Den argentiska skolan inom psykoanalysen erbjuder ett mycket värdefullt instrument för förståelsen av de dynamiska psykiska processerna i det omedvetna och för en både bredare och djupare försåelse för läran om själens lidande eller psykopatologin. Såsom en direkt arvtagare till Meleine Kleins och de brittiska objektrelationsteoretikerna, ger de oss en fördjupad kunskap för människans själsliga mognad. Bl.a. lägger de till en position som föregår de schizo-paranoida och depressivt-integrativa (för en närmare bekantskap med dessa båda kleinianska begrepp, se min tidigare essä Den hermafroditiska människan), kallad glischo-karyisk (av glischros eller vidhäftande, och karyo eller kärna). Det är denna position som föregår klyvningen mellan ett jag och ett du, och mellan disassociationen av olika aspekter av det egna självet.
Sålunda utgör den glischo-karyiska positionen en urkärna som är odifferentierad och gränslös, som inte ser någon skillnad mellan det personliga och det allmäna. Dagens psykoanalys anser att människan föds till denna position och att den ganska snart i mötet med omvärlden genom klyvningsprocessen utvecklar den schizo-paranoida positionen.
Detta står i en viss kontrast till Meleine Kleins åsikt om att det lilla spädbarnet föds in i den schizo-paranoida positionen. Personligen anser jag att den glischo-karyiska fasen tillhör fosterstadiet och att det nyfödda barnet tack vare sina första frustrerande möten med sin omvärld, dels genom det smärtsamma födslotraumat och dels genom det frustrerande första mötet med bröstet, utvecklar den schizo-paranoida positionen så fort det har lämnat livmodern, dvs. under de första levnadstimmarna. Jag anser sålunda inte att medvetandet föds i födelseögonblicket utan har en tidig föregångare i fosterstadiet, åtmistone under de sista månaderna av graviditeten.
Det är detta medvetandetillstånd som har kommit att kallas det glischo-karyiska, vilket kan förstås av den miljö som fostret erfar i livmodern där både modern och fostret upplever den mest sammanblandade och intima fasen. Modern upplever länge sitt barn som en del av sin kropp. Detta kan exemplifieras genom den ständigt återkommande arbortfrågan där diskussionen i huvudsak cirklulerar kring kvinnans kropp och hennes rätt till denna, som om fostret utgjorde en kroppsdel hos kvinnan. Detta när nog en korrekt intuitiv iakttagelse, som säkerligen bekräftas av fostrets upplevelse; fostret måste antas inte uppleva en gräns eller skillnad mellan moderns kropp och sin egen. Detta antas överföras på en inre eller psykologisk nivå.
Ytterst representerar den psykosen utifrån ett patologiskt perspektiv, men utifrån ett andligt synsätt ett totalt egofritt tillstånd av varande och oceanisk-arkaisk tillvaro eller närvaro i världen. Det är denna position som inom den Jungianska analytiska psykologin motsvarar det ursprungliga tillståndet där jaget och (det transpersonella eller Högre) Självet är i fullständig förening. Dess separation leder till den schizo-paranoida positionen, vilket på sikt leder vidare till en partiell återintegrering i den depressivt-integrativa positionen. Jag postulerar dock existensen av en ytterligare position som markerar en förnyad och fullständig integration av alla aspekter och ”upplösandet” av egot eller jaget till förmån för Självet, vilket bär vissa drag med den primitiva glischo-karyiska men på en högre och mogen nivå. I brist på bättre begrepp benämner jag denna position såsom ”transpersonell”.
Detta är förklaringen till varför många mystikers upplevelse av gudsförening erinrar om medvetandets urtillstånd i livmodern och är snarlik upplevelsen av den glischo-karyiska positionen. Skillnaden mellan den transpersonella positionen och den glischo-karysika är mellan upplysning och psykos. På ytan kan de te sig ha många gemensamma nämnare, men i det inre finns det en fundamental skillnad. Skillnaden är den mellan upplevelsen av fragmentering och förvirring (som i psykosen), och upplysningens helhet (eller helighet) och klarhet. Det ligger tydligen något i det gamla talesättet att skillnaden är hårfin mellan galenskap och geni.
Den argentinska skolan har dock gått längre än att introducera en ny och ursprunglig position. Den postulerar att vi inom oss dessutom har tre fundamentala ”psykotiska” kärnor. Dessa kan jämföras med personlihetskärnor eller typer i ett Jungianskt hänseende. Redan W.R.D. Fairbairn gjorde en jämförelse mellan den schizoida personligheten och Jungs “introverta” karaktärstyp. Denna schizoida ”typ” utgör en av dessa kärnor benämt såsom ”schizofrent” i den argentiska modellen.
Argentinarna säger att vi alla har en urprunglig kärna som kallas ”konfusionell”. Denna kan helt jämföras med den glischo-karyiska positionen i sin karaktäristik. När personligheten klyvs i sitt möte med omvärlden delas den upp i dels den schizofrena och dels den melankoliska kärnan. Dessa två kärnor delar upp världen i ett ”ont” och ett ”gott” på två diametralt olika sätt. Den schizofrene förlägger ondskan utanför sig själv och laddar sitt eget själv med det goda, medan den melankoliska kärnan tillskriver sitt eget själv onda kvaliteter och förlägger det goda till den yttre världen. Den konfusionella kärnan ser eller förstår ingen skillnad mellan det onda och det goda; det kan vara både och eller växla mellan att vara gott eller ont. Detta skapar förvirring både hos personen och i omgivningen, varav namnet ”konfusion”.
Psykoanalysen av idag anser att uppdelningen mellan ett ont och gott är en nödvändighet för medvetandet och jaget att kunna orientera sig i världen. Klyvningen av världen i absoluta enheter eller värden på detta sätt utgör alltså det mest grundläggande försvaret, vilket leder från förvirring till ordning, från kaos till kosmos, från psykos till neuros. Sannerligen kan den konfusionella kärnan eller glicho-karyiska positionen jämföras med de grekiska myternas ”kaos” eller alkemins ”prima materia”; urämnet varifrån den skapta världen (eller i detta fallet självet eller psyket) kan formas.
Argentinarna kallar dessa kärnor ”psykotiska” därför de alla utgör punkter eller fixeringer som alla människor kan regrediera till vid ett psykotiskt sammanbrott. Den konfusionella kärnan utgör psykosens natur i sin rena form, just i att den markeras av den totala fragmenteringen av personligheten där alla gänser blir raserade. Inom den neurotiska personligheten väcker den utplåningsångesten eller katastrofångest och följdriktiga försvar mot detta.
Den schizofrena kärnan leder i sitt regressiva tillstånd till vad vi vanligtvis menar med ”schizofreni”, dvs. en extrem klyvning mellan jaget å ena sidan och känslolivet å det andra. Den schizofrene är helt upptaget av sin inre värld, vilket leder till ett autistiskt tillstånd. Det schizofrena tillståndet innebär att den inre världen projiceras i det yttre, vilket leder till en total sammanblandning av de båda. I synnerhet de inre ”onda” sidorna projiceras ut i omvärlden, vilket leder till paranoid psykos. Inom den neurotiska personligheten väcker denna kärna en ångest mot att bli förkastad eller attackerad från yttervärlden, vilket föranleder de typiska schizoida försvaren. Även besläktade och lättare former än regelrätt schizofren psykos har sitt ursprung i den schizofrena kärnan, såsom de neuropsykologiska diagnoserna aspergers syndrom och olika former av autism.
Den melankoliska kärnan leder i sitt regressiva tillstånd istället till mano-depressivitet. I sin mer neurotiska form väcker den melankoliska kärnan en ångest som riktar sig inåt och mot den egna självkritiken, vilket paradoxalt nog kan väcka en förföljelseångest mot yttervärlden som ju ständigt står redo att kritisera det egna självet. En annan patologisk avart är den mer sadomachokistiska läggningen som ser en tillfredställelse i den yttre världens kritik provocerad av ett destruktivt eller oacceptabelt beteende. Detta väcker typiska försvar av depressiv art som ytterst syftar till att skydda självet från den egna självdestruktiviteten och ytterst från självmordet.
Jag kan se en korrespondens mellan Meleine Kleins ”positioner” och den argentinska skolans ”pyskotiska kärnor”. Jag har redan nämnt att jag har svårt att se skillnad på den glicho-karyiska positionen och den konfusionella kärnan. Den schizofrena kärnan anser jag bär en korrespondens till den schizo-paranoida positionen, i det att den schizofrena kärnan ser allt värde enbart i sitt eget själv (narcissism och omnipotens) och nervärderar omgivningen, och i sin förlängning gör den förföljande, på samma sätt som den schizo-paranoida positionen.
Den depressiva positionen (vilket jag föredrar att lägga till epitetet ”integrativa”) är snarlik den melankoliska kärnan; melankoli och depression är synonyma ord och beskrivningar av snarlika tillstånd. Den depressiva positionen markeras av ett mycket strängt överjag, dvs. ett mycket uttalat självklander. På samma sätt kännetecknas den melankoliska kärnan av en uttalad negativ självbild. Både den melankoliska kärnan och depressiva positionen anses kunna driva individen ytterst mot ett självmord; i sin iver att bespara världen från den egna ondskan och värdelösheten tar individen sitt liv.
Den schizofrena kärnan och schizo-paranoida positionen kan omvänt leda till att utveckla individen i en aggressiv rikting som ytterst kan leda till mord eller dråp. Båda dessa kärnor och positioner är således destruktiva i sina patologiska former, där den schizoida eller schizofrene riktar sin destruktivitet mot den yttre värden som är förment ondskefull medan den deprimerade eller melankoliske istället är självdestruktiv. Den melankoliska kärnan laddar den yttre världen som någonting gott, vilket innebär att den uppmanar individen att söka sig utåt. Detta motsvarar tämligen exakt beskrivningen av den extraverte inom den Jungianska analytiska psykologin, såsom dess beskrivning av den introverte väl överensstämmer med den schizofrene som istället riktar libidon mot sitt egna själv och laddar detta med egenkärlek.
Samtidigt som det finns många överenstämmelser mellan brittiska objektrelationsteorins ”positioner” och den argentiska skolans ”psykotiska kärnor” kan de i sin förlängning inte anses vara identiska beskrivningar av psykologiska realiteter. Ytterst utgör de psykotiska kärnorna, såsom namnet antyder, inre personlighetskärnor som definerar individens förhållningssätt gentemot sig själv och sin omvärld. Kleins ”positioner” motsvarar mera Sigmund Freuds ”faser”, såsom de ”orala”, ”anala” och ”genitala”, dvs. de kännetecknar en progressiv utveckling.
Skillnaden mellan Freuds syn på utvecklingsfaserna och Kleins positioner är att de förra alltid anses vara kronoloigiska, där den tidigare överlämnar till den senare fasen, medan Kleins positioner förvisso väcks i kronologisk ordning men hela tiden finns levande inom oss parallellt. Sålunda har vi enligt Klein både en schizo-paranoid position levande inom oss även om vi har hunnit utveckla den depressivt-integrativa (som anses vara en mera utvecklad form av psykisk mognad).
De psykotiska kärnorna har vi på samma sätt levande inom oss samtidigt men de är till skillnad från positionerna inte avhängiga av tiden utan skapas ur den urprungliga konfusionella kärnan samtidigt som två motsatta sidor inom oss. Vi har dem alla men en av dem är mer verksam eller framträdande inom oss jämfört med de andra, vilket skapar vår karaktär. Argentinarna anser dock att olika situationer tar fram olika kärnor, och att vi även över tid kan utvecklas från en predominans av den ena av kärnorna över till någon av de andra.
Min egen erfarenhet säger att vi oftast har en primär kärna och en sekundär kärna som vi använder för att orientera oss genom livet. Under livets gång utvecklar vi ett förhållande och ett styrkeförhållande, eller balans, mellan den primära och sekundära kärnan, vilket kan ändra jämviktsläget mellan dem. Jag ser det som sannolikt att den sekundära kärnan kan utvecklas till en primär och den tidigaste primära till en senare sekundär. Oftast är antingen den schizofrena eller den melankoliska kärnan primär. I vissa fall har individen utvecklat den konfusionella kärnan som sin primära, men här har vi oftast med tidiga personlighetsstörningar att göra med.
Vidare anses alla tre psykotiska kärnor finnas levande hos oss i både den schizo-paranoida positionen och i den depressivt-integrativa. Den schizo-paranoida positionen jämställs med den psykotiska delen hos oss, den som befinner sig i det omedvetna och dess primärprocesstänkande, vari de tre kärnorna är differentierade och brister i sin interaktion. Snarare befinner de sig i ett dynamiskt och konfliktfyllt förhållande till varandra.
Den depressivt-integrativa positionen motsvarar den neurotiska delen av oss eller den del som tillfaller det medvetna och sekundärprocesstänkandet, vari de tre kärnorna överlappar varandra och har skapat ett ”kluster” eller integration. Denna integration mellan kärnorna symboliseras av de borromeiska ringarna, eller tre ringar inflätade i varandra. Sålunda står det klart att det finns en psykotisk (eller omedveten) nivå och en neurotisk (eller medveten) nivå vari de tre kärnorna verkar inom oss. Ur detta förhållande har en metod för diagnostik utvecklats.
Borromeiska ringarnaJag postulerar dock att det i den sista och transpersonella positionen skapas en fullständig förening och sammanblandning mellan de tre kärnorna, till skillnad från den depressivt-integrativa positionen där integrationen endast är partiell eller delvis överlappande. I den senare finns det en relation eller kommunikation i samexistens mellan de tre kärnorna, samtidigt som de upprätthåller sina distinkta kvalitéer. I den förra har distinktionen mellan de tre kärnorna helt upphört och de har övergått till en enda personlighetskärna som markeras av helhet och det alkemistiska conjunctio eller hieros gamos mellan alla motsatser inom den själsliga sfären, mellan motsatta kärnor, mellan det transpersonella eller Högre Självet och jaget, mellan det medvetna och det omedvetna, mellan det maskulina och det feminina, mellan det yttre och det inre, mellan kropp och själ, mellan materia och ande.
Sannerligen kännetecknas detta medvetandetillstånd i den transpersonella positionen i termer som närmast kan beskrivas såsom det övermedvetna, ur vilket det medvetna och omedvetna har sitt ursprung och inom vilket de verkar, lever och har sin tillvaro. Den neurotiska depressivt-integrativa positionen kan anses vara ett mellansteg eller en övergångsfas mellan den psykotiska schizo-paranoida positionen och den upplysta transpersonella positionen.
Det är dock mycket få förunnat att kunna uppleva denna transpersonella position och tillvaro av upplysning och enhet, och av dessa skäl måste den begränsa sig till en hypotes. Det är dock något som den hermetiska alkemin lovar oss, en transmutation av det lägre till det högre, av materia till ande, av förgänglighet till odödlighet. De få individer som har identifierats besitta dessa psykiska och somatiska kvaliteter på en permanent basis (alla individer kan erfara denna position i glimtar eller partiellt och under en begränsad tid) har i öst betecknats som avatarer och i västvärlden såsom messianska personer. De beskrivs i myterna, såsom Jesus i Nya Testamentet. Den hermetiska traditionen har också sin Hermes Trismegistus, medan den Heliga Qabalah har sin Melchizedek och senare i historien en messias i Sabbathai Zevis person.
Jag ställer mig dock frågande till om Zevi verkligen lyckades nå den transpersonalla positionen ty han av flera författare har beskrivits såsom mano-depressiv och enligt den argentiska skolan sålunda inte ens skulle ha lämnat den schizo-paranoida positionen och det psykotiska tillståndet. Den sabbatianska Qabalah lägger dock ett särskilt värde i att ett bräckligt kärl såsom Sabbathai Zevi av Gud valdes att vara en messias, men ty som den Sabbatianska Qabalah hamnar utanför ämnesområdet för denna essä lämnar vi detta därhän.
Inom den moderna psykoterapin arbetar man av naturliga skäl enbart på en psykotisk och neurotisk nivå, dvs. med de schizo-paranoida respektive depressivt-integrativa positionerna. Den argentiska skolan har i sin s.k. ”förbindelsepsykologi”, vilket är en alternativ benämning för objektrelationsteorin, utvecklat en systematisk och logisk, såväl som intuitiv, symptomlära för dessa båda grundläggande nivåer i den naturliga människan.
Följaktligen anses neuroserna skapa olika slags försvar eller avvärjningsmekanismer i syfte att skydda självet från regression i psykos. Således menar man att jaget, i en personlighet med predominans i den konfusionella kärnan, på en neurotisk nivå skapar försvar som skyddar från ångest mot katastrofer och utplåning (dödsångest), från att implodera, genom att aktivera ouppmärksamhet, frånvaro, koncentrationssvårigheter och glömska. Med andra ord en disträ personlighet, något som ofta skapar förvirring i sin omgivning. I sin yttersta förlängning kan försvaren leda till ett missbruk av alkohol eller narkotikum. Det är inte ovanligt att en person med en predominant konfusionell kärna också föredrar hallicugena preparat.
Den konfusionella personligheten är impulsstyrd och anses ha en epileptoid karaktär, dvs. den kan plötsligt och oprovocerat göra utfall, ofta av aggressiv karaktär, mot sin omgivning eller sig själv. Min hypotes är att överaktiva barn och vuxna, de som ofta idag har någon form av bokstavskombination (ADHD, DAMP, etc.), vilket föga överaskande är överrepresenterade i social- och kriminalvården, har en dominant konfusionell kärna, och i extrema fall inte till fullo har utvecklat sin depressivt-integrativa position på en neurotisk sekundärprocess-nivå, eller alternativt befinner sig i ett ingenmanslad mellan denna och den schizo-paranoida position, det som normalt kallas för ”borderlinepatienter”.
Den schizofrena eller schizoida personlighetens ”jag” anses bilda neurotiska försvar som skyddar från förföljelseångest genom fobier. Det onda inom personen avspjälkas och förläggs på ett yttre objekt, såsom platser, saker, djur, personligheter och sjukdomar. Exempelvis agorafobi, eller torgskräck. Det är inte ovanligt att den schizofrene personen får ångestattacker i en trång spårvagn, eller i en folksamling. I en mer allvarlig variant kan det leda till s.k. ”panikångest”. En annan variant är en rädsla för sjukdom som kan tänkas bli placerat i den egna personen från omgivningen, exempelvis genom en smitta.
Detta beteende kan endast förstås till fullo i ljuset av att individen är rädd för sin omgivning, i synnerhet människor, vilket represeneterar något hotfullt och ont, i kontrast till det goda inre självet. I sina mellanmänskliga interaktioner karaktäriseras den schizofrene eller schizoida som en karaktär utan moral, som enbart utnyttjar sina medmänniskor för sina egna syften, dvs. den typiske psykopaten. I övrigt har han inget till övers för sin nästa och uppvisar ofta tecken på likgiltighet. Sålunda, om en person med en dominant schizofren kärna utvecklar missbruk är det min erfarenhet av kliniskt arbete att han allt som oftast föredrar centralstimulerande uppåtdroger såsom amfetamin och kokain, vilket framkallar en snarlik effekt som den schizoida karaktären uppvisar – narcissistisk omnipotens och psykopatisk känslokyla.
Den melankoliska kärnan utvecklar jag-försvar på den neurotiska nivån som skyddar från det straffande överjaget, eller den stränga skuldmedvetenheten, genom tvångsmässiga beteenden och hypokondri. Det ständiga renlighetstvånget är exempelvis ett uttryck för en upplevelse av att vara oren, en befläckelse som kommer från det inre självet. Den melankoliska personen är också ofta vankelmodig då han hela tiden är osäker på sig själv och vad som är rätt att göra i varje givet tillfälle, ett uttryck för hans dåliga självkänsla och låga självbild. Detta är också personen som hela tiden söker bekräftelse i sin omgivning.
Hypokondrin hjälper individen att kompulsivt uppmärksamma krämpor och sjukdomar i sin egen kropp, som en avledningsmanöver från självet. Det handlar dock hela tiden om sjukdomar som har sitt usprung i den egna kroppen och inte från utsidan, som hos den schizofrene karaktären. Då den schizofrene paranoikern hela tiden misstror sin läkare förlägger den melankoliske hela sin tillvaro och trygghet hos denne. Detta ligger i tendensen hos melankolikern att idealisera sina medmänniskor som en kompensation för sin egen inre brist. Vi ser här alltså en patologisk ödmjukhet hos melankolikern.
Detta är också personen som ofta framkallar medömkan hos sina medmänniskor. Han kan ofta framstå som ganska klantig och idiotisk i sin tafflighet, ibland dumdristig i en våghalsighet som leder till katastrofer och olyckor av allehanda slag, vilket också kan drabba hans omgivning hårt, vilket naturligtvis bara spär på känslan av skuld. Om den melankoliske tar till kemiska preparat för att hantera sin ångest väljer denne enligt min personliga mening ofta lugnande substanser, såsom heroin, smärtstillande opiater och bensodiazepiner, vilket lindrar den depressiva ångesten.
En annan mycket intressant och faschinerande aspekt inom den argentiska skolan är att man har en psykosomatisk nivå i sin symptomlära, dvs. att man anser kunna härleda många somatiska sjukdomar i ett psykogent ursprung, vilket anses bilda försvar eller avvärjningar mot det psykotiska sammanbrottet, på samma sätt som jagets försvarsmekanismer. Den konfusionella personligheten anses främst leda till epilepsi, men också till mer fatala och biologiskt disassociativa (läs splittrande) eller systemdegenererande (läs obalanserade) tillstånd såsom cancer och tumörer, men också andra former av utväxter såsom leverfläckar, etc. Den schizofrena personligheten anses främst medföra asmatiska och allergiska reaktioner, vilket ju är en negativ reaktion på yttre stimuli. Den melankoliske individen anses främst framkalla konversionshysterier, såsom plötslig blindhet och paralys.
Det onda objektet är i det sista fallet sexuella och aggressiva impulser, vilket väcker skuld och fås under kontroll genom denna form av somatiska hysteriska anfall. Här erinras man om Jesus ord från bergspredikan, att ”den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap. Om ditt högra öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Och om din högra hand förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig”. Melankolikern ”river ut sitt öga” och ”hugger av sin hand” genom sina hysteriska anfall av blindhet och paralys, som ett försvar mot sexuella impulser som väcker starka skuldkänslor.
Det är då inte konstigt att kvinnor under det förra sekelskiftet ofta uppvisade dessa symptom, som ett led i det viktorianska förtrycket och introjektionen av straffande objekt; förtryckens kärna är skapadet av en låg självkänsla hos individen. Istället för att känna åtrå för männen valde den viktorianska kvinnan att bli blind, så att hon inte kunde känna begäret, eller parlyserad så att hon inte kunde leva ut det. Freud antog felaktigt att kvinnor utvecklade ett svagare överjag på grund av en felaktig tolkning av utgången i kvinnans oidipus-komplex. Jag hävdar motsatsen; kvinnor har generellt ett starkare överjag, och som ett led av detta en svagare självkänsla, jämfört med män.
Det framstår därför som tämligen klart för den observanta att många av de drag som karaktäriserar den schizofrene (eller schizoida typen) ofta och till övervägande del har anammats av män, och melakolikern (eller depressiva typen) i allmänhet tillskrivs kvinnliga kvaliteter. Män överlag värderar sitt intellekt före sina känslor, medan kvinnor i allmänhet anses stå i närmare kontakt med sitt känsloliv och därigenom också anses vara känsligare och mer ombytliga. Många män är misstänksamma eller med andra ord fobiska, medan kvinnor av olika skäl anses vara mer ordningssamma och renliga eller med andra ord tvångsmässiga, och i sin extrema form hysteriska.
De flesta vetenskapsmän är män (vilket ju antyds av ordet vetenskaps-man), en arbetsform som premierar ett förhållningssätt som markeras av tydliga schizoida drag. Kvinnor utvecklar såsom mödrar mer empatiska och utåtriktade kvaliteter, typiska för den melankoliska kärnan och depressivt-integrativa positionen, vilket föranleder att de ofta väljer service- eller vårdyrken.
Frågan är nu om den schizofrena kärnan är maskulin och den melankoliska feminin till sina respektive naturer, eller om det är vår interaktion med omvärden som premierar en predominans av någondera av kärnorna utifrån könsmässiga förväntningar? Kanske är det både ock?
I en Qabalistisk analys så vill jag gärna associera den schizofrena kärnan (såväl som den schizo-paranoida positionen) till den Svarta Pelaren eller Stränghetens Pelare på Livets Träd. Den melankoliska kärnan (såväl som den depressivt-integrativa positionen) hänför jag hellre till den Vita Pelaren eller Nådens Pelare.
Pelarna på Livets TrädNu anses den Svarta Pelaren vara feminin och den Vita maskulin inom den traditionella Qabalistiska synen, vilket kan anses gå emot min syn om könsmässig identitet av respektive kärnor. Men paradoxalt nog tillskriver Qabalah två traditionellt mycket maskulina sfärerer (inom Qabalah kallade Sefirot) till den Svarta Pelaren, nämligen Gevurah (Stränghet; #5) och Hod (Prakt; #8). Gevurah korresponderas med Planeten Mars (dvs. den martiala och mot yttervärden aggressiva eller repulsiva tendensen) medan Hod hänförs till Planeten Merkurius (dvs. den intellektuella och vetenskapliga principen).
Omvänt tillskriver Qabalah två traditionellt feminina sfärer till den Vita Pelaren, nämligen Chesed (Nåd; #4) och Netzach (Seger; #7). Chesed korresponderas förvisso med Jupiter, vilket traditionellt anses vara maskulin, men dess mån och omsorg för sina nära och i allmänhet kärleksfulla kvaliteter hänför den till mer feminina kvaliteter. Netzach associeras med Planetern Venus och representerar allt det som är skönt, artistiskt och kreativt inom människan, men också attraktion och kärlek. Således ser man inom den Svarta Pelaren klara disassociativa kvaliteter eller tendenser till separation, medan man i den vita pelaren ser krafter som strävar mot integration och förening.
Jag har i tidigare essäer (se De lilla döden och Den gudomliga ambivalensen) härlett den Svarta Pelaren till dödsdriften och den Vita Pelaren till livsdriften, och antytt att den schizo-paranoida positionen tillhör den förra och den depressivt-melankoliska den senare. Med de psykotiska kärnorna är det inte lika lätt att tillskriva någon av dem en övervikt av varken döds- eller livsdrift. Utifrån ett psykopatologiskt perspektiv är dödsdriften aktiv i både den schizofrena och den melankoliska kärnan, där dödsdriften riktas utåt i den förra och inåt mot det egna självet i den senare. På samma sätt kan man säga att livsdriften riktas inåt mot det egna självet i den schizofrena kärnan och utåt mot sin omgivning i den melankoliska kärnan.
Detta förhållande kan vidare exemplifieras med den Qabalistiska symboliken kring de båda Pelarna, ty hittills har jag uppehållit mig till deras yttre uttryck, dvs. gentemot hur de förhåller sig till individens sociala interaktion – den interpersonella relationen. Men ser man till individens relation med sig själv – den intrapsykiska – så ser vi hur förhållandet växlar kring vilken av de båda Pelarna som är aktiv. Sålunda, som den schizofrena personligheten kännetecknas av Stränghetens Svarta Pelares principer i sitt antagonistiska och objektivifierande förhållningssätt till sin medmänniska så är det påfallande hur denna uttrycker Nådens Vita Pelares kvalitéer i dess förlåtande och kärleksfulla omsorg om det egna självet. Sålunda uttrycker den dödsdriften mot sin omgivning men låter livsdriften riktas mot sig själv.
Och omvänt, såsom den melankoliska personligheten kännetecknas av Nådens Vita Pelares principer i sin förlåtande och kärleksfulla omsorg om sin nästa så är det påfallande hur denna uttrycker Stränghetens Svarta Pelares kvalitéer i sin antagonistiska och känslokalla behandling av det egna självet. Sålunda uttrycker den livsdriften mot sin omgivning och låter omvänt dödsdriften riktas mot sig själv.
Detta intrapsykiska förhållningssätt gentemot det egna jaget kan man överföra till Sigmund Freuds syn på ”ideal-jaget” och ”överjaget”, där det förra enligt mitt sätt att se på det hela representerar den uppmuntrande och förlåtande högre aspekten av en själv, som man strävar efter att bli, då däremot den senare, såsom inom den traditionella psykoanalysen, kännetecknas av den fördömande och straffande aspekten inom en själv som lägger påbud på vad som är tabu. Dessa är båda lägre aspekter av vårt Högre Själv som har klyvts i två principer och verkar på en mental eller medveten nivå istället för en övermedveten, symboliserade av ängeln och djävulen som sitter på våra axlar. Idealjaget representeras då av Chesed (#4), Nåd, vilket utgör balanspunkten för hela den Vita Pelaren. Överjaget representeras istället av Gevurah (#5), Stränghet, vilket färgar hela den Svarta Pelaren.
Tillsammans överser överjaget och ideal-jaget det egentliga jaget, vilket representeras av Tifareth (#6), och så att säga ömsomt förmanar och ömsomt uppmuntrar det att evolvera. Detta är den optimala lösningen där de kompletterar varandra genom att ge ris och ros åt jaget utifrån hur det handskas med livets olika givna situationer. Men i det patologiska psyket existerar det ingen relation mellan överjaget och ideal-jaget. Allt som oftast är endast det ena av dem existerande eller dominant. Jag har skrivit mera utförligt om dessa högre principer inom människan i essän En Qabalistisk tolkning av överjaget och idealjaget. Jag hänvisar läsaren dit.
Det är dock väl värt att här notera att det inom varje människa förhåller sig så att de båda Pelarna försöker att balansera ut varandra eller kompensera för varandras styrkor och brister. Om psyket inte klarar av att integrera de båda Pelarna på en intrapsykisk nivå så kommer det att spjälka av den ena av dem och projicera ut den mot det yttre, det interpersonella planet. Sålunda spjälkas den Vita Pelaren eller ideal-jaget av i det melankoliska psyket och projiceras ut mot yttre objekt, medan den Svarta Pelaren eller överjaget spjälkas av i det schizofrena psyket och förläggs i dess omgivning. Därav saknar den schizofrene sitt samvete eftersom denne istället skuldbelägger sin omgivning, och av denna anledning saknar den melankoliske sina inre ideal då denne hela tiden tenderar att idealisera sin omvärld.
Och för att kompensera denna avspjälkning uttrycks den motsatta Pelaren i den inre världen i en överdriven form; den schizofrene idealiserar och älskar sig själv, dvs. utvecklar narcissism, medan melankolikern istället föraktar och hatar sig själv, eller med andra ord utvecklar depression. Så både de goda och onda kvalitéerna finns uttryckta hos både den schizofrene och melankolikern, fast på diametralt olika sätt och i motsatta riktningar avseende libido.
Sålunda kan man inte på samma sätt som med Kleins positioner säga att de argentinska kärnorna representerar något som är godare än det andra. Det positiva med den schizofrena kärnan är självpreservationen och skapandet av personlig integritet, medan den melankoliska kärnan stimulerar till ett intresse för och i förlängningen kärlek till sin nästa. Den konfusionella kärnan å andra sidan sägs bidraga och stimulera individens kreativitet och spontanitet.
Sålunda har vi alla nytta av de tre kärnorna och jag tror att en integrering dem emellan balanserar ut deras negativa aspekter och utnyttjar deras positiva egenskaper. Den integrerade personen är således en individ som både kan älska sig själv och sin nästa, har tillgång till sin kreativiet och spontanitet samtidigt som han har en tillräcklig självdisciplin att genomföra sina projekt. En integrerad person har behov av både ensamhet och tvåsamhet, kan uppleva sig själv som en egen person samtidigt som han i speciella tillfällen kan känna sig vara en del av något större, eller med andra ord uppleva en andlighet och vederkvickelse i djupet av sin själ. Han drivs både av ett moraliskt patos och av självbevarelse; han kan både vara inkännande eller empatisk samtidigt som han inte har svårt för att hävda sina egna intressen.
Honörrsordet är således att skapa en förmåga att ha tillgång till samtliga kärnor i sin person, att ha balans mellan det introverta och extraverta, mellan att kunna ge och ta emot, eller som man inom Golden Dawn skulle säga mellan stränghet och nåd. Psykoanalysen, liksom hermeticismen (läs The Kybalion av The Tree Initiates), anser inte ”hat” vara något ondskefullt i sig självt utan snarare den andra sidan av samma kraft som är upphovet till kärleken. Sannerligen är likgiltigeten den verkliga ondskan. Endast integration av personlighetens motstridiga uttryck är den enda garanterade medicinen mot denna ondska. Detta är själva grunden för den Qabalistiska tanken av återställelse.
S∴R∴
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar