Den gudomliga ambivalensen

o
Idag när jag läste en text av Gershom Scholem om Sabbateiansk Qablalah och Nathan av Gazas mystik så slår det mig hur mycket dessa teorier bekräftar mina tankar om Guds ambivalens inför skapelsen, så som jag tidigare har beskrivit den i min essä om den lilla döden. I denna text gjorde jag en jämförelse mellan Sigmund Freuds idéer om dödsdriften Thanathos och livsdriften Eros, och det växelspel som finns dem emellan, och Isaac Lurias för Qabalan oerhört viktiga teori om "kärlens splittrande" - om ondskans skapelse - de s.k. skalen eller Qlippoth.

Denna skingring sägs av Luria ha skett under den första skapelsen, det rike som associeras med Esaus släkt vilka "voro de konungar som regerade i Edoms land, innan ännu någon israelitisk konung var konung där" (1 Mos. 36:31). Detta är det rike som ruinerades på grund av att Gud tillämpade sin stränga princip - Geburah - i övermåtta mot de edomitiska konungarna. Därför kunde de inte leva. Enligt Moses de Léon, författaren eller redaktören av Sefer Zohar vilket levde tre sekel innan Isaac Luria, förgörde Gud detta rike genom att inledningsvis i skapelseprocessen endast bruka Geburah, vilket skapade en obalans i detta Sefirah. Endast genom att balansera ut Geburah med Chesed anser de Léon att världen kan existera. Isaac Luria i sin tur använde sig av denna gamla doktrin och jämställde "kärldens krossande" med de edomitiska konungarnas död. Detta skeende förevisas även i Tarottrumfen Nr. 16 - Det Fallande Tornet (korresponderande med Planeten Mars).

o

©Tomas Stacewicz

Isaac Luria ansåg att de edomitiska konungarnas död (vilket förevisas genom de två figurerna som kastas ur Tornet) blev ett faktum eftersom det saknades en harmoni mellan de maskulina och feminina aspekterna av Sefiroth. Närmare bestämt var det feminina och passiva Sefirat Geburah (stränghet) - vilket korresponderas med Mars - oförmöget eller ovilligt att emottaga närmadet hos det maskulina och aktiva Sefirat Chesed (nåd). När ljuset strålade ut från Adam Kadmons ögon (blixten som spränger tornet) splittrades då Sefirotens kärl och ljuset som innehölls i dessa splittrades i sin tur till gnistor vilket föll ner och fångades i de demoniska Qlippoth eller skalen, de ondskefulla krafter som skapades ur resterna av Edoms konungar. När detta skedde kastades allt i ett kaos och ljuset hos Adam Kadmon drogs tillbaka och hela skapelsen avstannade. Därefter sände Adam Kadmon ut ett andra ljus ur Ain-Sof för att förhindra detta kaos i världen att sprida sig vidare i ett försök att återskapa det som hade förstörts. Men det var för sent att rädda Malkuth - riket - vår fysiska tillvaro, som nu utgörs av en blandning av de gudomiga gnistorna (ljuset) och de demoniska skalen (mörkret).

Jag har genom årens lopp funderat över varför denna katastrof överhuvudtaget kunde ske. Det står i Talmud att Gud skapade flera världar innan han blev nöjd med den som vi har att tampas med idag. Men varför, frågar jag mig, skulle han behöva det? Var han måhända oerfaren och behövde lite övning innan han till slut fick till det? Är inte detta ett uttryck för att vi människor projicerar våra egna tillkortakommanden på Gud? Såsom den antinomianist jag är anser jag dock att Talmud och andra exoteriska uttydelser av Toran utgör ett hinder för vår försåelse av Guds sanna natur, ty de är inga heliga böcker. Istället anser jag att en introspektion av oss själva, av vad som döljer sig i vårt omedvetna, måhända kan ge oss ett närmare svar på dessa problem. I detta har jag själv bl.a. tagit hjälp av psykoanalysen.

När jag studerar psykoanalysens driftsteori ser jag en Skapare framträda som hyser ambivalens inför sin skapelse och skapelseakt. Denna ambivalens har föranlett den dialektiska dualism i Livets Träd som symboliseras av de båda Pelarna. En av dem (den Svarta) vill ständigt begränsa eller omintetgöra den utflödande kraften och den andra (den Vita) vill i evighet uttrycka skapelseaktens kreativitet obehindrat. I denna Guds ambivalens har vi svaret till "skalens krossande" eftersom strängheten - Geburah - för ett ögonblick tillskanskade sig ett övertag mitt i skapelseakten och tillintetgjorde den första världen (Edom). I sin ånger fullbordade Gud skapelsen genom ett andra utflöde av L.V.X. i syfte att skapa en ny värld (Israel). Men denna ursprungliga ambivalens har satt sina oundvikligt spår i världen genom den splittrande principen - ondskans princip - den princip hos Gud som egentligen önskar få skapelsen - makrokosmen - ogjord, ty splittringen leder till utplåning och ytterst ett slutgiltigt återdragande tillbaka i Ain-Sof, på samma sätt som Tanathos inom psykoanalysen strävar efter att få människans - mikrokosmens - existens ogjord och återbördad till den paradisiska tillvaron av passivitet, negativitet, Ain-Sof.

Det glädjer mig då att jag i Nathan av Gazas utläggning och utveckling av Isaac Lurias skapelseberättelse ser ett nytt element i Qabalah som helt bekräftar mina tanker; jag har sålunda inte alls kommit med något nytt egentligen utan snarare sett något arketypiskt mönster som är genomgående i de flesta mysterietraditioner.

Enligt Gershom Scholem följer Nathan den Lurianska doktrinen om tzimtzum - återdragelsen av det oändliga ljuset för att skapa en ändlig rymd för en värld att skapas i - men lägger till en kvalitet till den ursprunglige skaparguden Ain-Sof - ambivalensen! Redan i det oändliga ljuset - vilket mer korrekt måste vara en hänvisning till Ain-Sof-Aur - finns det en dubbelnatur, det "tankfulla ljuset" och det "tanklösa ljuset". Det förra omfattar allt som är inriktat mot den kreativa impulsen medan det senare strävar efter att bibehålla det gränslösa tillståndet innan tzimtzum och sålunda motsätter sig skapelsen. Detta "ljus" är "tanklöst" eftersom det saknar föreställningen om en skapelse. Själva tzimtzum - som ur kaos (det ursprungliga "tomrummet" fyllt av "urmateria") skapade kosmos - ägde rum inuti det "tankfulla ljuset", vilket gjorde det medvetet om sin skapande intention och därigenom emanerade sitt ljus (L.V.X.) till den ursprungliga rymden, tehiru; den första monaden Kether. Men i samband med detta drogs även det "tanklösa ljuset" med in i skapelseprocessen, även om den inte tog en aktiv del i skapelsen, och genom sin begränsande natur försökte förhindra den. Detta skapade en dialektik mellan en positivt skapande kraft och en positivt fientlig och destruktiv kraft. Det "tanklösa ljuset" är dock inte ondskefullt i sig men får denna roll tilldelad i sin iver att motsätta sig något annat tillstånd än Ain-Sof, och strävar sålunda att förgöra det Livsträd som skapas av det "tankfulla ljuset". Därefter följer en till den Lurianska Qabalah trogen skapelse. Det är alltså i nivå med Geburah, den Svarta Pelaren, som skapelsen skingras och Qlippoth skapas.

Enligt Nathan av Gazas filosofi är endast den övre delen av Livets Träd uppfyllt av det "tankfulla ljuset" medan den nedre hälften tillhör "den stora avgrundens djup". Det "tanklösa ljuset" har här givit upphov till "den andra sidan" - sitra ahra - ett avgrundens träd som utgörs av Qlippoth, de söndrande krafter som har satt sig att förgöra det som det "tankfulla ljuset" har skapat. Nathan talar här om krafter som kan liknas vid "ormar som dväljes i den stora avgrunden".

I detta kan jag se många paralleller till den Qabalah som omfattar Golden Dawn-traditionen. Först och främst dialektiken mellan den Svarta Pelaren och den Vita Pelaren - Jakin och Boas. För det andra i doktrinen om Syndafallet som sammanfattas mycket väl i följande illustration, vilket hör hemma hos Filosofus 4°=7° Graden, kallad Edens Lustgård efter Syndafallet.

Edens Lustgård efter Syndafallet

Enligt Golden Dawn beskriver myten om Syndafallet och Edens Lustgård processen som leder till "kärlens skingrande". Observera att illustrationen är en variant på Livets Träd men endast innehåller de lägsta sju Sefiroth och Daath (vilket markerar korsets mitt). Observera att den Röda Draken - Leviathan - har stigit upp och omfattar dessa åtta sfärerer. Liksom i Nathan av Gazas beskrivning är det endast den högsta delen av Livets Träd, den som symboliseras av den stora cirkeln med tre mindre cirklar, som inte är ansatt av Drakens angrepp, ty den skyddas av de fyra Keruberna (över Elementen) och det Ljungade Svärdet som Gud satte för att skydda Lustgården, eller som det står i Genesis:

Och Jehovah Elohim drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka vägen till Livets Träd. (1 Mos. 3:24)

Detta flammande svärd markerar också "avgrunden" på Livets Träd, vilket erinrar om den avgrund som beskrivs av Nathan av Gaza. Sålunda kan vi se att Nathans "ormar" som "dväljes i avgrunden" hänvisar till de åtta ringlande halsarna hos den Röda Draken på denna illustration, vars åtta huvuden och edomitiska kronor bildar Sitra Ahra. Sålunda är vi alla fångade i Sitra Ahras grepp i vår jordiska och psykiska tillvaro, ty dessa nivåer inom människan - mikrokosmen - tillhör Nefesh (den animaliska Qabalistiska själen; detet) och Ruah (den förnuftiga och moraliska Qabalistiska själen; jaget och överjaget).

Nathan av Gaza har dock utvecklat sin egen återställelse-teologi. Enligt honom är det endast de högsta Sefiroth eller Den Gudomliga Triaden - i illustrationen symboliserade av kvinnan som vänder sig bort (Binah), den skäggige mannen (Chokmah) och kronan (Kether) - som kan upprätthållas av människornas tikkun (återställelsearbete). Nathan menar att skapelsen under avgrunden är i ett hopplöst tillstånd som endast kan återställas av en Messiasfigur. Detta är en hänvisning till Den Nye Adam i Golden Dawns filosofi, som sägs kunna återta sin tron i Tifareth och härska med sin Järnspira. Detta är en referens till 12:e Kapitlet, verserna 1-5, i Johannes Uppenbarelse som lyder:

Och ett stort tecken visade sig i himmelen: där syntes en kvinna, som hade solen till sin klädnad och månen under sina fötter, och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon var havande och ropade i barnsnöd och födslovånda. Ännu ett annat tecken visade sig i himmelen: där syntes en stor röd drake, som hade sju huvuden och tio horn, och på sina huvuden sju kronor. Och hans stjärt drog med sig tredjedelen av himmelens stjärnor och kastade den ned på jorden. Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, ty han ville uppsluka hennes barn, när hon hade fött det. Och hon födde ett gossebarn, som en gång skall styra alla folk med järnspira. Men hennes barn blev uppryckt till Gud och till hans tron.

Apokalypsens kvinna är även förevisad på Tarottrumfen Nr. 4 - Kejsarinnan (korresponderande med Planeten Venus). Observera kransen med 12 stjärnor och månen vid kvinnans fötter, vilket är en tydlig hänvisning till Upp. 12:1. Staven hon håller i skall än gång ärvas av hennes son som hon är havande med (observera magen under klänningen). Genom detta kort associeras kvinnan med Venus, makan till Mars.

©Tomas Stacewicz

o

Låt läsaren nu erinra sig vad som sades ovan om att det är den martiala kraften som orsakar kärlens skingrande och därför är ondskans ursprung. Det är Mars' princip och dess stränghet som är den splittrande principen på Livets Träd. Mars härstammar alltså ur det "tanklösa ljuset". Messias är sålunda avkomman till det "tanklösa ljuset" (Mars) och det "tankfulla ljuset" (Venus). Dessa två Planeter är dock representanter för de båda motstridiga krafterna på en nivå under Avgrunden. Ovanför Avgrunden, där polariteterna är omväxlade, är de istället representerade av det faderliga Chokmah (Visdomen) och det moderliga Binah (Förståelsen) - Abba respektive Aima (Elohim), det "tankfulla" respektive "tanklösa" L.V.X. På den här nivån råder det jämvikt och obalansen är ännu inte ett faktum. Tillsammans avlar de den skapta världen under Avgrunden men också dess förlösare - Messias - som kan sägas representeras av Daath (Kunskapen). Daath är både involverat i Syndafallet men är samtidigt också dess högsta punkt och är förmedlaren mellan Den Gudomliga Triaden och det fallna universum.

Enligt Nathan av Gaza står Messias ovanför lagen Torah och kan inte bedömas utifrån de gänse moraliska kriterierna om vad som gott och ont är. Såsom förlösare av den fallna världen, och den förbindande länken mellan det som är ovanför och det som är nedanför Avgrunden, måste han också vara en del av dess fallna tillstånd. Nathan menar att liksom alla andra själar utgörs Messias själ av både det "tanklösa ljuset" och det "tankfulla ljuset". I sin mission renar han och förlöser de fallna, men han blir i processen själv oren och fallen. Messias är således någonting som värden aldrig har skådat i det att han måste följa sin egen lag, vilket utgör den återställda världens nya lag. Han är enligt Nathan "den heliga ormen" som underkuvar "avgrundens ormar", vilket erinrar om den numeriska överensstämmelsen mellan ordet mashi'ah (den smorde) och nahash (ormen).

o

Qabalahs sätt att se på sexuella polariteter är dock mycket invecklat. Varje Sefirah kan både vara aktivt eller passivt, givande eller mottagande, maskulint eller feminint. Detta beror på att skapelsen av Livets Träd går i en rak linje (alternativt i formen av en flammande blixt beroende på hur man stället upp och arrangerar de 10 Sefiroth); Sefiroten skapas i en succession och varje Sefirah är först mottagande (feminin) och därefter givande (maskulin) när det låter det skapande ljuset (L.V.X.) flöda ner mot nästa Sefirah under sig, etc. Binah - Aima Elohim och tillika Apokalypsens Kvinna - är således den kraft i kosmos som är den skapande kraften i det att hon är den kosmiska livmodern i vilket livet frodas och växer efter att den har blivit impregnerad av den gudomliga Fadern Abba. Fadern (Chokmah) är den skapande och dynamiska kraften i sin fria form som måste begränsas av Modern (Binah) i sin livmoder för att världen skall kunna få gestalt.

o

Så utifrån en synvinkel är de båda förlädrarna själva grogrunden för skapelsen och båda positiva krafter, men utifrån en annat perspektiv är de tillika fröet till dess förgörelse; den dynamiska maskulina kraften kan bli för intensiv och då överhetta systemet och bränna ut det, på samma sätt som Solens strålar både kan befrukta marken men också bränna den till en öken, medan den statiska feminina kraften kan bli för begränsande och hindra den progressiva utvecklingen genom de hinder som den ställer upp. Såsom Chokmah - vilket associeras med Chiah (liv) - hänförs och är roten till den vita Pelaren och Livsdriften Eros är Binah roten till den svarta Pelaren och Dödsdriften Thanathos. Geburah (strängheten) - Mars - är den princip som är central på den svarta Pelaren och står i ett diagonalt och motsatt förhållande till Netzach (segern) - Venus - som utgör självaste basen i den vita Pelaren. Som läsaren ser växlar polariterna plats utmed de båda Pelarna under sin färd längs ner för Livets Träd längs den flammande blixtens väg.

Den flammande blixtens väg

I Johannes Uppenbarelse är således denna feminina gudomliga kraft både Apokalypsens Kvinna - Messias Moder - såväl som hon är den heliga Skökan - Babylon (Babalon) - som rider på Vilddjuret eller Den Röda Draken. Hon är således den kraft som föder fram såväl som slukar sin avkomma; en mycket god metafor för livmoderns ambivalenta laddning såsom i Livsdriftens och Dödsdriftens tjänst. Såsom Babylon är hon en reflektion av Lilith, den feminina gudomliga kraft som revolterar mot skapelsen i Drakens gestalt. Som Eva är hon en lägre aspekt av Apokalypsens Kvinna som står hotad inför Drakens hotande gap (se Upp. 12:4); i illustrationen över Edens Lustgård efter Syndafallet är kvinnan Eva som har sjunkit ner i Sitra Ahra (cirkeln med sju mindre cirklar) och är i Drakens omedelbara våld. Men i gestalt av Apokalypsens Kvinna - den gudomliga istället för den mänskliga modern - är hon ovanför Avgrunden och här framför allt en metafor för den goda kreativa kraften; frukbarheten i skapelsen. Hon är även en hänvisning till den högsta av de Qabalistiska Själarna Neshemah (den gudomliga anden; det högre Jaget). Hennes rättmätiga plats hos människan - mikrokosmen - är i Den Gudomliga Triaden ovanför avgrunden och Daath. Det är den princip inom oss som aldrig kan bli befläckat av synd (på grund av det ljungande svärdet). Hon förevisas i sin helhet (och återkopplar till Upp. 12:1) i det diagram om Edens Lustgård som föregår det ovan.

Aima Elohim

Jag har skrivit en tidigare essä om denna Gudinnakraft, inom Qabalah kallad Aima Elohim, där läsaren kan få mer information om så önskas. Kort kan det här nämnas att det finns en klar koppling mellan all denna symbolik och den senare inkarnationen av den Sabbateiska rörelsen i Polen som leddes av Jacob Frank. Det är alltså denna mycket exalterade symbol för Gud - denna gudomliga feminina skaparkraft - som föder Messias, människosonen, för att återställa skapelsen till sitt tänkta tillstånd. Denna process symboliseras av Jesu passionsdrama och korsfästelse. Observera att Drakens huvuden har släppt taget om de sju Sefiroth och Daath i illustrationen nedan (hämtad från Adeptus Minor 5°=6° Graden). Detta är en symbol för Ormkraftens balanserande och sublimering från Malkuth (där den dväljes som den Röda Draken) och upp till Kronan (Kether) som kröner krucifixet.

Återställelsen

Nathan av Gazas beskrivning är dock av en kosmisk karaktär som avser en återställelse av makrokosmen, vilket kräver en messiansk figur. Men inom människan - mikrokosmen - är denna återställelse möjligt genom invigning. Hela denna process sammanfattas genom hela Golden Dawns Yttre Orden och krönes av aspirantens inträde till den Inre Orden, men i synnerhet uttrycks denna genom Golden Dawns Grader Practicus 3°=8°, Filosofus 4°=7° och Adeptus Minor 5°=6°; den korsfäste Messias i illustrationen ovan är en symbol för den återställde Adepten. Men jag är också övertygad om att en makrokosmisk tikkun ha-ohlam är möjligt genom denna form av invigning då Adepten även påverkar makrokosmiska plan genom den heliga Teurgin som syftar till att förena mikro- med makrokosmos, som ett led i Det Stora Verket.

S.R.