Inom Qabalah finns det en tradition och myt om att den ursprungliga eller arketypiske människan Adam Kadmon, var tvekönad - Hermafroditisk eller Androgyn. Men i samband med fallet - fördrivningen ur Edens Lustgård - blev människan tudelad i en man och en kvinna. Denna tudelning anser jag vara självaste orsaken till fallet, något jag tidigare har tagit upp på denna blogg. Inom Alkemin talar man om en unio mystica som strävar efter att skapa den Universelle Hermafroditen. Denna hermetiska föreställning återkopplar till den Qabalistiska i det att den mystiska föreningen söker att återbörda eller återförena de två - mannen och kvinnan - tillbaka den ursprungliga enheten.
Ordet "hermafrodit" kommer ur en sammanslagning av namnen Hermes och Afrodite, båda gudar i den grekiska mytologin. Denna term har sålunda antika anor i legenden om Hermafroditus, Hermes' (som i ett alkemistiskt hänseende, i formen av Merkurium, är av en androgyn natur) och Afrodites son, som när han badade genom gudomlig försyn blev förenad med nymfen Salmacis i en och samma kropp. Den grekiska termen "androgyn" kommer ur ordet "andros" och "gyne", man respektive kvinna. Båda termerna har den ursprungliga innebörden att det betecknar en individ som både har manliga och kvinnliga kännetecken. Idag är ordet hermafrodit en medicinsk term som avser en kroppslig missbildning där en man även har kvinnliga könsorgan och vice versa. En androgyn anser vi idag vara en människa som ur ett psykologiskt hänseende bejakar och har utvecklat det motsatta könet inom sig.
När både Rosenkorsfilosofin och Psykoanalysen talar om att människan i grunden är bisexuell, eller hermafroditisk, menar hon inte detta i ett biologiskt avseende utan i ett själsligt eller psykoloiskt, dvs. vad vi idag menar med "androgyn". Men trots denna psykiska tvekönade grund anses människan av olika anledningar ha förnekat den ena sidan - den motsatt till sitt biologiska kön - vilket innebär att hon framhäver den andra sidan. Detta innebär dock inte att det motsatta könet hos människan är utplånat utan att den finns där latent och väntar på rätt tillfälle att bli aktiverat. Allt detta pekar på att målet med både andlighet och psykoterapi är att skapa ett sammanhang där detta unio mystica kan låtas verka; att återigen förena det kvinnliga med det manliga.
Carl Gustav Jung hävdar i sin psykologiska modell att mannen såsom arketyp har en kvinnlig själ, hans anima, och att kvinnan har en manlig själ, hennes animus. Dessa respektive själar har som uppgift att tjäna som förmedlare mellan jaget och det omedvetna. Uppkomsten av en feminin själ hos mannen i det omedvetna, och vice versa för kvinnan, tror jag endast kan förklaras om vi utgår från, som Sigmund Freud liksom hermetikerna gjorde, att människan i grunden är bisexuell - hermafroditisk. Genom uppväxten, och på grund av de kulturella värderingarna som råder i samhället och som förmedlas av föräldrarna, tränger pojken bort sina kvinnliga sidor i sin utveckling till att bli man. På samma sätt tränger flickan bort sina manliga sidor på sin väg till att bli kvinna. Det är då inte konstig att det omedvetna - själen - hos mannen i första hand tar en feminin skepnad eftersom allt feminint är bortträngt och förlagt dit.
Jag hävdar med eftertryck att detta inte alls är en "normal" utveckling utan att denna är skapad i den samhälliga samtid och det kulturella klimat som vi lever i idag. Detta är en värld som upphöjer stereotyper. Detta är också det typiska kännetecknet för den patriarkala samhällsstrukturen, vilket upphöjer de manliga idealen till allenarådande.
Vi har dock sedan tidiga 1900-talet, och i synnerhet i kölvattnet på att kvinnor rekryterades till krigsindustrin under andra världskriget, sett en långsam men stadig förändring hos den kvinnliga delen av befolkningen i Europa och västvärlden. Kvinnan har, även om hon fortfarande är långt ifrån jämlik i förhållande till mannen i ett strukturellt hänseende, mot senare delen av 1900-talet kunnat bejaka sina maskulina sidor på ett helt annat sätt än hon kunde vid förra sekelskiftet. Ett enkelt exempel är klädmodet, där kvinnor idag kan bära typiskt manliga kläder vilket var helt otänkbart på 1950-talet. Denna kvinnliga emancipation har dock kunnat åstadkommas i den patriarkala kontexten där de manliga idealen är upphöjda. Sålunda ser vi gång på gång hur kvinnor i karriären anammar typiskt manliga karaktärsdrag eller emulerar det manliga för att kunna slå sig fram i den mansdominerande världen.
Feministiska psykoanalytiska teoretiker talar gärna om att kvinnan måste förvärva "falloskraften", dvs. den manliga symbolen för styrka och makt. De anser dock, så som jag har uppfattat det, att det finns en kvinnlig falloskraft såväl som en falloskraft hos mannen. Det handlar, säger man, om att kvinnan skall finna sin styrka och kraft i att kunna orientera sig i det mansdominerande samhället. Jag tycker dock att det finns en fara i detta resonemang. Vad vårt samhälle behöver är mer kvinnliga värden i det offentliga livet. Tankar om omsorg, solidaritet, empati, demokrati, etc. måste tillåtas komma ut och verka utanför hemmets väggar där de ofta finner sina uttryck och medium. Att fler kvinnor blir chefer innebär tyvärr inte att det per automatik utvecklas till ett mer matriarkalt samhällsklimat.
Jag vill inte på något sätt förringa det faktum att kvinnan har varit och fortfarande till stora delar är förtryckt i vårt patriarkala samhälle. Men jag hävdar att mannen minst lika mycket är ett offer för det patriarkala förtrycket. Vad mannen idag, till skillnad från kvinnan, förvägras är att kunna bejaka det andra könet inom sig. Fortfarande idag anses feminina män vara fjolliga, dvs. svaga och maktlösa. Män kan idag ännu inte klä sig i typiska kvinnokläder utan att anses vara transvestiter, dvs. sexuallt urartade. Detta anser vi inte om kvinnor som har anammat manliga egenskaper. Tvärtom kan man betrakta typiska pojkflickor som charmiga och positiva.
Jag anser således att det patriarkala samhället är förödande för mannen. Den är förödande för hans emancipation. Den är förödande för hans psykiska integration - och integritet. Den är förödande för hans andliga utveckling. Således är den förödande för samhället i stort eftersom kanske bortemot halva befolkningen består av "halvmänniskor". Dessa halvmänniskor är sjuka (som i motsats till hela - heliga), neurotiska, obalanserade. De kämpar ständigt med att fördriva impulser som kommer ur det omedvetna som manar dem till att söka anima hos dem. De är maniskt tvångsmässiga i att hålla det omedvetna stången. Män är generellt rädda för sitt eget omedvetna. Det är därför de odlar och framhäver förnuftet. Det är därför den (stereo-) typiske mannen hyser en världsbild som för honom är svart och vit, fragmenterad och förföljande. Vi ser det överallt i samhället, i dess organisering och inte minst i dess sätt att se på vetenskap.
Kvinnor å andra sidan står i en betydligt närmare och mer narturlig relation till sitt omedvetna. Att bejaka det feminina i sig är att bejaka det omedvetna - ty det omedvetna är i huvudsak av feminin eller moderlig kvalitet. Det intellektuella, det förnuftiga, det rationella, det verbala, det språkliga, på bekostad av det emotionella, det känslomässiga, det kroppsliga, är det typiskt maskulina; det schizoida tillståndet. Avståndet mellan huvud och hjärta är mångdubbelt längre hos mannen än hos kvinnan. Mannen vågar inte lyssna på sin egen inre röst - han vågar inte lyssna på sin intuition. Han följer beprövad och evidensbaserad vetenskap framför sina egna erfareheter. Av denna anledning utvecklar han sällan någon verklig visdom eller klokhet. Att vara vis och klok kräver intergration av själen - och en tilltro till det omedvetna.
Jag dristar mig att dra det hela till sin spets och associera Melanie Kleins begrepp eller positioner, vilket utgör en del av objektrelationsskolan, med det typiskt manliga och det typiskt kvinnliga. Jag anser den schizo-paranoida positionen vara av främst maskulin karaktär och den depressiva (eller "integrativa" som jag liksom Ludvig Igra föredrar att kalla det) positionen av främst feminin. Likaledes anser jag den schizo-paranoida positionen stå under dödsdriftens hämmande herravälde, såsom jag anser den integrativt-depressiva i synnerhet uttrycka livsdriftens progressiva karaktär.
Förvisso är detta en paradox då jag anser dödsdriften - strävan att återvända till livmodern - vara en feminin princip, på samma sätt som jag anser livsdriften representera en maskulin skaparkraft och strävan efter utveckling. Jag kan inte heller ge en tillfredsställande förklaring till denna motsägelse förutom att kasta ur mig "plattityder" såsom att vi lever i en värld av paradoxer. Dessutom är det inget främmande inom Qabalah att erkänna dessa könsmässiga paradoxer, såsom att den främst maskulina och martiala principen Geburah befinner sig på den Svarta Pelaren - den feminina dödsdriftens pelare och den "vänstra emanationen" uttryckande det "tanklösa ljuset" - och att den främst feminina och venusianska principen Netzach befinner sig på den maskulina Vita Pelaren - livsdriftens pelare uttryckande den "tankefulla ljuset".
Om ni inte håller med mig i detta polariserade förhållningssätt kan jag förstå er skepsis i att måla världen så svart och vit, vilket alltid är en grov förenkling av verkligheten. Men fråga er själva varför vi idag lever i en sådan paranoid och destruktiv värld? Är det måhända kvinnorna i vårt samhälle som har skapat världen vi lever i idag, av orättvisor, utsugning, miljöförstöring och krig? Har inte vårt postmodernistiska samhälle urartat och låtit egenskaper hos chefter vara utmärkande för vad man i antikens Grekland ansåg vara sann psykiskt sjukdom - hybris? Är det inte så att "psykopater" ofta finner sig tillrätta i dagens chefs- och affärsvärld där de slipper vara kriminella på det sätt att de hamnar bakom lås och bom utan istället kan kanalisera (eller "sublimera") sina kriminella tendenser i en värld eller ett socialt accepterat sammanhang som dessutom premierar deras karaktäristika?
Jag anser att den patriarkala samhällsstrukturen drivs av girighet, avund, missunsamhet, paranoia, narcissism, orättvisa, hiearkier, toppstyrning, splittring, ojämlikhet, etc. Matriarkatet däremot bejakar det sociala, det solidariska, skuldmedvetande, gottgörelse, omsorg, empati, jämlikhet, etc. Denna polarisering mellan matriarkatet och patriarkatet har förföljt människan sedan civilisationens gryning.
Med detta polariserande synsätt som jag förevisar här (som i sig är ett typiskt exempel på det manliga schizo-paranoida draget hos mig) så menar jag dock inte att vi fullt ut skall återgå till ett matriarkalt samhälle. Det finns även positiva drag hos det patriarkala samhället som vi kan sträva efter att bevara, såsom progressivitet, utvecklingsvilja, initiativförmåga, känsla för ordning och struktur, etc. Låt oss inte slänga ut barnet med badvattnet. Vad jag förordar är snarare ett "Hermafrodriarkat", ett samhälle som bejakar både de kvinnliga och manliga värdena, och där både män och kvinnor kan bejaka det motsatta könet hos sig utan att anses vara urartade eller sjuka och behöva korrigering eller vård.
Så vad jag avslutningsvis vill säga är att vi inte skall ge mer fallos åt kvinnan utan mer livmoder åt mannen. Om män tilläts bli mer integrerade och helade - fullständiga - skulle världen se betydlig bättre ut och kvinnor till slut äntligen vara jämlike med mannen. Och inte skulle kvinnan heller behöva bli såsom en man - stereotypt fallisk - för att kunna vara framgångsrik i sin karriär.
S∴R∴
Mycket intressant inlägg. Trots att jag inte är så kunnig inom psykologi tycker jag att jag fick ut någonting av att läsa din artikel.
SvaraRaderaNyckelordet är balans. Det ideologiserade mansförakt som man finner hos vissa samt det mer accepterade kvinnoföraktet som ingår i den dominerande kulturen är båda tecken på en obalans i min mening.
Tack återigen,
Care Suecae Sounds,
SvaraRaderaDet gör mig glad att du gillade texten. Själv är jag lite orolig för att texten framstår som överdrivet polariserande; att jag kanske gick lite för långt i min grova och förenklade uppdelning av saker och ting. Men ibland behöver man göra det för att se ett mönster tydligare.
Jag vill bara tillägga att det finns en hel del män som är integrerade och balanserade, men att de tyvärr, enligt min erfarenhet, är i minoritet. Å andra sidan finns det en hel del kvinnor som endast bejakar sin feminitet, även om jag är övertygad om att vi finner mer integrerade och balanserade kvinnor än män.
S∴R∴