Psykologi och esoterik

oJag vet att det ute i det ockulta samhället finns en viss reservation för den form av "psykologiserandet av magin" som jag företräder på denna blogg. En del uppfattar det som reduktionistiskt, att man vill innehålla något som är så stort och andligt i en så profan och i vissa avseenden ateistisk vetenskaplig förklaringsmodell. Denna inlaga ämnar att ge en förklaring till mina motiv bakom detta.

Det är sant att jag ofta använder mig av ett akademiskt och psykologiskt språkbruk när jag försöker att förklara esoteriken. Men den främsta anledningen till detta är att jag inför mig själv skall kunna ha flera referensramar och en större begreppsapparat för min förståelse av mig själv och min själs verksamhet. Jag upplever därför att i synnerhet psykoanalysen är ett värdefullt komplement till både Qabalah och Hermeticismen. De två tankesystemen belyser varandra. Dessutom utgår psykoanalysen, till skillnad från andra psykologiska skolor som exempelvis behaviourismen, från introspektionen. Detta har den gemensamt med esoteriken.

Sigmund Freud ”upptäckte” det omedvetna och vad som finns där genom att tillämpa den gamla grekiska devisen ΓΝΩΘΙ ΣΑΥΤΟΝ eller Gnothi seauton - ”Känn dig själv”. Och i detta fann han mycket intressant material i djupet av sin egen själ. Hans form av självanalys som han utförde åren 1894-1899 är beundransvärd och borde vara ett föredöme för alla esoteriker att bli inspirerade av. Jag har även framhållit tidigare att Freud i sin teoribyggnad kom till slutsatser som är snarlika de som de medeltida Qabalisterna redan hade kommit fram till på sitt håll, i båda fallen genom introspektionen som främsta hjälpmedel. På samma sätt som Jung i alkemin såg föregångaren till sin egen psykologi så verkar det som att Freud till slut såg det samma i Den Heliga Qabalah. Det sägs att Freud hade en fransk utgåva av Sepher Zohar samt flera tyska böcker om judisk mystik i sitt bibliotek.

Carl Gustav Jung gick dock ännu längre än Freud och hade dessutom en mera underbyggd esoterisk referensram i flera avseenden, och det är i hans verk som gränsen mellan psykologi och esoterik suddas ut som allra mest. Han hämtade sin inspiration bland annat från österländsk filosofi (vissa betraktar den Jungianska varianten på psykoanalys som en syntes av västerländsk vetenskapstradition och österländsk filosofi). Men han fann som sagt även mycket inspiration och material att utveckla sin analytiska psykologi från de klassiska alkemistiska texterna, och det sägs att Jungs bibliotek var en av de främsta i Europa på gamla hermetiska texter, vissa av dem ganska så sällsynta. Jung var även mycket inspirerad av gnosticismen och skrev dessutom 1916 en rent traditionell gnostisk text (helt befriad på psykologiska termer) som han gav namnet Septem Sermones ad Mortuos, vilket han cirkulerade privat bland sina vänner. Denna togs tack och lov med i ett appendix när hans memoarer Mitt liv: Minnen, drömmar, tankar gavs ut.

Qabalah är dessutom extremt psykologiserande i sig självt. Jämför detta med Buddismen som jag ser som en esoterisk psykologi snarare än en religion. I samband med detta vill jag tipsa om Jan Bärmarks intressanta essä Psykoanalys och buddism i antologin Oidipus vid korsvägen (1993, Göteborgs Psykoterapi Institut & Daidalos), av Mats Mogren och Ove Sernhede (red), vilket gör en jämförelse mellan psykoanalysen och buddismen avseende på likheter och skillnader.

Jag är långt ifrån den ende som brukar mig av jämförelser mellan Qabalah och psykoanalys. Israel Regardie och Dion Fortune var tidiga pionjärer avseende att skapa en integration mellan psykoanalysen och ockultismen. Regardie sade själv om detta: ”Till vem som än lyckas med att foga samman dessa båda [psykologi och magi] kommer mänskligheten känna evig tacksamhet.” Det påstås att Dion Fortune (Violeth Firth) var en av de första pionjärerna att introducera psykoanalysen till England och att hon verkade som "lekmanna-analytiker" (vilket är en term inom den klassiska psykoanalysen på psykoanalytiker som inte är utbildade till läkare). Regardie var utbildad i psykoanalytikern Wilhelm Reichs "Vegetoterapi" och var djupt inspirerad av Reichs teorier om "orgon", vilket Regardie ansåg kunde vara den "felande länken" mellan magi och psykoanalys.

Den moderna inkarnationen av Hermetic Order of the Golden Dawn har tagit fasta på denna anmodan och från första början integrerat moderna psykologiska rön, både från psykoanalys (Freud), analytisk psykologi (Jung), gestalterapi, spykosyntes, etc. med sin ockulta lära. Den rekommenderar även sina studenter att genomgå psykoterapi som ett led i sin initiatoriska process. För oss i Sverige, som aktivt arbetar med Golden Dawn-systemet och förmedlar dess invigningsväg, är detta något fullständigt naturligt.

Eftersom jag själv har erfarenhet av att erhålla psykoterapi (egenanalys) så vet jag hur magiskt laddat terapitimmen och självaste rummet blir för analysanden. Det som i vanligt tal sägs i terapirummet har plötsligt en helt annan betydelse bara för att de uttalas i detta rum och i den mycket speciella kontext som utgörs av terapins ramar. Att gå i terapi är en initiatorisk process i sig självt; precis som man som initierad börjar se processer i ens liv som är i synkronicitet med ens gradinvigning så ser man liknande processer även utanför terapirummet som bär relevans till vad som sägs och görs i terapin.

Det är även inte alls ovanligt (vanligt skulle jag t.o.m. säga) att medlemmar inom Hermetic Order of the Golden Dawn (i alla fall i Sverige), utbildar sig till och praktiserar som samtalsterapeuter av olika slag. Bortsett från Freudiansk och Jungiansk analys så har vi exempelvis gestaltterapi och andra symboliska uttryckssätt inom terapi, såsom symboldrama. Men av dessa senare skolbildnignar så har nog Roberto Assagiolis "psykosyntes" blivit mest populär. Psykosyntesen (vilket har sina rötter i psykoanalysen) har blivit omhuldad av Golden Dawn-medlemmar på grund av sin uttalade "transpersonella" karaktär.

Jag har själv erfarenhet av psykosyntes eftersom jag för några år sedan gick en 1-årig grundkurs på en av de institut som tränar samtalsterapeuter inom psykosyntesen. Jag har även viss erfarenhet av egenterapi med psykosyntes. Själv är jag inte lika imponerad av psykosyntesen som klinisk metod som jag är av psykoanalysen, även om jag gillar dess teorier och i detta är det intressant att notera dess topografiska modell av psyket (Assagiolis s.k. "ägg-diagram").

I figuren nedan utgörs (1) av det lägre omedvetna, (2) av det mellersta omedvetna, (3) av det övermedvetna, (4) av det medvetna, (5) det personliga självet eller jaget, (6) det transpersonella självet och (7) det kollektiva omedvetna. Som man kan se här är Assagiolis modell en syntes av Freuds och Jungs egna modeller över psyket. Närmare fram ämnar jag att presentera en egen anatomisk modell av psyket som syftar till att skapa en syntes av Freud och Jung, vilket kommer bära vissa likheter med "ägget" här nedan.

Psykosyntesens "ägg"

Det är också intressant att notera att Assagiolis modell av psyket påminner en hel del om den psykologiska modell som Paul Foster Case presenterar i sin version av den Hermetiska-Qabalah. Case, vilket i mina ögon var en av de främsta Golden Dawn Adepterna, utvecklade en Hermetisk-Qabalistisk psykologi som är mycket intressant i sig och kan ses som en transpersonell variant av psykoanalys med kognitiva inslag. Paul Foster Case påstås dessutom ha varit medförfattaren (tillsammans med William Walker Atkinson och Michael Whitty) till den mycket välskrivna och idag klassiska hermetiska texten The Kybalion: Hermetic Philosophy, vilket på ett enkelt och klart sätt lägger ut sju fundamentala Hermetiska lagar, bland annat den om (mentalt) kön, där han gör distinktionen mellan två medvetandeprinciper det "objekiva" och "subjektiva" sinnet, vilket korresponderar med det medvetna respektive omedvetna inom psykoanalysen. I sina egna böcker och föreläsningar beskriver han dem som det "jag-medvetna" och "undermedvetna". Till detta lägger han till det "övermedvetna", ett berepp som alltså även användes av Roberto Assagioli.

Paul Foster Cases tankar är som sagt mycket intressanta och har för mig varit normgivande för min förståelse av den Hermetiska-Qabalah. I ljuset av dessa psykologiska tankar jag har kunnat förstå estoteriken bättre, väl integrerat som de har varit med esoteriken. Men även moderna Qabalister av ortodoxt slag ser dessa klara paralleller mellan Qabalah och psykoanalys, i alla fall de som följer Isaac Lurias system. Här rekommenderar jag en genomläsning av Sanford L. Drobs essä "This is Gold": Freud, psychotherapy and the Lurianic Kabbalah . Jag tror att de flesta efter denna läsning kommer att vara tämligen övertygade om kopplingen mellan Sigmund Freud och Isaac Luria, mellan psykoanalysen och Qabalah.

Men med detta sagt så innebär inte ett psykolgiskt perspektiv på esoteriken att detta behöver vara detsamma som att reducera magin till en "ren psykologi", i avseendet att det inte existerar ockulta krafter utanför det subjektiva psyket. Min åsikt går tvärtemot allt sådant torrt psykologiserande av mysterierna. Vår Orden i Sverige tar inte heller emot studenter som hyser en dylik torr och rent akademisk "gudlös" syn på ockultism. Inom Golden Dawn omhuldar vi en ockult syn på oss själva och vår omvärld, på livet självt, som är minst lika omfattande som våra föregångare från förra sekelskiftet. Jag skulle till och med beteckna mig själv som "religiös" (dock inte i ordets vanliga bemärkelse), ty jag tror på en högsta gudomlig allmakt som är denna världens skapare och upprätthållare. Kom inte och tro att jag är ateist bara med anledning av min förkärlek till att dra in psykoanalytiska tolkningar i det jag skriver!

Men vad vi har idag, som inte våra pionjärer under förra reformationen (från 1888) hade, är psykoanalysen. Hur kunde detta ens ha kunnat vara möjligt eftersom den inte var född innan 1895 och inte kom till full blomning förren utgivningen av Freuds bok Drömtydning 1899. All tidigare psykiatri och psykologi reducerade människan till en biologisk och mekanisk varelse. Plötsligt med Freud hade vi en psykologi som tog med "själen" som en kvalitativ enhet i ekvationen, och dessutom bekräftade de gamla esoteriska föreställningarna om ett medvetet och ett undermedvetet själsliv.

Sålunda, anser jag och många andra med mig, är psykoanalysen, såväl som både Sigmund Freuds och Carl Gustav Jungs idéer, ett värdefullt komplement till vår esoteriska tradition. Den hjälper oss såsom ockultister att bevara ett visst mått av realism och jordnärhet, vilket aldrig är fel i den ockulta branschen. Det som skiljer ut ockultismen av det slag som Golden Dawn (och förvisso även många andra mysterieskolor) representerar i förhållande till exempelvis New Age, är att vi inte helt och hållet kastar bort vårt förnuft med badvattnet. Fantasi och föreställningsförmåga i all ära, men dessa oerhört viktiga själsliga egenskaper behöver hållas något i schack av det sunda förnuftet. Det är lätt att förvilla sig i illusionernas skräpkammare (dvs. det astrala).

En annan anledning till varför jag använder mig av psykologiska berepp på min blogg är tvåfaldig:

Jag studerar psykoanalys (psykodynamisk psykoterapi). Det är naturligt för mig att försöka intergrera det jag lär mig på det institut där jag praktiserar med min Qabalistiska och Hermetiska referensram, vilket jag inte kan göra mig av med i några situationer. Jag vill inte separera något från esoteriken. Integration är här honnörsordet.

Det andra skälet är att jag tror att många redan har en psykologisk referensram och genom att använda mig av denna så tror jag att fler kan ta till sig det jag tar upp i mina essäer. Det ockulta språket är en av de värsta fikonspråken som existerar på vår planet (den är ju esoterisk!) för de som inte har lärt sig det, vilket som bekant kan ta flera år. Psykologiska begrepp har ju de flesta av oss fått med oss genom modersmjölken.

S.R.