Cross symbolism in the Golden Dawn

o

One of the very first symbols that meets the candidate on a conscious level during his or her admission into the Order of the Golden Dawn (in the Outer) is the Red Cross surmounted over a White Triangle, positioned upon the black double cubical altar. Being blindfolded the candidate places his or her hand upon this highly significant symbol during the obligation of the Neophyte. Some moments later, during the circumambulations and purifications of the candidate, he or she meets this symbol again but now with the Red Cross placed inside the White Triangle as born upon the Banner of the West. In either case this symbolism of the Red Calvary Cross and the White Triangle is emblematic of the Outer Order, or the First Order called the “Golden Dawn”.

o

I have written a previous essay which deals with the Red Cross symbolism in the traditions of Freemasonry, Rosicrucianism and the Golden Dawn and have there presented a possible historical and spiritual origin of the Red Calvary Cross surmounting the White Triangle from the German Rosicrucian organization of great import, referred to as the Gold- und Rosenkreutz Orden or the “Order of the Golden Rosicrucians”. However I didn't venture that far regarding the significance of the symbolism contained in the particular Golden Dawn variant of the Red Calvary Cross. It is the purpose of this present essay to delve a little bit deeper into its symbolism, and with an special emphasis on the Christian mythos and its relation to the Osirian drama of the Egyptian mysteries.

Red Calvary Cross and White Triangle

Now to start off with the following analysis this Red Calvary Cross is supposed to be formed out of six squares referring to the number “6”. This is obviously the numerical value of the sixth Sephira called “Tiphareth”. This Sephira, which translates into “Beauty”, is related to the 5°=6° Grade of Adeptus Minor. Thus the Red Calvary Cross of the Outer Order is a clear reference to the Adeptus Minor Grade. The golden border upon the Red Calvary Cross of the Banner of the West enhances this symbolism of Tiphareth, as gold (or yellow) is the colour attributed to the sixth Sephira.

Banner of West

But here in the Outer Order this symbolism referring to the Adeptus Minor Grade and the Sephira of Tiphareth is only implied as it properly doesn’t belong to the knowledge of an Neophyte, nor to an Outer Order member traditionally speaking. However within this symbolism is hidden the forces of that very first Grade of the Second Order or Ordo Rosae Rubeae et Aureae Crucis. Upon entering that exalted Grade the aspirant is bound upon the Cross of Suffering, which incidentally is painted red. Thus the Red Calvary Cross accompanying the White Triangle is a clear reference to the principles of crucifixion and sacrifice.

This symbolism was however originally only explicitly explained to the Adeptus Minor, already being bound to the Cross of Suffering and obligated – being a member of the Body of Christ. In the Outer Order this was originally never explicitly explained, that is in the original Hermetic Order of the Golden Dawn (of 1888) and the Rosicrucian Order of Alpha et Omega (of 1909). Here instead (if it was discussed at all) a reference was made – through the Elements of the mystical repast – towards Osiris, the Triumphant and Justified One. This is clearly emphasized in the Hall of Neophytes as the Hierophant wears the Godform of Osiris, seated upon his throne at the East.

Hence only as an Adeptus Minor was the member explicitly taught the deeper symbolism of the Neophyte formula as explained in the book called “Ritual Z-1 – The Enterer of the Threshold”, where he or she thus learned regarding the Red Cross symbolism:

The Red Cross of Tiphareth (to which the Grade of 5-6 is referred) is here placed above the White Triangle, not as dominating it, but as bringing it down and manifesting it unto the Outer Order; as though the Crucified One, having raised the symbol of self-sacrifice, had thus touched and brought into action in matter, the Divine Triad of Light.

All of this perfectly well fits with the overall syncretistic nature of the Golden Dawn traditon where the cult of Osiris (and of Isis and Horus) is seen as a species of prototype or historical antecedent of the Christian mythos. It is only in the Inner Order, or R.R. et A.C., where the Christian symbolism is fully expanded upon. However, the interconnectness between the Osirian and Christian symbolism is never lost at the level of the Inner Order. And this is clearly seen in the Sign of the Grade of Adeptus Minor, the so-called “Analysis of the Key-Word”, or the letters I.N.R.I. (bourn upon the Cross of Christ), which directly hints to the Osirian drama of death and resurrection when being analysed letter wise.

Conversely, in the Outer Order the Osirian symbolism has been clearly christianised beyond recognition where one can be seen as explicit of the other, if one has the eyes to see (that is with the eyes of an Adept). Thus this is again implicitly hinted at. This implicit reference to the Christ in the Outer is at least twofold as I see it, beyond the obvious point being that the Calvary Cross is used as an important symbol of the Golden Dawn in the Outer.

First we have the Mystical Repast or Magical Eucharist. The bread and wine of the Christian communion is here expanded upon and two more symbols are added, viz. the Mystical Rose and the Red Lamp. Together these are placed around the Red Calvary Cross to enchance the cross symbolism. The “Ritual Z-1” reads:

Around the Cross are the Symbols of the Four Letters of the Name YHVH – the Shin of Yeheshuah being only implied and not expressed in the Outer Order. At the East is the Mystical Rose, allied by its scent to the Element of Air. At the South is the Red Lamp, allied by its Flame with the Element of Fire. At the West is the Cup of Wine, allied by its fluid form to the Element of Water. At the North are Bread and Salt, allied by their substance to the Element of Earth. The Elements are placed upon the Altar according to the Winds.

This note about the Hebrew letter “Shin” only being implied and not explicitly expressed is a reference to the esoteric and Christian Qabalistic interpretation of the lost word or name, the Tetragrammaton being evolved into the Pentagrammaton or YHShVH, Yeheshuah. This is in fact the esoteric spelling of the name “Jesus”. But again being presented here in the Outer Order it is only implicitly expressed as the YHVH, or Jehovah. But the main point that I am making here is that a species of Eucharist or Holy Communion is being used as an integrated part of the Neophyte formula, clearly being in close affinity to the church practice of the traditional orthodox Christian communion.

But in the Outer Order it is referred to as the communion of the Body of Osiris, not of the Christ. Or rather as it is explained to the Outer Order initiates – the mystical repast of the Elements, of the Tetragrammaton. However, the Adept being fully aware of the interchanged nature of the Osirian and Christian symbolism, as expressed in the Adeptus Minor Grade, knows that it is an expression of the spiritual principle of the death and ressurection of the Son of Man – the formula of the dying God. Having been thus crucified himself or herself upon the Cross of Suffering he or she is able to take the fullest advantage of the implicit nature of the Eucharist; for the Adept it is a communion of the body of the Christos and a remembrance of the suffering upon the Cross.

This is again confirmed in the ritual commentary upon the Zelator Grade called The Complete Explanation of the 1=10 Grade of Zelator, written by S.L. MacGregor Mathers as an companion to the Rituals Z-1 and Z-3, where he explains thus:

Seing in this Grade only, the Sephira of Malkuth is shown, the emblems of the Rose, the Red Lamp, and the Bread and Salt, emblems of the sacrifice of Osiris Onophris, are not openly displayed, yet they are, as it were, hidden, and implied in the arms of the Red Cross which is now placed within the White Triangle of the Three Supernals, as though the Crucified one, not only brought down and manifested into the Outer Order this sacred sublime symbol, but Himself placed therein the Symbol of Self Sacrifice, showing that thus only can the Divine Triad of Light be brought into action in Matter.

Notice here again the reference to the “Crucified One”. I find this as a clear reference to the Christos, the very epitome of self-sacrifice and crucifixion. Some authors have even been bold to suggest that this also can be a reference towards the view (apparently being held popular in the 19th Century) of Osiris and Horus being “crucified”, i.e. sacrificed to be able to reach the status of godhead. This may of course be true. But again this only shows the syncretistic nature of the Golden Dawn tradition where, as I have explained above, the mythos of the Christ and that of Osiris (and Horus) was used interchanged and simultaneously toghether.

The Cross & Triangle according to the Zelator Grade

In the Stella Matutina, the later derivation of the original Hermetic Order of the Golden Dawn, this was more clearly or explicitly expressed even on a Outer Order level, clearly a sign of the Anglican clergy present in that Order. Thus in the later Stella Matutina version of the Neophyte Ritual the candidate is told that:

On the Altar is a White Triangle to be the Image of that Immortal Light, that Triune Light, which moved in Darkness and formed the World of Darkness and out of Darkness. […] The Red Cross above the White Triangle, is an Image of Him Who was unfolded in the Light.

This is in apparent contrast to the original line in the Hermetic Order of the Golden Dawn, which was continued with the Rosicrucian Order of Alpha et Omega, namely:

The White Triangle is the Symbol of the Divine Light and Creative Spirit Which formed the Universe in Darkness, and it therefore represents Light dawning in Darkness. The Red Calvary Cross which surmounts it symbolizes Life.

It is easy to interpret this poetic imagery of the godly person or “Him Who was unfolded in the Light”, in the former example, as a reference to Christ. But in my opinion not only the attribution to “Light” in the former example but also to “Life” in the latter may show forth a reference to the Christos, as he according to the Gospel of John is heard by his followers to be referring himself to the “Life”! Thus in John we may read these two lines (with my emphasis):

I am the light of the world. Whoever follows me will never walk in darkness, but will have the light of life. (John 8:12)

I am the resurrection and the life. He who believes in me will live, even though he dies; and whoever lives and believes in me will never die. (John 11:25-26)

It is easy to see the similarities between these two quotes from the Gospel of John. The Anglican members of the Stella Matutina clearly saw this. This last line from John also takes us to my second point of the Christian symbolism and mythos being implicitly expressed through the Osirian mythos. Let me quote this wonderful prayer cited in the “Ritual Z-1”:

For Osiris on-Nophris who is found perfect before the Gods, hath said: These are the Elements of my Body, Perfected through Suffering, Glorified through Trial. For the scent of the Dying Rose is as the repressed Sigh of my suffering: And the flame-red Fire as the Energy of mine Undaunted Will: And the Cup of Wine is the pouring out of the Blood of my Heart, Sacrificed unto Regeneration, unto the Newer Life: And the Bread and Salt are as the Foundations of my Body, Which I destroy in order that they may be renewed. For I am Osiris Triumphant, even Osiris on-Nophris, the Justified One: I am He who is clothed with the Body of Flesh, Yet in whom is the Spirit of the Great Gods: I am The Lord of Life, triumphant over Death. He who partaketh with me shall arise with me. I am the Manifestor in Matter of Those Whose Abode is the Invisible: I am purified: I stand upon the Universe: I am its Reconciler with the Eternal Gods: I am the Perfector of Matter: And without me, the Universe is not.

Let me further emphazise this line: “I am The Lord of Life, triumphant over Death. He who partaketh with me shall arise with me”. This in my opinion is a clear reference to the Christ and the above and latter quote from John. This again alludes to the often interchanged quality of Osiris and Christ within the Golden Dawn tradition.

However there are also astrological references to the Cross and Triangle symbolism, as expressed in the Adeptus Minor Paper called “Ritual O – Astronomical Tarot”. In this paper the Cross is related to a Zodiacal Sign and the Triangle to the three Decans of that Sign.

The Astronomical Cross & Triangle

Thus, the symbol the Golden Dawn in the Outer is twelve times repeated through the Zodiacal belt. But here again we may see a subtle reference to the Christian mythos as the Twelve Signs often are interpreted as representing the 12 apostles in Esoteric Christianity, while the Sun travelling across the belt is seen as the redeeming Christ or Tiphareth, or as it is put in the “Ritual O”:

The central Rising Sun will represent the hidden influence of Tiphareth in the centre of the Sphere…rising above the waters of Space (the ethereal expanse of the Sky called by the Egyptians “The Waters of Nu which are parents of the Gods,” The Shoreless Ocean of Space.)

But in the Golden Dawn initiation, the Cross surmounting the Triangle is preferably represented by a Calvary Cross of 6 Squares, as still more allied to Tiphareth.

This symbolism of the sun rising from the waters within the Triangle surmounted by the Cross clearly bears strong Rosicrucian connotations and is reminiscent of that famous line from the Fama Fraternitatis of 1614:

Howbeit we know after a time there will now be a general reformation, both of divine and humane things, according to our desire, and the expectation of others: for it is fitting, that before the rising of the Sun, there should appear and break forth Aurora, or some clearness, or divine light in the sky…

This brings us to the conclusion of my short little essay upon the Cross symbolism in the Golden Dawn; we mustn’t forget that the Golden Dawn is a Rosicrucian tradition and has its true origin there. As such it is innately of a “Christian” nature as Rosicrucianism originally and generally represented (and in my opinion still today does represent) a species of Esoteric Christianity, something which is evidenced throughout the early Rosicrucian manifestos and publications. Even that great forebearer of the Golden Dawn, the Gold- und Rosenkreutz Orden, was of an innately Christian nature and required a previous membership in typically Christian Masonic Rites, such as the Swedish System and the Scottish Rite.

Another British sucessor of the Gold- und Rosenkreutz, the Societas Rosicruciana in Anglia (S.R.I.A.), required a Christian Trinitarian faith. The S.R.I.A. had an direct influence upon the Golden Dawn, as can be seen in its Three Order structure and such offices as “Chief Adept”, and in some of the implements being used, etc. For a more thorough analysis of the Golden Dawn and S.R.I.A. connection, may I please refer the reader to the following essay. Furthermore the founding members of the Hermetic Order of the Golden Dawn, i.e. S.L. MacGregor Mathers, William Robert Woodman, and William Wynn Westcott, were all initiates of the S.R.I.A., Westcott eventually becoming its Supreme Magus (or highest ranking Chief).

The Golden Rose Cross

Granted, the Rosicrucian mythos is fully explicit only in the Second Order, or the R.R. et A.C. But it is on the other hand implicitly hinted at by the very name “Golden Dawn” which is a clear reference to the “Aurora” mentioned in the Fama. As well as the Christian mythos is implicitly hinted at in the Outer, so is the Rosicrucian symbolism of the Golden Dawn. But the entire Outer Order process is one long preparation for entering into the Esoteric Christian teachings of the Rosicrucian Order of the Red Rose and Golden Cross. Thus is the entire Outer Order steeped in both the Esoteric Christian and the Rosicrucian current of the R.R. et A.C., for how could it otherwise prepare the aspirant to his or her fullest potential?

In reference to the words “esoteric” in relation to Christianity, I here must stress the fact that Adepts in the Golden Dawn nurture a wholly esoteric view upon the mythos of Christ, which is closely allied in nature to the view as held by the old Gnostic Christianity, as for example promulgated by Valentinos of the 2nd Century. Here we are referring to a spiritual type of Christ, not the actual man Jesus (if there ever existed one). In the Golden Dawn tradition it is called the “Christ Force”, and is the birthright of humanity and belongs to each and everyone of us. This is the force that redeems us from inside, and to paraphrase Meister Eckehart is conceived by the Holy Spirit in the soul of man. Thus to become a Christ, or anoited King, is analogical to the Egyptian concept of becoming an Osirian. This is a man who has put the Shin in his Tetragrammaton, i.e. who has taken the Materia Prima of his body and transformed it into the pure Gold of Tiphareth. This is a man who only knows the Will of his “Father”. This is the one who has become a New Adam to restore the fallen Eden into its former state and become the future ruler of the World armed with an Iron Rod. This is the outcome of the Lurianic concept of Tikkun ha-Olam, the Restoration of the World (or Body).

So in conclusion the Golden Dawn in the Outer cannot be viewed upon as a truly separate or isolated existence towards the Rosicrucian Inner Order. That’s why the Adepts will see the Outer Order rituals in a completely different light as compared to the Outer Order member, who only sees explicit Egyptian and Hebrew references throughout the Grades and curriculum. Only will he or she see the implicit significance of the deeper meanings of the symbolism of the Outer Order when becoming an Adept.

That’s why S.L. MacGregor Mathers was able to change the name “Hermetic Order of the Golden Dawn” into the “Rosicrucian Order of Alpha et Omega” as he of course was fully aware of the strong Rosicrucian undercurrents already present within the Outer Order ceremonies, being their original author. Since the Reformation anno 1999 we in the current manifestation of the Rosicrucian Order of the Alpha et Omega has shown this in explicit terms by putting the Golden Rose upon the Red Cross surmounting the White Triagle, to show that we recognize the entire Golden Dawn as a manifestation of the Rosicrucian current. This emblem of the Golden Rose and Red Cross furthermore enhances the symbolism of Tiphareth implicit in the Red Calvary Cross, clearly stating that the Outer cannot exist without the Inner; the Outer is dependent upon the Inner and receives a holy dispensation therefrom for its very existance.

© Tomas Stacewicz

We fully acknowledge that the Outer Order Ceremonies of the Golden Dawn are but symbolical representations of operative principles contained in the Inner Order of the R.R. et A.C. In this they only can be implicit in their symbolism regarding the true nature of the Inner Order mysteries. But furthermore, as Lesser Mysteries they are charged or steeped with implicit references not only towards the Greater Mysteries of the Second Order but also towards the truly Great Mysteries belonging to the Third Order and of Hermetic Alchemy. Thus within such ceremonies as that of the Neophyte lays concealed hidden references to the Hermetic Inner Alchemy stemming from the old dynasties of Egypt. And again, becoming an Alchemical Master of the Third Order, the initiate will never again see any Outer Order ritual in the same light as he or she did as an Adept of the Second Order.

Thus the further one advances as a student in the System of Golden Dawn Magic and Rosicrucian Theurgy and Hermetic Alchemy, the more proper is one able to rightly evaluate the true significance of all the symbology as contained in the Outer Order Ceremonies of the Golden Dawn. But not until reaching that final pinnacle of the Ipsissimus Grade! But even though the Neophyte isn’t able to see all the richness of the Symbolism of his Grade, this fact alone cannot reduce the Neophyte formula into but an modern masonic style expression of Egyptian Religion and the Osirian cult, mixed with the ancient wisdom of the Hebrews. To paraphrase Jesus, only for the ardent student who is equipped with ears to hear and eyes to see will the full flowering of the Neophyte formula become apparent. For everyone else it will remain as a book sealed with seven seals.

S∴R∴

A Qabalistic interpretation of the Hermetic philosophy regarding man's soul

o

According to a quote provided by Yakov-Laib HaKohain of the Neo-Sabbatian movement “Donmeh West” Jacob Frank, the leader of the 18th Century Qabalistic messianic movement in eastern Europe (with strong connections to German Rosicrucian currents), had this to say regarding man’s soul:

The soul has a man's form and has been hidden in a Secret Place since the creation of the world, and there has not yet been a man with a soul in him. Even the Holy Fathers and Jacob, our Father that was greater than all of them, and all the great ones and holy ones, had no souls. For there is in every man and inner lack; and he does not feel his lack, and on account of this we wear ourselves out trying to reach the degree of Whole Man, for only the Whole Man will be fit for a soul to be in him.

Now, according to the Hermetic teachings of the old European tradition, as promulgated by the Rosicrucian Order of Alpha et Omega and its mouthpiece David Griffin, the true nature and processing of Hermetic Alchemy is according to the following:

1. The true Prima Materia or First Matter is the physical body and any other interpretation of the actual Opus Magnum other than as the transmutation of the matter of the physical body into Solar energy (Spirit) is mistaken. This transmutation of the physical body into pure Solar energy and the cultivation of the energetic body is accompanied by a radical transformation of consciousness. Thus, the transmutation of Lead into Gold in reality has nothing to do with “manufacturing” gold, but rather is an allegory for the aforementioned transmutation. This is also referred to as the cultivation of Soul, with the ultimate goal of giving birth to a “body of light” or “solar body”.
2. But man has not mere the physical body and the Solar body to consider but also several bodies or layers of being in between. The densest body closest to the physical is the “lunar body” and this one is actually the first to be made and prepared in the Great Work. But there also exists an intermediary body between the lunar and the solar, called the “mercurial body”.
3. As an Adept learns to project his or her consciousness into that solar body, he or she becomes more and more conscious of his or her immortal nature, even while still alive. At the conclusion of the Great Work, at the moment of death, the Adept separates his or her consciousness from their physical body and projects it into their ”solar body”, thus achieving liberation from further incarnation and becoming consciously immortal.
4. Thus, not everyone has a Soul! – At least not according to Hermetic Science! The secret, initiatic tradition within Hermeticism defines Soul in a very specific way. Our Soul is the sum total of our energetic bodies, grown from the soil of the matter of our physical bodies. This First Matter, or Prima Materia, is then transmuted into ever-purer forms of solar energy using the secret processing of Hermetic Inner Alchemy. Hermetic Magic can also effect this transmutation – albeit much more slowly. Since most people never know their energetic bodies, they remain without a Soul – or only with the Prima Materia with which to grow a Soul. Thus everyone has the potential to cultivate a Soul, but most people never bother. Thus they remain only with the seed of a potential Soul. There are however definite signs of Soul growth and energetic evolution. Actually, there are very clear signposts already beginning with the transmutation of lead into silver and the development and projection of the lunar (astral) body during the opening phase of the Opus Magnum.
5. Moreover, the true nature of Hermetic Inner Alchemical processing has to do with the “cooking” of the physical matter of the body, the Prima Materia, using the subtle fires of the body itself – including love and sexuality. In this way, the highest practices of Hermetic Alchemy also involve a uniquely Western form of sacred sexuality. As these techniques can be extremely dangerous for those whose energetic bodies have not been sufficiently and properly prepared in advance of their practice, they have remained the most hidden part of the Western Esoteric tradition, reserved only for initiates for millennia and still remain so until today.
6. Moreover, the true nature of the preparation, rectification and multiplication of the Philosopher’s Stone, as is described in the Book of Causes in the commentaries on the Emerald Tablet of Hermes, has to do with using the Stone to charge one’s subtle bodies with the forces of the Elements (in the case of rectification) and of the stars (Zodiac) in the case of multiplication. Moreover, this is accomplished in Hermetic Inner Alchemy by performing certain alchemical operations according to certain quite specific astrological cycles. Very little may be revealed to non-initiates about the true preparation of the Philosopher’s Stone, or regarding its rectification and multiplication.
7. This “Opus Magnum” or Great Work of completing human evolution into pure Solar energy is the true object and goal of all Hermetic spiritual practice. This may be completed in a single incarnation only using the secret processing of Hermetic Inner Alchemy, to which allegorical reference is made in the long descriptions of laboratory processes of certain classical alchemical texts.

Let us linger some more with the fourth point regarding Man’s soul according to the Alchemists. In the above quotation Jacob Frank is heard saying, “The soul has a man’s form”. This may in fact be a reference to a energetic or “subtle” body. Thus I believe there are certain similarities between the eastern schools (as expounded by theosophy and anthroposophy) and the western schools of Hemeticism and Qabalah, thus:

• The Qabalistic Nefesh (or animal soul) corresponds to the astral body of the eastern tradition or Lunar body of the Hermetic Alchemists.
• The Qabalistic Ruah (or rational soul) corresponds to the mental body of the eastern tradition or Mercurial body of the Hermetic Alchemists.
• The Qabalistic Neshamah (or divine soul) corresponds to the casual body of the eastern tradition or Solar body of the Hermetic Alchemists

Jacob Frank continues and says that the energetic body in question “has been hidden in a Secret Place since the creation of the world, and there has not yet been a man with a soul in him.” According to Yakov-Laib HaKohain (the modern heir and expounder of the Sabbatian mysteries) Frank is here referring to the Neshamah – the “hidden and Secret Place”.

Thus when hermeticists are referring to the notion that man lacks a Soul I believe that they actually mean we still haven’t developed our Solar body in a sufficient manner, and thus lack true immortality. We all have the potential to develop a Solar body, but in most of us it is still hidden in a “secret place”, i.e. beyond the reach of our conscious mind or manifest life – the World of Action.

In this I see that (Frankist) Qabalah and the Hermetic school confirms each other that in most men we have only the seed or potential of a soul, or the “foetus” of the Body of Light. In some of us we may find a more or less developed astral or Lunar body. But how many of us have a developed the Solar body? According to Frank none. Alchemy however teaches us that we actually may develop it, cultivate it through transmutation using the Stone of the Wise or Philosopher’s Stone. Only through energetic cultivation of our energetic bodies and the transmutation from Lead (corporeal body) into Gold (Solar body), using this Stone, we may reach that final goal of immortality and illumination.

Thus Jacob Frank ends his speech saying, “for only the Whole Man will be fit for a soul to be in him”. The “Whole Man” is the master or mistress who has transmuted him or herself into the body of Light and thus become Whole or Holy – a fountain of True Wisdom and Perfect Happiness, one who has found the Summum Bonum!

S∴R∴

Vad har hänt med den lutheranska reformationen av kristligheten?

o

En viktig komponent inom den tidigaste formen av den tyska Rosenkorsiska rörelsen var en strävan efter att reformera den kristna religionen eller stödja Martin Luthers reformation av kyrkan. Det finns vissa tecken eller försiktiga bevis på att Martin Luther antingen var en Rosenkorsare eller inspirerade den Rosenkorsiska rörelsen. Jag har skrivit om denna eventuella koppling annorstädes på denna blogg.

De två första Rosenkorsiska manifesten, Fama Fraternitatis och Confessio Fraternitatis, vilket gavs ut 1614 respektive 1615 och bör betraktas såsom en enhet (ty de ger tydliga hänvisningar till varandra), uttrycker ett ganska så tydligt stöd för en reformation av den kristna kyrkan. I Fama Fraternitatis, eller ”Brödraskapets Ryktbarhet”, står det sålunda följande att utläsa:

Vi vet dock att det enligt vår åstundan och andras förväntningar efter någon tid kommer en allmän reformation av både gudomliga och mänskliga ting.

Vidare ger man i Fama sitt stöd för det Tysk-Romerska Riket i följande ordalag:

Politiskt erkänner vi det romerska riket och Quartam Monarchiam som vårt kristna överhuvud.

Det Tysk-Romerska Riket kallades oftast endast för det ”Romerska Riket” eller ”Heliga Romerska Riket” och uttryckte en önskan av det tyska ledarskapet om att vara en direkt andlig kontinuitet av det ursprungliga Romerska Imperiet. Quartam Monarchiam är en referens till Daniels Bok i Gamla Testamentet och den tolkning Daniel där gör av Nebukadnessars dröm om de fyra världsrikena, där kyrkofäderna så småningom tolkade det ”fjärde riket” såsom betecknade för det ursprungliga Romerska Riket i Italien.

Sålunda är det nog korrekt att tolka referensen till ”det romerska riket och Quartam Monarchiam” som en bekräftelse på samma sak, ett erkännande av det Tysk-Romerska Riket och den Habsburgske Kejsaren som det egentliga ”kristna överhuvudet” till skillnad från påvens överhöghet. Och här skall man minnas att den lutheranska reformationen överförde den andliga och värdsliga makten över kyrkan från påven till den nationelle monarken, i det här fallet den Tysk-Romerske Kejsaren.

Denna referens till det ”Romerska Riket” och dess Kejsare är desto mera viktigt eftersom det habsburgska kejsardömet sedan religionsfreden i Augsberg år 1555 garanterade den lutheranska kyrkans fortbestånd. Detta stöd för Luthers reformation utgör dock endast en antydan som först förstås tydligare i ljuset av Confessio Fraternitatis, ty ”Brödraskapets Bekännelse” fördömer påvedömet i mycket tydligare och starkare ordalag och skräder inte med orden i sitt försvar för den protestantiska kyrkan:

Vi fördömer Östern och Västern (det vill säga Påven och Mahomet) såsom kättare gentemot vår Herre Jesus Kristus, och underkastar och skänker med vår goda vilja våra böner, hemligheter och stora skatter av guld till det högsta överhuvudet av det Romerska Riket.

Här ser vi återigen en tydlig referens till det Tysk-Romerska Riket och den Habsburgske Kejsaren vilket vi tidigare har sett hänvisar till garantin om den lutheranska kyrkans existens vid sidan av den katolska innanför de tysktalande områderna. Confessio fortsätter i dessa inte speciellt beslöjade ordalag:

Mången fromma människor har i lönndom och helt och hållet desperata kämpat mot Påvens tyrrani, vilket efteråt med stor, nitisk och särskild entusiasm i Tyskland blev kastad från sitt säte, och nertrampad, vars slutgiltiga fall har blivit fördröjt och sparats ända till vår tid, när han också med klor skall bliva klöst i bitar, och då det skall göras ett slut på hans åsneskri genom en ny röst.

Beviset för det ursprungliga Rosenkorsiska påvehatet i Tyskland kan inte göras mer tydligt än så. Samexistensen av de båda kristna kyrkorna i det Tysk-Romerska Riket höll dock inte särkilt länge, troligtvis tack vare den hätska polimiken som exemplifieras i texter som Confessio. Det 30-åriga kriget bröt ut snart efter manifestens utgivning vari vår egen Gustav II Adolf utmärkte sig såsom ”Lejonet från Norr”.

Det 30-åriga kriget måste räknas såsom det allra första ”världskriget”, även om det till stor del utspelade sig på tysk mark, ty så många europeiska nationer var inblandade i detta religionskrig. Och liksom med de flesta krig av denna dignitet tog de esoteriska strömningarna i de drabbade områderna mer underjordiska former. Uppenbart är också att allt detta utdragna och meningslösa krigande till slut gjorde många europeiska esoteriker och kristna sökare disillusionerade.

Det skulle ta ända till året 1710 innan de tyska Rosenkorsarna återigen visade sig i offentlighetens ljus genom Sigmund Richters skrift Bereitung des Philosophischen Steins der Brüderschaft aus dem Orden des Gülden-und Rosen-Creutzes eller ”Den Sanna och Fullständiga Förberedelsen av De Vises Sten genom Guld- och Rosenkors-Orden”, vilket skrevs under pseudonymen ”Sincerus Renatus”. Vad vi möter här är en Rosenkorsisk rörelse som tydligt har tonat ner sin anti-katolska propaganda. Sedan dess och i synnerhet när rörelsen reformerades av Hermann Fictuld år 1767 till Gold- und Rosenkreutz Orden, och igen 1777 under ”Phoebron”, eller Dr. Bernhard Joseph Schleiss von Löwenfeld, var både lutheraner och katoliker förenade inom en och samma organisation.

Trots att den katolska kyrkan alltid har fördömt esoteriska uttolkningar av Bibeln och uteslutit Rosenkorsare och Frimuare ur sin kyrka ända tills våra dagar, så har fientligeten långt ifrån varit ömsesidig. Detta var också ett faktum när den Rosenkorsiska rörelsen reformerades år 1888 både i England och i Frankrike, då Hermetic Order of the Golden Dawn respektive l'Ordre Kabbalistique de la Rose+Croix grundades. År 1890 bildade en av grundarna av den franska Orden, den nitiske katoliken Josephin Peladan, l'Ordre de la Rose+Croix Catholique et Esthétique du Temple et du Graal, eftersom han inte ansåg att den förra organisationen var tillräckligt katolskt till sin utformning.

Och trots att de berömda chiffermanuskripeten till Golden Dawn har ett kort avsnitt där det går att utläsa ”Undvik Romerska Katoliker men förbarma dig över dem” så hyste en av grundarna till Hermetic Order of the Golden Dawn, Samuel Liddell MacGregor Mathers, stor respekt för den Romerska-Katolska kyrkan. Så här skrev han om Golden Dawn och dess syn på den kristna kyrkan när han presenterade Orden inför offentlighetens ögon:

Och vi anser i synnerhet att den Romerska Katolska Kyrkan på ett resolut sätt i sina Ceremonier har bevarat den Gudomliga Visdomens Vördnadsvärda Symboler.

Han var uppenbarligen inte ensam om att hysa denna respekt för den katolska kyrkans ceremonier i Golden Dawn, ty en av dess mest kända personligheter Dion Fortune (Violeth Firth) beskriver i sin Psychic Self-Defense från 1930 hur de katolska ritualerna vida överstiger de protestantiska i effektivitet, och häri tar hon till klärvoajans som ett bevis för detta. Kort och gott anser hon och flera andra klärvoajanta medlemmar från denna tid att det är mera kraft och strömning i kyrkosalen när en ordinerad katolsk präst förättar nattvarden, och att ”det händer mera saker” på de inre planen under en katolsk mässa jämfört med den protestantiska.

Ett annat exempel där det existerar en katolsk och Rosenkorisk sammanblandning är i det franska alkemistiska sällskapet Frères Aînés de la Rose Croix (F.A.R+C), eller ”De Äldre Bröderna av Rosekorset”. Samtliga medlemmar i den ursprungliga gruppen på 1950-talet, vilket kallade sig Temple Initiatique Alchimique d'Ajunta, var katoliker. De utvecklade 1972 en Rosenkorisk form av Katolsk Kyrka kallad l`Eglise Universelle de la Nouvelle Alliance (E.U.N.A.), eller ”Den Nya Alliansens Universella Kyrka”. Jag har skrivit mer uttömande om F.A.R+C och E.U.N.A. i en tidigare essä här på min blogg.

Sålunda måste man konstatera att det i den moderna Rosenkorsiska rörelsen överhuvudtaget inte utgör någon konflikt i att hysa katolska medlemmar i sin skara, till skillnad från den tyska avdelningen av Rosenkors-Orden när de båda manifesten publicerades på 1600-talet. Tvärtom anser man idag det snarare ligga en stor fördel hos katolicismen. Det finns sålunda tydliga tecken på en beundran för den kraft som frammanas hos den katolske prästen och den rika symbolik och potential som anses finnas in den katolska mässan. Vid sidan av den protestantiske prästen anses den katolske prästen närmast vara en magiker i jämförelse. I synnerhet Jesuitordens präster, vilket ju är beryktade exorcister, och de katolska munkarna och nunnorna på grund av deras kontemplativa väg har emottagit en stor respekt bland medlemmarna av de esoteriska logerna.

Men man måste ändå fråga sig vari denna omsvängning från en ursprunglig hätsk fientlighet gentemot den katolska kyrkan till denna form av beundran har sin grund? Varför visar man så lite intresse för dagens lutheranska kyrka när de ursprungliga Rosenkorsiska manifesten så tydligt försvarar Martin Luthers reformation?

Jag har redan nämnt att de tyska Rosenkorsarna relativt tidigt började omvärdera den katolska kyrkan, åtminstone under tidigt 1700-tal. Detta hade troligtvis inte så mycket med katolska kyrkan per se att göra, ty den hade inte ändrat sig något nämnvärt på 200 år sedan reformationen. Snarare verkar det vara uttrycket för en insikt om vilka negativa konsekvenser som reformationen ändå till slut fick för den kristna fromheten, traditionen och bildningen. Istället för att bli en andlig eller teologisk förnyelse av kyrkan och en frigörelse av denna från påvens envälde ställde reformationen den ekonomiska och politiska betydelsen i förgrunden – att lägga kyrkan under kronans kontroll och att konfiskera dess rikedomar därmed. En envåldshärskare byttes helt sonika ut mot en annan.

För att ta Sverige som ett exempel. När Gustav Wasa genomförde reformationen och ställde den kristna kyrkan under sin egen makt så stängdes samtliga kloster igen i vårt land. Och samtidigt med detta stängdes alla viktiga akademiska läroanstalter ty dessa drevs i de flesta fall av katolska präster och munkar. Över en natt kastades Sverige in i en kunskapsmässigt medeltid och förvandlades till ett vetenskapligt u-land. För att kunna erhålla en högre utbildning var de flesta svenska lärda tvungna att resa utomlands och till katolska länder, såsom Italien och Frankrike, för att kunna ta del av den senaste kunskapen om vetenskapens landvinningar, ty där fanns de akademiska institutionerna.

Detta var också motivet som låg bakom den siste Wasens abdikation och konvertering till katolicismen, Drottning Kristina dotter till Gustav II Adolf. Hon var en kvinna med en stor aptit på kunskap, en törst som inte kunde mättas i hennes eget hemland. År 1656 flyttade hon därför till Rom, två år efter abdikationen, för att förkovra sig i den katolska världens vetenskap och hålla furstliga hov med allehanda lärda män. Många av dessa lärda var hermetiker och alkemister.

Drottning Kristina

Enligt Susanna Åkerman var det bland annat Kristinas intresse för hermetisk alkemi och kabbalistisk magi, samt platonsk och pytagoreansk mystik som ledde henne fram till beslutet att flytta från Sverige och konvertera till katolicismen. När hon väl flyttade till Rom studerade och praktiserade Kristina med största sannolikhet alkemi. I hennes bibliotek fanns det en stor samling med alkemistiska verk av så framstående alkemister som Geber, Raymond Lull, Albertus Magnus, Thomas av Aquino och Paracelsus, bl.a. det klassiska verket Rosarium Philosophorum, Trithemius’ Steganographia, John Dees Monas Hieroglyphica, grimoiren Picatrix och en latinsk version av den kabbalistiska boken Sefer-ha-Raziel.

Åkerman lägger dessutom fram ganska övertygande bevis för att Kristina drog allehanda italienska Rosenkorsare till sitt hov, katoliker som förutom att syssla med alkemi även hängav sig åt lyrik, och dessutom förekom den tyska Rosenkorsiska nya vågen representerat av Sigmund Richters grupp. En av dessa var Markisen Massimiliano Palombara, en av de mer ryktbara alkemisterna som bl.a. skrev verket La Bugia som också återfanns i Kristinas bibliotek.

Porta Magica i Rom

År 1680 restes en symbolisk portal kallad Porta Magica i Piazza Vittorio Emanuele i Rom, som då utgjorde en del av en trädgård som tillhörde Palombara. Detta monument är krönt med ett emblem från Rosenkorsaren Henricus Madathanus’ alkemistiska verk Aureum Seculum Redivivum från 1621 och är i övrigt fyllt med olika alkemistiska symboler hämtade från Johannes de Monte-Snyders Commentatio de Pharmaco Catholico från 1666, och innehåller olika latinska strofer som beskriver det alkemistiska verket. Enligt Åkerman säger legenden att denna portal restes som en minnesten för att hedra en påstådd lyckad alkemistisk transmutation som utfördes hemma hos Kristina. Jag har tidigare skrivit om Porta Magica här på min blogg.

Enligt Åkerman umgicks eller korresponderade Kristina med flera praktiserande alkemister, bl.a. Giuseppe Francesco Borri, Johan Rudolf Glauber och Pietro Antonio Bandiera, samt en yngre kvinna som kallade sig för Sibylla. Det är uppenbart att Kristina aldrig gav upp sina studier av sökandet efter De Vises Sten, ty vid hennes dödsbädd 1689 fann man ett brev från Samuel Forberger som avhandlade den universella medicinen, ett alkahest. För mer information angående katoliken Kristinas vurm för alkemistiska och Rosenkorsiska studier hänvisas läsaren till Susanna Åkermans utmärkta essä Christina of Sweden (1626-1689), the Porta Magica and the Italian poets of the Golden and Rosy Cross.

Exemplet med den abdikernade drottningen Kristina beskriver väl hur katolicismen och Rosenkorstraditionen beblandade sig redan i mitten och slutet av 1600-talet. Sålunda måste man konkludera att Rosenkorstraditionen till sin intrinsikala natur sedan dess inte har varit fientligt inställd till den romersk-katolska kyrkan, efter att en ny generation av Rosenkorsare såg sitt ljus i Italien vilket i sin tur inspirerade en ännu senare generation av tyska Rosenkorsare i Gold- und Rosenkreutz Orden.

Mycket tyder på att den tyska organisationen Gold- und Rosenkreutz hade en föregångare i den italienska organsiationen Fratres Roseae et Aureae Crucis, som enligt Åkerman bildades i Neapel år 1678 och låg bakom den beryktade ”alkemistiska kokboken” Thesaurus Thesaurorum, och att Kristina kan ha varit en viktig nyckelfigur eller hennes hov utgjort det nav kring vilket denna grupp kunde tänkas verka under 1600-talets andra hälft. Jag tror dock att Fratres Roseae et Aureae Crucis har ett ännu äldre ursprung än så ty Jean-Pascal Ruggiu hävdar i sin essä Rosicrucian alchemy and the Golden Dawn att en fransk loge redan existerade år 1624. Mycket tyder dock på att detta brödraskap är ännu äldre än så, och kanske t.o.m. är relaterat till det urprungliga brödraskapet beskrivet i Fama et Confessio Fraternitatis ad Rosae Crucis.

Susanna Åkerman hävdar att det existerar en mycket tidigare utgåva av Fama Fraternitatis utgiven i Frankfurt-am-Main än den som gavs ut på tyska i Cassel år 1614. Boken Thesaurus Thesaurorum själv hävdar ett ursprung från år 1580. Kanske finns det korn av sanning i myten som beskrivs i Fama Fraternitatis om att Rosenkors-Orden t.o.m. föregår Luthers reformation och sålunda att där finns katolska rötter även i den tidigaste formen av Orden. Vi får inte glömma bort att huvudpersonen i Fama, Fader C.R.C. (Christian Rosenkreutz), och hans tidigaste Ordensbröder var katolska munkar. Det verkar dock som att Rosenkorsbröderna i Tyskland med tiden, i kölvattnet på religionsstriderna i det Romersk-Tyska Riket, utvecklade en stark fientlighet till påvedömet. Kanske var denna anti-katolska postion en lokal historia begränsat till de tysktalande länderna?

Anledningen till att Rosenkorstraditionen återigen fann sitt centrum i Rom och Neapel under 1600-talets andra hälft var att många med Kristina i Europa på 1600-talet kom att associera vetenskap och lärdom med den katolska världen och dess motsats med den protestantiska, och den senare endast började komma i kapp under 1700-talet i kölvattnet av upplysningstiden. Men när man nu med dagens ögon försöker göra en jämförelse mellan den protestantiska kyrkan och rörelsen å ena sidan med den katolska å den andra så blir man frapperad över att den kristna mystiken helt verkar lysa med sin frånvaro i den förra medan den fortfarande utgör ett viktigt och högst levande inslag inom katolicismen. Jag skulle vilja våga påstå att mystiken t.o.m. utgör en viktig motor eller själ inom den katolska kyrkan.

Av samma anledning upplever jag den protestantiska kyrkan, som Svenska Kyrkan, såsom själslös och totalt oinspirerande. För att kunna finna en uns av liv och mirakel inom den lutheranska kristendomen så måste vi leta bland den frikyrkliga rörelsen såsom pingstkyrkan vilket ofta närmar sig den religiösa extansen i sin böneform. Men då tangerar vi samtidigt också fundamentalism och religiös trångsynthet, tankestrukturer vilket vi såsom esoteriker och mystiker definitivt måste undvika som vi gör med pesten.

Det är synd att den lutheranska reformationen med tiden kastade ut barnet med badvattnet, dvs. mystiken ur sin teologi, ty Martin Luther själv hade en sida som också drogs till mystiken samtidigt som han även kritiserade munkarnas kontemplativa liv. Denna ambivalens är inte så ovanlig, tror jag, bland de kristna som är starka i tron och passionerade i sin dyrkan av Gud och Kristus. Inte sällan uppträder ett mystikt tillstånd i djup bön samtidigt som man i sin dogmatism inte vill släppa sin tilltro till det skrivna ordet.

Vad den lutheranska reformationen sålunda tyvärr har tagit för stor fasta på är det skrivna ordet i Bibeln. Därav de mer bibeltrogna avarterna inom protestantismen vilket utesluter religiösa upplevelser baserade på personliga Gudserfarenheter. Personligen har jag den fasta övertygelsen att Sanningen inte kan fångas i en bok, inte ens i en sådan säregen och högstående bok som Bibeln. Vad en helig bok dock kan och bör göra – och detta är Bibeln mycket bra på – är att genom sin prosa inspirera den religiöse och försätta honom eller henne i ett själsligt tillstånd, genom sina associationsbildningar, som på sikt måhända kan leda till en mystik upplevelse. Men det är den mystika upplevelsen, Gnosis, som är den verkliga Sanningen inte det egentliga ordet i någon av Bibelns böcker.

Det jag tycker är oerhört trist med vad som till slut blev av den Lutheranska reformationen är att den på sikt tog död på den mystika kistna upplevelsen, eller snarare dess legimitet. Och detta har allvarligt utarmat den protestantiska kyrkan. Martin Luther var som sagt ambivalent till mystik och det är uppenbart att Luthers efterföljare tog mer fasta vid hans kritik av mystiken. Inom katolicismen å andra sidan är mystiken desto mer levande och accepterad. Jag rekommenderar läsaren att gå in i en katolsk bokhandel så att denne själv får se skillnaden gentemot hur upplevelsen är att gå in i en vanlig svensk bibelaffär. Skillnaden är slående!

Den kristna mystiken är i synnerhet bevarad i kontemplativa ordenssällskap såsom Karmelitorden, Franciskanerorden, Benediktinorden och Trappistorden. Med sådana kristna storheter som Mäster Eckehart, Teresa av Avila och Johannes av Korset, och det anonyma och klassiska verket Icke-vetandets Moln, kan den kristna traditionen av djupmeditation väl jämföras med österländska tekniker såsom yoga, transcendental meditation och zazen (zen-meditation), dvs. en mer passiv form av den mystika meditationen. Personligen anser jag i synnerhet karmeliterna vara intressanta, med sina storheter i Teresa av Avila och Johannes av Korset. Den senare är mest känd för att ha myntat det viktiga begreppet ”själens dunkla natt” och att ha skrivit en bok i ämnet som är essentiell manual för alla esoteriskt lagda personer, mystiker såsom ockultister.

Men även Jesuitorden är ryktbar för sina andliga övningar som gavs av ordens grundare Ignatius av Loyola i boken Exercitia spiritualia. Under handledning av en erfaren Jesuitbroder, den s.k. exercitiemästaren, skall Jesuiten under fyra veckor med hjälp av Ignatius guidade visualiserande meditationsövningar i tystnad och ensamhet fatta ett existentiellt beslut inför Gud. Ignatius andliga övningar har populariserats av den moderna ockulta rörelsen och inspirerat författare såsom Dolores Ashcroft-Nowicki i utvecklandet av de s.k. visualiserade ”stigvandringarna” längs den kabbalistiska glyfen Livets Träd, förevisat i hennes The Shining Paths. Även Franciskanerna praktiserar en liknande form av andliga övningar i det som de kallar för ”franciskansk bön”, vilket går genom de tre faserna meditativ bön, enfaldens bön och kontemplativ bön – från det konkreta aktiva formandet av visualiseringar till den stilla bönen av mystisk förening med Gud.

Denna formen av mystik har i stort sett helt lyst med sin frånvaro inom den protestantiska kyrkorörelsen. Länge var man såsom svensk kristen tvungen att söka efter en esoterisk uttolkning av de kristna evangelierna genom Svenska Frimurare Orden, som i sina högre grader introducerar kristna inslag där prästerskapet får en allt viktigare del i invigningsceremonierna. Men vi pratar fortfarande inte om den renodlade mystiken av kontemplativ art som praktiseras av munkar och nunnor. Anledningen till denna frånvaro och brist på mystik inom den lutheranska världen kan troligtvis förklaras genom avskaffandet av klosterväsendet. Stängadet av klostren och konfiskering av katolska kyrkans tillgångar ser jag dessutom som ett tydligt tecken på att den främsta drivkraften inom reformationen tyvärr inte var av andlig art utan av politisk och materialistisk, även om det förvisso fanns en strävan efter en teologisk förnyelse hos Martin Luther själv.

Endast inom den engelska ”anglikanska” kyrkan har man bevarat klostersystemet. Den har exempelvis en egen Benediktinorden. Den engelska reformationen är unik i det att den samtidigt som den har frigjort sig från påvedömets överhöghet och underkastat sig det engelska kungahuset har bevarat stora delar av den katolska liturgin och sakramenten, även om man betonar dopet och nattvarden som i andra lutheranska kyrkor. Men i den övriga lutheranska världen saknas detta sakrala inslag helt tills för något decennium sedan då man började introducera den s.k. ”taizémässan”, vilket tack och lov har blivit ganska populärt i Svenska Kyrkan.

Taizémässan har sitt ursprung i den eukumenska kommuniteten i Taizé, Frankrike. Den utgörs av en klosterliknande gemanskap med både katoliker och protestanter. Dess mässor är enkla och avskalade, där stor vikt läggs vid meditativa sånger, tystnad och textläsning. Generellt sett är en klassisk Taizémässa i avsaknad av en predikan. Uppenbart är man ganska inspirerad av den katolska traditionen av kontemplation. Men man kan förutom detta idag se andra former av ett närmande från den lutheranska sidan mot katolicismen, även inom frikyrkliga rörelser såsom Livets Ord. Jag har träffat djupt troende kristna och medlemmar av Svenska Kyrkan som har uttryckt beundran över det katolska munkväsendet och teologer såsom trappisten Thomas Merton. Detta ser jag som ett tecken på den grundläggande bristen inom den lutheranska världen på en genuin mystik.

Slutsatsen som jag måste göra är att Matrin Luthers reformation med tiden blev en stor besvikelse för Rosenkorsarna, som så småningom vände sina blickar tillbaka till katolicismen bara ett halvt decennium efter att de första Rosenkorsiska manifesten hade givits ut. Tvärtemot det förväntade blev de protestantiska predikanterna betydligt mer svavelosande och fördömande jämfört med sina katolska bröder. Och det blev med tiden bara värre när i sin tur den lutheranska kyrkan splittrades och frikyrkligheten skapades, fortfarande baserad på den lutheranska läran eller snarare frikyrklighetens uppfattning om den rena lutheranska teologin. Men ingenstans är väl den religiösa toleransen mindre och konformismen större än inom exempelvis pingströrelsen eller andra motsvarande frikyrkliga rörelser såsom hos Smyrnakyrkan eller Jehovas Vittnen.

Å andra sidor talar man ofta i tungor och utför helbrägdagörelser i dessa sammanslutningar, samtidigt som man förkastar allt annat än bokstavlig bibeltro. Såsom esoterisk kristen får jag tyvärr inte ihop dessa mosägelsefulla bilder. Upplevelser av sådan ”mystik” karaktär som ett väckelsemöte kan föra med sig, med allt vad det innebär i tungomål och mirakel, borde försätta själen i ett öppnare tillstånd för den Helige Ande.

Vi får dock inte bortse från att vissa frikyrkliga rörelser inom den protestantiska världen också har fört med sig något mycket positivt och försökt att kompensera för bristen på kontemplation och mystik inom denna och fjärma sig från bokstavstro. Det tydligaste exemplet är pietisterna, som i Tyskland under andra hälften av 1600-talet tog i synnerhet hermetiska och alkemistiska former och bl.a. enligt historikern Christopher McIntosh utgjorde en viktig grogrund för bildandet av den tyska Rosenkorsiska rörelsen i Sigmund Richters Gold- und Rosenkreutz-tappning. McIntosh hävdar i sin The Rose Cross and the age of reason t.o.m. att Sigmund Richter själv med största sannolikhet var pietist.

Ett pietistiskt väckelsemöte i Norge på 1700-talet

Pietismen utgjorde en reformation av den luthranska reformationen, med bl.a. Jakob Böhme som en stor huvudinspiratör. Den spred sig även till Sverige och Norge bl.a. genom hemvändande karoliner, även om den inte levde ett särskilt fredat liv vid sidan av den lutheranska otrodoxin varken i vårt land eller i Tyskland. Så man kan påstå att Gold- und Rosenkreutz hade sitt ursprung i en motreaktion gentemot den Lutheranska kyrkan, utan att för den skull hysa en önskan om en återgång till påvelig kontroll av denna. Pietismen stog sålunda för en andlig inre reformation eller förnyelse av kyrkan i motsats till den politiska och ekonomiska som reformationen hitintills i praktiken hade fått representera.

Pietismen gav så småningom upphov till den tyska romantiken och Johann Wolfgang von Göthe var en av de viktiga tyska kulturpersonligheterna som växte upp i en pietistisk miljö och enligt Rudolf Steiner var en rosenkorsbroder. MacIntosh hävdar att Göthe åtminstone måste ha varit inspirerad av Rosenkorsarnas skrifter.

Sålunda måste jag dra den slutsatsen att den andra generationen av tyska Rosenkorsare under 1700-talet utgjorde en motkraft mot både den katolska såväl som den lutheranska ortodoxin och sökte ta rollen som en förnyare av reformationen i en strävan att föra den tillbaka i sin ursprungliga fåra. Sålunda kan man se på den moderna Rosenkorstraditionen inte som fientlig till utan som en rörelse som strävar efter en fullbordan av reformationen. Därför är budskapet i Fama Fraternitatis ad Rosae Crucis fortfarande lika aktuellt idag som manifestet var när det gavs ut för snart 400 år sedan.

S∴R∴