Idag hör man ganska ofta människor påstå sig vara agnostiker, som för att betona att de inte tror på något gudomligt eller en andligt metafysisk tillvaro. Många människor blandar ofta ihop detta begrepp, eller anser det vara synonymt, med ordet ateist. Detta anser jag vara ett misstag, ty begreppen eller ståndpunkterna är inte de samma till sin natur. Men vad är då agnosticismen om den inte är det samma som ateism, dvs. inte representerar gudlöshet?
0
Låt oss först analysera ordet i detalj. Ursprunget är det grekiska ordet a-gnostikismos eller α-γνωστικισμός, som betyder (a) "utan", och (gnosticism eller gnosis), "kunskap" eller "vetande", eller med andra ord om någon som är "ovetande". Det står till motsats till ordet gnosticism eller gnostiker, eller med andra ord någon som har vetskap, oftast om Gud eller det gudomliga. Begreppet myntades år 1868 av Thomas Henry Huxley och i sin ursprungliga betydelse avser det en insikt om att människan inte har någon vetskap om livets yttersta tillvaro. Sedermera omdefinierades begreppet något och fick betydelsen att man inte kan veta något om Guds natur eller om "Han" överhuvudtaget existerar.
o
Förvisso finns det dem som anser sig vara "agnostiska ateister" som menar att de inte tror på en Gud, samtidigt som de inser att de inte kan bevisa sin ståndpunk. Enligt min mening är dessa argument motsägelsefulla eftersom ateismen för mig innebär ett klart ställningstagande mot föreställningar om Gud. Sannerligen kan man med logiska argument varken bevisa eller vederlägga existensen av en Gud. Således är det för mig helt uppenbart att ateismen är en världsåskådning som i vissa läger har närmast "religiösa" eller åtminstone ideologiska undertoner. Vem har inte stött på den missionerande ateisten?
o
Det existerar även en agnostisk teism som menar att Gud existerar men att "Han" är outgrundlig och därför undanflyr det mänskliga förståndet. Denna ståndpunkt menar alltså att det för det mänskliga medvetandet är en omöjlighet att nå "gnosis" om Gud. Detta är en transcendent Gud som inte är närvarande i sin skapelse; en upplysningtidens teism eller (snarare) deism.
0
Personligen tycker jag att agnosticismen är en betydligt mera rationell ståndpunkt än både ateismen och teismen (teism får här tjäna som ett utvidgat samlingsnamn för alla former av religiösa och andliga trosföreställningar), ty båda utgör en övertygelse och tro. Agnosticisimen representerar å andra sidan en sund skepticism som varken avfärdar eller anammar några förutfattade meningar. Ty hur många religiösa är inte troende av ren vana och indoktrinering snarare än av en fri, innerlig och ärlig längtan i sina hjärtan, eller med andra ord hur många troende har egentligen erfarit en sann frälsning - gnosis?
0
Låt oss först analysera ordet i detalj. Ursprunget är det grekiska ordet a-gnostikismos eller α-γνωστικισμός, som betyder (a) "utan", och (gnosticism eller gnosis), "kunskap" eller "vetande", eller med andra ord om någon som är "ovetande". Det står till motsats till ordet gnosticism eller gnostiker, eller med andra ord någon som har vetskap, oftast om Gud eller det gudomliga. Begreppet myntades år 1868 av Thomas Henry Huxley och i sin ursprungliga betydelse avser det en insikt om att människan inte har någon vetskap om livets yttersta tillvaro. Sedermera omdefinierades begreppet något och fick betydelsen att man inte kan veta något om Guds natur eller om "Han" överhuvudtaget existerar.
o
Förvisso finns det dem som anser sig vara "agnostiska ateister" som menar att de inte tror på en Gud, samtidigt som de inser att de inte kan bevisa sin ståndpunk. Enligt min mening är dessa argument motsägelsefulla eftersom ateismen för mig innebär ett klart ställningstagande mot föreställningar om Gud. Sannerligen kan man med logiska argument varken bevisa eller vederlägga existensen av en Gud. Således är det för mig helt uppenbart att ateismen är en världsåskådning som i vissa läger har närmast "religiösa" eller åtminstone ideologiska undertoner. Vem har inte stött på den missionerande ateisten?
o
Det existerar även en agnostisk teism som menar att Gud existerar men att "Han" är outgrundlig och därför undanflyr det mänskliga förståndet. Denna ståndpunkt menar alltså att det för det mänskliga medvetandet är en omöjlighet att nå "gnosis" om Gud. Detta är en transcendent Gud som inte är närvarande i sin skapelse; en upplysningtidens teism eller (snarare) deism.
0
Personligen tycker jag att agnosticismen är en betydligt mera rationell ståndpunkt än både ateismen och teismen (teism får här tjäna som ett utvidgat samlingsnamn för alla former av religiösa och andliga trosföreställningar), ty båda utgör en övertygelse och tro. Agnosticisimen representerar å andra sidan en sund skepticism som varken avfärdar eller anammar några förutfattade meningar. Ty hur många religiösa är inte troende av ren vana och indoktrinering snarare än av en fri, innerlig och ärlig längtan i sina hjärtan, eller med andra ord hur många troende har egentligen erfarit en sann frälsning - gnosis?
o
En del ateister anser att agnostikern "fegar" när han eller hon vägrar att ta ställning, men i mina ögon är det rationellt sätt helt acceptabelt och mer berättigat att avhålla sig från en slutgiltig slutsats om man anser att man saknar tillräcklig information; det är upp till personen att avgöra mängden information som krävs för att välja när man skall dra en slutsats och det är något man bör respektera. Dessutom är det ett uttryck för en betydligt mer sympatisk livsinställning i jämförelse med ateismen då man därigenom fortfarande är öppen för möjligheter och en potentiell frälsning.
o
Sålunda är agnostikern mer förnuftig än både ateisten och teisten, som båda drar slutsatser om tillvaron på betydligt vagare rationella grunder. Den mest sunda utgångspunkten borde vara att anamma ett agnostiskt förhållningsätt tills den dag nåden tillåter hjärtat bli upplyst och helgat av Helig Ande, av sann vederkvickelse, av gnosis. En tro på det gudomliga och heliga kan inte frammanas av blott intellektet - i cerebrum - ty den enda logiska slutsatsen hos intellektet ensamt är ett anammande av agnosticismen. Hos människan är det blott hjärtat som kan erfara en gnosis; fram tills dess måste studenten avvisa intellektets alla vindningar och spekulativa excesser med en god portion skepsis - agnosis.
o
Saken är den att den moderna formen av hermetisk-qabalistisk magi faktiskt går att tro på och tillämpa som agnostiker. Förutsättningen är dock att man tror på människans dynamiska psykologi och åtminstone Freuds psykologiska anatomi eller topiska modeller, men helst de förklaringsmodeller som återfinns hos de Jungianska eller transpersonella skolorna. Man bör således arbeta utifrån ett humanistiskt förhållningssätt och en hypotes om själsliga dynamiska processer. Utifrån ett Hermetiskt och Qabalistiskt synsätt kan man alltså inte betrakta människan genom ett behavioristiskt filter såsom en biologiskt maskin som blott reagerar mekaniskt på yttre och inre stimuli; man måste tro på subjektet och den mänskliga själen.
0
Saken är den att den moderna formen av hermetisk-qabalistisk magi faktiskt går att tro på och tillämpa som agnostiker. Förutsättningen är dock att man tror på människans dynamiska psykologi och åtminstone Freuds psykologiska anatomi eller topiska modeller, men helst de förklaringsmodeller som återfinns hos de Jungianska eller transpersonella skolorna. Man bör således arbeta utifrån ett humanistiskt förhållningssätt och en hypotes om själsliga dynamiska processer. Utifrån ett Hermetiskt och Qabalistiskt synsätt kan man alltså inte betrakta människan genom ett behavioristiskt filter såsom en biologiskt maskin som blott reagerar mekaniskt på yttre och inre stimuli; man måste tro på subjektet och den mänskliga själen.
0
Men även om man har ett Jungianskt förhållningssätt kan man faktiskt utgå ifrån och begränsa sig till ett rent materiellt och mekaniskt universum, där alla själsliga fenomen kan reduceras till cerebral biokemi, och att alla "magiska" processer egentligen inte är mer eller mindre än ren psykologi och helt inre subjektiva processer. Man kan alltså använda sig av magi för ren personlighetsutveckling och en storts egenterapi, att nå självkännedom och bota sig själv från psykiska åkommor.
o
På samma sätt kan man välja att se på alkemi som en metafor för rent psykologiska processer och individuationsprocessen, enligt Carl Gustav Jungs skola. Eller med andra ord såsom psykets projektioner på yttre para-kemiska processer. På samma sätt kan man betrakta religion och den esoteriska världsbilden som blott en projektion av rent inre arketypiska symboler. Eller att Gud är en projektion av överjaget-jagidealet (Freud) eller Självet (Jung). Trots dessa epistemiska begränsningar kan man få mycket ut av den rika symbolläran och de elaborerade teorierna, för att inte säga den initiatoriska processen och de andliga övningar, som erbjuds hos en traditionell Hermetisk-Qabalistisk skola.
o
Det går faktiskt att ha ett sådant materialistiskt förhållningssätt även om de flesta esoteriker och ockultister ändå har en andlig och esoterisk inställning till livet, eller åtminstone över tid erövrar ett andligt och metafysiskt förhållningssätt som ett naturligt led i den initiatoriska processen. Dock har alla plats i magikernas och alkemisternas stora "familj", gnostiker, agnostiker, teister, såväl som ateister. Den omfattar alltså en stor bredd av olika människor med olika inriktningar och övertygelser som samsas under ett och samma Tempeltak.
o
S.R.
S.R.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar