Svenska böcker om frimureriet tillhör inte det vanliga, om man bortser från konspiratorisk litteratur skrivna av paranoida psykotiker som Jüri Lina. Böcker om Svenska Frimurar Orden (SFMO) är ännu mer sällsynta. Lagom till SFMO:s 250 års-jubileum kom då förra året Peter Ullgrens bok Hemligheternas brödraskap: Om de svenska frimurarnas historia. Med tanke på att reklam och annonsering för boken görs i SFMO:s officiella tidning Frimuraren så måste man nog anse Hemligheternas brödraskap inte bara vara ”godkänd” utan även ”rekommenderad” av Orden. Med detta så menas inte att boken är ”sanktionerad” av SFMO, vilket säkert många konspiratoriskt sinnade individer kommer vilja påskynda. Tvärtom är den utgiven på ett oberoende och erkänt svenskt bokförlag, Norstedts, och av en oberoende (läs icke-frimurare till) författare, tillika docent i historia vid Lunds universitet.
Peter Ullgren gör själv en ganska så stor sak av att han är forskare som står helt oberoende från det objekt han studerar, vilket han anser är en självklarhet i den akademiska världen. Såldes ifrågasätter han frimureriska forskares objektivet, såsom Henrik Bogdans och Andreas Önnerfors’, som båda är aktiva akademiker tillika frimurare, enkom på grund av deras medlemskap i SFMO. Detta är ett spörsmål som är intressant i sig självt men som jag inte kommer att gå in på här. I senaste numret av Frimuraren (Nr. 4 2010) kritiserar båda dessa forskare och frimurare Peter Ullgren å det skarpaste för hans ståndpunkt i denna fråga. I denna fråga håller jag också med mina bröder Bogdan och Önnerfors. Som Susanna Åkerman påpekar i sin utmärkta recension av Hemligheternas brödraskap, även den publicerad i samma nummer av Frimuraren, så kan det finnas en fördel med att tillhöra eller utgöra en del av det man forskar i då man kan tränga studieobjektet mera in på djupet; lever man sitt objekt så förstår man det på ett annat sätt och mera till sitt inneboende väsen.
En annan fördel med att både vara medlem i SFMO och forska om Orden är att man har tillgång till frimureriska arkiv som normalt forskare i den akademiska världen inte har tillgång till. Kjell Lekeby är ytterligare ett exempel på detta och som därigenom har kunnat ge ut antologin Gustaviansk mystik, vilket utgör en samling av olika frimureriska dokument från 1700-talet och som fram tills nu endast varit tillgängliga för frimurare. Dock har även Peter Ullgren haft en relativt fri tillgång till SFMO:s frimurarbibliotek, friare än någon annan oberoende forskare före honom. Detta har naturligtvis varit värdefullt för bokens innehåll. Bara av den anledningen är boken väl värd sin investering. Det rör sig dock inte om några längre citat av hittills hemliga dokument. För detta får läsaren vända sig till Lekebys Gustaviansk mystik.
Men när det kommer till beskrivningen av Ordens ritualer har Ullgren baserat sig på Dag Mogstads ökända norska bok från 1994, Frimureri: mysterier, fellesskap, personlighetsdannelse, vilket behandlar Norska Frimurare Orden (vilket är en klon av den svenska då båda, liksom den Danska Frimurare Orden, praktiserar det s.k. ”svenska systemet”) och ger detaljerade beskrivningar av både ritualer och symbolik. Detta har Ullgren varit nödgad till eftersom han av SFMO inte har givits tillträde till deras hemligaste mysterier – ritualerna. Dock har Ullgren den goda smaken att inte citera detaljer ur ritualerna utan endast ge korta sammandrag om vad som försiggår under ritualerna och deras viktigaste symboler, såsom arbetstavlor, etc. Så någon ny ”avslöjande bok” som Mogstads har vi alltså inte här. För någon som inte har gått igenom ritualerna själv så ter sig beskrivningarna som riktiga aptitretare. Ullgren beskriver ritualerna på ett mycket bra och intressant sätt, och tillräckligt informativt för att ge en viss känsla för vad man har att förvänta sig av det Svenska Systemet. Ullgren ger dock tillräckliga beskrivningar för att riskera att en del av överaskningseffekten kan poileras; läsare som är antingen är frimurare eller allvarligt överväger att bli medlemmar i SFMO rekommenderas att hoppa över de kapitel som beskriver de aktuella graderna.
Vad skall man då säga om boken i övrigt? Jag måste erkänna att jag är tämligen kluven eller högst ambivalent till Hemligheternas brödraskap. Boken har helt klart sina ljusa sidor. En del av detta har jag redan nämnt. Den har dock också sina tydliga svagheter, även det delvis redan nämnt. Vad som mer kan sägas vara positivt med boken är dess lediga, okomplicerade och stundtals lättsamma språk; boken är lättläst. Den är personligt skriven – men tyvärr blir det lite för mycket med det personliga då Ullgren ger uttryck åt sina egna och högst irrelevanta åsikter om olika frimureriska eller perifer-frimureriska fenomen. Något jag stör mig mest på med denna bok är dess uttalat föraktfulla ton gentemot de mer ockulta och esoteriska inslagen bland frimurare, mestadels kring Hertig Carls esoteriska krets (kallat ”Sanktuariet”), vilket Kjell Lekebys bok gör en djupdykning i. Han drar alla dessa frimureriska esoteriker i princip över en kam och kallar dem i ett slag för ”scharlataner”, ”bondfångare” och annat dylikt nervärderande.
Det känns som om Ullgren försöker att förringa den egentliga frimuriska kopplingen till dessa ockulta aktiviteter, ledda av frimurare såsom Carl Anders Plommenfelt, Gustav Björnram, Henrik Gustaf Ulfvenklou och Carl Adolf Boheman. Detta ter sig som en smula ironiskt när man betänker hur Ullgren kritiserar forskande frimurarbröder för att ha en blind fläck, just på grund av sin subjektivtet och förkärlek för sitt objekt, när författaren själv ger uttryck för ett likadant subjektivt tyckande fast åt det föraktfulla hållet. Vad Ullgren borde göra är att läsa inledningen till Kjell Lekebys Gustaviansk mystik, där det i vetenskapens namn klart och tydligt sägs att det största misstaget en forskare av historia kan göra är att bedöma och värdera ett historiskt objekt efter sina egna och samtidens moderna värderingar. Idéhistoria borde utgå från ett hermeneutiskt förhållningssätt där man eftersträvar ett närmande av sitt ”objekt” på ett fördomsfritt och öppet sätt. Detta kan man inte säga om Ullgrens bok, i alla fall inte när han behandlar den frimureriska pereferin runt Hertig Carls Saktuarium-verksamhet. Vad vi kan se här är närmast ett prov på fenomentet autotomi, dvs. självstympning, vilket jag beskriver mer i detalj i min recension av Carl- Michael Edenborgs bok Alkemins skam.
Även om Ullgren själv inte är frimurare, vilket han stolt bekänner, så tycker jag ändå boken är ett uttryck för autotomi, eftersom Ullgren i övrigt har en uppenbart sympatisk inställning till det svenska frimureriet som ett samhälls- och kulturfenomen. Å ena sidan nästan han höjer frimureriet till skyarna, och därigenom lägger stort fokus på dess personlighetsutvecklande aspekt och på dess välgörenhetsverksamhet, och även försöker att försvara dess högre och religiösa mysterier som förmedlas genom dess gradsystem, samtidigt som han försöker att avskilja den ockulta svansen från den frimureriska kroppen. I och med detta förbiser han dock att den esoteriska mystiken i själva verket tidigt var en viktig ingrediens i frimureriet, i synnerhet i dess s.k. högregradssystem och Tempelherre-mystik. Trots att Ullgren själv erkänner frimureriets starka Qabalistiska inslag, i sin utläggning av James Andersons The Constitutions of the Fee-Masons, vilket han tillägnar ett helt kapitel, så lyckas han att helt förbise det faktum att även Qabalistiken var en mycket viktig ingrediens i Hertig Carls Sanktuarium-cirkel. Både Hermeticismen och Qabalah utgjorde i synnerhet viktiga pelare både i det svenska frimureriet och i Sanktuariet.
I synnerhet blir detta förhållningssätt hos Ullgren tveksamt när man betänker att just Hertig Carl, en av de mesta svenska kungliga esoteriker genom tiderna, också är den som reformerar det Svenska Systemet till var det är idag, under en tid då Hertigens Sanktuarium är som mest verksamt. Hur kan man då bortse från det faktum att esoteriken utgjorde en viktig och formativ grund för det Svenska Systemets utveckling? Vet herr Ullgren om att just Boheman införde de Asiatiske Bröderne, det klassiska Rosenkorsiska ridderliga brödraskapet, till Sverige och att dess system praktiserades i Hertigens Sanktuarium, på Stockholms slott? Hur kan man då påskynda att den ockulta verksamheten kring Hertig Carl, framdriven av starka och dynamiska individer såsom Plommenfelt, Björnram och i synnerhet Boheman, inte utgjorde en del av SFMO, när samtliga var medlemmar av just denna Orden och dessutom samlades runt SFMO:s Stormästare Hertigen av Södermanland? Jag tror personligen inte att Hertigen själv gjorde så stor skillnad på sin frimureriska verksamhet och på sitt Sanktuarie-arbete. Sanktuariet (vilket var namnet på själva Tempel-salen i Hertigens privata våning på Stockholms Slott) självt var ju uppbyggt kring idén om Salomos Tempel, vilket även det svenska frimureriet är.
Av många, även frimurare internationellt, anses just det Svenska Systemet som ”esoteriskt” i förhållande till exempelvis det engelska frimureriet. Denna ryktbarhet har det säkerligen fått genom både sina initiala franska anslag – det skottska systemet – och senare det tyska frimureriet och den Stricta Observansen (Tempelherremystiken), men inte minst på grund av Hertigens stora esoteriska intresse för allt Rosenkorsiskt, Qabalistiskt och Hermetiskt. I synnerhet det tyska frimureriet var vid samma tid Qabalistiskt och Hermetiskt till sin natur, och konkurrerade med det alkemistiska sällskapet Gold- und Rosenkreutz Orden om vem som förvaltade alkemins innersta mysterier. Det är ingen slump att både frimureriet och alkemin kallas för ”Den Konungsliga Konsten”. Genom att bortse från den ”esoteriska klicken” bland frimurare bortser Ullgren även från frimureriets själ eller motor (primum mobile) – esoteriken. Därför är det en stor brist att Ullgren i sin analys av det svenska frimureriet helt saknar ett akademiskt esoterisk perspektiv, vilket Susanna Åkerman lyfter fram i sin recension av Hemligheternas brödraskap, som exempelvis baseras på Antonie Faivres och Wouter J. Hanegraaff internationellt erkända forskning. Frimureriet anses av forskare som dessa utgöra en viktig del av den västerländska esoteriska traditionen.
Dessutom tycker jag att första halvan av boken, den del som behandlar 1700-talet, är den klart mest givande och underhållande. I denna del beskriver Ullgren på ett mycket bra, underhållande, fängslande och pedagogiskt sätt det svenska frimureriets komplicerade och mångfacetterade framväxt, något som jag t.o.m. bättre har kunnat ta till mig jämfört med frimureriets egna skrifter och undervisning. Intressant nog lämnar Ullgren även dörren öppen för den kontroversiella teorin om Tempelherre-Orden som ett eventuellt ursprung till frimureriet i Skottland, och i detta även kort presenterar idén om Rosslyn Chapels eventuella koppling till allt detta. Ullgren går varken in för att vederlägga eller bevisa dessa teser och lämnar sålunda frågan öppen för andra att besvara. Uppenbarligen verkar han själv har dragits med i Tempelherre-mystikens dragningskraft, vilket sannerligen är förförisk och tilltalande.
Andra halvan av boken ägnar dock uteslutande tid åt det svenska frimureriets utveckling under 1800- och 1900-talen, vilket är en betydligt mer trist läsning. Detta får man dock inte lasta Ullgren ensamt för; den frimureriska historiken blir faktiskt tråkigare ju längre från 1600- och 1700-talet det avlägsnar sig. Sannerligen utgör 1700-talet en betydligt mer underhållande läsning och ger den mesta behållning av boken, med de olika dynamiska personligheterna, interna kamperna och inte minst de ockulta inslagen. Under 1800-talet och framgent ser man ett frimureri som blir betydligt mer ”mainstream” och politiskt korrekt, närmast en statlig institution, trots att de olika konspiratoriska myterna aldrig helt dör ut under samma tid, det sista något som också Ullgren gör en ganska så stor sak av och analyserar, och tillika avväpnar på ett passande och lämpligt sätt. Tack och lov får man väl tillägga och i grevens tid. Men därigenom känns boken också lite grann som ett uttryck för att försöka rentvå SFMO från alla dubiösa och konspiratoriska inslag. Detta är som sagt ett bra och sympatiskt inslag hos Hemligheternas brödraskap, även om det öppnar upp för en vedergällning från konspirations-teoretikerna i fråga om författarens partiskhet.
Sammanfattningsvis har vi alltså här äntligen en bok skriven av en oberoende, erkänd och seriös forskare som inte faller för frestelsen att vältra sig i alla konspiratoriska fallgropar, så typiskt för den frimureriska genren. Men samtidig, och i ivern med att rentvå det svenska frimureriet från alla falska anklagelser och försöket med att släta ut eller förklara innebörden av de myter som verkar har sin grund i verkligheten, så kaster Ullgren även ut barnet med badvattnet. I detta fall får barnet symbolisera frimureriets esoteriska essens. Dock skulle jag detta oaktat rekommendera Hemligheternas brödraskap för alla dem som undrar vad Frimureriet verkligen handlar om och går ut på, i synnerhet utifrån dess personlighetsutvecklande aspekt vilket lyfts fram på ett mycket bra sätt i boken. Boken är också en bra läsning angående om det verkligen finns något korn av sanning bakom alla dessa rykten om barnoffer, kistor, dödskallar och blodsritualer. På många sätt ställer boken till rätta med och ger en god förklaring till vad Svenska Frimurar Orden verkligen står för, trots dess autotomiska tendenser och anti-esoteriska hållning.
S∴R∴
Peter Ullgren gör själv en ganska så stor sak av att han är forskare som står helt oberoende från det objekt han studerar, vilket han anser är en självklarhet i den akademiska världen. Såldes ifrågasätter han frimureriska forskares objektivet, såsom Henrik Bogdans och Andreas Önnerfors’, som båda är aktiva akademiker tillika frimurare, enkom på grund av deras medlemskap i SFMO. Detta är ett spörsmål som är intressant i sig självt men som jag inte kommer att gå in på här. I senaste numret av Frimuraren (Nr. 4 2010) kritiserar båda dessa forskare och frimurare Peter Ullgren å det skarpaste för hans ståndpunkt i denna fråga. I denna fråga håller jag också med mina bröder Bogdan och Önnerfors. Som Susanna Åkerman påpekar i sin utmärkta recension av Hemligheternas brödraskap, även den publicerad i samma nummer av Frimuraren, så kan det finnas en fördel med att tillhöra eller utgöra en del av det man forskar i då man kan tränga studieobjektet mera in på djupet; lever man sitt objekt så förstår man det på ett annat sätt och mera till sitt inneboende väsen.
En annan fördel med att både vara medlem i SFMO och forska om Orden är att man har tillgång till frimureriska arkiv som normalt forskare i den akademiska världen inte har tillgång till. Kjell Lekeby är ytterligare ett exempel på detta och som därigenom har kunnat ge ut antologin Gustaviansk mystik, vilket utgör en samling av olika frimureriska dokument från 1700-talet och som fram tills nu endast varit tillgängliga för frimurare. Dock har även Peter Ullgren haft en relativt fri tillgång till SFMO:s frimurarbibliotek, friare än någon annan oberoende forskare före honom. Detta har naturligtvis varit värdefullt för bokens innehåll. Bara av den anledningen är boken väl värd sin investering. Det rör sig dock inte om några längre citat av hittills hemliga dokument. För detta får läsaren vända sig till Lekebys Gustaviansk mystik.
Men när det kommer till beskrivningen av Ordens ritualer har Ullgren baserat sig på Dag Mogstads ökända norska bok från 1994, Frimureri: mysterier, fellesskap, personlighetsdannelse, vilket behandlar Norska Frimurare Orden (vilket är en klon av den svenska då båda, liksom den Danska Frimurare Orden, praktiserar det s.k. ”svenska systemet”) och ger detaljerade beskrivningar av både ritualer och symbolik. Detta har Ullgren varit nödgad till eftersom han av SFMO inte har givits tillträde till deras hemligaste mysterier – ritualerna. Dock har Ullgren den goda smaken att inte citera detaljer ur ritualerna utan endast ge korta sammandrag om vad som försiggår under ritualerna och deras viktigaste symboler, såsom arbetstavlor, etc. Så någon ny ”avslöjande bok” som Mogstads har vi alltså inte här. För någon som inte har gått igenom ritualerna själv så ter sig beskrivningarna som riktiga aptitretare. Ullgren beskriver ritualerna på ett mycket bra och intressant sätt, och tillräckligt informativt för att ge en viss känsla för vad man har att förvänta sig av det Svenska Systemet. Ullgren ger dock tillräckliga beskrivningar för att riskera att en del av överaskningseffekten kan poileras; läsare som är antingen är frimurare eller allvarligt överväger att bli medlemmar i SFMO rekommenderas att hoppa över de kapitel som beskriver de aktuella graderna.
Vad skall man då säga om boken i övrigt? Jag måste erkänna att jag är tämligen kluven eller högst ambivalent till Hemligheternas brödraskap. Boken har helt klart sina ljusa sidor. En del av detta har jag redan nämnt. Den har dock också sina tydliga svagheter, även det delvis redan nämnt. Vad som mer kan sägas vara positivt med boken är dess lediga, okomplicerade och stundtals lättsamma språk; boken är lättläst. Den är personligt skriven – men tyvärr blir det lite för mycket med det personliga då Ullgren ger uttryck åt sina egna och högst irrelevanta åsikter om olika frimureriska eller perifer-frimureriska fenomen. Något jag stör mig mest på med denna bok är dess uttalat föraktfulla ton gentemot de mer ockulta och esoteriska inslagen bland frimurare, mestadels kring Hertig Carls esoteriska krets (kallat ”Sanktuariet”), vilket Kjell Lekebys bok gör en djupdykning i. Han drar alla dessa frimureriska esoteriker i princip över en kam och kallar dem i ett slag för ”scharlataner”, ”bondfångare” och annat dylikt nervärderande.
Det känns som om Ullgren försöker att förringa den egentliga frimuriska kopplingen till dessa ockulta aktiviteter, ledda av frimurare såsom Carl Anders Plommenfelt, Gustav Björnram, Henrik Gustaf Ulfvenklou och Carl Adolf Boheman. Detta ter sig som en smula ironiskt när man betänker hur Ullgren kritiserar forskande frimurarbröder för att ha en blind fläck, just på grund av sin subjektivtet och förkärlek för sitt objekt, när författaren själv ger uttryck för ett likadant subjektivt tyckande fast åt det föraktfulla hållet. Vad Ullgren borde göra är att läsa inledningen till Kjell Lekebys Gustaviansk mystik, där det i vetenskapens namn klart och tydligt sägs att det största misstaget en forskare av historia kan göra är att bedöma och värdera ett historiskt objekt efter sina egna och samtidens moderna värderingar. Idéhistoria borde utgå från ett hermeneutiskt förhållningssätt där man eftersträvar ett närmande av sitt ”objekt” på ett fördomsfritt och öppet sätt. Detta kan man inte säga om Ullgrens bok, i alla fall inte när han behandlar den frimureriska pereferin runt Hertig Carls Saktuarium-verksamhet. Vad vi kan se här är närmast ett prov på fenomentet autotomi, dvs. självstympning, vilket jag beskriver mer i detalj i min recension av Carl- Michael Edenborgs bok Alkemins skam.
Även om Ullgren själv inte är frimurare, vilket han stolt bekänner, så tycker jag ändå boken är ett uttryck för autotomi, eftersom Ullgren i övrigt har en uppenbart sympatisk inställning till det svenska frimureriet som ett samhälls- och kulturfenomen. Å ena sidan nästan han höjer frimureriet till skyarna, och därigenom lägger stort fokus på dess personlighetsutvecklande aspekt och på dess välgörenhetsverksamhet, och även försöker att försvara dess högre och religiösa mysterier som förmedlas genom dess gradsystem, samtidigt som han försöker att avskilja den ockulta svansen från den frimureriska kroppen. I och med detta förbiser han dock att den esoteriska mystiken i själva verket tidigt var en viktig ingrediens i frimureriet, i synnerhet i dess s.k. högregradssystem och Tempelherre-mystik. Trots att Ullgren själv erkänner frimureriets starka Qabalistiska inslag, i sin utläggning av James Andersons The Constitutions of the Fee-Masons, vilket han tillägnar ett helt kapitel, så lyckas han att helt förbise det faktum att även Qabalistiken var en mycket viktig ingrediens i Hertig Carls Sanktuarium-cirkel. Både Hermeticismen och Qabalah utgjorde i synnerhet viktiga pelare både i det svenska frimureriet och i Sanktuariet.
I synnerhet blir detta förhållningssätt hos Ullgren tveksamt när man betänker att just Hertig Carl, en av de mesta svenska kungliga esoteriker genom tiderna, också är den som reformerar det Svenska Systemet till var det är idag, under en tid då Hertigens Sanktuarium är som mest verksamt. Hur kan man då bortse från det faktum att esoteriken utgjorde en viktig och formativ grund för det Svenska Systemets utveckling? Vet herr Ullgren om att just Boheman införde de Asiatiske Bröderne, det klassiska Rosenkorsiska ridderliga brödraskapet, till Sverige och att dess system praktiserades i Hertigens Sanktuarium, på Stockholms slott? Hur kan man då påskynda att den ockulta verksamheten kring Hertig Carl, framdriven av starka och dynamiska individer såsom Plommenfelt, Björnram och i synnerhet Boheman, inte utgjorde en del av SFMO, när samtliga var medlemmar av just denna Orden och dessutom samlades runt SFMO:s Stormästare Hertigen av Södermanland? Jag tror personligen inte att Hertigen själv gjorde så stor skillnad på sin frimureriska verksamhet och på sitt Sanktuarie-arbete. Sanktuariet (vilket var namnet på själva Tempel-salen i Hertigens privata våning på Stockholms Slott) självt var ju uppbyggt kring idén om Salomos Tempel, vilket även det svenska frimureriet är.
Av många, även frimurare internationellt, anses just det Svenska Systemet som ”esoteriskt” i förhållande till exempelvis det engelska frimureriet. Denna ryktbarhet har det säkerligen fått genom både sina initiala franska anslag – det skottska systemet – och senare det tyska frimureriet och den Stricta Observansen (Tempelherremystiken), men inte minst på grund av Hertigens stora esoteriska intresse för allt Rosenkorsiskt, Qabalistiskt och Hermetiskt. I synnerhet det tyska frimureriet var vid samma tid Qabalistiskt och Hermetiskt till sin natur, och konkurrerade med det alkemistiska sällskapet Gold- und Rosenkreutz Orden om vem som förvaltade alkemins innersta mysterier. Det är ingen slump att både frimureriet och alkemin kallas för ”Den Konungsliga Konsten”. Genom att bortse från den ”esoteriska klicken” bland frimurare bortser Ullgren även från frimureriets själ eller motor (primum mobile) – esoteriken. Därför är det en stor brist att Ullgren i sin analys av det svenska frimureriet helt saknar ett akademiskt esoterisk perspektiv, vilket Susanna Åkerman lyfter fram i sin recension av Hemligheternas brödraskap, som exempelvis baseras på Antonie Faivres och Wouter J. Hanegraaff internationellt erkända forskning. Frimureriet anses av forskare som dessa utgöra en viktig del av den västerländska esoteriska traditionen.
Dessutom tycker jag att första halvan av boken, den del som behandlar 1700-talet, är den klart mest givande och underhållande. I denna del beskriver Ullgren på ett mycket bra, underhållande, fängslande och pedagogiskt sätt det svenska frimureriets komplicerade och mångfacetterade framväxt, något som jag t.o.m. bättre har kunnat ta till mig jämfört med frimureriets egna skrifter och undervisning. Intressant nog lämnar Ullgren även dörren öppen för den kontroversiella teorin om Tempelherre-Orden som ett eventuellt ursprung till frimureriet i Skottland, och i detta även kort presenterar idén om Rosslyn Chapels eventuella koppling till allt detta. Ullgren går varken in för att vederlägga eller bevisa dessa teser och lämnar sålunda frågan öppen för andra att besvara. Uppenbarligen verkar han själv har dragits med i Tempelherre-mystikens dragningskraft, vilket sannerligen är förförisk och tilltalande.
Andra halvan av boken ägnar dock uteslutande tid åt det svenska frimureriets utveckling under 1800- och 1900-talen, vilket är en betydligt mer trist läsning. Detta får man dock inte lasta Ullgren ensamt för; den frimureriska historiken blir faktiskt tråkigare ju längre från 1600- och 1700-talet det avlägsnar sig. Sannerligen utgör 1700-talet en betydligt mer underhållande läsning och ger den mesta behållning av boken, med de olika dynamiska personligheterna, interna kamperna och inte minst de ockulta inslagen. Under 1800-talet och framgent ser man ett frimureri som blir betydligt mer ”mainstream” och politiskt korrekt, närmast en statlig institution, trots att de olika konspiratoriska myterna aldrig helt dör ut under samma tid, det sista något som också Ullgren gör en ganska så stor sak av och analyserar, och tillika avväpnar på ett passande och lämpligt sätt. Tack och lov får man väl tillägga och i grevens tid. Men därigenom känns boken också lite grann som ett uttryck för att försöka rentvå SFMO från alla dubiösa och konspiratoriska inslag. Detta är som sagt ett bra och sympatiskt inslag hos Hemligheternas brödraskap, även om det öppnar upp för en vedergällning från konspirations-teoretikerna i fråga om författarens partiskhet.
Sammanfattningsvis har vi alltså här äntligen en bok skriven av en oberoende, erkänd och seriös forskare som inte faller för frestelsen att vältra sig i alla konspiratoriska fallgropar, så typiskt för den frimureriska genren. Men samtidig, och i ivern med att rentvå det svenska frimureriet från alla falska anklagelser och försöket med att släta ut eller förklara innebörden av de myter som verkar har sin grund i verkligheten, så kaster Ullgren även ut barnet med badvattnet. I detta fall får barnet symbolisera frimureriets esoteriska essens. Dock skulle jag detta oaktat rekommendera Hemligheternas brödraskap för alla dem som undrar vad Frimureriet verkligen handlar om och går ut på, i synnerhet utifrån dess personlighetsutvecklande aspekt vilket lyfts fram på ett mycket bra sätt i boken. Boken är också en bra läsning angående om det verkligen finns något korn av sanning bakom alla dessa rykten om barnoffer, kistor, dödskallar och blodsritualer. På många sätt ställer boken till rätta med och ger en god förklaring till vad Svenska Frimurar Orden verkligen står för, trots dess autotomiska tendenser och anti-esoteriska hållning.
S∴R∴
Det framgår inte helt klart i din recension att författaren skriver relativt detaljerat om varje grads teman och är tillräckligt ingående för att förstöra överraskningen i receptionen. När jag själv läste boken och kom in på vad han skriver om varje grad så insåg jag snabbt faran och hoppade raskt över hela det kapitlet.
SvaraRaderaDå det kan finnas en del nuvarande och blivande murare i din läsekrets så skulle jag rekommendera att du uppdaterar din recension med någon slags varning.
Sedan en helt annan sak. Om du inte har uppmärksammat detta så tror jag att detta kan intressera dig:
http://eogdpublicannouncement.blogspot.com/
Tack för en mycket intressant blogg, det är alltid lärorikt att läsa dina inlägg.
LVX
Hej Anon,
SvaraRaderaTack för dina snälla ord ang. min blogg. Du har nog rätt att Ullgrens bok kan spoliera en dal av överasknings-effekten av receptionerna. Såsom aktiv i Golden Dawn Samhället har jag genom åren blivit tämligen "avtrubbad" avseende lättheten att kunna läsa om min egen Ordens mysterier och ockulta hemligheter. Jag har nog helt enkelt vant mig vid profanationen av hemligheter. Detta sker t.o.m. i dagarna då min Ordens specifika strömning (Rosenkors-Orden, Alpha et Omega) har blivit profanerat i ett flertal publikationer under de senaste månaderna. Det finns ingen hejd i detta.
Tack i alla fall för att du påminner oss om värdet och nödvändigheten att hålla mysterierna - och i synnerhet ritualerna - helgade (oprofanerade). Jag tror att din kommentar kommer vara tillräcklig varning.
Ang. upproret i EOGD gentemot Robert Zink, så är jag väl medveten om detta och har följt det under de senaste dagarna med stort intresse. Jag avvaktar dock med några ytterligare kommentarer tills vi vet om några veckor eller månader hur allt har utvecklat sig. Robert Zink är en slug räv och är som farligast när han är trängd i ett hörn. Man skall akta sig för att räkna ut honom helt. Det har man gjort förr och så har han dykt upp igen och ännu starkare. G.D. samhället håller andan!
In Licht, Leben und Liebe,
S:.R:.
På begäran har en kommentar, som rekommenderar medlemmar eller sökande till SFMO att hoppa över de delar av boken som beskriver de grader som man inte har recipierat i, införts i texten.
SvaraRaderaS:.R:.