-perspektiv.

Att det existerar en viss association mellan Visdomens Orm och Kunskapens Träd i Genesis symbolik finner jag ingen anledning att förneka. Men att Ormen i Lustgården på något sätt skulle vara ett redskap för nattsidan och Qlippoth som får människan att sätta sig mot och i förlängningen göra sig till en like med Gud är i mina ögon en alldeles för drastisk och enkel tolkning att göra, även om den kan vara frestande. Men läser man Genesis noga så kastas ormen till marken att kräla i jorden - och därigenom förvandlas till den Röda Sjuhövdade Draken - först i samband med Syndafallet som följer på brottet mot Guds förbud. I samband med människans Syndafall så degenereras även Ormkraftens uttryckssätt och görs till en simpel och lustfylld sexualitet och ytterst till ett medel för prokreation. I den högra handens tolkning får Adepten Ormen istället att stiga och förena sig med Gud. Kunskapen om det Goda och det Onda är en förutsättning för detta; insikten att ormens obalanserade ("onda") tillstånd måste ersättas av helhet (helighet) och balans ("godhet").

Förvisso har Thomas Karlsson en poäng i att det är "Qlippoth" som är bränslet och kraften för denna uppstigning eller himmelsfärd, men på sin färd blir denna kraft transformerad - eller transmuterad om vi skall använda alkemistisk terminologi - till ren och balanserad L.V.X. Så jag gör i sak ingen skillnad mellan L.V.X.-kraften ("gudsgnistan") eller libidon som finns inneboende i denna Ormkraft från dess Qlippotiska laddning i sitt jordiska tillstånd, ty att göra denna distinktion är återigen ett uttryck för det dualistiska synsättet att se den Qlippotiska kraften som något eget existerande och separerat från L.V.X. - det är ju snarare uppbunden och obalanserad libido, inget annat.

Jag håller också delvis med Thomas Karlsson i sin analys av N.O.X., vilket är Ain och Ain Sof, ("Ingen-Ting" respektive "Det Gränslösa"). I detta avseende är ju N.O.X. den princip som ligger till grund för L.V.X., dvs. Ain Sof Aur ("Det Gränslösa Ljuset"). Fast vi får här komma ihåg att dessa beteckningar såsom "mörker" och "negativt" är metaforer för det som är bortom vår fattningsförmåga, precis som attributet "Ingen-Ting". N.O.X. har alltså inget med Qlippoth att göra. Här är jag överens med den Crowleyanska traditionen i min inställning som ju använder s.k. N.O.X. tecken vid sidan av Golden Dawns L.V.X. tecken.

Jag vill här sammafattningsvis betona det faktum att det är viktigt för alla Adepter, oavsett vilken väg de har valt, att söka sig till och arbeta med de mörka krafterna i tillvaron. Jag anser att det är imperativt att sänka sig i mörkret för att kunna erfara det sanna ljuset. Den enda anledningen till att vilja vända sig till det mörka är för att bli medveten om vad som finns "därnere" och sträva efter att göra det omedvetna medvetet, att lysa upp mörkret med ljuset. För att kunna göra detta måste Adepten ha väckt sitt inre ljus och det glädjer mig att jag och Thomas delar uppfattning om att magikern representerar en ljus princip.

Arbete med "demoniska" krafter utgör en av de viktigaste aspekterna av Adeptens arbete, som på ett sätt kröner hans eller hennes arbete. Detta arbete kräver dock mycket erfarenhet och ett andligt tillstånd som motsvaras av "kunskapen och konversationen med Den Helige Skyddsängeln", dvs. medvetandegörande av Det Högre Jaget. Men för att kunna ta det sista språnget över Avgrunden och nå det yttersta målet med Gudsförening måste Adepten "rota ut" sina sista komplex i det omdevetna. Detta görs genom evokation. Detta innebär att den Qlippotiske demonen görs medveten för Adepten och ställs under hans Högre Jags vilja. Det handlar om att integrera det bortträngda, att återbörda den uppbundna libidon (Eros) tillbaka i livsdriftens tjänst. Genom detta ersätts den Qlippotiska laddningen, bindningen, och kraften kan användas för att transmutera både kropp och själ; endast genom att frigöra ormkraften från sin Qlippotiska laddning kan den fås att resa sig och nå förening med Kronan.

Läser man Golden Dawns läror om Den Röda Draken, i 5°=6° Graden Adeptus Minor, så slås man av det kontroversiella i denna lära, där Adeptens mål är att rida på Draken, tämja "ondskans" krafter och få kraft därmed (se Hermafroditen ovan). Detta arbete kan även jämföras med myten om Kristus som sades stiga ner till dödsliket i tre dagar efter sin död för att predika för de dödas själar och återupprätta deras förbund med Gud inför uppståndelsen invid Den Yttersta Dagen. I denna myt finns mycket stark symbolik som anknyter till detta viktiga arbete.

S.R.

onsdag 14 januari 2009

En guide till studier av Golden Dawns ursprungliga läroplan

Innan studenten börjar läsa denna essä rekommenderas denne att läsa min intruducerande text till Golden Dawn-traditionen. För det andra måste jag hänvisa till min varning varning angående studier av den publicerade Golden Dawn-litteraturen, med anledning av transkriptionernas genomgående bristfälliga tillförlitlighet. Men såsom solitär student av Golden Dawn så har man inget annat att förlita sig på än den gänse litteraturen. Därför har jag ändå valt att skriva denna essä, som en guide att dels få en översikt över den ursprungliga studieplanen som användes inom Golden Dawn efter 1888 års allmäna reformation, men dels också för att tjäna som en rekommendation och referenshänvisning till vart i den publicerade litteraturen man skall söka efter de dokument som omnämns.

Jag har i dessa studiehänvisningar med några få undantag försökt ignorera senare utvecklingar av systemet som presenterades i de tre avläggarna av Hermetic Order of the Golden Dawn efter schismerna år 1900 och 1903, Stella Matutina (S.M.), Rosicrucian Order of the Alpha et Omega (A.O.) och Holy Order of the Golden Dawn. När jag har gjort undantag har jag noterat detta med initialerna S.M. respektive A.O. Sålunda sträcker sig denna studieplan som nedan presenteras till den så kallade “P.A.M.”, vilket är en under-grad till Adeptus Minor graden 5°=6° där dessa bokstäver står för “Practicus Adeptus Minor”, dvs. såsom en 3°=8° grad till 5°=6°. Adeptus Minorgraden var tänkt att delas upp i lika många under-grader som det finns inom hela Golden Dawns Yttre Orden, enligt följande:

N.A.M. = Neophyte Adeptus Minor

Z.A.M. = Zelator Adeptus Minor

Th.A.M. = Theoricus Adeptus Minor

P.A.M. = Practicus Adeptus Minor

Ph.A.M. = Philosophus Adeptus Minor

A.A.M. = Adept Adeptus Minor

Sålunda motsvarar Adeptus Minor 5°=6° Graden hela Yttre Orden Gradsystem (0°=0° till 4°=7°) och mycket mer därtill i både tid och omfattning. I den ursprungliga studieplanen innan år 1900 skapades dock endast ett fungerande lärosystem upp t.o.m. P.A.M., även om de övriga under-graderna och t.o.m. de högre graderna Adeptus Major 6°=5° och Adeptus Exemptus 7°=4° senare kom att utvecklades i både Stella Matutina och Alpha et Omega, men dock i helt olika riktningar. Golden Dawns ursprungliga Th.A.M. material har förutom för några få dokument publicerade i Israel Regardies Complete Golden Dawn System of Magic, tills relativt nyligen blivit offentliggjort i Pat Zalewskis Inner Order Teachings of the Golden Dawn, och även denna exposé är långt ifrån komplett. Endast ett dokument ur P.A.M. finns publicerat och det i Zalewskis Golden Dawn Enochian Magic.

Huvudlitteratur (kanoniska texter)

Jag har i denna essä helt valt att ignorera den senare och moderna utvecklingen och personliga tolkningen av Golden Dawns tradition som översvämmar marknaden idag. Istället försöker jag att mana studenten att alltid läsa grundtexterna och originallitterur, den typ av litteratur som jag kallar “kanonisk” eller med andra ord “erkänd” och “normgivande”. Det är den dokumentation som skrevs av olika seniora Adepter inom Hermetic Order of the Golden Dawn, i synnerhet av William Wynn Westcott och S.L. MacGregor Mathers, mellan åren 1888-1999, samt av MacGregor Mathers ända fram tills hans död 1918. Den övriga litteraturen som har skapats utöver detta, exempelvis av senare G.D. Adepter såsom Aleister Crowley, Israel Regardie, Dion Fortune och Paul Foster Case, och i synnerhet sedan 1980-talet såg sin gryning av en ny generation författare, exempelvis Pat Zalewski, etc., kallar jag istället “apokryfisk” eller med andra ord av ”tvivelaktigt” värde eller äkthet.

Jag rekommenderar studenten också att försöka införskaffa så tidiga utgåvor som han eller hon förmår. I den presentation av den “kanoniska” litteraturen inom Golden Dawn-traditionen har jag redovisat den utgåva som jag anser är mest optimal för självstudier. Dessa är enligt följande:

The Golden Dawn: An account of the teachings, rites, and ceremonies of the Hermetic Order of the Golden Dawn, (1969 Hazel Hills Corp./Llewellyn Publications) av Israel Regardie (Regardie I)

The Complete Golden Dawn System of Magic, (1984, Falcon Press) av Israel Regardie (Regardie II)

Secret Rituals of the Golden Dawn, (1973, The Aquarius Press) av R.G. Torrens (Torrens)

Ritual Magic in England, (1970, Neville Spearman) av Francis King (King I)

Ritual Magic of the Golden Dawn, (1997, Destiny Books) av Francis King (King II)

The Sorcerer and His Apprentice, (1983, The Aquarius Press) av R.A. Gilberg (Gilbert)

Collectanea Hermetica, (1998, Samuel Weiser, Inc.) av William Wynn Westcott (Westcott)

777 and other Qabalistic writings of Aleister Crowley, (1973, Samuel Weister, Inc) av Aleister Crowley (Crowley)

Golden Dawn Enochian Magic, (1990, Llewellyn Publications) av Pat Zalewski (Zalewski I)

Kabbalah of the Golden Dawn, (1993, Llewellyn Publications) av Pat Zalewski (Zalewski II)

Inner Order Teachings of the Golden Dawn, (2006, Thoth Publications) av Pat Zalewski (Zalewski II)

Inom den parantes som avslutar presentationen av varje titel har jag fört in den beteckning för böckerna som jag använder för enkel referenshänvisning. Jag kommer hädanefter att använda mig av dessa i essän. Exempelvis kommer jag inte att hädanefter skriva “Complete Golden System of Magic” utan istället Regardie II när jag hänvisar till denna bok.

Några allmänna anmärkningar om litteraturen

Regardie I är klassikern bland Golden Dawn-litteraturen. Den gavs ut för första gången i fyra volymer (innefattade 9 böcker) mellan åren 1937-1940 av Aries Press. Denna utgåva är näst intill omöjlig att få tag på idag. Boken gavs ut igen tre decennier senare 1969 av Hazel Hills Corp. och Llewellyn Publications men den här gången i två volymer. Detta var en facsimil-utgåva av den första och alltså av samma höga tryck- och papperskvalitet. Sedan dess har Llewellyn givit ut boken i ytterligare fyra utgåvor, samlade i en volym. För att kunna rymmas i en och samma bok har texten skrivits om med ett helt nytt och mindre typsnitt, givits en ny redigering samt tunnare (och betydligt bräckligare) pappertjocklek. Även färgillustrationerna har gjorts om något i senare utgåvor och de svartvita reproduktionerna förlorat en hel del dynamik.

Personligen tycker jag att 2:a utgåvan från 1969 är överskådligare, texten lättare att läsa och illustrationerna bättre och tydligare. Det som är bra med den sista och 6:e utgåvan är att det finns ett index vilket gör det lätt att hitta i boken och att Cris Monnastre sedan 5:e utgåvan har skrivit ett initierat förord där hon ger goda råd för den solitära studenten.

Den främsta fördelen med denna bok framför all annan litteratur som nämns i denna essä är det faktum att en hel avdelning (Book 6) har tillägnats detaljerade beskrivningar av exempel hur ritualer kan konstrueras och utvecklas ur den famösa texten “Ritual Z2 – The Formulae of the Magic of Ligth”. Författaren till dessa ritualer är okänd men många har antagit att det skulle vara Israel Regardie, även om detta inte alls är en självklarhet. En av dessa ritualer är dessutom tillskriven Sub Spe (Dr. Berrige) medan de andra är anonyma. Det saknas dock en ritual tillhörande Heh och Jord – Alkemi. Ett exempel på en sådan ritual finns dock bifogad i King I, vilket även har reproducerats i Regardie II. De övriga ritualerna bifogas dock inte i Regardie II. Ensamt av denna anledning är det värt att studera Regardie I vid sidan av II.

Nackdelen (beroende på hur man ser på frågan om sekretess, etc.) med alla dessa utgåvor är att materialet bygger på de dokument som Israel Regardie fick ta del av som initierad i Stella Matutinas Hermes Tempel i Bristol år 1934. Detta märks i synnerhet i initiationsceremonierna som är förenklade versioner av dem som utfördes ursprungligen i Hermetic Order of the Golden Dawn. I Graderna Theoricus (2°=9°) till och med Filosofus (4°=7°) märks detta tydligast genom att flertalet (och i 3°=8° och 4°=7° de flesta) diagrammen är borttagna. Dessutom är några dokument förkortade jämfört med originalutförandet. Redaktören har även valt att i vissa fall slå ihop olika dokument och redigera om dem, interpolerat med sina egna kommentarer, vilket inte direkt är en optimal lösning om man vill följa hur ursprungsförfattaren har tänkt. Detta har dock på alla punkter åtgärdats i Regardie II.

Regardie II innehåller mycket av den information som återges i Regardie I men i flera fall i en mer ursprunglig, oförvrängd och fullständig version. Detta förklaras av att Israel Regardie, när han ställde samman denna bok, hade tillgång till mer fullständiga och äldre Ordensdokument i jämförelse med sina egna. Denna dokumentsamling härstammar från den s.k. “Collins Carr Collection” vilket är en kopia av “Gerald Yorke Collection”, vilket i sin tur innehåller handskrivna dokument av Golden Dawn Adepten Leigh F. Gardner vilket kan dateras till åren mellan 1894-1896. Detta är då den bok idag som bygger på den äldsta dokumentationen. Dessutom innehåller Regardie II några dokument i nivå med Th.A.M.

Tyvärr belamras boken av en mycket krånglig redigering och sidhänvisning, eftersom den är uppbyggd kring volymer som innehåller ett eget register och egna sidnummer. För att rymma allt detta material har texten tryckts på ett i synnerhet tunt papper vilket går mycket lätt att skada vid ett slarvigt hanterande, vilket är opraktiskt med tanke på att denna bok bör användas flitigt av studenter som referensbok.

Regardie II saknar även de av Israel Regardie presenterade fullständiga ritualerna som har extraherats ur Z2. Dessutom tycker jag att kunskapsföreläsningarna (“knowledge lectures”) är betydligt bättre strukturerade i Regardie I. Överhuvudtaget är Regardie I bättre stukturerad i jämförelse med Regardie II. Dessutom innehåller Regardie II mycket nyskrivet material, som förvisso är intressant men knappast i jämförerlse med originalmaterialet kan anses vara “kanoniskt”. Dessutom har den ursprungliga “Ritual S2 - Concourse of the Forces” (som förevisas i Regardie I) helt blivit ersatt av en dylik ny skapelse. Men detta oaktat är majoriteten av de versioner av den “kanoniska” dokumentationen presenterade i en mer ursprunglig och oredigerad form.

Torrens var för något decennium, innan Regaride II gavs ut, den enda bok som reproducerade den Yttre Ordens invigningsritualer i sin ursprungliga och oförkortade version, vars transkriptioner baserar sig på dokument som av författaren har daterats till år 1899. Dessutom presenterar Torrens flera, dock ej alla, av de diagram som medföljer ritualerna i en särskild bilaga. En annan stor fördel är att Torrens presenterar ”kunskapsföreläsnignarna” i en fullständig version i jämförelse med de publicerde i Regardie I & II, även om de är något redigerade. Det tråkiga är att föreläsningarna endast sträcker sig till Teoricus 2°=9° Graden. Torrens presenterar dock som bonus en del intressant historiskt material som kompletterar King I.

King I är en i huvudsak modern men tillika sympatisk redogörelse för Golden Dawns historia vilket borde läsas av alla studenter av Golden Dawn i största allmänhet. Anledningen till varför jag har med den i detta sammanhang är för dess ”Appendix G” som innehåller “Ritual L – History Lecture”. Denna föreläsning är förvisso inte speciellt relevant för den idag mer kritiske studenten av Golden Dawns historia, men är inte en desto mindre intressant text om man vill studera hur medlemmar i forndom kunde se på sin egen historia.

King II innehåller i stor sett de flesta av Adeptus Minorgradens s.k. “Flying Rolls” som inte redan har omfattats av Regardie I & II. De flesta av dessa saknades i Regardies böcker och för att åtgärda detta faktum publicerade Francis King dessa i den första utåvan 1971 genom Neville Spearman, som då gick under titeln Astral projection, ritual magic, and alchemy. Anledningen till varför jag rekommenderar denna senare utgåva är att R.A. Gilbert har kompletterat listan på publicerade dokument i en extra bilaga.

Gilbert innehåller ett ganska omfattande dokumentmaterial av S.L. MacGregor Mathers som här antingen presenteras för första gången eller i mer ursprunglig form. Dessutom finns en hel del originellt material skrivet av J.W. Brodie-Innes som kan vara intressant men ändå bör kategoriseras in under den ”apokryfiska” traditionen, till skillnad från Mathers ”kanoniska” texter.

Westcott innehåller en serie kallad ”Collectanea hermetica” med både hermetiska och qabalistiska texter, vilket skrevs av olika framstående Adepter inom Hermetic Order of the Golden Dawn, ursprungligen publicerade genom ett Teosofiskt bokförlag. De publicerades var för sig i sina ursprungliga utgåvor mellan åren 1890-1896, och har nu till slut givits ut i en samlad volym lite drygt 100 år senare. Den främsta anledning till vaför denna bok har tagits med i denna exposé är att boken ”Chaldean Oracles of Zoroaster” även användes som en ”side lecture” i Filosofus 4°=7° Graden. Men utöver detta rekommenderar jag varmt att läsa även de övriga texterna eftersom de studerades av Golden Dawn Adepter under ett flertal år såsom officiella ordensdokument, vilket ursprungligen rekvirerades ut såsom lånexemplar. Varje Adept hade då möjlighet att kommentera texterna, kommentarer som i flera fall bifogades till dessa när de till slut publicerades.

Crowley är en antalogi av Qabalistiska texter och information sammanställt av Aleister Crowley, närmare bestämt Gematria (hämtad ur Equinox, Vol. 1, No. 5.), 777 Revised och Sepher Sephiroth. Den första texten är egentligen en samling citat av andra författare vid sidan av Crowley, angående den aspekt av Qabalah som kallas "Gematria" - numerologi. Den avslutande skriften är en god samling av hebreiska ord kategoriserade efter deras gemensamma numeriska värde, sammanställt av Allan Bennet, George Cecil Jones och Aleister Crowley, samtliga Adepter inom Golden Dawn. Men den text som är mest relevant för vår utläggning här är den mellersta och längsta texten - Liber 777. Detta är en sammaställning i tabellform av en mängd korrespondenser till Visdomens 32 Stigar (de 10 Sephiroth och de 22 Stigarna på Livets Träd), allt från gudomliga namn och färger till ädelsternar och rökelser, och en mängd andra associationer däremellan, allt mycket användbart för den aspirerande Golden Dawn-magikern.

Det sägs att Liber 777 egentligen till sin huvudsak ursprungligen sammanställdes av S.L. MacGregor Mahters (S.R.M.D. & D.D.C.F.) som en fullständig samling av de attribut som inom Golden Dawn-traditionen associeras med Livets Träd, men att denna sedan gavs ut under Crowleys namn. Det må vara hur som helst med den här saken men faktum är att korrespondens-tabellerna i Liber 777 följer Golden Dawn-traditionen till punkt och pricka; de är sålunda inte färgade av Crowleys egna personliga religion "Thelema" utan är den äldre traditionen trogen. I detta sammanhang är tabellerna för de fyra färgskalorna de som framför allt är viktiga för studierna, så som de förevisas i kolumnerna numrerade XV, XVI, XVII och XVIII. Detta är enligt mitt tycke den mest korrekta och ursprungliga framställningen av dessa skalor som har blivit publicerad.

Zalewski I är nog den bästa av Pat Zalewskis samlade verk, om man bortser från den opublicerade ”Ritual Commentaries” (vilket förvisso under några år gavs ut privat av författaren). Zalewski I är för en gång skull en mycket gott komplement till det material som presenteras i ”Rituals S, T, X, & Y” , även om den måste räknas till den ”apokryfiska” samlingen, bortsett från ”The Twelve Gates” vilket förevisar det enda dokument som är på den högsta nivån P.A.M., vilket föranleder att denna bok presenteras här.

Zalewski II innehåller en god samling och sammanfattning av Golden Dawns särskilda form av Hermetiska Qabalah. Författaren varvar citat från originaldokument med sina egna personliga utläggningar. Detta gör att boken knappast kan anses tillhöra den “kanoniska” litteraturen. Anledningen till varför jag har med denna ändå i denna utläggning är att föreläsningen om Shemahamphorash tillhörande Filosofus 4°=7°, som presenteras i Regardie II, kompletteras av det viktiga avsnittet som förklarar korrespondenserna för varje Ängel som styr 5° av Zodiaken (en halv dekad).

Zalewski III är den nyaste boken i denna samling och innehåller flera dokument som ursprungligen delades ut till en Inre Ordens Z.A.M. och Th.A.M. Några av dokumenten har dock blivit särledes stympade i redigeringen. Boken innehåller även ganska mycket nyproducerat material som har Pat Zalewski som upphovsmakare, vilket således utgör en samling ”apokryfier”. Dessutom har flera av originalillustrationerna färglagts efter hans eget huvud. Kvaliteten är således blandad och studenten bör anskaffa sig denna bok enbart med anledningen av dess ”kanoniska texter”, de flesta skrivna av S.L. MacGregor Mathers.

Särkilda anmärkningar att ta hänsyn till

I den följande uppställda katalogen över ordensdokument har jag inom parantes skrivit den referenslitteratur som är optimal för studierna enligt beskrivningarna ovan. Om en eller flera alternativ står med i en och samma referenshänvisning går det bra att använda endera av dem; kvaliteten är likvärdig mellan dem. Det finns dock några undantag där multipla referenshänvisningar kräver studier av flera eller samtliga för en optimal läsning, och dessa är enligt följande:

Studier av de s.k. “Knowledge Lectures” kräver tillgång till Regardie I & II, samt Torrens. Torrens presenterar enbart de första tre, saknar en och annan illustration och har gjort några egna ändringar i den språkliga presentationen, men innehåller detta oaktat ändå mer fullständig information i dessa enligt de ursprungliga versionerna som gavs till studenterna i Hermetic Order of the Golden Dawn pre 1900. Denna information avser i synnerhet astrologi i vilket Stella Matutina tog bort den mesta informationen, vilket avspeglas i de versioner som presenterar i Regardie I & II. När det gäller presentationen i Regardie I & II så följer dessa dock i övrigt föreläsningarna ordagrannt, även om Regardie I saknar någon illustration jämfört med II men är bättre strukturerad. När det gäller de fjärde och femte “Kunskapsföreläsningarna” (den sista även kallad “Azoth”) så är de presenterade i Regardie I & II hopplöst sammanblandade. Faktum är att föreläsningen kallad “Azoth” är ett senare tillägg av S.M.R.D. (MacGregor Mathers) och inte användes under den första tiden innan år 1900. För en mer korrekt återgivelse av “Azoth” bör studenten läsa Gilbert.

När det gäller studier av Shemahamphorash tillhörande Filosofus 4°=7° bör för en mer fullständig studie av denna text rubrikerna Shem ha-Mephoresh – the 72 fold Name, the 72 Names and their meanings och the Magical Images of the Decans i Regardie II (vol 3) läsas tillsammans med Names and Meanings of the 72 verses i Zalewski II.

När det gäller den viktiga studien av "Ritual W – Hodos Chamelionis", eller de fyra färgskalorna inom Golden Dawn, bör kolumnerna för dessa numrerade såsom XV (för Konungens Skala), XVI (för Drottningens), XVII (för Prinsens) och XVIII (för Prinsessans Skala) i Crowley användas tillsammans med den beskrivande texten i Regardie I eller II.

Avseende Rosekorsiskt Schack så finns det ingen väl presenterad version av “Ritual Y2 – The Awakening of the Abodes”, om man jämför med originaldokument. Den som presenteras i Regardie I kommer originalet närmast men verkar närmast vara en omskrivning utförd av Israel Regardie. Den text som skall motsvara Y2 i Regardie II är inte likt något originaldokument jag har läst, och jag misstänker att den är en modern skapelse i samma anda som samma boks version av S2, dvs. en helt ny text som inte har skrivits av en medlem av Orden och knappast kan hänföras till de ”kanoniska” skrifterna. I jämförelse med den senare framstår versionen i Regardie I som mer trogen originalet, och bitvis även ordagrann med denna, så pass att jag rekommenderar den för studier i denna kontext.

Yttre Orden (Golden Dawn)

0°=0°

  1. Ceremony of the Neophyte 0°=0° Grade (Regardie II, Torrens)
  2. Ceremony of the Equinox – S.M. (Regardie I & II)
  3. First Knowledge Lecture (Regardie I & II, Torrens)
  4. Meditation No. 1 (Regardie I & II)
  5. Lecture on the Pillars, av S.R.M.D. (Regardie I & II, Gilbert)
  6. Lecture on the Pillars, av Sub Spe (Regardie II)
  7. Lecture on the least amount of work actually necessary for the studies of the First Order Grades, av S.R.M.D. (Regardie II)

1°=10°

  1. Ceremony of the Zelator 1°=10° Grade (Regardie II, Torrens)
  2. Second Knowledge Lecture (Regardie I & II, Torrens)
  3. Meditation No. 2 (Regardie I & II)

2°=9°

  1. Ceremony of the 2°=9° Grade of Theoricus (Regardie II, Torrens)
  2. Third Knowledge Lecture (Regardie I & II, Torrens)
  3. Meditation No. 3 (Regardie I & II)

3°=8°

  1. Ceremony of the 3°=8° Grade of Practicus (Regardie II, Torrens)
  2. Fourth Knowledge Lecture (Regardie I & II)
  3. Meditation No. 4 (Regardie I & II)
  4. Lecture on Geomancy, av S.M.R.D. (Regardie I & II)
  5. Lecture “Notes on Geomancy” – A.O., av S.R.M.D. (Regardie II)
  6. Lecture on the general Guidance and Purification of the Soul, av S.M.R.D. (Regardie I & II)
  7. Lecture on the Tarot Trumps and their attribution to the Hebrew Alphabeth (Gilbert)
  8. Lecture “Notes on the Tarot”, av S.R.M.D. (Regardie I & II)
  9. Lecture on Garden of Eden before the Fall (Regardie I & II)

4°=7°

  1. Ceremony of the 4°=7° Grade of Philosophus (Regardie II, Torrens)
  2. Azoth Lecture (Gilbert)
  3. Meditation No. 5 (Regardie I & II)
  4. Lecture on Geomantic Talismans (Regardie II)
  5. Lecture on the Tree of Life in the Tarot (saknas)
  6. Lecture on Shemahamphorash, av S.M.R.D. (Regardie II, Zalewski II)
  7. Lecture on the Chaldean Oracles of Zoroaster (Westcott)
  8. Lecture on the Tribes of Israel and the Zodiacal Signs, av S.M.R.D. (Gilbert)
  9. Lecture on the Qliphoth of the Qabalah, av S.M.R.D. (Gilbert)
  10. Lecture “Introductory Paper on the Tattwas”, av Sub Spe (Regardie II)
  11. Lecture on Tattwas of the Eastern School (Regardie I & II)
  12. Lecture on Polygons and Polygrams (Regardie II)
  13. Lecture on Garden of Eden after the Fall (Regardie I & II)


Inre Orden (Ordo Rosae Rubeae et Aureae Crucis)

Portal

  1. Ritual of the Portal of the Vault of the Adepti – S.M. (Regardie I & II)
  2. On the work to be undertaken between Portal and 5°=6° S.M. (Regardie I & II)
  3. Meditation No. 6 (Regardie I & II)

5°=6°

N.A.M. & Z.A.M.

  1. Ceremony of the 5°=6° Grade of Adeptus Minor (Regardie I & II)
  2. The Book of the Tomb (Regardie II)
  3. Concerning the use of the Vault, av Finem Respice – S.M. (Regardie II)
  4. The Egyptian God-Forms of the Neophyte Grade (Regardie I & II)
  5. The Canopic Gods, av Sub Spe (Regardie I & II)
  6. Gods of Egypt and the Enochian Tablets, av A.P.S. (Regardie II)
  7. Ritual of the Rose Cross – S.M. (Regardie I & II)
  8. Introduction to Homer’s Golden Chain, av D.D.C.F. (Zalewski III)

Katalog över "Rituals" (N.A.M. och Z.A.M.)

A – General Orders (Regardie II)

B – Ritual of Pentagram (Regardie I & II)

C – Ritual of Hexagram (Regardie I & II)

D – Lotus wand (Regardie I & II)

E – Rose Cross (Regardie I & II)

F – Sigils from the Rose (Regardie I & II)

G – Five Implements (Regardie I & II)

H – Clavicula Tabularum Enochi or Tablet of Enoch (se denna A.O. version)

J – Obligation of the Adeptus Minor (saknas)

K – Consecration Ceremony of the Vault of the Adepti (Regardie I & II)

L – History lecture (King I)

M – Hermes Vision (Regardie I & II), Lineal Figures (Regardie II)

N – Tarot description (Regardie I & II)

O – Astronomic Tarot (Regardie I & II)

P – Tarot Star maps (Regardie I & II)

Q – Key to Tarot divination (Regardie I & II)

R – Tabulated Rules of Tarot (Regardie I & II)

S1 – Enochian Attributions by N.O.M. (Regardie II)

S2 – Enochian Attributions by Official (Regardie I)

T – Enochian Calls (Regardie II)

U – Microcosm (Regardie I & II)

W – Hodos Chamelionis (Regardie I, Crowley)

X – Pyramid Gods (Regardie II)

Y1 – Chess and Chaturanga, av N.O.M. och D.D.C.F. (Regardie II, Gilbert)

Y2 – Chess Formula and rules, av D.D.C.F. (Regardie I; se även denna A.O. version)

Z1 – Upon the Neophyte Ritual (Regardie I & II)

Z2 – Ceremonial Magic (Regardie I & II)

Z3 – Symbolism (Regardie I & II)

Katalog över "Flying Rolls" (N.A.M. och Z.A.M.)

  1. Warnings, av N.O.M. (King II)
  2. Purity and Will, av N.O.M., L.O. & S.S.D.D. (King II)
  3. Instructions, av N.O.M. (King II)
  4. A spirit vision, av S.S.D.D. & F (King II)
  5. Imagination, av Resurgam (King II)
  6. Note on Flying Roll No. II, av S.R.M.D. (King II)
  7. Material Alchemy, av S.A. (King II)
  8. Geometric Pentagram, av Anima Pura Sit (King II)
  9. Right and Left (Pillars), av N.O.M. (Regardie I & II)
  10. Self sacrifice, av D.D.C.F. (King II)
  11. Clairvoyance, av D.D.C.F. (King II)
  12. Telesmatic Images and Adonai, av D.D.C.F. (Regardie I & II)
  13. Secrecy and Hermetic Love, av S.S.D.D. (King II)
  14. Talismans and Flashing Tablets, av D.D.C.F. (Regardie I & II)
  15. Man and God, av N.O.M. (King II)
  16. Fama Fraternitatis (History of the Rosicrucian Order), av N.O.M. (King II)
  17. Vault Sides, av N.O.M. (Regardie II)
  18. Progess in the Order, av F.e.R. (King II)
  19. Aims and means of Adeptship, av N.O.M. (King II)
  20. Elementary View of Man (King II)
  21. Know thyself, av V.N.R. (King II)
  22. Free Will, av Q.L. (King II)
  23. Tatwic Visions, av V.N.R. (Regardie II)
  24. Horary Figures, av Resurgam (King II)
  25. Essay on Clairvoyance, av Sub Spe (King II)
  26. Planets and Tatwas, av D.D.C.F. (King II)
  27. Thurgia, av L.O. (King II)
  28. Use of Implements, av D.D.C.F. & N.O.M. (King II)
  29. Order as to 4 Lieutenants, av D.D.C.F. (King II)
  30. Skrying Rules, av D.D.C.F. (King II)
  31. Etheopic Letters, av V.N.R. & Ad.Maj. (King II)
  32. Theban Letters, av N.O.M. (King II)
  33. Enochian Square Visions, av Vigilate, F.e.R., Anima Pura Sit, Resurgam & Shemeber (Regardie I, King II)
  34. An Exorcism, av Sub Spe (King II)
  35. Notes on the Exordium in Z Ritual, av S.R.M.D. (Regardie I & II)
  36. On Skrying, av V.N.R. (Regardie I & II)
Th.A.M.
  1. Lamens and Examination for the Grade of Practicus Adeptus Minor, av S.R.M.D. (Regardie II)
  2. The Ring and the Disc with the working of the Tripod, av S.R.M.D. (Regardie II)
  3. The true system of Astrological Divination, av S.R.M.D. (Regardie II)
  4. The Diagram of the Table of Consecrated Bread: and the Exemplification of the 12 Signs or Gates of the Zodiac (Zalewski III)
  5. The Order of the Ritual of the Heptagram, av D.D.C.F. (Zalewski III)
  6. The Hermetic Cross: Diagram of the Table of Sacred Bread: The Twelve Signs or Gates of the Zodiac, av D.D.C.F. (Zalewski III)
  7. Descriptions of the Tarot Trumps, av Q.L. – S.M. (Regardie I & II)
  8. The Complete Explanation of the 1=10 Grade of Zelator, av D.D.C.F. (Zalewski III)

P.A.M.

  1. The Twelve Gates, av D.D.C.F. (Zalewski I)


Kommentarer

I de fall där det har saknats någon fullgod version i publicerad litteratur har jag länkat till en hemsida som presenterar dokumentet i pdf-format. Det mesta av det överiga materialet finns dessutom publicerat så gott som i sin helhet på internet och hemsidan The Golden Dawn Lectures. Webadministratören har desstutom haft den goda smaken att arrangera materialet på liknande sätt som jag har gjort ovan, för lättare referenser. Materialet på denna hemsida baserar sig i huvudsak på Regardie II och King II. Dock har dessa skannats in och en hel del typografiska fel krypit in som kan undvikas genom läsning av originallitteraturen. Överhuvudtaget bör alla seriösa studenter av Golden Dawn-traditionen bygga upp ett gediget bibliotek, och dessa titlar som jag har refererat till är en mycket god start på ett sådant och bör anses tillhöra kategorin ”nödvändig litteratur”.

Råd och vägledning i självstudier

Förteckningen ovan innehåller en hel del material som kan vara svårt att plöja igenom vid en första anblick. Min rekommendation är att angripa materialet så som det var tänkt från första början enligt 1888 års reformation, och följa den katalogisering som var vid bruk i Ordens studieplan från samma tid. För den solitära student som är seriöst intresserad av att studera och tillämpa detta material rekommenderar jag sålunda att studera det i gradordning dvs. med början på Neofytgraden, därefter Zelator, Theoricus, Practicus, osv.

Jag har delat in alla dokument som hör till en grad i nummerordning och så långt det har varit möjligt enligt den verkliga historiska katalogen. Läs dem i denna fallade nummerordning. Börja alltså med att läsa själva initiationsceremonin då den innehåller viktig information som ger vissa riktpunkter att utgå ifrån. Därefter de s.k. "knowledge lectures" för varje grad, vilket innehåller väl utvald information som bör läras in av studenten; denna information var ursprungligen avsedd att memoreras. Det följer även med en specifik meditation för varje grad. Denna kan också kontempleras då den ger viktiga hänvisningar för i vilken riktning, rent mentalt, man skall odla sitt tänkande för att utveckla sig i varje grad. Studera sist de olika s.k. "Side lectures" som följer med i följdordning. Ofta är de även praktiska instruktioner som följer med denna sista katergori, exempelvis för divination.

När det avser
5°=6° materialet rekommenderar jag att läsa texterna i den följdordning som jag har presenterat, med början på Adeptus Minorgradens initiatinsceremoni och alla föreläsningar som avser Gravvalvet till Frater C.R.C. (Christian Rosenkreutz), varefter du tar dig an Neofytgradens egyptiska gudagestalter, etc. Studera Ritualerna så som de presenteras i bokstavsordning och därefter "Flying Rolls" i sifferordning. Det är enklast att ta sig an materialet på detta okomplicerade sett, även om det upplevs något fragmenterat. Det är bra att studera de olika "ämnesområdena" i omgångar enligt denna metod. Innan du ger dig på materialet på nivå med Th.A.M. skall du har noggrannt studerat och även gjort praxis av allt material i N.A.M. och Z.A.M.

De av er som har frågor angående detta är även välkomna att skriva en kommentar efter essän om ni önskar få handledning i era studier. Om ni föredrar att ställa frågor till mig och få handledning privat så kan ni istället skriva och skicka era frågeställningar till
Sverige@Golden-Dawn.EU. Jag skall göra mitt bästa efter förmåga att besvara era inlägg och brev.

S.R.