Carl Johan Rehbinders Tantra Blog

oEn av de bloggar jag har kommit på mig själv att följa allra mest är den svenska Tantra Blog av Carl Johan Rehbinder. Denne Rehbinder är tydligen något av en profil inom sexualdebatten och har bl.a. ganska nyligen blivit intervjuad i det mycket omdiskuterade TV-programmet "Halal TV". Han har tydligen många strängar på sin lyra och förenar i sin person något så ovanligt som nordisk Asatro och indisk Tantra - vi har här att göra med en hednisk tantriker.

Carl Johan Rehbinder skriver med en mycket vass penna och ägnar en hel del tid åt samhällskritik och politik. Han är en mästare med det svenska språket; han skriver på samma gång enkelt och med sofistikerad träffsäkerhet - han väljer sina ord med stor omsorg förefaller det mig. Det är mycket jag inte håller med den gode Rehbinder om, bl.a. hans ofta omåttliga kritik för vad han kallar för de "abrahamitiska" religionerna - judendom, kristendom och islam. Även om jag kan hålla med honom i mycket av kritiken så missar han de positiva och konstruktiva aspekterna av dessa religioner, på grund av sina skygglappar och starkt affektiva övertygelser.

Ty även om man såsom mystiker bör hålla institutionella religioner på armlängs avstånd hädar man mot Gud om man ifrågasätter någon medmänniskas religion - ty de innehåller samtliga en inre kärna av andlig sanning. Detta oavsett deras för nuvarande groteska uttrycksätt. Rehbinder blir här lite väl fundamentalistisk i sin antifundamentalism. Jag anser personligen att det är dålig stil att offentligt förolämpa symboler som är heliga för andra medmänniskor, bara för att man inte själv gillar dessa, såsom profeten Muhammed och människosonen Jesus Kristus.

Jag vill ändå lyfta fram Tantra Blog, dels för dess opryda förhållande till sexualiteten - och betoningen av sexualitetens andliga aspekt - även om den i sin rättframhet ibland hemfaller åt uttryck som av flera skulle betecknas såsom "pornografi" och "obsceniteter". Själv tycker jag inte att det blir oanständigt i den kontext som det presenteras. En del av hans rent andliga essäer är mycket genomtänkta och träffsäkra, vilket vittnar om en andlig mognad som är ganska sällsynt. Rehbinders antinomism är också hedervärd; han bryr sig inte om samhällskonventioner och politisk korrekthet - uppenbarligen.

De essäer jag i synnerhet skulle vilja lyfta fram är följande:

Finns Gud? En träffsäker definition av begreppet Gud och dess förhållande till religion - vilket är samstämmig med den västerländska Hermetiska och Qabalistiska världsbilden, ständigt och högst levande inom den abrahamitiska religionens maktsfär, något Rehbinder uppebarligen har förbisett.

Meningen med livet - Hur mår du? Goda råd från någon som uppenbarligen har upptäckt vad som egentligen är det väsentliga mitt i den postmoderna stressen. Stanna upp och läs - och få en tankeställare.

Jag rekommenderar en närmare granskning av Carl Johan Rehbinders Tantra Blog då det troligtivs är en av de bästa som är skrivet på svenska, alla kategorier. Det är åtminsone svårt att inte ha en åsikt eller uppfattning om det Rehbinder skriver om, oavsett om man håller med honom eller inte. Han hemfaller inte heller åt något fikonspråk (till skillnad från undertecknads blogg), vilket gör den läsbar för alla och inte kräver några förkunskaper eller egenskaper hos läsaren utöver ett öppet och kritiskt tänkande.

S.R.

Mellersta pelarens väg

Under den framväxande debatten och dialogen angående de vänstra och högra handens vägar så inser jag mer och mer att denna uppdelning inte är praktisk eller ens adekvat när det kommer till att analysera Den Västerländska Mysterietraditionen. Detta blir extra tydligt när man läser en artikel av neo-sabbateianen Reb Yakov Leib HaKohain kallad Commentary on the 13th Century "Treatrise on the Left Emanation". Den ursprungliga texten skrevs av Isaac ha-Kohain, en Qabalist som var verksam innan nedtecknadet av Sefer Zorah. I denna text står det sålunda:

...this path was not trod upon except for "two or three berries in the top of the uppermost bough" (Jesaja 17:6) -- these are the ancient elders, the scholars of Spain who delved in the palace of Samael. It is a long and deep path and it eludes all masters of wisdom of the hidden emanation, the "depth of good and the depth of evil." (Sefer Yetzirah 1:4) It is known only to those few solitary individuals, "the remnant who the Lord shall call (Joel 3:5).

Reb Yakov Leib HaKohain identifierar Samael med Satan och hänvisar till Zohar: "Samael...uppenbarade sig som en orm, för den fulländade formen hos ormen är Satan" (Zohar 1:35b). Vidare jämför han citatet ovan om Samaels Palats med hur Nathan av Gaza bortförklarade Sabbatai Zevis "heliga apostasi" (konvertering till Islam) år 1666 såsom en "nedstigning i Samaels käft" i avsikt att återbörda Nitzotzot (de gudomliga gnistorna) fångade där och återlämna dem till sin Källa, och därigenom "reparera" (eller "återförena") Guds Anlete. Han säger vidare följande:

It should come as no surprise to any student of mysticism that there is a "left-hand path" -- a path of darkness and even sexuality -- in most mystical traditions. Hinduism and Buddhism both have their Tantric teachings, and even early Christianity practiced dark, sexual rituals among the Libertines ("Liberated Ones") who claimed to have learned them directly from Jesus. Professor Morton Smith of Columbia University even goes so far as to suggest that Jesus may have introduced certain homosexual rituals (perhaps even "baptism" by semen) into the pre-Pauline Church.

Reb Yakov Leib HaKohain hävdar vidare att denna form av vänstra handens antinomism av en "mörk" och "sexuell" natur även existerar inom Qabalah, vilket han associerar med den vänstra eller svarta Pelaren på Livets Träd, vilket i sin tur hänförs till den "vänstra emanationen" som diskuteras ovan. Han hänför även Sitra Ahra till den vänstra Pelaren och ger följande exempel från Zohar:

Cain, coming from the [left-hand] side of the angel of death should kill his brother. He also adhered to his own [left] side, and from him originate all the evil habitations and demons and goblins and evil spirits in the world . . .[Cain] being from the side of the Left. (Zohar 1:54a-54b)

Reb Yakov Leib HaKohain anser att denna hemliga lära hos Qabalah, den muntliga Torah, härstammar från Gud och har förmedlats till Adam genom fallna änglars hand, och här citerar han återigen Zohar:

God did indeed send down a book to Adam, from which he became acquainted with the supernal wisdom. It later came into the hands of the "sons of god" [i.e., the 'Fallen Angels,' of whom Samael was the leader, described in Genesis 6:1-4], the wise of their generation, and whoever was privileged to pursue it could learn from it supernal wisdom. (Zohar 1:37b)

Reb Yakov Leib HaKohain anser i detta sammanhang att Cain härstammar från den fallne ängeln Samael, vilket han finner stöd för i Sefer Zohar 1:36a-37b. Vidare anser han att det inom Talmud finns en hemlig och komplicerad lära som undervisar i mystisk antinomism, nämligen den av "återlösning genom synd", dvs. att uppfylla något av de tio budorden genom att bryta mot det, vilket tydligt exemplifieras när Sabbatai Zevi återbördar de gudomliga gnistorna fångade i den fallna ängeln Samaels palats, inte blott genom hans apostasiska konvertering till Islam utan genom att han instituerade vissa antinomiska och sexuella ritualer som HaKohain associerar med den vänstra "emanationen". Detta beskrivs ganska ingående i Gershom Scholems bok Sabbatai Sevi: The Mystical Messiah (1973, Princeton University Press).

Personligen anser jag att finns det en hel del intressanta tankar i denna artikel angående den vänstra handens väg. Men man får samtidigt lätt intrycket av denna text att Reb Yakov Leib HaKohain lägger stor tonvikt på den vänstra Pelaren i sin lära, samtidigt som jag får intrycket att han lägger en traditionell tonvikt på mellersta Pelaren i andra texter jag har läst på Donmeh Wests hemsida. Så på denna punkt skiljer han sig egentligen inte från "mainstream" Qabalah. Därför har jag en känsla att man inom traditionell Qabalah inte finner samma polarisering mellan de båda händernas vägar som inom den moderna "Kliffotiska Kabbalan".

Men även i sin beskrivning av den vänstra handens väg tycker jag att Reb Yakov Leib HaKohain går för långt och även avlägsnar sig från Nathan av Gazas dokrin om Sitra Ahra, som belägen i den undre delen av Livets Träd (eller skapelsen). Den vänstra Pelaren, anser jag, innehåller potentialen till ondska eller skapandet av "den andra sidan" - Sitra Ahra. Reb Yakov Leib HaKohain hänför även den vänstra handens väg och den vänstra Svarta Pelaren med de Adepter som deltar i "Samaels Palats", de som vågar att "sänka sig i mörkret" genom antinomism, sexuella tekniker, etc., men detta blir problematiskt eftersom han uppenbarligen gör det utifrån ortodoxins kriterium; med detta perspektiv blir allt som kännetäcknas av "heresi" tolkat som en vänstra handens väg vilket i mina ögon är en grov och missvisande förenkling. Eftersom magi fördöms ganska tydligt i Gamla Testamentet innebär det att all ockultism (inklusive en stor del av den praktiska Qabalah) kan kategoriseras som en vänstra handens väg, vilket vattnar ut begreppet en helt del.

Jag vet ju att Reb Yakov Leib HaKohain har integrerat en hel del österländskt tänkande och jag tror att han helt enkelt använder ett österländskt synsätt på vänstra handens väg som egentligen ursprungligen har varit ganska främmande inom Qabalah. Han jämställer exempelvis sexuella metoder och att våga "sänka sig i mörkret" med vänstra handens väg, en distinktion som uppenbart hör hemma inom den tantriska traditionen. Jag är inte helt och hållet beredd att hålla med honom eftersom han helt utelämnar det faktum att vänstra handens väg ofta inte ser Gudsförening som ett yttersta mål (som jag har tolkat det). Detta går stick i stäv mot kommentaren ovan angående Sabbatai Zevi. Det står således som klart att målet i Sabbateisk Qabalah fortfarande är att förlösa de gudomliga gnistorna från Qlippoth, inte att bejaka Qlippoth som moderna tolkare av vänstra handes väg i Europa fokuserar på. Detta oaktat är det dock intressant med alla paralleller han ser och jag blir delvis övertygad om riktigheten i detta att det har funnits fribrytande strömningar även inom den västerländska esoteriken.

Men det står ganska snart som klart när man gör efterforskning i ämnet och lyssnar till olika representanter att man definierar vänstra handens väg mycket olika hos olika författare och organisationer. Uppenbart är inte vänstra handens väg hos Donmeh West det samma som vänstra handens väg hos Dragon Rouge, och dessa i sin tur inte det samma som den tantriska vamachara.

Den springande punkten för mig i skillnaden mellan vänstra handens väg och den högra är att den förra vill skapa en världsledare av Adepten (en demiurg med fri vilja och individuell existens utanför Gud), och genom detta vända Gud ryggen, medan den senare vill göra sig till en ren kanal eller ett redskap för Gud, att bli ett med Gud. Detta bekräftas av Thomas Karlssons egna ord när han säger:

Till skillnad från vanlig yoga och meditation eftersträvar vamachara tantra inte den upplysning som kallas samadhi där adepten blir ’ett med Gud’ genom att kundalinin sammansmälter med energizonen sahasrara ovanför huvudet. Vamachara tantra eftersträvar ett tillstånd där kundalinin når bortom sahasrara. Det leder inte till samadhi utan till ett tillstånd som inom vamachara tantran kallas kaiyvalya där adepten blir som en gud.

Thomas Karlsson, skaparen av den "Kliffotiska Kabbalan", anser att guden i Genesis i själva verket inte är den yttersta makten eller Gud och att man i den monoteistiska religionens förhistoria där finner "Tehom/Tiamat/Draken, och eventuellt gnostikernas Den store". Skapelsen är enligt Thomas "Jahves/Marduks gestaltning av tillvaron där de olika fenomenen blir till genom ett uroffer av Draken". Thomas anser här att skapelsen når en form av fulländning som dels är positiv men också statisk. Runt skapelsen eller kosmos finns "Urdraken/Kaos/Nox/Ain som en dynamisk föränderlig livskraft" som ger liv till skapelsen, samtidigt som den är utvisad från Lustgårdens gränser. En "gnista av Urdraken/Kaos/Nox/Ain" smyger sig dock in i Lustgården och gör det möjligt för människan att vakna upp ur hennes paradisiska somnambulism, genom att "i gestalt av Ormen erbjuda kunskapens frukter."

Kunskapens Träd är enligt Thomas det Qlippotiska Trädet eller Sitra Ahra, vilket står i norr emedans Livets Träd står i öster. Dessa träd var dock utsprungligen enligt Thomas "sammantvinnade" men i samband med Syndafallet förvisas Adam från Lustgården och förvägras att äta av livets frukt, ty Herren Gud sade: "Se, människan har bivit såsom en av oss, så att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva evinnerligen". (1 Mos. 3:22)

Thomas menar att den ortodoxa Qabalah strävar efter att återställa "den paradisiska ordningen" och återupprätta förbundet med Gud, medan den vänstra vägens Adepter väljer att "fullborda den bana som inleds med att människan äter av ormens frukter". Enligt Thomas strävar den vänstra handens adept att fullfölja kunskapens väg och "återerövra livets frukter". Detta görs genom ormens löfte om att göra Adepten såsom Gud i motsats till att bli ett med Gud, vilket görs genom en intervention av "den makt som är 'bortom Gud', det vill säga Tehom/Tiamat/Draken/Den store, alltså Kaos/Nox/Ain, som motsvarar en urgrund som är materia och ande på en och samma gång".

o

Thomas menar att en kliffotisk adept har möjligheten att upplösa sig själv i kraft av Sitra Ahra och därigenom återgå i Ains ursprungliga dynamiska enhetstillstånd, vilket han jämför med den form av mysticism som står Mäster Eckharts "negativa teologi och enhet med Intet" nära. Men det karakteristiska för den vänstra vägen, enligt Thomas, "är att ta fasta på ormens löften att bli såsom Gud". Således offrar den vänstra handens Adept sin "upplysning" och väljer att stanna kvar i världen för att bli dess härskare. Detta tycker jag påminner en del om den buddistiska tanken om "boddishatvas", en jämförelse som är sympatisk och tilltalande, med den stora skillnaden att en boddishatva väljer att försaka sin nirvana för sin nästas skull, för att han skall visa vägen och undervisa de mindre lyckligt lottade, inte styra över dem. Sålunda anser jag att en "boddishatva" är en motsvarighet till en avatar, en messias av samma kaliber som Hermes Trismegistus, Melchizedek, Jesus Kristus eller Sabbathai Zevi vars myndighet var att tjäna, inte härska.

Thomas lägger dock istället stor vikt vid den etymologiska innebörden av ordet "magi" där man uppmärksammar det faktum att det delar samma rot som tyskans "machen" eller engelskans "make". Ur detta tolkar Thomas magikerns högsta mål såsom att bli en "Maker", en skapare. Inom Dragon Rouge anser man exempelvis att skapandet av en "Goldem" är föredömligt, trots de varningar som ges inom ortodoxin. På samma sätt erkänner Dragon Rouge den moderna vetenskapen som någonting positivt och att denna representerar "människans luciferiska- prometheuska-faustiska vilja".

Thomas menar att Dragon Rouge studerar "religiösa och esoteriska urkunder holistiskt såsom ontologiska beskrivningar, utan att nödvändigtvis dela den normativa sensmoralen". Genom att jämföra Isaac ha-Kohen, Isaac Luria, Nathan av Gaza m.fl. med exempelvis tantra och gnosticism, drar Dragon Rouge sina egna logiska slutsatser som utgör den "Kliffotiska Kabbalans" grundfilosofi. Dess syn på Ain-Sof, Sitra Ahra och den vänstra handens väg "har formats genom sådana studier, kombinerade med undersökande och utforskande magisk praktik".

Som jag tidigare har skrivit så tycker jag att Thomas gör tämligen intressanta slutsatser utifrån dessa komparativa studier. Men som jag sade innan är jag alltså inte alls säker på att Dragon Rouges (och andra besläktade Qlippotiska traditioners) definition av vänstra handens väg ens är i överensstämmelse med vamachara, varur man hämtar en stor inspiration.

o

Jämför exempelvis Dragon Rouges ståndpunkt om att "Vamachara tantra eftersträvar ett tillstånd där kundalinin når bortom sahasrara.... som inom vamachara tantran kallas kaiyvalya där adepten blir som en gud" med denna mening: "Kaivalya describes the effect on the personality of being in a continuous state of samadhi". [1] Jämför också med detta andra citat: "Kaivalya - Only-ness, single-ness. It is the highest expressible stage of Truth, the final state of Satyanarayana being ineffable...expressed as ’I am that I am’..." [2] Dock betvivlar jag inte det faktum (även om jag inte har funnit referenser till det) att det kan existera vamachara-sekter som är snarlika i Dragon Rouges uppfattning om vänstra handens väg.

Jag tror dock att förvirringen mellan de olika definitionerna av vänstra handens väg uppkommer när denna beteckning appliceras på de västerländska traditionerna som av hävd alltid har varit öppen för att arbeta med de mera "förbjudna" aspekterna av mysterierna, såsom demonevokation och sexuella tekniker, och dragits till aninomism vid sidan av en innerlig vördnad för Gud, etc. Jag kan till och med se en viss skiftning i betoningen från den högra handen till den vänstra ju längre upp för Golden Dawns initiatoriska väg man vandrar. Alltså tror jag att man begränsar Den Västerländska Mysterietraditionen genom försök till denna "splitting" mellan högra och vänstra händer, något man av någon anledning har varit tvungen till i öst. När jag studerar skillnaden mellan vamachara och dakshinachara tantra så ser jag följande utskristalliseras:

1. Högra handens väg: mysticism
2. Vänstra handens väg: magi och alkemi

Men vad händer när vänstra handens apostlar i väst försöker att utkristallisera sig från "mainstream" ockultismen? Man tar i och gör den mer extrem när man blandar i vissa gnostiska element, jämställer shakti med Qlippoth, vänder upp och ner på begreppen och gör Sefiroth till "ont" och Qlippoth till "gott", etc. Därför får jag en känsla av att den moderna västerländska formen av vänstra handens väg inte riktigt sammanfaller med den tantriska vamachara.

Som ett exempel: Hade jag valt den österländska vägen hade jag med största sannolikhet valt tantra och dess vamachara-tradition, eftersom den närmast överensstämmer med Qabalah och Hermeticism, i synnerhet i dess högre mysterier och praktiker. Sålunda väljer jag som följare av den västerländska traditionen Golden Dawn (eller motsvarande Hermetisk-Qabalistisk ockult skola) och ser med viss skepsis på Dragon Rouge och andra traditioner som bejakar Qlippoth. Det måste finnas en uppenbar skillnad här mellan öst och väst.

All denna motstridiga information som man möter om den vänstra handens väg både i väst och i öst har alltså gjort att jag börjat tänka på vart den Hermetiska-Qabalah (den västerländska magiska och alkemistiska traditionen) och i synnerhet Golden Dawn egentligen själva står i allt detta. Jag funderar nu alltså i termer av Golden Dawn som en "mellersta väg", vilket förenar vänstra handens och högra handens vägar i det att målet är gemensamt med högra handens väg men att man använder sig av vissa metoder som traditionellt associeras med vänstra handens, dvs. sexuell (inre) alkemi och evokation av demoniska krafter, och således kan se en övergång från vad många skulle anse vara en "högra handens väg" till en mer och mer uttalat "vänstra handens väg" ju längre upp för gradsystemet den initierade avancerar.

Med tanke på att den Yttre Orden inom Golden Dawn associeras med den mörka och vänstra Pelaren tror jag att det är viktigt att fokusera på en traditionell högra handens väg i det yttre för att väga upp detta förhållande, och omvänt i den Inre Orden vilket i sin tur korresponderas med den vita Pelaren och där Adepten upplyst av sitt Högre Jag är mogen att arbeta med mer tradtionellt antinomiska praktiker såsom demonbesvärjelser, etc. Den antinomiska vägen växer dock i full blomning när Adepten passerar Avgrunden och anträder Den Tredje Orden och dess sexuella inre Alkemi vilket bär många drag av vamachara fast i västerländsk tappning.

Jag har tidigare påpekat att Golden Dawns syn på Qlippoth är ganska kontroversiellt med tanke på att man är villig att aktivt arbeta med dessa, långt ifrån vad alla system och organisationer är villiga till inom den västerländska esoteriska traditionen. Erinra er det faktum att Arthur Edward Waite ansåg Golden Dawns ceremoniella magi vara depraverad och sonika helt utelämnade den när han skapade sin egen version "Holy Order of the Golden Dawn". Golden Dawn har alltid befunnit sig i ett gänsland för vad som kan anses vara acceptabelt även i ockulta kretsar. Aleister Crowley tog vissa av dessa aspekter och utvecklade det till sin egen logiska slutsats, vilket gick i motsatt riktning till Waites val.

Jag skulle definitivt betrakta Golden Dawns Adepter såsom de "ancient elders...who delved in the palace of Samael". Detta är ett bra epitet hos någon som har nått till Graden 6°=5° Adeptus Major, vilket korresponderar med Geburah (till vilket Samael traditionellt hänförs). Ser man alltså på att detta sammantaget utkristalliserar sig en esoterisk tradition som varken är av den vänstra eller högra, utan snarare av den mellersta vägen. Detta anslag om att gå en mellersta väg till upplysning antyds mycket tydligt redan i Graden 1°=10° Zelator, där man i god Qabalistisk tradition benämner den vänstra handens väg såsom Samaels, vilket har följande att säga om denna "ondskans" väg:

I am the Prince of Darkness and of night. The foolish and rebellious gaze upon the face of the created World, and find therein nothing but terror and obscurity. It is to them the Terror of Darkness and they are as drunken men stumbling in the Darkness. Return, for thou canst not pass by.

Den högra handens väg benämns såsom Metatrons, vilket har följande att säga om denna "godhetens" väg:

I am the Angel of the Presence divine. The Wise gaze upon the created world and behold there the dazzling image of the Creator. Not yet can thine eyes bear that dazzling Image. Return, for thou canst not pass by.

Istället får kandidaten rådet att anträda den mellersta vägen, vilket hänförs till Sandalfons herravälde och kallas "den raka och smala vägen":

I am the reconciler for Earth, and the Celestial Soul therein. Form is invisible alike in Darkness and in blinding Light. I am the left hand Kerub of the Ark and the Feminine Power, as Metatron is the right hand Kerub and the Masculine Power, and I prepare the way to the Celestial Light.

Det är intressant att notera här att ritualen kallar dem som söker sig till det ockulta mörkret och den grova materian i den vänstra vägen för sin upplysning som "dåraktiga" och "upproriska" och att den endast leder till ett berusat tillstånd och dunkel. Samtidigt säger ritualen att kandidaten "inte är redo" att anträda den högra handens väg eftersom denne blott skulle bli bländad av det gudomliga ljuset och likaledes inte kunna urskilja verkligheten. Istället uppmanar ritualen ett förhållningssätt som kombinerar det jordiska med det himmelska - ett hieros gamos - och det är intressant att detta görs genom den gudomligt feminina kraften. Detta tror jag är en hänvisning på Ormens förlösande kraft, ty Sandalfon korresponderas med Malkuth - materian. Denna ormkraft är en hänvisning till Urmodersgudinnans kraft, och i detta håller jag med Thomas Karlsson.

Denna symbolik bekräftas av Tarot vars två främsta symboler för jämvikt och mellersta vägar symboliseras av Översteprästinnan (Trumf Nr. 2) och Rättvisan (Trumf Nr. 11). Observera den uppenbara likheten mellan dessa kort. De kvinnliga figurerna är flankerade av två Pelare mellan vilket finns uppspänt ett förlåt. Översteprästinnans Pelare hänvisar uppenbart till Yakin (Yod) och Boas (Beth), och deras svarta och vita färger är en klar hänvisning till de vänstra och högra pelarna. Pelarnas symbolik förstärks av kortens numeriska värden; 2 (Översteprästinnan) är en hänvisning till de båda Pelarna och 11 (Rättvisan) blir genom en teosofisk reduktion omvandlat till samma värde (1+1=2). Siffran 11 i sig är en hänvisning till Pelarna då siffran ser ut som två stoder. Dessutom befinner sig Rättvisan som det 11:e korten precis i mitten av Tarottrumf-serien, vilket erinrar om dess eqvilibrerande symbolik. Desstuom är Översteprästinnan placerad i Livets Träd på den stig som förbinder Tifareth med Kether på Mellersta Pelaren. Svärdet i Justitias högra hand är en hänvisning till Geburah och vågskålarna förstärker jämviktens symbolik.

©Tomas Stacewicz

Att båda kvinnorna sitter på var sin tron av sten erinrar om materian. Denna materians symbolik förstärks av den kubiska stenen som Översteprästinnan sitter på. De sitter mellan Pelarna för att betona det faktum att jämvikt och balans är en förutsättning för att nå framgång i att kunna trancendera det materiella och förgängliga och sublimera ormkraften upp mot Kether - Kronan.

Vad jag alltså vill säga med allt detta är att jag inte erkänner uppdelning i en vänstra handens och högra handens väg vara legitim när man vill analysera den traditionella västerländska esoteriska traditionen, i synnerhet på djupet. Skulle man ändå vilja göra en sådan uppdelning föreslår jag alltså tre vägar, korresponderande med de tre pelarna på Livets Träd.

Vänster: Qlippotisk Qabalah (moderna former av mörkermagi, kaosgnosticism, satanism)

Höger: Mystik (gnosticism, kristen mystik)

Mellan: Hermeticism (alkemi) och Qabalah (ceremoniell magi).

Detta tror jag åtminstone skapar en större nyansering och en ökad förståelse för dagens esoteriska strömningar i västerlandet.

Jag har tidigare antagit följande grova definition mellan vänstra handens väg och högra handens väg, där den förra bejakar materien och det gudomligt kvinnliga fångat i denna medan den senare bejakar anden och det gudomligt manliga. Men i en mer nyanserad definition har jag beskrivit den hermetiska vägen (vanligtvis associerat med den högra handens väg) som att man genom åkallelse av det högsta (den gudomigt manliga kraften) strävar efter att exiticera den gudomliga modern fångad i materien - jämfört med det praktiska applicerandet av den mellersta pelarens princip - medan man inom den vänstra handens väg fokuserar direkt på det gudomigt feminina (Shakti) kundalini, liksom i kundalini yoga. Så inom den västerländska esoteriska vägen har jag sett att man strävar efter att låta Guden stiga ner och "hämta hem" sin brud till sin himmelska boning medan den österländska vänstra handens väg och den "Kliffotiska Kabbalan" strävar efter att förmå Gudinnan att av "egen kraft" stiga upp och förena sig med sin brudgum. Inom den västerländska mystika traditionen så finns det ytterligare ett perspektiv som helt förnekar materian och helt fokuserar på den maskuline Guden, vilket representeras av gnosticismen och den kristna mystiken (så som den praktiseras inom den exoteriska kyrkan).

Bafomet

Vidare har jag i den hermafroditiske figuren Bafomet (se ovan) observerat en sammansatt symbol som förenar alla motsatser, manligt och kvinnligt, människa och djur, kultur och natur, ande och materia, sol och måne, ljus och mörker, höger och vänster hand - vilket illustrerar tillståndet hos den Adept som har bemästrat ormkraftens förlösande krafter och därigenom fullbordat Det Stora Verket.

Vidare hittar jag stöd för mitt tänkande i den ovan citerade artikeln av Reb Yakov Leib HaKohain där han presenterar tanken om att den vänstra Pelaren associeras med de mörka, intuitiva principerna hos det arketypiska feminina i det kollektiva omedvetna, medan den högra sidan associeras med de ljusa, rationella principerna hos det arketypiska maskulina, vilket han även kopplar till de båda hjärnhalvorna (i människan - mikrokosmos - motsvarar den vänstra Pelaren den högra hjärnhalvan och den högra Pelaren den vänstra). Den mellersta Pelaren associerar han dock till Yahweh (YHVH) genom följande intressanta gematriska slutledning:

K e t h e r = 1
Tifareth = 6
Y e s o d = 9
Malkuth = 10
Summa = 26

Denna summa sammanbinds med det numeriska värdet för Yahweh = Yod (10) + Heh (5) + Vav (6) + Heh (5) = 26. Mellersta Pelaren associeras med jaget i dess olika manifestationer och nivåer, vilket genom den magiska praktiken förmås att förena sig med Gud. Sålunda associeras mellersta Pelaren med Gudomen medan den vänstra Pelaren associeras med "Eva" (den arketypiska feminina) och den högra med "Adam" (den arketypiske maskuline). Detta förhållande bekräftas vidare av att Arik Anpin (Makroprosopus, det högre anletet, Gud) associeras med Kether och Zauir Anpin (Mikroprosopus, det lägre anletet, Sonen, Konungen, Messias) associeras med Tifareth, och det vänstra högsta Sefirat kallat Binah associeras med Aima ("modern") och det högra högsta med Chokmah associerat med Abba ("fadern").

Jag finner att alla dessa referenser försöker att poängtera vikten av att söka en kombination mellan det feminina och maskulina, både horisontellt (mellan vänstra och högra Pelarna) och mellan det gudomligt maskulina i Kether och gudomligt feminina i Malkuth. Återigen erinrar detta om Roskorsets symbol där jaget placeras i Tifareth som den stora förlikaren och förmedlaren - Messias (den smorde konungen) vilket är satt att återställa det fallna Trädet.

S.R.

De vänstra och högra handens vägar och deras relation till antinomism, Qlippoth och det gudomligt kvinnliga

Diskussionen mellan mig och Thomas Karlsson på denna blogg har under den senaste veckan givit upphov till en livlig debatt på helgon.net mellan ett flertal individer, inklusive mig själv och Thomas. Jag ämnar här att presentera ett genmäle till vissa föreställningar som där har framförts.

Först några ord om min förståelse av begreppet Qlippoth. Jag upplever det som att "mörkermagiker" gör något större av Qlippoth och Sitra Ahra än det egentligen var tänkt från första början. Att jag själv har ett rent Golden Dawn-perspektiv på min urtolkning av dessa krafter är det inget jag hymlar med. Dessa följer tämligen troget det teoretiska system som de facto uppfann begreppen Sitra Ahra och Qlippoth - Lurinansk Qabalah (och även Sabbateisk). Låt mig här göra er uppmärksamma på att det korrespondenssytem som Dragon Rouge använder sig av mellan Livets Träd och Qlippoth ordagrannt överensstämmer med det hos Golden Dawn. Dragon Rouge korresponderar sina grader (och den "drakoniska" initiatoriska vägen) på samma sätt som Golden Dawn gör med de 10 Sefiroth på Livets Träd, i Dragon Rouges fall de 10 Qlippoth på Sitra Ahra. Dessa kallas inom Golden Dawns system ”De Sju Infernaliska Residensen”, och är enligt följande:

1. Kether = Thaumiel
2. Chokmah = Ghoghiel
3. Binah = Satariel
4. Chesed = Gagh
5. Geburah = Golahab
6. Tifareth = Tagariron
7. Netzach = Gharab Zereq
8. Hod = Samael
9. Yesod = Gemaliel
10. Malkuth = Lilith

Naturligtvis "uppfanns" inte dessa korrespondenser av MacGregor Mathers & Co., liksom det mesta inom Golden Dawn, men en kvalificerad gissning är att Thomas Karlsson såg dessa namn första gången i en G.D. bok eller i Crowleys Liber 777.

Thomas Karlsson medger att han delvis har användt sig av dessa källor för skapandet av sin "drakoniska väg" men att dessa är en i raden av andra. Jag misstänker att Kenneth Grant, vilket bl.a. myntade begreppet "den drakoniska traditionen", har varit en viktig inspirationskälla för honom. Thomas själv hänvisar dock till att hans syn på Qlippoth står filosofins dubbelaspektteori nära där ande och materia inte står i opposition utan är två olika uttryck för samma urgrund. Han hänvisar vidare till Maggid Decarav le-Ya’aqov som lär ha sagt att Ain motsvarar den grekiska föreställningen om "Hyle" - Materia Prima - och den gudomliga visdomen, samt att Ain är Gud bortom Gud. Detta associerar Thomas till "Den Störste" inom den gnostiska terologin, vilket är bortom Gud, och att denna gudomliga kraft skulle manifestera sig som Ormen i Lustgården. Thomas jämför även gnostikernas "Den Störste" med Tehom/Tiamat i Enuma Elish via denna ormsymbolik i Genesis.

Faktum är att jag kan godta denna tolkning av Thomas, något som dessutom bekräftar vissa funderingar som jag själv har haft. Jag observerar här med intresse att vi har kommit fram till samma slutsats på oberoende vägar. Men faktum kvarstår att mörkermagin lånar aspekter från Golden Dawn som i mitt tycke utgör ett viktigt fundament - Dragon Rouges initiatoriska system (dess grader).

Inom Golden Dawn gör man det klart och tydligt att Qlippoth varken är mer aller mindre än obalans - rubbad jämvikt. Sitra Ahra kan inte heller jämföras med Sefiroth utifrån ett hierarkiskt förhållande, vilket många mörkermagiker vill påskynda - eller att Sitra Ahra (det Qlippotiska Trädet) t.o.m. transcenderar Etz ha-Chayim (Livets Träd). Enligt Golden Dawn och traditionell Qabalah är Qlippoth i denna hierarki längst ner i skapelsen, t.o.m. beläget under Malkuth i Assiah (vilket för tankarna till bortträngning - avstötning, etc.). Detta innebär att alla Qlippoth kan integreras i Livets Träd, ty det är ju därifrån de har kommit urpsrungligen.

Faktum är att jag följer vissa Qabalistiska och Gnostiska uppfattningar om att det gudomligt kvinnliga, eller en aspekt av den gudomliga urmodern, har blivit fångad i materien - Riket (Malkuth). Inom Qabalah är hon Malkah (Drottningen) och Kallah (Bruden). Båda dessa epitet hävisar till mina tankar om Hieros Gamos, återföreningen av Drottningen med Konungen (den gudomligt maskulina), av himmel och jord. Inom gnosticismen är hon Sofia, den gudomliga gnistan fångad i materien. Detta å sin tur återkopplar till Isaac Lurias syn på de gudomliga gnistor som har fångats i skalen (Qlippoth). Det är därför som ormsymboliken i både Enuma Elish och i Genesis är laddade med kvinnlig symbolik; det är metaforer för dels moderskraftens band till materien men samtidigt den drift som finns i den kvinnliga ormkraften att transcendera denna begränsning och sin längtan och kärlek efter sin brudgum. Detta uttrycker den fundamentala kraften och principen i hela universum - kärlek.

Därför är det intressant att notera att denna koppling mellan vänstra handens väg och det kvinnliga finns i etymologin av själva begreppet "vänstra handens väg", eller som det heter i sanskrit Vāmācāra. Ordet Vama kan skrivas som både Vāma eller Vāmā, där den förra betyder "vänster" och den senare "kvinna". Tydligen skall kvinnor ha en speciell ställning inom den tantriska vänstra handens väg som en representation av Shakti - det gudomligt feminina som även representeras av Kundalini (ormkraften).

Detta får mig att anta följande och kompletterande definition mellan vänstra handens väg och högra handens väg: den förra bejakar materien och det gudomligt kvinnliga fångat i denna medan den senare bejakar anden och det gudomligt manliga. Jag tror att Thomas Karlsson skulle hålla med om en sådan grov distinktion. Låt mig dock nyansera den något mera. Inom högra handens väg strävar man att genom åkallelse av det högsta (den gudomigt manliga kraften) exiticera den gudomliga modern fångad i materien (jämför med mellersta pelarens ritual), medan man inom den vänstra handens väg fokuserar direkt på det gudomigt feminina (Shakti) kundalini, liksom i kundalini yoga. Så inom den västerländska högra handens väg strävar man efter att låta Guden stiga ner och "hämta hem" sin brud till sin himmelska boning medan den vänstra handens väg strävar efter att förmå Gudinnan att av "egen kraft" stiga upp och förena sig med sin brudgum. Detta är också, enligt mitt sätt att se på det hela, den stora skillnaden i perspektiv mellan den västerländska respektive österländska vägen.

Paradoxalt nog innebär detta att den västerländska och högra handens väg lägger ett stort fokus på den andliga (immateriella) aspekten av tillvaron för att åkalla det Gudomiga ner till materian och låta den till fullo inkarnera i denna. Å andra sida lägger man i den österländska kundaliniyogan och tantran (och den västerländska vänstra handens väg) ett större fokus på materian för att förmå det Gudomliga i denna att transcendera materian och stiga upp till det andliga. Detta får mig att anta en föreställning om att den vänstra handens väg är mer integrerad i den österländska kulturen, vilket bejakar materian mer jämfört med den västerländska som genom den kristena och gnostiska dualismens inverkan traditionellt har lagt ett större fokus på det andliga och betraktar materian i termer av ett fallet tillstånd som behöver "förlösas" eller "återställas". Detta är kanske en förklaring till varför den vänstra handens väg har mötts med större skepsis i väst jämfört med i öst. Detta är även med största sannolikhet orsaken till det tillstånd av polarisering och misstänksamhet som tyvärr existerar mellan de vänstra och högra handens vägar i västerlandet.

Tankar har exempelvis framförts av den vänstra handens läger i debatten att Golden Dawns form av arbete med Qlippoth, där dessa krafter betvingas med Sefirotens hjälp, på något sett endast skulle lyckas att bemästra och integrera en begränsad del av Sitra Ahra men lämna de högsta sfärerna oberörda, eftersom de på något sätt skulle transcendera sina motsvarande Sefiroth. Men som sagt är detta ur ett Golden Dawn-perspektiv en befängd tanke eftersom Sitra Ahra befinner sig längst ner i hiearkin, enligt traditionell Golden Dawn-symbolik alltså belagd under Malkuth eller Assiah (den materiella och lägsta av Qabalahs fyra Världar). Personligen så tror jag dock att Sitra Ahra sedan Syndafallet är sammanblandat med detta Malkuth och så att säga är inneboende i Assiahs 10 Himlar. Men detta förändrar inte dess hiearkiska ställning i någon signifikativ omfattning, ty det existerar 30 Sefiroth till ovanför Assiah - sammanfattade i det tre Qabalistiska Världar som föregår Assiah - som överhuvudtaget inte är involverade i Syndafallet.

Så som jag tolkar myten om Lustgården och Syndafallet, och Golden Dawns lära angående dessa metaforer (se illustrationerna nedan), så ser jag Edens Lustgård som av Assiahs (materiens) natur. Illustrationen till vänster representerar det tillstånd som existerade före Syndafallet och det tillstånd som i ett förenklat perspektiv eftersträvas genom återställelsen, medan det till höger symboliskt föreställer det tillstånd som idag råder i Assiah efter Syndafallet. Korsets symbol i bakgrunden är en variation på Livets Träd och man kan i illustrationerna urskilja de 7 lägsta Sefiroth och Daath; den Gudomliga Triaden (de tre högsta Sefiroth Kether, Chokmah och Binah) representeras av den stora cirkeln som kröner korset.

Edens Lustgård och Syndafallet

Lustgården omfattar vid tillståndet före Syndafallet (vänstra illustrationen ovan) hela Livets Träd i Assiah. I detta tillstånd utgör Sitra Ahra ett litet (och femte) Träd symboliserat av sju sfärer innanför en cirkel med drakens sju huvuden förbundna med var och en av dem; de 7 infernaliska boningarna eller palatsen. Dessa innehåller de 10 Qlippoth eller avoga Sefiroth (se listan som inleder denna essä). Observera att Den Röda Draken här inte omfattar något av Assiahs Sefiroth; Sitra Ahras kraft är latent - kundaliniormen är hopringlad i svanskotan. Men vid tillståndet efter Syndafallet (högra illustrationen ovan) utgörs Lustgården endast av Den Gudomliga Triaden i Assiah som inte har omfattats av fallet, ty "Han drev ut människan, och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdet lågor, för att bevaka vägen till Livets Träd" (1 Mos. 3:24).

Observera här att den Röda Draken nu har vaknat till liv och omfattar (angriper) Daath och alla Sefiroth under Avgrunden (det område som markeras av det ljungande svärdet och de fyra Keruberna). Detta är den främsta anlednignen till varför Dion Fortune i sitt viktiga verk och Qabalistiska "primer", The Mystical Qabalah, inte associerar några "synder" med de tre högsta Sefiroth - Kether, Chokmah och Binah. Hon förklarar detta utifrån det logiska argumentet att "form" eller "gestalning" endast kan manifesteras först under Avgrunden (från och med det 4:e Sefirat Chesed vilket associeras med fyrkanten eller kuben, den främsta symbolen för form); form associeras här med den Qlippotiskt laddade materien.

Den Röda Drakens utfall mot Lustgården utgör även en symbolisk illustration över hur driftstrycket från detet (symboliserat av kvinnan i illustrationen ovan) och de ofta motstridiga impulserna i det omedvetna måste upplevas för jaget (symboliserat av mannen i illustrationerna ovan). Jag har tidigare skrivit en mer utförlig essä angående dessa psykologiska metaforer och jag hänvisar läsaren dit i det fall han eller hon skulle vara intresserad av att fördjupa sig i mina tankar kring detta (den esoteriska djuppsykologin). Men det framstår som ganska klart, om man skall följa psykoanalysens tankar, att jaget engagerar sin mest kraftfulla försvarsmekanism bortträningen för att hålla detta libidinösa driftstryck i schack, med olika utvecklade neurotiska symptom som följd. Dessa symptom utgör verkningarna hos dessa Qlippoth i det mänskliga psyket, symboliserat av Draken. De mest fruktade och förnekade impulserna ansamlas i det som av Carl Gustav Jung har kallats för "skuggan" och som i vår tradition kallas Väktaren vid Tröskeln.

Enligt denna hiearkiska modell över mikrokosmos och psyket är det en självklarhet att man inom psykoanalys kan komma ganska långt i sin återställsele, eftersom Sitra Ahra motsvarar den bortträngda Jungianska skuggan, varken mer eller mindre. Betänk att de 10 Qlippotiska namnen, associerade med de 10 sfärerna (7 infernaliska residensen), utformades med detta i åtanke. Thomas Karlsson har alltså tagit en referensram eller ”tanke-schema” som ursprungligen skapades för detta ändamål som jag har beskrivit och plötsligt placerat den i en annan hiearkisk ordning, ställt hela Golden Dawn-systemet på ända kanske man skulle kunna säga. Min fråga är då, vad blir slutresultatet av detta?

Mörkermagiker åberopar gärna Nathan av Gazas syn på det "tanklösa" och "tankfulla" ljuset i Ain-Sof för att försvara sin syn på att Sitra Ahra och Qlippoth hierarkistk står högre än Livets Träd och Qlippoth. Eftersom jag redan har skrivit en essä om denna sabbateianska syn på dessa två aspekter av Ain-Sof så behöver jag inte upprepa mig här. Men kort gott kan man säga att Golden Dawn och Dragon Rouge tolkar Nathan helt olika. Att något har kapaciteten att skapa ondska gör inte detta till ondskan i sig självt, i alla fall inte enligt Nathan. Jag kan inte heller se några spår i Nathans system som höjer upp Qlippoth till något man skall bejaka. Tvärtemot detta anser han att det är en Messias uppgift att återställa skapelsen från denna Qlippotiska kontaminering. Jacob Frank, den kanske mest extreme av Sabbataianer, ansåg att världsreligionerna var Gud fångad i Qlippoth. Jag tror knappast att han menade detta som något positivt. Man kan inte lyfta ut något ur sitt sammanhang och sedan påstå att en gammal författare stödjer det man har gjort idag, dvs. skapat den "Klippotiska Kabbalah" ur Nathan av Gazas koncept om "det tanklösa ljuset".

Jag rekommenderar alla att läsa vad en modern inkarnation av den antinomiska sabbateianska rörelsen, det neo-sabbateianska Donmeh West, har att säga om detta spörsmål. Jag kan inte finna något stöd överhuvudtaget hos Donmeh West för den "Klippotiska Kabbalans" syn på Qlippoth. Så som jag uppfattar att det var utformat (tänkt) från början placeras Sitra Ahra av Nathan under avgrunden, långt under Ain-Sof. Mera stöd för denna åsikt kan man hitta i en av Gershom Scholems texter som tar upp frågan om Sabbateiansk och Frankistisk antinomism. Jämför de tankar som presenteras där med min utläggning ovan om Livets Träd i Assiah och Syndafallet. Att Golden Dawns läror överensstämmer så väl med Nathan av Gazas tankar om Sitra Ahra är inte alls förvånande med tanke på att Jacob Franks idéer fann sin väg in till Golden Dawn genom den Frankistisk-Rosenkorsiska organisationen Asiatiska Bröderna eller Fratres Lucis.

Men jag accepterar Thomas Karlssons tolkning trots detta, ty det är hans fulla rätt som kreativ mystiker och sökare. Dessutom är den mycket intressant. Det är som en ny variant på gnosticism som bejakar istället för rejekterar materian, vilket påminner om vissa "heretiska" kristna sekter, exempelvis den som Rasputin påstog sig tillhöra. Den "Klippotiska Kabbalan" behöver dock inte göra om Nathan och den Sabbateianska rörelsen till sin egen avbild. Den "Klippotiska Kabbalah" är en helt ny och unik väg som endast delar vissa grundläggande föreställningar med den klassiska eller "ortodoxa" Qabalah. Thomas har sagt annorstädes, och i detta håller jag med honom, att Qabalah är inte en homogen massa utan en myriad av mångfald som uttolkar texterna på sitt eget kreativa sätt. Men så vitt jag kan se är det endast Thomas Karlssons "Klippotiska Kabbalah" som bejakar och ser på Qlippoth som det egentligen goda och exalterade och Sefiroth som det egentligen onda och fallna.

Man kan därför inte komma undan det faktum att Thomas Karlssons "Klippotiska Kabbalah" är en modern uppfinning som utgår från hans egna personliga erfarenhet och preferenser, med föga stöd i traditionen. Men å andra sidan så är vänstra handens väg till sin natur rebellisk mot traditioner, så den följer ju sin egen logik. Men man får inte glömma bort att det inte har funnits någon seriös vänstra handens väg i västerlandet förren Yogan blev importerad till Europa.

Föreställningen om en vänstra handens väg (VHV) och en högra handens väg (HHV) som två olika men lika legitima vägar till upplysning (en premiss som jag accepterar efter min tidigare disskussion med Thomas Karlsson) har sin grund i Tantra. Jag finner det som föga troligt att någon motsvarande VHV har funnits i västerlandet innan 1800-talet, sett utifrån esoterikernas egen försåelse.

Förvisso har det i alla tider och kulturer funnits individer som har fallit för frestelsen att nyttja sig av de ockulta krafterna och mysterierna enkom för sina egna syften, att förhärliga sina egna egon på bekostnad på andra individers frihet. Jag talar här om den "svarta" magin, dvs. bruket av traditionella magiska tekniker för att åsamka sin nästa skada - att kasta förbannelser. Men jag tror att relativt få ceremoniella magiker och medeltida nekromantiker ägnade sig helt och hållet åt dessa mer mörka aspekterna av magin, att det snarare handlade om att man ibland föll för frestelsen på grund av någon oförätt och en lust efter vedergällning. Detta har i regel gjorts utifrån en insikt om att det är sant ondskefulla krafter som i dessa fall frammanas för dessa destruktiva syften; perspektivet har alltså varit det samma som i HHV i avseende på den hiearkiska synen på Qlippoth. Detta har tyvärr varit en ständig, om än sällsynt, följeslagare hos den Västerländska Mysteriertraditionen, även inom Golden Dawn, både då och nu.

Läser man en medeltida grimoare (ritualbok om frambesvärjelser) så slås man av den mångfald av olika syften som man kan bruka sig av vid evokation (frammanandet) både för goda och onda syften. I båda fall åkallar man Gudomliga namn för att betvinga den frammanade demonen att utföra ens ondskefulla avsikter; man har missbrukat Guds namn. I de värsta formerna av grimoarer så skriver magikern en pakt med djävulen eller någon demonisk prins, men fortfarande utifrån perspektivet hos den traditionella judo-kristna dualistiska uppfattningen om Gud och Satan, änglar och demoner; utifrån rent egoistiska avsikter vilket inte har något att göra med de mål om upplysning som ställs hos VHV (om man följer Thomas Karlssons definitioner). Visserligen är målet hos VHV att göra sitt eget ego till en Gud, så som jag tolkar min och Thomas tidigare diskussion, men främst utifrån viljan att erhålla kunskap och mästerskap över livet.

Naturligtvis anser jag fortfarande att i det perspektiv som representeras av VHV finns många risker och fallgropar att frestas att bruka sig av denna gudomliga makt i rent egennyttiga avsikter, men å andra sidan är fallgroparna många även i HHV där det inte är så ovanligt att personer förväxlar sitt eget jag (ego) med Jaget (det gudomliga Självet). Men jag hävdar fortfarande att faran för egots upphöjande till Gud och ett efterföljande missbruk av denna makt är betydligt större i VHV. Den syn på en differentierad och separerad värld som hyses av Adepter inom VHV kan utveckla eller spä på en redan kylig distans till sin omvärld och avsaknad av empati, och i värsta fall underblåsa en schizoid personlighetesstruktur. Men återigen så är denna risk för ett perspektiv av ett "vi" och "dom", och en efterföljande schizoid-paranoid syn på sin omvärld, ständigt närvarande i alla former av ockult loge-arbete och den elitistiska världsbild som hyses av de stora flertalet initierade.

Men tack vare denna uppenbara avsaknad av etiska koder i de klassiska grimoarerna, även så Teurgiskt utformade såsom The Book of the Sacred Magic of Abramelin the Mage, så har all ceremoniell magi fått ett dåligt rykte i vår dualistiska västerländska kultur. Denna värdeneutralitet kommer till uttryck i magiska intentioner såsom "att skapa ett Allmänt Krig", "att kasta en Förbannelse på en människa", "att ödelägga en Stad", etc. samtliga hämtade ur Sacred Magic, en bok som omhuldas varmt av Adepter inom Golden Dawn på grund av dess metod att framkalla en uppenbarelse av Den Helige Skyddsängeln. Sålunda, anser jag, existerar det inte en tydlig distinktion mellan en vänstra och högra handens väg inom den Västerländska Magiska Traditionen.

Det samma kan sägas om antinomismen, som av många anhängare av VHV anses vara ett av huvudkriterierna för deras väg. Inom österlandet är det uppenbart att denna har varit reserverad för den VHV, men jag bestrider att detta är ett faktum likaledes i väst. Antinomismen har inom de västerländska mysterierna utgjort en del av den mer ortodoxa vägen så tillvida att man har samma perspektiv på mål och kosmologisk uppfattning, men skiljer sig från metod. Den traditionellt västerländska antinomismen har samma uppfattning om Qlippoth som det mer ortodoxa Qabalistiska sammhället, dvs. baserat på Isaac Luria och Nathan av Gaza.

Skulle vi dock följa tolkningen hos ortodox religion (i synnerhet inom Kristendom och Islam) är ju all ockultism VHV, dvs. mot Gud. Jag tror också att det är detta synsätt som är bakom referenser till "vänster" och "höger" inom dessa religioner; Ashab-al-Mash’ama ("vänsterns följeslagare") vilket är utstötta ur Guds närvaro till skillnad från Ashab-al-Maimana ("högerns följeslagare") enligt Koranen, eller att Gud skulle sortera "fåren" (de sina) på höger sida och "getterna" på sin vänstra, som någon påpekade i debatten. Det är helt enkelt en hänvisning till religionens avfällingar, kättarna, heretikerna. Men att av den organiserade religionen bli kategoriserad såsom "heretiker" tycker inte jag kvalificerar någon att kategoriseras till VHV enligt den traditionella trantriska definitionen. I så fall skulle exempelvis gnosticismen kunna kategoriseras som en vänstra handens väg, något jag inte alls vill skriva under på, eller någon annan av de andliga traditioner som har blivit brännmärkta av den katolska kyrkan, såsom häxkulten eller de gudsfruktiga Tempelherrarna.

Satanismen kanske skulle kunna vara den enda företeelsen i västerlandet som måhända skulle kunna kategoriseras såsom VHV, något de själva gärna gör. Frågan är om inte detta är en ny tolkning och att den moderna Satanismen har utvecklat sig mot en mer "seriös" VHV först under 1900-talet? Satanismen som föregick Anton LaVey och hans "Church of Satan" uppfattar jag mera som en hemlig klubb för rika och liderliga individer som ville leva ut sina perversa önskningar, såsom exempelvis "Hellfire Club" under 1700-talet, vilket inte direkt har något med VHV i den tantriska tappningen att göra (även om beröringspunkter finns på ytan). Men frågan är om Anton LaVeys Satanism ens heller kan kategoriseras såsom VHV, med anledning av dess uttalade ateism? I så fall får vi börja leta bland post-LaVeyanska rörelser. Men då närmar vi oss "mörkermagin".

Som jag ser det är Dragon Rouge en av de första organisationerna som på ett seriöst sätt försöker att överföra den tantriska VHV i en västerländsk språkdräkt, och detta skall den ha en eloge för. Men i processen har man tagit en redan existerande tradition, Qabalah (och som sagt även den version som praktiseras inom Golden Dawn), som inte ens gör denna distinktin mellan Vänster och Höger, etc. Därför upplever jag det som att Thomas Karlsson har tagit element ur Luriansk och Sabbateiansk Qabalah - även i Golden Dawns tappning - ur sin urpsrungliga kontext och lagt in den i en ny kontext vars resultat i slutändan inte har så mycket med Isaac Luria eller Nathan av Gaza att göra, eller S.L. MacGregor Mathers heller för den delen.

Dessa exalterade nivåer hos Qlippoth, som mörkermagiker så entusiastiskt beskriver, ställer jag mig mycket främmande inför som tankemodell. Förvisso förde Nathan av Gaza in elementet om "gudomlig ambivalens" vilket bl.a. tar sig i uttryck genom den svarta och vita Pelaren. Men Nathan säger samtidigt att "det tanklösa" ljuset (som han kallar den aspekt hos Ain-Sof som är emot skapelsen) inte är ont i sig självt, samtidigt som det inom sig har fröet till "ondskans" utveckling. Detta finns redan underförstått i Isaac Lurias tankemodell när han säger att det är obalanserad Geburah som leder till Skalens skingrande; alltså en tendens hos Gud själv. Geburah (stränghet) är inte "ont" i sig självt men kan resultera i ondska om den inte balanseras upp av Chesed (nåd).

Man måste dock göra en skillnad på det naturliga mörkret som en kontrast till ljuset (natt vs. dag, etc.) och det "mörker" som representeras av Sitra Ahra. För mig, och de flesta andra traditionalistiska Qabalister och Hermetiker, är det en absurd tanke att balans = balans + obalans. Det är en självmotsägelse, både utifrån en intellektuell och intuitiv förståelse. Aktivt kontra passivt, plus kontra minus, ljus kontra mörker, Sol kontra Luna, det är en helt annan sak. De är de evigt motstridiga krafterna i skapelsen, vilket kröns av den tredje och syntetiserande punkten i triangeln (ren Qabalah här). Men med Qlippoth är det något helt annat.

Man kan dock inte komma hela vägen med god psykoterapi. Det är som sagt ett komplement, ett gott sådant. Men sist och styvene är det endast det gudomliga inom oss som kan förlösa oss över avgrunden, inte terapeuten. Det är dock komiskt att läsa mörkermagikers (dock ej Thomas egen) kommentarer som påstår att psykoterapi skulle hämma, låsa eller binda upp Qlippoths fria uttryck. Det totalt omvända är fallet! Inom psykoanalysen skulle man säga om en patient som kom med ett sådant påstående att han uppvisade ett klassiskt exempel på "motstånd i terapin" eller en "negativ terapeutisk reaktion". Enligt Freud är detta ett uttryck för "dödsdriften". Att läsa kommentarer i stil med att "terapi kan bygga upp starka fördämningar mot kliffot" bekräftar ju bara min teori om att den VHV följer dödsdriftens väg - vilket jag associerar med den vänstra svarta Pelaren inom Qabalah.

Vad jag vill framföra här är att uppdelningen mellan en vänstra och högra handens väg inte har en västerländsk grund utan en i huvudsak österländsk. De Västerländska Mysterierna har inte gjort någon dylik uppdelning och skillnad. Mysterietraditioner i väst har förvisso alltid innehållit en kontroversiell komponent. Detta har varit en stor anlednignen till betoningen på tystlåtenhet. Man får dock inte blanda ihop antinomism med VHV. Här skall man jämföra med Jacob Franks rörelse som betecknas som antinomisk av stora mått. Inte såg han på Qlippoth och traditionellt "onda" symboler som något eftersträvansvärt. Det är visserligen sant att han uppmanade sina medlemmar till sex, men är kombination av sex och andlighet per definition VHV? Då får man likaledes räkna med Golden Dawn och de Hermetiska Mysterierna (Inre Alkemin) till VHV.

Qabalistisk antinomism, den Sabbateianska och i synnerhet Frankistiska, betraktar Qlippoth som något fallet som skall förlösas och gudomligöras. Man är sålunda fast förankrad i den Lurianska återställelse-filosofin. Metoden är dock mer extrem som i Jacob Franks metod, där man bejakar synden i "godhetens tecken" för att därigenom kunna förlösa den, etc. Detta är förvisso fortfarande idag mycket kontroversiellt bland ortodoxin men ändock ej det samma som vänstra handens väg.

Thomas Karlsson misstänker att Golden Dawns syn och Dragon Rouges syn på Qlippoth delvis är överens om deras substans men att den stora skiljelinjen ligger i hur de ska tolkas och tillämpas, som exempelvis i våra respektive initiatoriska system. Vad han anser vi delvis är överens om är att Qlippoth motsvarar materien, men att Golden Dawn tolkar materien som något som fångar anden, medan Dragon Rouge ser materien som förutsättningen för andens uppstigande.

Materien är för Thomas det som inom den tantriska traditionen kallas "Maya/Shakti/Kali/Kundalini", vilket motsvarar de Qabalistiska termerna "Qlippoth/Shekinah/Lilith/Nachash". Han säger vidare att materien enligt Dragon Rouges syn inte är tom, utan "sprängfylld". Han åberopar hermeticismen när han menar att "hon", dvs. materien (Maya/Shakti, Qlippot/Lilith), återspeglar den högsta och trancendenta verkligheten och såldedes är den "främsta initiatrixen till den yttersta verkligheten. Hon är ormen i Eden som är en spegelbild av Tehom/Tiamat som är den yttersta verkligheten som möjligen motsvarar gnostikerna Den störste och kabbalisternas Ain och orfikernas Nox".

Enligt Thomas Karlsson är den Gud vi möter i Bibeln en gnostiske demiurgen som håller människan i fångenskap. Det Thomas har svårt att förstå inom viss HHV är "hur upphöjandet av den Gud vi finner i dessa sammanhang låter sig förenas med den upphöjda mystika Gud man samtidigt säger sig sträva mot"? Thomas undrar avslutningsvis om Golden Dawn vid sitt bruk av myten om Edens Lustgård och Syndafallet eftersträvar en unio mystica med Gud i Genesis, eller om Gud i Genesis är något vi genom ormen vill passera bortom mot en mer gnostisk och exalterad Gud.

Angående materian så anser inte Golden Dawn att det egentligen existerar en motsättning mellan ande och materia, så som Thomas misstänker. Denna uppdelning är en illusion, även om den är praktisk i vissa avseenden. Allt är egentligen en enda substans, ett kontinuum av vibrationsnivåer där "ande" representerar den högsta vibrationsnivån och "materia" den lägsta. "Gud" är immanent och transcendent. Så målet med alkemi är inte att frigöra anden från materia - det är ett gnostiskt perspekiv som är främmande för en hermetiker - utan målet är att rena materian.

Denna princip förevisas mycket pedagoiskt vid renandet av Saltet i en alkemistisk operation, där vatten och eld brukas för att separera den fina materian från den grova materian. Denna grova materia går inte att lösa upp i Svavlet och Kvicksilvret, utan lägger sig som ett bottenslagg. Den fina aspekten av Saltet löses dock upp och förenar sig med Svavlet och Saltet. Denna grova och olösliga materian kallas Caput Mortum.

I Hermetisk-Qabalistiskt hänseende motsvarar Qlippoth det som inom alkemin definieras som Caput Mortum. Så det handlar alltså inte om att frigöra anden från materian utan (den fina) materian från (den grova) materian. För att erhålla en större förståelse för vad jag här försöker att säga är det min rekommendation att utföra en alkemistisk operation i växtriket (spageri) för att se dessa prinicper i verkan. En sådan operation har jag tidigare presenterat på denna blogg.

Överfört till vår tidigare diskussion så representeras materian i sitt ursprungliga tillstånd (där det fina är sammanblandat med det grova) av den sjuhövdade Röda Draken. Efter renandet från Caput Mortum blir "drakkraften" omvandlat till Visdomens Orm. Det är två olika tillstånd som ormkraften har, den ena ett obalanserat och differentierat och det andra en balanserad och enad kraft symboliserad av en ensam orm (med ett huvud).

Visdomens Orm

När jag sade tidigare att illustrationen över Edens Lustgård före Syndafallet representerade både ett urtillstånd och det önskvärda målet med materians återställelse - Tikkun ha Olam - så underströk jag att det var ett förenklat perspektiv. Snarare förevisar illustrationen (ovan) över Visdomens Orm det önskade tillståndet, där Sitra Ahra och Röda Draken inte längre existerar under Malkuth i sin Qlippotiska aspekt utan nu har sublimerats såsom Visdomens Orm, vilket ringlar sig runt mellersta Pelaren (Mildhetens Pelare) från Malkuth till Kether. Observera också att det ljungande Svärdet har överförts från illustrationen över Lustgården efter Syndfallet, men att den nu inte är en hindrande utan istället en förbindande kraft från Kether ner till Malkuth. Detta erinrar om ett tillstånd där den maskulina brudgummens princip (Ljungande Svärdet) sänker sig nedåt och den feminina brudens (Visdomens Orm) stiger uppåt. Ett fritt kretslopp földar nu genom hela systemet.

Målet är sålunda Qlippoths tillintetgörande eller snarare integrering. Detta görs i kraft av det Ljungande Svärdets princip (det martiala Magiska Svärdet) som skall "betvinga" och ställa Qlippoth under den Gudomliga Viljan. Först när denna flammande Svärdets princip kan råda genom hela Livets Träd och alla dess 10 Sefiroth - därigenom förbindande dem i en enhet - kan ormkraften (Sofia) fås att i en balanserad form (renad från Qlippoth) stiga upp i sublimerad form och nå fram med sitt huvud till Kether - Kronan.

När det kommer till definitionen av Qlippoth så håller jag nog med Thomas Karlsson att det råder en viss samsyn mellan Golden Dawn och Dragon Rouge men att vi samtidigt alltså skiljer oss diametralt åt i vår tillämpning och vårt förhållningssätt. Det jag har svårast att förlika mig med i Thomas definition är - återigen - att Qlippoth skulle vara det samma som Ain-Sof. Jag har svårt för att finna stöd för detta i "urkunderna" (Sepher Zohar, Isaac Luria och Nathan av Gaza). Bara för att det inom Ain-Sof redan finns två motstridiga krafter latenta (det tankfulla och tanklösa ljuset), som aktiveras först i samband med skapelsen, så är inte detta det samma som att jämställa hela Ain-Sof med Qlippoth. Enligt Nathan skapas Sitra Ahra först efter skapelsen, alltså på en nivå "under" Ain-Sof, av det tanklösa ljuset. Så visst har Qlippoth ett ursprung i Ain-Sof, precis som allt annat (inget kan finnas utanför Gud), men vi pratar om en "viss" kvalitetsskillnad här.

Så på den här punkten skiljer vi oss ganska rejält eftersom jag, till skillnad från Thomas, inte tror att man kan nå kunskap om Det Yttersta genom att bejaka Qlippoth. Tvärtom tror jag att man binder sig vid materian i sitt fallna tillstånd. Dock är integrationen av Qlippoth en nödvändig förutsättning för att kunna nå kunskap om Det Yttersta. Det är således en myt att HHV inte arbetar med Qlippoth, eller är begränsade i sitt arbete med det. Varje gång man arbetar med invokation av en kraft, exempelvis en Planet, så åkallar man per automatik även dess "negativt laddade motsats", dess Qlippa (symboliserat av den Planetara Anden). Detta är ofrånkomligt.

Så i Golden Dawn blir vi medvetna om dessa krafter på ett tidigt stadium, vilket kulminerar i vårt möte med Väktaren vid Tröskeln under Själens Dunkla Natt (därav vår rekommendation att uppsöka psykoterapi som en parallell process till den initiatoriska processen). Vad vi dock gör i vårt arbete är att alltid åkalla de högsta namnen på Gud vi känner till, i syfte att förlösa detta Qlippa, denna ande, från sitt obalanserade stadium. Detta är en del av återställelsen - Tikkun - så viktig i den Sabbateiska Qabalah. När denna grundläggande jämvikt erhålles i Adeptens energikropp och kunskap om det Högre Jaget har uppnåtts, börjar han eller hon att arbeta med Qlippat direkt genom evokation.

Inom Golden Dawns version av HHV så arbetar vi alltså med alla aspekter av Sitra Ahra, systematiskt från Zelator till Adeptus Major; Element efter Element, Planet efter Planet, Zodiaktecken efter Zodiaktecken, Sefirah efter Sefirah, dock efter en annan metod och efter helt olika principer jämfört med Dragon Rouges VHV. Jag tror den springande punkten i skiljelinjen mellan oss är att HHV söker att skapa jämvikt mellan motsatserna och en syntes av det som är splittrat medan VHV söker att upprätthålla och bejaka mångfalden och differentieringen mellan tillvarons alla aspekter och motstridiga krafter. Denna skiljelinje kan jag dock acceptera och förstå.

Angående Gud eller Demiurgen kan jag förstå Thomas förbryllelse över det motsägesfulla. Vi måste dock komma ihåg att Golden Dawn inte hyser en i grunden gnostisk filosofi (även om det finns spår av den) utan i synnerhet en Hermetisk-Qabalistisk. I denna är inte materian ond, och inte heller demiurgen. Båda är dock i ett fallet tillstånd. Demiurgen är inom Qabalah beskriven såsom Adam Kadmon, vilket emanerade ut de 10 Sefiroth från sitt anlete. Men vid Syndafallet - skärvornas skingrande (de edomitiska konungarnas död) - så föll även demiurgen Adam Kadmon.

Jag utgår sedan från att Adam Kadmon i samband med fallet bildade "världssjälen" som är immanent i materian, det som motsvarar de spittrade gudsgnistorna i Issac Lurias system. Adam Kadmon - demiurgen - är således tätt associerat med sin skapelse. Återställelsen ämnar att föra Gud från sitt fallna tillstånd tillbaka till sitt ursprungliga tillstånd.

Återställelsen för en antinomisk neo-sabbateian är således inte att frälsa eller förlösa sig själv utan istället Gud; ett "självförverkligande" är i den högra handens mystik inte ett förverkligande av det personliga jaget (egot) utan av Självet (Gud). Detta är ett helt omvänt förhållningssätt gentemot efterföljaren av VHV som strävar efter att förlösa sig själv och göra sig själv till en Gud. Människans uppgift är sålunda att återställa Gud, ty i detta blir hon själv återställd (allt enligt den Sabbateianska Qabalah). Inom Golden Dawn symboliseras detta på ett enkelt sätt genom att placera Shin (Anden) i Tetragrammaton (de fyra Elementen) och således skapa Yeheshuah - Pentagrammaton. Demiurgen förlöses från sitt tillstånd som ”hindrare” till att bli en messiansk förlösare och frälsare. Lite simplistiskt beskrivet, men ändock i ett nötskal.

En slutsats som jag drar ur detta resonemang är att det gudomligt feminina, Shekinah-Malkah-Kallah tillika är Adam Kadmon. Här får vi erinra oss att Genesis i sitt öppnande kapitel ger en ganska klar antydan om människan såsom en androgyn varelse - hermafrodit. Adam Kadmon är tillika Etz ha-Chayim eller Livets Träd - alla 10 Sefiroth från Kether till Malkuth. Såsom demiurg skapade han sig själv som en värld, såsom en makrokosm. Vi människor är skapade till hans avbild såsom mikrokosmen. I samband med Syndafallet föll han med ner i Avgrunden och blev bunden till materiens slagg (Qlippoth). Sålunda är han både Guden i Genesis och den förlösande Ormen, vilket återigen återknyter om Tetragrammatons förvandling till Pentagrammaton.

Jag tror att fallet redan inleds i Genesis 2:a kapitel när kvinnan skapas ur mannens revben, dvs. när separationen sker och det första förenade urtillståndet avlöses av det differentierade. Häri tror jag att man kan se "det tanklösa ljusets" inverkan i ett tidigt stadium. Det är också detta stadium i Lustgården vi möter i illustrationen ovan över Eden före Syndafallet. Det är således inget idealstadium, även om den fullständiga katastrofen (Syndafallet) ännu inte är ett faktum. Det utsprungliga idealstadiet är istället den hermafroditiska fasen vilket illustreras nedan.

Adam Kadmon

Observera att figuren i illustrationen ovan är androgyn, ganska Kristuslik, vilket erinrar om att målet med återställelsen är att ur Yehovah (Tetragrammaton) skapa Yeheshuah (Pentagrammaton). Så en optimal symbolisk gestaltning av återställelsens mål är en syntes av de två sista illustrationerna. Detta får mig att föreställa mig en människokropp som omges av en ringlande orm. Denna gestalt existerar redan inom den persiska zoroastriska mytologin, Mithras i formen av Kronos. Den version som förevisas här till vänster målades av J. Augustus Knapp för Manly P. Halls bok The secret teachings of all ages och är mycket intressant då den bekräftar en hel del Golden Dawn-symbolik. Ormen runt Mithras är röd, vilket erinrar om Röda Draken i sin sublimerade form. Lejonhuvudet är återigen en hänvisning till ormkraften och antyder om att den har nått kronan, men också en hänvisning till Solen (såsom härskare i Leos Zodiaktecken). Svärdet är en hänvisning till Ljungade Svärdet. Allt detta erinrar om en viktig illustration som är en direkt fortsättning på illustrationerna över Lustgården.

Den illustration (se nedan) som Knapps målning associerar till refererar till den förste (Alpha) och den siste (Omega) i Uppenbarelseboken, om vilket Johannes säger att han "...fick se sju gyllene ljusstakar och mitt ibland ljusstakarna någon som liknade en människoson klädd i en fotsid klädnad och omgjordad kring bröstet med ett gyllene bälte. Hans huvud och hår var vitt som såsom ull, såsom snö, och hans ögon voro såsom eldslågor. Hans fötter liknade glänsande malm, när den har blivit glödgad i en ugn. Och hans röst var såsom bruset av stora vatten. I sin högra hand hade han sju stjärnor, och från hans mun utgick ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var såsom solen, när den skiner i sin fulla kraft" (Upp. 1:12-16).

Alpha et Omega

Det finns en annan intressant version av Mithras såsom Kronos, vilket är en desto vanligare version än den av J. Augustus Knapp. Denna förevisar Mithras hållande en spira istället för svärdet. Detta erinrar till ett annat passage i Johannes Uppenbarelse: "Och ett stort tecken visade sig i himmelen: där syntes en kvinna, som hade solen till sin klädnad och månen under sina fötter, och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon var havande och ropade i barnsnöd och födslovånda. Ännu ett annat tecken visade sig i himmelen: där syntes en stor röd drake, som hade sju huvuden och tio horn, och på sina huvuden sju kronor. Och hans stjärt drog med sig tredjedelen av himmelens stjärnor och kastade den ned på jorden. Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, ty han ville uppsluka hennes barn, när hon hade fött det. Och hon födde ett gossebarn, som en gång skall styra alla folk med järnspira. Men hennes barn blev uppryckt till Gud och till hans tron." (Upp. 13:1-5)

Mithras

Detta anknyter till föreställningen om att återställelsen skall återbörda Adam Kadmon till sitt återställda Eden. Johannes hänvisar uppenbarligen till Kristus, återlösaren. I detta sammanhang skall man erinra sig att Mithras och Kristus i sin symbolik är varandras motsvarigheter och i sina myter har många paralleller. Observera också kaduceusstaven som förbinder Mithras med den hermafroditiske Merkurius (ordet hermafrodit kommer ur "hermes", den grekiska Merkurius). Slutligen har jag funnit denna romerska version av Mithras i en mer uttalat hermafroditisk gestalt och med ett människoansikte, omgärdad av Zodiaken och med vindarnas gudar vid hörnen.

Romerske Mithras

Denna illustration av Mithras är mycket snarlik Tarottrumen Nr. 21, Världen. Kransen runt kvinnan är symbolisk för Zodiaken i Golden Dawns version av denna Trumf. De fyra "Keruberna" i hörnen är representanter för Elementen, "de fyra vindarna". Observera också att figuren är androgyn, i det att den har en kvinnas överkropp och mer maskulint artikulerade ben. Se också stavarna i armarna som hänvisar till de två motstridiga krafterna - de svarta och vita Pelarna.

©Tomas Stacewicz

För mig är det en självklarhet, även utan hänvisning till den den romerske Mithras ovan, att figuren i Trumfen Nr. 21 är en hänvisning till den arketypiske människan - Adam Kadmon - såsom världsledare. Det står även tämligen klart, när man mediterar på detta kort, att skaparen (demiurgen) och det skapta (världen) är ett. Även om figuren har en androgyn utstrålning så förmedlar den mera en av en kvinnlig känsla än en manlig. Inom Golden Dawn är hon Hathor, den egyptiska heliga kon, vilket vidare förbinder henne med Shekinah, Kallah, Shakti, etc.; det gudomliga feminina. Elementens symboler i hörnen förbinder henne med Elementens värld - materian. Hon är världssjälen. Eftersom hon är sist i serien av Arcana Major så symboliserar detta kort den fullbordade återställelsen, målet med det Stora Verket.

S.R.