En viktig komponent inom den tidigaste formen av den tyska Rosenkorsiska rörelsen var en strävan efter att reformera den kristna religionen eller stödja Martin Luthers reformation av kyrkan. Det finns vissa tecken eller försiktiga bevis på att Martin Luther antingen var en Rosenkorsare eller inspirerade den Rosenkorsiska rörelsen. Jag har skrivit om denna eventuella koppling annorstädes på denna blogg.
De två första Rosenkorsiska manifesten, Fama Fraternitatis och Confessio Fraternitatis, vilket gavs ut 1614 respektive 1615 och bör betraktas såsom en enhet (ty de ger tydliga hänvisningar till varandra), uttrycker ett ganska så tydligt stöd för en reformation av den kristna kyrkan. I Fama Fraternitatis, eller ”Brödraskapets Ryktbarhet”, står det sålunda följande att utläsa:
Vi vet dock att det enligt vår åstundan och andras förväntningar efter någon tid kommer en allmän reformation av både gudomliga och mänskliga ting.Vidare ger man i Fama sitt stöd för det Tysk-Romerska Riket i följande ordalag:
Politiskt erkänner vi det romerska riket och Quartam Monarchiam som vårt kristna överhuvud.Det Tysk-Romerska Riket kallades oftast endast för det ”Romerska Riket” eller ”Heliga Romerska Riket” och uttryckte en önskan av det tyska ledarskapet om att vara en direkt andlig kontinuitet av det ursprungliga Romerska Imperiet. Quartam Monarchiam är en referens till Daniels Bok i Gamla Testamentet och den tolkning Daniel där gör av Nebukadnessars dröm om de fyra världsrikena, där kyrkofäderna så småningom tolkade det ”fjärde riket” såsom betecknade för det ursprungliga Romerska Riket i Italien.
Sålunda är det nog korrekt att tolka referensen till ”det romerska riket och Quartam Monarchiam” som en bekräftelse på samma sak, ett erkännande av det Tysk-Romerska Riket och den Habsburgske Kejsaren som det egentliga ”kristna överhuvudet” till skillnad från påvens överhöghet. Och här skall man minnas att den lutheranska reformationen överförde den andliga och värdsliga makten över kyrkan från påven till den nationelle monarken, i det här fallet den Tysk-Romerske Kejsaren.
Denna referens till det ”Romerska Riket” och dess Kejsare är desto mera viktigt eftersom det habsburgska kejsardömet sedan religionsfreden i Augsberg år 1555 garanterade den lutheranska kyrkans fortbestånd. Detta stöd för Luthers reformation utgör dock endast en antydan som först förstås tydligare i ljuset av Confessio Fraternitatis, ty ”Brödraskapets Bekännelse” fördömer påvedömet i mycket tydligare och starkare ordalag och skräder inte med orden i sitt försvar för den protestantiska kyrkan:
Vi fördömer Östern och Västern (det vill säga Påven och Mahomet) såsom kättare gentemot vår Herre Jesus Kristus, och underkastar och skänker med vår goda vilja våra böner, hemligheter och stora skatter av guld till det högsta överhuvudet av det Romerska Riket.Här ser vi återigen en tydlig referens till det Tysk-Romerska Riket och den Habsburgske Kejsaren vilket vi tidigare har sett hänvisar till garantin om den lutheranska kyrkans existens vid sidan av den katolska innanför de tysktalande områderna. Confessio fortsätter i dessa inte speciellt beslöjade ordalag:
Mången fromma människor har i lönndom och helt och hållet desperata kämpat mot Påvens tyrrani, vilket efteråt med stor, nitisk och särskild entusiasm i Tyskland blev kastad från sitt säte, och nertrampad, vars slutgiltiga fall har blivit fördröjt och sparats ända till vår tid, när han också med klor skall bliva klöst i bitar, och då det skall göras ett slut på hans åsneskri genom en ny röst.Beviset för det ursprungliga Rosenkorsiska påvehatet i Tyskland kan inte göras mer tydligt än så. Samexistensen av de båda kristna kyrkorna i det Tysk-Romerska Riket höll dock inte särkilt länge, troligtvis tack vare den hätska polimiken som exemplifieras i texter som Confessio. Det 30-åriga kriget bröt ut snart efter manifestens utgivning vari vår egen Gustav II Adolf utmärkte sig såsom ”Lejonet från Norr”.
Det 30-åriga kriget måste räknas såsom det allra första ”världskriget”, även om det till stor del utspelade sig på tysk mark, ty så många europeiska nationer var inblandade i detta religionskrig. Och liksom med de flesta krig av denna dignitet tog de esoteriska strömningarna i de drabbade områderna mer underjordiska former. Uppenbart är också att allt detta utdragna och meningslösa krigande till slut gjorde många europeiska esoteriker och kristna sökare disillusionerade.
Det skulle ta ända till året 1710 innan de tyska Rosenkorsarna återigen visade sig i offentlighetens ljus genom Sigmund Richters skrift Bereitung des Philosophischen Steins der Brüderschaft aus dem Orden des Gülden-und Rosen-Creutzes eller ”Den Sanna och Fullständiga Förberedelsen av De Vises Sten genom Guld- och Rosenkors-Orden”, vilket skrevs under pseudonymen ”Sincerus Renatus”. Vad vi möter här är en Rosenkorsisk rörelse som tydligt har tonat ner sin anti-katolska propaganda. Sedan dess och i synnerhet när rörelsen reformerades av Hermann Fictuld år 1767 till Gold- und Rosenkreutz Orden, och igen 1777 under ”Phoebron”, eller Dr. Bernhard Joseph Schleiss von Löwenfeld, var både lutheraner och katoliker förenade inom en och samma organisation.
Trots att den katolska kyrkan alltid har fördömt esoteriska uttolkningar av Bibeln och uteslutit Rosenkorsare och Frimuare ur sin kyrka ända tills våra dagar, så har fientligeten långt ifrån varit ömsesidig. Detta var också ett faktum när den Rosenkorsiska rörelsen reformerades år 1888 både i England och i Frankrike, då Hermetic Order of the Golden Dawn respektive l'Ordre Kabbalistique de la Rose+Croix grundades. År 1890 bildade en av grundarna av den franska Orden, den nitiske katoliken Josephin Peladan, l'Ordre de la Rose+Croix Catholique et Esthétique du Temple et du Graal, eftersom han inte ansåg att den förra organisationen var tillräckligt katolskt till sin utformning.
Och trots att de berömda chiffermanuskripeten till Golden Dawn har ett kort avsnitt där det går att utläsa ”Undvik Romerska Katoliker men förbarma dig över dem” så hyste en av grundarna till Hermetic Order of the Golden Dawn, Samuel Liddell MacGregor Mathers, stor respekt för den Romerska-Katolska kyrkan. Så här skrev han om Golden Dawn och dess syn på den kristna kyrkan när han presenterade Orden inför offentlighetens ögon:
Och vi anser i synnerhet att den Romerska Katolska Kyrkan på ett resolut sätt i sina Ceremonier har bevarat den Gudomliga Visdomens Vördnadsvärda Symboler.Han var uppenbarligen inte ensam om att hysa denna respekt för den katolska kyrkans ceremonier i Golden Dawn, ty en av dess mest kända personligheter Dion Fortune (Violeth Firth) beskriver i sin Psychic Self-Defense från 1930 hur de katolska ritualerna vida överstiger de protestantiska i effektivitet, och häri tar hon till klärvoajans som ett bevis för detta. Kort och gott anser hon och flera andra klärvoajanta medlemmar från denna tid att det är mera kraft och strömning i kyrkosalen när en ordinerad katolsk präst förättar nattvarden, och att ”det händer mera saker” på de inre planen under en katolsk mässa jämfört med den protestantiska.
Ett annat exempel där det existerar en katolsk och Rosenkorisk sammanblandning är i det franska alkemistiska sällskapet Frères Aînés de la Rose Croix (F.A.R+C), eller ”De Äldre Bröderna av Rosekorset”. Samtliga medlemmar i den ursprungliga gruppen på 1950-talet, vilket kallade sig Temple Initiatique Alchimique d'Ajunta, var katoliker. De utvecklade 1972 en Rosenkorisk form av Katolsk Kyrka kallad l`Eglise Universelle de la Nouvelle Alliance (E.U.N.A.), eller ”Den Nya Alliansens Universella Kyrka”. Jag har skrivit mer uttömande om F.A.R+C och E.U.N.A. i en tidigare essä här på min blogg.
Sålunda måste man konstatera att det i den moderna Rosenkorsiska rörelsen överhuvudtaget inte utgör någon konflikt i att hysa katolska medlemmar i sin skara, till skillnad från den tyska avdelningen av Rosenkors-Orden när de båda manifesten publicerades på 1600-talet. Tvärtom anser man idag det snarare ligga en stor fördel hos katolicismen. Det finns sålunda tydliga tecken på en beundran för den kraft som frammanas hos den katolske prästen och den rika symbolik och potential som anses finnas in den katolska mässan. Vid sidan av den protestantiske prästen anses den katolske prästen närmast vara en magiker i jämförelse. I synnerhet Jesuitordens präster, vilket ju är beryktade exorcister, och de katolska munkarna och nunnorna på grund av deras kontemplativa väg har emottagit en stor respekt bland medlemmarna av de esoteriska logerna.
Men man måste ändå fråga sig vari denna omsvängning från en ursprunglig hätsk fientlighet gentemot den katolska kyrkan till denna form av beundran har sin grund? Varför visar man så lite intresse för dagens lutheranska kyrka när de ursprungliga Rosenkorsiska manifesten så tydligt försvarar Martin Luthers reformation?
Jag har redan nämnt att de tyska Rosenkorsarna relativt tidigt började omvärdera den katolska kyrkan, åtminstone under tidigt 1700-tal. Detta hade troligtvis inte så mycket med katolska kyrkan per se att göra, ty den hade inte ändrat sig något nämnvärt på 200 år sedan reformationen. Snarare verkar det vara uttrycket för en insikt om vilka negativa konsekvenser som reformationen ändå till slut fick för den kristna fromheten, traditionen och bildningen. Istället för att bli en andlig eller teologisk förnyelse av kyrkan och en frigörelse av denna från påvens envälde ställde reformationen den ekonomiska och politiska betydelsen i förgrunden – att lägga kyrkan under kronans kontroll och att konfiskera dess rikedomar därmed. En envåldshärskare byttes helt sonika ut mot en annan.
För att ta Sverige som ett exempel. När Gustav Wasa genomförde reformationen och ställde den kristna kyrkan under sin egen makt så stängdes samtliga kloster igen i vårt land. Och samtidigt med detta stängdes alla viktiga akademiska läroanstalter ty dessa drevs i de flesta fall av katolska präster och munkar. Över en natt kastades Sverige in i en kunskapsmässigt medeltid och förvandlades till ett vetenskapligt u-land. För att kunna erhålla en högre utbildning var de flesta svenska lärda tvungna att resa utomlands och till katolska länder, såsom Italien och Frankrike, för att kunna ta del av den senaste kunskapen om vetenskapens landvinningar, ty där fanns de akademiska institutionerna.
Detta var också motivet som låg bakom den siste Wasens abdikation och konvertering till katolicismen, Drottning Kristina dotter till Gustav II Adolf. Hon var en kvinna med en stor aptit på kunskap, en törst som inte kunde mättas i hennes eget hemland. År 1656 flyttade hon därför till Rom, två år efter abdikationen, för att förkovra sig i den katolska världens vetenskap och hålla furstliga hov med allehanda lärda män. Många av dessa lärda var hermetiker och alkemister.
Enligt Susanna Åkerman var det bland annat Kristinas intresse för hermetisk alkemi och kabbalistisk magi, samt platonsk och pytagoreansk mystik som ledde henne fram till beslutet att flytta från Sverige och konvertera till katolicismen. När hon väl flyttade till Rom studerade och praktiserade Kristina med största sannolikhet alkemi. I hennes bibliotek fanns det en stor samling med alkemistiska verk av så framstående alkemister som Geber, Raymond Lull, Albertus Magnus, Thomas av Aquino och Paracelsus, bl.a. det klassiska verket Rosarium Philosophorum, Trithemius’ Steganographia, John Dees Monas Hieroglyphica, grimoiren Picatrix och en latinsk version av den kabbalistiska boken Sefer-ha-Raziel.
Åkerman lägger dessutom fram ganska övertygande bevis för att Kristina drog allehanda italienska Rosenkorsare till sitt hov, katoliker som förutom att syssla med alkemi även hängav sig åt lyrik, och dessutom förekom den tyska Rosenkorsiska nya vågen representerat av Sigmund Richters grupp. En av dessa var Markisen Massimiliano Palombara, en av de mer ryktbara alkemisterna som bl.a. skrev verket La Bugia som också återfanns i Kristinas bibliotek.
År 1680 restes en symbolisk portal kallad Porta Magica i Piazza Vittorio Emanuele i Rom, som då utgjorde en del av en trädgård som tillhörde Palombara. Detta monument är krönt med ett emblem från Rosenkorsaren Henricus Madathanus’ alkemistiska verk Aureum Seculum Redivivum från 1621 och är i övrigt fyllt med olika alkemistiska symboler hämtade från Johannes de Monte-Snyders Commentatio de Pharmaco Catholico från 1666, och innehåller olika latinska strofer som beskriver det alkemistiska verket. Enligt Åkerman säger legenden att denna portal restes som en minnesten för att hedra en påstådd lyckad alkemistisk transmutation som utfördes hemma hos Kristina. Jag har tidigare skrivit om Porta Magica här på min blogg.
Enligt Åkerman umgicks eller korresponderade Kristina med flera praktiserande alkemister, bl.a. Giuseppe Francesco Borri, Johan Rudolf Glauber och Pietro Antonio Bandiera, samt en yngre kvinna som kallade sig för Sibylla. Det är uppenbart att Kristina aldrig gav upp sina studier av sökandet efter De Vises Sten, ty vid hennes dödsbädd 1689 fann man ett brev från Samuel Forberger som avhandlade den universella medicinen, ett alkahest. För mer information angående katoliken Kristinas vurm för alkemistiska och Rosenkorsiska studier hänvisas läsaren till Susanna Åkermans utmärkta essä Christina of Sweden (1626-1689), the Porta Magica and the Italian poets of the Golden and Rosy Cross.
Exemplet med den abdikernade drottningen Kristina beskriver väl hur katolicismen och Rosenkorstraditionen beblandade sig redan i mitten och slutet av 1600-talet. Sålunda måste man konkludera att Rosenkorstraditionen till sin intrinsikala natur sedan dess inte har varit fientligt inställd till den romersk-katolska kyrkan, efter att en ny generation av Rosenkorsare såg sitt ljus i Italien vilket i sin tur inspirerade en ännu senare generation av tyska Rosenkorsare i Gold- und Rosenkreutz Orden.
Mycket tyder på att den tyska organisationen Gold- und Rosenkreutz hade en föregångare i den italienska organsiationen Fratres Roseae et Aureae Crucis, som enligt Åkerman bildades i Neapel år 1678 och låg bakom den beryktade ”alkemistiska kokboken” Thesaurus Thesaurorum, och att Kristina kan ha varit en viktig nyckelfigur eller hennes hov utgjort det nav kring vilket denna grupp kunde tänkas verka under 1600-talets andra hälft. Jag tror dock att Fratres Roseae et Aureae Crucis har ett ännu äldre ursprung än så ty Jean-Pascal Ruggiu hävdar i sin essä Rosicrucian alchemy and the Golden Dawn att en fransk loge redan existerade år 1624. Mycket tyder dock på att detta brödraskap är ännu äldre än så, och kanske t.o.m. är relaterat till det urprungliga brödraskapet beskrivet i Fama et Confessio Fraternitatis ad Rosae Crucis.
Susanna Åkerman hävdar att det existerar en mycket tidigare utgåva av Fama Fraternitatis utgiven i Frankfurt-am-Main än den som gavs ut på tyska i Cassel år 1614. Boken Thesaurus Thesaurorum själv hävdar ett ursprung från år 1580. Kanske finns det korn av sanning i myten som beskrivs i Fama Fraternitatis om att Rosenkors-Orden t.o.m. föregår Luthers reformation och sålunda att där finns katolska rötter även i den tidigaste formen av Orden. Vi får inte glömma bort att huvudpersonen i Fama, Fader C.R.C. (Christian Rosenkreutz), och hans tidigaste Ordensbröder var katolska munkar. Det verkar dock som att Rosenkorsbröderna i Tyskland med tiden, i kölvattnet på religionsstriderna i det Romersk-Tyska Riket, utvecklade en stark fientlighet till påvedömet. Kanske var denna anti-katolska postion en lokal historia begränsat till de tysktalande länderna?
Anledningen till att Rosenkorstraditionen återigen fann sitt centrum i Rom och Neapel under 1600-talets andra hälft var att många med Kristina i Europa på 1600-talet kom att associera vetenskap och lärdom med den katolska världen och dess motsats med den protestantiska, och den senare endast började komma i kapp under 1700-talet i kölvattnet av upplysningstiden. Men när man nu med dagens ögon försöker göra en jämförelse mellan den protestantiska kyrkan och rörelsen å ena sidan med den katolska å den andra så blir man frapperad över att den kristna mystiken helt verkar lysa med sin frånvaro i den förra medan den fortfarande utgör ett viktigt och högst levande inslag inom katolicismen. Jag skulle vilja våga påstå att mystiken t.o.m. utgör en viktig motor eller själ inom den katolska kyrkan.
Av samma anledning upplever jag den protestantiska kyrkan, som Svenska Kyrkan, såsom själslös och totalt oinspirerande. För att kunna finna en uns av liv och mirakel inom den lutheranska kristendomen så måste vi leta bland den frikyrkliga rörelsen såsom pingstkyrkan vilket ofta närmar sig den religiösa extansen i sin böneform. Men då tangerar vi samtidigt också fundamentalism och religiös trångsynthet, tankestrukturer vilket vi såsom esoteriker och mystiker definitivt måste undvika som vi gör med pesten.
Det är synd att den lutheranska reformationen med tiden kastade ut barnet med badvattnet, dvs. mystiken ur sin teologi, ty Martin Luther själv hade en sida som också drogs till mystiken samtidigt som han även kritiserade munkarnas kontemplativa liv. Denna ambivalens är inte så ovanlig, tror jag, bland de kristna som är starka i tron och passionerade i sin dyrkan av Gud och Kristus. Inte sällan uppträder ett mystikt tillstånd i djup bön samtidigt som man i sin dogmatism inte vill släppa sin tilltro till det skrivna ordet.
Vad den lutheranska reformationen sålunda tyvärr har tagit för stor fasta på är det skrivna ordet i Bibeln. Därav de mer bibeltrogna avarterna inom protestantismen vilket utesluter religiösa upplevelser baserade på personliga Gudserfarenheter. Personligen har jag den fasta övertygelsen att Sanningen inte kan fångas i en bok, inte ens i en sådan säregen och högstående bok som Bibeln. Vad en helig bok dock kan och bör göra – och detta är Bibeln mycket bra på – är att genom sin prosa inspirera den religiöse och försätta honom eller henne i ett själsligt tillstånd, genom sina associationsbildningar, som på sikt måhända kan leda till en mystik upplevelse. Men det är den mystika upplevelsen, Gnosis, som är den verkliga Sanningen inte det egentliga ordet i någon av Bibelns böcker.
Det jag tycker är oerhört trist med vad som till slut blev av den Lutheranska reformationen är att den på sikt tog död på den mystika kistna upplevelsen, eller snarare dess legimitet. Och detta har allvarligt utarmat den protestantiska kyrkan. Martin Luther var som sagt ambivalent till mystik och det är uppenbart att Luthers efterföljare tog mer fasta vid hans kritik av mystiken. Inom katolicismen å andra sidan är mystiken desto mer levande och accepterad. Jag rekommenderar läsaren att gå in i en katolsk bokhandel så att denne själv får se skillnaden gentemot hur upplevelsen är att gå in i en vanlig svensk bibelaffär. Skillnaden är slående!
Den kristna mystiken är i synnerhet bevarad i kontemplativa ordenssällskap såsom Karmelitorden, Franciskanerorden, Benediktinorden och Trappistorden. Med sådana kristna storheter som Mäster Eckehart, Teresa av Avila och Johannes av Korset, och det anonyma och klassiska verket Icke-vetandets Moln, kan den kristna traditionen av djupmeditation väl jämföras med österländska tekniker såsom yoga, transcendental meditation och zazen (zen-meditation), dvs. en mer passiv form av den mystika meditationen. Personligen anser jag i synnerhet karmeliterna vara intressanta, med sina storheter i Teresa av Avila och Johannes av Korset. Den senare är mest känd för att ha myntat det viktiga begreppet ”själens dunkla natt” och att ha skrivit en bok i ämnet som är essentiell manual för alla esoteriskt lagda personer, mystiker såsom ockultister.
Men även Jesuitorden är ryktbar för sina andliga övningar som gavs av ordens grundare Ignatius av Loyola i boken Exercitia spiritualia. Under handledning av en erfaren Jesuitbroder, den s.k. exercitiemästaren, skall Jesuiten under fyra veckor med hjälp av Ignatius guidade visualiserande meditationsövningar i tystnad och ensamhet fatta ett existentiellt beslut inför Gud. Ignatius andliga övningar har populariserats av den moderna ockulta rörelsen och inspirerat författare såsom Dolores Ashcroft-Nowicki i utvecklandet av de s.k. visualiserade ”stigvandringarna” längs den kabbalistiska glyfen Livets Träd, förevisat i hennes The Shining Paths. Även Franciskanerna praktiserar en liknande form av andliga övningar i det som de kallar för ”franciskansk bön”, vilket går genom de tre faserna meditativ bön, enfaldens bön och kontemplativ bön – från det konkreta aktiva formandet av visualiseringar till den stilla bönen av mystisk förening med Gud.
Denna formen av mystik har i stort sett helt lyst med sin frånvaro inom den protestantiska kyrkorörelsen. Länge var man såsom svensk kristen tvungen att söka efter en esoterisk uttolkning av de kristna evangelierna genom Svenska Frimurare Orden, som i sina högre grader introducerar kristna inslag där prästerskapet får en allt viktigare del i invigningsceremonierna. Men vi pratar fortfarande inte om den renodlade mystiken av kontemplativ art som praktiseras av munkar och nunnor. Anledningen till denna frånvaro och brist på mystik inom den lutheranska världen kan troligtvis förklaras genom avskaffandet av klosterväsendet. Stängadet av klostren och konfiskering av katolska kyrkans tillgångar ser jag dessutom som ett tydligt tecken på att den främsta drivkraften inom reformationen tyvärr inte var av andlig art utan av politisk och materialistisk, även om det förvisso fanns en strävan efter en teologisk förnyelse hos Martin Luther själv.
Endast inom den engelska ”anglikanska” kyrkan har man bevarat klostersystemet. Den har exempelvis en egen Benediktinorden. Den engelska reformationen är unik i det att den samtidigt som den har frigjort sig från påvedömets överhöghet och underkastat sig det engelska kungahuset har bevarat stora delar av den katolska liturgin och sakramenten, även om man betonar dopet och nattvarden som i andra lutheranska kyrkor. Men i den övriga lutheranska världen saknas detta sakrala inslag helt tills för något decennium sedan då man började introducera den s.k. ”taizémässan”, vilket tack och lov har blivit ganska populärt i Svenska Kyrkan.
Taizémässan har sitt ursprung i den eukumenska kommuniteten i Taizé, Frankrike. Den utgörs av en klosterliknande gemanskap med både katoliker och protestanter. Dess mässor är enkla och avskalade, där stor vikt läggs vid meditativa sånger, tystnad och textläsning. Generellt sett är en klassisk Taizémässa i avsaknad av en predikan. Uppenbart är man ganska inspirerad av den katolska traditionen av kontemplation. Men man kan förutom detta idag se andra former av ett närmande från den lutheranska sidan mot katolicismen, även inom frikyrkliga rörelser såsom Livets Ord. Jag har träffat djupt troende kristna och medlemmar av Svenska Kyrkan som har uttryckt beundran över det katolska munkväsendet och teologer såsom trappisten Thomas Merton. Detta ser jag som ett tecken på den grundläggande bristen inom den lutheranska världen på en genuin mystik.
Slutsatsen som jag måste göra är att Matrin Luthers reformation med tiden blev en stor besvikelse för Rosenkorsarna, som så småningom vände sina blickar tillbaka till katolicismen bara ett halvt decennium efter att de första Rosenkorsiska manifesten hade givits ut. Tvärtemot det förväntade blev de protestantiska predikanterna betydligt mer svavelosande och fördömande jämfört med sina katolska bröder. Och det blev med tiden bara värre när i sin tur den lutheranska kyrkan splittrades och frikyrkligheten skapades, fortfarande baserad på den lutheranska läran eller snarare frikyrklighetens uppfattning om den rena lutheranska teologin. Men ingenstans är väl den religiösa toleransen mindre och konformismen större än inom exempelvis pingströrelsen eller andra motsvarande frikyrkliga rörelser såsom hos Smyrnakyrkan eller Jehovas Vittnen.
Å andra sidor talar man ofta i tungor och utför helbrägdagörelser i dessa sammanslutningar, samtidigt som man förkastar allt annat än bokstavlig bibeltro. Såsom esoterisk kristen får jag tyvärr inte ihop dessa mosägelsefulla bilder. Upplevelser av sådan ”mystik” karaktär som ett väckelsemöte kan föra med sig, med allt vad det innebär i tungomål och mirakel, borde försätta själen i ett öppnare tillstånd för den Helige Ande.
Vi får dock inte bortse från att vissa frikyrkliga rörelser inom den protestantiska världen också har fört med sig något mycket positivt och försökt att kompensera för bristen på kontemplation och mystik inom denna och fjärma sig från bokstavstro. Det tydligaste exemplet är pietisterna, som i Tyskland under andra hälften av 1600-talet tog i synnerhet hermetiska och alkemistiska former och bl.a. enligt historikern Christopher McIntosh utgjorde en viktig grogrund för bildandet av den tyska Rosenkorsiska rörelsen i Sigmund Richters Gold- und Rosenkreutz-tappning. McIntosh hävdar i sin The Rose Cross and the age of reason t.o.m. att Sigmund Richter själv med största sannolikhet var pietist.
Pietismen utgjorde en reformation av den luthranska reformationen, med bl.a. Jakob Böhme som en stor huvudinspiratör. Den spred sig även till Sverige och Norge bl.a. genom hemvändande karoliner, även om den inte levde ett särskilt fredat liv vid sidan av den lutheranska otrodoxin varken i vårt land eller i Tyskland. Så man kan påstå att Gold- und Rosenkreutz hade sitt ursprung i en motreaktion gentemot den Lutheranska kyrkan, utan att för den skull hysa en önskan om en återgång till påvelig kontroll av denna. Pietismen stog sålunda för en andlig inre reformation eller förnyelse av kyrkan i motsats till den politiska och ekonomiska som reformationen hitintills i praktiken hade fått representera.
Pietismen gav så småningom upphov till den tyska romantiken och Johann Wolfgang von Göthe var en av de viktiga tyska kulturpersonligheterna som växte upp i en pietistisk miljö och enligt Rudolf Steiner var en rosenkorsbroder. MacIntosh hävdar att Göthe åtminstone måste ha varit inspirerad av Rosenkorsarnas skrifter.
Sålunda måste jag dra den slutsatsen att den andra generationen av tyska Rosenkorsare under 1700-talet utgjorde en motkraft mot både den katolska såväl som den lutheranska ortodoxin och sökte ta rollen som en förnyare av reformationen i en strävan att föra den tillbaka i sin ursprungliga fåra. Sålunda kan man se på den moderna Rosenkorstraditionen inte som fientlig till utan som en rörelse som strävar efter en fullbordan av reformationen. Därför är budskapet i Fama Fraternitatis ad Rosae Crucis fortfarande lika aktuellt idag som manifestet var när det gavs ut för snart 400 år sedan.
S∴R∴
Excellent article.I particularly liked your observation "What a holy book, however, can and should do - and that the Bible is very good at - is that through his prose to inspire the religious and put him in a mental state, through its association formation, which eventually, perhaps, can lead to a mystical experience . But it is the mystical experience, Gnosis, which is the real truth not the real word in any of the Biblical books."
SvaraRaderaThe Charismatic and Pentecostal churches attempt a mystical experience by being "slain in the spirit" and "speaking in tongues" but it is an ungrounded and chaotic experience that lacks the checks and balances that are written into a ritual.And their fundamentalism in adhering to the "literal word of God" is a stumbling block to transcending the word of God in a mystical way.The Eucharist has become only a "remembrance" and is grape juice and a cracker, its true thurgy forgotten amongst most Protestant churches.I think Christ said that you can't put new wine into old wines skins or words to that affect.Once a religion becomes an institution the tradition hinders the Gnosis that flowed so freely at its inception.I think Ritual Magick if done properly can clear the way for an individual to experience Gnosis.The whole intent of the Golden Dawn outer order initiations is the refining and balancing of the elemental natures of the individuals,a cleansing of our old wine skin Self so that the new wine of Gnosis may be realized.
Care Mike,
SvaraRaderaThank's for your valuable comments! I also agree with your statement regarding the meetings at the Charismatic and Pentecostal Churces. Sometimes it resembleces the trance states of voodun practitioners, who even cannot remember whatever posessed them in the ritual.
That kind of passive trance states arn't compatible with the Theurgical practice of the Golden Dawn.
In mysticism, there is also the passive or receptive state, but of a wholly different kind as you never loose focus of the self and you remember everything.
I'm also glad that the google translation function seems to work quite alright :-)
In Licht, Leben und Liebe
S.R.
På 1930-talet började kommunitetsliv att växa fram inom Svenska kyrkan. Det finns idag ett knappt tiotal kommuniteter inom Svenska kyrkan. Störst är Mariadöttrarna.
SvaraRaderaTack för att du gjorde mig uppmärksam på detta! När jag nyss googlade så kom jag till ett register på Svenska Kyrkans hemsida som listar kloster och kommuniteter. Det finns hopp om reformationen ändå!
SvaraRaderaHär är listan: http://www.svenskakyrkan.se/klostren/index.htm
In Licht, Leben und Liebe
S.R.