Den lilla döden: En uppföljare till esoterik och sexualitet

o

Den här korta essän är en uppföljare till min tidigare artikel om sexualitet och esoterik. Där skrev jag att man inom vissa trantriskta yoga-traditioner avråder mannen från att ejakulera i samband med orgasm. Man kallar den ejakulerande orgasmen för ”den lilla döden” och förordar i stället en orgasm utan ejakulation. Grunden för denna föreställning är synen att mannen sedan fördseln har ett förråd med livskraft som med varje utlösning dräneras. Mannen kommer således för varje utlösning närmare sin fysiska död. Jag skrev också att man inom den västerländska magiska och alkemistiska traditionen istället anser orgasmen och sperman vara användbar och ändamålsenlig.

Wilhelm Reich, en av Freuds lärjungar, utvecklade ganska så detaljerade teorier om orgasmens funktion i sin The Function of the Orgasm: Discovery of the Orgone. Han beskriver i denna bok hela förloppet av uppladdning, klimax och den efterföljande avslappningen i både kropp och själ. Jag gjorde här observationen att man förvisso tappar kraft precis efteråt och i några timmar i samband med att kroppen bli som ”urladdad”, men att kraftflödet snart byggs upp igen. Den positiva effekten är urladdning av energetisk och psykisk spänning vilket efteråt resulterar i djupavslappning; något som jag inte uppfattar som farligt till skillnad från hur de österländska tantrikerna uppfattar saker och ting. Sålunda förnekade jag föreställningen om ”den lilla döden” i samband med orgasmen.

Jag har nu sedan dess i mina studier av Sigmund Freuds teorier stött på en referens som på ett plan verkar bekräfta den österländska synen på en ”liten död” i samband med orgasmen. I sin skrift Jaget och Detet (Samlade Skrifter IX) från 1923 utvecklar han sina teorier om livsdriften Eros kontra dödsdriften Tanathos. Kort sammanfattat symboliserar dödsdriften stillheten, avsaknad av aktivitet, medan livsdriften är den dynamiska kraften som agiterar detet i det omedvetna, eller såsom Freud själv beskriver det ”att dödsdrifterna huvudsakligen är stumma och att livets oväsen till största delen utgår från Eros”. Såsom livsdriften driver människan mot utveckling, mot individuation, manar dödsdriften själen tillbaka till livmodern. Sålunda är Tanathos synonymt med atavism, en omvänd tillväxt, regression; återväxt.

Häri kan man se paralleller mellan ålderdom och atavism. Ju längre människan fortskrider på sin ålders höst desto mer barnslig blir hon både till sinnet och i sin kroppsliga oförmåga. Senilitet eller demens får henne att mentalt regrediera tillbaka till ett infantilt barnasinne. Till slut ligger hon i sin säng och kräver ständig omvårdnad. Hon förlorar ofta förmågan att kontrollera sin avföring – hon beklädes ånyo med blöjor – och behöver inte alls sällan bli matad. Jag minns i samband med min dödende mors atavism, föranledd av en hjärntumör, hur jag mot slutet kunde stirra i hennes ögon ogenerat – och hon tillika stirrade tillbaka i mina. Detta är något jag endast har upplevt med mina egna barn och när de befann sig i spädbarnsåldern. Således kan vi se Tanathos atavistiska processer i verkan i samband med kroppens förfall.

Freud utvecklar i texter såsom Vi vantrivs i kulturen (Samlade Skrifter X) från 1929 denna lära vidare till att även omfatta alla former av destruktiva sociala drifter hos människan, såsom olika våldshandlingar. Sålunda kan även Tanathos ta dynamiska och agiterande former, men med det yttersta syftet att släcka ut livet; målet är utslocknadet. Sålunda utmynnar dödsdriften i ett buddistiskt nirvana, ty såsom nirvana strävar Tanathos efter att släcka ut alla begär, även sig självt.

Inom Qabalah skulle Tanathos på symbolen Livets Träd kunna liknas vid den Svarta Stränghetens Pelare (i illustrationen nedan kallad ”severity” och ”destruction”), medan Eros kan liknas vid den Vita Nådens Pelare (kallad ”mercy” och ”creation”), den förra en symbol för det passiva och den senare för det aktiva – stillhet och dynamik, negativt och positivt. Den Svarta Pelaren är även feminin och dess högsta aspekt är Binah (betecknad som #3 i illustrationen), den kosmiska Livmodern. Här ser man återigen referenser till den omfamnande och omskyddande livmoderns princip, vilket även begränsar och håller inne eller tillbaka; passiviserar. Den maskulina kraften, den Vita Pelarens krafter, är den dynamiska och befruktande principen, även associerat med Chiah eller livskraften i Chokmah (Binahs motsats, #2).

Livets Träd och Pelarna

Sålunda kan vi här se att Tanathos har en feminin laddning medan Eros främst är maskulin. Detta bekräftas av moderns förmåga att ofta hämma och hålla tillbaka barnets individuationsprocess – en oförmåga att ”klippa av navelsträngen” – medan fadern ofta har fått rollen tilldelad som den som ”klipper av” denna sträng och leder barnet ut i livet och till själslig mognad. Jag inser att detta är exempel på grova förenklingar och uttrycker stereotypiska idéer, men man får inte förglömma de mytiska och arketypiska laddningarna i dessa principer. Dessa arketyper verkar även på en materiell och psykisk nivå, något jag själv har erfarit; en destruktiv aspekt av den överbeskyddande modersprincipen, den mörka Binah (#3). Att denna princip får härja fritt beror ofta på avsaknad av fadersprincipen, Chokmah (#2), något som även var fallet i min egen uppväxt.

En del kommer att ”intuitivt” uppleva att detta går emot deras egna övertygelse om vad feminint och maskulint är, även på en mytisk nivå. Är inte kärlek kanske en feminin princip och stränghet en maskulin? Är inte Mars måhända inom den grekiska mytologin en destruktiv och sträng kraft, och Venus den ömsinta och kärleksfulla principen? Jo, men enligt Qabalah är inte detta så enkelt och måste problematiseras. Som enskild princip kan aggressivitet vara en maskulin kraft men i det stora hela tjänar den en feminin prinip, och vice versa. Detta förevisas på Livets Träd i det att Mars är associerat med Sefirat Geburah (i illustrationen ovan som #5) på den Svarta Pelarens sida och Venus har tilldelats en plats vid Netzach (#7), längst ner på den Vita Pelaren. I Qabalah strävar allt efter balans; sålunda ser man ofta maskulint och feminint på ett pradoxalt vis sammanblandat med varandra.

Den Lurianska Qabalah säger också att ondskan – destruktion - har sitt ursprung i en omåttlig obalans hos Stränghetens princip, Geburah (#5), belägen mitt i den Svarta Stränghetens Pelare och som även har givit Pelaren dess namn. I skapelseprocessen ledde denna obalans hos Geburah till att Livets Träd blev splittrat i skärvor. Dessa skärvor är ondskan, demonerna, inom Qabalah kallade Qlippoth, skalen. Detta är disassociationens krafter, det som splittrar och håller isär. Detta är, anser jag, även Tanathos ultimata verkan i människans själ, disassocierad personlighet. I motsats till detta står Eros – den attraherande kärlekens princip – som i livets tjänst strävar efter att hålla psyket samman till en harmonisk helhet.

Låt oss nu vända vår uppmärksamhet till vad Freud har att säga om ”den lilla döden”. I Jaget och Detet säger han ”att livets oväsen till största del utgår från Eros. Och från kampen mot Eros!”. Han säger vidare i följande ordalag:

Vi kan inte avvisa uppfattningen att lustprincipen tjänar som en kompass för detet i kampen mot libidon, som förorsakar störningar i livsprocessen. Om... livet... alltså skulle... [utsättas för]... ett nedglidande i döden, så är det Eros, sexualdrifternas, krav som i form av driftbehov förhindrar att nivån sjunker och tillför nya spänningar. Detet värjer sig mot dem, lett av lustprincipen, det vill säga olustvarseblivningen, på olika sätt. Först genom att så snabbt som möjligt... försöka tillfredsstäla de direkt sexuella strävandena. På ett långt mer omfattande sätt genom att detet i samband med en av dessa tillfredsställelser, i vilken alla olika anspråk sammanträffar, befriar sig från de sexuella substanser som så att säga är mättade bärare av de erotiska spänningarna. [...] Därav likheten mellan tillståndet efter total sexuell tillfredsställelse och döden, hos lägre stående djur det faktum att döden sammanfaller med parningsakten. Dessa varelser dör i samband med fortplantningen, eftersom dödsdriften, sedan Eros eliminerats av tillfredsställelsen, får fria händer att driva igenom sina avsikter.

Enligt Freud så finns det alltså inom detet (vilket motsvarar den animaliska själen i Qabalah) en ambivalens eftersom både libidon eller Eros, dvs. sexualkraften, stammar ur denna men att detet på samma sätt strävar efter drifternas utsläckelse, dvs. dess tillfredsställelse. Vilan är sålunda ett idealtillstånd även hos detet; libidon är en upprorsmakare som egentligen inte är speciellt önskad. Tillståndet av total avslappning är sålunda enligt Freud en slags ”död”, ty driften och begäret är för stunden faktiskt utslocknad. Jag tror att de flesta av oss känner igen sig i detta; en känsla av befrielse från oss själva eller våra begär omedelbart efter orgasmen. Denna död är dock temporär eller snarare ett uttryck för en ”skendöd”, ty efter ett tag börjar libidon återigen att verka i detet och återuppväcka livet i både organism och själ.

Det finns således inget fog för en tro som menar att livet förkortas i samband med en orgasm, tvärtom är orgasmen i sig i livets tjänst. Den ejakulerande vätskan skapar liv när livmodern befrukas av dess säd. Själva orgasmen har dessutom terepeutiska effekter, både i kropp och i själ; jag skulle snarare påstå att ett mycket aktivt sexliv med många orgasmer förlänger livet.

För att återvända till Sigmund Freud och psykoanalysens teorier upplever jag att mina studier av Freuds skrifter har givit mig en större förståelse för Qabalah och dess principer, i detta fallet spänningen mellan de båda dualistiska krafterna i Livsträdets motsatta Pelare. Liksom Qabalah är Freud i detta avseende en dualist, eller som han själv säger i samband med utläggningen av de båda driftarternas teori: ”Frågan om livets ursprung skulle vara kosmologisk och frågan om livets mål och mening besvaras dualistiskt”. Inte dualistisk i det avseende att se skillnad mellan kropp och själ – både den Hermetiska Qabalah och psykoanalysen förespråkar en syn som ser kropp och själ som oupplösligt förbundna med varandra (”Kether är i Malkuth, och Malkuth i Kether” eller ”Såsom ovan, så ock nedan”) – utan dualistisk i den meningen att man kan identifiera två parallella eller ”horisontella” krafter som både samspelar med och motverkar varandra.

I synnerhet har jag kommit närmare en förståelse för orsaken till den av Isaac Luria beskrivna katastrofen i skapelseprocessen vilket förandledde onskan. Jag har tidigare tolkat detta som uttrycket för en oerfaren Skapare som inte riktigt har insikt om sin skapelsekrafts potential och som efter sitt första misslyckande, när det första Livets Träd har krossas, håller tillbaka sin krafts utflöde vid det andra försöket. Istället ser jag nu en Skapare som hyser ambivalens inför sin skapelse och skapelseakt. Detta föranledde den dualism i Livets Träd som symboliseras av de båda Pelarna. En av dem (den Svarta) ville begränsa den utflödande kraften och den andra (den Vita) ville uttrycka skapelseaktens kreativitet obehindrat.

I detta – Guds ambivalens – fanns även fröet till katastrofen, ty Stränghetens princip fick för ett ögonblick ett övertag mitt i skapelseakten; Gud tvekande och skapelseakten urartade – den ofullbordade skapelsen splittrades i otaliga skärvor. Gud ångrade sig dock denna fatala tvekan och genomförde skapelsen en andra gång. Men spåren av denna stundens tvekan satte oundvikligt sina spår genom den splittrande principen – ondskans princip – den princip hos Skapelseguden som egentligen önskar få skapelsen ogjord, ty splittringen leder till utplåning och ytterst ett återdragande tillbaka till AIN – Ingen-Ting – på samma sätt som Tanathos i den psykoanalytiska teoribildningen strävar efter att få människans – mikrokosmens – existens ogjord och återbördad till den paradisiska tillvaron av passivitet, negativitet, Ingen-Ting, AIN.

Sålunda kan man här se att Qabalah, såväl som Hermeticismen, vilket båda skyr obalans och splittring, strävar efter att skapa jämvikt hos, istället för utplåning av, materian och kroppen; en strävan efter förandligandet av materian. Den Hermetiska Qabalah befrämjar således evolutionens principer – individuationen – det gradvisa återvändandet tillbaka till AIN, till skillnad från existensens – materians och själens – utplåning. Evigt liv är målet för Det Stora Verket, inte död eller utslocknande.

S∴R∴

Contemporary Persian alchemists

o

I have for some time been fascinated with the subject of contemporary and modern Persian (Iranian) alchemists. This interest was sparked by a reading of the book Alchemy, the Ancient Science, (1976, Aldus Books Limited, London) by Neil Powell. In this book Powell has a picture (see above) of "a modern Iranian alchemist at work on the age-old goal of transmuting base metals to gold" .

It's a mind-blowing and inspiring picture, perhaps taken in the late 1960's or early 1970's judging from the quality of the photograph, with a Iranian sage in his crude laboratory, dressed in traditional Persian garbs, holding an old style Alembic against his hand, which is taking heat from a coal fed Athanor and distilling some golden liquid into a flask. Notice especially the attitude of the alchemist, his affection and love for the contents in the receiving flask. He's like a father affectionately taking care and sustaining his children. It's really inspiring to watch.

This picture of the Iranian alchemist is timeless in its atmosphere and is very much reminiscent of this following modern painting of 1893, taken from Adam McLeans web page which depicts three Persian alchemists at work.

Persian alchemists from 1893

I haven't found anything anywhere though which clarifies this matter any further on the web besides this reference in Neil Powell's book. Unfortunately he doesn't expound upon it in his text; only shows this photograph. Besides the so called "modern" painting on MacLeans web page, I haven't seen anything at all regarding this subject anywhere else.

This aside, in my world it seems as the old and traditional alchemical tradition newer has died out in Iran. It would be a fascinating project to seek out an old Persian master alchemist as a teacher. I suspect that the oral tradition which follows with this kind of living tradition and unbroken chain of master alchemists back to Geber or Jabir ibn Hayyan (c. 721–c. 815) must be substantial.

Regarding Geber himself, the facts are conflicting about his true origin. Some sources claim Arabian ancestry, some others Persian. He was in fact born in Tus, Khorasan, in Iran. He spent most of his time however operating in Kufa, Iraq, where he studied the Royal Art. Thus his works were written in Arabic. Obviously there must have existed close ties between the alchemical traditions of Persia and Arabia, practiced under the auspices of Islam. Perhaps we may assume that this tradition has survived until today? This photograph seems to substantiate this assumption.

We must however consider the possibility of an European influence as some of the alchemical students of the Middle East actually has received their learning from modern sources in Europe, for example teachers as Jean Dubuis who founded Le Philosophes du Nature (LPN) in 1979. Dubuis wrote a full corresponcende course in French which covered both spagery and mineral alchemy, i.e. the Minor and Major Opus. This material eventually found its way to the Middle East through Marocco attracting esoteric minded Arabs which, according to a source, would dress in traditional clothing and use old style and locally manufactured Alembics in their venture to apply the teachings of Dubuis and Frater Albertus.

Obvioulsy we cannot be sure about the existence of a old and authentic lineage back to Geber. But it seems reasonable for me that the old Persian tradition (as represented by the photograph and the painting) has survived until today in Iran rather than being imported from Europe, which seems a bit forced and far fetched in my ears. It seems more unlikely that the alchemical tradition died out after the crusades, was taken to Europe in the aftermath of the crusades, and then several centuries later was exported back to its source of origin (i.e. middle east) during the 20th Century.

The painting from the 19th Century alludes to a living tradition in Iran at the turn of the Century. The photo in the book we know is taken before LPN even existed or prior to the wide dissemination of the works of Frater Albertus or Manfred Junius, i.e. before the times of open teachings as we are accustomed to today in the West.

Looking at the painting and photograph you will notice the crude devices and Alembics, more likely manufactured at local work shops. Occams Razor suggest a living and continuous tradition in Iran. But of course one has to consider the possibility of this tradition succumbing to religious persecution. On the other hand, if Sufism has survived religious persecution, why shouldn't the Hermetic tradition?

Posing some questions about this matter on the Rubellus Petrinus Alchemist Group I came across this interesting information from someone calling himself Juan:

The interest in alchemy never died out in the Muslim world. Chemistry, as understood by 18th century Europeans, was introduced in the Islamic world around the 19th century. In the 20th century there still were people making alchemical experiments in the Islamic world. Holmyard reported that he was invited to a subterranean alchemical laboratory in Morocco (see Holmyard's "Alchemy", page 104 of the Dover edition.) In the 1920s Holmyard even invited a Muslim alchemist to put some of his claims and ideas to the test at Cliftons College's laboratories.

It's pretty obvious that interest in alchemy among Muslims has been quite independent from Western Europe, and it's based on their much older involvement with the subject (Christian Western Europe became acquainted with alchemy around the 12th century AD, and due to translations of Arabic texts; the Muslims were acquainted with the subject since the 8th century AD, when they started translating Alexandrian and Byzantine alchemical texts into Arabic.) And unlike most of us, literate people from those parts of the world who are interested in alchemy can still read the old texts in Arabic or Persian, without any need of translation (these languages have changed little since those times, and unlike Latin they are not "dead" languages, but still spoken and read by millions of people.)

I also gained some more but modest information from the same forum regarding the actual photograph. It was taken by the French poet and photographer Roland Michaud who, together with his wife Sabrina, has made it his mission to capture the myth and mysticism of the Orient. It seems as our photograph also appeared in a well-known occult periodical magazine edited by Richard Cavendish in the 70's called Man, Myth and Magic. Anyone interested in a copy of the photograph by Michaud can contact directly the Agency at:

John Hillelson Agency
34 chepstow place
London
W2 4TA
Tel: 020 7229 7389

Regarding that Iranian Alembic in the photograph there's to be found a really interesting reference to it in Instruments and Experimentation in the History of Chemistry, edited by Frederic L. Holmes and Trevor H. Levere, M.I.T., 2000. On page 11, in the chapter called The Archaeology of Chemistry, it says:

(...) One however, has excellent provenance (figure 1.4). It was collected in 1975, along with a curcubit from the alchemist Azad Manesh, who was operating at the time in Isfahan, Iran. When it was acquired, the curcurbit was wrapped in clay, but this fell off when the vessel was en route to London. The technique of surrounding vessels of inferior-quality glass with clay to prevent them cracking druing heating is mentioned in many texts. No fundamental difference distinguishes the design of this Isfahan apparatus from that which could date from a millenium earlier.

With this valuable information we have a positive identification on the alchemist, Azad Manesh. The information about the use of traditional Iranian alembics is also highly interesting and it makes it truly obvious that they have nothing at all to do with any modern European alchemical practices. Also interesting information about the reference to Isfahan which places this whole discourse on the map. As an interesting note, one of my Iranian clients knew nothing about any Iranian alchemists before I mentioned it to him, but he told me if there were any left they surely would be in Isfahan.

So, this subject of Persian alchemist is still shrouded in a mist of mystery. We still don't know much and lack any hard evidence besides the photograph and painting. Thus all we have is circumstantial evidence. Therefore I am calling out there for any help which can enlighten us all on this highly fascinating and interesting subject.

Not that I am saying that any old and Persian or Arabic tradition would turn out to be more valuable compared to the modern European Hermetic tradition, but I am sure it would be different. If the old Persian and Arabian Hermetic tradition actually has survived, the chances are high it may have retained its older precepts and practices. This makes it highly interesting, as well as our modern alchemical currents of Hermetic Alchemy in Europe. I believe that the latter has undergone some development and christianisation, which makes it somewhat different compared to the old Hermetic tradition. If the old Persian lineage has survived, I believe the chances are greater that it has retained its pre-Christian form, hence more "true" to its Hermetic sources. On the other hand, it may of course have become "islamatized" or blended with Sufism, etc. Still, it would make an interesting comparative study.

In Europe the outer alchemical paths of the Black and Red Dragons, especially the latter, has undergone a "translation" within a Christian cultural context. I'm not saying that this is wrong, on the contrary as it speaks deeply to my Christian heart. I highly value the western paths of Antimony and Cinnabar, the dry and humid ways respectively. What I am saying is that it is extremely interesting, at least for me, to compare the Christian-Hermetic tradition with the Islamic-Hermetic, just to be able to see what has been developed and added in Europe since the crusades.

One also has to remember that there is a difference between alchemy and Hermetic Alchemy in Europe. Most of the public alchemy that we know of today, if I am not mistaken, is a modern reconstruction since the early 20th Century. Even though I value highly modern translators of the hermetic tradition, like Frater Albertus, Manfred Junius and Jean Dubuis, we have to understand that it is their own personal rendition. There has though existed true Alchemical Masters with an unbroken line as valid as the supposed Iranian alchemical sages. But there is very, very few of us that can get a connection with the old Hermetic Alchemical tradition of Europe. If there existed Persian alchemists which openly practiced the Royal Art, this could be an interesting way of learning it through the traditional oral way (i.e. between master and apprentice) instead of through correspondence courses and books.

But I suspect that it must have become more difficult to practice alchemy openly after the Iranian revolution. Thus we have to consider all those difficulties posed by the regime that anyone will encounter in a search for these survived alchemists in Iran. And even if a reasercher would finally find one of them, there is also the question of convincing him to teach you anything. There is also the question of cultural differences, nationality and language barriers wich will pose a great hindrance on a quest of this magnitude.

I am fully aware that all this sounds like some novel from Paul Coelho. I also admit that I am a incurable romanticist, sometimes a naive one at that. And also that I have a soft spot for quests. Though people (including occultists) have ventured on adventures into distant countries on lesser grounds than this. Just look at the life stories Aleister Crowley and Allan Bennet.

Besides, I believe it has a general significance if it turns out that there actually has survived an old tradition in Iran. Perhaps it is something for the younger tradition to consider, as I have a family to raise which makes this kind of project unrealisable for the next 20 years or so, and then I'm probably to old.

I am considering something of a anthropological research, i.e. meeting people in the flesh as opposed of reading about historical personages in books. Perhaps a documentary, or a book, could come out of this. But then again, I don't know if I am the man for this project. But I like to think about it, and gladly share my dreams with you on this blog.

S.R.

Kristendomen och den tyska antisemitismen: Hexagrammets och Svastikans spjälkning

o

En av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia är det medvetna utrotningsförsöket av det judiska folket under den period av Tysklands historia som har kallats för "Det Tredje Riket". Antisemitismen är naturligtvis inte en isolerad tysk företeelse utan har funnits vara närvarande i Europa sedan disporans grundande; den har av förklarliga skäl varit mest förkommande i de trakter där den judiska kontigenten har varit stark. Det som gör den tyska antisemtitismen så anmärkningsvärd är att de judiska tyskarna har varit mycket väl integrerade i samhället och på flera sätt väl respekterade. Samtidigt har den tyska nationen representerat den högsta formen av europeisk kultur och civilisation sedan renässansens tider, något som står i bjärt kontrast till den perversa urartning som nazismen representerar. Antisemitismen är således en företeelse som är lika komplicerad som den är beklaglig och detta blir extra tydligt när man studerar den tyska antisemitismen. Tyvärr är det alldeles för lätt och bekvämt att presentera simplistiska förklaringar till detta mycket laddade fenomen.

Det finns exempelvis en del personer som skyller på kristendomen för nazismens utrotningsförsök på det judiska folket, att det skulle vara ett uttryck för en lång tradition av kristen antisemitism med rötter i inkvisitionen. Det finns även vissa judiska företrädare till denna syn som anser att den Europeiska antisemitismen har sin grund längre tillbaka än så, till en tid när den kristna läran utvecklades från att vara en ren judisk angelägenhet, som den ursprungligen var under Jesu tid (likt hos esséerna), till att även omfatta hedningar. Denna reformation av den kristna rörelsen har den grekiske aposteln Paulus som upphovsman.

En del judiska kritiker anser att de kristna evangelierna, som ju skrevs ner på grekiska, fann sig vara under påverkan av Paulus läror. I synnerhet lyfter man fram de delar som pekar ut det judiska folket som ansvariga för Jesus död. Man anser exempelvis filmer såsom Mel Gibsons The Passion of the Christ vara ett tydligt modernt exempel på denna traditionella antisemitiska kristna syn på det judiska folkets skuld, som alltså skulle ha Paulus som tillskyndare. Detta är ett underligt påstående kan man tycka med tanke på att Paulus själv var jude och ursprungligen kom från den grekiska disporan. Inte bara det; Paulus var innan sin omvändelse till den kristna läran en av dess största fiender och en typisk representant för det judiska folkets grymma förföljelser av den tidiga kristna sekten.

Jag tycker att man drar ännu mer förhastade slutsatser när man påstår att kristendomens läror på något sätt skulle ha varit en tändande gnista som föranledde 6 miljoner judars död under Andra Världskriget. Jag anser att denna diskurs bär mer frukt om man inte låter sig bli förblindad av dylika förenklingar. Synar man istället Hitlers och nazismens idéer i grunden upptäcker man ganska så snart att de i det stora hela (tyvärr) följer en äldre form av tysk nationalism som har sina rötter redan i 1700-talet. Richard Wagners opera "Parzifal" anses idag vara hans personliga inlägg i den samtida debatten som var levande under hans livstid och tanken om att det tyska folket var besudlat av orent blod, dvs. av judarna. Romerna fick smaka på denna nationalism i lika hög grad som det judiska folket. Så personligen anser jag att man bör leta efter den verkliga orsaken till nazismens raseri mot judarna i nationalismen mer än hos kristendomen.

Den huvudsakliga förklaringen till denna hos nationalister starka avsky för judarna tror jag man måste söka hos deras utpräglade kosmopolitiska livstil, vilket sammanbinds av en religiös etnicitet som går över de nationella gränserna, något de har gemensamt med alla resande folk vilket även de bittert har fått erfara nationalismens främlingsfientlighet. Den förvisso stränga synen på den judiska skuldbördan till trots står ju Kristendomen här snarare som en direkt motsats till nationalismen och dess syn på etnisk segregation, och utmärker sig i detta sammanhang som en förespråkare för en mänsklig universalism. Det är också av denna anledning som den katolska kyrkan, vilket i grunden representerar en transnationell maktstruktur, även den fick känna av den nazistiska förföljelsepolitiken.

Det är sant att Hitler såg upp till Martin Luther men inte för att han var en övertygad kristen utan snarare på grund av Luthers antisemitiska text som han skrev under sina sista år av livet. Martin Luther lär ha varit en ivrig jude-försvarare under så gott som hela sitt verksamma liv förutom mot de sista åren. Jag vet inte vad det var som orsakade hans plötsliga vändning, men denna omvändelse kan inte anses vara representativt för den Lutheranska rörelsen i stort.

Hitler erkände också Richard Wagner som sin stora inspiratör och där ser jag en större rationell grund för hans personliga ideologi. En annan viktig historisk gestalt för Hitler var den preussiske konungen Fredrick den Store. Denna sista inspiration får jag inte ihop på något sett. Fredrick var ju en upplysningstidens monark och nazismen (och den italienska fascismen) var ju motståndare till upplysningstidens rationalism i allra högsta grad. Så man skall inte dra för många växlar på "inspirationskällorna" till Hitler. Hans tankesystem var inte rationellt i grunden och han använde lösryckta historiska referenser om de på något sätt kunde ge legitimitet för hans personliga värdegrund. Så Martin Luther, såväl som Charles Darwin och hans lära om det naturliga urvalet, skall inte ses som inspirationskällor utan snarare att de i propagandan användes för att skänka nationalsocialismen en aura av legitimitet.

Sedan angående Hitlers påstådda "kristendom" så var den endast en fasad för att hålla samman det tyska folket. Hitlers personliga tro var snarare infantilt hednisk och magisk, vilket blir extra tydligt när man betraktar på det sätt som han förde sitt krig mot Sovjetunionen, där symboliska laddningar, tvångstankar och fantasiföreställningar fick gå före militärstrategiska hänsyn. Även om Hitler inte riktigt kunde ta till sig Himmlers extrema form av ockulta hedendom såg han ändå mera upp till det germanska folkets religiösa rötter och asatron. På Hindenburgs begravning sade han inför den tyska krigsmakten i sitt tal till den avlidne weimarrepublikens president "....och dra hädan till Vallhalla". I sina radiotal till det tyska folket använde han mera kristna referenser eftersom majoriteten av det tyska folket, vars överväldigande majoriet antingen var protestanter eller katoliker, skulle uppfatta hedniska förställningar såsom avskyvärda.

Hitler var sålunda framför allt pragmatiker, precis som Saddam Hussein när han plötslig under sina sista år började be regelbundet till Allah. I hemlighet var Hitler snarare anti-kristen och såg i synnerhet på den katolska kyrkan som ett hot mot hans nya ordning och statens makt. Han försökte betvinga den men fruktade dess makt över det tyska folket för mycket för att kunna löpa linan hela vägen ut. Det fanns sålunda i grunden en ideologisk kamp mellan nationalsocialismen och den kristna kyrkan, även om det på ytan existerade ett status quo.

Den största egentliga inspirationskällan hos den judisk-kristna religionen som Hitler tog till sig var väl att han liknade sin egen roll vid en messias, det tyska folkets gudasände ledare som skulle rädda dem från sitt degenererade tillstånd och hotande undergång, och föreställningarna om det tusenåriga riket. Det kan eventuellt finnas fler religiösa referenser som är unikt kristna men jag kan inte komma på flera på rak arm.

Jag räknar således inte antisemitismen som en specifik kristen egenskap eller en central föreställning i dess mytologi. Jag har svårt att se några bevis som tyder på att antisemitism inte hade kunnat uppstå i Europa utan kristendomen; folkgrupper har en inneboende förmåga att se misstänksamt på resande folk med egna sedvänjor som skiljer sig från det egna folkets (se bara på andra folkslag av denna sort såsom Romer). Å andra sidan betvivlar jag inte att just den omfattning som antisemitismen har tagit i Europa kan vara "behjälpt" av en påspädning av den katolska kyrkan (den spanska inkvisitionen et al) och dess genom tiderna skuldbeläggande av det judiska folket för Jesus korsfästelse. Men den specifikt tyska formen av antisemitism hävdar jag har i alla fall en större och huvudsaklig grund i den romantiska nationalismen från 1800-talet.

Det enda botemedlet från alla former av främlingsfientlighet, såsom antisemitismen, är universialism och perennialism. Rosenkorstraditionen har alltid, ehuru dess tyska rötter till trots, haft en stark kosmopolitisk ådra. Rosenkorsaren vet att begrepp såsom "vi" och "dom", eller t.o.m. "jag" och "du", blott är illusioner. Sanningen är att det endast finns ett "Vi" eller ett "Jag" som sammanbinder oss alla med Alltet. Plötsligt får den kristna gyllene regel - älska din nästa såsom dig själv - en djupare innebörd; älska din nästa så älskar du dig själv, ty din nästa är dig själv. Alla mystiker vet att när de betraktar sin nästa så ser de i djupet hos henne sig själva. Denna djupa insikt skingrar alla tvivel och rotar ut alla infantila förställningar som ligger till grund för främlingsfientlighet och rasism.

Denna universialism finns inneboende i och genomsyrar Jesus Kristus lära. Det ligger således ingen motsättning mellan Rosenkorsarens kristna fromhet å ena sidan och hans kosmopolitiska förhållningssätt å den andra. Snarare ser Rosenkorsaren att hans kristna tro ger näring åt dennes universialism. Såsom perennialist kan han se sanningen hos alla religioner; anledningen till att han har valt just kristendomen är att han är född i den och därför känner den bättre framför alla andra religioner då den är integrerad i hans väsen. Detta innebär dock inte att han föraktar någons annans religion; tvärtom skall han vörda och ära alla andra Gudar vid sidan av sin egen ty han ser att de alla är olika namn på samma och Enda Gud, den outtalade och fördolde, som tar sin skrud i den form som passar dennes tillbedjare.

Det är av denna anledning som Rosenkorsare aldrig har sett någon konflikt mellan den judiska Qabalah (den judiska mystiken) och sin kristna tro. Denna perenniella kultur tog sin mest extrema form hos de Asiatiska Bröderna i Tyskland, Österike och Polen, vilket samlade kristna och judar under samma tak. De Asiatiska Bröderna firade dessutom både kristna och judiska traditionella högtider samt tilldelade sina kristna medlemmar judiska namn och sina judiska bröder kristna. För en Rosenkorsare är antisemitismen således en styggelse och perversion, liksom alla former av rasism.

Vad som gör en Rosenkorsare extra upprörd är att nazismen har lagt beslag på svastikan såsom symbol. Detta är en arketypisk symbol som har funnits i de flesta kulturer och religioner, såväl bland nord-amerikas indianer som i Asien. Buddister kombinerade ofta både svastikan och hexagrammet i samma symbol eller ställde dem bredvid varandra. Ett exempel på detta är symbolen ovan vilket har hämtats från Ananda Buddismen. Ett annat är Teosofins symbol (se nedan).

Teosofins sigill

Svastikan återfinns även inom inom Rosenkorstraditionen och i den Hermetiska Qabalah. Inom Qabalah är den en symbol för Kether, den högsta emanationen som står Guds väsen närmast; den är en symbol för Primum Mobile, "de första virvlande rörelserna" som föranleder skapelsen. Inom Golden Dawn-traditionen kallas svastikan för "Det Hermetiska Korset" och är en symbol för Zodiakens Elementara fyrfaldighet (indelningen i Eld-, Vatten-, Luft- och Jordtecken).

Det Hermetiska Korset

Faktum är dock att även Hexagrammets symbol ryms i det Hermetiska Korset. Den alkemistiska symbolen för Solen (Sol) är det centrala tecknet i hela Korset. Qabalistiskt associeras Sol med siffran 6 och det sjätte Sefirat på Livets Träd Tifareth; dess polygon är Hexagonen och dess polygram Hexagrammet. Det finns dock en mera direkt antydan till Hexagrammet än så; de fyra symbolerna för Elementen som finns längst ut på varje arm på svastikan bildar när de förenas ett Hexagram. Hexagrammet är således även en syntetisk symbol över de Fyra Elementen. I den så kallade Hexagramritualen tecknas fyra olika former för Hexagrammet i varje väderstreck och var och en av dessa korresponderas med ett av de Fyra Elementen.

Sålunda bevisar symboler såsom det Hermetiska Korset att det alltid har funnits en mystisk förening mellan Hexagrammet och Svastikan sedan urminnes tider. Det var först i och med nazismens gryning som dessa två symboler blev avskiljda eller spjälkade från varandra; ett tillstånd av kollektiv neuros frammanades i Europa i samband med detta.

Sålunda är det hög tid att återställa denna urtida och i grunden positiva symbol från dess korrupta tillstånd som den har fallit i på grund av dess association med den perversa världsåskådning som kallar sig "nationalsocialism", vilket står i motsats till vad allt som Rosenkorstraditionen och svastikan som symbol representerar.

S.R.

Golden Dawn Adepten Jean Dubuis

0

Jean Dubuis (1919-) är i dag en av de mest kända lärarna av alkemi och jämförs med moderna storheter såsom Albert Reidel (Frater Albertus) och Manfred M. Junius. Enligt den officiella historien grundade Dubuis den franska organisationen Le Philosophes du Nature (LPN) 1979 för att förmedla den hermetiska traditionen till en större publik i form av korrespondenskurser. Till en början omfattade dess kurser endast ämnena Qablah och Alkemi. Så småningom skrev Dubuis även en kurs om grundläggade esoterik som var tänkt att förebereda eleven inför Qabalah- respektive Alkemikurserna. Alkemikursen i sig var uppdelad i två steg, en för spageri (växtalkemi) och en för mineralalkemi, den sista inom den tradition som kallas Nicholas Flamels "Amalgama Väg".

Jean Dubuis var således en pionjär i det att han skapade den första korrespondenskursen som omfattade operativ laboratoriealkemi; alla tidigare korrespondenskurser som hade skrivits, som exempelvis den av Paul Foster Case för hans organisation B.O.T.A., omfattade endast den s.k. "andliga alkemin". Vid sidan av Frater Albertus Paracelus Society var LPN den enda organisationen i västerlandet som regelbundet lärde ut den operativa alkemin. Frater Albertus sägs även vara en av de stora inspiratörerna för Jean Dubuis i hans upprättande av kurserna i LPN.

Vid sidan av korrespondenskurserna organiserade LPN även möten och praktiska workshops för sina medlemmar, utöver att erbjuda billig laboratorieutrustning och örter. Året 1986 grundades en självständig amerikansk filial till LPN som kallade sig Philosophers of Nature (PON) vilket tog på sig uppgiften att översätta allt franskt material hos LPN till engelska och administrera en internationell korrespondenskurs, som var tänkt att läsas i en stegvis ordning med en kurs per månad, vilket omfattade följande material:

1. Fundamentals of Esoteric Knowledge. Detta är en kurs på 12 lektioner som var tänkt att läsas under ett år. Syftet var att ge studenten den bakgrundskunskap som är nödvändig för att kunna ta till sig de senare kurserna om Alkemi och Qabalah. Dess mål var tvåfaldigt, att (a) genom studierna väcka upp en medvetenhet om Återvändandets Väg och dess betydelse, och (b) etablera en länk mellan vardagsmedvetandet och det andliga planet genom de studier och praktik som omfattar: Grundläggade esoteriska principer, Makrokosmens och Mikrokosmens natur, passiv och aktiv symbolik, numerologi och cykler, ritualer, meditation och bön, krafterna, de hemliga vetenskaperna, den universella rättvisan, Fama Fraternitatis sju budord, tjänandets princip och den Osynliga Orden.
2. Qabala. Detta är en kurs på 72 lektioner som ursprungligen var tänkt att ta 6 år att studera, med stor betoning på praktiska instruktioner. Den omfattar en tydlig och koncis teoretisk presentation av den qabalistiska världsåskådningen, manipulationen av den Universella Energin för att kunna skapa en energetisk och andlig evolution av kroppen, bruket av ritualer vilket tillåter eleven att medvetet verka på de psykiska energierna för att kunna skapa den balans som är nödvändig för den Inre Invigelsen, studier av stigarna på Livets Träd för att få studenten att förstå sin nivå av Inre Invigelse och för att kunna gå vidare på sin Väg, samt praktiska aspekter av Qabalah. Denna kurs är så gott som helt baserad på Golden Dawn-systemet och den Ceremoniella Magi som lärdes ut i R.R. et A.C.
3. Spagyrics. Detta är en kurs på 48 lektioner vilket var tänkt att läsas under två år (och kunde läsas parallellt med Qabalah-kursen). Denna kurs lär ut bearbetningen och bruket av elixirer baserat på örter, i synnerhet de sju planetara elixirer som syftar till att återbalansera den mänskliga kroppens andliga centran, framställandet av Växtstenen (Opus Minor), metoden att extrahera det universella fröet från regnvatten, och liknande processer. Dessa praktiska operationer utförs parallellt med teoretiska och filosofiska studier om spagerin och alkemin. Teorin om det filosofiska kvicksilvret och alkahester lärs också ut i denna kurs.
4. Mineral Alchemy. Denna kurs har så mycket som 84 lektioner som ursprungligen var tänkt att studeras under en period av sju år, vilket är en direkt fortsättning på Spageri-kursen och överlappar denna. Denna kurs fokuserar på de mineraliska och metalliska rikenas Alkemi genom praktiskt arbete som syftar till att bearbeta olika menstruum, vägar för att skapa animerat kvicksilver, separationen av de tre principerna och ett flertal andra operationer. Även alkemistisk meditation lärs ut.
   

Både LPN och PON var uppbyggda som moderna organisationer och avkrävde ej sina medlemmar några tystnadsförpliktelser; de var sålunda ej några initiatoriska ordenssällskap och saknade den annars så vanliga hiearkiska organisationen så typisk för esoteriska brödraskap. På grund av inre problem stängde dock LPN sin verksamhet redan 1995 och PON all sin verksamhet några år senare. För närvarande äger Russel House, den förutvarande presidenten för PON, alla rättigheter till det engelska materialet som idag i sin helhet går att köpa genom Triad Publishing.

Jean Dubuis har även givit ut en bok med titeln The Experience of Eternity vilket omfattar hans teknik kallad "Portae Lucis", en mycket intressant metod för alkemistisk självinvigning med Livets Träd såsom grund. Denna bok kan sägas sammanfatta hela den filosofi som genomsyrar Le Philosophes du Nature.

Portae Lucis

Jag har redan nämnt att den Hermetiska-Qabalah som lärs ut i Qabalah-kursen, men som även ständigt återkommer i de senare kurserna om Spageri och Alkemi, helt är baserad på Golden Dawn-systemet. De olika ritualer som lärs ut är identiska med Pentagram- och Hexagramritualerna som lärdes ut i R.R. et A.C., Golden Dawns Inre Orden, och vidare läggs en hel del fokus på redskap och symbolik som är unikt för R.R. et A.C. Det står således som helt klart att Jean Dubuis har sin grund i G∴D∴

Faktum är att Jean Dubuis var med att grunda det första franska G∴D∴ Templet i modern tid (sedan avvecklandet av A∴O∴ fyra decennier tidigare) tillsammans med en Gerard Broujean, allt enligt en fransk anonym källa som dessutom hävdade att detta Tempel grundades i början av 80-talet, innan ett annat Golden Dawn-Tempel grundades i Strasbourg av Jean-Pascal Ruggiue 1982. Enligt denna källa hade Jean Dubuis ett Adepternas Valv och en fungerande Inre Orden (R.R. et A.C.), samt en broderlig förbindelse med olika grupper i U.S.A. och Storbrittanien. Denna källa hävdar även att dess Tempel av Jean-Pascal Ruggiue felaktigt har benämts såsom "Horus" och att det var ur denna Golden Dawn-grupp som LPN senare utvecklades som en yttre förgård.

En annan initierad källa bekräftar det ovan sagda och lägger en del ljus över de andra kontaktade grupperna i Storbrittanien; tydligen hade Dubuis grupp en härkomst till en hemlig och autentisk brittisk Golden Dawn-order (vilket jag är förhindrad att avslöja identiteten på) med härkomst till det ursprungliga G∴D∴, genom dess olika avläggare såsom A∴O∴, och vidare hade Dubuis esoteriska överföringar från bl.a. Order of the Cubic Stone (O.C.S).

Jean Dubuis var väl förtrogen med Rosenkorstraditionen och en aktiv deltagare i dess moderna rörelse. Hans historia hos olika moderna Rosenkorsiska sällskap sträcker sig tillbaka till 50-talet då han inledningsvis var medlem i Lectorium Rosicrucianum - ett sällskap som grundades 1935 av Jan van Rijckenborgh med härkomst från Max Heindels Rosicrucian Fellowship - varefter han gick över till A.M.O.R.C. och Traditional Martinist Order (vilket verkar under A.M.O.R.C.s beskydd).

Under Raymond Bernard (den franske Stormästaren för A.M.O.R.C.) grundade han 1966 en Martinistisk Loge som under hans karismatiska ledarskap blev den mest framgångrika i Frankrike. Inom denna Loge grundade han och ledde en speciell studiegrupp som han döpte till 2ème Cercle ("den 2:a Cirkeln"), vilket studerade och praktiserade de ockulta konsterna såsom Qabalah, Tarot, Ceremoniell Magi - tydligen i linje med Golden Dawn ty man utgick i sina Qabalistiska studier från Dion Fortunes bok The Mystical Kabbalah och det gamla klassiska Qabalistiska verket Sepher Zohar. Efter ett tag mötte Dubuis motstånd hos A.M.O.R.C. för sina aktiviteter och lämnade denna organisation för att grunda sin egen Golden Dawn-Orden.

o
Sammanfattningsvis vill jag för alla studenter av G∴D∴ eller den Hermetiska-Qabalah med eftertryck rekommendera de engelska korrespondenskurserna som översattes för PON, i synnerhet de som omfattar Spagerin och Alkemin, eftersom de så väl harmonierar med Golden Dawn-traditionen. De är ett värdefullt komplement till det material som redan lärs ut inom G∴D∴ och den publicerade litteraturen, såsom Aleister Crowley, Israel Regardie, Paul Foster Case, Dion Fortune, et al. Jag skulle gå så långt som att betrakta den grundläggande kursen Fundamentals of Esoteric Knowledge och den mer omfattande Qabala såsom renodlade Golden Dawn-korrespondenskurser, en av de bästa som går att få tag på dessutom. Detta är något som många Golden Dawn-studenter redan har upptäckt och det finns dessutom Tempel och ordenssällskap inom G∴D∴ som idag använder sig av Dubuis kurser som studiematerial för sina medlemmar. Cirkeln är således sluten.

S.R.

Skapelseberättelsen

o

Det största misstaget man kan göra med Bibeln är att läsa den bokstavligt, i synnerhet böcker såsom Genesis, men även Nya Testamentets evagelier och Uppenbarelseboken. Såsom metaforer och myter kan de dock förtälja mycket om människans andliga utveckling, såsom art och individ.

Ett exempel på en sådan metafor, som dessutom är motsägelsefull, är att mänskligheten skapas två gånger, först i 1 Mos 1:27:

Och Gud [Elohim] skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem (min kursivering).

Och sedan igen i 1 Mos 2:7:

Och Herren Gud [IHVH Elohim] danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev männsikan en levande varelse.

I den första berättelsen skapas människan som man och kvinna, sedan i den andra som enbart man varur kvinnan efter ett tag gestaltas ur mannens revben, enligt 1 Mos 2:21-22:

Då lätt Herren Gud [IHVH Elohim] en tung sömn falla på mannen, och när han hade somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och Herren Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit av mannen, och förde henne fram till mannen.

Denna besynnerliga detalj har föranlett en hel del kreativa tolkningar genom åren. En sådan är myten om Lilith, Adams första hustru som såg sig som jämlik och inte tolererade Adams manschauvinism – vägrade att ligga under honom i den sexuella akten – och därför lämnade honom. Gud såg hans armod och skapade en ny kvinna som ett plåster på såret. Lilith återvände nu i ormens gestalt vilket föranledde fallet (se illustrationen ovan). Detta är en ganska populär myt bland feminister och satanister.

o

Dementi: Med denna jämförelse antyder jag dock inte att feminism är samma sak som satanism.

En annan tolkning är att Adam (hebreiska för människa) i sin begynnelse var androgyn (Adam Kadmon, den Himmelse Människan), dvs. innehöll lika stora delar kvinnligt och manligt men att en separation och obalans inträffade där kvinnan var tvungen att växa ut ur Adam, i vilket den senare nu blev synonym med mannen från att ha varit människa. Om denna myt är mer relevant så föranleder nog snarare denna separation människans syndafall.

Det finns säkert flera teorier men dessa är väl de mest kända. En annan intressant detalj att notera är skillnaden i gudsnamnen i samband med de två skapelserna av människan. I den första skapelsen, av människa såsom man och kvinna, är det skaparguden Elohim (den Gud som hela tiden texten referar till vid skapelsens sju dygn). I den andra skapelsen, när Adam skapas, är det istället IHVH (Jehovah) i kombination med Elohim som står bakom danandet.

Elohim är ett faschinerande namn som rymmer många motsatser inom sig, såsom en och flera eller feminint och maskulint. Jag har utvecklat detta i en tidigare kort essä. Om skillnaden kan man blott spekulera, men personligen får jag i detta sammanhang känslan av att Elohim är en mer exalterad eller ursprunglig (eller äldre) Gud. Den är ett eko från den polyteistiska eran och kan kanske jämföras med Gnostikernas pleroma. IHVH är istället demiurgen, skaparguden, som danar den tudelade människan, den separerade människan. I och med det tas den gudomliga förmågan ur människan, helheten (heligheten), vilket ju måste upplevas som ett hot mot demiurgen. I sitt anletes svett och i materians stoft kan hon hållas ifrån den sanna Guden, hennes verkliga skapare Elohim.

Väsensskillnaden mellan Elohim i världens och männsiskans skapelse och den Jehovah som vandrar i Edens Lustgård är signifikativ. I skapelsen är Gud en svävande ande eller Ordet - Logos - en abstrakt princip. I Edens Lustgård är Gud istället en antropomorf gestalt, likadan som människan Adam. Detta antyder om att IHVH till sin tur är skapad på samma sätt som människan, av Elohim. Men eftersom Jehovah (Herren) är av Guds natur, bär han sin Faders och Moders Namn Elohim som ett bihang, precis som människans avkommor bär sina föräldrars namn.

S.R.

Att våga ifrågasätta det mest uppenbara

Folk ställer ibland frågan till mig: "Tror du på Vetenskapen?". Mitt svar är ofta ett försiktigt "Ja". Jag väljer att tro på de flesta vetenskapliga rön därför att de ur pragmatisk (dvs. praktiskt) hänseende är adekvata för att förklara många fenomen här i den materiella tillvaron. Jag hyser dock ingen övertro på den nu gällande naturvetenskapliga modellen, även om jag för tillfället godtar många av dess slutsatser för att det är mest praktiskt för mig just nu.

Själv sållar jag mig till de humanistiska och hermeneutiska vetenskapsdisciplinerna då jag rör mig inom de socialvetenskapliga och beteendevetenskapliga sfärerna i mitt yrkesverksamma liv. Min filosofiska och vetenskapliga grund ligger även inom den hermetiska tankemodellen vilket ligger mig allra närmast om hjärtat. Såsom student av den Hermetiska Magin och Alkemin har tidigt jag lärt mig det ockulta axiomet att aldrig godtaga det första intrycket eller yttre skenet som en absolut sanning, utan att alltid sträva efter att se i djupet av tillvaron.

I detta förhållningssätt överensstämmer hermeticismen väl med hermeneutiken, att förstå ett fenomen genom att forska i djupet av detta fenomen - att ytterst bli ett med det - för att nå en förståelse av den. Hermeticismen och hermeneutiken, förutom att dela på samma etymologiska ursprung - av visdomsguden Hermes sprunget - delar dessutom på uppfattningen att det egentligen inte finns någon väsentlig skillnad mellan medvetandet och det som medvetandet observerar; materian är oupplösligt sammanflätat med medvetandet. Inom den moderna hermeneutiken tar detta sitt uttryck genom föreställningen att forskaren alltid, i synnerhet inom humanvetenskaperna, är "dömd till tolkning". Sålunda utgör den en del av en metafysisk tradition.

Samtidigt så anser jag att all vetenskap - även naturvetenskapen - är en metafysik eftersom det är en mental konstruktion, en tankestruktur, ett paradigm som är skapad av människor. Dess lagar står ju inte inskrivna någonstans i sten innan människans tillblivelse. Människan är en betraktare av sin omvärld. För mig blir det enklare och sundare om jag betraktar allt som en subjektiv tolkning. Ett dylikt förhållningssätt odlar en djupare ödmjukhet, likt den hos Sokrates.

Men jag förstår samtidigt människor som inte hela tiden vill ifrågasätta "A" för att kunna nå kunskap om "B" och "C", därför att man vill komma vidare i undersökningen av pragmatiska skäl. Själv är jag också ofta av den uppfattningen (även om mitt "A" skiljer sig åt från den som gemene man har), men då och då kan det vara bra att även gå tillbaka till "A" och ifrågasätta det mest grundläggade, inte minst för att nära sin ödmjukhet. Jag tycker att det är uttryck för visdom när man i ungefärliga ordalag som Sokrates säger: "Det är först när man har lärt sig ganska så mycket som man inser att man vet så lite."

Jag hävdar att vi måste tillåta oss att lyfta oss från den konkreta vetenskapen till en filosofisk nivå – en "högre" nivå – vilket analyserar och betraktar "betraktandet". På den nivån är det helt rationellt att diskutera om termer som paradigm, ideologi, vetenskapsfilosofi, etc.

Jag tror att problemet kring många diskussioner om vad som är "sann" vetenskap eller inte är att de utgår från två helt olika nivåer, vilket är lika legitima i sig. Den ena nivån (vilket vi kan kalla den "vetenskapliga") är praktisk, pragmatisk. Den andra (den "filosofiska") problematiserar det uppenbara. Båda nivåerna behövs. Det ena för överlevnadens skull (vetenskapen), den andra (filosofin) för att skapa en referensram som kanske på sikt blir mer effektiv utifrån målet att överleva, eller kanske t.o.m. bildar en grundval för att kunna leva. En diskussion blir aldrig konstruktiv om man inte kommer överens om vilken nivå man vill uppehålla sig kring.

Vårt samhälles och vår kulturs syn på vad som är god och dålig vetenskap har i stort sett stagnerat sedan upplysningstidens genombrott på 1700-talet. Det är endast de vetenskapliga metoderna (konkreta tillvägagångssättet i forskningen) som har utvecklats och förbättrats. Själva det vetenskapliga paradigmet eller vetenskapsfilosofin är så gott som densamma som under upplysningstidens gryning, dvs. den positivistiska, om vi uppehåller oss strikt till naturvetenskapen.

Dock har förvisso vetenskapliga rön på kvantnivå skakat om denna vetenskapsfilosofi en aning ty kvantfysiken tvingas numera alltid att utgå från det observerande subjektet av ett objektivt fenomen för att överhuvudtaget få en förståelse av det senare. En intressant tankelek som en av mina lärare på universitetet upplyste mig om var följande: ”Om vi tillämpar positivismens modell på sig själv, vilken slutsats kommer vi då fram till om dess tillförlitlighet utifrån de empiriska bevisen?”

Vi tvingas, med anledning av de svar vi får från "tankeleken" ovan, inse den naturvetenskapliga modellens osäkerhet. Den ödmjukhet och försiktighet som man ofta påträffar hos fysiker ser man mer sällan av bland biologer eller kemister. Ett annat problem jag ser med dagens forskning är att man ofta har så många skygglappar från andra vetenskapliga perspektiv och vetenskapsdiscipliner, att man endast stirrar sig blint på den egna forskningen begränsade räckvidd och sällan tittar efter andra vetenskaper och deras rön; jag efterfrågar ett större tvärvetenskapligt perspektiv och även ett mer filosofiskt resonemang kring vad vetenskap är och skall syfta till.

Angående behovet av ett nytt vetenskapligt paradigm har jag redan tagit upp denna fråga i ett flertal essäer på denna blog. Kortfattat säger jag i dessa inte att man skall ignorera den moderna naturvetenskapliga positivistiska metoden när vi söker kunskap om materian utifrån pragmatiska skäl. Vad jag menar är att vi måste våga lämna den kvantitativa metoden för den kvalitativa om vi skall forska om andliga upplevelser. Visst kan man utföra kvantifierande hjärnforskning och observera vad som händer i hjärnan i samband med andliga upplevelser, men man bör vara försiktig i att dra för snäva slutsatser. Jag tror inte på att kvantifiera själsliga processer, även om man kan dra vissa analogier till termodynamik, elektromagnetism, etc. Jag säger också att vi måste vara ödmjuka i vårt sökande och erkänna att allt i slutändan handlar om tolkande av vad vi "tror" vi observerar, oavsett vetenskaplig modell.

I detta så tror jag på ett nytt paradigm där man kan förena naturvetenskap med humanism, kvantitet med kvalitet; en anda av tvärvetenskap. Jag tror på ett holistiskt universum där människan är oupplösligt knutet till sin omgivning, inklusive vetenskapsmannen och det han observerar. Jag tror också på att man även bör vara lyhörd för vad individen upplever i transcendenta tillstånd av medvetandet, och inför möjligheten att det finns fler sinnen än de fem etablerade, eller åtminstone ha intresse för det och inte döma och dra för snäva slutsatser.

Dessa två vetenskapliga metoder existerar redan inom den akademiska världen, den naturvetenskapliga metoden som kvantifierar och den humanistiska (hermeneutiska) som ser på kvalitativa fenomen (dvs. djuplodar i sin empiri). Dessa två begrepp, vilket är gense i den akademiska världen för att beteckna två olika vetenskapsskolor, kan vara ganska så missvisande för lekmannen. Naturligtvis finns det "kvalitet" (bättre och sämre) i den naturvetenskapliga "positivistiska" metoden. "Positivism" kan å andra sidan lätt förväxlas med den enda positiva (såsom givande) forskningsmetoden tack vare ordvalet, ty hermeneutik är minst lika "positiv" eller kan komma fram till lika "positiva" resultat den också.

Sedan inser jag att det finns stora problem vid en forskning av andliga fenomen eftersom det inte finns någon tydlig gräns mellan inbillning, suggestion, feltolkning, önsketänkande, vanföreställningar och andliga upplevelser.

Att finna genuina andliga upplevelser (som är sant transcendenta) är som att vaska efter guld. Många upplevelser av transcendent natur som kan upplevas såsom genuina kan ha en naturlig och annan förklaring, men långt ifrån alla. Däri skiljer jag mig från den materialistiska skeptikern. Jag har valt att följa en annan väg i livet än honom (jag skriver ”han” eftersom denna typ av skeptiker ofta är av manligt kön). Jag hade kunnat lämna denna andliga väg om jag blott hade följt den strikt logiska metoden, men jag har ständigt hållt mig kvar ty det finns ingen återvändo när Isis slöja väl har lyfts framför ens ögon.

Många tror att den andliga vägen är en enklare väg än den materialistiska, som om man antydde att det handlade om eskapism. Men det handlar inte om att välja den mest "intressanta" eller "spännande" vägen. Det handlar om att följa sitt hjärta och vara trogen den sanning som man tror på eller är övertygad om. Önsketänkande eller eskapism leder en inte långt.

Jag ser inte någon skillnad på själsliga eller psykiska (psykologiska) processer och andlighet. Andlighet omfattar även de vetenskapligt accepterade begreppen "det omedvetna" och "jag", men det lägger till en dimension till, en transcendent nivå i medvetandet.

Esoterisk psykologi har en psykologisk anatomi som delar in medvetandet i tre huvudnivåer, det undermedvetna (vilket korresponderar med psykologins "omedvetna" och "detet" eller "id"), det jag-medvetna (vilket korresponderar med psykologins "jag", "ego" och dess "förmedvetna") och det övermedvetna (vilket korresponderar med Carl Gustav Jungs "kollektiva omedvetna" och "Självet" eller "Högre Jaget"). Den andlighet som det främst behöver forskas mera om med kvalitativa metoder (dvs. hermeneutiska) är människans upplevelser av Det Övermedvetna, av Det Högre Jaget (vilket skiljer sig från vardagsmedvetandets "jag" eller "ego"), Självet.

Det är här Qabalah (eller Kabbalah) kommer in. Även om den har en kosmologi (som förklarar existensen i sig) så är den främst ett redskap för att kartlägga alla dessa psykiska processer. Det är en tradition och en modell som fungerar mycket väl när man försöker sig på att förstå andliga och psykiska processer.

Naturligtvis kan man utföra en mer traditionell parapsykologisk forskning kring nära-döden- och ut-ur-kroppen-upplevelser, men personligen tycker jag inte att det är speciellt relevant utifrån ett andligt perspektiv, även om det kan vara intressant. Naturligtvis kan man även utföra kvantifierande (positivistisk) forskning på hjärnan och vad som händer och var i hjärnan i samband med människans möte med det övermedvetna under meditation, etc. eller UKU och NDU. Men man får inte glömma subjektet och dess redogörelse och de psykologiska implikationer som det för med sig för en individ. Låt oss inte stirra oss blint i det rent köttsliga elementet.

S.R.

Boken T - Golden Dawn Tarot

o

Det har ganska nyligen utkommit ännu en ny Tarot-kortlek inom Golden Dawn-traditionen som jag skulle vilja uppmärksamma. Den heter Initiatory Tarot of the Golden Dawn (vilket inledningsvis gick under namnet "New Tarot of the Golden Dawn") och ges ut av Llewellyn. Den finns att beskåda i sin helhet här. Konstnären heter Patrizio Evangelisti, verksam såsom serietecknare, och designern är författaren och Tarothistorikern Giordano Berti. Båda är verksamma hos konstförläggaren Lo Scarabeo som tidigare har givit ut flera andra tarotlekar och profilerat sig i detta konstnärsfack. Detta är företagets första försök med Golden Dawn-traditionen.

Jag måste erkänna att jag har blandade känslor angående denna vision av Boken T (det namn som traditionellt har givits åt Tarot inom Golden Dawn-traditionen). Den är å ena sidan mycket vacker och jag gillar verkligen konstnärens moderna serietecknaraktiga stil. Vissa kort är dessutom mycket kraftfulla och dynamiska, vilket tydligt kan ses i kortet ovan som föreställer Drottning i Stavar, även om det ibland gränsar lite väl mycket åt vuxenseriestil a la Conan Barbaren. Det finns sålunda en hel del muskulösa män och lättklädda kvinnor att beskåda; ögongodis för båda könen.

Men å andra sidan har skaparna helt förbisett Golden Dawns traditionella färgskalor, en för varje svit, som är oupplösligt förbundet med Tarot. Färgskalorna har t.o.m. fått sina namn från Tarotens Sviter; Konungens, Drottningens, Prinsens och Prinsessans skalor. Dessutom har konstnären helt förbisett de beskrivningar avseende färger och utformning som finns i dokumentet "Boken T", en del av R.R. et A.C.s corpus. Detta kan man exempelvis se i det föregående kortet i det att Drottningen skall bära en fjällbrynja men i denna version bär helpansar. Det går också att se i följande kort, Narren (Tarot-trumf Nr. 0):


Enligt Boken T skall rosorna vara gula. Annars är detta exemplet också bra i det att kortet i övrigt inte brukar sig av färgskalorna men i övrigt följer den traditonella utformningen. Konstnären frångår dock traditionen mest i Den Mindre Arkanans oklädda kort. Liksom i Raider-Waite-leken så har han valt att personifiera dessa 36 kort. Detta är ett ganska så stort brott mot anvisningarna som är specifika på att dessa kort skall vara opersonliga och endast förevisa svitens vapen, vid sidan av ur moln uppdykande händer som håller upp dem. Ett exempel på detta är Två i Pentakler:


Men samtidigt dessa traditionsbrott oaktat är korten mycket vackra och suggestiva att titta på. Man får betrakta denna version av Boken T som en konstnärs personliga tolkning av Golden Dawn-traditionens presentation av Tarot. Och som sådan duger denna lek bra till divination, precis som Raider-Waite gör det; en kortlek som Initiatory Tarot of the Golden Dawn gör bäst i att jämföras med. Men som sådan har den också (liksom Raider-Waite) ett föga esoteriskt intresse eller användningsvärde för den invigde. Den invigde använder Boken T inte främst såsom ett Divinationsredskap, utan som ett mediativt och ceremoniellt redskap. Färgerna som appliceras på det tjänar till att vara "portar" till existensnivåer som tillhör föreställningsförmågan; plan bortom det fysiska. Utan dessa färger till hjälp kan inte symbolerna tjäna som dylika portar.

Istället rekommenderar jag en annan kortlek för detta syfte, som måste anses vara den mest optimala av de esoteriska kortlekarna, nämligen The Classic Golden Dawn Tarot, designad av Richard Dudschus och David Sledzinski (och ritad av den förre), vilket ges ut av deras företag D and S Publishing. Leken är inte färglagd utan studenten förväntas att färglägga denna själv enligt de regler som har ställts av traditionen. Denna kortlek är dessutom baserad på Stella Matutinas egenutvecklade Tarot-lek, så som den presenterades i dess Whare Ra Tempel på Nya Zeeland, vilket i sin tur baserar sig på den ursprungligen utformad i Hermetic Order of the Golden Dawn, fast med vissa ganska substantiella avsteg från den ursprungliga versionen. Detta är dock den kortlek som kommer närmast originalet. Dessutom var Partick J. Zalewski med som rådgivare vid utformandet av the Classic Golden Dawn Tarot.

Zalewskis senaste utgåva av The Magical Tarot of the Golden Dawn måste anses vara ett kompedium till denna Tarotlek, eftersom denna används för att illustrera bokens text. Dessutom finns det en liten skrift som är författad av Richard Dudschus och David Sledzinski kallad Coloring the Classic Golden Dawn Tarot. Även om det är hedervärt att författarna har gjort en seriös ansats att presentera instruktioner för den ockulta färgläggningen av leken, vilket följer de fyra färgskalorna på ett logiskt sätt, så anser jag att dessa inte är optimala på något vis. Dessutom lämnas en stor frihet över åt studenten avseende Trumferna, trots att det finns ett dokument från Stella Matutina kallat The Tarot Trumps som visar på motsatsen; det fanns en föreskriven metod att färglägga de 22 Trumferna. Personligen lär jag ut mina elever en helt annan metod för färgläggning och brukande av skalorna.

Trumf Nr. 0 och Två i Pentakler ur The Classic Golden Dawn Tarot

En annan ganska snarlik version, dock färglagd hos tryckeriet, vilket när den skapades försökte återskapa Golden Dawns esoteriska Tarot var The Golden Dawn Tarot Deck av Robert Wang, utgiven 1977 av U.S. Games Systems, Inc. Denna utvecklades i sin tur under rådgivning av Dr. Israel Regardie, en invigd i Stella Matutinas Hermes Tempel, med hans ursprungliga Tarot-korlek som grund. Sålunda representerar även denna version en utvecklad eller avvikande utgåva av den ursprungliga Boken T. Men samtidigt som den rent till sin utformning står Stella Matutinas lek mycket nära är den dock inte lika trogen som The Classic Golden Dawn Tarot.

Trumf Nr. 0 och Två i Pentakler ur The Golden Dawn Tarot Deck

o

Robert Wang skrev i samband med denna lekens utgivning An Introduction to the Golden Dawn Tarot. Men även om denna version förvisso följer färgskalorna och beskrivningarna i R.R. et A.C. bättre i jämförelse med Initiatory Tarot of the Golden Dawn så är den fortfarande inte optimalt målad, vilket i synnerhet syns i dess Mindre Arkana. Som för att åtgärda detta problem så kom 1991 en kortlek ut på maknaden som kallades "The New Golden Dawn Ritual Tarot" (idag utgiven som Golden Magical Tarot), tillsammans med en bok med samma titel. Personligen är jag inte så förtjust i denna version av Boken T då den inte bara blandar friskt mellan Aleister Crowleys The Book of Thoth och A.E. Waites ritualbeskrivningar i Fellowship of the Rosy Cross, utan även är föga estetisk till sin utformning. Den stora fördelen med denna version är dock dess bruk av färgskalorna, vilket även om de inte är helt optimalt applicerade ändå är ett ganska så lyckat försök.

Många inom Golden Dawn-traditionen använder sig även av Aleister Crowleys Thoth Tarot Deck, vilket målades mellan åren 1938 och 1943 av Frieda Harris under Crowleys ledning. Liksom med de övriga exemplen så följde även en hel bok kallad The Book of Thoth tillsammans med korleken, fast egentligen kom boken ut innan kortleken 1944; Harris målningar var ursprungligen ämnade att illustrera boken. Korleken trycktes för ett publikt brukande av U.S. Games först 1977 och idag kan en svensk version köpas tryckt av Vattumannens Förlag.

Trumf Nr. 0 och Två i Pentakler ur The Thoth Tarot Deck

Crowleys kortlek är mycket vacker och suggestiv att beskåda, och personligen blev jag tidig trollbunden av den. The Book of Thoth var min första bok jag köpte inom sfären för den Hermetiska-Qabalah och jag anser den fortfarande vara brilliant, kanske det bästa som har kommit från Crowleys penna. Idag upplever jag dock dess Stora Arkana som lite för mycket överklottrad med symbolik för att kunna anses vara praktisk för magiskt och meditativt bruk, såsom portar för klärvoajant skådande, som exempelvis med The Classic Golden Dawn Tarot. Crowley verkar även följa en egen väg till lekens färgläggning, vilket inte följer de fyra färgskalorna i alla lägen. Dessutom uttrycker dess Stora Arkana den nya Thelemiska Tidsåldern - Horus Aeon - vilket märks tydligt i flera av korten. Bl.a. har Crowley kastat om ordningen på Trumferna Nr. VIII (Styrkan) och XI (Rättvisan), samt bytt den hebreiska korrespondensen mellan Trumferna Nr. V (Kejsaren) och XVII (Stjärnan), inspirerat efter ett passage i Lagens Bok (Liber AL vel Legis): "Tzaddi is not the Star".

För att belysa dessa viktiga skillnader mellan "Golden Dawnska" och Thelemiska korresponderingar av de 22 Trumferna skall jag nu presentera en tabell (klicka på den för att få en större bild):

För en Golden Dawnare är dessa Thelemiska revisioner snudd på "kätteri" (om man får tillåta sig att uttrycka sig lite skämtsamt i religiösa termer), men eftersom många studenter av Den Västerländska Mysterietraditionen och den Hermetiska-Qabalah pendlar mellan Golden Dawn och Thelema (Crowleys religion), så har hans kortlek ändock en klar plats innanför Golden Dawn-traditionen. Dessutom anser jag den fortfarande vara den vackraste Tarotleken alla kategorier, och jag vet att många icke-thelemiska Golden Dawn studenter brukar sig av den på grund av dess estetiska värde. Men samtidigt måste den seriöse Golden Dawn-studenten, som har sitt hjärta i Golden Dawn (och ej bekänner sig till Thelema), vara medveten om dessa Crowleyanska revisioner när han eller hon använder sig av denna lek.

En annan kortlek som är ett ganska så typiskt exempel på denna pendling mellan Crowley och Golden Dawn är The Hermetic Tarot av Godfrey Dowson, vilket publicerades 1979. Den är en syntes av Golden Dawns "Boken T" och Crowleys "The Book of Thoth", och är därför ett gott exempel på en modern magisk Tarotkortlek och ett barn av sin kreativa tid.

Trumf Nr. 0 och Två i Pentakler ur The Hermetic Tarot

Denna kortlek är liksom The Classic Golden Dawn Tarot och Paul Foster Cases B.O.T.A. Tarot (se nedan) helt i svart-vitt, säkert ursprungligen av samma anledning som de förra, dvs. i färgläggningssyfte. Det följer dock inte med några färginstruktioner och papperskvaliteten är typisk blank (till skillnad från de båda andra svart-vita lekarna i samlingen), vilket föga lämpar sig för färgläggning. Detta till trots tycker jag att det är en av de mera estetiska kortlekarna och lämpar sig väl för divination. Då den är svartvit (och inte låter sig färgläggas så lätt) lämpar den sig inte så väl för övriga ockulta syften. Dessutom är den i sin design minst lika plottrig som (om inte mer än) Crowleys Thoth-korlek.

Vi skall nu vända oss åt de två sista Golden Dawn Adepterna som har publicerat varsin Tarot-korlek. Först ut har vi Arthur Edward Waite som 1909 publicerade sin version av Boken T vilket med tiden har kommit att kallas Raider-Waite. Detta är en kortlek som utan överdrift har varit den mest inflytelserika Tarot-kortleken sedan dess publikation. Det finns en uppsjö med moderna tolkningar av denna lek, alldeles för många för att tas med här. I detta fall rekommenderar jag att använda endast denna klassiska version. Tillsammans med denna kortlek publicerade Waite ett år senare sin bok The Pictorial Key to the Tarot, vari han kort beskriver korten och presenterar en enkel form för divination, det s.k. "keltiska korset", en metod som var populär bland de initierade i Golden Dawn innan den offentliggjordes och populariserades av denna publikation.

Trumf Nr. 0 och Två i Pentakler ur Raider-Waite Tarot Deck

Denna kortlekens utformning, ritad av Pamela Colman Smith (även hon invigd i Golden Dawn), är inspirerad av Waites erfarenheter och studier av Tarot i Golden Dawn och R.R. et A.C., blandat med symbolik från den franska traditionen. Han har dock lagt in medvetna "rökridåer" för att helga den esoteriska tolkningen av Tarot från den profana världen. Därför innehåller den inte heller någon ockult färgskala och har som tidigare har nämnts personifierade versioner av de 36 oklädda korten, precis som den recenserade Tarot-kortleken ovan. Av denna anledning finns det föga magiskt värde i bruket av Raide-Waite utöver divination. Men såsom divinationsredskap har den en beprövad och särskild ställning, vilket den på ett ypperligt sätt lever upp till. Waite har lagt in tillräckligt med symbolik för att skapa de nödvändiga associatierna hos en Adept som är invigd i den esoteriska Tarot. Detta var i alla fall hans ursprungliga syfte med denna kortlek.

Den sista, och i förhållande till Raider-Waite, mer optimala Tarot-leken som jag vill ta upp är den som designades av amerikanen Paul Foster Case, vilket har kommit att kallas för B.O.T.A. Tarot Deck. Denna ritades av Jessie Burns Parke 1931 i en svart-vit version, att målas av medlemmarna i Cases esoteriska skola Builders of the Adytum (B.O.T.A.), som han lät grunda efter att han hade blivit utesluten ur Rosicrucian Order of the Alpha et Omega. Dess Stora Arkana följer Waites design ganska slaviskt, med några få undantag, även om den rent tekniskt är en uppsnyggning av Colman Smiths ritningar. De få ändringar som är gjorda drar denna lek några snäpp närmare den esoteriska versionen i Golden Dawn. I andra fall verkar den snarare närma sig den franska traditionen ännu mera än Waites.

Trumf Nr. 0 (färglagd enligt instruktioner av P.F. Case, ©Tomas Stacewicz) och Två i Pentakler (ej färglagd) ur B.O.T.A. Tarot Deck.

Med denna kortlek publicerade Case sin första bok om Tarot kallad Highlights of Tarot, vilket även innehöll färganvisningar för hur studenten skulle färglägga sin kortlek enligt vissa ockulta regler. Dessa avviker dock till en viss del från de färgskalor som lärs ut i R.R. et A.C., och anses därför ej vara optimala. Men å andra sidan kan den seriöse Golden Dawn-studenten utnyttja det faktum att kortleken är svart-vit och sonika bortse från P.F. Cases rekommendationer och istället bruka sig av de traditionella färgskalorna vid färgläggningen.

Cases kortlek kan därför anses befinna sig någonstans mellan den exoteriska och esoteriska Tarot-traditionen. Jag måste dock ändå av försiktighetsskäl hävisa den till samma katergori som Raider-Waite och Initiatory Tarot of the Golden Dawn. Liksom Raider-Waite lämpar den sig väl för divination, men den har också fått en särskild ställning som ett meditationredskap genom dess tillämpning hos tusentals studenter i B.O.T.A. världen över.

Om den överhuvudtaget skall användas i ett Golden Dawn-sammanhang är det min personliga rekommendation att den i så fall hör hemma hos studenter i den Yttre Orden; att brukas som en förberedelse för den senare esoteriska Boken T och arbetet med denna i Den Inre Orden - R.R. et A.C. Men nu när The Classic Golden Dawn Tarot finns ute på marknaden är den numera överflödig för alla studenter av Golden Dawn-traditionen.

S.R.