Att följa i Jesu fotspår

o

Det slår mig hur svårt det egentligen är att följa Jesu bud i det vardagliga livet. Vissa säger att det är omöjligt. Ett omöjligt ideal för en ”vanlig” människa.

Varför är det så?

Kan det vara så att Jesu budskap och levnadsförmaningar ursprungligen inte var tänkta för allmänheten?

De första kristna var ju sektliknade rörelser som levde i närmast kommunistiska ”kibbutz”-liknande kollektiv, där individen inte skulle ha några egna ägodelar eller med andra ord leva i fattigdom. Hans närmaste efterföljare Paulus hade förmaningar som var närmast sektlika till sin karaktär där bl.a. sträng celibat avkrävdes genom exempelvis förmaningar om kastrering.

Jesus själv var mycket tydlig över vad som krävdes av dem som ämnade följa honom, dvs. att de var tvungna att försaka och lämna sina föräldrar, fruar och barn för hans skull:

Jag har kommit för att skilja en son från sin far, en dotter från sin mor och en sonhustru från sin svärmor, och en man får sina egna till fiender. Den som älskar sin far eller mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig. Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig. (Matt 10:35,36)

Till en annan sade han: ”Följ mig!” Mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.” Jesus sade till honom: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och predika Guds rike!” En annan sade: ”Jag vill följa dig, Herre, men låt mig först ta farväl av min familj.” Jesus svarade: ”Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike.” (Luk 9:59-62)

Vidare säger han i bergspredikan följande angående sinnenas och kroppens försyndelser:

Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap. Om ditt högra öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kastas i helvetet. Och om din högra hand förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kommer till helvetet. Det blev sagt: Den som vill skilja sig från sin hustru skall ge henne ett skilsmässobrev. Men jag säger er: den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt, han blir orsak till att äktenskapet kan brytas genom henne, och den som gifter sig med en frånskild kvinna bryter hennes äktenskap. (Matt 5:27-32)

Att sticka ut ögat om det förleder ens sinne eller hugga av armen som syndar är ju måhända fullt möjligt för en ”galen eremit”, som inte bryr sig om konsekvenserna i det vardagliga livet utan endast bryr sig om anden. Det finns många fler exempel i Bibeln i samma gnostiska anda.

Kan det vara så att den ursprungliga kristna läran egentligen var avsedd för en skara utvalda? Är Jesu läror egentligen avsedda för en skara invigda som avskiljer sig från sin omgivning och samhälle, likt esséerna (som var samtida med Jesus) eller gnostikerna?

Är det egentligen endast kristna munkar och nunnor som kan följa hans bud till punkt och pricka? Ta exempelvis Jesu pacifistiska lära så som den uttrycks i hans bergspredikan:

Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. (Matt 5:38-45)

Man måste dock komma ihåg att dessa förmaningar i första hand riktade sig till Jesu 12 lärjungar:

När han såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem…(Matt 5:1,2)

Detta är ett bevis för att Jesus med dessa ord vände sig till individer som helt ville hänge sig åt Gud och försaka allt annat; mystiker i ordets sanna bemärkelse. Med dessa ord ville han sålla ut dem som var ovärdiga; endast de som hörsammade honom i hjärtat och ville ta till sig budskapet i handling skulle följa honom. Om man har en familj att ta hand om kan man omöjligen följa dessa bud. Men om du har ”övergivit” din familj för att följa (sektledaren) Jesus så har du redan valt att försaka alla band till det materiella (och även dig själv) för Gud. Jesus visar en kungsväg till Gud, en gräddfil om man får säga så. Fast i sanningen är det snarare en rakt och smal väg som kräver en hel del balanssinne; inte för var och en att följa.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den. (Matt 7:12-14)

Det bor förvisso en munk eller eremit inom mig. Jag dras till munkarnas liv och beundrar dem och den stillhet i sina liv de eftersträvar. Men å andra sidan har jag barn och familj, och en livskamrat jag inte vill överge. Dessutom tror jag inte på att leva i celibat. Så någon ”äkta” Jesu lärjunge kan jag nog aldrig bli. Sedan har jag över ett decennium tillbaka valt en annan väg en den strikt katolska (den religion jag är född till) till min Kristus och min Gud. Jag har valt den esoteriska vägen som tillåter både fru (Soror Mystica) och barn (mina små ”Vise Stenar”). Vägen att vandra genom det vanliga ”yttre” livet är mer krävande och prövosamt, men mer belönande om man härdar ut och håller kvar vid sin avsikt, håller sig kvar på den raka och smala vägen. Men detta hindrar mig inte att samtidigt beundra Jesu ”lärjungar” som har valt eremitens väg.

Slutligen kommer vi till frågan om den fria viljans betydelse i dessa sammanhang. Jag tror att man måste vara kallad av ”Honom”; dvs. någon form av Gudomlig inverkan (”divine intervention”) behövs. Kalla det nåd. Detta skiljer ut vanliga kristna från Jesu lärjungar. ”Vanliga kristna” är de som har blivit inlärda att tro på Jesus; ett resultat av yttre påverkan. Lärjungarna är de som finner Jesus (eller Gud) i sitt hjärta, som hör hans tysta röst från sitt innersta (eller genom ett yttre tecken som är överväldigande när väl Herren har öppnat ögonen för oss).

Är det då ett fritt val att känna sin kallelse? Nej, det tror jag är en omöjlighet. Samtidigt kan man välja bort detta kall, så någon form av personligt val har vi ändock att göra med här. Detta är en paradox, men jag älskar paradoxer! Kanske är det därför som jag har valt den mystika vägen?

Alltså har människan en fri vilja, samtidigt som Gud bestämmer allsmäktigt över hennes liv. Paradoxernas moder!

Ljus kan både vara en partikel och en vågrörelse, beroende på hur du väljer att betrakta det. Samma sak med den mänskliga fria viljan eller ödesbestämdheten; det beror på hur du väljer att betrakta henne (människan). Man behöver inte ens tro på en gud för att vara en övertygad determinist. Samtidigt känner vi ju intuitivt att vi har ett personligt ansvar. Men försök att rymma båda föreställningarna samtidigt i hjärnan och reslutatet blir förvirring. Du måste välja perspektiv för varje given situation. Du kan till och med byta perspektiv på samma situation lite senare och se helt annorlunda på den, och få en djupare intuitiv förståelse. Men rent intellektuellt kan du inte förklara hur båda perspektiven (som är lika sanna) hänger ihop.

Perspektiven går dock att förena, men inte med det blotta intellektet. På samma vis förstår vi intuitivt att det är samma fenomen vi betraktar när vi observerar ljus, inte två olika saker; ljuset visar dock bara en av sina sidor för oss åt gången. På en annan (kalla den ”högre”) nivå kan vi dock betrakta ljuset utifrån dess sanna natur, vilket troligtvis är helt annat än både partikel och vågrörelse. Samma sak men människan och fri vilja kontra nåd.

Sålunda, för att använda kristen terminologi så kan inte alla bli sant frälsta. Det kräver ett förhärdat hjärta och en god jordmån för fröet att gro i. Den kraft som förbereder människan inför hennes frälsning är det som av många kristna associeras med Satan. Man måste dock i detta sammanhang inse att Satan är en aspekt av Gud; en mörkare återspegling av Honom. Men detta perspektiv blir endast förståeligt om man tror på reinkarnation, en tanke som är främmande för main stream kristendom. Men även den Heliga Qabalah bekräftar reinkarnationstanken. De kallar den Gilgul.

Själv så tror jag inte på ”Hin Onde” och Helvetet. Satan eller Lucifer är åklagaren, en av Guds Söner (hans konkreta Viljehandling). Satans uppgift i den stora rättsprocess vi kallar ”inkarnation” eller ”liv” är att vara åklagare. Jesus är domare, satt att övervaka domstolen på uppdrag åt Gud, den kosmiska staten. Vi, människan, är den svarande. Vår Helige Skyddsängel är advokaten.

S∴R∴