En Qabalistisk tolkning av överjaget och idealjaget

o

Jag har under ett flertal år funderat en hel del kring det psykoanalytiska begreppet "överjag", vilket inte får förväxlas med det transpersonella och esoteriska begreppet "Högre Jag" eller det Jungianska begreppet "Självet". Enligt Sigmund Freud utgörs överjaget av den i det individuella psyket introjicerade moralen som är förhärskande i den samtida kulturen. Enligt Freud representeras den ofta av "faderns lag" och uppkommer som ett led i det s.k. "oidipus komplexet". Genom barnets fruktan för faderns straffande hållning, i pojkens fall uttryckt genom ett "kastrationskomplex", drar det tillbaka sin libidinösa affektion för modern och accepterar fadern som rival och auktoritet. Genom denna acceptans introjiceras fadern och bildar överjaget. Detta är den positiva lösningen på oidipalkonflikten, enligt Freud.

Överjaget är dock och därigenom en mycket sträng och straffande princip. I drömmar sägs den representeras av poliser, myndighetspersoner, domstolar, etc., vilket säger en hel del om dess förhållande till jaget. Överjaget kan vidare betraktas som en antites till detet (sätet för våra drifter). Det är således överjaget som tillser att detet inte får komma till fritt uttryck. I detta (för)manas jaget av överjaget att hålla detet i schack. För fruktan av överjagets straff väcks en ångest inom jaget, den del av psyket som utgör vår identitet och realitetsprövande instans, vilket mobiliserar olika försvarsmekanismer gentemot driftsuttrycket. I förhållande till överjagets förmaningar använder jaget sig av bortträngningen av drifterna som främsta redskap för att skydda sig från ångest.

Jaget upplever således överjaget som en överskuggande högre och auktoritär instans, såsom en aristokrat eller konung i psyket med jaget som dess ödmjuke tjänare. I en annan metafor kan vi likna överjaget vid en svavelosande präst som förmanar det förtappade och syndande jaget. Freud ansåg nämligen att överjaget även representerade religiösa förställningar om Gud. I sin bok Totem och Tabu överför Freud hela oidipuskomplexet till en socialantropologisk tolkning av den mänskliga kulturens uppkomst och religionens tillblivelse. I den mänskliga urhordens gryning dräpte sönerna enligt Freud sin tyranniske fader (alfahannen) och intog hans plats. Men den djupa skuld som följde på detta illdåd medförde att lagar institutionaliserades och fadern introjicerades i överjaget. Snart intog den dräpte fadern sin nya roll såsom Gud Fadern, vilket nu vördades och tillbads. Sålunda, anser Freud, har gudstron sin grund i en projektion av överjaget på en yttre allsmakt. Häri, anser han, har de monoteistiska och patriarkala religionerna sin grogrund.

Jag tror att Freud har en poäng här eftersom den gudsbild som hyses av det stora flertalet männsikor och av världsreligionerna i mina ögon är en falsk bild, en schimär. Sålunda har det mänskliga psyket en förmåga till att projicera en inre föresällning om Gud. I mina ögon utgörs denna projicerade gudsbild av demiurgen; detta är tankar som jag har utvecklat i en tidigare essä. Det är intressant i denna kontext att i dessa gnostiska referenser notera demiurgens namn, som i vissa hebreiska traditioner är "Samael". Detta är den ärkeängel som enligt en äldre Qabalistisk tradition associeras med det Sefirah på "Livets Träd" som kallas Geburah. Således, i ljuset av psykoanalysen, kan man överfört i en Qabalistisk-gnostisk förklaringsmodell anse Geburah vara symbolen för demiurgen och överjaget.

Det är därför lätt att förstå att människan låter överjaget ta denna roll i psyket, vilket ursurperar den tron som rättmätigt tillhör det transpersonella Självet eller Högre Jaget. Jaget är å andra sidan benäget i sin (guds)fruktan att tillbedja denna falska bildstod. Men man behöver inte vara religiös för att upphöja överjaget till en överordnad princip inom sig. Även hos en inbiten ateist får överjaget på ett naturligt sätt denna eleverade ställning i psyket vilket, är jag övertygad om, föranledde Freud att mynta ordet överjag.

Detta förhållande har alltså lett mig till att associera överjaget med Geburah, "stränghet", vilket har givit den svarta Pelaren sitt namn. Detta Sefirah kallas också Patchad, "fruktan", vilket erinrar om dess ångestskapande funktion. Samtidigt har jag tidigt identifierat en annan högre princip som jag personligen kallar "idealjaget" och associerar med Chesed, "nåden", vilket på samma sätt har givit den vita Pelaren sitt namn. Liksom överjaget är en hämmande princip är idealjaget en uppmuntrande instans i psyket som försöker att lyfta jaget och karaktären till högre och ädlare nivåer.

Livets Träd

Överjaget och ideljaget är samtidigt varandras motsatser men också två sidor av samma mynt. Överjaget säger åt oss vad vi inte får göra, vad som är tabu, medan idealjaget uppmuntrar oss att utföra handlingar som vi borde göra och som står till motsats till det som är tabubelagt. I en grov generalisering kan man således se överjaget som den moraliska instansen och idealjaget såsom den etiska. Liksom överjaget representerar det som vi inte vill vara - det som påminner oss om vad vi inte får göra - så representerar idealjaget allt som vi strävar efter att vara och bli, det som vi skulle vilja vara.

Inom Qabalah pratar man även om att människan är under överseende av en ängel som sitter vid hennes vänstra axel och en djävul som sitter vid hennes högra. Detta motsvarar exakt sätet för Geburah och Chesed på mikrokosmen, och kan i sin tur överföras till överjaget (djävulen) och idealjaget (ängeln). Djävulen i det här avseendet måste hänföras till den gammaltestamentliga betydelsen av "Satan", som enligt Jobs Bok är "åklagaren" och på uppdrag av Gud (som en av "Guds söner"). Se även illustrationen som inleder denna essä.

Överfört till Golden Dawn representeras dessa två motstridiga principer av Samael (överjaget) och Metatron (idealjaget), så som de framställs i Zelator 1°=10° Graden. De symboliserar respektive Stränghetens (mörkrets) och Nådens (ljusets) vägar. Tillsammans överses de av Sandalfon, Den Helige Skyddsängeln eller Högre Jaget, placerad i Daath på Livets Träd (vilket har sin plats strax under den högsta och Gudomliga Triaden), och utgör en del av den gudomliga Qabalistiska själen Neshamah. Men överjaget (Geburah) och idealjaget (Chesed) bildar också en syntes i jaget eller kandidaten i Zelatorceremonin, vilket placeras i Tifareth. Sålunda bildar de tillsammans det "etiska triaden" på Livets Träd, beläget strax under Daath.

Den etiska triaden

De mystiska bokstäverna i illustrationen är hebreiska och läser i Sefirah Nr. 4 Gedulah (GDVLH), "härlighet" (vilket är ett alternativt namn på Chesed), i Nr. 5 Geburah (GBVRH) och Nr. 6 Tifareth (TPARTh). Triadens traditionella beteckning såsom "etisk" hänför den till den moraliska funktionen inom psyket (Ruah; den förnuftiga själen i Qabalah), dvs. över- och idealjaget. Inom psykoanalysen och Qabalah associeras överjaget därför med samvetet.

Jaget (Tifareth) är den medlande principen mellan över- och idealjaget. Men det har även en medlande funktion mellan dessa och "detet", den funktion inom psykoanalysen som hänförs till driftslivet, vilket i Qabalah kallas Nefesh (den vitala själen). Man kan alltså säga att jaget är "inklämt" mellan detet och överjaget, vilket ofta kan vara överväldigande. Neuros orsakas generellt sett av ett för starkt överjag på detets bekostnad. Å andra sidan utgör ett försvagat överjag, ofta i kombination med ett generellt försvagat jag (en förvagad etisk triad), ett tecken på en s.k. "tidig störning", dvs. preoidipal "borderline" störning. Jag är således övertygad om att psykisk hälsa befrämjas av ett starkt jag som lyckas syntetisera de två motstridiga krafterna i denna triad och skapa en enhet mellan tesen, antitesen och syntesen; dualismen mellan jag och överjag, och mellan överjag och idealjag, ger upphovet till den patologiska ursurpation av tronen som rättmätigt tillhör Det Högre Jaget i Daath.

När jag nu studerar psykoanalysen så ser jag delvis en bekräftelse på mina funderingar. Även Freud nämner ett idealjag vid sidan av överjaget. Faktum är att han myntade ordet "idealjag" många år innan han uppfann begreppet "överjag". När han senare skapade den strukturella modellen av ett det, ett jag och ett överjag (vilket på många punkter ersatter och kompletterar den tidigare indelningen mellan ett omedvetet, förmedvetet och medvetet) så blandade han hopplöst ihop begreppen "idealjag" och "överjag" så att det ena blev synomymt med det andra. Men jag får ändå en känsla när jag läser Freud, att han ändå ansåg dem vara av två olika kvaliteter. Han utvecklar dock inte detta alls utan lämnar en hel del obesvarade frågor efter sig.

Allt detta hör också samman med Freuds teorier om dödsdriften (Thanathos) kontra livsdriften (Eros), vilket han skapade ungefär samtidigt med sin senare strukturella modell. Jag har tidigare skrivit om detta och dess fruktbara relation till Qabalah i mina två tidigare essärer om den lilla döden och den gudomliga ambivalensen. Jag rekommenderar läsaren att läsa igenom dessa för att fördjupa sin försåelse av denna essä och hur jag tänker. På ett sett utgör dessa tre essäer en triad som bör studeras tillsammans.

Men för att återgå till Sigmund Freud och hans mycket intressanta och högst kontroversiella tankemodell, vilket även var för mycket för flera av Freuds egna lärjungar, associerade han lite grovt detet med livsdriften och överjaget med dödsdriften. Detta tycker jag är mycket intressanta, om än ofullständiga, tankar. Detet, inom Qabalah den vitala själen (Nefesh) har en naturligt förhållande till livet och Eros, men samtidigt innehåller den inom sig även självaste grundvalen för dödsdriften, den kraft som hindrar utvecklingen och som genom (o)lustprincipen manar drifterna till sin omedelbara tillfredsställelse för att släcka ut dem. Freud menar även att överjaget tjänar detet, är en utväxt av det, och till största del arbetar i det omedvetna. Överjaget är alltså detets motståndare men samtidigt också dess tjänare; den motarbetar detets livskraft och tjänar dess destruktiva dödstendenser till utslocknande.

Inom psyket utgör överjaget den hindrande och hämmande principen. Den melankoniske karaktären är under dess tyranniska och förtryckande herravälde. Den mest extrema formen av ett överjag, i dess självdestruktiva gestalt, är den som helt föraktar jaget och som manar det till självutplåning. Sålunda, anser Freud, är det överjaget - den överväldigande känslan av skuld - som manar och leder melankonikern till självmord. Här ser vi sålunda ett tydligt exempel på att överjaget de facto tjänar dödsdriften.

Men jag vill utveckla detta vidare. Jag anser nämligen att idealjaget tjänar livsdriften, Eros. Detta förstärks av dess association med Gedulah och Chesed, "härlighet" och "nåd". Det är den princip inom oss som erkänner våra svagheter och misstag men som samtidigt förlåter oss och manar oss till att göra bättring och bot. Således tjänar även idealjaget detet, i dess Eros-funktion, och manar det att transcendera sitt naturliga stadium och till att förädla sig, under jagets ledning.

När jag idag för första gången läser om psykoanalytikern James Stracheys idéer så ser jag en teoretiker som ser överjaget och jagidealet som olika principer inom psyket. Enligt Strachey är det överjaget som står för motståndet i terapin, den princip som inte vill se något tillfrisknande. Denna syn delar han med de flesta analytiker, inklusive Freud. Det som är unikt för Strachey är att analysanden å andra sidan kan introjicera terapeuten till sitt idealjag, och därigenom skapa ett status quo mellan överjaget och idealjaget. Sålunda, tolkar jag det som, representerar överjaget den onde föräldern (oftast fadern), den som ställer villkor för sin kärlek och är dömande, medan idealjaget representerar den goda föräldern (oftast modern), den villkorslösa och förlåtande kärleken. I ett objektrelationsteoretiskt perspektiv introjiceras alltså fadern (eller det onda bröstet) till överjaget medan modern upphöjs till idealjaget inom oss.

Återigen har vi här ett gott exempel på hur Qabalah kan hjälpa studenten att bättre förstå psykoanalysen, och omvänt hur studier av psykoanalys kan hjälpa den esoteriske studenten att förstå Qabalah bättre; de två tankemodellerna och idétraditionerna berikar alltså varandra och framträder som tydligare i ljuset av varandra.

Jag är övertygad om att Sigmund Freud såsom jude var påverkad, antingen medvetet eller omedvetet, av en äldre judisk mysterietradition. Det är dock så att den judiska mystiken - Qabalah - på ett helt annat sätt är integrerat med sin exoteriska religion, vilket kan jämföras med situationen i österlandet. Detta skiljer sig helt från situationen inom den kristna världen. Således finns det troligtvis en idétradition inom den judiska kulturen (måhända bland den judiska intelligentian) som är influerad av Qabalah; man behöver således inte vara invigd inom "traditionen" för att vara en bärare av dess tanketradition eftersom mystiken utgör en integrerad del av den judiska kulturtraditionen. Jag tror att det är dessa spår man kan se inom psykoanalysen, vilket gör den till ett ypperligt studieobjekt för den seriösa esoteriske studenten.

S.R.