onsdag 6 augusti 2008

En apologi för den alternativa medicinen

o

Expressen har sedan 18:e februari 2008 ställt frågan till sina läsare om de tror på synskhet. I skrivande stund är det 57,6 % som har skrivit jakande. Detta kan överföras till liknande undersökningar om alternativmedicin som har ungefär samma siffror avseende på antalet tillfrågade som har sökt upp alternativa behandlingar. Skeptiker brukar bortförklara det hela till att det mest är kvinnor, lågutbildade och människor ur de lägre samhällsskikten som söker sig till det ockulta och alternativmedicinen.
o
Uppenbart är det tillräckligt hotfullt att en majoritet av Sveriges befolkning tror på en högre kraft och något mer än det fysiska, och därför är det bekvämt att bortförklara denna såsom utgörandes av kvinnor och lågutbildade. För män med hög utbildningsnivå kan ju bara inte hysa sådana vidskepliga föreställningar...eller hur? Min högst ”ovetenskapliga” och personliga observation är att förvånansvärt många högskoleutbildade (och motsvarande) män dras till det ockulta och mystiska, inte minst alternativmedicinen.

Jag skulle vilja rekommendera en bok med titeln Den Självläkande Människan, skrivet av Susanna Ehdin (1999). Författarinnan ger en hänvisning till en artikel i Journal of the American Medical Association från november 1998. Forskarna redovisade i denna artikel ett forskningsresultat angående alternativa behandlingsmetoder att 46% av de tillfrågade hade sökt sig till den alternativa medicinen. Det intressanta var inte den höga procentsiffran (vilket som sagt bekräftas av flera studier) utan att de som sökte sig till alternativmedicinen i regel hade en högre utbildning jämfört med genomsnittet och att de sökte sig till alternativa behandlingar eftersom det bättre stämde överens med den egna synen på hälsa och livet.
o
Så vi kan definitivt ta död på den gamla myten om att det främst är lågutbildade som närmar sig ”ockultismen” och New Age. Detta bekräftar även min egen erfarenhet. Tvärtom verkar utbildning, ju högre desto bättre, befria människan och ge henne ett kritiskt förhållningssätt gentemot gense tankemodeller och vetenskapliga dogmer.

o
Men, för att återgå till undersökningen, även om 30% av dem som uppsökte alternativa behandlingar började uppsöka skolmedicinsk behandling mer sällan så hade väldigt få tappat förtroendet för skolmedicinen i allmänhet. Snarare såg de på de olika terapierna som kompletterande.
o
Detta kanske är framtidsmoddellen, att ”traditionell” vetenskap måste samsas med och inbjuda ”alternativ” forskning, och vice versa. Jag tror att ett sådant samarbete skulle bära god frukt för hela mänskligheten.

Vissa har ur några studier som National Longitudinal Study of Youth och metastudien Mensa (vilket omfattade 42 studier), jämförande intelligenskvot och utbildningsnivå hos ateister och religiöst troende, dragit slutsatsen att den troende gruppen är överrepresenterade hos kategorierna låg utbildning och/eller låg intelligens.

Dessa undersökningar måste problematiseras en aning. Varför uppkommer denna skillnad? Vilka demografiska grupper har man utgått från?

o
Om jag får spekulera lite så misstänker jag att det är en stor skillnad i utbildningsnivå på den traditionellt religiöse och den som söker sig till den s.k. nyandligheten och alternativmedicin. Med risk för att låta fördomsfull gissar jag att lågutbildade individer oftare förbannar nyandlighet och ockultism såsom ondskefull; de hemfaller åt vidskepliga slutsatser. Att välja att gå till en homeopat i Sverige är ett medvetet val då man på något sätt har kommit till slutsatsen att skolmedicinen är otillräcklig. Jag har träffat många seriöst andliga sökare av sorten ”privatreligiösa” med högskoleutbildning eller motsvarande. Min egen erfarenhet bekräftar den undersökning som Ehdin refererade till. Man kan sålunda inte dra alla troende över en kam; det är en skillnad på institutionaliserad andlighet och andliga underströmmar.

Jag utgår dock inte från att mina personliga erfarenheter är en allmängiltig sanning. Vad jag vill peka på är att olika undersökningar uppenbarligen har kommit fram till olika resultat. Förklaringen till detta kan antingen vara bristande forskningsmetodik eller att man helt enkelt har haft olika demografiska urval.
o
Jag accepterar argumentet att majoriteten av de som tror på en andlig existens är lågutbildade, om vi gör ett tvärsnitt över hela jordens befolkning. Men jag ifrågasätter att man kan göra en rättvis jämförelse mellan exempelvis hinduer i Indien och privatreligiösa i Sverige. Det finns flera olika vägar till en andlig insikt, och som jag kan se det finns det i huvudsak två:

i) Religiös tro som bygger på inlärning, indoktrinering och vana; det egna mogna övervägandet och valet är av underordnad betydelse.

ii) En religiös omvändelse senare i livet som beror på en personlig insikt eller upplevelse; ett moget och rationellt val som är oberoende av direkt yttre sociala faktorer.

Vad jag misstänker (om vi utgår från att metodiken har varit korrekt) är att slutsatsen i Journal of the American Medical Association har fångat in en annan demografisk grupp jämfört med den kategori som de senare undersökningarna har utgått ifrån (och som troligtvis överensstämmer med den senare gruppen ii), och att denna grupp är mer benägen att uppsöka alternativmedicin jämfört med demografiska grupper med en ”lägre” social ställning.
o

Anledningen till att jag är benägen att dra denna slutsats är att mina egna erfareheter bekräftar detta. Saken är också den att de flesta människor som dras till esoterik, ockultism, new age et al faktiskt inte förnekar den förhärskande vetenskapen, vilket undersökningen i Journal of the American Medical Association också har lyft fram. Snarare använder de dessa alternativa världsmodeller som ett komplement till den naturvetenskapliga, av den enkla anledning att naturvetenskapen aldrig kommer att tillfredställa människans alla frågor, i synnerhet inte de existentiella frågorna. Det är extremt få människor i Sverige som helt förkastar den naturvetenskapliga världsbilden. Många av oss esoteriker är i och för sig mer skeptiska och kritiska till den än exempelvis majoriteten av Sveriges befolkning är, men det är väldigt få av oss som avfärdar den helt.

Personligen är jag tämligen kritisk till skolmedicinen och ser på många AT-läkare (speciellt på vårdcentraler) som rena rama kvacksalvare, samtidigt som jag verkligen uppskattar och aldrig skulle neka någon specialistvård och i synnerhet inte västerlandets kirurgi. Den moderna fysiken har också mycket intressanta idéer, som mer och mer verkar bekräfta en ”gammal” och esoterisk världsbild. Så det handlar inte om antingen eller, som många skeptiker tror, utan om både och.


För att återkoppla till kvacksalvande läkare kan jag ta ett eget exempel som handlar om mitt eget barn. Hon drog på sig ett i synnerhet svårt exem som liknade brännskador. Vi gick till en vårdcentral och där skrev läkaren ut en hudsalva med kortison. Jag använde den endast ett kortare tag eftersom min dotter skrek och grät varje gång jag smorde in henne. Jag hade så dåligt samvete varje gång jag smorde in henne eftersom jag plågade henne så. Men... läkaren hade ju sagt att det var bra för henne. Vem var jag att säga emot en läkare? Jag gick dock till slut över till att använda en vanlig mjukgörande salva istället då det efter ett tag blev helt omöjligt att använda den receptbelagda salvan. En kort tid därefter uppsökte vi en barnmedicinsk mottagning vars läkare blev förskräckt när hon hörde att min dotter hade fått utskrivet denna salva med en ganska så hög procentandel kortison.
o
Du kommer som läsare säkert att tycka att man inte kan döma ut en hel läkarkår efter ett fall och bara av egen erfarenhet. Men såsom förälder tappar man förtroendet detta oaktat. Det har gått mode på att använda kortison i alla möjliga sammanhang. Det verkar nästan vara något av ett ”universalmedel” inom skolmedicinen, ungefär på samma sätt som kokainet var det vid förra sekelskiftet. Och så får man höra standardförklaringen: ”men kroppen producerar sitt eget kortision”. Visst är detta sant, men kroppen producerar inte kortisonet i dessa höga koncentrat. Det är allmänt känt vad som händer med hud som utsätts för kortison en längre period.

Med specialistvården är situationen i Sverige tack och lov en annan, där jag i rättvisans namn måste poängtera att jag i de flesta fall har haft goda erfarenheter, i synnerhet inom barnmedicinen och kvinnoklinikerna.

o
Det finns dock ett specialistområde som är helt genomsyrat av kvacksalveri. I mitt arbete samarbetar jag ibland med psykiatrin och gör vårdplaneringar, etc. Jag har även praktiserat på en öppenvårdmottagning inom psykiatrin för drygt tio år sedan. Jag vet sålunda av egen erfarenhet att man i de flesta fall skjuter från höften när man ställer in neuroleptika. Det kan gå flera månader, ibland år, innan man har funnit den ”rätta medicinen” och den rätta dosen, ofta med ganska mycket onödigt lidande för patienten. Orsaken till detta är att den individuella biologin skiljer sig ganska mycket åt. Det hade varit önskvärt med en aning mera precis vetenskap på detta område. För att inte tala om alla dessa sidomediciner som man ger för att motverka biverkningar. Jag har sett en och annan person utveckla närmast skrämmande biverkningar som i princip gör dem inkapabla till att kommunicera på ett ordentligt sett, bara för att de skall hållas ovanför ytan i det hav som kallas psykos. Jag har även ganska nyligen hört talas om fall där människor har blivit feldiagnosticerade och därför felbehandlade med starka mediciner, vilket har lett till hjärnskador.
o
I många fall hade kvalificerad och långvarig psykoterapi varit den bästa vägen ut ur lidandet, men det anses kosta för mycket i tid och pengar. Det är bättre (läs mera kostnadseffektivt) att ta ett piller. Dessutom har vi ju den väldiga läkemedelsindustrin som gärna säljer sina produkter för alla möjliga åkommor, stora som små. Läkarkåren är ganska djupt insyltad i detta korrupta träsk. Vad man i de flesta fall hade kallat för korruption i andra branscher tar man för givet inom läkarkåren som något naturligt. Även dessa nya antidepressiva medel som pumpas ut från diverse vårdcentraler, som ett substitut för psykoterapi. Det är billigt, det är effektivt, det gör medborgarna produktiva på ganska kort tid.
o
Bland psykiatriker ser man med stor skepsis på psykologi och psykoterapi, i synnerhet de skolbildningar som har följt på Sigmund Freud och Carl Gustav Jung. Dessa har istället fått epitetet ”kvacksalvare” och deras teorier beskyllts för att vara blott en ”massa flum”. Naturvetenskapen bestrider det omedvetnas existens och anser att människan inte har någon själ; ”det är ju blott en spekulativ teori som mer hör hemma hos filosofin är hos vetenskapen”. Istället hyser man föreställningen om hjärnan såsom en avancerad datamaskin vari medvetandet gestaltar sig, och allt blott på grund av kemiska reaktioner och elektriska impulser. Med denna människosyn är det naturligt att fylla människan med främmande ämnen för att ändra på den kemiska balansen så att hon blir ”frisk”. Psykoterapin däremot anses vara alldeles för dyr och ta onödigt lång tid, utan att det ens är säkert att det leder till något resultat.


Detta är symptomatiskt för hur vi i samhället ser på ekonomi idag, inte som hushållning utan som verklighetsfrånvänd budgetplan. Vad man missar är det långsiktiga perspektivet, både i reducerat mänskligt lidande och lägre sjukvårdsutgifter. Det har gjorts beräkningar som säger att en terapeut som har lyckats bota blott en psykotisk eller schizofren patient redan har tjänat in hela sin yrkesverksamma tid mätt i lön; det ger lite perspektiv på debatten om psykoterapins ekonomiska lönsamhet. Vad som dessutom utmärker en kvalificerad psykoterapi som bygger på en psykoanalytisk grund är att man som mål har satt att bota människan, inte blott framkalla en symptomreduktion som i skolmedicinen och inom de kognitiva psykoterapeutiska skolbildningarna. Detta är även det som skiljer ut skolmedicinen från så gott som alla alternativmedicinska behandlingar, exempelvis kinesiologin och ayurveda i öst eller homeopatin i väst; den holistiska människosynen.
o
Vi måste även erinra oss om att homeopatin skapades som en kritisk motreaktion mot dåtidens skolmedicin. Idag ser vi på sena 1700- och tidiga 1800-talets skolmedicin som ett övergrepp mot människan, såsom rent och skärt kvacksalveri. Homeopatin var en frisk fläkt gentemot denna upplysningstidens medicinare, även om den idag är hånad i ljuset av dagens medicinska rön. Fast jag undrar hur man om 100 år kommer att se på nutidens skolmedicin?
o
SR

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar