Alkemins skam – en bokrecension

o

För ett par månader sedan fick jag Carl-Michael Edenborgs bok Alkemins skam i min hand. Jag minns hur jag tänkte att oavsett kvalitén på denna bok så är det anmärkningsvärt att litteratur inom ämnet Alkemin ges ut i vårt land och på vårt eget modersmål. Bara av den anledningen är det väl värt att läsa igenom boken, tänkte jag. Och jag blev inte besviken. Det är ett mycket intressant och välskrivet verk som Edenborg har ställt samman.

Författaren Carl-Michael Edenborg är mest känd idag som förläggare och driver det alternativa bokförlaget Vertigo, som bland annat har givit ut Kjell Lekebys Gustaviansk Mystik, en annan tung titel inom ämnet svensk esoterik som jag måhända kommer att återvända till i ett senare skede. Edenborg har dessutom tillägnat sin bok till Lekeby. Alkemins skam har dock givits ut på punkförlaget No Fun. På sin blogg Vertigomannen skriver Edenborg följande om projektet:

Började intressera mig för alkemi 1989. Hade sedan ett par år suttit på KB [Kungliga Biblioteket] och forskat i udda svensk litteraturhistoria, minns inte exakt hur guldmakeriet kom in i synfältet, men snart kom ämnet att dominera mitt arbete. Till en stor del berodde det på att det var så okänt. Förbluffande lite historisk forskning hade gjorts om alkemin i Sverige, förbluffande lite var känt om denna märkliga tradition med dess utopiska ambitioner och poetiska diskurser. Dessutom föreföll mig alkemin kombinera praktisk revolt och poetisk skönhet på ett tilltalande sätt. 2002 kom min doktorsavhandling Alkemins skam och därefter förföll alkemiintresset...

Det är en tämligen så intressant redogörelse då den ganska passande beskriver den uppslukande effekt som Alkemin i Alkemins skam sägs ha på sina utövare, som Edenborg på flera ställen i boken liknar vid ett spelmissbruk. Det Vises Sten liknas vid den omöjliga miljonvinsten som ständigt driver missbrukaren i hans mani. Edenborg ger en mer konkret redogörese för de synkronistiska händelser som tog fart i hans alkemistiska sökande, i samband med ett besök i den berömda ockulta bokhandeln Table d’Emeraud (”Smaragdtavlan”) år 1989:

Där började plötsligt den gamla farbror bakom disken prata svenska med oss. Det visade sig att denne estländare varit bosatt i Sverige. När han hörde om mitt intresse för alkemi tipsade han oss om en person som kunde vara intressant att träffa: Arne Wettermark, personlig vän med den legendariske franske alkemisten Eugène Canseliet, Fulcanellis lärjunge.

Edenborg kontaktade Arne Wettermark i Sverige året därpå. Under detta möte uppmanade Wettermark Edenborg då att ta kontakt med Kjell Lekeby:

Mötet med Kjell blev också livsavgörande. Det var han som uppmuntrade mig att börja studera latin. Det var han som fick mig att börja plugga idéhistoria. Det var han som med fruktansvärd, noggrann grymhet läste igenom mina texter och klottrade dem röda med rättelser och invändningar och därigenom fick mig att gråta; men han lärde mig samtidigt skrivandets konst.

Detta märks också i boken Alkemins skam och jag slås tämligen snart över den avancerade och vackra svenskan som denne unge svenske man kan leverera, något som sällan ses i akademisk litteratur av detta slag. Så det är dessutom en estetisk bok, vid sidan om den rena faktan som den förmedlar. Samtidgt visar författaren prov på en i grunden positiv hållning till och intresse för ämnet Alkemi, vilket gör läsningen så mycket mer angenäm. Det är naturligtvis försvarbart utifrån att boken på ett objektivt sätt försöker att göra en analys av Alkemins fiende och dess ansträngningar till skambeläggande. I detta upplever jag att författaren närmast tar en sympatetisk ställning för Alkemin och mot dess skam, eller åtminstone upplever man författarens medlidande för den skambelagde.

Själva spörsmålet som boken söker att besvara är alltså hur det kommer sig att den alkemiska diskursen och bokutgivningen plötsligt rann ut i sanden under det sista decenniet av 1700-talet från att helt tystna några år in på 1800-talet. Edenborg menar att detta var resultatet av en medveten förtalskampagn från upplysningsfilosofernas sida, som genom skambeläggelse strävade efter att ta död på Den Konungsliga Konsten och faktiskt till slut verkade lyckas med detta (eller lyckades de verkligen?). Dock skedde detta inte utan en vildsint kamp från alkemisterna själva och i ett särskilt kapitel redogör Edenborg för de olika taktiska stilgreppen man tog till i Alkemins försvar.

Ett av dessa konstgrepp var den så kallade autotomin eller självstymptningen, dvs. att utesluta en del av sig själv för att rädda det som finns kvar. Häri görs en skillnad mellan sanna alkemister och vulgära guldmakare – puffers eller souffleurs. Man får en känsla att Edenborg på något sätt tror att det är ett relativt sent tilltag för att rädda den alkemiska anseendet mitt i skambeläggandet, trots att han faktiskt själv nämner att det är ett lika gammalt fenomen som Alkemin själv. Alkemisterna har alltid gjort en skillnad mellan sig själva som invigda i Den Konungsliga Konsten och de övriga profana guldmakarna, ty Alkemin har alltid kantats i sin historia av bedragare och charlataner.

Ser man tillbaka i den klassiska alkemiska litteraturen från 1500- och 1600-talen så ser man hur de olika traktaten nästan alltid inleds med vad De Vises Sten inte är, men som förledda guldmakare genom tiderna har trott att den är. De flesta traktat är skrivna för att, så att säga, visa var skåpet skall stå. Således är detta inte alls ett sätt att rädda Alkemin från en undergång, utan snarare en av dess elitistiska och exklusiva drag som har funnits där från början och som fortfarande finns där idag (jämför med dagens alkemiska diskurs där skillnad görs mellan Alkemi och Spageri); det är en del av dess inneboende natur. Det handlar alltså inte om egentlig autotomi; guldmakarna har aldrig utgjort en del av den sanna Alkemiska kroppen eller diskursen utan utgörs snarare av oinvigda som strävar efter att bli en del av den men som inte tillåts att anträda det heliga Templet på grund av sin okunskap eller vulgära strävan.

Det verkar dock, om man skall förstå Edenborg rätt, att denna tendens tilltog under processen av skambeläggande till den grad att vissa alkemister till slut vägrade ta ordet Alkemi i sin mun, utan hänvisade till Den Konungsliga Konsten som ”Högre Kemi”. Denna senare tendens vittnar i så fall om en verklig autotomi. Detta var dock ett dött lopp. Nya tider hade kommit för att stanna. Edenborg visar på ett skickligt sätt hur Alkemin såsom filosofi och konst representerade en svunnen tid och tradition som hade sin förankring i den feodala medeltiden och adelskapet, något som 1700-talets borgerliga upplysning och marknadskapitalism gjorde allt för att bekämpa. Alkemins allegoriska tal om konungar, drottningar, drakar och andra sagolika vidunder attraherade den gamla överklassen men rejekterades av den nya medelklassen, i synnerhet i kölvattnet på den franska revolutionen. Kungamaktens magiska gloria var till ända, och så även Alkemin – Den Konungsliga Konsten – som flörtade med dessa symboler. De borgerliga och sekulariserade upplysningsmännen fann Alkemins symbolik inte bara förlegad utan även dekadent, precis som den överklass den försökte att bekämpa.

En av de mest intressanta aspekterna med Alkemins skam är den självbild som Edenborg försöker att måla upp av Alkemin. Det Vises Sten symboliserade för alkemisten hans absoluta suveränitet, både i förhållande till samhället men också i förhållande till materien. Genom De Vises Sten kunde alkemisten göra sig helt ekonomiskt oberoende från samhället och han kunde framför allt göra sig odödlig – bli såsom en gud. Därigenom gjorde han det sociala samlivet till något överflödigt. Alkemins yttersta mål var sålunda i grunden asocialt. Detta var också något som skambeläggarna gjorde en mycket stor sak av, att alkemisterna strävade att göra sig socialt oberoende.

Enligt upplysningsmännen utgjorde Alkemin således ett hot mot den sociala ordningen och ansågs därigenom vara onyttig (läs sakna allmännytta). På ett skickligt sätt visar Edenborg att kritiken mot alkemin främst var moraliskt motiverad, inte vetenskapligt. De flesta kemister gjorde inget stort väsen av ”omöjligheten” med Det Stora Verket utan snarare vilka konsekvenser det kunde få om det hade lyckats men framför allt begäret hos de enskilda alkemisterna, som de ansåg var smutsigt och syndigt. Vissa hävdade att det var naturvidrigt och gick emot Guds plan. I skambeläggandet jämförde man alkemins verk med exkrement, med smuts och annat dyligt vidrigt.

Alkemin jämfördes med en farsot som det var mycket svårt att bli botad från om det hade gått tillräckligt långt. Alkemin jämfördes med en psykiskt sjukdom, en form av melankoli, och alkemisterna själva såsom psykiskt sjuka. Det var därför upplysningsmännens ansvar att rota ut alkemin en gång för alla så att den inte spred sig ännu längre och drabbade fler oskyldiga människor. Flera exempel på alkemister som hade investerat hela sin familjeförmögenhet och blivit barskrapade, med djupa familjetragedier i kölvattnet, hängdes ut i den kritiska litteraturen.

I ljuset av en sådan bredsalva från det sena 1700-talets folkupplysningsmannakår är det lätt att förstå varför Alkemin plötsligt försvann ur offentligheten, eller valde att försvinna. En intressant analys som Edenborg gör är att det offentliga rummet under samma tid utvidgas, vilket gör allehanda esoteriska (slutna) ämnen högst kontroversiella. Det var helt enkelt inte i tiden längre att hänvisa till tystlåtenhet och elitism; vetenskap skulle blottläggas och tillhörde numera alla enligt de Baconska idealen. Edenborg visar även på exempel bland alkemister som försöker att anpassa sig till denna öppenhet men menar att det egentligen var fåfängligt då alkemin var förborgad till sin innersta natur.

Man kan dock problematisera Alkemins yttersta mål en aning. Det är sant att emancipation är ett av dess mål, dvs. en frigörelse från ett fullkomligt beroende av materien och kroppens begränsande skröplighet. Det är sant att De Vises Sten resulterar i odödlighet och att detta är eftersträvansvärt av alkemisten. Men är detta verkligen det egentliga och yttersta målet med Alkemin? Jag anser inte det. Jag anser att målet är att fullkomna den mänskliga naturen, vilket enligt Alkemin består av mer än den fysiska kroppen. Sannerligen strävar alkemisten att bli medveten om sin subtila kropp (eller subtila kroppar) och att skapa ett fritt flöde mellan dessa och den fysiska kroppen. Genom en transmutationsprocess av den fysiska kroppen strävar alkemisten att till fullo uppväcka och utveckla sin Solara kropp, vilket är vägen till odödlighet hos själen. Men alkemistens odödlighet är ett tecken på att han eller hon också har erhållit ett Kosmiskt Medvetande, eller Gudomlig Upplysning, vilket är det egentliga yttersta målet.

Detta resonemang kan delvis liknas vid den hinduiska synen på återfödelse; det är på grund av själens flyktighet och förmåga att upplösas – genomgå den andra döden – som den fortsätter att reinkarnera. För att bryta cykeln av återfödelser måste människan uveckla sin själs fulla potential, något som Alkemins Stora Verk strävar efter att fullfölja. De Vises Sten anses ha denna transmuterande effekt på den mänskliga kroppen och därigenom dess högre väsensled; dess förmåga att transmutera oädla metaller till ädla är endast ett experiment för att bevisa dess verkliga potential. Således är det ekonomiska oberoendet som följer sekundärt och det upprepas åter och återigen i den klassiska alkemiska litteraturen att materiell rikedom aldrig får utgöra ett begär hos alkemisten, på det att han kommer att misslyckas i sitt uppsåt. Endast de som är rena i själen och drivs av oegennyttiga ambitioner kan – genom Guds Nåd – lyckas i Det Stora Verket och uppnå själens odödlighet och ett Solart Medvetande. I den alkemiska litteraturen ser man exempel på att alkemister har donerat sina rikedomar och nyttjat sina kunskaper för att lindra lidande och fattigdom, det mest kända exemplet varande Nicholas Flamel. Men även Paracelsus är ett exempel på en alkemist som använde Alkemin för att bota de sjuka. Detta är sant Adeptskap.

Edenborg beskriver också tämligen ingående vad som hände med Alkemin vid övergången från upplysningen till romantikens tidevarv under 1800-talet, och romantikens högst ambivalenta förhållande till Alkemin. Kort och gott kan man säga att romaniken sympatiserande med alkemins essens men var högst kritiskt till den i sin praktiska och materiella specificitet. Man ansåg alltså att Det Stora Verket var ett fåfängt försök men likväl sympatiskt, som harmonierade med romantikens egen naturfilosofi. Därför framställdes alkemisten ofta i den romantiska litteraturen som en tragiskt och missampassad figur. Edenborg menar att detta förhållande som romantiken hade till Alkemin måhända var ännu mer skadligt för Alkemin jämförelsevist med dess tidigare skambeläggande, eftersom romantiken tog till sig en vag idé om Alkemin men effektivt förvisade dess konkreta form.

I ett tämligen långt appendix beskriver Edenborg att Alkemin trots allt överlevde men att diskursen mellan alkemister hädanefter helt utspelade sig sub rosa och representerades av brevkorrespondens snarare än genom boktryckarkonst. Edenborg gör en tämligen detaljerad beskrivning av Sigismund Backstrom, som var verksam under 1700-talet slut och 1800-talets inledning, vilket är intressant för mig personligen. Dock representerade Backstrom en av de sista mästarna som ägnade sig åt traditionell Alkemi och under 1800-talet ser vi en ny filosofi se dagens ljus, enligt Edenborg främst med draghjälp av Eliphas Levis böcker, där alkemistiska transmutationer förvisso fortfarande anses vara fullt möjliga men endast tack vare alkemistens magiska viljekraft. Atomerna sågs nu för första gången vara påverkbara av alkemistens övernaturliga viljeförmåga, från att tidigare ha baserat sig på processerna själva, alkemistens förmåga att förena sig med ämnet och framför allt hans förmåga till andlig fromhet och Guds nåd. Det var även under denna tid som den romantiska föreställningen av en ”andlig alkemi” för första gången dök upp, där Det Stora Verket ansågs vara metaforer för andlig inre transformation snarare än kemiska processer.

Min egen syn på detta nya tänkande, om man bortser från den rena ”andliga alkemins” nonsens, är att det dels inte är så främmande för Alkemin som man kan tro men att det samtidigt måste sättas i ett traditionellt sammanhang. Alkemins devis har alltid varit Ora et Labora, vilket ordagrannt kan översättas till ”be och arbeta” men snarare bör renderas till ”åkalla och verka”. I Alkemins skam görs ofta gällande att hopkoket av olika ockulta konster, såsom blandningen av Magi, Astrologi, Tarot och Alkemi, utgör ett påfund av sent 1800-tal. Sanningen är dock den att Alkemi alltid har integrerats med Magi och Astrologi och att detta redan utgjorde en standardiserad studieplan hos gamla och ärevördiga Alkemiska och Rosenkoriska tyska sällskap såsom Gold- und Rosenkreutz Orden och Asiatiske Bröderne, båda verksamma på 1700-talet. Fokus på Vilja och Föreställning kan tyckas utgöra typiska uttryck för post 1800-tals magisk litteratur, men sanningen är att Vilja och Föreställning är de två komponenter i människans konstitution som sätter igång Universum att vibrera i enlighet med hennes önskningar.

Detta innebär dock inte att mänsklig Föreställningsförmåga och Viljekraft ensamt kan transmutera en stycke koppar till guld; vi pratar inte om mirakel här. Sålunda kan den mänskliga förmågan inte gå emot naturens vägar. Alkemin är alltid inbegripen med att följa naturens väg, att accelerera denna och driva på evolutionens processer i något som kan liknas vid en intensiv ”växthuseffekt”. Alltså måste alkemisten följa de traditionella anvisningarna om att använda rätt Prima Materia – ämnet som har valts för processen – och dessutom följa de klassiska alkemistiska processerna till punkt och pricka – Labora. Alkemin är nämligen en exakt vetenskap, inte blott en konst. Samtidigt måste alkemisten inbegripa den magiska förmågan hos sin mikrokosm (genom Föreställning och Vilja) och förena denna med makrokosmen (Gud-Universum-Världssjälen). Genom denna förening mellan sig själv och Gud kan den alkemiska processen nå sitt mål i ett gemensamt mänskligt-gudomligt uppsåt. Alkemisten måste alltså aktivt sträva efter att skapa denna synkronicitet mellan sitt eget väsen och Guds väsen, varigenom han eller hon görs till ett passivt redskap för det gudomliga – Ora.

Mot slutet beskriver Edenborg den alkemiska renässansen vid 1880-talet, mestadels genom den nya generationen franska alkemister som representerade den s.k. ”hyper-kemin”, bl.a. Francois Jollivet Castellot och kretsen kring denne. Vår egen August Strindberg blir också omnämnd i detta sammanhang, även om han representerade en generation av hyper-kemister som inte baserade sig på kassiska alkemiska verk utan snarare på moderna kemiska rön. Edenborg beskriver också den engelska alkemiska renässansen som var samtida med den franska och som främst representerades av Frederick Hockley (som besatt flera manuskript av Backstrom), W.A. Ayton och William Wynn Westcott. Dessa sista namn figurerade inom Hermetic Order of the Golden Dawn.

Vid sidan av Madam Blavatskys bokpublikation och A.E. Waites redaktörskap i olika projekt, såsom The Hermetic Museum, anser Edenborg att W.W. Westcotts Collectanea Hermetica vara det verk som lade grunden för den alkemiska renässansen i England. Till sin hjälp hade Westcott ett antal Golden Dawn Adepter som kommenterade bokserien, bl.a. Florence Farr och Frederick Leigh Gardner. Konstigt nog nämner Edenborg inte S.L. MacGregor Mathers i detta alkemistiska sammanhang, vilket kan tyckas vare en aning märkligt. Det finns nämligen inget som tyder på att de tidigare uppräknade Golden Dawn Adepterna, inklusive Wetscott, sysslade med praktisk laboratorie alkemi vid den här tiden, med undantag för W.A. Ayton som var något av en alkemisk mentor i Golden Dawn. Förvisso var MacGregor Mathers inte involverad i projektet kring Collectanea Hermetica men han har detta oaktat med stor sannolikhet lämnat efter sig den enda praktiska instruktionen för alkemi som gjordes inom Golden Dawn och dess Inre Orden Rosae Rubeae et Aureae Crucis.

De flesta lärda inom Golden Dawn är idag överens om att Ritual ”Z” på något sätt har involverat MacGregor Mathers hand och det är i detta manuskript vi finner den alkemiska operation som kommer i fråga. Detta dokument är uppdelat i tre delar och det är i Ritual ”Z-2” där dessa alkemiska instruktionerna återfinns. Dessa är en kombinerad form av formel för Ceremoniell Magi och praktisk laboratoriealkemi, inom ramen för Golden Dawns Neofyt-ritual, en tämligen komplicerad process som är alldeles för omfattande att säga något om inom ramen för denna recension. Jag vill dock påstå att MacGregor Mathers kunskaper och erfarenheter om praktisk Alkemi vida överträffade dem hos W.W. Westcott.

Men bortsätt från detta är det ändå smickrande att läsa vilken vikt som Edenborg lägger hos Hermetic Order of the Golden Dawn för den alkemiska renässans som inleddes 1888 i London. Carl-Michael Edenborg har i sin bok och avhandling dessutom visat prov på att han besitter tämligen stora teoretiska kunskaper om ämnet. Detta märks i synnerhet under kapitlet som avhandlar Romantiken och 1800-talet, där han kategoriskt avfärdar en hel del tankar som tämligen otraditionella. Trots detta är Alkemins skam inte en bok om Alkemi per se, utan snarare om de processer som ledde till dess skambeläggande. Det är inte en bok som tar ett esoteriskt perspektiv, utan snarare ett idé-historiskt och sociologiskt. Detta till trots tycker jag att man som läsare kan hämta mycket kunskap om Alkemins tankegods.

Sammantaget anser jag Alkemins skam vara en av de bästa, mest välskrivna och researchade böcker som har skrivits i vårt land inom ämnet Alkemi. Att det är en doktorsavhandling borgar för en noggrann notapparat och ordentliga källhänvisningar. Utifrån dessa som presenteras kan man bedriva egen seriös efterforskning i olika europeiska bibliotek. Edenborg har också förlitat sig på mycket förstahandskällor. Alla översättningar och citat har han i notapparaten noggrant återgivit i sitt originalspråk. Det finns dock några typografiska fel, inga direkta felstavningar utan snarare insatta bindesträck som vittnar om att formatet ursprungligen inte var tänkt att vara det som det till slut blev. Boken har givits ut i en tämligen enkel paperback-utgåva och i ett tämligen onormalt format (16.5 x 15 cm) som mer påminner om en manual snarare än en bok. Boken innehåller inte heller några som helst illustrationer.

Detta till trots är boken ändå lättläst och språket lekfullt skrivet så att man som läsare aldrig riktigt tappar intresset. Diskursen är också tämligen varierande och jag har endast tagit upp en liten bråkdel av det som tas upp i boken. En sådan är exempelvis en intressant avstickare till Immanuel Kants kritik av Alkemin. Det känns som att författaren tar med läsaren på en idé-historisk resa från mitten på 1700-talets Tyskland och som slutar vid 1920-talets Frankrike, vilket även omfattar Storbritannien och Amerika, och här och var även konungariket Sverige. Därigenom har boken ett högt underhållningsvärde som kan liknas vid den hos en roman. Läsaren besparas således en torr akademisk avhandling, trots att den just är en akademisk avhandling. Detta är ett konststycke i sig och ett gott exempel på hur akademiska avhandlingar borde kunna skrivas.

S∴R∴