Rosenkorstraditionen (R+C), vilket är den klart dominerande traditionen inom Den Västerländska Mysterietraditionen, har en minst sagt komplex historia som blandar myt med fakta, i synnerhet i sin begynnelse. Dess ursprung bör man leta efter i mellanöstern, närmare bestämt Egypten, Mesopotamien och Palestina. I det hellenistiska Alexandria utvecklade sig kring serapiskulten, och syntesen av grekisk och fornegyptisk kultur och visdom, den s.k. hermeticismen. I Palestina å andra sidan förvaltade de hebreiske vise den Heliga Qabalah (Kabbalah), vilket även fick sina tydliga influenser från fångenskapen i Mesopotamien och ursprungligen är en direkt kontinuitet av gammal fornegyptisk mysterietradition.
Rosenkorstraditionen är således en syntes av Hermeticismen och Qabalah, byggd på en kristen grund. Det är sålunda en form av kristen esoterik. Det som skiljer kristen esoterik (såsom den rosenkorsiska) från vanlig exoterisk kristendom är att man dels erkänner fler urkunder förutom Bibeln, men dels också att man förvaltar en esoterisk lära som har gått från mun till öra genom generationer, en lära som ger den initierade möjligheten att uttolka de olika grundtexterna (såsom Bibeln, men även hermetiska och alkemistiska texter) samt den sanna innebörden och tillämpningen av alkemi.
Den rosenkorsiska traditionen påstår att det hela började med att den Alexandrinske serapisprästen Ormus och några av hans närmaste blev konverterade till kristendomen av evangelisten Markus. Sålunda ser vi födelsen av en kristen form av Hermeticism. Med detta kom även en tydlig Gnostisk ådra (och i detta sammanhang skall man erinra sig om att Nag Hammadi ligger i norra Egypten) och snart även vissa Qabalistiska influenser tidigt. Denna nya kult eller sekt förenade sig enligt legenden under det röda korsets symbol.
Ormus sällskap splittrades genom olika schismer i diverse grupperingar som fortfarde Ormus ursprungliga lära. Med tiden adopterades den ursprungliga rosenkorstraditionen av de arabiske vise i kölvattnet på Muhammeds erövring av mellanöstern, däribland Egypten. Araberna var dock ett vidsynt folk som inom det toleranta Islam erkände och samarbetade med de flesta mysterietraditioner som de kom i kontakt med, även den rosenkorsiska och hermetiska. Sålunda översattes en mängd hermetiska och alkemistiska texter från grekiskan, förutom rent filosofiska verk, vilket är historiskt klarlagt. Dessutom vidareuvecklades alkemin både i sin teori och praktik av framstående araber såsom Geber (Abu Musa Jābir ibn Hayyān), som vi har att tacka destillationskonsten för. Således är huvuddelen av medeltidens alkemistiska termer härstammade ur arabiska ord, inte minst ordet alkemi självt.
Med Tempelherre-Ordens tillkomst, i kölvattnet på korstågen, fann dessa mysterier ett nytt kristet medium och importerades i denna form till Europa. Vi känner alla till Tempelherrarnas öde. Orden utvecklade snart ett invigningssystem och det sägs, enligt traditionen, att Hermeticismen och Qabalah utgjorde viktiga inslag i dess inre symbolik och esoteriska lära. Naturligtvis väcktes många misstankar mot Tempelherrarna och till slut förklarades den som kättersk och upplöstes 1314. Vid den tiden var Skottland en av de få länder som Påven inte hade någon kontroll över eftersom Skottlands Konung Robert de Brus var bannlyst av kyrkan (ty som han hade mördat en rival i en kyrka). Det blev sålunda en perfekt tillflyktsort för en mindre grupp av Tempelherrar som obemärkt flydde från Frankrike. Dessutom hade Tempelherrarna utmärkt sig för Skottlands försvar gentemot Engelsmännen. Som tack för detta fick de slå sig till ro i Skottland och konsolidera sina styrkor. Ur detta utvecklades en ny organisation som sedermera utmynnade, enligt traditionen, till dels Rosenkors-Orden (som en inre skola) och Frimurare-Orden (som dess yttre förgård).
Tempelherrarnas arvtagare, Rosenkorsarna, återvände med tiden till Europa. Även Frimuraretraditionen spred sig under 1600-talet söderut till England och under tidigt 1700-tal så småningom till Europa. Det är också nu vi kan spåra tydliga och akademiskt verifierbara bevis för rosenkorstraditionens existens. Sålunda kan allt som jag har sagt fram tills nu anses utgöra rosenkorstraditionens och frimureriets ”mytiska” historia.
Under tidigt 1600-tal, i kölvattnet på kyrkans reformation och Martin Luther (strax innan 30-åriga kriget), dök de tre Rosenkorsiska manifesten upp, Fama Fraternitatis (1614), Confessio Fraternitatis (1615) och Christian Rosenkreutz Alkemistiska Bröllop (1616), på tyska och latin. De hade med stor sannolikhet sitt ursprung kring en grupp protestanter med esoteriskt intresse för Qabalah och Hermeticism (vilket manifesten tydligt visar). Johann Valetin Adrea var medlem av denna grupp eller alkemistiska cirkel och han brukar tillskrivas såsom författare av de tre manifesten. Dessa är allegoriska men visar ändå på huvuddragen och avgränsningen för R+C. Ingenting mer hörs från rosenkorsbröderna på 100 år, förutom vissa apologetikers skrifter och försvarstal (R+C var för ca. 50 års tid ett hett omdiskuterat ämne bland den tidens intellektuella).
Återigen i Tyskland dök ett nytt manuskript upp år 1710 från en man som kallade sig ”Sincerus Renatus”, vars namn egentligen var Samuel Richter, med titeln Den Sanna och Fullständiga Förberedelsen av De Vises Sten genom Guld- och Rosenkors-Orden. De ”Gyllene Rosenkorsarna” (eller Gold- und Rosenkreutz) såg sålunda sin gryning. Detta var en reformerad Orden vilket hängav sig åt alkemi och framställandet av ”De Vises Sten”. Några decennier senare dök Ordensnamnet upp igen i samband med en viss Hermann Fictuld som reformerade orden 1767 och senare 1777 under ”Phoebron”, eller Dr. Bernhard Joseph Schleiss von Löwenfeld. Orden var nu strikt frimureriskt och krävde av sina medlemmar att de var Mästerfrimurare (främst i det skottska systemet). Det är också under denna tid som myten om Ormus och rosenkorstraditionens hellenistiska ursprung började sprida sig, samt dess förbindelse till Tempelherre-Orden och frimureriet.
Jag tycker att man på något sätt måste kunna spåra ett modernt Rosenkorsisk Ordenssällskap idag till denna tyska orden Gold- und Rosenkreutz, för att den skall kunna anses vara ett genuint rosenkorsiskt sällskap. Inom detta sällskap praktiserade man nämligen Hermetism och Qabalah i syntes, och hängav sig åt esoteriska vetenskaper och konster såsom Alkemi (både yttre och inre) och Teurgi (Magi). Dess medlemmar var uttalat kristna och dagens historiker (såsom Christopher MacIntosh) placerar de Gyllene Rosenkorsarna som en tredje kraft i förhållande till Upplysningsfilosoferna och Kyrkan (motsåndsrörelsen till upplysningstiden).
Efter bara 10 års tid skakades dock Gold- und Rosenkreutz Orden av schismer och skandaler, mycket på grund av att de förde en ganska så öppen kamp mot de bavariska Illuminati (grundade 1776 av Adam Weishaupt). Upplysningstiden hann till slut ikapp rosenkorstraditionen och det blev under tidigt 1800-tal ganska pinsamt att förknippas med denna orden. Men under sin storhetstid sprid sig dess maktsfär geografiskt till Frankrike, Italien, Polen, Ryssland och Sverige, och politiskt in i det preussiska hovet till den grad att Fredrik Den Stores tronarvinge Frederick-William II blev invigd till Orden; för ett tag hade Orden ett stort inflytande över skötseln av det Preussiska riket (det ensamt viktigaste av de tyska länderna). Gold- und Rosenkreutz Orden övade måhända även ett visst inflytande över den siste Polske kungen och rosenkorsaren Stanislas Augustus Poniatowski.
Den viktigast gruppen som chismerande med de Gyllene Rosenkorsarna var de Asiatiska Bröderna, eller ”Orden av Riddare och Bröder av St. Johannes Evangelisten från Asien i Europa”. De gick sedermera under beteckningen Fratres Lucis. Man kan se på denna grupp som en reformerad version av Gold- und Rosenkretuz, med framstående qabalister i sin medlemskara (och ledning) och som dessutom tillät judar att vara med. I synnerhet chassidismens idéer och Isac Lurias Kabbalah i Jacob Franks Sabbatianska tappning strömmade in och beblandade sig med rosenkorsets Hermeticism.
Medlemmar i Fratres Lucis var ganska frekventa i en 1807 bildad frimurerisk loge (sanktionerat av den franska frimureriska storlogen Grand Orient) kallad L' Aurore Naissante eller Loge Sur Aufgehenden Morgenrote (”Den Gryende Morgonrodnaden”) i Frankfurt-am-Main. Denna judiska loge fick senare erkännande av Brittiska Storlogen och öppnade även en dotterloge i England som var aktivt så sent som 1820. Genom en Greve Apponyi (en påstådd representant för R+C:s ”Hemliga Ledare”) förmedlades Golden- und Rosenkreutz esoteriska överföringar, genom Fratres Lucis och L'Aurore Naissante, till engelsmannen Kenneth MacKenzie. Denne MacKenzie öppnade en cirkel kallad Society of Eight (även känt såsom Fratre Lucis), vilket sedan genom William Wynn Westcotts och Samuel Liddell MacGregor Mathers förmedlan ledde till Hermetic Order of the Golden Dawns (Gyllene Gryningens Hermetiska Ordens) födelse år 1888.
Det tyska sällskapet Fratres Lucis har under 1800-talet troligtvis även föranlett bildandet av det engelska Hermetic Broderhood of Luxor, vilket var ett konkurrerande ordenssällskap till Hermetic Order of the Golden Dawn och senare gav upphov till Ordo Templi Orientis, eller O.T.O.
Som en sidotradition till de tyska Gyllene Rosenkorsarna ser vi ungefär samtidigt en italiensk variant av R+C dyka upp, under ledning av Alessandro Cagliostro. Det kallades ”Egyptiskt Frimureri” och har sedermera kommit att bli känt såsom Misraïm-riten. Till skillnad från tyskarna tillät italienarna kvinnor att vara medlemmar. Och liksom Gold- und Rosenkreutz var Memphïs-riten sanktionerad av de ”äkta” rosenkorsarna, de som hade ursprung från det hellenistiska Alexandria. Jag kan inte säga så mycket mer om dessa s.k. ”hemliga ledare” för den rosenkorsiska traditionen och jag kan inte (eller snarare får inte) ge några bevis eller ens ledtrådar på grund av mina tystnadsförpliktelser, så ni får tyvärr helt enkelt lita till mina ord i det här fallet.
Således kan man även spåra en förbindelse till den äkta hermetiska traditionen i Cagliostros Misraïm-rit. Beviset för detta är den s.k. Arcana Arcanorum, en hemlig odödlighetslära som inbegriper den s.k. inre alkemin (vilket är sexuell till sin natur). Gold- und Rosenkreutz praktiserade även de en snarlik inre alkemi. Denna inre alkemi och nycklarna till att uttyda Hermetismens och alkemins lära och intrikata symbolsystem är något som alltid har förvaltats av dessa s.k. ”hemliga ledare” (vilket inom Golden Dawn traditionen kallas ”Tredje Orden”).
Det har senare även under 1800-talet utvecklats ett frimureriskt högregradssystem kallat Memphis-riten, som har vissa liknande drag med Misraïm, främst i Frankrike i kölvattnet på Napoleons fälttåg till Egypten. Denna rit sammanfogades mot slutet av 1800-talet med Misraïm och blev sonika Memhis-Misraïm-riten. Det finns dock fortfarande renodlade Misraïm-riter som praktiserar systemet även idag, i vårt land genom Svenska Misraim Förbundet (vilket tidigare var känt såsom Merlin-Orden).
Ordo Templi Orientis har en lite unik ställning i allt detta, ursprungligen skapad av Karl Kellner (som kallade sig ”Renatus”). Den har sin grund i Memphis-Misraïm men saknar Misraïm-ritens krona, Arcana Arcanorum, vilket den har kompenserat genom att introducera österländska tantriska tekniker genom Theodor Reuss. Den verkar dock även ha fått en härkomst från Fratres Lucis i Tyskland genom det brittiska Hermetic Broderhood of Luxor. Sålunda verkar det som O.T.O. i sin organisation, i alla fall till en viss del, sammastrålar linjer (även om de är tunna och vaga avseende Fratres Lucis) som kan dras tillbaka till Gold- und Rosenkretuz och Misraïm. Men efter att O.T.O. reformerades av Aleister Crowley och anpassade sig till ”den nya eonen” eller Thelema så gick luften ur denna strömning, i alla fall avseende R+C (vilket naturligtvis är min personliga åsikt).
Så idag har vi två olika huvudfåror inom rosenkorstraditionen som måste anses vara legitima, den som har sitt ursprung ur Gold- und Rosenkreutz och den som fortfar Misraïm-riten. När det gäller den sistnämnda finns det en uppsjö av ordenssällskap, i synnerhet i Frankrike men även i Norden. När det gäller den andra så förvaltas Gold- und Rosenkreutz och Fratres Lucis traditioner främst genom Golden Dawn-traditionen. Golden Dawns Hermetiska-Qabalah har fått stora influenser från Fratres Lucis, medan dess teurgiska system har klara förankringar med Gold- und Rosenkreutz, inte minst dess gradsystem.
Misraïm-traditionen representerar en mer latinsk (fransk-italiensk) form av rosenkorstradition, medan Gold- und Rosenkreutz och Fratres Lucis (genom Golden Dawns förvaltande) representerar en mer germansk (tysk-anglo-saxisk) gestaltning. Genom Golden Dawn har ordenssällskap såsom A.E. Waites Fellowship of the Rosy Cross, Paul Foster Cases Builders of the Adytum, Dion Fortunes Society of the Inner Light (sedermera fortsatt genom E.W. Butlers Servants of the Light) samt Aleister Crowleys Astrum Argentum och Ordo Templi Orientis (den sistnämnde vilket som sagt även förvaltar en Misraïm-tradition) utvecklat traditionen vidare, i olika riktningar.
Golden Dawn-traditionen i sig har sedan tidigt 80-tal återuppstått i Europa, U.S.A. och Nya Zeeland (oberoende av varandra) genom olika härkomster som kan spåras tillbaka till det ursprungliga Golden Dawn i London, 1888. Så båda Rosenkorsiska traditioner är högst levande idag och verksamma i Sverige.
Avseende organisationer såsom Max Heindells Rosicrucian Fellowship, det nederländska Lectorium Rosicrucianum (som dessutom förvirrande nog kallar sig "Gyllene Rosenkorsets Skola") samt Harvey Spencer Lewis Rosenkors-Orden, A.M.O.R.C. så har de antingen inget eller föga att göra med någon av dessa två Rosenkorsiska genuina fåror. Måhända finns det en svag länk mellan H.S. Lewis och hans A.M.O.R.C. och O.T.O. (genom Rudolf Steiner). Men det finns som sagt många frågetecken kring detta.
Hur som haver praktiserar inte någon av dessa sistnämna organisationer någon form av teurgi (magi) eller alkemi, Qabalah eller Hermetism, vilket enligt min mening är viktiga kriterier för en sann rosenkorsisk tradition och verksamhet. På sin höjd praktiserar dessa organisationer någon form av ”andlig” alkemi (vilket inte har så mycket att göra med den sanna Inre Alkemin) eller variant på gnosticismen.
Skillnaden mellan de moderna formerna av Golden Dawn- och Misraïm-traditionerna är nog att Golden Dawn har utvecklat ett mer komplex system för Teurgi jämfört med Misraïm (även om Teurgi även existerar där på högre nivåer). Likheten är dock större i deras respektive högre mysterier, den s.k. ”inre alkemin” men denna alkemistiska tradition går idag längre i Golden Dawn än Misraïm-ritens Arcana Arcanorum.
Min personliga åsikt är att Golden Dawn-traditionen erbjuder en mer omfattande studieplan och kräver mer av sina studenter avseende dedikation. Inom Misraïm blir det mer krävande först i de hösta graderna; vägen dit är ganska likt som i frimureriet (mera av en allegorisk och symbolisk resa), även om det naturligtvis ställs krav på teoretiska studier i båda traditioner. Någon yttre (laboratorie-) alkemi praktiseras (mig veterligen) ej inom Misraïm, vilket det numera görs inom Golden Dawn (i enlighet med Gold- und Rosenkreutz traditionen).
Sammanfattningsvis har jag redogjort för dels den ”mytiska” eller ”legendariska” historiebeskrivning och den mera ”faktiska” (eller snarare historiskt bevisbara). Men ingen ”seriös” historieforskare kan idag presentera fakta som vederlägger att frimureriet eller rosenkorstraditionen inte är äldre än 1600-talet. Snarare pekar vissa försiktiga bevis på att Tempelherre-kopplingen kan vara riktig, eller åtminstone att frimureriet kan ha en skottisk föregångare till den gestalt som uppenbarade sig mot slutet av 1600-talet. Myterna eller legenderna finns vilket fall som helst där och det är upp till var och en att avgöra hur mycket vi skall lägga faktiskt ”historiskt” värde i dem.
De invigda vet att det har existerat ett brödraskap eller sällskap och har figurerat i bakgrunden och varit en drivande faktor bakom den rosenkorsiska traditionen. För de invigda så är föreställningen om ”hemliga ledare”, ”secret chiefs”, ”gehemeine oberen”, etc. en realitet. De som har mött dessa är övertygade att de utgör en kontinuerlig kedja av invigda som kan härledas så långt som till en faraonsk egyptisk tid. Ingen ”seriös” historieforskare kommer dock någonsin få se bevis på dessa ”hemliga ledares” verkliga existens. En vetenskapsman kan därför inte hänvisa till detta som en faktisk källa. Men för en invigd så är det ett faktum. Min ambition har varit att i denna essä redogöra för hur de invigda ser på sin ”historia”. Man får ta det för vad det är.
Rosenkorstraditionen är således en syntes av Hermeticismen och Qabalah, byggd på en kristen grund. Det är sålunda en form av kristen esoterik. Det som skiljer kristen esoterik (såsom den rosenkorsiska) från vanlig exoterisk kristendom är att man dels erkänner fler urkunder förutom Bibeln, men dels också att man förvaltar en esoterisk lära som har gått från mun till öra genom generationer, en lära som ger den initierade möjligheten att uttolka de olika grundtexterna (såsom Bibeln, men även hermetiska och alkemistiska texter) samt den sanna innebörden och tillämpningen av alkemi.
Den rosenkorsiska traditionen påstår att det hela började med att den Alexandrinske serapisprästen Ormus och några av hans närmaste blev konverterade till kristendomen av evangelisten Markus. Sålunda ser vi födelsen av en kristen form av Hermeticism. Med detta kom även en tydlig Gnostisk ådra (och i detta sammanhang skall man erinra sig om att Nag Hammadi ligger i norra Egypten) och snart även vissa Qabalistiska influenser tidigt. Denna nya kult eller sekt förenade sig enligt legenden under det röda korsets symbol.
Ormus sällskap splittrades genom olika schismer i diverse grupperingar som fortfarde Ormus ursprungliga lära. Med tiden adopterades den ursprungliga rosenkorstraditionen av de arabiske vise i kölvattnet på Muhammeds erövring av mellanöstern, däribland Egypten. Araberna var dock ett vidsynt folk som inom det toleranta Islam erkände och samarbetade med de flesta mysterietraditioner som de kom i kontakt med, även den rosenkorsiska och hermetiska. Sålunda översattes en mängd hermetiska och alkemistiska texter från grekiskan, förutom rent filosofiska verk, vilket är historiskt klarlagt. Dessutom vidareuvecklades alkemin både i sin teori och praktik av framstående araber såsom Geber (Abu Musa Jābir ibn Hayyān), som vi har att tacka destillationskonsten för. Således är huvuddelen av medeltidens alkemistiska termer härstammade ur arabiska ord, inte minst ordet alkemi självt.
Med Tempelherre-Ordens tillkomst, i kölvattnet på korstågen, fann dessa mysterier ett nytt kristet medium och importerades i denna form till Europa. Vi känner alla till Tempelherrarnas öde. Orden utvecklade snart ett invigningssystem och det sägs, enligt traditionen, att Hermeticismen och Qabalah utgjorde viktiga inslag i dess inre symbolik och esoteriska lära. Naturligtvis väcktes många misstankar mot Tempelherrarna och till slut förklarades den som kättersk och upplöstes 1314. Vid den tiden var Skottland en av de få länder som Påven inte hade någon kontroll över eftersom Skottlands Konung Robert de Brus var bannlyst av kyrkan (ty som han hade mördat en rival i en kyrka). Det blev sålunda en perfekt tillflyktsort för en mindre grupp av Tempelherrar som obemärkt flydde från Frankrike. Dessutom hade Tempelherrarna utmärkt sig för Skottlands försvar gentemot Engelsmännen. Som tack för detta fick de slå sig till ro i Skottland och konsolidera sina styrkor. Ur detta utvecklades en ny organisation som sedermera utmynnade, enligt traditionen, till dels Rosenkors-Orden (som en inre skola) och Frimurare-Orden (som dess yttre förgård).
Tempelherrarnas arvtagare, Rosenkorsarna, återvände med tiden till Europa. Även Frimuraretraditionen spred sig under 1600-talet söderut till England och under tidigt 1700-tal så småningom till Europa. Det är också nu vi kan spåra tydliga och akademiskt verifierbara bevis för rosenkorstraditionens existens. Sålunda kan allt som jag har sagt fram tills nu anses utgöra rosenkorstraditionens och frimureriets ”mytiska” historia.
Under tidigt 1600-tal, i kölvattnet på kyrkans reformation och Martin Luther (strax innan 30-åriga kriget), dök de tre Rosenkorsiska manifesten upp, Fama Fraternitatis (1614), Confessio Fraternitatis (1615) och Christian Rosenkreutz Alkemistiska Bröllop (1616), på tyska och latin. De hade med stor sannolikhet sitt ursprung kring en grupp protestanter med esoteriskt intresse för Qabalah och Hermeticism (vilket manifesten tydligt visar). Johann Valetin Adrea var medlem av denna grupp eller alkemistiska cirkel och han brukar tillskrivas såsom författare av de tre manifesten. Dessa är allegoriska men visar ändå på huvuddragen och avgränsningen för R+C. Ingenting mer hörs från rosenkorsbröderna på 100 år, förutom vissa apologetikers skrifter och försvarstal (R+C var för ca. 50 års tid ett hett omdiskuterat ämne bland den tidens intellektuella).
Återigen i Tyskland dök ett nytt manuskript upp år 1710 från en man som kallade sig ”Sincerus Renatus”, vars namn egentligen var Samuel Richter, med titeln Den Sanna och Fullständiga Förberedelsen av De Vises Sten genom Guld- och Rosenkors-Orden. De ”Gyllene Rosenkorsarna” (eller Gold- und Rosenkreutz) såg sålunda sin gryning. Detta var en reformerad Orden vilket hängav sig åt alkemi och framställandet av ”De Vises Sten”. Några decennier senare dök Ordensnamnet upp igen i samband med en viss Hermann Fictuld som reformerade orden 1767 och senare 1777 under ”Phoebron”, eller Dr. Bernhard Joseph Schleiss von Löwenfeld. Orden var nu strikt frimureriskt och krävde av sina medlemmar att de var Mästerfrimurare (främst i det skottska systemet). Det är också under denna tid som myten om Ormus och rosenkorstraditionens hellenistiska ursprung började sprida sig, samt dess förbindelse till Tempelherre-Orden och frimureriet.
Jag tycker att man på något sätt måste kunna spåra ett modernt Rosenkorsisk Ordenssällskap idag till denna tyska orden Gold- und Rosenkreutz, för att den skall kunna anses vara ett genuint rosenkorsiskt sällskap. Inom detta sällskap praktiserade man nämligen Hermetism och Qabalah i syntes, och hängav sig åt esoteriska vetenskaper och konster såsom Alkemi (både yttre och inre) och Teurgi (Magi). Dess medlemmar var uttalat kristna och dagens historiker (såsom Christopher MacIntosh) placerar de Gyllene Rosenkorsarna som en tredje kraft i förhållande till Upplysningsfilosoferna och Kyrkan (motsåndsrörelsen till upplysningstiden).
Efter bara 10 års tid skakades dock Gold- und Rosenkreutz Orden av schismer och skandaler, mycket på grund av att de förde en ganska så öppen kamp mot de bavariska Illuminati (grundade 1776 av Adam Weishaupt). Upplysningstiden hann till slut ikapp rosenkorstraditionen och det blev under tidigt 1800-tal ganska pinsamt att förknippas med denna orden. Men under sin storhetstid sprid sig dess maktsfär geografiskt till Frankrike, Italien, Polen, Ryssland och Sverige, och politiskt in i det preussiska hovet till den grad att Fredrik Den Stores tronarvinge Frederick-William II blev invigd till Orden; för ett tag hade Orden ett stort inflytande över skötseln av det Preussiska riket (det ensamt viktigaste av de tyska länderna). Gold- und Rosenkreutz Orden övade måhända även ett visst inflytande över den siste Polske kungen och rosenkorsaren Stanislas Augustus Poniatowski.
Den viktigast gruppen som chismerande med de Gyllene Rosenkorsarna var de Asiatiska Bröderna, eller ”Orden av Riddare och Bröder av St. Johannes Evangelisten från Asien i Europa”. De gick sedermera under beteckningen Fratres Lucis. Man kan se på denna grupp som en reformerad version av Gold- und Rosenkretuz, med framstående qabalister i sin medlemskara (och ledning) och som dessutom tillät judar att vara med. I synnerhet chassidismens idéer och Isac Lurias Kabbalah i Jacob Franks Sabbatianska tappning strömmade in och beblandade sig med rosenkorsets Hermeticism.
Medlemmar i Fratres Lucis var ganska frekventa i en 1807 bildad frimurerisk loge (sanktionerat av den franska frimureriska storlogen Grand Orient) kallad L' Aurore Naissante eller Loge Sur Aufgehenden Morgenrote (”Den Gryende Morgonrodnaden”) i Frankfurt-am-Main. Denna judiska loge fick senare erkännande av Brittiska Storlogen och öppnade även en dotterloge i England som var aktivt så sent som 1820. Genom en Greve Apponyi (en påstådd representant för R+C:s ”Hemliga Ledare”) förmedlades Golden- und Rosenkreutz esoteriska överföringar, genom Fratres Lucis och L'Aurore Naissante, till engelsmannen Kenneth MacKenzie. Denne MacKenzie öppnade en cirkel kallad Society of Eight (även känt såsom Fratre Lucis), vilket sedan genom William Wynn Westcotts och Samuel Liddell MacGregor Mathers förmedlan ledde till Hermetic Order of the Golden Dawns (Gyllene Gryningens Hermetiska Ordens) födelse år 1888.
Det tyska sällskapet Fratres Lucis har under 1800-talet troligtvis även föranlett bildandet av det engelska Hermetic Broderhood of Luxor, vilket var ett konkurrerande ordenssällskap till Hermetic Order of the Golden Dawn och senare gav upphov till Ordo Templi Orientis, eller O.T.O.
Som en sidotradition till de tyska Gyllene Rosenkorsarna ser vi ungefär samtidigt en italiensk variant av R+C dyka upp, under ledning av Alessandro Cagliostro. Det kallades ”Egyptiskt Frimureri” och har sedermera kommit att bli känt såsom Misraïm-riten. Till skillnad från tyskarna tillät italienarna kvinnor att vara medlemmar. Och liksom Gold- und Rosenkreutz var Memphïs-riten sanktionerad av de ”äkta” rosenkorsarna, de som hade ursprung från det hellenistiska Alexandria. Jag kan inte säga så mycket mer om dessa s.k. ”hemliga ledare” för den rosenkorsiska traditionen och jag kan inte (eller snarare får inte) ge några bevis eller ens ledtrådar på grund av mina tystnadsförpliktelser, så ni får tyvärr helt enkelt lita till mina ord i det här fallet.
Således kan man även spåra en förbindelse till den äkta hermetiska traditionen i Cagliostros Misraïm-rit. Beviset för detta är den s.k. Arcana Arcanorum, en hemlig odödlighetslära som inbegriper den s.k. inre alkemin (vilket är sexuell till sin natur). Gold- und Rosenkreutz praktiserade även de en snarlik inre alkemi. Denna inre alkemi och nycklarna till att uttyda Hermetismens och alkemins lära och intrikata symbolsystem är något som alltid har förvaltats av dessa s.k. ”hemliga ledare” (vilket inom Golden Dawn traditionen kallas ”Tredje Orden”).
Det har senare även under 1800-talet utvecklats ett frimureriskt högregradssystem kallat Memphis-riten, som har vissa liknande drag med Misraïm, främst i Frankrike i kölvattnet på Napoleons fälttåg till Egypten. Denna rit sammanfogades mot slutet av 1800-talet med Misraïm och blev sonika Memhis-Misraïm-riten. Det finns dock fortfarande renodlade Misraïm-riter som praktiserar systemet även idag, i vårt land genom Svenska Misraim Förbundet (vilket tidigare var känt såsom Merlin-Orden).
Ordo Templi Orientis har en lite unik ställning i allt detta, ursprungligen skapad av Karl Kellner (som kallade sig ”Renatus”). Den har sin grund i Memphis-Misraïm men saknar Misraïm-ritens krona, Arcana Arcanorum, vilket den har kompenserat genom att introducera österländska tantriska tekniker genom Theodor Reuss. Den verkar dock även ha fått en härkomst från Fratres Lucis i Tyskland genom det brittiska Hermetic Broderhood of Luxor. Sålunda verkar det som O.T.O. i sin organisation, i alla fall till en viss del, sammastrålar linjer (även om de är tunna och vaga avseende Fratres Lucis) som kan dras tillbaka till Gold- und Rosenkretuz och Misraïm. Men efter att O.T.O. reformerades av Aleister Crowley och anpassade sig till ”den nya eonen” eller Thelema så gick luften ur denna strömning, i alla fall avseende R+C (vilket naturligtvis är min personliga åsikt).
Så idag har vi två olika huvudfåror inom rosenkorstraditionen som måste anses vara legitima, den som har sitt ursprung ur Gold- und Rosenkreutz och den som fortfar Misraïm-riten. När det gäller den sistnämnda finns det en uppsjö av ordenssällskap, i synnerhet i Frankrike men även i Norden. När det gäller den andra så förvaltas Gold- und Rosenkreutz och Fratres Lucis traditioner främst genom Golden Dawn-traditionen. Golden Dawns Hermetiska-Qabalah har fått stora influenser från Fratres Lucis, medan dess teurgiska system har klara förankringar med Gold- und Rosenkreutz, inte minst dess gradsystem.
Misraïm-traditionen representerar en mer latinsk (fransk-italiensk) form av rosenkorstradition, medan Gold- und Rosenkreutz och Fratres Lucis (genom Golden Dawns förvaltande) representerar en mer germansk (tysk-anglo-saxisk) gestaltning. Genom Golden Dawn har ordenssällskap såsom A.E. Waites Fellowship of the Rosy Cross, Paul Foster Cases Builders of the Adytum, Dion Fortunes Society of the Inner Light (sedermera fortsatt genom E.W. Butlers Servants of the Light) samt Aleister Crowleys Astrum Argentum och Ordo Templi Orientis (den sistnämnde vilket som sagt även förvaltar en Misraïm-tradition) utvecklat traditionen vidare, i olika riktningar.
Golden Dawn-traditionen i sig har sedan tidigt 80-tal återuppstått i Europa, U.S.A. och Nya Zeeland (oberoende av varandra) genom olika härkomster som kan spåras tillbaka till det ursprungliga Golden Dawn i London, 1888. Så båda Rosenkorsiska traditioner är högst levande idag och verksamma i Sverige.
Avseende organisationer såsom Max Heindells Rosicrucian Fellowship, det nederländska Lectorium Rosicrucianum (som dessutom förvirrande nog kallar sig "Gyllene Rosenkorsets Skola") samt Harvey Spencer Lewis Rosenkors-Orden, A.M.O.R.C. så har de antingen inget eller föga att göra med någon av dessa två Rosenkorsiska genuina fåror. Måhända finns det en svag länk mellan H.S. Lewis och hans A.M.O.R.C. och O.T.O. (genom Rudolf Steiner). Men det finns som sagt många frågetecken kring detta.
Hur som haver praktiserar inte någon av dessa sistnämna organisationer någon form av teurgi (magi) eller alkemi, Qabalah eller Hermetism, vilket enligt min mening är viktiga kriterier för en sann rosenkorsisk tradition och verksamhet. På sin höjd praktiserar dessa organisationer någon form av ”andlig” alkemi (vilket inte har så mycket att göra med den sanna Inre Alkemin) eller variant på gnosticismen.
Skillnaden mellan de moderna formerna av Golden Dawn- och Misraïm-traditionerna är nog att Golden Dawn har utvecklat ett mer komplex system för Teurgi jämfört med Misraïm (även om Teurgi även existerar där på högre nivåer). Likheten är dock större i deras respektive högre mysterier, den s.k. ”inre alkemin” men denna alkemistiska tradition går idag längre i Golden Dawn än Misraïm-ritens Arcana Arcanorum.
Min personliga åsikt är att Golden Dawn-traditionen erbjuder en mer omfattande studieplan och kräver mer av sina studenter avseende dedikation. Inom Misraïm blir det mer krävande först i de hösta graderna; vägen dit är ganska likt som i frimureriet (mera av en allegorisk och symbolisk resa), även om det naturligtvis ställs krav på teoretiska studier i båda traditioner. Någon yttre (laboratorie-) alkemi praktiseras (mig veterligen) ej inom Misraïm, vilket det numera görs inom Golden Dawn (i enlighet med Gold- und Rosenkreutz traditionen).
Sammanfattningsvis har jag redogjort för dels den ”mytiska” eller ”legendariska” historiebeskrivning och den mera ”faktiska” (eller snarare historiskt bevisbara). Men ingen ”seriös” historieforskare kan idag presentera fakta som vederlägger att frimureriet eller rosenkorstraditionen inte är äldre än 1600-talet. Snarare pekar vissa försiktiga bevis på att Tempelherre-kopplingen kan vara riktig, eller åtminstone att frimureriet kan ha en skottisk föregångare till den gestalt som uppenbarade sig mot slutet av 1600-talet. Myterna eller legenderna finns vilket fall som helst där och det är upp till var och en att avgöra hur mycket vi skall lägga faktiskt ”historiskt” värde i dem.
De invigda vet att det har existerat ett brödraskap eller sällskap och har figurerat i bakgrunden och varit en drivande faktor bakom den rosenkorsiska traditionen. För de invigda så är föreställningen om ”hemliga ledare”, ”secret chiefs”, ”gehemeine oberen”, etc. en realitet. De som har mött dessa är övertygade att de utgör en kontinuerlig kedja av invigda som kan härledas så långt som till en faraonsk egyptisk tid. Ingen ”seriös” historieforskare kommer dock någonsin få se bevis på dessa ”hemliga ledares” verkliga existens. En vetenskapsman kan därför inte hänvisa till detta som en faktisk källa. Men för en invigd så är det ett faktum. Min ambition har varit att i denna essä redogöra för hur de invigda ser på sin ”historia”. Man får ta det för vad det är.
S∴R∴
Inlägg
1 kommentar:
Thank you for excelent post! This concise history outweights hundreds of books about this topic, where one can get confused after first pages. Truly, this post is worthy to learn it by heart;-)
Skicka en kommentar