Rosenkorstraditionens historia (mytisk och faktisk)

o

Rosenkorstraditionen (R+C), vilket är den klart dominerande traditionen inom Den Västerländska Mysterietraditionen, har en minst sagt komplex historia som blandar myt med fakta, i synnerhet i sin begynnelse. Dess ursprung bör man leta efter i mellanöstern, närmare bestämt Egypten, Mesopotamien och Palestina. I det hellenistiska Alexandria utvecklade sig kring serapiskulten, och syntesen av grekisk och fornegyptisk kultur och visdom, den s.k. hermeticismen. I Palestina å andra sidan förvaltade de hebreiske vise den Heliga Qabalah (Kabbalah), vilket även fick sina tydliga influenser från fångenskapen i Mesopotamien och ursprungligen är en direkt kontinuitet av gammal fornegyptisk mysterietradition.

Rosenkorstraditionen är således en syntes av Hermeticismen och Qabalah, byggd på en kristen grund. Det är sålunda en form av kristen esoterik. Det som skiljer kristen esoterik (såsom den rosenkorsiska) från vanlig exoterisk kristendom är att man dels erkänner fler urkunder förutom Bibeln, men dels också att man förvaltar en esoterisk lära som har gått från mun till öra genom generationer, en lära som ger den initierade möjligheten att uttolka de olika grundtexterna (såsom Bibeln, men även hermetiska och alkemistiska texter) samt den sanna innebörden och tillämpningen av alkemi.

Den rosenkorsiska traditionen påstår att det hela började med att den Alexandrinske serapisprästen Ormus och några av hans närmaste blev konverterade till kristendomen av evangelisten Markus. Sålunda ser vi födelsen av en kristen form av Hermeticism. Med detta kom även en tydlig Gnostisk ådra (och i detta sammanhang skall man erinra sig om att Nag Hammadi ligger i norra Egypten) och snart även vissa Qabalistiska influenser tidigt. Denna nya kult eller sekt förenade sig enligt legenden under det röda korsets symbol.

Ormus sällskap splittrades genom olika schismer i diverse grupperingar som fortfarde Ormus ursprungliga lära. Med tiden adopterades den ursprungliga rosenkorstraditionen av de arabiske vise i kölvattnet på Muhammeds erövring av mellanöstern, däribland Egypten. Araberna var dock ett vidsynt folk som inom det toleranta Islam erkände och samarbetade med de flesta mysterietraditioner som de kom i kontakt med, även den rosenkorsiska och hermetiska. Sålunda översattes en mängd hermetiska och alkemistiska texter från grekiskan, förutom rent filosofiska verk, vilket är historiskt klarlagt. Dessutom vidareuvecklades alkemin både i sin teori och praktik av framstående araber såsom Geber (Abu Musa Jābir ibn Hayyān), som vi har att tacka destillationskonsten för. Således är huvuddelen av medeltidens alkemistiska termer härstammade ur arabiska ord, inte minst ordet alkemi självt.

Med Tempelherre-Ordens tillkomst, i kölvattnet på korstågen, fann dessa mysterier ett nytt kristet medium och importerades i denna form till Europa. Vi känner alla till Tempelherrarnas öde. Orden utvecklade snart ett invigningssystem och det sägs, enligt traditionen, att Hermeticismen och Qabalah utgjorde viktiga inslag i dess inre symbolik och esoteriska lära. Naturligtvis väcktes många misstankar mot Tempelherrarna och till slut förklarades den som kättersk och upplöstes 1314. Vid den tiden var Skottland en av de få länder som Påven inte hade någon kontroll över eftersom Skottlands Konung Robert de Brus var bannlyst av kyrkan (ty som han hade mördat en rival i en kyrka). Det blev sålunda en perfekt tillflyktsort för en mindre grupp av Tempelherrar som obemärkt flydde från Frankrike. Dessutom hade Tempelherrarna utmärkt sig för Skottlands försvar gentemot Engelsmännen. Som tack för detta fick de slå sig till ro i Skottland och konsolidera sina styrkor. Ur detta utvecklades en ny organisation som sedermera utmynnade, enligt traditionen, till dels Rosenkors-Orden (som en inre skola) och Frimurare-Orden (som dess yttre förgård).

Tempelherrarnas arvtagare, Rosenkorsarna, återvände med tiden till Europa. Även Frimuraretraditionen spred sig under 1600-talet söderut till England och under tidigt 1700-tal så småningom till Europa. Det är också nu vi kan spåra tydliga och akademiskt verifierbara bevis för rosenkorstraditionens existens. Sålunda kan allt som jag har sagt fram tills nu anses utgöra rosenkorstraditionens och frimureriets ”mytiska” historia.

Under tidigt 1600-tal, i kölvattnet på kyrkans reformation och Martin Luther (strax innan 30-åriga kriget), dök de tre Rosenkorsiska manifesten upp, Fama Fraternitatis (1614), Confessio Fraternitatis (1615) och Christian Rosenkreutz Alkemistiska Bröllop (1616), på tyska och latin. De hade med stor sannolikhet sitt ursprung kring en grupp protestanter med esoteriskt intresse för Qabalah och Hermeticism (vilket manifesten tydligt visar). Johann Valetin Adrea var medlem av denna grupp eller alkemistiska cirkel och han brukar tillskrivas såsom författare av de tre manifesten. Dessa är allegoriska men visar ändå på huvuddragen och avgränsningen för R+C. Ingenting mer hörs från rosenkorsbröderna på 100 år, förutom vissa apologetikers skrifter och försvarstal (R+C var för ca. 50 års tid ett hett omdiskuterat ämne bland den tidens intellektuella).

Återigen i Tyskland dök ett nytt manuskript upp år 1710 från en man som kallade sig ”Sincerus Renatus”, vars namn egentligen var Samuel Richter, med titeln Den Sanna och Fullständiga Förberedelsen av De Vises Sten genom Guld- och Rosenkors-Orden. De ”Gyllene Rosenkorsarna” (eller Gold- und Rosenkreutz) såg sålunda sin gryning. Detta var en reformerad Orden vilket hängav sig åt alkemi och framställandet av ”De Vises Sten”. Några decennier senare dök Ordensnamnet upp igen i samband med en viss Hermann Fictuld som reformerade orden 1767 och senare 1777 under ”Phoebron”, eller Dr. Bernhard Joseph Schleiss von Löwenfeld. Orden var nu strikt frimureriskt och krävde av sina medlemmar att de var Mästerfrimurare (främst i det skottska systemet). Det är också under denna tid som myten om Ormus och rosenkorstraditionens hellenistiska ursprung började sprida sig, samt dess förbindelse till Tempelherre-Orden och frimureriet.

Jag tycker att man på något sätt måste kunna spåra ett modernt Rosenkorsisk Ordenssällskap idag till denna tyska orden Gold- und Rosenkreutz, för att den skall kunna anses vara ett genuint rosenkorsiskt sällskap. Inom detta sällskap praktiserade man nämligen Hermetism och Qabalah i syntes, och hängav sig åt esoteriska vetenskaper och konster såsom Alkemi (både yttre och inre) och Teurgi (Magi). Dess medlemmar var uttalat kristna och dagens historiker (såsom Christopher MacIntosh) placerar de Gyllene Rosenkorsarna som en tredje kraft i förhållande till Upplysningsfilosoferna och Kyrkan (motsåndsrörelsen till upplysningstiden).

Efter bara 10 års tid skakades dock Gold- und Rosenkreutz Orden av schismer och skandaler, mycket på grund av att de förde en ganska så öppen kamp mot de bavariska Illuminati (grundade 1776 av Adam Weishaupt). Upplysningstiden hann till slut ikapp rosenkorstraditionen och det blev under tidigt 1800-tal ganska pinsamt att förknippas med denna orden. Men under sin storhetstid sprid sig dess maktsfär geografiskt till Frankrike, Italien, Polen, Ryssland och Sverige, och politiskt in i det preussiska hovet till den grad att Fredrik Den Stores tronarvinge Frederick-William II blev invigd till Orden; för ett tag hade Orden ett stort inflytande över skötseln av det Preussiska riket (det ensamt viktigaste av de tyska länderna). Gold- und Rosenkreutz Orden övade måhända även ett visst inflytande över den siste Polske kungen och rosenkorsaren Stanislas Augustus Poniatowski.

Den viktigast gruppen som chismerande med de Gyllene Rosenkorsarna var de Asiatiska Bröderna, eller ”Orden av Riddare och Bröder av St. Johannes Evangelisten från Asien i Europa”. De gick sedermera under beteckningen Fratres Lucis. Man kan se på denna grupp som en reformerad version av Gold- und Rosenkretuz, med framstående qabalister i sin medlemskara (och ledning) och som dessutom tillät judar att vara med. I synnerhet chassidismens idéer och Isac Lurias Kabbalah i Jacob Franks Sabbatianska tappning strömmade in och beblandade sig med rosenkorsets Hermeticism.

Medlemmar i Fratres Lucis var ganska frekventa i en 1807 bildad frimurerisk loge (sanktionerat av den franska frimureriska storlogen Grand Orient) kallad L' Aurore Naissante eller Loge Sur Aufgehenden Morgenrote (”Den Gryende Morgonrodnaden”) i Frankfurt-am-Main. Denna judiska loge fick senare erkännande av Brittiska Storlogen och öppnade även en dotterloge i England som var aktivt så sent som 1820. Genom en Greve Apponyi (en påstådd representant för R+C:s ”Hemliga Ledare”) förmedlades Golden- und Rosenkreutz esoteriska överföringar, genom Fratres Lucis och L'Aurore Naissante, till engelsmannen Kenneth MacKenzie. Denne MacKenzie öppnade en cirkel kallad Society of Eight (även känt såsom Fratre Lucis), vilket sedan genom William Wynn Westcotts och Samuel Liddell MacGregor Mathers förmedlan ledde till Hermetic Order of the Golden Dawns (Gyllene Gryningens Hermetiska Ordens) födelse år 1888.

Det tyska sällskapet Fratres Lucis har under 1800-talet troligtvis även föranlett bildandet av det engelska Hermetic Broderhood of Luxor, vilket var ett konkurrerande ordenssällskap till Hermetic Order of the Golden Dawn och senare gav upphov till Ordo Templi Orientis, eller O.T.O.

Som en sidotradition till de tyska Gyllene Rosenkorsarna ser vi ungefär samtidigt en italiensk variant av R+C dyka upp, under ledning av Alessandro Cagliostro. Det kallades ”Egyptiskt Frimureri” och har sedermera kommit att bli känt såsom Misraïm-riten. Till skillnad från tyskarna tillät italienarna kvinnor att vara medlemmar. Och liksom Gold- und Rosenkreutz var Memphïs-riten sanktionerad av de ”äkta” rosenkorsarna, de som hade ursprung från det hellenistiska Alexandria. Jag kan inte säga så mycket mer om dessa s.k. ”hemliga ledare” för den rosenkorsiska traditionen och jag kan inte (eller snarare får inte) ge några bevis eller ens ledtrådar på grund av mina tystnadsförpliktelser, så ni får tyvärr helt enkelt lita till mina ord i det här fallet.

Således kan man även spåra en förbindelse till den äkta hermetiska traditionen i Cagliostros Misraïm-rit. Beviset för detta är den s.k. Arcana Arcanorum, en hemlig odödlighetslära som inbegriper den s.k. inre alkemin (vilket är sexuell till sin natur). Gold- und Rosenkreutz praktiserade även de en snarlik inre alkemi. Denna inre alkemi och nycklarna till att uttyda Hermetismens och alkemins lära och intrikata symbolsystem är något som alltid har förvaltats av dessa s.k. ”hemliga ledare” (vilket inom Golden Dawn traditionen kallas ”Tredje Orden”).

Det har senare även under 1800-talet utvecklats ett frimureriskt högregradssystem kallat Memphis-riten, som har vissa liknande drag med Misraïm, främst i Frankrike i kölvattnet på Napoleons fälttåg till Egypten. Denna rit sammanfogades mot slutet av 1800-talet med Misraïm och blev sonika Memhis-Misraïm-riten. Det finns dock fortfarande renodlade Misraïm-riter som praktiserar systemet även idag, i vårt land genom Svenska Misraim Förbundet (vilket tidigare var känt såsom Merlin-Orden).

Ordo Templi Orientis har en lite unik ställning i allt detta, ursprungligen skapad av Karl Kellner (som kallade sig ”Renatus”). Den har sin grund i Memphis-Misraïm men saknar Misraïm-ritens krona, Arcana Arcanorum, vilket den har kompenserat genom att introducera österländska tantriska tekniker genom Theodor Reuss. Den verkar dock även ha fått en härkomst från Fratres Lucis i Tyskland genom det brittiska Hermetic Broderhood of Luxor. Sålunda verkar det som O.T.O. i sin organisation, i alla fall till en viss del, sammastrålar linjer (även om de är tunna och vaga avseende Fratres Lucis) som kan dras tillbaka till Gold- und Rosenkretuz och Misraïm. Men efter att O.T.O. reformerades av Aleister Crowley och anpassade sig till ”den nya eonen” eller Thelema så gick luften ur denna strömning, i alla fall avseende R+C (vilket naturligtvis är min personliga åsikt).

Så idag har vi två olika huvudfåror inom rosenkorstraditionen som måste anses vara legitima, den som har sitt ursprung ur Gold- und Rosenkreutz och den som fortfar Misraïm-riten. När det gäller den sistnämnda finns det en uppsjö av ordenssällskap, i synnerhet i Frankrike men även i Norden. När det gäller den andra så förvaltas Gold- und Rosenkreutz och Fratres Lucis traditioner främst genom Golden Dawn-traditionen. Golden Dawns Hermetiska-Qabalah har fått stora influenser från Fratres Lucis, medan dess teurgiska system har klara förankringar med Gold- und Rosenkreutz, inte minst dess gradsystem.

Misraïm-traditionen representerar en mer latinsk (fransk-italiensk) form av rosenkorstradition, medan Gold- und Rosenkreutz och Fratres Lucis (genom Golden Dawns förvaltande) representerar en mer germansk (tysk-anglo-saxisk) gestaltning. Genom Golden Dawn har ordenssällskap såsom A.E. Waites Fellowship of the Rosy Cross, Paul Foster Cases Builders of the Adytum, Dion Fortunes Society of the Inner Light (sedermera fortsatt genom E.W. Butlers Servants of the Light) samt Aleister Crowleys Astrum Argentum och Ordo Templi Orientis (den sistnämnde vilket som sagt även förvaltar en Misraïm-tradition) utvecklat traditionen vidare, i olika riktningar.

Golden Dawn-traditionen i sig har sedan tidigt 80-tal återuppstått i Europa, U.S.A. och Nya Zeeland (oberoende av varandra) genom olika härkomster som kan spåras tillbaka till det ursprungliga Golden Dawn i London, 1888. Så båda Rosenkorsiska traditioner är högst levande idag och verksamma i Sverige.

Avseende organisationer såsom Max Heindells Rosicrucian Fellowship, det nederländska Lectorium Rosicrucianum (som dessutom förvirrande nog kallar sig "Gyllene Rosenkorsets Skola") samt Harvey Spencer Lewis Rosenkors-Orden, A.M.O.R.C. så har de antingen inget eller föga att göra med någon av dessa två Rosenkorsiska genuina fåror. Måhända finns det en svag länk mellan H.S. Lewis och hans A.M.O.R.C. och O.T.O. (genom Rudolf Steiner). Men det finns som sagt många frågetecken kring detta.

Hur som haver praktiserar inte någon av dessa sistnämna organisationer någon form av teurgi (magi) eller alkemi, Qabalah eller Hermetism, vilket enligt min mening är viktiga kriterier för en sann rosenkorsisk tradition och verksamhet. På sin höjd praktiserar dessa organisationer någon form av ”andlig” alkemi (vilket inte har så mycket att göra med den sanna Inre Alkemin) eller variant på gnosticismen.

Skillnaden mellan de moderna formerna av Golden Dawn- och Misraïm-traditionerna är nog att Golden Dawn har utvecklat ett mer komplex system för Teurgi jämfört med Misraïm (även om Teurgi även existerar där på högre nivåer). Likheten är dock större i deras respektive högre mysterier, den s.k. ”inre alkemin” men denna alkemistiska tradition går idag längre i Golden Dawn än Misraïm-ritens Arcana Arcanorum.

Min personliga åsikt är att Golden Dawn-traditionen erbjuder en mer omfattande studieplan och kräver mer av sina studenter avseende dedikation. Inom Misraïm blir det mer krävande först i de hösta graderna; vägen dit är ganska likt som i frimureriet (mera av en allegorisk och symbolisk resa), även om det naturligtvis ställs krav på teoretiska studier i båda traditioner. Någon yttre (laboratorie-) alkemi praktiseras (mig veterligen) ej inom Misraïm, vilket det numera görs inom Golden Dawn (i enlighet med Gold- und Rosenkreutz traditionen).

Sammanfattningsvis har jag redogjort för dels den ”mytiska” eller ”legendariska” historiebeskrivning och den mera ”faktiska” (eller snarare historiskt bevisbara). Men ingen ”seriös” historieforskare kan idag presentera fakta som vederlägger att frimureriet eller rosenkorstraditionen inte är äldre än 1600-talet. Snarare pekar vissa försiktiga bevis på att Tempelherre-kopplingen kan vara riktig, eller åtminstone att frimureriet kan ha en skottisk föregångare till den gestalt som uppenbarade sig mot slutet av 1600-talet. Myterna eller legenderna finns vilket fall som helst där och det är upp till var och en att avgöra hur mycket vi skall lägga faktiskt ”historiskt” värde i dem.

De invigda vet att det har existerat ett brödraskap eller sällskap och har figurerat i bakgrunden och varit en drivande faktor bakom den rosenkorsiska traditionen. För de invigda så är föreställningen om ”hemliga ledare”, ”secret chiefs”, ”gehemeine oberen”, etc. en realitet. De som har mött dessa är övertygade att de utgör en kontinuerlig kedja av invigda som kan härledas så långt som till en faraonsk egyptisk tid. Ingen ”seriös” historieforskare kommer dock någonsin få se bevis på dessa ”hemliga ledares” verkliga existens. En vetenskapsman kan därför inte hänvisa till detta som en faktisk källa. Men för en invigd så är det ett faktum. Min ambition har varit att i denna essä redogöra för hur de invigda ser på sin ”historia”. Man får ta det för vad det är.

S∴R∴

Personlighetens kärnor och Qabalah

o

Den argentiska skolan inom psykoanalysen erbjuder ett mycket värdefullt instrument för förståelsen av de dynamiska psykiska processerna i det omedvetna och för en både bredare och djupare försåelse för läran om själens lidande eller psykopatologin. Såsom en direkt arvtagare till Meleine Kleins och de brittiska objektrelationsteoretikerna, ger de oss en fördjupad kunskap för människans själsliga mognad. Bl.a. lägger de till en position som föregår de schizo-paranoida och depressivt-integrativa (för en närmare bekantskap med dessa båda kleinianska begrepp, se min tidigare essä Den hermafroditiska människan), kallad glischo-karyisk (av glischros eller vidhäftande, och karyo eller kärna). Det är denna position som föregår klyvningen mellan ett jag och ett du, och mellan disassociationen av olika aspekter av det egna självet.

Sålunda utgör den glischo-karyiska positionen en urkärna som är odifferentierad och gränslös, som inte ser någon skillnad mellan det personliga och det allmäna. Dagens psykoanalys anser att människan föds till denna position och att den ganska snart i mötet med omvärlden genom klyvningsprocessen utvecklar den schizo-paranoida positionen.

Detta står i en viss kontrast till Meleine Kleins åsikt om att det lilla spädbarnet föds in i den schizo-paranoida positionen. Personligen anser jag att den glischo-karyiska fasen tillhör fosterstadiet och att det nyfödda barnet tack vare sina första frustrerande möten med sin omvärld, dels genom det smärtsamma födslotraumat och dels genom det frustrerande första mötet med bröstet, utvecklar den schizo-paranoida positionen så fort det har lämnat livmodern, dvs. under de första levnadstimmarna. Jag anser sålunda inte att medvetandet föds i födelseögonblicket utan har en tidig föregångare i fosterstadiet, åtmistone under de sista månaderna av graviditeten.

Det är detta medvetandetillstånd som har kommit att kallas det glischo-karyiska, vilket kan förstås av den miljö som fostret erfar i livmodern där både modern och fostret upplever den mest sammanblandade och intima fasen. Modern upplever länge sitt barn som en del av sin kropp. Detta kan exemplifieras genom den ständigt återkommande arbortfrågan där diskussionen i huvudsak cirklulerar kring kvinnans kropp och hennes rätt till denna, som om fostret utgjorde en kroppsdel hos kvinnan. Detta när nog en korrekt intuitiv iakttagelse, som säkerligen bekräftas av fostrets upplevelse; fostret måste antas inte uppleva en gräns eller skillnad mellan moderns kropp och sin egen. Detta antas överföras på en inre eller psykologisk nivå.

Ytterst representerar den psykosen utifrån ett patologiskt perspektiv, men utifrån ett andligt synsätt ett totalt egofritt tillstånd av varande och oceanisk-arkaisk tillvaro eller närvaro i världen. Det är denna position som inom den Jungianska analytiska psykologin motsvarar det ursprungliga tillståndet där jaget och (det transpersonella eller Högre) Självet är i fullständig förening. Dess separation leder till den schizo-paranoida positionen, vilket på sikt leder vidare till en partiell återintegrering i den depressivt-integrativa positionen. Jag postulerar dock existensen av en ytterligare position som markerar en förnyad och fullständig integration av alla aspekter och ”upplösandet” av egot eller jaget till förmån för Självet, vilket bär vissa drag med den primitiva glischo-karyiska men på en högre och mogen nivå. I brist på bättre begrepp benämner jag denna position såsom ”transpersonell”.

Detta är förklaringen till varför många mystikers upplevelse av gudsförening erinrar om medvetandets urtillstånd i livmodern och är snarlik upplevelsen av den glischo-karyiska positionen. Skillnaden mellan den transpersonella positionen och den glischo-karysika är mellan upplysning och psykos. På ytan kan de te sig ha många gemensamma nämnare, men i det inre finns det en fundamental skillnad. Skillnaden är den mellan upplevelsen av fragmentering och förvirring (som i psykosen), och upplysningens helhet (eller helighet) och klarhet. Det ligger tydligen något i det gamla talesättet att skillnaden är hårfin mellan galenskap och geni.

Den argentinska skolan har dock gått längre än att introducera en ny och ursprunglig position. Den postulerar att vi inom oss dessutom har tre fundamentala ”psykotiska” kärnor. Dessa kan jämföras med personlihetskärnor eller typer i ett Jungianskt hänseende. Redan W.R.D. Fairbairn gjorde en jämförelse mellan den schizoida personligheten och Jungs “introverta” karaktärstyp. Denna schizoida ”typ” utgör en av dessa kärnor benämt såsom ”schizofrent” i den argentiska modellen.

Argentinarna säger att vi alla har en urprunglig kärna som kallas ”konfusionell”. Denna kan helt jämföras med den glischo-karyiska positionen i sin karaktäristik. När personligheten klyvs i sitt möte med omvärlden delas den upp i dels den schizofrena och dels den melankoliska kärnan. Dessa två kärnor delar upp världen i ett ”ont” och ett ”gott” på två diametralt olika sätt. Den schizofrene förlägger ondskan utanför sig själv och laddar sitt eget själv med det goda, medan den melankoliska kärnan tillskriver sitt eget själv onda kvaliteter och förlägger det goda till den yttre världen. Den konfusionella kärnan ser eller förstår ingen skillnad mellan det onda och det goda; det kan vara både och eller växla mellan att vara gott eller ont. Detta skapar förvirring både hos personen och i omgivningen, varav namnet ”konfusion”.

Psykoanalysen av idag anser att uppdelningen mellan ett ont och gott är en nödvändighet för medvetandet och jaget att kunna orientera sig i världen. Klyvningen av världen i absoluta enheter eller värden på detta sätt utgör alltså det mest grundläggande försvaret, vilket leder från förvirring till ordning, från kaos till kosmos, från psykos till neuros. Sannerligen kan den konfusionella kärnan eller glicho-karyiska positionen jämföras med de grekiska myternas ”kaos” eller alkemins ”prima materia”; urämnet varifrån den skapta världen (eller i detta fallet självet eller psyket) kan formas.

Argentinarna kallar dessa kärnor ”psykotiska” därför de alla utgör punkter eller fixeringer som alla människor kan regrediera till vid ett psykotiskt sammanbrott. Den konfusionella kärnan utgör psykosens natur i sin rena form, just i att den markeras av den totala fragmenteringen av personligheten där alla gänser blir raserade. Inom den neurotiska personligheten väcker den utplåningsångesten eller katastrofångest och följdriktiga försvar mot detta.

Den schizofrena kärnan leder i sitt regressiva tillstånd till vad vi vanligtvis menar med ”schizofreni”, dvs. en extrem klyvning mellan jaget å ena sidan och känslolivet å det andra. Den schizofrene är helt upptaget av sin inre värld, vilket leder till ett autistiskt tillstånd. Det schizofrena tillståndet innebär att den inre världen projiceras i det yttre, vilket leder till en total sammanblandning av de båda. I synnerhet de inre ”onda” sidorna projiceras ut i omvärlden, vilket leder till paranoid psykos. Inom den neurotiska personligheten väcker denna kärna en ångest mot att bli förkastad eller attackerad från yttervärlden, vilket föranleder de typiska schizoida försvaren. Även besläktade och lättare former än regelrätt schizofren psykos har sitt ursprung i den schizofrena kärnan, såsom de neuropsykologiska diagnoserna aspergers syndrom och olika former av autism.

Den melankoliska kärnan leder i sitt regressiva tillstånd istället till mano-depressivitet. I sin mer neurotiska form väcker den melankoliska kärnan en ångest som riktar sig inåt och mot den egna självkritiken, vilket paradoxalt nog kan väcka en förföljelseångest mot yttervärlden som ju ständigt står redo att kritisera det egna självet. En annan patologisk avart är den mer sadomachokistiska läggningen som ser en tillfredställelse i den yttre världens kritik provocerad av ett destruktivt eller oacceptabelt beteende. Detta väcker typiska försvar av depressiv art som ytterst syftar till att skydda självet från den egna självdestruktiviteten och ytterst från självmordet.

Jag kan se en korrespondens mellan Meleine Kleins ”positioner” och den argentinska skolans ”pyskotiska kärnor”. Jag har redan nämnt att jag har svårt att se skillnad på den glicho-karyiska positionen och den konfusionella kärnan. Den schizofrena kärnan anser jag bär en korrespondens till den schizo-paranoida positionen, i det att den schizofrena kärnan ser allt värde enbart i sitt eget själv (narcissism och omnipotens) och nervärderar omgivningen, och i sin förlängning gör den förföljande, på samma sätt som den schizo-paranoida positionen.

Den depressiva positionen (vilket jag föredrar att lägga till epitetet ”integrativa”) är snarlik den melankoliska kärnan; melankoli och depression är synonyma ord och beskrivningar av snarlika tillstånd. Den depressiva positionen markeras av ett mycket strängt överjag, dvs. ett mycket uttalat självklander. På samma sätt kännetecknas den melankoliska kärnan av en uttalad negativ självbild. Både den melankoliska kärnan och depressiva positionen anses kunna driva individen ytterst mot ett självmord; i sin iver att bespara världen från den egna ondskan och värdelösheten tar individen sitt liv.

Den schizofrena kärnan och schizo-paranoida positionen kan omvänt leda till att utveckla individen i en aggressiv rikting som ytterst kan leda till mord eller dråp. Båda dessa kärnor och positioner är således destruktiva i sina patologiska former, där den schizoida eller schizofrene riktar sin destruktivitet mot den yttre värden som är förment ondskefull medan den deprimerade eller melankoliske istället är självdestruktiv. Den melankoliska kärnan laddar den yttre världen som någonting gott, vilket innebär att den uppmanar individen att söka sig utåt. Detta motsvarar tämligen exakt beskrivningen av den extraverte inom den Jungianska analytiska psykologin, såsom dess beskrivning av den introverte väl överensstämmer med den schizofrene som istället riktar libidon mot sitt egna själv och laddar detta med egenkärlek.

Samtidigt som det finns många överenstämmelser mellan brittiska objektrelationsteorins ”positioner” och den argentiska skolans ”psykotiska kärnor” kan de i sin förlängning inte anses vara identiska beskrivningar av psykologiska realiteter. Ytterst utgör de psykotiska kärnorna, såsom namnet antyder, inre personlighetskärnor som definerar individens förhållningssätt gentemot sig själv och sin omvärld. Kleins ”positioner” motsvarar mera Sigmund Freuds ”faser”, såsom de ”orala”, ”anala” och ”genitala”, dvs. de kännetecknar en progressiv utveckling.

Skillnaden mellan Freuds syn på utvecklingsfaserna och Kleins positioner är att de förra alltid anses vara kronoloigiska, där den tidigare överlämnar till den senare fasen, medan Kleins positioner förvisso väcks i kronologisk ordning men hela tiden finns levande inom oss parallellt. Sålunda har vi enligt Klein både en schizo-paranoid position levande inom oss även om vi har hunnit utveckla den depressivt-integrativa (som anses vara en mera utvecklad form av psykisk mognad).

De psykotiska kärnorna har vi på samma sätt levande inom oss samtidigt men de är till skillnad från positionerna inte avhängiga av tiden utan skapas ur den urprungliga konfusionella kärnan samtidigt som två motsatta sidor inom oss. Vi har dem alla men en av dem är mer verksam eller framträdande inom oss jämfört med de andra, vilket skapar vår karaktär. Argentinarna anser dock att olika situationer tar fram olika kärnor, och att vi även över tid kan utvecklas från en predominans av den ena av kärnorna över till någon av de andra.

Min egen erfarenhet säger att vi oftast har en primär kärna och en sekundär kärna som vi använder för att orientera oss genom livet. Under livets gång utvecklar vi ett förhållande och ett styrkeförhållande, eller balans, mellan den primära och sekundära kärnan, vilket kan ändra jämviktsläget mellan dem. Jag ser det som sannolikt att den sekundära kärnan kan utvecklas till en primär och den tidigaste primära till en senare sekundär. Oftast är antingen den schizofrena eller den melankoliska kärnan primär. I vissa fall har individen utvecklat den konfusionella kärnan som sin primära, men här har vi oftast med tidiga personlighetsstörningar att göra med.

Vidare anses alla tre psykotiska kärnor finnas levande hos oss i både den schizo-paranoida positionen och i den depressivt-integrativa. Den schizo-paranoida positionen jämställs med den psykotiska delen hos oss, den som befinner sig i det omedvetna och dess primärprocesstänkande, vari de tre kärnorna är differentierade och brister i sin interaktion. Snarare befinner de sig i ett dynamiskt och konfliktfyllt förhållande till varandra.

Den depressivt-integrativa positionen motsvarar den neurotiska delen av oss eller den del som tillfaller det medvetna och sekundärprocesstänkandet, vari de tre kärnorna överlappar varandra och har skapat ett ”kluster” eller integration. Denna integration mellan kärnorna symboliseras av de borromeiska ringarna, eller tre ringar inflätade i varandra. Sålunda står det klart att det finns en psykotisk (eller omedveten) nivå och en neurotisk (eller medveten) nivå vari de tre kärnorna verkar inom oss. Ur detta förhållande har en metod för diagnostik utvecklats.

Borromeiska ringarna

Jag postulerar dock att det i den sista och transpersonella positionen skapas en fullständig förening och sammanblandning mellan de tre kärnorna, till skillnad från den depressivt-integrativa positionen där integrationen endast är partiell eller delvis överlappande. I den senare finns det en relation eller kommunikation i samexistens mellan de tre kärnorna, samtidigt som de upprätthåller sina distinkta kvalitéer. I den förra har distinktionen mellan de tre kärnorna helt upphört och de har övergått till en enda personlighetskärna som markeras av helhet och det alkemistiska conjunctio eller hieros gamos mellan alla motsatser inom den själsliga sfären, mellan motsatta kärnor, mellan det transpersonella eller Högre Självet och jaget, mellan det medvetna och det omedvetna, mellan det maskulina och det feminina, mellan det yttre och det inre, mellan kropp och själ, mellan materia och ande.

Sannerligen kännetecknas detta medvetandetillstånd i den transpersonella positionen i termer som närmast kan beskrivas såsom det övermedvetna, ur vilket det medvetna och omedvetna har sitt ursprung och inom vilket de verkar, lever och har sin tillvaro. Den neurotiska depressivt-integrativa positionen kan anses vara ett mellansteg eller en övergångsfas mellan den psykotiska schizo-paranoida positionen och den upplysta transpersonella positionen.

Det är dock mycket få förunnat att kunna uppleva denna transpersonella position och tillvaro av upplysning och enhet, och av dessa skäl måste den begränsa sig till en hypotes. Det är dock något som den hermetiska alkemin lovar oss, en transmutation av det lägre till det högre, av materia till ande, av förgänglighet till odödlighet. De få individer som har identifierats besitta dessa psykiska och somatiska kvaliteter på en permanent basis (alla individer kan erfara denna position i glimtar eller partiellt och under en begränsad tid) har i öst betecknats som avatarer och i västvärlden såsom messianska personer. De beskrivs i myterna, såsom Jesus i Nya Testamentet. Den hermetiska traditionen har också sin Hermes Trismegistus, medan den Heliga Qabalah har sin Melchizedek och senare i historien en messias i Sabbathai Zevis person.

Jag ställer mig dock frågande till om Zevi verkligen lyckades nå den transpersonalla positionen ty han av flera författare har beskrivits såsom mano-depressiv och enligt den argentiska skolan sålunda inte ens skulle ha lämnat den schizo-paranoida positionen och det psykotiska tillståndet. Den sabbatianska Qabalah lägger dock ett särskilt värde i att ett bräckligt kärl såsom Sabbathai Zevi av Gud valdes att vara en messias, men ty som den Sabbatianska Qabalah hamnar utanför ämnesområdet för denna essä lämnar vi detta därhän.

Inom den moderna psykoterapin arbetar man av naturliga skäl enbart på en psykotisk och neurotisk nivå, dvs. med de schizo-paranoida respektive depressivt-integrativa positionerna. Den argentiska skolan har i sin s.k. ”förbindelsepsykologi”, vilket är en alternativ benämning för objektrelationsteorin, utvecklat en systematisk och logisk, såväl som intuitiv, symptomlära för dessa båda grundläggande nivåer i den naturliga människan.

Följaktligen anses neuroserna skapa olika slags försvar eller avvärjningsmekanismer i syfte att skydda självet från regression i psykos. Således menar man att jaget, i en personlighet med predominans i den konfusionella kärnan, på en neurotisk nivå skapar försvar som skyddar från ångest mot katastrofer och utplåning (dödsångest), från att implodera, genom att aktivera ouppmärksamhet, frånvaro, koncentrationssvårigheter och glömska. Med andra ord en disträ personlighet, något som ofta skapar förvirring i sin omgivning. I sin yttersta förlängning kan försvaren leda till ett missbruk av alkohol eller narkotikum. Det är inte ovanligt att en person med en predominant konfusionell kärna också föredrar hallicugena preparat.

Den konfusionella personligheten är impulsstyrd och anses ha en epileptoid karaktär, dvs. den kan plötsligt och oprovocerat göra utfall, ofta av aggressiv karaktär, mot sin omgivning eller sig själv. Min hypotes är att överaktiva barn och vuxna, de som ofta idag har någon form av bokstavskombination (ADHD, DAMP, etc.), vilket föga överaskande är överrepresenterade i social- och kriminalvården, har en dominant konfusionell kärna, och i extrema fall inte till fullo har utvecklat sin depressivt-integrativa position på en neurotisk sekundärprocess-nivå, eller alternativt befinner sig i ett ingenmanslad mellan denna och den schizo-paranoida position, det som normalt kallas för ”borderlinepatienter”.

Den schizofrena eller schizoida personlighetens ”jag” anses bilda neurotiska försvar som skyddar från förföljelseångest genom fobier. Det onda inom personen avspjälkas och förläggs på ett yttre objekt, såsom platser, saker, djur, personligheter och sjukdomar. Exempelvis agorafobi, eller torgskräck. Det är inte ovanligt att den schizofrene personen får ångestattacker i en trång spårvagn, eller i en folksamling. I en mer allvarlig variant kan det leda till s.k. ”panikångest”. En annan variant är en rädsla för sjukdom som kan tänkas bli placerat i den egna personen från omgivningen, exempelvis genom en smitta.

Detta beteende kan endast förstås till fullo i ljuset av att individen är rädd för sin omgivning, i synnerhet människor, vilket represeneterar något hotfullt och ont, i kontrast till det goda inre självet. I sina mellanmänskliga interaktioner karaktäriseras den schizofrene eller schizoida som en karaktär utan moral, som enbart utnyttjar sina medmänniskor för sina egna syften, dvs. den typiske psykopaten. I övrigt har han inget till övers för sin nästa och uppvisar ofta tecken på likgiltighet. Sålunda, om en person med en dominant schizofren kärna utvecklar missbruk är det min erfarenhet av kliniskt arbete att han allt som oftast föredrar centralstimulerande uppåtdroger såsom amfetamin och kokain, vilket framkallar en snarlik effekt som den schizoida karaktären uppvisar – narcissistisk omnipotens och psykopatisk känslokyla.

Den melankoliska kärnan utvecklar jag-försvar på den neurotiska nivån som skyddar från det straffande överjaget, eller den stränga skuldmedvetenheten, genom tvångsmässiga beteenden och hypokondri. Det ständiga renlighetstvånget är exempelvis ett uttryck för en upplevelse av att vara oren, en befläckelse som kommer från det inre självet. Den melankoliska personen är också ofta vankelmodig då han hela tiden är osäker på sig själv och vad som är rätt att göra i varje givet tillfälle, ett uttryck för hans dåliga självkänsla och låga självbild. Detta är också personen som hela tiden söker bekräftelse i sin omgivning.

Hypokondrin hjälper individen att kompulsivt uppmärksamma krämpor och sjukdomar i sin egen kropp, som en avledningsmanöver från självet. Det handlar dock hela tiden om sjukdomar som har sitt usprung i den egna kroppen och inte från utsidan, som hos den schizofrene karaktären. Då den schizofrene paranoikern hela tiden misstror sin läkare förlägger den melankoliske hela sin tillvaro och trygghet hos denne. Detta ligger i tendensen hos melankolikern att idealisera sina medmänniskor som en kompensation för sin egen inre brist. Vi ser här alltså en patologisk ödmjukhet hos melankolikern.

Detta är också personen som ofta framkallar medömkan hos sina medmänniskor. Han kan ofta framstå som ganska klantig och idiotisk i sin tafflighet, ibland dumdristig i en våghalsighet som leder till katastrofer och olyckor av allehanda slag, vilket också kan drabba hans omgivning hårt, vilket naturligtvis bara spär på känslan av skuld. Om den melankoliske tar till kemiska preparat för att hantera sin ångest väljer denne enligt min personliga mening ofta lugnande substanser, såsom heroin, smärtstillande opiater och bensodiazepiner, vilket lindrar den depressiva ångesten.

En annan mycket intressant och faschinerande aspekt inom den argentiska skolan är att man har en psykosomatisk nivå i sin symptomlära, dvs. att man anser kunna härleda många somatiska sjukdomar i ett psykogent ursprung, vilket anses bilda försvar eller avvärjningar mot det psykotiska sammanbrottet, på samma sätt som jagets försvarsmekanismer. Den konfusionella personligheten anses främst leda till epilepsi, men också till mer fatala och biologiskt disassociativa (läs splittrande) eller systemdegenererande (läs obalanserade) tillstånd såsom cancer och tumörer, men också andra former av utväxter såsom leverfläckar, etc. Den schizofrena personligheten anses främst medföra asmatiska och allergiska reaktioner, vilket ju är en negativ reaktion på yttre stimuli. Den melankoliske individen anses främst framkalla konversionshysterier, såsom plötslig blindhet och paralys.

Det onda objektet är i det sista fallet sexuella och aggressiva impulser, vilket väcker skuld och fås under kontroll genom denna form av somatiska hysteriska anfall. Här erinras man om Jesus ord från bergspredikan, att ”den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap. Om ditt högra öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Och om din högra hand förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig”. Melankolikern ”river ut sitt öga” och ”hugger av sin hand” genom sina hysteriska anfall av blindhet och paralys, som ett försvar mot sexuella impulser som väcker starka skuldkänslor.

Det är då inte konstigt att kvinnor under det förra sekelskiftet ofta uppvisade dessa symptom, som ett led i det viktorianska förtrycket och introjektionen av straffande objekt; förtryckens kärna är skapadet av en låg självkänsla hos individen. Istället för att känna åtrå för männen valde den viktorianska kvinnan att bli blind, så att hon inte kunde känna begäret, eller parlyserad så att hon inte kunde leva ut det. Freud antog felaktigt att kvinnor utvecklade ett svagare överjag på grund av en felaktig tolkning av utgången i kvinnans oidipus-komplex. Jag hävdar motsatsen; kvinnor har generellt ett starkare överjag, och som ett led av detta en svagare självkänsla, jämfört med män.

Det framstår därför som tämligen klart för den observanta att många av de drag som karaktäriserar den schizofrene (eller schizoida typen) ofta och till övervägande del har anammats av män, och melakolikern (eller depressiva typen) i allmänhet tillskrivs kvinnliga kvaliteter. Män överlag värderar sitt intellekt före sina känslor, medan kvinnor i allmänhet anses stå i närmare kontakt med sitt känsloliv och därigenom också anses vara känsligare och mer ombytliga. Många män är misstänksamma eller med andra ord fobiska, medan kvinnor av olika skäl anses vara mer ordningssamma och renliga eller med andra ord tvångsmässiga, och i sin extrema form hysteriska.

De flesta vetenskapsmän är män (vilket ju antyds av ordet vetenskaps-man), en arbetsform som premierar ett förhållningssätt som markeras av tydliga schizoida drag. Kvinnor utvecklar såsom mödrar mer empatiska och utåtriktade kvaliteter, typiska för den melankoliska kärnan och depressivt-integrativa positionen, vilket föranleder att de ofta väljer service- eller vårdyrken.

Frågan är nu om den schizofrena kärnan är maskulin och den melankoliska feminin till sina respektive naturer, eller om det är vår interaktion med omvärden som premierar en predominans av någondera av kärnorna utifrån könsmässiga förväntningar? Kanske är det både ock?

I en Qabalistisk analys så vill jag gärna associera den schizofrena kärnan (såväl som den schizo-paranoida positionen) till den Svarta Pelaren eller Stränghetens Pelare på Livets Träd. Den melankoliska kärnan (såväl som den depressivt-integrativa positionen) hänför jag hellre till den Vita Pelaren eller Nådens Pelare.

Pelarna på Livets Träd

Nu anses den Svarta Pelaren vara feminin och den Vita maskulin inom den traditionella Qabalistiska synen, vilket kan anses gå emot min syn om könsmässig identitet av respektive kärnor. Men paradoxalt nog tillskriver Qabalah två traditionellt mycket maskulina sfärerer (inom Qabalah kallade Sefirot) till den Svarta Pelaren, nämligen Gevurah (Stränghet; #5) och Hod (Prakt; #8). Gevurah korresponderas med Planeten Mars (dvs. den martiala och mot yttervärden aggressiva eller repulsiva tendensen) medan Hod hänförs till Planeten Merkurius (dvs. den intellektuella och vetenskapliga principen).

Omvänt tillskriver Qabalah två traditionellt feminina sfärer till den Vita Pelaren, nämligen Chesed (Nåd; #4) och Netzach (Seger; #7). Chesed korresponderas förvisso med Jupiter, vilket traditionellt anses vara maskulin, men dess mån och omsorg för sina nära och i allmänhet kärleksfulla kvaliteter hänför den till mer feminina kvaliteter. Netzach associeras med Planetern Venus och representerar allt det som är skönt, artistiskt och kreativt inom människan, men också attraktion och kärlek. Således ser man inom den Svarta Pelaren klara disassociativa kvaliteter eller tendenser till separation, medan man i den vita pelaren ser krafter som strävar mot integration och förening.

Jag har i tidigare essäer (se De lilla döden och Den gudomliga ambivalensen) härlett den Svarta Pelaren till dödsdriften och den Vita Pelaren till livsdriften, och antytt att den schizo-paranoida positionen tillhör den förra och den depressivt-melankoliska den senare. Med de psykotiska kärnorna är det inte lika lätt att tillskriva någon av dem en övervikt av varken döds- eller livsdrift. Utifrån ett psykopatologiskt perspektiv är dödsdriften aktiv i både den schizofrena och den melankoliska kärnan, där dödsdriften riktas utåt i den förra och inåt mot det egna självet i den senare. På samma sätt kan man säga att livsdriften riktas inåt mot det egna självet i den schizofrena kärnan och utåt mot sin omgivning i den melankoliska kärnan.

Detta förhållande kan vidare exemplifieras med den Qabalistiska symboliken kring de båda Pelarna, ty hittills har jag uppehållit mig till deras yttre uttryck, dvs. gentemot hur de förhåller sig till individens sociala interaktion – den interpersonella relationen. Men ser man till individens relation med sig själv – den intrapsykiska – så ser vi hur förhållandet växlar kring vilken av de båda Pelarna som är aktiv. Sålunda, som den schizofrena personligheten kännetecknas av Stränghetens Svarta Pelares principer i sitt antagonistiska och objektivifierande förhållningssätt till sin medmänniska så är det påfallande hur denna uttrycker Nådens Vita Pelares kvalitéer i dess förlåtande och kärleksfulla omsorg om det egna självet. Sålunda uttrycker den dödsdriften mot sin omgivning men låter livsdriften riktas mot sig själv.

Och omvänt, såsom den melankoliska personligheten kännetecknas av Nådens Vita Pelares principer i sin förlåtande och kärleksfulla omsorg om sin nästa så är det påfallande hur denna uttrycker Stränghetens Svarta Pelares kvalitéer i sin antagonistiska och känslokalla behandling av det egna självet. Sålunda uttrycker den livsdriften mot sin omgivning och låter omvänt dödsdriften riktas mot sig själv.

Detta intrapsykiska förhållningssätt gentemot det egna jaget kan man överföra till Sigmund Freuds syn på ”ideal-jaget” och ”överjaget”, där det förra enligt mitt sätt att se på det hela representerar den uppmuntrande och förlåtande högre aspekten av en själv, som man strävar efter att bli, då däremot den senare, såsom inom den traditionella psykoanalysen, kännetecknas av den fördömande och straffande aspekten inom en själv som lägger påbud på vad som är tabu. Dessa är båda lägre aspekter av vårt Högre Själv som har klyvts i två principer och verkar på en mental eller medveten nivå istället för en övermedveten, symboliserade av ängeln och djävulen som sitter på våra axlar. Idealjaget representeras då av Chesed (#4), Nåd, vilket utgör balanspunkten för hela den Vita Pelaren. Överjaget representeras istället av Gevurah (#5), Stränghet, vilket färgar hela den Svarta Pelaren.

Tillsammans överser överjaget och ideal-jaget det egentliga jaget, vilket representeras av Tifareth (#6), och så att säga ömsomt förmanar och ömsomt uppmuntrar det att evolvera. Detta är den optimala lösningen där de kompletterar varandra genom att ge ris och ros åt jaget utifrån hur det handskas med livets olika givna situationer. Men i det patologiska psyket existerar det ingen relation mellan överjaget och ideal-jaget. Allt som oftast är endast det ena av dem existerande eller dominant. Jag har skrivit mera utförligt om dessa högre principer inom människan i essän En Qabalistisk tolkning av överjaget och idealjaget. Jag hänvisar läsaren dit.

Det är dock väl värt att här notera att det inom varje människa förhåller sig så att de båda Pelarna försöker att balansera ut varandra eller kompensera för varandras styrkor och brister. Om psyket inte klarar av att integrera de båda Pelarna på en intrapsykisk nivå så kommer det att spjälka av den ena av dem och projicera ut den mot det yttre, det interpersonella planet. Sålunda spjälkas den Vita Pelaren eller ideal-jaget av i det melankoliska psyket och projiceras ut mot yttre objekt, medan den Svarta Pelaren eller överjaget spjälkas av i det schizofrena psyket och förläggs i dess omgivning. Därav saknar den schizofrene sitt samvete eftersom denne istället skuldbelägger sin omgivning, och av denna anledning saknar den melankoliske sina inre ideal då denne hela tiden tenderar att idealisera sin omvärld.

Och för att kompensera denna avspjälkning uttrycks den motsatta Pelaren i den inre världen i en överdriven form; den schizofrene idealiserar och älskar sig själv, dvs. utvecklar narcissism, medan melankolikern istället föraktar och hatar sig själv, eller med andra ord utvecklar depression. Så både de goda och onda kvalitéerna finns uttryckta hos både den schizofrene och melankolikern, fast på diametralt olika sätt och i motsatta riktningar avseende libido.

Sålunda kan man inte på samma sätt som med Kleins positioner säga att de argentinska kärnorna representerar något som är godare än det andra. Det positiva med den schizofrena kärnan är självpreservationen och skapandet av personlig integritet, medan den melankoliska kärnan stimulerar till ett intresse för och i förlängningen kärlek till sin nästa. Den konfusionella kärnan å andra sidan sägs bidraga och stimulera individens kreativitet och spontanitet.

Sålunda har vi alla nytta av de tre kärnorna och jag tror att en integrering dem emellan balanserar ut deras negativa aspekter och utnyttjar deras positiva egenskaper. Den integrerade personen är således en individ som både kan älska sig själv och sin nästa, har tillgång till sin kreativiet och spontanitet samtidigt som han har en tillräcklig självdisciplin att genomföra sina projekt. En integrerad person har behov av både ensamhet och tvåsamhet, kan uppleva sig själv som en egen person samtidigt som han i speciella tillfällen kan känna sig vara en del av något större, eller med andra ord uppleva en andlighet och vederkvickelse i djupet av sin själ. Han drivs både av ett moraliskt patos och av självbevarelse; han kan både vara inkännande eller empatisk samtidigt som han inte har svårt för att hävda sina egna intressen.

Honörrsordet är således att skapa en förmåga att ha tillgång till samtliga kärnor i sin person, att ha balans mellan det introverta och extraverta, mellan att kunna ge och ta emot, eller som man inom Golden Dawn skulle säga mellan stränghet och nåd. Psykoanalysen, liksom hermeticismen (läs The Kybalion av The Tree Initiates), anser inte ”hat” vara något ondskefullt i sig självt utan snarare den andra sidan av samma kraft som är upphovet till kärleken. Sannerligen är likgiltigeten den verkliga ondskan. Endast integration av personlighetens motstridiga uttryck är den enda garanterade medicinen mot denna ondska. Detta är själva grunden för den Qabalistiska tanken av återställelse.

S∴R∴

The Zodiac and the Temple floor

o

In a recent discussion over the placement of the Zodiac on the Temple floor of a Golden Dawn Temple, in the Neophyte Hall in particular, it has been suggested that the equinoctial points should be associated with South and North, and the solstices with the East and West, and the summer solstice placed in the East in particular. To me however it seems like this argument is based on misinterpretations, rationalizations and conjectures on the importance that S.L. MacGregor Mathers put on using Star Regulus or Cor Leonis as a staring point in the Zodiac.

The point is made that the Summer Solstice and Leo is especially venerated in the Royal Arch system of Masonry, forming the “capstone” of that system, and that Mathers as a Mason therefore positioned the Summer Solstice in the East, which is supposed to correspond with a “Royal Arch Zodiac” where we also can find Leo in close proximity (see image above). This, they assert, must have been the actual inspiration of using Regulus in the esoteric astrological system of the Golden Dawn.

Furthermore, the Triple Tau Cross, the peculiar ensign of Royal Arch Freemasonry, is here supposed to confirm this proposition of a Masonic Zodiac. The top of the image being aligned with East, the two horizontal crosses here are attributed to the Equinoxes while the single vertical Tau Cross becomes the symbol of the Summer Solstice in the supposed Eastern quarter.

Triple Tau Cross

Even if I myself am a Freemason I have to confess that I am not a scholar of Anglo-Saxon Masonry, especially of the Royal Arch kind, so I can have missed something here. But doing a quick search in the book referred to in this debate, Stellar Theology by Robert Hewitt Brown, I cannot find any reference to a “Royal Arch Masonic Zodiac” which places the Summer Solstice in the East.

These adherents however points to the fact that the cornerstone in the Masonic Temple is in the North-East (which nicely corresponds with the placement of Leo in that supposed Zodiacal system), missing the point that it simply is a reference to the position of the sun rising in the East at the time of the Summer Solstice. This fact however doesn’t necessarily place the Sign of Leo in the North-East.

Using this imagined Zodiac the proponents of this summer-solstice-in-the-east theory even explain the L.V.X. Signs as actually confirming it. Here they are referring to a Mathers’ paper called The True System of Astrological Divination, which plainly state that “the Sign of Osiris Slain representeth the Equinoctial Forces” while the Sign of the Mourning of Isis is the equivalent of “the Force of Light illuminating at its greatest pitch”. However, that paper doesn’t at all refer to any Zodiac, either of the ordinary nor any one supposedly made especially for the Royal Arch.

The L.V.X. Signs

So, even if Christian Churches in fact once were built according to the shape of the crucifix there is no innate evidence following here that standing with both your arms outstretched from the sides of your body, as in the Sign of the Osiris Slain, the hands are supposed to touch the South and North sides of the Temple and providing proof of the Equinoxes being placed along this axis. Instead I believe them to together form the “axis” corresponding with the horizon, i.e. aligned with the latitude of the Equinoxes. Standing with your right arm pointing towards the highest point of heaven, as in the Sign of the Morning of Isis, will of course associate that sign with the Sun at his highest peak at noon, and through this symbology translate into the Summer Solstice and not through the Sign of Cancer in a curiously arranged Zodiacal wheel which doesn’t seem to have any real basis in Freemasonry.

Regarding using Leo as a staring point in erecting a sidereal map of the heavens it has nothing to do with placing Leo in the East, which is the position of the Vernal Equinox. It’s simply a mode of aligning the Constellation of Leo with the Zodiacal Sign of Leo when erecting a horoscope in synchronization of ritual. The equinoctial points are still associated with Aries and Libra on the Temple floor, as the Equinox Ceremony of the Golden Dawn plainly proves. Thus I believe this error to have its origin in a misinterpretation which is based on the following statement made in Ritual “O”:

…throughout the true Tarot, the teaching assigns the commencing Point of the Zodiac to the bright Star “Regulus” wich is in Leo. And it measures Right Ascension and Longitude from that point, and not from a suppositious point divided by the Equinox and called 0° of Aries (though in realty now far removed from the constellation of that name), which has been adopted by modern or western astronomy and astrology.

The practical reality is however that in sidereal astrology one is supposed to place the cusp of Leo in the location of the fixed star Regulus or Cor Leonis. One such modern system is the popular Fagan-Bradley system which uses a modified form of this philosophy and puts Regulus not at the cusp but at five degrees, six seconds Leo. This original practice in the Golden Dawn is based on a old Mesopotamian system which obviously was known to Mathers well enough not to confuse the Vernal Equinox with that of Regulus (which is actually hinted at in the above quoted text). Hence in Rosicrucian Sidereal Astrology the starting point of Regulus is in 0° of Leo, which places Pisces at the Vernal Equinox. But this fact of course doesn’t necessitate any changes of the Zodiacal floor plan of the Temple.

In the Golden Dawn both the tropical and the sidereal systems of erecting a map of the heavens are used. They have both their definitive places within the tradition. In the Golden Dawn one oftenmost limit the use of the sidereal Zodiac for synchronization of ritual, for example in talismanic work. In natal astrology one often uses the traditional tropical Zodiac and of course also for symbolical purposes, such as in the occult attributions of the Major Arcana of the Tarot, even if the Lesser Arcana is associated with the sidereal Zodiac which starts off with Leo. The Houses for example are still attributed to the Zodiacal Signs of the tropical Zodiac.

That both systems have a traditional foundation within the Golden Dawn is evidenced from the Knowledge Lectures of the Outer Order which uses the tropical Zodiac, while the Ritual “O” and other papers of the Inner Order uses the sidereal system together with the tropical. This side by side use of both systems are beautifully portraited in the Tarot, where the Minor Arcana uses the former and the Major Arcana the latter. This arrangement gives some hints of the uses of the two contradictory systems, and that one is used with the Tarot Keys and the other with the Lesser Cards.

Personally I believe the tropical Zodiac to be of greater value on the inner planes and with Theurgy; such as in clairvoyance, divination and spiritual development, which validates its use with natal astrology; the symbolical significance of the constellations plays a more important role here. The sidereal Zodiac is more suited for physical workings, such as in Alchemy, in consecrations of objects and other workings of the nature of Thaumaturgy, where the actual physical positions of the constellations plays a more important role.

Be there as it may, the sideral Zodiac still has no place at all in the Temple Halls of the Outer Order Grades. Perhaps this is related to the fact that the main purpose of initiation is spiritual developement.

Nevertheless, invoking the Royal Arch and Scottish Rites of Masonry, and the illuminated authority of Albert Pike, referring to the fact that the Temple floor of the Neophyte Hall is associated with the Tree of Life ascending towards the East, these proponents of the summer-solstice-in-the-east theory still suggests the Summer Solstice to be associated with highest Sephirah of Kether, or “Crown”, and the Winter Solstice with Malkuth, according to this quote from his Morals and Dogma:

We know, through a precise testimony in the ancient annals of Tsur, that the principal festivity of Malkarth, the incarnation of the Sun at the Winter Solstice, held at Tsur, was called his rebirth or his awakening, and that it was celebrated by means of a pyre, on which the god was supposed to regain, through the aid of fire, a new life. This festival was celebrated in the month Peritius (Barith), the second day of which corresponded to the 25th of December. Khur-um, King of Tyre, Movers says, first performed this ceremony. These facts we learn from Josephus, Servius on the AEneid, and the Dionysiacs of Nonnus; and through a coincidence that cannot be fortuitous, the same day was at Rome the Dies Natalis Solis Invicti, the festal day of the invincible Sun. Under this title, Hercules, HAR-acles, was worshipped at Tsur. Thus, while the temple was being erected, the death and resurrection of a Sun-God was annually represented at Tsur, by Solomon’s ally, at the winter solstice, by the pyre of Mal-karth, the Tsurian Haracles.

However Pike says in the same book that the name of Malkarth in fact is a reference to the sun god, which also goes by the names of Brahma, Amun, Osiris, Bel, Adonis, Mithras and Apollo. Actually Malkarth is a Phoenician god. Thus it has nothing whatsoever to do with the Hebrew noun Malkuth, which means “Kingdom” and denotes the lowest of the Ten Sephiroth.

Furthermore one knowledgeable Freemason has the following to say regarding Masonic Astrology, which is quite enlightening in this context and interesting enough to be quoted in full:

Pike makes many references, some seemingly contradictory, to the signs of the Zodiac in relation to the procession of the solstices and equinoxes. In the Knight of the Brazen Serpent (25th) degree, he notes that Cancer and Capricorn are the “Gates of the Sun” as the Milky Way crosses at these constellations (not signs). He is careful to make the distinction between this attribution, and the procession of the signs in astrology. I think this throws a lot of people off.

In the Prince of the Tabernacle (24th) degree, which sets the background and stage for the 25th degree (and is itself heavily referenced within the following degree), Pike clearly states that Aries, the Sun in Aries, is an equinoctal sign. In the same degree he also places the Tomb of Osiris, which we may relate to the vault of CRC [Christian Rosenkreutz], in Aries. I won’t go into length, but for Pike the Sun in Aries is the vernal equinox placed in the East - this is a theme repeated throughout Scottish Rite masonry, and those of you who have taken the degrees will know what I'm talking about in a very real sense.

The same too in Royal Arch Masonry of the York Rite - the Vernal Equinox is identified with Aries and placed in the East, where the Sun or “that which was lost” is eventually found (my apologies for being necessarily cryptic here). In the book “The Royal Secret” by I. Edward Clark, the process of degrees to Aries in the East is described as an “ascent” to the Sun.

People often make the mistake of thinking Leo is in the East in Royal Arch Masonry, because the drama of masonic ritual refers to the building of King Solomon’s Temple. At the time of the supposed building, the constellation of Leo would have been at the solistial point, and therefore the summit of the “Royal Arch”, the place where the keystone is placed. This is why Leo is at the apex of the triple-tau cross and the royal arch within masonry, and it does not refer to placement in the East.

The triple-tau cross and Royal Arch symbols are used relative to their positions in Lodge or Chapter. The three pillars are clearly denoted to every Royal Arch mason as Wisdom, Strength, and Beauty. Wisdom is placed in Virgo, Strength is placed is Leo, and Beauty is placed in Aries. What is important here is that these pillars correspond to those on the tree of life - Wisdom as the Pillar of Chesed, Strength as the Pillar of Geburah (hence Leo corresponding to fire, Mars, etc.), and Beauty, Aries, corresponding to the Middle Pillar of Kether and Malkuth.

In SRIA [Societas Rosicruciania in Anglia], Aries is placed as the vernal equinox in the East in both the Zelator (at the point in the ritual involving the symbolic representation of the universe this is made crystal clear) and Adeptus Minor (by the LVX signs, those who have taken this will recognize them) rituals. Also if you have ever seen an SRIA certificate given upon initiation into the order, this is again made clear.

As the founders of GD were past Supreme Magus’ of SRIA, and as the elemental attributions of GD rituals seem to correspond with those of SRIA in various ways (GD being far more advanced), I have always taken the SRIA attributions to be the same as the GD ones.

So obviously, like this fellow Freemason, I don’t agree with this proposition of the Solstice placement in the East of the Temple. I regard it as seriously flawed, perhaps a token of bad scholarship even, not taking either Freemasonry nor the Golden Dawn tradition and its system of correspondences, or even intuition, into account. I believe it is obvious for most of my readers why, but I will nevertheless further recount the main points of my refuting position.

The cusps of Aries and Libra corresponds with the Ascendant and Descendant respectively, as Capricorn and Cancer with the Medium Coeli and Imum Coeli respectively. These signs and positions of the Zodiacal wheel and house system together make two axis which corresponds with the equinoctial points and the one made by the solstices, the former with the Ascendant (Aries) and Descendant (Libra), and the latter with the Medium Coeli (Capricorn) and Imum Coeli (Cancer) called the meridian.

Now it is a well established fact in the Golden Dawn to associate the Ascendant and Aries with the East, Medium Coeli and Capricorn with South, the Descendant and Libra with West and lastly the Imum Coeli and Cancer with North. The key to this assignment of the points of the Zodiac is according to the Hexagram Ritual, where the four forms of the Zodiac are associated with the Cardinal Signs of the Zodiac, viz. Aries with the Eastern form, Capricorn with the Southern form, Libra with the Western form, and Cancer with the Northern form.

The four forms of the Hexagram

This fact clearly aligns the East and West axis of the Temple floor with the equinoctial points and the South and North axis with the solstices. This alignment of the Equinoxes with East and West is fairly common and intuitive knowledge though, without invoking the Hexagram associations of the Golden Dawn. The Ascendant and the cusp of the First House is associated with the Eastern horizon, the place of the rising sun; the rising sign (i.e. Ascendant) is to be found in the East. Likewise the Descendant and cusp of the seventh House is associated with the setting sun and the Western horizon. These two points are associated with the temperate seasons of spring and autumn respectively.

The meridian creates a problem though as the Medium Coeli and cusp of the tenth House is associated with the noon or the highest position of the sun, while the Imum Coeli and cusp of the fourth House is corresponding with midnight and lowest position of the sun, and the fact that the former is associated with Capricorn, the Sign of winter, and the latter with Cancer or the Sign of Summer. However there is no doubt that this axis created by the Solstices becomes well established and aligned with the meridian, as they both represent the extreme opposites of the seasons and the sun at his greatest strength and weakness.

Likewise the four phases of the Sun during the 24 hour cycle of the day is according to my belief correspondent with the Equinoxes and Solstices of the 12 months cycle of the year; the day is a lesser reflection of the greater cycle of the year. Thus the eastern dawn is associated with the Vernal Equinox and the western twilight with the Autumnal Equinox, as both represent the perfect balance between light and darkness, while the southern midday is associated with the Summer Solstice and the northern midnight with the Winter Solstice, as they are associated with the sun at his greatest strength and weakness respectively.

And again, even if the Midheaven (Medium Coeli) with Capricorn and the lowest heaven (Imum Coeli) with Cancer contradict the intuitive position of the seasons where these signs are reversed, it still establishes the axis of the Solstices. This fact and the placement of the opposites are further confirmed by the placement of the white and black Pillars in the Neophyte Hall.

That the East is associated with the dawning of light, as associated with spring and the Vernal Equinox, and the West with the setting of light, as associated with the Autumnal Equinox, is established beyond any doubt, as is confirmed by the speeches of the Hierophant and Hiereus at the opening of the Neophyte Grade, where the former states that he stands at the place of “the rise of the Sun of Life and Light”, and the latter that he is in the place of “Increase of darkness; decrease of light”. Notice that they don’t stand at the positions of the greatest Light and greatest Darkness respectively, which would have been suggested by the Solstices, but simply increase and decrease.

In the same manner the Dadouchos, which is positioned at the South and in close proximity to the white Pillar, is said “to symbolize heat and dryness” reflecting the Summer Solstice, while the Stolises in the North and besides the black Pillar likewise is said “to symbolize cold and moisture”, reminecent of freezing water and embodying the Winter Solstice.

Furthermore, the highly interesting paper written by John William Brodie-Innes called The Canopic Gods states: “Kabexnuf is guarded by Sakhet, the Sun at the Western Equinox”. So here again we have a confirmation made by a highly acclaimed Golden Dawn Adept which clearly places the Equinoxes at the East and West axis where they rightly belong.

S∴R∴

Esoterisk uttolkning av exoterisk religion

O

Här följer en serie med frågor och svar som ursprungligen härstammar från en diskussion jag hade för drygt ett år sedan på ett diskussionsforum. Eftersom texten utrycker en dialektisk process mellan två individer har jag valt att i stort sett behålla denna form i denna framställning, även om jag har ändrat lite på frågeställningarna där det har varit befogat att förtydliga frågans kärna, samt korrigerat språkliga fel, gjort vissa uppdateringar och kompletterat med nytt material där jag har funnit luckor i den ursprunliga diskussionen. Den röda tråden i frågestunden är förhållandet mellan exoterisk religion och den esoteriska uttolkningen av de andliga sanningarna i religiösa urkunder.

F: När man studerar religiösa eller mytiska texter såsom dem i Bibeln, hur skall man läsa dessa och tolka dess berättelser? Skall man, som en del kristna gör idag, läsa orden och meningarna, och det som händer i berättelserna, bokstavligen?

SR: Jag tror personligen att texterna ursprungligen inte skrevs för att tolkas bokstavligt. Den judiska mystiken, Kabbalah, vilket har existerat i princip (minst) sedan Talmud skrevs ner, har alltid hävdat att Moseböckerna (Torah) inte kan tolkas bokstavligt utan måste urtolkas genom olika esoteriska nycklar varmed den kan förstås. En gammal Kabbalistisk tanke är att de som skrev ner Torah var invigda i Kabbalah och använde texten för att koda sin hemliga lära. Genom olika nycklar som Kabbalah besitter även idag kan Bibeln urtolkas på det sätt som var tänkt från början.

Det har alltid funnits en esoterisk och en exoterisk sida i alla religioner. Detta tankesätt (om en inre och en yttre lära) ärvde judarna från det gamla Egypten. Den ursprungliga kristna sekten (anser jag) var en utvald skara av invigda som studerade den esoteriska innebörden av Bibeln och Jesu lära.

F: Men moderna fundamentalister tolkar heliga skrifter så som de anser att skrifterna skrevs för att tolkas, dvs bokstavligen, eftersom de påstås innehålla Guds uppenbarade ord. Är det inte när allt kommer omkring fundamentalisterna som är de enda sanna följarna av sin kristna tro?

SR: Bara för att varje generation är benägen att uttolka Bibeln utifrån sina unika kontextuella och existentiella förhållanden fråntas inte texten sin ursprungliga innebörd.

Vad fundamentalister eller bokstavstrogna kristna inte förstår är att orden i Bibeln inte är tänkta att rikta sig till hjärnan, utan till hjärtat. Därför kan orden aldrig i sig själva vara viktiga utan snarare det underliggande budskapet som försöker förmedlas genom ord. Hjärnan läser dessa ord som vilken historielektion som helst, medan hjärtat betraktar dem såsom myter vilket talar till arkaiska lager inom människans själ och som syftar till att vederkvicka denna, väcka den från sitt andliga slummer. Därför är det direkt kontraproduktivt att försöka tolka orden och de berättelser de förmedlar såsom objektiva fakta eftersom det underliggande budskapet då går förlorat eller censureras av intellektet, och därför berövas sin verkan eller makt över själen.

Bibelns myter syftar till att stimulera fantasin inom oss, precis såsom sagor är tänkta att göra för våra barn. Förvägras vi deras mytiska laddning genom en bokstavstro torkas även vår inneboende andlighet ut, och byts ut mot högmod och intolerans.

F: Hur menar du att den esoteriska tolkningläran och dess nycklar till förståelse kan berika själens sökande efter myter?

SR: Genom att förbinda olika bibliska passage och nyckelord med varandra så att de olika berättelserna belyser varandra och ges ett nytt sammanhang eller kontext som kan utarbetas av själen på en intuitiv nivå.

F: I mina ögon ter det sig ytterst komplicerat att kunna tolka de heliga skrifterna med hjälp av nycklar, osv.

SR: Det är inte så komplicerat faktiskt, när man väl har lärt sig dessa nycklar, men mycket tidskrävande. Det tar nog mer än ett helt liv att uttyda alla fem moseböckerna med fullständiga korsreferenser, etc.

F: Hur många är det då som besitter kunskapen att kunna tolka?

SR: De är inte så många. Ganska få faktiskt om man jämför med antalet påstådda praktiserande judar och kristna. Men det tillhör den judiska traditionen i allmänhet att tolka Lagen (dvs. Torah). Det finns ju en skriven och en muntlig Torah, även för den exoteriske juden. Talmud är ju en nerteckning av den exoteriska vägen till uttolkningen av Torah; vissa kallar Talmud för den exoteriska muntliga Torah (Lagen). Kabbalisten anser Sefer Zohar vara den esoteriska muntliga Torah.

Den esoteriska eller Kabbalistiska tolkningsmetoden brukar sig som sagt även av vissa gamla och enkla tekniker för att manipulera och uttyda de enskilda orden i skriften genom de bokstäver som orden innehåller, helt sonika kallad ”Bokstavskabbalah”. De olika teknikerna har exotiska namn, såsom gematria, temurah och notariqon.

De som orkar följa upp dessa referenser kommer snart att upptäcka att jag inte bara har hittat på allt detta utan att det är baserat på en mångtusenårig tradition. Det har sålunda inget att göra med exotiska teorier såsom Michael Drosnins Bibelkoden.

F: Det låter fortfarande som tämligen svårfattligt i mina ögon. Hur gör esoteriker för att sprida ut sitt budskap till sina medmänniskor om det nu tar så lång tid att förstå Bibeln esoteriskt? Hur gör ni för att värva nya prolesyter om det nu är så omständigt att uttolka Bibeln esoteriskt?

SR: För det första utgör uttolkning av Bibeln endast en aspekt av esoteriken. En annan och mer viktig aspekt är att lära sig en formel eller metod för förening med huvudpersonen i Bibeln, dvs. Gud.

För det andra handlar esoterik, såsom Kabbalah, absolut inte om att missionera. Det handlar knappt om religion, utan snarare om andlig vetenskap, ehuru den är baserad på en exoterisk religion. Esoteriska traditioner tar endast traditionellt in elever per invitation (även om detta har naggats i kanten något), endast de som är lämpade och mogna att hantera den lära som de kommer att erhålla och i synnerhet dess tillämpningar som inte är för alla och envar.

Esoteriker har inget inneboende intresse av att sprida sin lära till den ”profana” världen. Jag föreslår att du letar upp betydelsen för ordet ”esoterik” så kommer du förstå varför.

F: Så vad jag förstår är detta inte en kunskap de flesta ”troende” besitter. Betyder det att de inte kan tolka skrifterna på rätt sätt?

SR: Ja, det är en logisk slutsats. Men det finns även en ”rätt” eller adekvat exoterisk uttolkning som har ett viktigt syfte. Man måste förstå de yttre mysterierna innan man kan förstå de inre. Båda två är viktiga och rätta i sin egen rätt, även om de befinner sig i ett hierarkiskt förhållande till varandra.

F: Man kan alltså säga att man skalar av lager för lager, men att man inte kan skala av det första lagret förrän man verkligen förstått det?

SR: Precis så ja.

F: Låt oss ponera att det faktiskt är så att skrifterna kan tolkas med hjälp av nycklar, varför vill man då inte nå ut med det heliga budskapet till så många som möjligt?

SR: Därför att det alltid har existerat en esoterisk och exoterisk sida av religionen. Det är gammal tradition. Men vidare så skulle ett samhälle inte kunna hantera det esoteriska innehållet; dess effekt skulle vara direkt omstörtande och misstolkas, sålunda missbrukas av gemene. Esoterik och exoterik är båda viktiga mekanismer i ett samhälle, det ena för att hålla ihop samhället och ge en existentiell innebörd för vardagsmänniskan, den andra för att erbjuda vissa fritänkare och lämpande individer en mer direkt väg till Gud.

F: Hur avgör man vilka som är lämpade och mogna att hantera läran?

SR: Ett genuint intresse för andlighet och vetenskap. Fritänkande individer som inte nöjer sig med den exoteriska religionens förklaringsmodeller men som ändå inser värdet av de religiösa symbolerna. Personlig lämplighet och mognad. Talang.

F: Måste det vara människor som har studerat länge?

SR: Inte nödvändigtvis. En viss grundkunskap om esoterik, religion, filosofi och beteendevetenskap (psykologi) är dock en fördel.

F: Behöver man vara starkt troende för att kunna söka sig till en esoterisk skola?

SR: Nja. Individen behöver ha ett fritt och odogmatisk förhållningssätt till religion och andlighet. Man skall kunna respektera och se värdet med alla religioner och vara intresserad av att söka likheterna dem emellan. Man behöver vara öppen för och helst intresserad för de moderna världsreligionernas härkomst och hedniska rötter. Man skall dock vara övertygad om och ha en tro på en Gud eller Högsta Makt.

F: Vilka avgör detta och var görs dessa avgöranden?

SR: Det avgörs av dem som har vandrat den längsta biten på den initiatoriska och esoteriska vägen inom sitt specifika sällskap och som kan känna igen de karaktäristiska dragen hos ett lämpligt kandidatämne. Oftast görs detta inom ett ordenssällskaps ram inom den kristna världen och av en mästare/lärare (Rabbin) inom den judiska.

F: Är dessa öppna för att ”bjuda in” människor av alla de slag? Finns det ingen risk för att de favoritiserar några över andra?

SR: De flesta moderna ordenssällskap ebjuder medlemskap för de flesta seriösa sökande i de första stadierna men gör det mer och mer svårt ju högre man kommer. Efter ett tag är det enbart per invitation. Det gör också att man som medlem har möjlighet att pröva och se om det passar ens person och läggning.

F: Det låter ju onekligen som ett rätt bra upplägg. Var finns dessa sällskap?

SR: Om vi begränsar oss till Sverige och Europa, samt judisk och kristen esoterik, kan jag på rak arm rekommendera följande utan någon innebördes rangordning (dra musen över organisationens namn för att klicka dig till deras hemsida):

Gyllene Gryningens Hermetiska Orden/Rosenkors-Orden, Alpha et Omega (Hermetic Order of the Golden Dawn/Rosicrucian Order of Alpha et Omega), europeiskt Hermetisk-Qabalistiskt (Rosenkorsiskt) ordenssällskap med kristen grundsyn och ett starkt band till Sverige.

Sodalitas Rosae+Crucis et Solis Alati (S.R.C.), svenskt Hermetisk-Qabalistiskt (Rosenkorsiskt) ordenssällskap med kristen-humanistisk grundsyn.

Ordo Primae Lucis (O.P.L.), svenskt Hermetisk-Qabalistiskt (Rosenkorsiskt) ordenssällskap med kristen grundsyn.

Ordre Reaux Croix (O.R.C.), svenskt Martinistiskt-Rosenkorsiskt ordenssällskap med uttalat kristen grundsyn.

Svenska Misarimförbundet (tidigare känt såsom Merlinorden), svenskt Hermetiskt-Rosenkorsiskt ordenssällskap med kristen-antroposofisk och schamansk grundsyn. Organisationen arbetar efter Memphis-Misraïm-riten så som den reformerades av Rudolf Steiner.

Builders of the Adytum (B.O.T.A.), amerikanskt Hermetisk-Qabalistiskt (Rosenkorsiskt) ordenssällskap med kristen grundsyn och närvaro i Europa.

Servants of the Light (S.O.L.), engelskt Hermetisk-Qabalistiskt (Rosenkorsiskt) ordenssällskap med kristen och hednisk grundsyn.

Antroposofiska Sällskapet, en Teosofisk-Rosenkorsisk skola med kristen grundsyn och internationell närvaro, grundad av Rudolf Steiner. Denna organisation har haft en stark närvaro i Sverige under flera decennier.

Bnei Baruch, en israelisk Kabbalistisk skola med judisk grundsyn och närvaro i Sverige.

Donmeh West, en amerikansk Kabbalistisk skola med en judisk-kristen-muslimsk-hinduisk grundsyn, vilket arbetar utifrån den Sabbatianska traditionen. Detta är inte en organisation av vanligt snitt utan organisationens grundare Reb Yakov Leib Hakohain bedriver sin undervisning uteslutande på ett yahoo-forum och genom facebook.

Not: B.O.T.A. och S.O.L. har sitt ursprung i Rosicrucian Order of Alpha et Omega (Golden Dawn). Detsamma kan man säga om S.R.C. och O.P.L. Det innebär att det system som dessa ordenssällskap arbetar efter har sin grund i Golden Dawn-traditionen. Mer information om Golden Dawn hittar du på denna blogg här eller i en något nerkortad version på svenska wikipedia.

F: Alla ordnar du rekommenderar har en ”kristen grundsyn”. Finns det ordnar som inte har en kristen/judisk grundsyn och ändå verkar i samma anda som t.ex. Golden Dawn? Jag tänkte mest om det fanns ordnar med helhednisk grundsyn.

SR: Det enda jag kan komma på är väl de olika thelemiska ordenssällskapen, dvs. de som baserar sig på Aleister Crowleys religion Thelema. Denna religion har tydliga anti-kristna drag (dock ej satanistiska). De lyfter dessutom fram de egyptiska gudarna i ännu högre grad än i Golden Dawn. Förvisso är bruket av egyptiska gudagestalter en stor och viktig del av det klassiska Golden Dawn, men det övergår inte till egentlig dyrkan såsom det görs inom Thelema.

Följande Ordenssällskap skulle i så fall kvalificera sig:

Ordo Templi Orientis (O.T.O.), vilket förvisso i sitt invigningssystem baserar sig på Memphis-Misraïm enligt den version som reformerades av Rudolf Steiner men som samtidigt använder sig av samma Hermetiska-Qabalah som Golden Dawn. Det finns loger och oaser i Sverige men ordens högkvarter och bas är förlagt till U.S.A. Det finns även en härkomst och kontakt med Argentum Astrum (A∴A∴) genom O.T.O. Den bedriver även en Thelmisk Gnostisk kyrka kallad Ecclesia Gnostica Catholica (E.G.C.), vilket hävdar härkomst till den franske ockultisten Papus (Gerard Encausse) och bedriver verksamhet öppen för allmänheten.

Argentum Astrum (A∴A∴), den orden som Crowley grundade ”som en fågel fenix ur Golden Dawns aska” som han själv uttryckte det. Det finns flera olika organisationer som kallar sig A∴A∴ men denna svenska organisation som kallar sig Astra Clerum verkar ha ett genuint ursprung, men med en annan härkomstlinje än den som erbjuds genom O.T.O. De är tämligen hemlighetsfulla och har inget logearbete på samma sätt som andra sällskap, med liksom O.T.O. har de en ”gnostisk” kyrka som i det här fallet kallar sig Ecclesia Gnostica L.V.X. Occulta (E.G.L.O.).

Open Source Order of the Golden Dawn (O.S.O.G.D.), en orden som har ursprung från Israel Regardie och som har inkorporerat Thelema i sin lära och sonika ”rensat” ut allt kristet och judiskt material från invigningsritualerna. De är uttalat hedniska. Detta sällskap är baserat i U.S.A. men har Tempel i England.

Personlig betraktelse: Dessa thelemiska ordenssällskap har inget att göra med Golden Dawn proper. Rensar man ut det judiskt-kristna innehåller så ”kastar man ut barnet med badvattnet”. Golden Dawn är rosenkoriskt till sitt ursprung och i sitt väsen. Tar man bort det kristna elementet (den esoteriska kristendomen) så ”kastrerar” man rosenkorstraditionen så att det till sin essens blir något annat. Jag håller inte med moderna tolkningar som påstår att rosenkorstraditionens egentliga väsen är synkretism (så som bl.a. Merlinorden påstår). Visst, synkretism är ett viktigt inslag inom rosenkorstraditionen (och Golden Dawn) men det baserar sig alltid på en judisk-kristen grund, såväl som på en hermetisk-qabalistisk. Man kan inte ta bort något så väsentligt utan att omskapa traditionen till något helt nytt. Det är av denna anledning som jag uteslöt thelemiska organisationer från min första lista. Thelema kan vara intressant i sin egen rätt, men det har inte så mycket med Golden Dawn eller Rosenkorsmysterierna att göra, bortsett från dess direkta härkomst till dessa och att det rör sig inom samma Hermetiska och Qabalistiska traditionssfär.


Ordförklaringar

Hermeticism: En mysterielära som bildades flera århundranden innan kristi födelse i det Hellenistiska Alexandria. Utgör en syntes av egyptisk, grekisk och babylonsk visdom. En del hermetiker blev kristna och gnostiska influenser fanns tidigt. Utvecklade en kosmologisk och matematisk lära som hade sin direkta föregångare i de antika egyptiska och babylonska kulturerna. I sin ursprungliga antika egyptiska form influerade den bl.a. Pytagoras, som förekom den hellenistiska Hermetiska traditionen med ett par hundra år. Hermeticismen tillämpade astrologi, medicin, ceremoniell magi (Teurgi) och alkemi. Fick en förnyad kraft under renässansen i kölvattnet på översättningen av arabiska texter som hade förvaltat läran, vilket togs med till Europa i samband med korstågen.

Kabbalah/Qabalah: Ursprungligen en judisk mysterielära som har ett ursprung i den äldre (förhellenistiska) egyptiska visdomen och som baserar sig på en esoterisk urtolkning av de ursprungliga judiska urkunderna. Har även utvecklat en meditativ och ceremoniellt magisk tillämpning. Upptogs under renässansen av kristna esoteriker som förenade den med hermetismen, vilket skapade den kristna Hermetiska-Qabalah. Observera stavningen: Kabbalah (med ett ”K”) avser den ortodoxa judiska versionen medan Qabalah (med ett ”Q”) avser den senare kristna. Togs med till Europa av judarna, dels i Spanien och i Östeuropa (med betoning på Polen). I Polen förvaltades senare den lära som grundades av Isaac Luria och snart utvecklades till den Sabbatianska traditionen.

Rosenkorstraditionen: En omtvistad tradition med en dunkel historia, bevisligen av historiker observerad under tidigt 1600-tal men som sannolikt har ett ursprung från 1400-talet. Arbetar med en syntes av Hermetism och Qabalah, med en kristen betoning. Verkade ursprungligen för en reformation av kristendomen och kan ha varit en pådrivande faktor bakom kyrkans reformation under 1500-talet. Rosenkorstraditionen hade sin största bas i Tyskland och fick sin första semi-officiella status i och med det frimureriska ordenssällskapet Gold- und Rosenkreutz på 1700-talet, ur vilket grupper såsom Asiatiska Bröderna eller Fratres Lucis härstammade. Dessa tyska organisationer inspirerade den brittiska Rosenkorsiska organisationen Societas Rosicruciana in Anglia (S.R.I.A.) och gav upphov till det ockulta sällskapet Hermetic Order of the Golden Dawn. Ett annat brittiskt sällskap med påstådd härkomst till Fratres Lucis var Hermetic Brooderhood of Luxor. I Italien grundade Alessandro Cagliostro samtida med Gold- und Rosenkreutz det så kallade ”Egyptiska Frimureriet”, vilket senare kom att bli känt såsom Memphis-Misraïm Riten på 1800-talet ur vilket organisationer såsom O.T.O. har sin härkomst.

Martinism: En form esoterisk kristendom som har utformats av Louis-Claude de Saint-Martin, elev till Martinez De Pasqually, under 1700-talet. Består ofta även av Elus Cohen (Pasquallys system). Ägnar sig åt meditation och Teurgi (magi). Räknas ibland in i Rosenkors-traditionen, även om inte detta är helt korrekt.

Antroposofi: En lära som har sitt ursprung i H.B. Blavatskys Teosofi och den Rosenkorsiska Hermetismen, grundad av Rudolf Steiner. Har givit upphov till biodynamisk odling, eurytmi, waldorfpedagogik, antroposofisk medicin, etc. Har sitt huvudsakliga svenska säte i Järna, utanför Stockholm.

Thelema: En filosofi och nyhednisk religion vilket grundades av Aleister Crowley år 1904 och som proklamerade Horus ”Aeon”. Dess viktigaste urkund är Liber AL vel Legis eller ”Lagens Bok”, som ”emottogs” av Crowley genom en uppenbarelse och vars budskap är mycket svårt att uttolka, men som verkar sträva efter att upprätta en religiös kult som är inspirerad av och påminner en hel del om den antika egyptiska religionen. Såsom filosofi proklamerar den individens absoluta suveränitet och att det är varje människas yttersta plikt att finna sin sanna eller gudomliga vilja. Sålunda har den beskrivits såsom en viljans religion, vilket erinrar om dess grekiska namn θέλημα, vilket översätts till ”Vilja”. Dess huvudsakliga axiom är ”Kärlek är Lagen, Kärlek under Vilja” vilket sägs sammanfatta läran i Lagens Bok.

S∴R∴