I denna essä vill jag göra en liten utforskning angående den eventuella kopplingen mellan Rosenkorstraditionen (R+C) och Martinismen, och försöka utröna om det existerar en sådan traditionellt eller om det snarare är en relativt sentida konstruktion som ej har någon grund i Rosenkorsets äldre historia – pre anno reformatio 1888. Uppenbart är det i vissa kretsar en populär uppfattning att en sådan tidig koppling existerar, föreställningen om att Martinismen är en form av Rosenkorsisk tradition. Jag vill dock ifrågasätta det självklara i detta påstående.
Låt mig dock klargöra från första början att jag personligen har en mycket dålig kunskap om Martinismen, rent akademiskt. Jag är inte heller invigd i dess mysterier; jag är sålunda ej någon Martinist. Jag har inte tillgång till någon muntlig tradition som på något sätt skulle kunna bekräfta dess eventuella äldre historiska Rosenkorsiska förbindelser eller ursprung. Så med detta vill jag säga att jag inte på något sätt kan eller har rätt att hävda Martinismens brist på släktskap med något Rosenkorsiskt – vad jag vill säga är att jag är skeptisk till denna uppfattning utifrån de kunskaper jag de facto har om Rosenkorstraditionen såsom Frater Rosae Crucis. Det finns inget utifrån den faktiska Rosenkorstraditionen som hävdar att Martinismen är besläktad med denna. Sålunda är det ett påstående som har sitt ursprung hos Martinisterna själva; bevisbördan faller på dem att bevisa denna koppling.
Låt oss då kort granska vad denna Martinism nu är för något, och om det överhuvudtaget kan finnas en grund för dess eventuella koppling till R+C. Det hela började med L'Orde des Chevaliers Maçons Élus Cohens de l'Univers, ("Frimureriska Riddares och Universums Utvalda Prästers Orden"), förkortat till Élus Cohen ("Utvalda Präster"; Cohen kommer ur ordet "Cohanim", det hebreiska namnet på den högsta präst-klassen i Jerusalems Tempel), vilket grundades 1761 av den franske frimuraren, esoterikern och kabbalisten Martinèz de Pasqually (c. 1727-1774).
Henrik Bogdan räknar i sin From Darkness to Light: Western Esoteric Rituals of Initiation (en doktorsavhandling på Göteborgs Universitet från 2003) Èlus Cohen till det "esoteriska" högregradssystemet inom Frimureriet. Men å andra sidan så räknar han även in Gold- und Rosenkreutz Orden till samma kategori. Èlus Cohen delade dock in sina grader i tre grupper varav den första bestod av de klassiska tre "Craft" graderna i Frimureriet. Den andra klassen av grader hade en frimurerisk anknytning, medan den sista klassen hade rent teurgiskt innehåll. Det verkar som om Èlus Cohen har drag av den Skotska högregradsriten (Ecossais), i vilket Pasqually med största sannolikhet var invigd i.
Låt oss då kort granska vad denna Martinism nu är för något, och om det överhuvudtaget kan finnas en grund för dess eventuella koppling till R+C. Det hela började med L'Orde des Chevaliers Maçons Élus Cohens de l'Univers, ("Frimureriska Riddares och Universums Utvalda Prästers Orden"), förkortat till Élus Cohen ("Utvalda Präster"; Cohen kommer ur ordet "Cohanim", det hebreiska namnet på den högsta präst-klassen i Jerusalems Tempel), vilket grundades 1761 av den franske frimuraren, esoterikern och kabbalisten Martinèz de Pasqually (c. 1727-1774).
Henrik Bogdan räknar i sin From Darkness to Light: Western Esoteric Rituals of Initiation (en doktorsavhandling på Göteborgs Universitet från 2003) Èlus Cohen till det "esoteriska" högregradssystemet inom Frimureriet. Men å andra sidan så räknar han även in Gold- und Rosenkreutz Orden till samma kategori. Èlus Cohen delade dock in sina grader i tre grupper varav den första bestod av de klassiska tre "Craft" graderna i Frimureriet. Den andra klassen av grader hade en frimurerisk anknytning, medan den sista klassen hade rent teurgiskt innehåll. Det verkar som om Èlus Cohen har drag av den Skotska högregradsriten (Ecossais), i vilket Pasqually med största sannolikhet var invigd i.
Martinèz de Pasqually
Hade då Èlus Cohen något att göra med R+C? Om man betraktar Frimureriet som besläktat med R+C, genom sitt gemensamma ursprung i Tempelherre-Orden, så ja, men ett ganska så långsökt ja! Kopplingen mellan R+C eller Frimureriet och Tempelherrarna är ju överhuvudtaget ej belagt, även om det är troligt. Så om vi begränsar oss till de första tre graderna, vilket delas med det internationella Frimureriet och vilket ordenssällskap såsom Gold- und Rosenkreutz krävde medlemskap i innan upptagning, så kan vi se ett mycket avlägset släktskap om ursprunget hos Tempelherrarna alls har någon grund.
Men å andra sidan är Craft-graderna i Frimureriet ej Rosenkorsiska till sin natur per se, utan i Frimureriet måste man söka i de olika högregradssystemen för att se en direkt koppling till R+C, som exempelvis i Den Skotska Ritens 18° Rose-Croix. Nu förhåller det sig så att den högsta graden inom Èlus Cohen kallas Reaux-Croix eller Réau-Croix, och att man inom denna praktiserade Teurgi. Det börjar arta sig!
Teurgin inom Èlus Cohen omfattade bl.a. renande diet, och exorcism mot demoniska krafter hos individen och i världen. Dess mera omfattande ritualer bestod av magiska evokationer med syfte att etablera en kontakt med de högsta andliga sfärerna. Det låg på en Reaux-Croix att åkalla de celesta kraftera och kanalisera dem i världen, antingen genom visuell eller akustisk andlig manifestation, med syfte att skapa en förbindelse med den ursprunglia människan (m.a.o. Adam innan syndafallet) och den indiviuella själen; målet var att ernå en vision av Herren Jesus Kristus. Ritualerna själva var mycket komplicerade och kunde ta uppemot sex timmar att utföra, där även hallucinogena rökelser – "magic mushrooms" – brukades. En speciell dagjämningsceremoni utvecklades för medlemmar av Réau-Croix som de förväntades att utföra under fem efter varandra följande dagar, intressant nog synkronicerat efter fullmånen istället för Solens inträde i Aries eller Libra.
Martinisterna anser att ordet Rose-Croix och Réau-Croix har ett släktskap med varandra men att den senare är en esoterisk form av den förra och genom sin etymologi antyder om den återställde Adam, vilket är sinnebilden över det sanna roskorset, eftersom Réau är Adams verkliga namn. Detta får mig att tänka på den korsfäste människan, människosonen – Jesus Kristus. Èlus Cohen är, liksom Martinismen i övrigt, sålunda en uttalat kristen form av esoterik, något den faktiskt delar med R+C.
Men å andra sidan är Craft-graderna i Frimureriet ej Rosenkorsiska till sin natur per se, utan i Frimureriet måste man söka i de olika högregradssystemen för att se en direkt koppling till R+C, som exempelvis i Den Skotska Ritens 18° Rose-Croix. Nu förhåller det sig så att den högsta graden inom Èlus Cohen kallas Reaux-Croix eller Réau-Croix, och att man inom denna praktiserade Teurgi. Det börjar arta sig!
Teurgin inom Èlus Cohen omfattade bl.a. renande diet, och exorcism mot demoniska krafter hos individen och i världen. Dess mera omfattande ritualer bestod av magiska evokationer med syfte att etablera en kontakt med de högsta andliga sfärerna. Det låg på en Reaux-Croix att åkalla de celesta kraftera och kanalisera dem i världen, antingen genom visuell eller akustisk andlig manifestation, med syfte att skapa en förbindelse med den ursprunglia människan (m.a.o. Adam innan syndafallet) och den indiviuella själen; målet var att ernå en vision av Herren Jesus Kristus. Ritualerna själva var mycket komplicerade och kunde ta uppemot sex timmar att utföra, där även hallucinogena rökelser – "magic mushrooms" – brukades. En speciell dagjämningsceremoni utvecklades för medlemmar av Réau-Croix som de förväntades att utföra under fem efter varandra följande dagar, intressant nog synkronicerat efter fullmånen istället för Solens inträde i Aries eller Libra.
Martinisterna anser att ordet Rose-Croix och Réau-Croix har ett släktskap med varandra men att den senare är en esoterisk form av den förra och genom sin etymologi antyder om den återställde Adam, vilket är sinnebilden över det sanna roskorset, eftersom Réau är Adams verkliga namn. Detta får mig att tänka på den korsfäste människan, människosonen – Jesus Kristus. Èlus Cohen är, liksom Martinismen i övrigt, sålunda en uttalat kristen form av esoterik, något den faktiskt delar med R+C.
o
Så här kan man se en koppling mellan R+C och Èlus Cohen, men om sanningen skall komma fram med största sannolikhet härstammad från Ecossais eller Skotska Frimureriet, med andra ord ett romantiskt och konstruerat system till skillnad från genuint (såsom verkligt härstammat från R+C Orden); lika lite att göra med verkliga Rosenkorsiska esoteriska överföringar som Tempelriddareorden i Sverige har gemensamt med de historiska Tempelherrarna.
Jean-Baptiste Willermoz
Denna koppling mellan Den Skotska Riten och Èlus Cohen är faktiskt inte så långsökt, eftesom det faktiskt finns en syntes av dem båda i vad som i Frankrike har kallats "Den Skotska Rektifierade Riten" (Rite Ecossais Rectifié), ursprungligen grundad av fransmannen Jean-Baptiste Willermoz (1730-1824).
o
Såsom 20-åring blev Willermoz invigd i Frimureriet, närmare bestämt den tyska riten Strict Observance, i sig en förtyskad version av den Skotska Riten med inslag av Tempelherre-mystik. Personligen anser jag den Strikta Observansen utgöra en del (om än indirekt) av den tyska Rosenkorsiska (eller åtminstone alkemistiska) strömningen, eftersom den "infiltrerades" av Gold- und Rosenkreutz under sena 1700-talet och dessutom själv påstod sig besitta alkemins hemligheter.
År 1767 invigdes Willermoz i Èlus Cohen och blev snart en av dess främsta medlemmar. I den söndringsprocess som följde på Pasquallys död skapade han och några andra seniora medlemmar år 1778 en syntes av Èlus Cohen och den Strikta Observansen, vilket man gav namnet Chevaliers Bienfaisants de la Cité Sainte, eller C.B.C.S., vilket senare utgjorde en del av eller grad i det franska Rite Ecossais Rectifié (R∴E∴R∴). På samma vis som i Pasquallys och Willermoz' riter är den ursprungliga Skotska Riten en uttalat kristet frimurarsystem; skillnaden mellan Ecossais å ena sidan och Èlus Cohen och Ecossais Rectifié å den andra är de senare riternas betoning på Teurgi och Kabbalah. Detta är en verkligt distinktion eftersom R+C alltid har ägnat sig åt Teurgi och placerat Qabalah som en av dess viktigaste grundvalar.
Detta räcker dock ej hela vägen eftersom den enda Rosenkorsiska härkomsten jag hittills kan se till Èlus Cohen än den vaga länk som kommer från Frimureriet – högregrads-riterna "Strikta Observansen" och Ecossais – alltså främst ur det gemensamma ursprunget hos Tempelherre-Orden. Inget ont om det Skotska Rose-Croix, vilket är en trevlig frimurerisk grad i sin egen rätt med en rik och vacker symbolik, men det räcker inte i mina ögon – det måste till något mer, trots Èlus Cohen betoning på Kabbalah och Teurgi. Det är här Pasquallys elev Louis Claude de Saint Martin (1743-1803) kommer in i bilden.
År 1767 invigdes Willermoz i Èlus Cohen och blev snart en av dess främsta medlemmar. I den söndringsprocess som följde på Pasquallys död skapade han och några andra seniora medlemmar år 1778 en syntes av Èlus Cohen och den Strikta Observansen, vilket man gav namnet Chevaliers Bienfaisants de la Cité Sainte, eller C.B.C.S., vilket senare utgjorde en del av eller grad i det franska Rite Ecossais Rectifié (R∴E∴R∴). På samma vis som i Pasquallys och Willermoz' riter är den ursprungliga Skotska Riten en uttalat kristet frimurarsystem; skillnaden mellan Ecossais å ena sidan och Èlus Cohen och Ecossais Rectifié å den andra är de senare riternas betoning på Teurgi och Kabbalah. Detta är en verkligt distinktion eftersom R+C alltid har ägnat sig åt Teurgi och placerat Qabalah som en av dess viktigaste grundvalar.
Detta räcker dock ej hela vägen eftersom den enda Rosenkorsiska härkomsten jag hittills kan se till Èlus Cohen än den vaga länk som kommer från Frimureriet – högregrads-riterna "Strikta Observansen" och Ecossais – alltså främst ur det gemensamma ursprunget hos Tempelherre-Orden. Inget ont om det Skotska Rose-Croix, vilket är en trevlig frimurerisk grad i sin egen rätt med en rik och vacker symbolik, men det räcker inte i mina ögon – det måste till något mer, trots Èlus Cohen betoning på Kabbalah och Teurgi. Det är här Pasquallys elev Louis Claude de Saint Martin (1743-1803) kommer in i bilden.
Louis Claude de Saint Martin
De Saint Martin blev 1768 invigd i L'Orde des Élus Cohens och snart även i dess Réau-Croix grad. Med tiden lämnade han dock den teurgiska vägen och ägnade sig åt en rent mystik meditativ teknik som han kallade voie cardiaque eller "hjärtats väg". Han lämnade till slut Èlus Cohen år 1790 och började lära ut sitt eget system till villiga elever. Det är dock osäkert om Saint Martin någonsin grundade någon egentlig Martinist-Orden, vilket snarare verkar vara en senare skapelse av Gerard "Papus" Encausse och August Chaboseau. Vad man dock kan konstatera är att Saint Martin utförde enkla privata invigningar, med endast sig själv som officiant och handpåläggning som ett viktigt inslag. I denna form av invigning överfördes kandidaten en kvalitét kallad Supérieur Inconnu ("Okänd Överordnad"), med vilket man drar till minnes von Hunds och Strikta Observansens – tillika Gold- und Rosenkreutz – "okända överhuvud" eller "hemliga ledare". Martinismen har sålunda från första början utgjort en initiatorisk väg och de initierades cirklar betecknade sig med initialerna S∴I∴
Det finns dock en tradition som hävdar att Saint Martin blev involverad i ett annat ordenssällskap som han kallade "De Okända Filosofernas Orden". Enligt denna tradition så påstås det att denna okända filosofers Orden härstammade från det initiatoriska ordenssällskapet Les Freres d'Orient, vilket förmodas ha grundats år 1090 i Konstantinopel under beskydd av den Bysantiske Kejsaren Alexis Comenius. Detta ordenssällskap påstås ha haft Heinrich Khunrath, Alexander Sethon, Rudolph Salzmann, Jacob Boheme och den polske alkemisten Michael Sendivogious som medlemmar.
I synnerhet det sista namnet i listan är intressant i detta sammanhang, eftersom det kan vara ett faktum att denne Michael Sendivogius (1566-1636) kan ha varit en av de viktigaste nyckelpersonerna i grundandet av den verkliga Rosenkors-Orden. Jag har redan till fullo skrivit om Sendivogius i en tidigare essä på denna blogg. Enligt Martinisterna själva så hämtade Saint Martin sin invigningsritual och den titel som konfererades på de invigda – "Supérieur Inconnu" – från "De Okända Filosofernas Orden". Man kan inte låta bli att fantisera fritt om inte detta mystiska sällskap av "okända filosofer" måhända utgjorde det ursprungliga fördolda kollegiet av mästare bakom exempelvis Gold- und Rosenkreutz?
I sin text Filosofiska Brev, vilket han skrev år 1616, kan man i Sendivogius noteringar läsa om ett ordenssällskap som han benämner som Novo Cabalae Philosophorum Incognuorum dignissimo Sodali eller "De Cabalistiska Okända Filosofernas Hemliga Sällskap", vilket med stor sannolikhet var ett annant namn för de ursprungliga R+C bröderna. Om Sendivogius sällskap var samma senare Orden som Saint Martin blev invigd i så finns här en klar länk mellan R+C och Martinismen. Det är även intressant i detta sammanhang att Saint Martin själv använde pseudonymen "Den Okände Filosofen" när han skrev sina böcker.
Men allt detta är, enligt mitt tycke, indicier snarare än bevis. Jag har ingen aning om när denna Martinistiska myt om "De Okända Filosofernas Orden" kom till eller hur gammal den första referensen till denna kan vara. Man får ofta vara skeptisk när så högstående figurer som Sendivogius klumpas ihop med andra stjärnor på den ockulta himmelen såsom exempelvis Khunrath och Boheme.
Det är här väl värt att nämna att Jakob Boheme var en stor inspiratör för Saint Martin och därför är det inte underligt att denna härkomst i efterhand kan ha fabriserats och bildat en senare myt; att Saint Martin faktiskt var inspirerad av dessa personligheter ifrågasätter jag inte alls, men att han var invigd i samma sällskap som de hade tillhört är en annan femma. Det är inte alls ovanligt i esoteriska sammanhang att dylika myter skapas kring vissa framstående personer – detta luktar som en sådan. Men personligen har jag ingen preferens i detta fallet; om denna koppling mellan Sendivogius sällskap och Saint Martin verkligen har existerat så är det bara att gratulera. Men min största invändning mot detta är den totala avsaknaden av praktisk alkemi inom den Martinistiska traditionen.
Om Saint Martin de facto hade tillhört samma ordenssällskap som alkemisten Sendivogius så borde han ha införlivat Hermetismen som filosofi och Alkemin såsom praktik i sitt mysticistiska system, men detta lyser helt med sin frånvaro – i alla fall så långt som jag kan se. Det sanna kriteriet för en genuin R+C tradition är att den har Qabalah och Hermetismen som sin grund och att den lär ut Teurgi och Alkemi. Förvisso finns det spår av en andlig form av alkemi inom Èlus Coens som påminner om en slags Hermetisk Qabalah, med inslag av Gnosticism, ett faktum som talar för Èlus Cohen som en filosofi som kan räknas inom en tanketradition som omfattas av R+C. Men detta är inte detsamma som att det finns en genuin härkomst till de ursprungliga R+C bröderna. Tillämpningen av en andlig form av qabalistisk alkemi är inget unikt för Rosenkorstraditionen, som exempelvis inom Golden Dawn. Tvärtom var denna hybrid ett barn av sin tid – renässansen.
Min tes är alltså att denna Rosenkorsiska koppling till Martinismen är en betydligt senare skapelse som fick sin fulla utblomning efter Papus och hos de franska Rosenkorsarna från sent 1800-tal. Det är också från denna period som sammanslagningen av Martinismen och Rosenkorstraditionen blev ett faktum, i synnerhet under det tidiga 1900-talet då den verkar ha sugits upp av det Egyptiska Frimureriet (Memphis-Misraïm), en av de två moderna grenarna av Rosenkorstraditionen.
Dock verkar det som om det redan ganska tidigt fanns medlemmar i Cagliostros Misraïm-Rit som även var Martinister; redan på 1700-talet existerade det två ordenssällskap som arbetade med båda systemen, Logen Philalethes (1773) samt Primitive Rite of Narbonne (1780). Ofta talar man i esoteriskt frimureriska sammanhang om systemet Philalethes of Narbonne och jämför denna som motsvarande den Skotska Riten fast med inslag av Egyptiskt Frimureri (Misraïm), vilket senare gav upphov till den s.k. Memphis-Riten efter Napoleons fälttåg i Egypten och som mot slutet av 1800-talet förenade sig med Misraïm och bildade Memphis-Misraïm, som lade grunden för O.T.O., etc.
Min tes är dock att det Martinistiska inslaget förstärktes i samband grundandet av Memphis-Misraïm Riten efter att Gérard Anaclet Encausse (1865-1916), mera känd under sin psudonym "Papus", andades liv i Martinismen och troligtvis grundade den första Martinistiska Orden proper – Orde Martiniste (O:::M:::), även känd som l'Ordre des Supérieurs Inconnus. (Huvuddelen av informationen som följer har jag hämtat från Milko Bogaards arbeten.)
Gerard "Papus" EncaussePapus grundade Orden år 1888 (samma år som såg Golden Dawns födelse) tillsammans med Pierre-Augustine Chaboseau (1868-1946), efter att de båda hade upptäckt att de satt på var sin S∴I∴ invigning. O:::M::: började tidigt studera inte bara Martinism utan även klassiska Hermetiska och Alkemistiska texter i den särskilt grundade skolan l'Ecole Hermetique. Detta erinrar om Paupus Rosenkorsiska inklinationer.
Papus hade en förbindelse med många framstående västerländska esoteriker, bl.a. den italienske Martinisten Giuliano Kremmertz och den tyske Rosenkorsaren Theodor Reuss, med vilket han utbytte dokument och privilegiebrev. Eftersom Reuss, vilket sedan 1903 besatt John Yarkers härkomst till Ancient and Primitive Rite, dvs. en härkomst till Rosenkorstraditionen Memphis-Misraïm (M∴M∴) – med vilket han reformerade Ordo Templis Orientis (O.T.O.) – så kan man säga att även Martinismen i frankrike "reglerades" efter Rosenkorsiska förtecken. Kremmertz å andra sidan var invigd i Cagliostros berömda (inre) alkemistiska och Rosenkorsiska system Arcana Arcanorum (vilket utgör de högsta mysterierna i Misraïm-Riten); detta är ett Italienskt exempel på en hybrid mellan Martinismen och R+C.
Papus hade även kontakt med Lucien Francois Jean-Maine som var inblandad i M∴M∴ och Èlus Cohen med vilket det påstås att han utbytte härkomster. Papus var även för en kort tid medlem i den franska avdelningen av H.B. of L. – Fraternité Hermétique de Louxor – vilket i sin tur troligtvis hade sin härkomst från de tyska Fratres Lucis (Asiatiska Bröderna). Peter Davidson, vilket tillsammans med Max Theion grundade Hermetic Broderhood of Luxor, var även för ett tag den amerikanske representanten för O:::M::: Den ursprungliga tanken var att förena O:::M:::. med H.B. of L. där den senare skulle erbjuda rituell Qabalistisk invigning. Tanken övergavs och uppmärksamheten riktades istället mot ett annat ordenssällskap som Papus var med om att grunda – l'Ordre Kabbalistique de la Rose+Croix (OKR+C).
Papus hade även kontakt med Lucien Francois Jean-Maine som var inblandad i M∴M∴ och Èlus Cohen med vilket det påstås att han utbytte härkomster. Papus var även för en kort tid medlem i den franska avdelningen av H.B. of L. – Fraternité Hermétique de Louxor – vilket i sin tur troligtvis hade sin härkomst från de tyska Fratres Lucis (Asiatiska Bröderna). Peter Davidson, vilket tillsammans med Max Theion grundade Hermetic Broderhood of Luxor, var även för ett tag den amerikanske representanten för O:::M::: Den ursprungliga tanken var att förena O:::M:::. med H.B. of L. där den senare skulle erbjuda rituell Qabalistisk invigning. Tanken övergavs och uppmärksamheten riktades istället mot ett annat ordenssällskap som Papus var med om att grunda – l'Ordre Kabbalistique de la Rose+Croix (OKR+C).
OKR+C grundades samma år som O:::M:::, dvs. det stora reformationsåret 1888, men faktum är att Papus redan grundade den första O:::M::: Logen innan 1888 tillsammans med sina framtida ordensbröder Josephin Peladan och Stanislas de Guaita från Rose+Croix Kabbalistique, vilket även tillhörde de 12 medlemmarna av Suprême Conseil de l'Odre Martiniste - det martinistiska konciliet (vilket tidigare kallades Conseil Occulte des 12 de Rose-Croix). OKR+C inlämmades sedermera med O:::M:::; hybriden Martinism-R+C var född, men var – bortsett från Kremmertz aktiviteter i Italien – en i stort sätt lokal fransk historia, ty eftersom Martinismen i stort sätt var begränsat till Frankrike.
Så som O:::M::: var uppbyggt skulle Martinisten efter S∴I∴ graden fördjupa sig i sina Qabalistiska studer genom OKR+C; Martinistorden utgjorde sålunda en "Yttre Orden" och OKR+C den Inre (Cercle intérieur). Denna nya organisation var mycket framgångsrik och ett flertal Loger etablerades runt om över hela världen och även i Sverige. Ett par år efter Ordens grundande fanns i Sverige inte färre än 9 Martinistiska Loger! Papus hävdar t.o.m. att vår Konung Oskar II var en av Ordens "Protektorer" 1896. Även svensken Dr. Niels Sjöbert var inskriven i dess "Hederskommité över Internationella Direktörer". Man kan undra vad som hände med alla dessa svenska Loger, och om någon av dem finns bevarad ännu idag.
Den excentriske Josephin Peladan avskärmade sig snart från Martinismen och grundade 1890 det konkurrerande ordenssällskapet l'Ordre de la Rose+Croix Catholique. Papus efterträdde sedermera Stanislas de Guaita 1897 som ledare för OKR+C efter dennes död. Sålunda kan vi här se att Martinismen och R+C efter den allmänna reformationen i Frankrike blev såsom två sidor av samma mynt; Martinismen var nu och framgent oskiljbar från Rosenkorstraditionen.
o
Det är i detta sammanhang även intressant att notera att Papus blev invigd i Hermetic Order of the Golden Dawn (G∴D∴) 1895, närmare bestämt i MacGregor Mathers Ahathôôr Tempel Nr. 7, såsom medlem #240. Han blev dock inte långvarig och lämnade Orden blott ett år senare utan att ha avancerat bortom Neofyt 0°=0° Graden.
År 1893 kom M:::O::: dessutom i besittning av originaldokument och arkiv tillhörande Willermoz' C.B.C.S. och Élus Cohen. Sålunda samlades hela den Martinistiska traditionen under samma tak. År 1908 överförde Theodor Ruess till slut M∴M∴, vilket på samma sätt inlämmades i M:::O:::. Sålunda var majoriteten av de esoteriska strömningarna som figurerade i Frankrike vid sekelskiftet inlämmade i en och samma organisation.
År 1893 kom M:::O::: dessutom i besittning av originaldokument och arkiv tillhörande Willermoz' C.B.C.S. och Élus Cohen. Sålunda samlades hela den Martinistiska traditionen under samma tak. År 1908 överförde Theodor Ruess till slut M∴M∴, vilket på samma sätt inlämmades i M:::O:::. Sålunda var majoriteten av de esoteriska strömningarna som figurerade i Frankrike vid sekelskiftet inlämmade i en och samma organisation.
Uppenbarligen närde Papus ambitionen att skapa en enda stor syntes av hela Den Västerländska Mysterietraditionen, inklusive Rosenkorstraditionen, under Martinismens fana och utifrån en kristen grund. Sålunda delade M:::O::: samma ambition till synkretism som G∴D∴ i England under samma tid, vilket kan ses på illustrationen nedan som innehåller fragment från klassisk Martinism, R+C, Kabbalah (vilket kan ses i det heliga namnet YHShVH – Yeheshuah), Kristendom och även fragment av Österlandet i textraden på sanskrit. Skillnaderna mellan G∴D∴ och M:::O::: är att den förra baserade sitt corpus på den anglo-saxiska-tyska (dvs. germanska) kulturtraditionen medan den senare verkade inom den franska-italienska (eller med andra ord latinska) kultursfären i sin strävan efter syntes.
Något drygt decennium senare, närmare bestämt 1914, blev Papus invigd i Rose-Croix d'Orient av Martinisten George Lagrèze, som i sin tur hade blivit invigd i samma Orden 1911 av greken Démétrius Platon Sémélas (1883-1924), även han medlem i Papus O:::M:::.
Sémélas Orden Rose-Croix d'Orient hävdade härkomst till Les Freres d'Orient, grundat år 1054 av Photius, Patriarken av Konstantinopel, och senare reformerat av Kejsar Alexis Comenius – alltså samma sällskap som under 1600- och 1700-talen var känt såsom "De Okända Filosofernas Orden", vilket man har hävdat att Louis Claude de Saint Martin var initierad i. Om detta inte blott är en skröna så är detta den mest autentiska R+C härkomsten som Papus i så fall var i besittning av, och i sådant fall blev cirkeln sluten till det ursprungliga Martinist-sällskapet på 1700-talet. En mycket romantiskt tanke men kanske för bra för att vara sant. Det må vara hur som helst med denna saken, men Rose-Croix d'Orient representerar en Grekisk-Ortodox form av Rosenkors-traditionen, vilket ordet "Orient" vittnar om.
År 1915 övervägde Papus och Sémélas att ersätta OKR+C med Rose-Croix d'Orient som Martinist-Ordens Inre Orden men i och med Papus död ett år senare följde dessa planer med honom i graven. Samma år som Papus blev upptagen i Sémélas' sällskap etablerade han även en kontakt med en arvtagare till Willermoz Rite Ecossais Rectifié (R∴E∴R∴) och dess stormästare Dr. Ribeaucourt. Ett "Martinistiskt Storkapell" bildades, som uteslutande skulle innehålla högregrads-frimurare, för att utgöra en brygga mellan O:::M::: och R∴E∴R∴ Detta sammarbete blev korlivat på grund av Papus död och Första Världskriget. Även O:::M::: splittrades snart på grund av de interna striderna efter grundarens död; Papus dynamiska och karismatiska personlighet, och inte minst organisationsförmåga, hade varit den enda bindande kraften i organisationen. Den lämnade dock en dröjande kvarlåtenskap och hade för all framtid etablerat föreställningen om syntesen mellan Martinismen och Rosenkorstraditionen, i alla fall i den fransktalande världen.
Sålunda har de flesta Martinistiska sällskap verksamma i dag integrerat Rosenkorstraditionen i sina högre nivåer, efter den mall som skapades av Papus. På samma sätt som G∴D∴ utgör prototypen för ett modern Rosenkorsiskt ordensällskap, utgör O:::M::: prototypen för det moderna Martinistiska sällskapet; en syntes av Élus Cohen, de Saint Martins läror och R+C. Omvänt är det ett faktum i Frankrike att de flesta moderna Rosenkorsiska sällskap, måhända med undantag för F.A.R+C., har integrerat delar av den Martinistiska traditionen på ett eller annat sätt och i större eller mindre omfattning.
Den moderna Martinismen, och dess uppgående i olika Rosenkorsiska traditioner sedan det förra sekelskiftet, är mycket komplicerad eller förvirrande i sina olika förgreningar. Vad som är genuint eller autentiskt, avseende på härkomst till Martinèz de Pasqually, Louis Claude de Saint Martin eller Jean-Baptiste Willermoz, är inte för mig att avgöra eftersom jag inte är insatt i ämnet. Man kan i alla fall konstatera att det finns ett flertal linjer som påstår sig vara autentiska. Jag tänker därför inte här gå in så mycket på detta i detalj, men jag vill ändå lyfta fram de främsta exemplen av de mer moderna formerna av hybriden Martinism-Rosenkorstraditon, och några framstående Rosenkorsare tillika Martinister som inte redan har nämnts.
Tysken och Syd-amerikanen Arnoldo Krumm-Heller (1876–1949) blev invigd i O:::M::: någonstans mellan 1905-1910, såsom medlem av Logen "Hermanubis". Han försökte att etablera flera Martinistiska Loger i Syd-amerika under privilegiebrev av Papus, men valde till slut att grunda sin egen Rosenkorsiska Orden kallad Antique Ordo Rosae Crucis, vilket idag är verksam i Brasilien under namnet Fraternitas Rosicruciana Antiqua. Krumm-Heller kände flera Rosenkorsiska digniteter, såsom Theodor Reuss, Aleister Crowley och Harvey Spencer Lewis, och var medlem i O.T.O., M∴M∴ och A.M.O.R.C. Denna person och hans organisation är ett intressant ämne som jag måhända kommer att återvända till i en annan essä.
Arnaldo Krumm-Heller
Charles Détré efterträdde Paus som Stormästare för det ursprungliga O:::M::: och hävdade en egen härkomst till Élus Cohen. Détré reformerade dock Orden och gjorde medlemskap i Frimureriets Mästaregrad till ett krav, företrädesvis för medlemmar i det Egyptiska Frimureriet (M∴M∴), vilket uteslöt kvinnorna – ett brott mot grundregeln inom Martinismen om könens likaberättigande (något som även var en princip i flera Rosenkorsiska rörelser, även innan G∴D∴).
o
Sålunda bildades en ny linje inom Martinismen 1916 som först gick under namnet l'Ordre Martiniste-Martinéziste, vilket efter Détrés död 1918 bytte namn till l'Ordre Martiniste de Lyon under ledning av Jean Bricaud, och som helt införlivade M∴M∴ enligt Paups gamla privilegiebrev från Theodor Reuss. Han gjorde även det frimureriska inslaget ännu mera markant genom att grunda ytterligare en grupp inom sällskapet som kallades 'la Société Occultiste Internationale (S.O.I.), vilket krävde medlemskap den Skotska 18° Rose-Croix. Denna Orden marginaliserades dock till slut då många traditionella Martinister "röstade med fötterna".
Faktum är att Jean Bricaud inte var den ende tronpredanten efter Détré; även Victor Blanchard (1878-1953) lade anspråk på tronen vilket ledde till att han missnöjd med den frimureriska inriktningen på Martinist-Orden 1920 grundade sin egen organisation Ordre Martiniste et Synarchique (OM&S), vilket representerade en fusion av Papus ursprungliga form av Martinism med Alexandre Saint-Yves d'Alveydres synarki. Denna Orden levde dock en oskillerande tillvaro av aktiviet och inaktivitet, men blev sedermera 1934 en viktig part vid grundandet av F.U.D.O.S.I. (Federatio Universalis Dirigens Ordines Societatesque Initiationis), en federation av Rosenkorsiska och Martinistiska initiatoriska ordenssällskap, varefter OM&S blev mer framgångsrik. I samband med F.U.D.O.S.I. invigdes bl.a. Emile Dantinne (ledaren för det belgiska Ordo Aureae & Rosae Crucis) och Harvey Spencer Lewis (ledaren för det amerikanska A.M.O.R.C.) i OM&S.
Även den konkurrerande organisationen l'Ordre Martiniste de Lyon var med vid grundandet av F.U.D.O.S.I. efter att Constant Chevillon blev dess Stormästare 1934, varefter denne slopade kravet på medlemskap i Frimureriet och återigen tillät kvinnor att bli invigda. Fem år senare blossade en Rosenkorsisk skandal upp då Blanchard 1939 utnämnde sig till Universell Stormästare över Rose-Croix och alla initiatoriska ordenssällskap, vilket ledde till att OM&S blev uteslutna ur F.U.D.O.S.I. för att 1946 återigen återfå sitt medlemskap, vilket det behöll tills 1951 då federationen upplöstes. Men när OM&S förlorade sin plats i F.U.D.O.S.I. togs den genast över av en tredje Martinistisk gren och arvtagare till Papus ursprungliga O:::M:::, Ordre martiniste Traditionnel (O.M.T.).
O.M.T. bildades 1931 av Victor-Emile Michelet (1861-1938), som varken var nöjd med den frimureriska inriktningen som l'Ordre Martiniste de Lyon hade tagit eller erkände Victor Blanchard som legitim Stormästare. Michelet hade auktorisation av Pierre-Augustine Chaboseau (som var en av grundarna till O:::M:::) och de båda utropade därför O.M.T. till den enda legitima arvtagaren till O:::M::: i samband med det första mötet som anordnades av F.U.D.O.S.I. 1934. Ursprunget till denna Orden var en grupp kallad "Athanor", som i sin tur var resultatet av ett samabete mellan Chaboseau, Michelet och Démétrius Platon Sémélas (som ledde sin egen grupp i Egypten kallad l'Association Les Amis de Claude de Saint-Martin). Till en början arbetade O.M.T. i det fördolda tills proklamationen 1934. Efter Michelets död tog Chaboseau själv över som dess Stormästare och bara något år senare tog O.M.T. över platsen i F.U.D.O.S.I. efter den skandal som Blanchard hade skapat genom sin hybris. Ordens Conseil Suprême Traditionnel bestog av Pierre-Augustin Chaboseau, hans son Jean Chaboseau, Octave Beliard och Georges Lagrèze.
Lagrèze (vars motto var Eques a Rosae Caritatis) är en mycket intressant karaktär då han var en av de ledande ockulta personligheterna under sin tid och bar på ett flertal Rosenkorsiska och Martinistiska överföringar; förutom till O:::M::: (vari han var en senior medlem) även till OKR+C, och till C.B.C.S. och Élus Cohen genom R∴E∴R∴ Han var också frimurare och medlem av flera "riter"; den tyska Stricte Observance, 33° i Grand-Orient de France, 33° i Ancient and Accepted Scottisk Rite och - intressant nog- medlem av Svenska Frimurare Orden (S.F.M.O.) och hedersmedlem av Danska Storlogen. 1909 emottog han även ett privilegiebrev från John Yarker för Ancient & Primitive Rite (M∴M∴), vari han uppnådde 33°/95°, och blev sedermera även Stormästare av Ambelains Élus Cohen och av Rose-Croix d'Orient. Sannerligen en mycket imponerande meritlista! Han var dessutom involverad i samtliga av de uppräknade avläggarna till Papus O:::M::: och hade även samröre med Harvey Spencer Lewis och hans son Ralph Maxwell Lewis, båda Stormästare av Rosenkors-Orden, A.M.O.R.C.
Som ett led i Blanchards uteslutande ur F.U.D.O.S.I. blev Ralph Maxwell Lewis istället medlem av O.M.T. Innan hade hans fader Harvey Spencer Lewis med priviliegiebrev från OM&S startat ett amerikanskt Martinistiskt Tempel i Californien kallad "Louis Claude de Saint-Martin". Denna överfördes senare till O.M.T. av Ralph Maxwell. Sedan 1939 har sålunda O.M.T. verkat innanför A.M.O.R.C.s beskydd i Nordamerika under namnet Traditional Martinist Order (T.M.O.), och för medlemskap krävs att man har uppnått 9° i A.M.O.R.C.
På grund av Andra Världskriget var alla esoteriska ordenssällskap tvungna att gå under jorden; OM&S valde att flytta all sin verksamhet till Schweiz. Men det existerade även en djärv underjodisk verksamhet i Frankrike som trotsade den tyska ockupationsmakten och faktum är att året 1943 såg rekonstruktionen av Martinèz de Pasquallys gamla Orden, L'Orde des Chevaliers Maçons Élus Cohens de l'Univers, även kallad Ordre Martiniste des Élus Cohens (O.M.E.C.), vilket även den endast var öppen för män.
Faktum är att Jean Bricaud inte var den ende tronpredanten efter Détré; även Victor Blanchard (1878-1953) lade anspråk på tronen vilket ledde till att han missnöjd med den frimureriska inriktningen på Martinist-Orden 1920 grundade sin egen organisation Ordre Martiniste et Synarchique (OM&S), vilket representerade en fusion av Papus ursprungliga form av Martinism med Alexandre Saint-Yves d'Alveydres synarki. Denna Orden levde dock en oskillerande tillvaro av aktiviet och inaktivitet, men blev sedermera 1934 en viktig part vid grundandet av F.U.D.O.S.I. (Federatio Universalis Dirigens Ordines Societatesque Initiationis), en federation av Rosenkorsiska och Martinistiska initiatoriska ordenssällskap, varefter OM&S blev mer framgångsrik. I samband med F.U.D.O.S.I. invigdes bl.a. Emile Dantinne (ledaren för det belgiska Ordo Aureae & Rosae Crucis) och Harvey Spencer Lewis (ledaren för det amerikanska A.M.O.R.C.) i OM&S.
Även den konkurrerande organisationen l'Ordre Martiniste de Lyon var med vid grundandet av F.U.D.O.S.I. efter att Constant Chevillon blev dess Stormästare 1934, varefter denne slopade kravet på medlemskap i Frimureriet och återigen tillät kvinnor att bli invigda. Fem år senare blossade en Rosenkorsisk skandal upp då Blanchard 1939 utnämnde sig till Universell Stormästare över Rose-Croix och alla initiatoriska ordenssällskap, vilket ledde till att OM&S blev uteslutna ur F.U.D.O.S.I. för att 1946 återigen återfå sitt medlemskap, vilket det behöll tills 1951 då federationen upplöstes. Men när OM&S förlorade sin plats i F.U.D.O.S.I. togs den genast över av en tredje Martinistisk gren och arvtagare till Papus ursprungliga O:::M:::, Ordre martiniste Traditionnel (O.M.T.).
O.M.T. bildades 1931 av Victor-Emile Michelet (1861-1938), som varken var nöjd med den frimureriska inriktningen som l'Ordre Martiniste de Lyon hade tagit eller erkände Victor Blanchard som legitim Stormästare. Michelet hade auktorisation av Pierre-Augustine Chaboseau (som var en av grundarna till O:::M:::) och de båda utropade därför O.M.T. till den enda legitima arvtagaren till O:::M::: i samband med det första mötet som anordnades av F.U.D.O.S.I. 1934. Ursprunget till denna Orden var en grupp kallad "Athanor", som i sin tur var resultatet av ett samabete mellan Chaboseau, Michelet och Démétrius Platon Sémélas (som ledde sin egen grupp i Egypten kallad l'Association Les Amis de Claude de Saint-Martin). Till en början arbetade O.M.T. i det fördolda tills proklamationen 1934. Efter Michelets död tog Chaboseau själv över som dess Stormästare och bara något år senare tog O.M.T. över platsen i F.U.D.O.S.I. efter den skandal som Blanchard hade skapat genom sin hybris. Ordens Conseil Suprême Traditionnel bestog av Pierre-Augustin Chaboseau, hans son Jean Chaboseau, Octave Beliard och Georges Lagrèze.
Lagrèze (vars motto var Eques a Rosae Caritatis) är en mycket intressant karaktär då han var en av de ledande ockulta personligheterna under sin tid och bar på ett flertal Rosenkorsiska och Martinistiska överföringar; förutom till O:::M::: (vari han var en senior medlem) även till OKR+C, och till C.B.C.S. och Élus Cohen genom R∴E∴R∴ Han var också frimurare och medlem av flera "riter"; den tyska Stricte Observance, 33° i Grand-Orient de France, 33° i Ancient and Accepted Scottisk Rite och - intressant nog- medlem av Svenska Frimurare Orden (S.F.M.O.) och hedersmedlem av Danska Storlogen. 1909 emottog han även ett privilegiebrev från John Yarker för Ancient & Primitive Rite (M∴M∴), vari han uppnådde 33°/95°, och blev sedermera även Stormästare av Ambelains Élus Cohen och av Rose-Croix d'Orient. Sannerligen en mycket imponerande meritlista! Han var dessutom involverad i samtliga av de uppräknade avläggarna till Papus O:::M::: och hade även samröre med Harvey Spencer Lewis och hans son Ralph Maxwell Lewis, båda Stormästare av Rosenkors-Orden, A.M.O.R.C.
Som ett led i Blanchards uteslutande ur F.U.D.O.S.I. blev Ralph Maxwell Lewis istället medlem av O.M.T. Innan hade hans fader Harvey Spencer Lewis med priviliegiebrev från OM&S startat ett amerikanskt Martinistiskt Tempel i Californien kallad "Louis Claude de Saint-Martin". Denna överfördes senare till O.M.T. av Ralph Maxwell. Sedan 1939 har sålunda O.M.T. verkat innanför A.M.O.R.C.s beskydd i Nordamerika under namnet Traditional Martinist Order (T.M.O.), och för medlemskap krävs att man har uppnått 9° i A.M.O.R.C.
På grund av Andra Världskriget var alla esoteriska ordenssällskap tvungna att gå under jorden; OM&S valde att flytta all sin verksamhet till Schweiz. Men det existerade även en djärv underjodisk verksamhet i Frankrike som trotsade den tyska ockupationsmakten och faktum är att året 1943 såg rekonstruktionen av Martinèz de Pasquallys gamla Orden, L'Orde des Chevaliers Maçons Élus Cohens de l'Univers, även kallad Ordre Martiniste des Élus Cohens (O.M.E.C.), vilket även den endast var öppen för män.
o
Grundaren av O.M.E.C. var Robert Ambelain (1907-1997) vilket besatt flera Martinistiska härkomster från både Papus (genom Georges Lagrèze) och Pierre-Augustine Chaboseau (genom sonen Jean Chaboseau och Henri Meslin de Champigny), huvudsakligen från O.M.T. År 1944 gav Lagrèze ett privilegiebrev till Ambelain (med härkomst till John Yarker) att såsom Deputerande Stormästare arbeta med M∴M∴, vilket de gjorde tillsammans. Lagrèze gav Ambelain även den Skotska Ritens 33° (vilket innefattar 18° Rose-Croix), och 1945 invigde Lagrèze Ambelain slutligen i Rose-Croix d'Orient.
Allt detta sammanfattades i O.M.E.C., med Lagrèze som Stormästare och Ambelain som Deputerande Stormästare, som efter Lagrèzes död 1946 tog över Stormästarämbetet. Fokus i O.M.E.C. var praktisk Kabbalah och Teurgi enligt de riktlinjer som ursprungligen hade ställts av de Pasqually och vilket förmedlades av graden Réau-Croix. O.M.E.C. upplöstes 1968 men har efterlämnat sig ett flertal efterträdare och en myriad av Martinistiska organisationer som påstår härkomst från Ambelain, för många att räknas upp här.
Efter Victor Blanchards död år 1953 tog Edouard Bertholet över ledningen som Souverain Grand-Maître för Ordre Martiniste et Synarchique och 1958 exporterades denna Orden till England under Louis Bentins ledarskap, vari Martinismen såg ett nära samarbete med olika former den engelska keltiska traditionen och druidismen. Den kontinentala avdelningen av OM&S inlämmades 1960 i det av Papus son Philippe Encausse återupplivade O:::M:::, på samma sätt som l'Ordre Martiniste de Lyon mötte sitt öde.
Det är här värt att notera att Desmond Bourke, vilket bildade det frimureriska Universal Druidic Order 1966, även var medlem i den engelska avdelningen av OM&S. Desmond Bourke var även en viktig person inom det i England ännu levande Golden Dawn-samhället, med härkomst till både A.E. Waites Fellowship of the Rosy Cross och S.L. MacGregor Mathers' Rosicrucian Order of A∴O∴.
Efter Pierre-Augustin Chaboseaus död och det kaos som detta efterlämnade sig utnämnde Ralph-Maxwell Lewis 1947 sig själv till Sormästare för hela l'Ordre martiniste Traditionnel, även i Frankrike, under beskydd av F.U.D.O.S.I., som plötsligt omvandlades till ett politisk redskap för A.M.O.R.C. Samtidigt med detta förklarade sig de Belgiska Martinisterna som oberoende och grundade sin egen organisation, l'Ordre Martiniste Universelle (O.M.U.) med René Rosart som Stormästare. Denna Orden existerade dock endast i några år men lämnade en annan Orden efter sig, l'Ordre Martiniste Rectifié (O:::M:::R:::) som grundades 1948 av frimuraren Jules Boucher (1902-1955), vilket hävdade härkomst från både Robert Ambelain och Pierre-Augustine Chaboseau.
Allt detta sammanfattades i O.M.E.C., med Lagrèze som Stormästare och Ambelain som Deputerande Stormästare, som efter Lagrèzes död 1946 tog över Stormästarämbetet. Fokus i O.M.E.C. var praktisk Kabbalah och Teurgi enligt de riktlinjer som ursprungligen hade ställts av de Pasqually och vilket förmedlades av graden Réau-Croix. O.M.E.C. upplöstes 1968 men har efterlämnat sig ett flertal efterträdare och en myriad av Martinistiska organisationer som påstår härkomst från Ambelain, för många att räknas upp här.
Efter Victor Blanchards död år 1953 tog Edouard Bertholet över ledningen som Souverain Grand-Maître för Ordre Martiniste et Synarchique och 1958 exporterades denna Orden till England under Louis Bentins ledarskap, vari Martinismen såg ett nära samarbete med olika former den engelska keltiska traditionen och druidismen. Den kontinentala avdelningen av OM&S inlämmades 1960 i det av Papus son Philippe Encausse återupplivade O:::M:::, på samma sätt som l'Ordre Martiniste de Lyon mötte sitt öde.
Det är här värt att notera att Desmond Bourke, vilket bildade det frimureriska Universal Druidic Order 1966, även var medlem i den engelska avdelningen av OM&S. Desmond Bourke var även en viktig person inom det i England ännu levande Golden Dawn-samhället, med härkomst till både A.E. Waites Fellowship of the Rosy Cross och S.L. MacGregor Mathers' Rosicrucian Order of A∴O∴.
Efter Pierre-Augustin Chaboseaus död och det kaos som detta efterlämnade sig utnämnde Ralph-Maxwell Lewis 1947 sig själv till Sormästare för hela l'Ordre martiniste Traditionnel, även i Frankrike, under beskydd av F.U.D.O.S.I., som plötsligt omvandlades till ett politisk redskap för A.M.O.R.C. Samtidigt med detta förklarade sig de Belgiska Martinisterna som oberoende och grundade sin egen organisation, l'Ordre Martiniste Universelle (O.M.U.) med René Rosart som Stormästare. Denna Orden existerade dock endast i några år men lämnade en annan Orden efter sig, l'Ordre Martiniste Rectifié (O:::M:::R:::) som grundades 1948 av frimuraren Jules Boucher (1902-1955), vilket hävdade härkomst från både Robert Ambelain och Pierre-Augustine Chaboseau.
o
I Bouchers tappning blev innebörden av initialerna i S∴I∴ omdefinierat till Sage Initié, eller "Vis Adept", istället för Supérieur Inconnu. I dagens moderna Martinism verkar båda definitionerna vara lika giltiga och användas om vartannat.
Det intressanta med Boucher är att han tillsammans med Eugène Canseliet med början på 1922 var elev till Jean-Julien Champagne, vilket tillsammans bildade den praktiska alkemistiska cirkeln som kallade sig Les Frères d'Héliopolis ("Heliopolis Brödraskap") och var direkt ansvarig för de klassiska böckerna Le Mystère des Cathédrales ("Katedralernas Mysterier", skriven 1922 och utgiven 1929) och Les Demeures Philosophales ("Filosofernas Boningar", utgiven 1930) vilket skrevs under pseudonymen "Fulcanelli". Enligt den framstående portugisiske alkemisten Rubellus Petrinus är "Fulcanelli" ingen mindre än Champagne. Återigen ser vi här en fransk student (Boucher) som rör sig i både alkemistiska (Rosenkorsiska) såväl som i kristna esoteriska (Martinistiska) kretsar, så typiskt för Frankrike efter sekelskiftet.
År 1935 var Boucher med och grundade Association pour la Rénovation de l'Occultisme Traditionnel (L'A.R.O.T.), eller "Sällskapet för den Traditionella Ockultismens Återställande", tillsammans med Robert Ambelain. Inom denna skola för ockultism studerade man ämnen såsom esoterik, västerländsk och österländsk religion, yoga, alkemi, spageri, hermeticism, astrologi, tarot, qabalah, magi och klärvoajans. Vilket framgår av dess sigill så var detta sällskap ett mer uttalat Rosenkorsiskt sällskap snarare än Martinistiskt.
Det intressanta med Boucher är att han tillsammans med Eugène Canseliet med början på 1922 var elev till Jean-Julien Champagne, vilket tillsammans bildade den praktiska alkemistiska cirkeln som kallade sig Les Frères d'Héliopolis ("Heliopolis Brödraskap") och var direkt ansvarig för de klassiska böckerna Le Mystère des Cathédrales ("Katedralernas Mysterier", skriven 1922 och utgiven 1929) och Les Demeures Philosophales ("Filosofernas Boningar", utgiven 1930) vilket skrevs under pseudonymen "Fulcanelli". Enligt den framstående portugisiske alkemisten Rubellus Petrinus är "Fulcanelli" ingen mindre än Champagne. Återigen ser vi här en fransk student (Boucher) som rör sig i både alkemistiska (Rosenkorsiska) såväl som i kristna esoteriska (Martinistiska) kretsar, så typiskt för Frankrike efter sekelskiftet.
År 1935 var Boucher med och grundade Association pour la Rénovation de l'Occultisme Traditionnel (L'A.R.O.T.), eller "Sällskapet för den Traditionella Ockultismens Återställande", tillsammans med Robert Ambelain. Inom denna skola för ockultism studerade man ämnen såsom esoterik, västerländsk och österländsk religion, yoga, alkemi, spageri, hermeticism, astrologi, tarot, qabalah, magi och klärvoajans. Vilket framgår av dess sigill så var detta sällskap ett mer uttalat Rosenkorsiskt sällskap snarare än Martinistiskt.
Sigillet för L'A.R.O.T.
I samband med att F.U.D.O.S.I. upplöstes 1951 avvecklades det ursprungliga franska O.M.T.; T.M.O. under A.M.O.R.C. var nu den ensamma bäraren av denna Martinistiska linje med härkomst från Chaboseau. A.M.O.R.C.s franska gren av Martinismen kallade sig dock fortrande för Ordre martiniste Traditionnel (O.M.T.) och erkändes till slut under 60-talet av alla andra Martinistiska sällskap i Frankrike, till skillnad från dess moderorganisation i U.S.A. – Traditional Martinist Order (T.M.O.). Anledningen till denna skillnad var att Stormästaren över franska A.M.O.R.C., Raymond Bernard (vilket är fadern till dagens Stormästare över det internationella A.M.O.R.C., Christian Bernard), slopade det amerikanska systemet av korrespondenskurser och heminvigningar för det franska O.M.T.
o
Dock anpassade sig O.M.T. efter det amerikanska systemet i T.M.O. under 80-talet. Detta, och det faktum att A.M.O.R.C. har en icke-magisk policy och helt sonika tonat ner Teurgin inom O.M.T., har gjort att den har blivit utfryst av det övriga Martinistiska samhället. Å andra sidan håller A.M.O.R.C. en tämligen aggressiv ton mot alla andra Martinistiska sällskap som det inte erkänner och tillika förbjuder medlemskap i för sina egna medlemmar.
Efter Ralph Maxwells död 1987 blev Gary L. Stewart Stormästare tillika S∴I∴IV (dvs. med rätt att inviga andra) men utmanövrerades från sitt ämbete 1990. Stewart grundade då Traditional Martinist Order of America (T.M.O.A.) samtidigt som han grundade ett nytt Rosenkorsiskt sällskap, Confraternity of the Rose Cross (CR+C), vilket följer en mer traditionell studieplan efter Harvey Spencer Lewis' ursprungliga material. Stewart grundade även 1991 British Martinist Order (B.M.O.)
Ordre Martiniste et Synarchique har överlevt fram tills våra dagar genom tre huvudsakliga jurisdiktioner eller Storloger, som i sina verksamheter är helt oberoende av varandra och har olika härkomster; Storbrittainan genom Louis Bentin (den överlägset största), Canada genom Stanislas Strzelczyk och på Barbados genom Biskop Guittans. Ingen av dessa grenar erkänner varandra och som i de flesta fall när det gäller Martinismen är det svårt att hänga med i Ordre Martiniste et Synarchiques släktträd, till största del beroende på den mycket liberala synen på härkomst. Denna är i grunden initiatorisk, vilket innebär att vilken S∴I∴ som helst sedan de Saint Martins dagar och fram till Papus kunde upptaga vem som helst till S∴I∴.
Detta utgör en av de stora skillnaderna i förhållande till Rosenkorstraditionen, vilket förutom initiatorisk härkomst dessutom kräver privilegiebrev för att kunna grunda en initiatorisk grupp. Inom Martinismen har man sedan Papus reformation försökt att göra det något svårare genom att inrätta en särskild privilegie-rättighet att inviga som man kallar S∴I∴I∴ (S∴I∴IV), de s.k. "fria invigarna". Detta har dock inte förhindrat Martinismen och dess olika grupperingar att föröka sig som ett ägg i en livmoder. Sålunda hävdar både de Brittiska och Kanadensiska Logerna initiatoriska härkomster från andra än från Souverain Grand-Maître Edouard Bertholet. Det samma kan sägas om den veritabla myriad av Martinistiska ordenssällskap som på något sätt sammanstrålar till Papus ursprungliga O:::M:::.
Min detaljerade redovisning av personligheter och ordenssällskap kommer därför att avslutas här, med undantag för att jag skall säga några sista ord om den senare generationen främsta fransktalande esoteriker Robert Ambelain, Émile Dantinne och Papus son Philippe Encausse, den senare som alltså återupplivade sin faders gammla O:::M::: och sög upp en hel del "fria" Martinister och medlemmar i någon av de överlevande kropparna från Charles Détrés, Victor Blanchards och Victor-Emile Michelets härkomster.
Philippe Encausse grundade Ordre Martiniste de Papus 1952 tillsammans med Robert Ambelain, vilket snart utgjorde en förgård till O.M.E.C. År 1958 skapades en federation - Union des Ordres Martinistes – mellan dessa två ordenssällskap och l'Ordre Martiniste de Lyon (vilket nu återigen kallade sig l'Ordre Martiniste-Martinéziste för att betona dess påstådda härkomst till Élus Cohen) under Henri-Charles Dupont. Ritualerna och symbolerna justerades mellan dessa sällskap för att göra dem kompatibla. O.M.T./T.M.O. under Ralph M. Lewis vägrade dock att befatta sig med någon federation, vilket inte är förvånande med tanke på den policy som A.M.O.R.C. har haft mot alla andra Martinistiska och Rosenkorsiska ordenssällskap – ett kategoriskt icke-erkännande.
År 1960 blev Encausse tillika stormästare över l'Ordre Martiniste-Martinéziste i samband med Duponts död, samtidigt som han erhöll en härkomst till l'Ordre Kabbalistique de la Rose+Croix, och resultatet av denna förening blev O:::M::: (l'Ordre Martiniste de Paris), och samma år anslöt sig den Brittiska Storlogen av Ordre Martiniste et Synarchique till federationen. Två år senare förenades O:::M::: till fullo med O.M.E.C. Orden var nu indelad i en Yttre Cirkel (l'Ordre de Saint-Martin) under Encausses ledning och en Inre (l'Ordre Élus Cohen) under Ambelain, varav endast den förra var öppen för kvinnor och män. L'Ordre Kabbalistique de la Rose+Croix var endast öppen för medlammar av S∴I∴ Denna nya inkarnation av Papus O:::M::: blev sålunda typexemplet för en modern Matrinist-Orden; en del S∴I∴, en del Élus Cohen och en del Rose+Croix. I detalj såg systemet ut så här:
Efter Ralph Maxwells död 1987 blev Gary L. Stewart Stormästare tillika S∴I∴IV (dvs. med rätt att inviga andra) men utmanövrerades från sitt ämbete 1990. Stewart grundade då Traditional Martinist Order of America (T.M.O.A.) samtidigt som han grundade ett nytt Rosenkorsiskt sällskap, Confraternity of the Rose Cross (CR+C), vilket följer en mer traditionell studieplan efter Harvey Spencer Lewis' ursprungliga material. Stewart grundade även 1991 British Martinist Order (B.M.O.)
Ordre Martiniste et Synarchique har överlevt fram tills våra dagar genom tre huvudsakliga jurisdiktioner eller Storloger, som i sina verksamheter är helt oberoende av varandra och har olika härkomster; Storbrittainan genom Louis Bentin (den överlägset största), Canada genom Stanislas Strzelczyk och på Barbados genom Biskop Guittans. Ingen av dessa grenar erkänner varandra och som i de flesta fall när det gäller Martinismen är det svårt att hänga med i Ordre Martiniste et Synarchiques släktträd, till största del beroende på den mycket liberala synen på härkomst. Denna är i grunden initiatorisk, vilket innebär att vilken S∴I∴ som helst sedan de Saint Martins dagar och fram till Papus kunde upptaga vem som helst till S∴I∴.
Detta utgör en av de stora skillnaderna i förhållande till Rosenkorstraditionen, vilket förutom initiatorisk härkomst dessutom kräver privilegiebrev för att kunna grunda en initiatorisk grupp. Inom Martinismen har man sedan Papus reformation försökt att göra det något svårare genom att inrätta en särskild privilegie-rättighet att inviga som man kallar S∴I∴I∴ (S∴I∴IV), de s.k. "fria invigarna". Detta har dock inte förhindrat Martinismen och dess olika grupperingar att föröka sig som ett ägg i en livmoder. Sålunda hävdar både de Brittiska och Kanadensiska Logerna initiatoriska härkomster från andra än från Souverain Grand-Maître Edouard Bertholet. Det samma kan sägas om den veritabla myriad av Martinistiska ordenssällskap som på något sätt sammanstrålar till Papus ursprungliga O:::M:::.
Min detaljerade redovisning av personligheter och ordenssällskap kommer därför att avslutas här, med undantag för att jag skall säga några sista ord om den senare generationen främsta fransktalande esoteriker Robert Ambelain, Émile Dantinne och Papus son Philippe Encausse, den senare som alltså återupplivade sin faders gammla O:::M::: och sög upp en hel del "fria" Martinister och medlemmar i någon av de överlevande kropparna från Charles Détrés, Victor Blanchards och Victor-Emile Michelets härkomster.
Philippe Encausse grundade Ordre Martiniste de Papus 1952 tillsammans med Robert Ambelain, vilket snart utgjorde en förgård till O.M.E.C. År 1958 skapades en federation - Union des Ordres Martinistes – mellan dessa två ordenssällskap och l'Ordre Martiniste de Lyon (vilket nu återigen kallade sig l'Ordre Martiniste-Martinéziste för att betona dess påstådda härkomst till Élus Cohen) under Henri-Charles Dupont. Ritualerna och symbolerna justerades mellan dessa sällskap för att göra dem kompatibla. O.M.T./T.M.O. under Ralph M. Lewis vägrade dock att befatta sig med någon federation, vilket inte är förvånande med tanke på den policy som A.M.O.R.C. har haft mot alla andra Martinistiska och Rosenkorsiska ordenssällskap – ett kategoriskt icke-erkännande.
År 1960 blev Encausse tillika stormästare över l'Ordre Martiniste-Martinéziste i samband med Duponts död, samtidigt som han erhöll en härkomst till l'Ordre Kabbalistique de la Rose+Croix, och resultatet av denna förening blev O:::M::: (l'Ordre Martiniste de Paris), och samma år anslöt sig den Brittiska Storlogen av Ordre Martiniste et Synarchique till federationen. Två år senare förenades O:::M::: till fullo med O.M.E.C. Orden var nu indelad i en Yttre Cirkel (l'Ordre de Saint-Martin) under Encausses ledning och en Inre (l'Ordre Élus Cohen) under Ambelain, varav endast den förra var öppen för kvinnor och män. L'Ordre Kabbalistique de la Rose+Croix var endast öppen för medlammar av S∴I∴ Denna nya inkarnation av Papus O:::M::: blev sålunda typexemplet för en modern Matrinist-Orden; en del S∴I∴, en del Élus Cohen och en del Rose+Croix. I detalj såg systemet ut så här:
Yttre Cirkeln
A∴ (Associé)
A∴I∴ (Initié)
S∴I∴ (Supérieur Inconnu)
S∴I∴IV (S∴I∴I∴)
Inre Cirkeln
1° Maître (Mästare) Èlus Cohen
2° Riddare av Orienten
3° Kommendör av Orienten
4° Réau-Croix
Rose-Croix (minimum S∴I∴)
I° Kandidat
II° Magister
III° Doktor i Kabbalah
Formeln var framgångsrik och O:::M::: växte sig snabbt till den största i världen, men inte för speciellt länge; båda cirklarna lades ned 1967 och de båda sällskapen fortsatte oberoende av varandra. Ett år senare avsade sig Ambelain Stormästartiteln för O.M.E.C. (vilket avveckades samma år) och grundade istället l'Ordre Martiniste Initiatique 1968. På samma sätt gav Encausses O:::M::: på hans uppmaning 1968 upphov till flera oberoende grenar på Martinist-trädet som alla hade broderliga förbindelser med moderorganisationen, bl.a. l'Ordre Martiniste Suisse (Schweiz), l'Ordre Martiniste Belqique (Belgien), l'Ordre Martiniste Pay-Bas (Nederländerna). Men det fanns även schismerande grupper såsom l'Ordre Martiniste Secret och l'Ordre Martiniste Universel. Den sista schismen uppkom 1983, vilket gav upphov till l'Ordre Martiniste Libre. Dessa grupper har i sin tur upplevt schismer, vilket gör Martinismens släktträd mycket svårt att överblicka idag; det är ett veritabelt lapptäcke av olika ordenssällskap som alla på ett eller annat sätt hävdar härkomst tillbaka till Papus.
En av de mest intressanta personligheterna i det franska esoteriska samhället är utan tvekan Robert Ambelain, vars mest intressanta härkomst enligt mitt tycke inte är hans Martinistiska utan snarare de Rosenkorsiska. Såsom medlem av det Skotska Frimureriet (Ecossais) var han 18° Rose-Croix, och som redan har nämts hade han tillika en överföring från l'Ordre Kabbalistique de la Rose+Croix och från Memphis-Misraïm, men den mest intressanta härkomsten var onekeligen den från Rose-Croix d'Orient (R.C.O.), alltihop överfört från Georges Lagrèze åren 1944-45. Med alla sina Martinistiska och Rosenkorsiska överföringar skapade han följande grader i sin vision av Rose-Croix:
En av de mest intressanta personligheterna i det franska esoteriska samhället är utan tvekan Robert Ambelain, vars mest intressanta härkomst enligt mitt tycke inte är hans Martinistiska utan snarare de Rosenkorsiska. Såsom medlem av det Skotska Frimureriet (Ecossais) var han 18° Rose-Croix, och som redan har nämts hade han tillika en överföring från l'Ordre Kabbalistique de la Rose+Croix och från Memphis-Misraïm, men den mest intressanta härkomsten var onekeligen den från Rose-Croix d'Orient (R.C.O.), alltihop överfört från Georges Lagrèze åren 1944-45. Med alla sina Martinistiska och Rosenkorsiska överföringar skapade han följande grader i sin vision av Rose-Croix:
1° le S∴I∴I∴ (Martinistisk)
2° de R+C de Kilwinning (Skotskt Frimureri)
3° le Réau-Croix (Élus Cohen)
4° la R+C d'Orient (Rose-Croix d'Orient)
Dessa grader i Rose-Croix tjänade till att vara en förgård till en Inre Orden vilket är känt under det numera legendariska namnet l'Ordre des Chevaliers EASIA-EASIE ("Eques A Santi Iohannes Apostolica-Eques A Sancti Iohannes Evangelistae") - de högsta mysterierna av R.C.O - den sanna graalen inom den franska esoteriska traditionen.
I sin ursprungliga grekiska form bildar Rose-Croix d'Orient dock en yttre förgård med 2 yttre och 7 inre grader till EASIA-EASIE, som i sin tur har 4 Grader i en tradition som närmast kan beskrivas i Gnostiskt Teurgiska termer vilket enligt hävd härstammar från Johanniter-Ordern (Hospitalerna). EASIA-EASIE är även idag operativt i Frankrike, Italien, Sverige, Brasilien och Luxenburg, men är i dessa länder endast begränsat till den första graden enligt en initierad källa. Endast i Grekland, Serbien och Montenegro (dess ursprungliga verksamhetsområde) arbetar man med ritens alla 4 Grader.
I sin ursprungliga grekiska form bildar Rose-Croix d'Orient dock en yttre förgård med 2 yttre och 7 inre grader till EASIA-EASIE, som i sin tur har 4 Grader i en tradition som närmast kan beskrivas i Gnostiskt Teurgiska termer vilket enligt hävd härstammar från Johanniter-Ordern (Hospitalerna). EASIA-EASIE är även idag operativt i Frankrike, Italien, Sverige, Brasilien och Luxenburg, men är i dessa länder endast begränsat till den första graden enligt en initierad källa. Endast i Grekland, Serbien och Montenegro (dess ursprungliga verksamhetsområde) arbetar man med ritens alla 4 Grader.
Sigillet för Rose-Croix d'Orient
I Robert Ambelains version ser vi här återigen en tydlig syntes mellan Martinism och R+C, så typisk för den franska esoteriska traditionen, en syntes som enligt Ambelain härstammade från Pasqually och Saint-Martin, vilket enligt honom båda var invigda i R.C.O. Ambelain hävdar vidare att R.C.O. omfattar någon form av "Inre Alkemi" (baserat på vissa pythagoreanska principer), vilket syftar till att framställa De Vises Sten, vid sidan av det Teurgiska arbetet. Ambelain hävdar även att en liknande alkemistisk teknik lärdes ut av Fulcanelli, vid sidan av arbetet med den alkemistiska Antimoniska "torra vägen". Inom den franska esoteriska traditionen anses R.C.O. sålunda bilda kronan på verket inom det magiska och alkemistiska systemet, den innersta av de inre ordnarna.
En intressant notering är att Joël Duez, vilket idag innehar den esoteriska överföringen från Ambelains R.C.O. (genom André Mauers hand), hävdar att Rose-Croix d'Orient (EASIA-EASIE) egentligen härstammar från Asiatiska Bröderna (Orden der Ritter und Brüder St. Johannis des Evangelisten aus Asien in Europa), vilket även har kallats Fratres Lucis. Detta är en intressant teori, om än kontroversiell, vilket i så fall ger en förklaring till namnet "Orient" i Rose-Croix d'Orient. Det är också ett faktum att Rose-Croix d'Orient även är känt såsom Frères d'Orient ("Orientens Bröder"), vilket var Ordens ursprungliga namn när den enligt myten skapades i Konstantinopel. Referenser till de sju kyrkorna i Asien kan man finna hos både de Asiatiska Bröderna och EASIA-EASIE, vilket är ytterligare ett indicium som kan bekräfta denna högintressanta tes. Vidare hävdar Duez att Orden gick under jorden 1790 och framgent endast tillät medlemmar av Élus Cohens grad Reau+Croix att bli medlemmar. Vidare ger han en hänvisning till att orden återigen skulle manifesteras 1999 enligt en kosmisk cykel, vilket erinrar om den Rosenkorsiska traditionen om reformativa cykler vart 111 år (1666, 1777, 1888, 1999, etc.). Myt eller inte så är detta återigen ett kännetecken för den franska attityden på de intima förbindelser som anses existera mellan Martinismen och Rosenkorstraditionen.
I detta sammanhang kan det även vara av intresse att veta att Ambelain i sina skrifter hävdar att den svarta madonnan är Ordens beskyddare, en hänvisning till den ikon som står innuti den berömda kryptan (S:t Victors) i Marseille, men även till att hon är en symbol för Den Första Materian (Materia Prima) i alkemins torra väg; Antimon.
Saint Victors svarta madonnaVi får dock inte glömma att det även finns en Svart Madonna i Polen, närmare bestämt i Częstochowa. Det är då intressant att notera att den Qabalistiska sekt som grundades i Polen av Yakov Leib Frank (1726-1791), den s.k. "Frankismen", bl.a. baserade sig på en dyrkan av denna ikon över den Svarta Madonnan. Det är även intressant att notera att två seniora medlemmar av de Asiatiska Bröderna hade nära förbindelser med Frankismen; Ephraim Joseph Hirschfeld var en övertygad Frankist och Moses Dabrouschka var kusin till Frank tillika en av de Asiatiska Brödernas ledare. Inte nog med det, flera historiker hävdar att de Asiatiska Bröderna integrerade Frankismens idéer och symbollära i sin version av den Hermetiska Qabalah. Är allt endast en slump, eller hänger det måhända ihop?
Milko Bogaard hävdar vidare att två medlemmar av de Asiatiska Brödernas Högsta Råd (Synédrion), Hirschfeld och Franz Joseph Molitor, närde förbindelser med den första generationen Martinister via Rite Ecossais Rectifié. Båda dessa herrar påstås även ha varit ledare för den Frimureriska Logen i Frankfurt-am-Main, l'Aurore Naissante, den ursprungliga moderlogen till Hermetic Order of the Golden Dawn. Det hade varit intressant att få dessa uppgifter om tidiga kontakter mellan Fratres Lucis och Martinister bekräftade från andra källor.
Om jag får komma med mitt eget bidrag till denna spekulativa diskurs så stämmer årtalen mycket väl överens mellan när Saint Martin lämnade Èlus Cohen och de Asiatiska Bröderna var som mest verksamma; Saint Martins påstående om att han var invigd i "De Okända Filosofernas Orden" – med andra ord Rose-Croix d'Orient – kan mycket väl vara en direkt hänvising till de Asiatiska Bröderna, vilket härstammade från Gold- und Rosenkreutz från 1777, och i sin tur vidare härstammade från Sincerus Renatus brödraskap från 1710 och måhända ännu vidare från den grupp som skrev Codex Rosae Crucis eller D.O.M.A., vilket kan vara samma grupp som Michael Sendivogius en generation tidigare var med om att grunda. Jag har skrivit lite om detta i min tidigare essä The Rosicrucian kingdom of Poland. Om teorin stämmer – vilket den mycket väl inte behöver göra – bekräftar det tesen om att Rosenkorstraditionen och Martinismen från första början närde ett intimt samarbete.
De må vara hur som helst med den saken, men faktum är att detta samarbete åtminstone har existerat sedan den allmänna reformationen 1888; syntesen mella de två traditionerna utgjorde själva naturen hos den franska reformationen.
Den siste store personligheten inom den Martinistiska och Rosenkorsiska traditionssfären som jag vill ta upp i denna essä är Belgaren Émile Dantinne (1884-1969). Såsom nyckelperson vid grundandet av F.U.D.O.S.I. blev han av Victor Blanchard invigd i Ordre Martiniste et Synarchique 1934, men lämnade OM&S 1939 i samband med att Blanchard i ett anfall av hybris utnämde sig själv till Universell Stormästare över alla Martinistiska och Rosenkorsiska ordenssällskap. I sitt hjärta var Dentinne dock alltid främst en Rosenkorsare och lade sonika det mesta av sin energi till att skapa sin vision av Rose-Croix. Det var också såsom Imperator över sin Ordo Aureae & Rosae Crucis (O.A.R.C.) som han hade sin plats i F.U.D.O.S.I., en plats som han lämnade efter Andra Världskriget i protest mot den ökade dominansen som A.M.O.R.C. började få över federationen.
O.A.R.C. var egentligen frukten av Dentinnes önskan att återuppliva Joséphin Péladans l'Ordre de la Rose-Croix Catholique et Esthetique du Temple et du Graal (R+C+C) efter hans död 1918, i ett försök att förena alla belgiska Rosenkorsare. Dentinne mötte Péladan första gången 1904 och blev snart invigd i R+C+C. Tagandet mottot Sâr Hieronymus ("Sâr" var ett ett heders-epitet som var vida använt både i franska Rosenkorsiska och Martinistiska sällskap) grundade han O.A.R.C. år 1923.
o
O.A.R.C. var uppdelat i tre separata Ordnar och två nivåer. Första eller yttre nivån presenterade två separata vägar in mot de högsta mysterierna: (a) l'Ordre de la Rose-Croix Universitaire (endast öppet för universitetsstuderande och akademiker) och (b) l'Ordre de la Rose-Croix Universelle (öppet för alla övriga samhällsskikt); båda dessa ordenssällskap arbetade med ett gradsystem som var hämtat från Gold- und Rosenkreutz (från vilket även namnet Ordo Aureae & Rosae Crucis var hämtat, vilket var latin för "Det Gyllene Rosenkorset") och Soceitas Rosicruciania in Anglia eller S.R.I.A. (1°-9°). Den andra eller inre nivån utgjordes av l'Ordre de la Rose-Croix Intérieure och arbetade med det gamla gradsystemet i R+C+C (10°-13°), sålunda:
1° Zelator (studier av religion och filosofi)
2° Theoricus (en första studie av de ockulta krafterna)
3° Practicus (studier av mystiker, Alkemi och H. Kunrath)
4° Philosophus (studier av de himmelska hiearkierna)
5° Adeptus Minor (studier av Teurgins teori och praktik)
6° Adeptus Major (Kristna mysterier)
7° Adeptus Exemptus (studier av Mysticism)
8° Magister Templi (praktisk tillämpning av Mysticism)
9° Magus (studier av Rosenkorsets ockulta doktriner)
10° Ecuyer
11° Chévalier
12° Commendeur
13° Imperator (Dentinne)
Faktum är att Dentinne till en viss del måste ha varit inspirerad av G∴D∴ när han reformerade Orden. För det första brukar han Golden Dawns benämning för 8° Magister Templi; i S.R.I.A. och Gold- und Rosenkruetz användes endast order "Magister". För det andra fanns det i Dentinnes system ytterligare en tredje nivå – l'Ordre de la Rose-Croix Céleste – vilket endast var reserverat för ett litet fåtal som hade erhållit ett högt andligt uppnående och som var redo att emottaga invigning från de inre planen. Detta motsvarar i stora drag den populariserade myten om naturen hos Golden Dawns "Tredje Orden". Men för det tredje även det faktum att systemet var organiserat i tre nivåer vilket får mig att tänka på G∴D∴ och dess system av tre Ordnar (vilket motsvarar dem och deras Grader i det brittiska S.R.I.A.), även om de traditonellt Rosenkorsiska Graderna i Dentiennes system inte överensstämmer med hur de var inordnade med de tre Ordnarna i G∴D∴ och S.R.I.A. (Första Orden: 1°-4°; Andra Orden: 5°-7°; Tredje Orden: 8°-9°). Så det finns alltså tydliga skillnader men också klara likheter. Att Dentinne valde namnet på den tyska Orden från 1777 som både G∴D∴ och S.R.I.A. härstammar ifrån eller är inspirerade av är inte heller det en slump.
Dentinne grundade tillsammans med sin seniora ordensbroder Jean Mallinger 1924 ytterligare en Orden som snart kom att kalla sig l'Ordre Hermètiste Tétramégiste et Mystique (O::H::T::M::), även kallad l'Ordre d'Hermès Trismégiste, vilket kan översättas till "Den Fyrfaldigt Fullkomnade Kvadratens Orden" (en referens till de fyra Elementen) och Ordens symbol var sonika en Fulländad Kvadrat. O::H::T::M:: var i själva verket ett återskapande av Den Pythagoreanska Orden stöpt i en Hermetisk form, med en trolig härkomst till ett franskt ordenssällskap grundat 1870 kallat Académie des Sublimes Maîtres de l'Anneau Lumineux ("Den Lysande Cirkelns Akademi"), en alkemistisk rit vilket hängav sig åt de pythagorenska mysterierna och Inre Alkemin (Arcana Arcanorum), vilket troligtvis är en hänvisning till sexuella mysterier, den egentliga innebörden av begreppet "Inre Alkemi" vilket alltid har används i det kontinentala Europa. Dess grader var och är:
Dentinne grundade tillsammans med sin seniora ordensbroder Jean Mallinger 1924 ytterligare en Orden som snart kom att kalla sig l'Ordre Hermètiste Tétramégiste et Mystique (O::H::T::M::), även kallad l'Ordre d'Hermès Trismégiste, vilket kan översättas till "Den Fyrfaldigt Fullkomnade Kvadratens Orden" (en referens till de fyra Elementen) och Ordens symbol var sonika en Fulländad Kvadrat. O::H::T::M:: var i själva verket ett återskapande av Den Pythagoreanska Orden stöpt i en Hermetisk form, med en trolig härkomst till ett franskt ordenssällskap grundat 1870 kallat Académie des Sublimes Maîtres de l'Anneau Lumineux ("Den Lysande Cirkelns Akademi"), en alkemistisk rit vilket hängav sig åt de pythagorenska mysterierna och Inre Alkemin (Arcana Arcanorum), vilket troligtvis är en hänvisning till sexuella mysterier, den egentliga innebörden av begreppet "Inre Alkemi" vilket alltid har används i det kontinentala Europa. Dess grader var och är:
1° Pytagoreisk Loge (Apprenti de Hermès)
2° Högsta Ockulta Kapitlet (Compagnion de Hermès)
3° Store Hermetiske Storaeropagus (Maître de Hermès)
4° Sublimt Upplyste Konsistorium (Arcana Arcanorum)
Det intressanta här är att O::H::T::M:: bildade en yttre förgård till O.A.R.C. Tydligen ansåg man dess arbete vara av en högre dignitet än Arcana Arcanorum!
Georges Lagrèze var Ordens representant i Frankrike och Schweiz. O.A.R.C. genomled dock många spänningar mellan sina båda dynamiska ledare på grund av Mallingers uttalade antikyrkliga hållning, vilket kom i konflikt med Dentinnes kristna övertygelse. Konflikten visade sig även som en dispyt om namnet O::H::T::M::, vilket Mallinger föredrog att kalla l'Ordre d'Hermès Tétramégiste eller l'Ordre Pythagoricen. Mallinger som också var representant för M∴M∴ bröt sig samtidigt ur från sina franska bröder i M∴M∴; han måste uppenbart ha haft en ganska så argsint personlighet (andra skulle kanske kalla det patos) ty han var för ett tag även en aktiv och revolutionär kommunist.
Genom den isolation som de belgiska M∴M∴ logerna genomled sökte man sig i desperation till Harvey Spencer Lewis 1933, vilket ledde till grundandet av F.U.D.O.S.I. ett år senare. Jean Mallinger bröt helt med M∴M∴ 1934. I samband med att F.U.D.O.S.I. avvecklades 1951 lades även l'Ordre de la Rose-Croix Universitaire och l'Ordre de la Rose-Croix Universelle ned av Dentinne, som även resignerat avsade sig Stormästartiteln ett år senare.
O::H::T::M:: fortsatte dock sin verksamhet utan O.A.R.C. och etablerade flera oberoende Loger, bl.a. en i Stockholm under 1950-talet vilket fortfarande är aktiv idag (även om den är mycket tystlåten om sin verksamhet), samt en tysk avdelning som tog namnet Ordo Rosae Aureae (O.R.A.) eller "Den Gyllene Rosens Pythagoreiska Initiatoriska Orden". O.R.A. grundades 1956 av (den tidigare tyske Stormästren av A.M.O.R.C.) Martin Erler (f. 1920), vilket fortfarande är aktiv idag och sedan 2001 har avläggare i Norge (B.O.R.E.A.). Det är här intressant att notera Erlers anspråk på att hans Orden är en arvtgare till Rose-Croix d'Orient genom förmedling av de Asiatiska Bröderna och en linje av succession som förmedlades genom Gustav Meyrink (1868-1932), en påstådd Stormästare för Asiatiska Bröderna i Prag vilket Erler kände som barn; ytterligare en koppling mellan R.C.O. och Asiatiska Bröderna!
Georges Lagrèze var Ordens representant i Frankrike och Schweiz. O.A.R.C. genomled dock många spänningar mellan sina båda dynamiska ledare på grund av Mallingers uttalade antikyrkliga hållning, vilket kom i konflikt med Dentinnes kristna övertygelse. Konflikten visade sig även som en dispyt om namnet O::H::T::M::, vilket Mallinger föredrog att kalla l'Ordre d'Hermès Tétramégiste eller l'Ordre Pythagoricen. Mallinger som också var representant för M∴M∴ bröt sig samtidigt ur från sina franska bröder i M∴M∴; han måste uppenbart ha haft en ganska så argsint personlighet (andra skulle kanske kalla det patos) ty han var för ett tag även en aktiv och revolutionär kommunist.
Genom den isolation som de belgiska M∴M∴ logerna genomled sökte man sig i desperation till Harvey Spencer Lewis 1933, vilket ledde till grundandet av F.U.D.O.S.I. ett år senare. Jean Mallinger bröt helt med M∴M∴ 1934. I samband med att F.U.D.O.S.I. avvecklades 1951 lades även l'Ordre de la Rose-Croix Universitaire och l'Ordre de la Rose-Croix Universelle ned av Dentinne, som även resignerat avsade sig Stormästartiteln ett år senare.
O::H::T::M:: fortsatte dock sin verksamhet utan O.A.R.C. och etablerade flera oberoende Loger, bl.a. en i Stockholm under 1950-talet vilket fortfarande är aktiv idag (även om den är mycket tystlåten om sin verksamhet), samt en tysk avdelning som tog namnet Ordo Rosae Aureae (O.R.A.) eller "Den Gyllene Rosens Pythagoreiska Initiatoriska Orden". O.R.A. grundades 1956 av (den tidigare tyske Stormästren av A.M.O.R.C.) Martin Erler (f. 1920), vilket fortfarande är aktiv idag och sedan 2001 har avläggare i Norge (B.O.R.E.A.). Det är här intressant att notera Erlers anspråk på att hans Orden är en arvtgare till Rose-Croix d'Orient genom förmedling av de Asiatiska Bröderna och en linje av succession som förmedlades genom Gustav Meyrink (1868-1932), en påstådd Stormästare för Asiatiska Bröderna i Prag vilket Erler kände som barn; ytterligare en koppling mellan R.C.O. och Asiatiska Bröderna!
Ordo Rosae Aureaes Sigill
Det finns även obereoende Loger till O::H::T::M:: i Belgien, vilket leds av Rene de Louvroy, tillika efterträdare till Jean Mallingers M∴M∴, och dessutom avläggare till den Pytagoreiska Orden i England och Italien. O::H::T::M:: har sålunda bidragit med en betydande och viktig del till det stora lapptäcke som utgörs av den franska esoteriska traditionen, vilket i allmänhet sedan 1950-talet har spridit sig utanför Frankrikes och Belgiens gränser.
o
Min genomgång av de olika sällskapen med kopplingar mellan Maritinismen och Rosenkorstraditionen har utvecklat sig till en allmän presentation av den esoteriska traditonen inom den fransktalande världen. Detta är även ett signum för den franska esoteriska traditionen, att alla dessa riter är sammanflätande med varandra; man kan inte göra en exposé av Martinismen utan att även inbegripa Rosenkorstraditionen, och vice versa.
Martinismen är, dess svåröverblickbara organisering till trots, en viktig tradition att ha med sig i beräkningen när man gör ett bokslut över Den Västerländska Mysterietraditionen. Den kan idag jämföras med Rosenkorstraditionen, även om den inte har haft lika stor spridning utanför de fransktalande länderna som Rosenkorstraditionen har haft utanför de tysktalande. Före Andra Världskriget var Martinismen i stort sätt en lokal fransk historia (om man bortser från en mindre närvaro i länder som Tyskland och Italien), men har under och efter 1950-talet sakta men säkert spridit sig över hela världen.
Martinismen är, dess svåröverblickbara organisering till trots, en viktig tradition att ha med sig i beräkningen när man gör ett bokslut över Den Västerländska Mysterietraditionen. Den kan idag jämföras med Rosenkorstraditionen, även om den inte har haft lika stor spridning utanför de fransktalande länderna som Rosenkorstraditionen har haft utanför de tysktalande. Före Andra Världskriget var Martinismen i stort sätt en lokal fransk historia (om man bortser från en mindre närvaro i länder som Tyskland och Italien), men har under och efter 1950-talet sakta men säkert spridit sig över hela världen.
o
Dess inflytande som tradition är också svår att överblicka, tudelad som den är i Élus Cohen och S∴I∴ Helt klart har den haft ett stort genomslag i Frankrike, t.o.m. kanske större än Rosenkorstraditionen, men hur är det utanför de fransktalande länderna där R+C har varit en förhärskande tradition, såsom i Storbrittanien, Nordamerika, Tyskland, Italien, Skandinavien och Östeuropa? I synnerhet är dess inflytande i Östeuropa mycket svåröverblickad, även om det har existerat Martinistisk verksamhet också där och ens innan Papus reformerade systemet.
o
I sin avhandling From Darkness to Light hävdar Henrik Bogdan att Martinèz de Pasquallys Élus Cohen var det första ordenssällskapet som praktiserade Teurgi och därför kan anses vara en viktig inspiratör för senare ockulta sällskap såsom O.T.O. och G∴D∴. När det gäller (det pre-Crowleyanska) O.T.O. kan jag hålla med främst med tanke på Theodor Reuss' förbindelser med Papus och att den förra representerade O:::M::: i Tyskland. Men när det gäller G∴D∴ håller jag inte med om att det finns några direkta influenser från Martinismen.
För det första var Élus Cohen samtida med Gold- und Rosenkreutz och det är snarare därifrån, och i dess senare avläggare Fratres Lucis, vi delvis skall leta efter rötterna till Golden Dawns magiska system. Den andra stora influensen till Teurgin inom G∴D∴ är de två renässansmagikerna Heinrich Cornelius Agrippa (1486-1535) och John Dee (1527-1609). Då Agrippa sägs vara fadern till den moderna Ceremoniella Magin anses John Dee – förutom ha skapat den för G∴D∴ så viktiga Henokianska Magin – av vissa vara den ursprungliga fadern eller inspiratören till Rosenkorstraditionen. När det gäller det post-Crowleyanska O.T.O. så måste man även här konstatera att den numera har adopterat Golden Dawns Hermetiska Qabalah och sålunda distanserat sig från eventuella kopplingar till Élus Cohen. Mig veterligen var Aleister Crowley inte någon Martinist; hans starka aversion mot kristendomen gjorde nog detta helt otänkbart.
Dock sägs det att Edward Bulwer-Lytton (1803-1873) var Martinist, och det är helt klarlagt att Eliphas Levi eller Alphonse Louis Constant (1810-1875) också var det. Eftersom dessa två pionjärer inom den ockulta renässansen under 1800-talet var viktiga inspirationskällor för Golden Dawns grundare så är det inte helt osannolikt att Martinistiska inslag kunde ha läckt igenom till G∴D∴. Vi måste dock komma ihåg att båda dessa män även var genuina Rosenkorsare, och båda har föreslagits som förmedlare av R+C härkomster till OKR+C. Det är därför svårt att säga vad i Levis böcker som härstammar från R+C och vad som härstammar från Martinismen. Klart är att Eliphas Levi representerade en tradition som var en syntes av Qabalah, Hermetism, R+C och Tempelherremystik, allt viktiga ingredienser i de moderna Rosenkorsiska inkarnationerna vid den allmänna reformationen 1888; lika gärna som Levi influerade G∴D∴ och OKR+C så var han också ett språkrör för den tidsanda vilket föranledde reformationen.
Det har även hävdats att ett flertal kända Golden Dawn-medlemmar har varit Martinister och därigenom kunna påverka G∴D∴ i en Martinistisk riktning, något som är mycket spekulativt i mina ögon. Det är dock sant att ett flertal medlemmar i G∴D∴ tillika var Martinister, exempelvis A.E. Waite som var invigd i C.B.C.S. genom härkomst från den i U.S.A. verksamme Belgaren Edouard Blitz, vilket för ett tag var företrädare för O:::M::: innan han bröt sig ur och bildade sitt eget oberoende Martinistiska sällskap – American Martinist Order.
För det första var Élus Cohen samtida med Gold- und Rosenkreutz och det är snarare därifrån, och i dess senare avläggare Fratres Lucis, vi delvis skall leta efter rötterna till Golden Dawns magiska system. Den andra stora influensen till Teurgin inom G∴D∴ är de två renässansmagikerna Heinrich Cornelius Agrippa (1486-1535) och John Dee (1527-1609). Då Agrippa sägs vara fadern till den moderna Ceremoniella Magin anses John Dee – förutom ha skapat den för G∴D∴ så viktiga Henokianska Magin – av vissa vara den ursprungliga fadern eller inspiratören till Rosenkorstraditionen. När det gäller det post-Crowleyanska O.T.O. så måste man även här konstatera att den numera har adopterat Golden Dawns Hermetiska Qabalah och sålunda distanserat sig från eventuella kopplingar till Élus Cohen. Mig veterligen var Aleister Crowley inte någon Martinist; hans starka aversion mot kristendomen gjorde nog detta helt otänkbart.
Dock sägs det att Edward Bulwer-Lytton (1803-1873) var Martinist, och det är helt klarlagt att Eliphas Levi eller Alphonse Louis Constant (1810-1875) också var det. Eftersom dessa två pionjärer inom den ockulta renässansen under 1800-talet var viktiga inspirationskällor för Golden Dawns grundare så är det inte helt osannolikt att Martinistiska inslag kunde ha läckt igenom till G∴D∴. Vi måste dock komma ihåg att båda dessa män även var genuina Rosenkorsare, och båda har föreslagits som förmedlare av R+C härkomster till OKR+C. Det är därför svårt att säga vad i Levis böcker som härstammar från R+C och vad som härstammar från Martinismen. Klart är att Eliphas Levi representerade en tradition som var en syntes av Qabalah, Hermetism, R+C och Tempelherremystik, allt viktiga ingredienser i de moderna Rosenkorsiska inkarnationerna vid den allmänna reformationen 1888; lika gärna som Levi influerade G∴D∴ och OKR+C så var han också ett språkrör för den tidsanda vilket föranledde reformationen.
Det har även hävdats att ett flertal kända Golden Dawn-medlemmar har varit Martinister och därigenom kunna påverka G∴D∴ i en Martinistisk riktning, något som är mycket spekulativt i mina ögon. Det är dock sant att ett flertal medlemmar i G∴D∴ tillika var Martinister, exempelvis A.E. Waite som var invigd i C.B.C.S. genom härkomst från den i U.S.A. verksamme Belgaren Edouard Blitz, vilket för ett tag var företrädare för O:::M::: innan han bröt sig ur och bildade sitt eget oberoende Martinistiska sällskap – American Martinist Order.
Blitz hade härkomst från Élus Cohen och ansåg sig därför ha rätt att arbeta oberoende av Papus. Även George Winslow Plummer, vilket var i förbindelse med Dr. Edward Brown och hans "Temple of the Rosy Cross" (med härkomst från Pascal Beverly Randolph), blev invigd i den linje som kom genom Blitz i U.S.A. Plummer var även ledaren över den irreguljära organisationen Soceitas Rosicruciana in America, vilket med tiden skulle integrera Golden Dawn systemet och dess ritualer.
Det har även sagts i vissa moderna Martinistiska kretsar att Dion Fortune, vilket var medlem i MacGregor Mathers Rosicrucian Order of Alpha et Omega (A∴O∴) – den direkta arvtagaren till G∴D∴ – och senare bildade sin egen organisation inom Golden Dawn-traditionen, Fraternaty of the Inner Light, skulle ha varit Martinist. Fortunes eventuella medlemskap i Martinistkretsar har dock ej kunnat beläggas, och personligen så tror jag att det hela är en skröna.
Vissa indicier talar även för att William Wynn Westcott var invigd i S∴I∴. Westcott översatte en engelsk version av Le Philosophe Inconnu, en påstådd men ej historiskt belagd Martinist-Order som skulle ha varit verksam under de Saint Martins levnad. Denna översättning hamnade i John Yarkers ägo och dateras till 1880 och 1893, från ett "original manuskript" från 1778. En anteckning på detta dokument säger att "Dr. W.W. Westcott, såsom medlem av de Tre Graderna av St. Martins etiska Orden, har tillstånd att dela ut dem, utan avgift, till den som han bedömner vara lämplig". Detta är, enligt R.A. Gilbert, en hänvisning till Papus O:::M:::, som i praktiken grundades redan 1884 och vars ritualer skrevs mellan åren 1887 och 1890. Så om Westcott verkligen översatte Martinistiska texter år 1880 så var de knappast några ritualer eftesom dessa ännu inte var skapade av Papus.
Enligt min åsikt var nog Westcotts engagemang inom Martinismen av ringare slag, även om det kan vara troligt att han var invigd i dess system, ty jag har svårt att se att något av detta har kunnat spilla över till Golden Dawn-traditionen, väl bevandrad som jag är med denna. Tvärtom är G∴D∴ i stort sätt i avsaknad av franska influenser, om man bortser från Eliphas Levi. Den stora inspirationskällan till G∴D∴ skall istället sökas efter i Tyskland och i Polen, genom Gold- und Rosenkreutz och Asiatiska Bröderna (Fratres Lucis).
A.E. Waite må ha låtit sin kristna mysticistiska version av Golden Dawn – genom Holy Order of the Golden Dawn och det senare Fellowship of the Rosy Cross – ha blivit påverkad i sina studier av Élus Cohen och de Saint Martins voie cardiaque, detta är inte jag – måste jag villigt erkänna – man nog att bedöma då mina kunskaper om Waites vision om G∴D∴ ännu för mig är ett outforskat kapitel.
Dock kan vi i flera moderna företrädare för Golden Dawn-traditionen se ett tillika engagemang i Martinismen. En viktig sådan var Desmond Bourke som medverkade till återupplivandet av Rosicrucian Order of A∴O∴ och Ahatôôr Templet Nr. 7 i Paris 1992, då han förde A∴O∴ facklan plus alla sina andra härkomster (bl.a. Martinismen) vidare från sitt Serapis Tempel i London. En annan senare och samtida känd Rosenkorsare och student av Golden Dawn traditionen, som tillika var Martinist, var Jean Dubuis, grundaren av Le Philosophes du Nature (LPN). Det är inte speciellt känt att Dubuis innan detta var med om att grunda det första franska G∴D∴ Templet sedan avvecklandet av A∴O∴ fyra decennier tidigare, med härkomst till en hemlig och autentisk brittisk Golden Dawn-order och esoteriska överföringar från Order of the Cubic Stone (O.C.S).
Jean Dubuis har dock en lång historia bakom sig i olika moderna Rosenkorsiska sällskap, som sträcker sig tillbaka till 50-talet då han inledningsvis var medlem i Lectorium Rosicrucianum – ett sällskap som grundades 1935 av Jan van Rijckenborgh med härkomst från Max Heindels Rosicrucian Fellowship – varefter han gick över till A.M.O.R.C. och O.M.T. Under Raymond Bernard grundade han 1966 en Martinistisk Loge som under hans karismatiska ledarskap blev den mest framgångrika i Frankrike. Inom denna Loge grundade han och ledde en speciell studiegrupp som han döpte till 2ème Cercle ("den 2:a Cirkeln"), vilket studerade och praktiserade de ockulta konsterna såsom Qabalah, Tarot, Ceremoniell Magi – tydligen i linje med Golden Dawn ty man utgick i sina Qabalistiska studier från Dion Fortunes bok The Mystical Kabbalah och det gamla klassiska Qabalistiska verket Sepher Zohar.
Att det var Golden Dawns system som lärdes ut i dessa ockulta cirklar ledda av Dubuis substantieras av det faktum att hans senare korrespondenskurser, som han utvecklade för LPN, helt och håller har sin grund i Golden Dawns Hermetiska Qabalah och Ceremonimagiska system. Sålunda ser man här det första tecknet på ett försök till syntes mellan Martinism och G∴D∴, något som tydligen föll ut väldigt väl med tanke på Logens framgångar. Med tiden började Dubuis form av Martinism att närma sig Papus grundtankar, vilket skapade opposition och ledde till att han lämnade A.M.O.R.C. och enligt de flesta källor bildade LPN 1979. Andra mer initierade källor säger dock att Dubuis vid denna tid först bildade ett G∴D∴ Tempel varur LPN senare utvecklades till en fullfjädrad skola i praktisk Qabalah och Alkemi.
Det som ganska snart blir uppenbart, efter denna genomgång av Martinismens utveckling efter Papus, är att den form som vi ser idag utgör en syntes av alla tre varianterna, den av Pasqually, Saint Martin och Willermoz, i synnerhet mellan de två första. Sålunda praktiserar de flesta Martinistiska Ordenssällskapen både Pasquallys teurgi och magiska tekniker, vid sidan av Saint Martins meditativa och kontemplativa väg. Det är även helt klarlagt att samarbetet mellan Rosenkorstraditionen och Martinismen är mycket intimt, och att de flesta Martinister tillika är Rosenkorsare. Ett tydligt exempel på detta är F.U.D.O.S.I., vilket under åren 1934-1951 utgjorde en federation mellan Martinistiska och Rosenkorsiska organisationer. Det är även klarlagt att de flesta Rosenkorsiska ordenssällskap i Frankrike har inlämmat Martinistiska inslag i sina läror, och att man ofta uppmanar sina medlemmar invigning till S∴I∴; i Fankrike utgör de som tidigare har nämnts två sidor av samma mynt.
Överhuvudtaget är det en tradition i Frankrike att samarbeta över ordensgränserna. Enligt en anonym källa träffas franska esoteriker av högre grader från flera olika sällskap varje år i ett speciellt slott, utsmyckat med esoterisk symbolik, där de ägnar sig åt de högre mysterierna. Detta är något som saknar motstycke i den anglosaxiska världen där man värnar om sina respektive ordnars och egregorers integritet.
Slutsatsen är alltså att de existerar ett samband mellan Martinismen och Rosenkorstraditionen, men att den troligtvis har tillkommit relativt sent. Även om det existerar vissa vaga indicier – om än mycket intressanta sådana – om att det finns kopplingar mellan R+C å den ena sidan och Martinèz de Pasqually och Louis Claude de Saint Martin å den andra, så är det mer troligt att de representerar två unika och i grunden självständiga systertraditioner inom samma familj – Den Västerländska Mysterietraditionen. Det är dock tydligt att det existerar beröringspunkter mellan traditionerna och att många studenter av den Västerländska Esoteriska Traditionen har varit behjälpta av en kombination av dem båda; den ena traditionen utesluter inte den andra. Båda representerar en kristen esoterik och båda har Qabalah som grund. Båda praktiserar även Teurgi, även om Martinismen lägger en större betoning på meditation och mysticism. Båda traditioner är initiatoriska och har även sin grund i Frimureriet.
Jag kan således konstatera att Martinismen representerar en klart intressant aspekt av Den Västerländska Mysterietraditionen, och som på flera punkter kompletterar Rosenkorstraditionen. I synnerhet de studenter som är uttalat kristna har troligtvis mycket att hämta i den Martinistiska traditionen. Jag tror i synnerhet den Martinistiska synen på och analysen av det heliga namnet יהשוה eller YHShVH ("Yeheshuah") – Pentagrammaton – kan befrukta den som hyses hos Rosenkorstraditionen, och i synnerhet G∴D∴, och vise versa. Men jag kan även tänka mig att den kontemplativa delen av Saint Martin lära – hjärtats väg – även den kan berika och befrukta studenten av den Ceremonimagiska vägen; kristen mystik har definitivt en plats inom den Rosenkorsiska traditionen, i synnerhet om den utgår från ett esoterisk kristen förhållningssätt.
Å andra sidan tror jag att det finns föga att hämta från Martinèz de Pasquallys Teurgiska system som inte redan finns i G∴D∴ och är adekvat nog för att uppnå de uppställda Teurgiska syftena; en Golden Dawn-magiker behöver inte ännu fler variationer att välja på ty det finns redan en tillräcklig mångfald – eller ett överflöd – av magiska och ockulta tekniker att välja på som bevisligen är effektiva och bygger på beprövad erfarenhet. Dessutom gissar jag att Pasquallys Terugi på samma sätt som den i G∴D∴ bygger på samma grundkällor; renässansmagin som exempelvis hos Agrippa. Studier av Robert Ambelains Qabalistiska texter talar för detta ty de snarare bekräftar än vederlägger den Hermetiska-Qabalah som studeras i G∴D∴, samtidigt som de i sin praktiska tillämpning skiljer sig åt på flera punkter i sin symbolik.
Så min slutsats är att det finns godbitar att plocka ur Martinismen för en student av R+C och G∴D∴, precis som det kan finnas en poäng med att låna vissa tillämpliga bitar av österlandets traditioner där det kan vara passande sett både utifrån ett teoretiskt och praktiskt perspektiv, men att det inte förefaller finnas någon poäng med eller vinst i att se en total sammansmältning av två i grunden olika system; G∴D∴ har redan en fungerande och adekvat Yttre Orden som mår bäst av slippa bli manipulerad av och anpassad efter någon främmande tradition.
S∴R∴
Inlägg
