Hieros Gamos

Detta är en uppföljning till mina tidigare essäer om överjaget & idealjaget och syntesen av Jung & Freud, vilket vill utveckla mina tankar om Hieros Gamos - det alkemistiska bröllopet i psyket. Jag har tidigare i dessa essäer identifierat målet med psykoterapin som en förening av två olika par av motsatser. Det ena paret är överjaget och idealjaget. Det andra paret är Självet och detet. Själva bröllopet, det sexuellt laddade mötet mellan dessa motsatser, är tänkt att ske hos det medvetna jaget. Jaget ser jag som ett neutralt väsen i centrum av personligheten, en aggregation av medvetandestoff. När detta heliga samlag mellan Guden eller Konungen (Självet och överjaget) och Gudinnan eller Drottningen (detet och idealjaget) är fullbordat avlas och föds det hermafroditiska jaget. Detta är Merkurius, Gudarnas budbärare, den princip som förmedlar och medlar mellan de olika motstridiga krafterna. Detta är också människosonen, Yeheshuah.

När jaget är funktionellt uttrycker det en centripetal kraft som drar till sig de olika differentierade motsatserna i det omedvetna till varandra och medvetandets ljus, men när det är dysfunktionellt uttrycker det istället en centrifugal kraft som tränger bort och disassocierar från det medvetna till det omedvetna. De två stora motsatsparen befinner sig dock utanför det medvetnas insyn, ute i det omedvetnas dunkel. De skapar tillsammans två axlar i den psykiska modellen, en lodrät med Självet och detet som sina yttersta punkter, samt en horisontell med överjaget och idealjaget som ytterligheter. Jaget är medelpunkten på båda dessa axlar, punkten på vågen där respektive balk balanserar på. Detta är i alla fall idealet.

När obalans uppstår, när jämvikten mellan någon av dessa två ytterlighetsprinciper rubbas, hamnar axeln ur led, antingen åt vänster eller höger. Målet är att flytta axeln så att jämvikt upprättas. På ett annat plan kan man också se att det dysfunktionella (neurotiska eller psykotiska) jaget mer eller mindre saknar förmåga att bära eller binda upp respektive axel så att jämvikt överhuvudtaget kan nås. Istället flyter dessa ytterligheter runt i psyket utan någon fast förankring. Hos det funktionella jaget kan axlarna plötsligt finna en referenspunkt att hänga upp sig vid. Men vid avsaknaden av ett funktionellt jag tar oftast överjaget platsen som själens styrande princip, ty den är en ständig tronpredent eller snarare ursurpator. Detta är också neurosens kärna.

©Tomas Stacewicz

Idealt sätt bildar det två axlarna tillsammans ett kors med jaget i dess mitt som den förenande länken - ett krucifix. Detta är symbolen för roskorset (se illustrationen ovan). Den gyllene rosen är symbolen för jaget i själens centrum. Den gula armens yttersta punkt är här en symbol eller sätet för Självet (Jaget, det Högre Jaget, det transpersonella Självet), sätet för arketyperna placerad ovanför jaget, i det övermedvetna (det gula fältet), ty jaget är en reflektion av Självet. Ett annat namn för jaget är "det jag-medvetna", dvs. medvetenheten om Jaget. Den svarta armens yttersta punkt är sätet för detet, sätet för drifterna placerad under jaget i det undermedvetna (det svarta fältet). Det undermedvetna (det personligt omedvetna) är också platsen för komplexen, återspeglingarna av arketyperna i det övermedvetna (kollektiva omedvetna).

Den röda armens yttersta punkt är sätet för överjaget och den blå armens sätet för idealjaget. De är båda belägna i ett område i psyket som utgör den del av det personliga omedvetna som angränsar till det kollektiva omedvetna (det övermedvetna). Roberto Assagiolis benämning "det mellersta omedvetna" är kanske inte så tokigt i detta sammanhang; på något sätt utgör denna aspekt av det omedvetna ett gränsland mellan det högre och det lägre. Detta placerar överjaget och idealjaget hiearkiskt högre än detets drifter och komplexen, på nivå med jaget (därav deras horisontella placering i höjd med jaget). Slutligen symboliserar den vita delen av den lägre armen det förmedvetna, den del som inte är bortträngt eller omedvetet för jaget, det som den har ett omedelbart tillträde till men inte behöver hålla i fokus hela tiden.

Rosen är sätet för det medvetna med jaget som dess absoluta centrum. Blomman är medvetet vald som symbol för jaget eftersom man inom psykoanalysen brukar likna jaget och dess försvarsmekanismer vid blomma och dess kronblad. Kron- eller rosenbladen är då självaste försvarsmekanismerna och hos det funktionella jaget är de lika stora runtom. Hos neurotikern har en eller ett par av dem vuxit sig större på de andras bekostnad. Inom psykoanalysen säger man att målet inte är att göra sig av med jagets försvar utan att utveckla ett större utbud av dem och därigenom en större frihet i denna mångfald att välja olika försvar för olika situationer.

Livets Träd

Detta är sålunda en symbol för min topografiska modell över psyket. Detta kan direkt överföras till Livets Träd och dess 10 Sefiroth (se diagrammet ovan); korset är en enklare grafisk framställning av Livets Träd. Den mellersta triaden - den etiska triaden - utgör den tvärgående horisontella axeln på korset medan mellersta pelaren utgör den vertikala. I detta arrangemang placerar man således Kether - eller snarare den Gudomliga Triaden Kether (kronan), Chokmah (visdomen) och Binah (förståelsen) - längst ut på den gula armen och Malkuth (riket) längst ner på den svarta. Geburah (stänghet) placeras på samma sätt längst ut på den vänstra armen och Chesed (nåden) längst ut på den högra. Tifareth (skönheten) i mitten utgör korsets ros. Jämför med Golden Dawn-illustrationen över Edens Lustgård nedan.

Lustgården

Jämför man Sefirotens färger på illustrationen över Livets Träd ovan ser man att detta arrangemang ganska väl korresponderar med färgerna på Roskorset; Geburah är röd liksom sin arm, Chesed blå på samma sätt som sin arm, medan Malkuth kan associeras med den lägsta armens svarta färg. Dessa färger sammanbinder armarna och psykets fyra ytterligheter med Elementen; Geburah och överjaget med Eld, Chesed och idealjaget med vatten, den Gudomliga Triaden och Självet med Luft, samt Malkuth och detet med Jord. I detta är det intressant att notera att överjaget (som har en maskulin eller faderlig laddning) associeras med det aktiva eller maskulina Elementet Eld, medan idealjaget (som har en feminin eller moderlig kvalitet) associeras med det passiva eller feminina Elementet Vatten.

Rosens gyllene färg erinrar om Tifareth som har gult eller gyllene som sina specifika färger. Detta erinrar om jagets nära släktskap med Självet, vilket på korset har givits den gula färgen. Tifareth är det ideala sätet för jaget, men hos den naturlige människan - "jordens barn" - förhåller det sig dock annorlunda. Jaget befinner sig hos ett jordens barn annorstädes, förvisat som det är från sin upphöjda position på grund av "syndafallet" (se diagrammet nedan).

Syndafallet

De två sista illustrationerna beskriver i symbolisk form Genesis och människans fall från Lustgården. Mannen är Adam och kvinnan Eva, det medvetna jaget respektive det omedvetna detet. Diagrammet över syndafallet beskriver psykets eller själens tillstånd hos ett jordens barn. I detta tillstånd har detet fallit ner till Sitra Ahra (cirkeln med sju mindre cirklar), skalens rike - Qlippoth. Detet är i ett obalanserat - Qlippotiskt - tillstånd, symboliserat av den Röda Draken. Drakens åtta halsar och huvuden symboliserar de motstridiga och konfliktfyllda drifternas tryck mot jaget. Jaget å andra sidan har inte fallit lika långt som detet, men det befinner sig i nivå med Yesod (fundamentet) och med fötterna på Malkuth (Riket). Tifareth (skönheten), jagets egentliga rättmätiga säte, är utom räckhåll.

Istället upplevs Tifareth som ett säte för en stark andlig kraft, den andliga solens säte. Denna har en messiansk laddning, associerat med Kristuskraften - den kraft som skall förlösa jaget (Adam) från sitt fallna tillstånd i Yesod. Många upplever Tifareth som den Helige Skyddsängeln. Dock är den Helige Skyddsängeln en metafor för det transpersonella Självet, i höjd med den Gudomliga Triaden (cirkeln längst upp med den krönta kvinnan och mannen). I illustrationen över Lustgården är det den änglalika figuren klädd med solen och månen vid sina fötter. Tifareth är dock skådeplatsen för medvetenheten om Skyddsängeln - Självet.

Observera att Adam och Eva är krönta som en Konung och Drottning i Lustgården men att de har förlorat sin konungsliga ställning i samband med Syndafallet. När psykoterapin eller den initiatoriska processen har nått sitt mål så blir jaget återinstallerat på sin tron och krönt (eller smord) som messias på nytt. Detta markerar det initiatoriska tillstånd som kallas Kunskap och Konversation med den Helige Skyddsängeln. Observera att ängeln i illustrationen över Lustgården är den krönta kvinnan i illustrationen över syndafallet - men att hon här har vänt nacken åt Adam. Detta är symboliskt för att jaget inte har någon förbindelse - konversation - med Självet. Denna symbolik förstärks av de Ljungande Svärdet som är satt att skydda Lustgården från Drakens anfall; avgrunden. Men i samband med Hieros Gamos så etableras denna förbindelse vilket förevisas av att ängeln har vänt sig mot Adam och lyser med full styrka. Svärdet är också inte längre närvarande och hela psyket - det medvetna och det omedvetna - omfattas av Lustgården; det andliga eller upplysta medvetandet.

Sålunda finner vi att jaget under sin individuationsprocess - vilket accelereras vid en psykoterapi och invigning - går från ett lunart (återspeglat) medvetande till ett solart och upplyst medvetande. I den naturliga människan är jaget således Luna - Månen - den himlakropp som lyser men inte med eget ljus utan med det ljus som återspeglas från Solen, platsen för jagets rättmätiga säte. Målet med terapin är att höja jaget, transcendera det så att det väcker sin sanna och solara lyskraft vilket den har inneboende inom sig genom födslorätt. Detta yttersta mål med terapi korrelerar väl med Alkemins - vars mål är att alkemisten ur sin lunara kropp skall skapa sig en solar kropp.

Enligt psykoanalysen föds människan till ett rent "kroppsjag", enligt Donald Woods Winnicotts teorier. Detta bekräftas även av Sigmund Freud som menar att jaget avgränsas av sin kropp och att fokus under de första månaderna är kroppsligt. Detta motsvarar en medvetandenivå som är i nivå med Malkuth. Det kännetecknas av spädbarnets symbios med modern, vilket för barnet är Malkah (Drottningen); hon är den yttre gestalningen av detet, den moderliga och närande principen - det fysiska hjälpjaget. Men i samband med symbiosens upplösning och barnets begynnande individuation - känsla av att vara en egen och avgränsad individ - höjs jaget till sin normala position i Yesod. Detta skulle jag vilja kalla "förnimmelsejag" ty jaget fortfarande till största del riktar sin uppmärksamhet mot den yttre förnimbarara världen genom sina fem fysiska sinnen. Jaget har dock en förmåga till reflektion (reflexion - återspegling - Luna) och tankeförmåga som kan lyfta det från dess jordiska band för ett ögonblick.

Detta lunara tillstånd hos ett förnimmelsejag följer med individen under resten av livet, i de flesta fall. Några exeptionella individer kan dock transcendera sitt jordiska tillstånd och utveckla ett "sant jag", det solara tillståndet. Detta jag är "sant" då det återspeglar det transpersonella Självet, den gudomliga gnistan eller "verkliga Jaget". Det lunara förnimmelsejaget är "falskt" så tillvida att det bygger upp ett falskt själv i sin anpassning efter de yttre naturliga begränsningarna och i ännu högre grad kulturens krav. I detta tillstånd lever jaget under överjagets tyrrani - demiurgen - som har tillskansat sig Tifarets Tron. Det är först när jaget kan transcendera sina jordiska begränsningar och placera sig på tronen som det är förmöget att skapa den jämvikt mellan ytterligheterna överjag-idealjag och Själv-det som är nödvändig.

I denna process tar analytikern enligt Winnicott rollen som analysandens "hjälp-idealjag". På den initiatoriska vägen tar initiatorn på ett liknande sätt rollen som initiandens idealjag. På detta sätt påbörjas arbetet mot att balansera upp överjaget och placera det på sin rätta plats vid tronens högra sida. När detta sker kan jaget till slut sätta sig på Tifareths Tron och bli krönt (smord) av idealjaget, assisterat av överjaget.

I detta måste alla orenheter från både överjag och idealjag gradvis rensas ut. Genom överföring och projektiv identifikation laddar analysanden eller initianden sin analytiker eller initiator med sitt idealjag. Detta är förklaringen till varför analysanden eller initianden till en början idealiserar sin analytiker eller initiator. Detta leder naturligt till att det egna idealjaget sakta men säkert börjar anta samma gestalt som den anaytikern eller initiatorn förmedlar; en reningsprocess och en förstärkning av idealjaget kommer till stånd genom en introjektion. Men efter ett tag, när analytikern eller initiatorn har visat prov på stränghet av olika slag och mått (föreställd eller verklig) så väcks överjaget hos analysanden eller initianden. En överföring och projektiv identifikation laddar nu analytikern och initiatorn med överjagets kvaliteter; han eller hon demoniseras. Här är det viktigt att analytikern uppvisar en föredömlig stränghet, ett föredömligt överjag som analysanden eller initianden kan introjicera och därigenom förändra eller rena sitt eget överjag med. I detta minskas även överjagets styrka så att balans mellan överjaget och idealjaget kan upprättas.

Eftersom jag kan identifiera både överjaget och idealjaget som enskilda Sefiroth på Livets träd - Geburah respektive Chesed - så är jag övertygad om att de utgör arketyper i psyket. Det existerar sålunda en grund eller förmåga till att utveckla överjag och idealjag hos alla människor, precis som vi har en medfödd förmåga till att utveckla ett språk och ett förnuft. Men på samma sätt som det faktiska språket och förnuftet kan ta olika uttryck, beroende på individens levnadsförhållande i den kultur som den är uppvuxen och lever i, så kan även överjaget och idealjaget fyllas med innehåll som är strängt personligt. Det finns dock en arketypisk kärna i överjaget (lag, straff, stränghet, fruktan) och tillika en i idealjaget (ideal, mål, barmhärtighet, nåd); det universella temat. Runt detta aggregeras (samlas) olika föreställningar och psykisk libidinös energi som ger den arketypiska kärnan en unik och personlig yttre prägel och laddning.

Av denna anledning går dessa respektive psykiska principer att förändas och modifieras som ett led i psykoterapi eller invigning. Detta sker alltså genom eller i kraft av överföringens och motöverföringens växelsampel mellan subjekt (analysand eller initiand) och objekt (analytiker eller initiator). På samma sätt som överjaget och idealjaget har givits ett innehåll och laddats genom introjektion av yttre objekt (mamman och pappan) så kan de alltså modifieras av nya objekt senare i livet. Detta är det främsta raison d'être i all psykoterapi av psykoanalytisk karaktär, och även en viktig komponent vid all invigning som inte får underskattas.

S.R.