Folk ställer ibland frågan till mig: "Tror du på Vetenskapen?". Mitt svar är ofta ett försiktigt "Ja". Jag väljer att tro på de flesta vetenskapliga rön därför att de ur pragmatisk (dvs. praktiskt) hänseende är adekvata för att förklara många fenomen här i den materiella tillvaron. Jag hyser dock ingen övertro på den nu gällande naturvetenskapliga modellen, även om jag för tillfället godtar många av dess slutsatser för att det är mest praktiskt för mig just nu.
Själv sållar jag mig till de humanistiska och hermeneutiska vetenskapsdisciplinerna då jag rör mig inom de socialvetenskapliga och beteendevetenskapliga sfärerna i mitt yrkesverksamma liv. Min filosofiska och vetenskapliga grund ligger även inom den hermetiska tankemodellen vilket ligger mig allra närmast om hjärtat. Såsom student av den Hermetiska Magin och Alkemin har tidigt jag lärt mig det ockulta axiomet att aldrig godtaga det första intrycket eller yttre skenet som en absolut sanning, utan att alltid sträva efter att se i djupet av tillvaron.
I detta förhållningssätt överensstämmer hermeticismen väl med hermeneutiken, att förstå ett fenomen genom att forska i djupet av detta fenomen - att ytterst bli ett med det - för att nå en förståelse av den. Hermeticismen och hermeneutiken, förutom att dela på samma etymologiska ursprung - av visdomsguden Hermes sprunget - delar dessutom på uppfattningen att det egentligen inte finns någon väsentlig skillnad mellan medvetandet och det som medvetandet observerar; materian är oupplösligt sammanflätat med medvetandet. Inom den moderna hermeneutiken tar detta sitt uttryck genom föreställningen att forskaren alltid, i synnerhet inom humanvetenskaperna, är "dömd till tolkning". Sålunda utgör den en del av en metafysisk tradition.
Samtidigt så anser jag att all vetenskap - även naturvetenskapen - är en metafysik eftersom det är en mental konstruktion, en tankestruktur, ett paradigm som är skapad av människor. Dess lagar står ju inte inskrivna någonstans i sten innan människans tillblivelse. Människan är en betraktare av sin omvärld. För mig blir det enklare och sundare om jag betraktar allt som en subjektiv tolkning. Ett dylikt förhållningssätt odlar en djupare ödmjukhet, likt den hos Sokrates.
Men jag förstår samtidigt människor som inte hela tiden vill ifrågasätta "A" för att kunna nå kunskap om "B" och "C", därför att man vill komma vidare i undersökningen av pragmatiska skäl. Själv är jag också ofta av den uppfattningen (även om mitt "A" skiljer sig åt från den som gemene man har), men då och då kan det vara bra att även gå tillbaka till "A" och ifrågasätta det mest grundläggade, inte minst för att nära sin ödmjukhet. Jag tycker att det är uttryck för visdom när man i ungefärliga ordalag som Sokrates säger: "Det är först när man har lärt sig ganska så mycket som man inser att man vet så lite."
Jag hävdar att vi måste tillåta oss att lyfta oss från den konkreta vetenskapen till en filosofisk nivå – en "högre" nivå – vilket analyserar och betraktar "betraktandet". På den nivån är det helt rationellt att diskutera om termer som paradigm, ideologi, vetenskapsfilosofi, etc.
Jag tror att problemet kring många diskussioner om vad som är "sann" vetenskap eller inte är att de utgår från två helt olika nivåer, vilket är lika legitima i sig. Den ena nivån (vilket vi kan kalla den "vetenskapliga") är praktisk, pragmatisk. Den andra (den "filosofiska") problematiserar det uppenbara. Båda nivåerna behövs. Det ena för överlevnadens skull (vetenskapen), den andra (filosofin) för att skapa en referensram som kanske på sikt blir mer effektiv utifrån målet att överleva, eller kanske t.o.m. bildar en grundval för att kunna leva. En diskussion blir aldrig konstruktiv om man inte kommer överens om vilken nivå man vill uppehålla sig kring.
Vårt samhälles och vår kulturs syn på vad som är god och dålig vetenskap har i stort sett stagnerat sedan upplysningstidens genombrott på 1700-talet. Det är endast de vetenskapliga metoderna (konkreta tillvägagångssättet i forskningen) som har utvecklats och förbättrats. Själva det vetenskapliga paradigmet eller vetenskapsfilosofin är så gott som densamma som under upplysningstidens gryning, dvs. den positivistiska, om vi uppehåller oss strikt till naturvetenskapen.
Dock har förvisso vetenskapliga rön på kvantnivå skakat om denna vetenskapsfilosofi en aning ty kvantfysiken tvingas numera alltid att utgå från det observerande subjektet av ett objektivt fenomen för att överhuvudtaget få en förståelse av det senare. En intressant tankelek som en av mina lärare på universitetet upplyste mig om var följande: ”Om vi tillämpar positivismens modell på sig själv, vilken slutsats kommer vi då fram till om dess tillförlitlighet utifrån de empiriska bevisen?”
Vi tvingas, med anledning av de svar vi får från "tankeleken" ovan, inse den naturvetenskapliga modellens osäkerhet. Den ödmjukhet och försiktighet som man ofta påträffar hos fysiker ser man mer sällan av bland biologer eller kemister. Ett annat problem jag ser med dagens forskning är att man ofta har så många skygglappar från andra vetenskapliga perspektiv och vetenskapsdiscipliner, att man endast stirrar sig blint på den egna forskningen begränsade räckvidd och sällan tittar efter andra vetenskaper och deras rön; jag efterfrågar ett större tvärvetenskapligt perspektiv och även ett mer filosofiskt resonemang kring vad vetenskap är och skall syfta till.
Angående behovet av ett nytt vetenskapligt paradigm har jag redan tagit upp denna fråga i ett flertal essäer på denna blog. Kortfattat säger jag i dessa inte att man skall ignorera den moderna naturvetenskapliga positivistiska metoden när vi söker kunskap om materian utifrån pragmatiska skäl. Vad jag menar är att vi måste våga lämna den kvantitativa metoden för den kvalitativa om vi skall forska om andliga upplevelser. Visst kan man utföra kvantifierande hjärnforskning och observera vad som händer i hjärnan i samband med andliga upplevelser, men man bör vara försiktig i att dra för snäva slutsatser. Jag tror inte på att kvantifiera själsliga processer, även om man kan dra vissa analogier till termodynamik, elektromagnetism, etc. Jag säger också att vi måste vara ödmjuka i vårt sökande och erkänna att allt i slutändan handlar om tolkande av vad vi "tror" vi observerar, oavsett vetenskaplig modell.
I detta så tror jag på ett nytt paradigm där man kan förena naturvetenskap med humanism, kvantitet med kvalitet; en anda av tvärvetenskap. Jag tror på ett holistiskt universum där människan är oupplösligt knutet till sin omgivning, inklusive vetenskapsmannen och det han observerar. Jag tror också på att man även bör vara lyhörd för vad individen upplever i transcendenta tillstånd av medvetandet, och inför möjligheten att det finns fler sinnen än de fem etablerade, eller åtminstone ha intresse för det och inte döma och dra för snäva slutsatser.
Dessa två vetenskapliga metoder existerar redan inom den akademiska världen, den naturvetenskapliga metoden som kvantifierar och den humanistiska (hermeneutiska) som ser på kvalitativa fenomen (dvs. djuplodar i sin empiri). Dessa två begrepp, vilket är gense i den akademiska världen för att beteckna två olika vetenskapsskolor, kan vara ganska så missvisande för lekmannen. Naturligtvis finns det "kvalitet" (bättre och sämre) i den naturvetenskapliga "positivistiska" metoden. "Positivism" kan å andra sidan lätt förväxlas med den enda positiva (såsom givande) forskningsmetoden tack vare ordvalet, ty hermeneutik är minst lika "positiv" eller kan komma fram till lika "positiva" resultat den också.
Sedan inser jag att det finns stora problem vid en forskning av andliga fenomen eftersom det inte finns någon tydlig gräns mellan inbillning, suggestion, feltolkning, önsketänkande, vanföreställningar och andliga upplevelser.
Att finna genuina andliga upplevelser (som är sant transcendenta) är som att vaska efter guld. Många upplevelser av transcendent natur som kan upplevas såsom genuina kan ha en naturlig och annan förklaring, men långt ifrån alla. Däri skiljer jag mig från den materialistiska skeptikern. Jag har valt att följa en annan väg i livet än honom (jag skriver ”han” eftersom denna typ av skeptiker ofta är av manligt kön). Jag hade kunnat lämna denna andliga väg om jag blott hade följt den strikt logiska metoden, men jag har ständigt hållt mig kvar ty det finns ingen återvändo när Isis slöja väl har lyfts framför ens ögon.
Många tror att den andliga vägen är en enklare väg än den materialistiska, som om man antydde att det handlade om eskapism. Men det handlar inte om att välja den mest "intressanta" eller "spännande" vägen. Det handlar om att följa sitt hjärta och vara trogen den sanning som man tror på eller är övertygad om. Önsketänkande eller eskapism leder en inte långt.
Jag ser inte någon skillnad på själsliga eller psykiska (psykologiska) processer och andlighet. Andlighet omfattar även de vetenskapligt accepterade begreppen "det omedvetna" och "jag", men det lägger till en dimension till, en transcendent nivå i medvetandet.
Esoterisk psykologi har en psykologisk anatomi som delar in medvetandet i tre huvudnivåer, det undermedvetna (vilket korresponderar med psykologins "omedvetna" och "detet" eller "id"), det jag-medvetna (vilket korresponderar med psykologins "jag", "ego" och dess "förmedvetna") och det övermedvetna (vilket korresponderar med Carl Gustav Jungs "kollektiva omedvetna" och "Självet" eller "Högre Jaget"). Den andlighet som det främst behöver forskas mera om med kvalitativa metoder (dvs. hermeneutiska) är människans upplevelser av Det Övermedvetna, av Det Högre Jaget (vilket skiljer sig från vardagsmedvetandets "jag" eller "ego"), Självet.
Det är här Qabalah (eller Kabbalah) kommer in. Även om den har en kosmologi (som förklarar existensen i sig) så är den främst ett redskap för att kartlägga alla dessa psykiska processer. Det är en tradition och en modell som fungerar mycket väl när man försöker sig på att förstå andliga och psykiska processer.
Naturligtvis kan man utföra en mer traditionell parapsykologisk forskning kring nära-döden- och ut-ur-kroppen-upplevelser, men personligen tycker jag inte att det är speciellt relevant utifrån ett andligt perspektiv, även om det kan vara intressant. Naturligtvis kan man även utföra kvantifierande (positivistisk) forskning på hjärnan och vad som händer och var i hjärnan i samband med människans möte med det övermedvetna under meditation, etc. eller UKU och NDU. Men man får inte glömma subjektet och dess redogörelse och de psykologiska implikationer som det för med sig för en individ. Låt oss inte stirra oss blint i det rent köttsliga elementet.
S.R.
Själv sållar jag mig till de humanistiska och hermeneutiska vetenskapsdisciplinerna då jag rör mig inom de socialvetenskapliga och beteendevetenskapliga sfärerna i mitt yrkesverksamma liv. Min filosofiska och vetenskapliga grund ligger även inom den hermetiska tankemodellen vilket ligger mig allra närmast om hjärtat. Såsom student av den Hermetiska Magin och Alkemin har tidigt jag lärt mig det ockulta axiomet att aldrig godtaga det första intrycket eller yttre skenet som en absolut sanning, utan att alltid sträva efter att se i djupet av tillvaron.
I detta förhållningssätt överensstämmer hermeticismen väl med hermeneutiken, att förstå ett fenomen genom att forska i djupet av detta fenomen - att ytterst bli ett med det - för att nå en förståelse av den. Hermeticismen och hermeneutiken, förutom att dela på samma etymologiska ursprung - av visdomsguden Hermes sprunget - delar dessutom på uppfattningen att det egentligen inte finns någon väsentlig skillnad mellan medvetandet och det som medvetandet observerar; materian är oupplösligt sammanflätat med medvetandet. Inom den moderna hermeneutiken tar detta sitt uttryck genom föreställningen att forskaren alltid, i synnerhet inom humanvetenskaperna, är "dömd till tolkning". Sålunda utgör den en del av en metafysisk tradition.
Samtidigt så anser jag att all vetenskap - även naturvetenskapen - är en metafysik eftersom det är en mental konstruktion, en tankestruktur, ett paradigm som är skapad av människor. Dess lagar står ju inte inskrivna någonstans i sten innan människans tillblivelse. Människan är en betraktare av sin omvärld. För mig blir det enklare och sundare om jag betraktar allt som en subjektiv tolkning. Ett dylikt förhållningssätt odlar en djupare ödmjukhet, likt den hos Sokrates.
Men jag förstår samtidigt människor som inte hela tiden vill ifrågasätta "A" för att kunna nå kunskap om "B" och "C", därför att man vill komma vidare i undersökningen av pragmatiska skäl. Själv är jag också ofta av den uppfattningen (även om mitt "A" skiljer sig åt från den som gemene man har), men då och då kan det vara bra att även gå tillbaka till "A" och ifrågasätta det mest grundläggade, inte minst för att nära sin ödmjukhet. Jag tycker att det är uttryck för visdom när man i ungefärliga ordalag som Sokrates säger: "Det är först när man har lärt sig ganska så mycket som man inser att man vet så lite."
Jag hävdar att vi måste tillåta oss att lyfta oss från den konkreta vetenskapen till en filosofisk nivå – en "högre" nivå – vilket analyserar och betraktar "betraktandet". På den nivån är det helt rationellt att diskutera om termer som paradigm, ideologi, vetenskapsfilosofi, etc.
Jag tror att problemet kring många diskussioner om vad som är "sann" vetenskap eller inte är att de utgår från två helt olika nivåer, vilket är lika legitima i sig. Den ena nivån (vilket vi kan kalla den "vetenskapliga") är praktisk, pragmatisk. Den andra (den "filosofiska") problematiserar det uppenbara. Båda nivåerna behövs. Det ena för överlevnadens skull (vetenskapen), den andra (filosofin) för att skapa en referensram som kanske på sikt blir mer effektiv utifrån målet att överleva, eller kanske t.o.m. bildar en grundval för att kunna leva. En diskussion blir aldrig konstruktiv om man inte kommer överens om vilken nivå man vill uppehålla sig kring.
Vårt samhälles och vår kulturs syn på vad som är god och dålig vetenskap har i stort sett stagnerat sedan upplysningstidens genombrott på 1700-talet. Det är endast de vetenskapliga metoderna (konkreta tillvägagångssättet i forskningen) som har utvecklats och förbättrats. Själva det vetenskapliga paradigmet eller vetenskapsfilosofin är så gott som densamma som under upplysningstidens gryning, dvs. den positivistiska, om vi uppehåller oss strikt till naturvetenskapen.
Dock har förvisso vetenskapliga rön på kvantnivå skakat om denna vetenskapsfilosofi en aning ty kvantfysiken tvingas numera alltid att utgå från det observerande subjektet av ett objektivt fenomen för att överhuvudtaget få en förståelse av det senare. En intressant tankelek som en av mina lärare på universitetet upplyste mig om var följande: ”Om vi tillämpar positivismens modell på sig själv, vilken slutsats kommer vi då fram till om dess tillförlitlighet utifrån de empiriska bevisen?”
Vi tvingas, med anledning av de svar vi får från "tankeleken" ovan, inse den naturvetenskapliga modellens osäkerhet. Den ödmjukhet och försiktighet som man ofta påträffar hos fysiker ser man mer sällan av bland biologer eller kemister. Ett annat problem jag ser med dagens forskning är att man ofta har så många skygglappar från andra vetenskapliga perspektiv och vetenskapsdiscipliner, att man endast stirrar sig blint på den egna forskningen begränsade räckvidd och sällan tittar efter andra vetenskaper och deras rön; jag efterfrågar ett större tvärvetenskapligt perspektiv och även ett mer filosofiskt resonemang kring vad vetenskap är och skall syfta till.
Angående behovet av ett nytt vetenskapligt paradigm har jag redan tagit upp denna fråga i ett flertal essäer på denna blog. Kortfattat säger jag i dessa inte att man skall ignorera den moderna naturvetenskapliga positivistiska metoden när vi söker kunskap om materian utifrån pragmatiska skäl. Vad jag menar är att vi måste våga lämna den kvantitativa metoden för den kvalitativa om vi skall forska om andliga upplevelser. Visst kan man utföra kvantifierande hjärnforskning och observera vad som händer i hjärnan i samband med andliga upplevelser, men man bör vara försiktig i att dra för snäva slutsatser. Jag tror inte på att kvantifiera själsliga processer, även om man kan dra vissa analogier till termodynamik, elektromagnetism, etc. Jag säger också att vi måste vara ödmjuka i vårt sökande och erkänna att allt i slutändan handlar om tolkande av vad vi "tror" vi observerar, oavsett vetenskaplig modell.
I detta så tror jag på ett nytt paradigm där man kan förena naturvetenskap med humanism, kvantitet med kvalitet; en anda av tvärvetenskap. Jag tror på ett holistiskt universum där människan är oupplösligt knutet till sin omgivning, inklusive vetenskapsmannen och det han observerar. Jag tror också på att man även bör vara lyhörd för vad individen upplever i transcendenta tillstånd av medvetandet, och inför möjligheten att det finns fler sinnen än de fem etablerade, eller åtminstone ha intresse för det och inte döma och dra för snäva slutsatser.
Dessa två vetenskapliga metoder existerar redan inom den akademiska världen, den naturvetenskapliga metoden som kvantifierar och den humanistiska (hermeneutiska) som ser på kvalitativa fenomen (dvs. djuplodar i sin empiri). Dessa två begrepp, vilket är gense i den akademiska världen för att beteckna två olika vetenskapsskolor, kan vara ganska så missvisande för lekmannen. Naturligtvis finns det "kvalitet" (bättre och sämre) i den naturvetenskapliga "positivistiska" metoden. "Positivism" kan å andra sidan lätt förväxlas med den enda positiva (såsom givande) forskningsmetoden tack vare ordvalet, ty hermeneutik är minst lika "positiv" eller kan komma fram till lika "positiva" resultat den också.
Sedan inser jag att det finns stora problem vid en forskning av andliga fenomen eftersom det inte finns någon tydlig gräns mellan inbillning, suggestion, feltolkning, önsketänkande, vanföreställningar och andliga upplevelser.
Att finna genuina andliga upplevelser (som är sant transcendenta) är som att vaska efter guld. Många upplevelser av transcendent natur som kan upplevas såsom genuina kan ha en naturlig och annan förklaring, men långt ifrån alla. Däri skiljer jag mig från den materialistiska skeptikern. Jag har valt att följa en annan väg i livet än honom (jag skriver ”han” eftersom denna typ av skeptiker ofta är av manligt kön). Jag hade kunnat lämna denna andliga väg om jag blott hade följt den strikt logiska metoden, men jag har ständigt hållt mig kvar ty det finns ingen återvändo när Isis slöja väl har lyfts framför ens ögon.
Många tror att den andliga vägen är en enklare väg än den materialistiska, som om man antydde att det handlade om eskapism. Men det handlar inte om att välja den mest "intressanta" eller "spännande" vägen. Det handlar om att följa sitt hjärta och vara trogen den sanning som man tror på eller är övertygad om. Önsketänkande eller eskapism leder en inte långt.
Jag ser inte någon skillnad på själsliga eller psykiska (psykologiska) processer och andlighet. Andlighet omfattar även de vetenskapligt accepterade begreppen "det omedvetna" och "jag", men det lägger till en dimension till, en transcendent nivå i medvetandet.
Esoterisk psykologi har en psykologisk anatomi som delar in medvetandet i tre huvudnivåer, det undermedvetna (vilket korresponderar med psykologins "omedvetna" och "detet" eller "id"), det jag-medvetna (vilket korresponderar med psykologins "jag", "ego" och dess "förmedvetna") och det övermedvetna (vilket korresponderar med Carl Gustav Jungs "kollektiva omedvetna" och "Självet" eller "Högre Jaget"). Den andlighet som det främst behöver forskas mera om med kvalitativa metoder (dvs. hermeneutiska) är människans upplevelser av Det Övermedvetna, av Det Högre Jaget (vilket skiljer sig från vardagsmedvetandets "jag" eller "ego"), Självet.
Det är här Qabalah (eller Kabbalah) kommer in. Även om den har en kosmologi (som förklarar existensen i sig) så är den främst ett redskap för att kartlägga alla dessa psykiska processer. Det är en tradition och en modell som fungerar mycket väl när man försöker sig på att förstå andliga och psykiska processer.
Naturligtvis kan man utföra en mer traditionell parapsykologisk forskning kring nära-döden- och ut-ur-kroppen-upplevelser, men personligen tycker jag inte att det är speciellt relevant utifrån ett andligt perspektiv, även om det kan vara intressant. Naturligtvis kan man även utföra kvantifierande (positivistisk) forskning på hjärnan och vad som händer och var i hjärnan i samband med människans möte med det övermedvetna under meditation, etc. eller UKU och NDU. Men man får inte glömma subjektet och dess redogörelse och de psykologiska implikationer som det för med sig för en individ. Låt oss inte stirra oss blint i det rent köttsliga elementet.
S.R.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar