Den nya tidsålderns reformation av vetenskapen

o

Materialistiska skeptiker använder ofta logiska argument som baserar sig på induktion för att bestrida de olika religionernas och esoteriska skolornas ståndpunkter och för att framhäva sin ateistiska grundsyn.

Det går dock inte att med logikens hjälp bevisa eller motbevisa existensen av andliga plan eller gudomlig kraft. Däremot är intuitionen en lika legitim väg till sanning eller kunskap, eller gnosis, som förnuftet. Förnuftets plats i psyket är att sålla ut villfarelser men det kan inte ensamt leda till kunskap i egentlig bemärkelse. För detta krävs intuitionen. Genom förnuftet kan man nå insikt om saker och ting och urskilja mönster och strukturer, väga och kvantifiera, men det kommer endast att skrapa på ytan av verkligheten; den kan på sin höjd skapa en halvsanning. Om man tar en halvsanning för en absolut sanning så leder detta till villfarelse.

Sann visdom har inte heller något med utbildning eller intellekt att göra avseende på vetskap om Gud eller de andliga planen. Snarare tror jag att en högskoleutbildad person kan ha svårare att erhålla en genuin Gudskontakt eller en upplevelse av det numinösa för att denne har tränat sitt tänkande i för stor omfattning efter rationella strukturer så att det utesluter vissa delar av tillvaron. Hjärnan är en tolkningsmaskin och programmeras till en stor del av hur vi tänker i vardagen.

Evighet, oändlighet och allmakt är begrepp som inte ryms inom logikens trånga världsbild. Logiken förkastar det för att den inte kan gripa tag om dessa extremt abstrakta begrepp. Men det är beviset för att logiken eller förnuftet är begränsat i sin förmåga att nå till full insikt, snarare än att det är ett argument mot existensen av en Gud.
o
Förnuftet eller logiken är till sin natur sönderbrytande. Det delar upp och katalogiserar i del-komponenter. Det är så det verkar i psyket. Det är dock gott för det är en egenskap som vi människor behöver för vår egen överlevnad här på jorden. Vi måste kunna analysera en situation. Analysen förutsätter dock en distans till det som det betraktar. Den kan således endast betrakta en sak åt gången i detalj.

Om du skall kunna se helheter måste du våga lämna det analytiska tänkandes avståndstagade och närma dig objektet och bli ett med det, vilket per definition är omöjligt med ren logik. Du måste känna det du betraktar med varje fiber i din varelse och ditt väsen. Du måste bjuda in sanningen att råda över dig och ta över dig. Detta är det enda sättet att närma dig begrepp såsom ”evighet”, ”det oändliga” och ”allmakt”.
o
Det förnuftet i en extremt begränsad omfattning kan göra är att beskriva dessa begrepp med liknelser, såsom Einstein gjorde när han försökte beskriva ”oändligheten” i universum. Men det är endast en liknelse, en karta över terrängen. Det är inte samma sak som verkligheten. En sann gnosis kan inte heller, efter att den har upplevts, översättas till ord och förklaras rationellt. Det kan endast upplevas, inte beskrivas förutom med liknelser.

Jag är övertygad i min tro att det finns mera i tillvaron än det som är kvantifierbart. Jag hävdar vidare att det inte alls är irrationellt att ha denna ståndpunkt eftersom det numinösa inte är irrationellt utan arationellt. Dessutom är sann uppenbarad vetenskap inte i ett motsatsförhållande till förnuftet. Snarare bekräftas det av förnuftet i vissa fall och i andra kan uppenbarelsen inte förklaras av det. Detta är något som många mystiker i sina upplevelser kan bekräfta.

Skeptiker anklagar ofta religiösa för att hysa konspiratoriska idéer om vetenskapen. Man behöver dock inte vederlägga den moderna vetenskapliga modellen såsom i maskopi med ondskan personifierad för att avfärda den som en trovärdig metod till en säker och hållbar kunskap. Som min gamle lärare på universitetet sa till mig en gång: ”Om man tillämpar positivismen på sig själv så bevisar detta att den inte är en säker vetenskaplig metod”.
o
Hur många är det som med mig har tappat tron på den moderna vetenskap som baserar sig på denna form av empirisk ”positivism”, när en teori ena året upphöjts till den mest fulländade och absoluta sanningen och året därpå helt omkullkastas med en ny förklaring som går stick i stäv med vad som påstods året innan? Se bara på den vetenskapliga debatten inom forskarsamhället angående vad som är hälsosamt och skadligt i födan?

Vissa slutsatser har naturligtvis fastnat över åren men väldigt många av dem gör det inte, i synnerhet när det kommer till människan, hennes biologi och psykologi. Det är ett sorgligt faktum är att den positivistiska mallen för vetenskap har visat sig vara pinsamt osäker.
o
Skeptikerna hävdar att det är den logiska positivismens stora styrka att ”sanningar” och rön kontinuerligt vederläggs och revideras, att allt annat vore stagnation. Till detta ställer man religion och ”övertro” som motsats. Men återigen är detta mera talande om dagens vetenskapliga situation snarare än ett ideal att eftersträva egentligen. Men med den naturvetenskapliga modell vi är tvungna att leva med idag så måste vi absolut ifrågasätta våra moderna rön ner i minsta beståndsdel.

En av de få vetenskapliga rön som faktiskt har hållit i sig i snart ett sekel och bekräftas i nya vetenskapliga rön är Einsteins Relativitetsteori. Albert Einstein var till skillnad från de flesta vetenskapsmän ett geni. Det krävs nämligen mer än logik och förnuft, eller vetenskaplig skolning för den delen, för att vara ett geni. Einstein sade själv att han blev inspirerad när han fick sina idéer. Visst fanns det ett tydligt inslag av förnuft i hans spekulationer men samtidigt fanns där andra element som han själv beskriver nästan i mystiska termer. Det är där förnuftet har sin plats, att avskilja ett objekt och inleda en associationskedja som till slut leder till en intuitiv insikt. Det är sådan forskning jag efterfrågar.

Jag föreslår en vetenskapsmodell som utgår från människan i första hand och hennes mentala förmågor. Kvantfysiken har bevisat oss, vilket biologister inte verkar ha insett, att forskaren inte går att separera från sitt experiment. Det är vårt perspektiv som avgör vilket resultat vi får. Så detta är den mest grundläggande premissen; att vi som betraktare är oerhört viktiga i kunskapsprocessen.
o

Än mera måste vi inse att vi som människor är det finaste av alla instrument för att nå kunskap. När det kommer till andlighet måste vi erkänna att människan är fönstret (eller mikroskopet) för att kunna betrakta tillvarons subtila aspekt. Jag efterfrågar alltså en vetenskapsmodell som accepterar den andliga dimensionen av tillvaron.
o

Vidare efterfrågar jag en forskning som använder sig av alla människans mentala förmågor, inte bara förnuftet, intellektet, etc. Intuitionen måste få åtminstone än jämlik ställning i förhållande till förnuftet. Vetenskapen måste sluta se enbart på delarna och istället försöka se helheten och att denna är mer än summan av delarna, att det stora är i det lilla och det lilla i det stora.
o

Det finns redan ett paradigmskifte som är på ingång, vilket kallas det ”holografiska” paradigmet. Den har utvecklats av två vetenskapsmän inom de kvantfysiska och neurologiska disciplinerna, David Bohm respektive Karl Pribram. Deras övertygande tes är att kvantfysiken verkar bekräfta hur hjärnan verkar organisera sitt minne, såsom ett hologram. Utifrån detta har de utvecklat ett helt nytt sätt att se på människan och universum, som två sidor av samma mynt. Detta synsätt bekräftar betydligt äldre esoteriska världsbilder, både i öst och väst, som föregick upplysningstidens rationella positivism.
o

Bohm och Pribram har även skrivit en mycket intressant bok kallad Det holografiska paradigmet och andra paradoxer: ett utforskande av naturvetenskapens frontlinje som presenterar deras teser. I samband med detta måste jag också passa på att rekommendera Fysikens Tao av Fritjof Capra som visar på ett flertal paralleller mellan kvantfysikens slutsatser och österländska mysterietraditioners förklaringsmodeller, och hur de bekräftar och kompletterar varandra.

Detta nya paradigm är sakta men säkert på väg att slå igenom, oavsett om materialisterna vill erkänna detta eller inte. Jag vill dock helst inte se en konflikt utan ett samarbete över olika vetenskapliga fält. Å andra sidan utgår jag ifrån att det nya paradigmet kommer att ha integrerat det som är verkligt användbart från det gamla positivistiska synsättet i tillräcklig omfattning för att göra den gamla skolan helt förlegad.

Sedan kan man med rätta ifrågasätta om två etablerade vetenskapsmän som David Bohm och Karl Pribram ensamt kan förändra det vetenskapliga samhället. Man måste dock erinra sig om att det har hänt ett flertal gånger i historien. Det var exempelvis en handfull män som en gång i tiden satte igång upplysningstiden, så varför skulle inte vi kunna se en upprepning i modern tid?
o

Fast skall vi problematisera det lite så måste tiden vara rätt för ett paradigmskifte att ske. Kristendomen förkroppsligade sin tids strömningar och dess framgång kan kanske förklaras på detta sätt. Likadant var det på 1600-talet inför upplysningstidens tronskifte. Personer som Bohm och Pribram förkroppsligar på samma sätt idag en rörelse och strömning som har varit aktiv i västerlandet sedan 60-talet. I kölvattnet på New Age har det plötsligt blivit rumsrent att tala om spörsmål som var helt oacceptabla och ansågs som ”politiskt inkorrekta” för blott ett par decennier sedan. Detta är ett signum på att mänskligheten närmar sig nästa tidsålder, Vattumannens tidsålder. Tiden börjar nu bli mogen för en ny allmän reformation av världsliga och gudomliga ting.
o

S∴R∴