Jag är ingen direkt vän av skönlitteratur. Eller snarare, mina ockulta studier har sedan tidigt 1990-tal uteslutit den skönlitterära konstarten från mitt liv på grund av avgränsning och tidsbrist. Men under de senaste två åren har jag faktiskt läst så mycket som tre romaner på två år, samtliga inom den ockulta eller mystiska genren. Den första boken, som "bröt isen" mellan mig och skönlitteraturen, var Paul Coelhos Alkemisten, en underbar bok i sin allra enkelhet som på ett mycket bra och direkt sätt introducerar läsaren i det hermetiska förhållningssättet.
Fast skall jag vara ärlig fick jag Dan Browns Da Vinci-koden som födelsedagspresent för några år sedan, och började läsa den men tröttnade på författarens enkla knep att genom manipulation försöka få mig att sträckläsa den med sina ständiga cliffhangers. Känns mer som ett filmmanus snarare än en roman. Jag slutade att läsa den efter 1/3. Så den räknas inte.
Andra boken var Umberto Ecos Foucaults Pendel. Jag läste dock den engelska översättningen som jag fick låna av min svåger. Jag blev genast intresserad av boken när jag bläddrade i den och upptäckte alla Qabalistiska referenser. Denna bok var vad Da Vinci-koden borde ha varit. En helt underbar och faschinerande bok, som dessutom inte tar sig själv på för stort allvar. (Jag kanske kommer att återvända med särskilda recensioner av dessa två böcker....vi får se.)
Men anledningen till att jag ville skriva denna recension är den bok som jag precis nu i helgen läste ut, J.-K. Huysmans' Là-Bas - I Avgrunden. Jag tror att jag har läst den bästa romanen hittills i mitt liv!
J.-K. Huysmans
Joris-Karl Huysmans hette egentligen Charles-Marie-Georges Huysmans och levde mellan åren 1848-1907. Han var en lärjunge till naturalisten Émile Zola, men bröt efter ett tag med sin mästare och utvecklade vad han kallade den "andliga naturalismen". I synnerhet inspirerades Huysmans av Matthias Grünewalds naturalistiska version av Jesu korsfästelse från 1515, vilket är brutal i sin kompromisslöshet, precis som Là-Bas. Bokens första kapitel beskriver dessutom Grünewalds målning i detalj, så noggrannt att man kan se den tydligt för sitt inre öga.
Matthias Grünewalds "Korsfästelsen"
Brytningen gentemot Zola inleddes med den första boken som handlade om romanfiguren Durtal, Mot Strömmen. Efter denna följde I Avgrunden, vilket följdes av ytterligare tre romaner med samma protagonist (Huysmans alterego), En Route, La Cathédrale och L'Oblat. Tydligen skall romansviten följa Durtals resa från ockultismens dekadens till traditionell Romersk Katolicism, något som återspeglar Huysmans andliga resa.
Det är faschinerande att läsa hur man kan väva in filosofiska resonemang i romanform. Boken kunde lika gärna ha skrivits som en faktabok om samtida satanism och kritik mot modernismen. Men istället gör Huysmans dessa ämnen så mycket intressantare genom att väva in en historia och levande karaktärer som uttrycker bokens idéer.
Såsom traditionalist så har jag tagit boken och författaren varmt till mitt hjärta. Man känner igen kulturkritiken från idag när man läser hur karaktärerna beklagar sig om materialismen och modernismen; det har inte hänt mycket på över 100 år! Huysmans verkar uppenbarligen älska medeltiden. Men det som gör boken så extra intressant är naturligtvis dess ockulta tema, med fokus på satanismen. Men även "Rosenkreutzare" och "spiritismen" avhandlas, dock mera flyktigt. Det är uppenbart att författaren avskyr den samtida Rosenkorsiska rörelsen och föraktar Stanislas de Guita och Joseph Péladan, vilket han jämför med sataniska sektledare.
Mycket av boken ger en ganska så detaljerad redogörelse för Gilles de Rais sataniska verksamhet, ty Durtal (vilket livnär sig som författare) skriver en bok om denne franske Marskalk, Jean d'Arcs trogne följeslagare. Även Aleister Crowley skrev en liten pamflett, en apologi, om Gilles de Rais kallad The Banned Lecture, vilket försöker jämföra rättegången mot de Rais med förräderiet mot Tempelherreorden. Huysmans verkar dock inte tveka över de Rais skuld, och han tvekar inte att beskriva hans bestialiska övergrepp och mord mot tusentals små barn - i detalj. Just de kapitlen får mig att må illa.
Parallellt med detta introduceras vi till den samtida franska satanismen, dels genom Durtals återkommande diskussioner om ämnet med sin vän des Hermies (vilket är en referens till Hermes Trismegistos) och astrologen Monsieur Gévingey (vilket befinner sig under en ockult attack från satanister), och dels genom Durtals energiska och frustrerande kärleksaffär med en liderlig kvinna - Madame Chantelouve. Denna romans känns inte alls malplacerad utan utgör tvärtom en intressant krydda och en naturlig övergång till infernot som väntar bakom hörnet.
Det intressanta med den här boken är att de flesta av karaktärerna är baserade på verkliga personer. Exempelvis är den stora sataniske översteprästen Kaniken Docre identifierbar som abbé Louis Van Haecke. Gränsen mellan fakta och fiktion är således mycket vag. Boken kulminerar i en detaljerad beskrivning av en svart mässa, en orgie i misantropisk extas och köttlig lusta. Man kan formligen känna den svavelosande rökelsen och kroppsvätskorna i rummet medan man läser. Så realistiskt är bokens miljöbeskrivningar.
Huysmans är således en mästare på att beskriva miljöer, exempelvis Gilles de Rais' borg Tiffauges, som närmast liknar en makaber turistguide. Han är sannerligen också en mästare med språket. Jag önskade för några ögonblick att jag kunde läsa boken i sitt originalspråk. Men jag är samtidigt tacksam över den genomarbetade och imponerande översättningen av Elias Wraak. Han har även bifogat en biografi över Huysmans och bakgrundsfakta kring bokens tillblivelse, vilket nästan erbjuder lika faschinerande läsning som romanen själv.
Jag vill passa på att ge en eloge till det lilla Göteborgsbaserade förlaget Alastor Press för att ha givit den svenska publiken denna chans att läsa boken på svenska. Boken är mycket väl fakta-noterad, en absolut nödvändighet när man läser en sådan gammal bok som tar förgivet att läsaren dels är fransk men också lever i Paris och är väl insatt i den tidens händelser. Alastor Press har tidigare givit ut Huysmans Mot Strömmen. Förlaget verkar ha nischat sig mot ockult, mystisk och dekadent litteratur skrivet från förra sekelskiftet, min favorittid i historien - för att inte tala om genren! Jag hoppas verkligen att Alastor Press kommer att ge ut resten av Huysmans böcker om Durtal. Jag kommer definitivt försöka få tag på Mot Strömmen, trots att den är utgången från förlaget.
Det roliga med läsning av Là-Bas var att jag fick tillfället att läsa de tre sista kapitlen i Paris, vilket naturligtvis gjorde det lättare för mig att leva in mig i bokens miljö. Sceneriet är egentligen mycket enkelt, som gjort för en teateruppsättning. 80% av boken utspelar sig antingen i Durtals lägenhet eller i kyrkan Saint-Sulpices klocktorn; en av karaktärerna är en kockringare, Huysmans symbol över en svunnen tid och en svunnen människotyp. Just kontrasten mellan en "paradisisk" svunnen tid och den degenererade moderna nutiden är ständigt närvarande i boken.
Även satanismen får i boken gestalten av något urtida som vägrar att dö; som tvärtom lever som allra starkast just i kontrasten till det rationella och den empiriska positivismens tidevarv. "Vad är egenligen ondska?" föreställer jag mig att författaren frågar. Jag tolkar det som att likgiltigheten - materialismen - är den sanna ondskan, inte den liderlighet och sedelöshet som den samtida franska satanismen representerar. Satanismen (och ockultismen i allmänhet) framställs, upplever jag det, som en reaktion mot upplysningstidens experiment och känslolösa samhällsbyggnad. Mycket intressanta ämnen som fortfarande är aktuella. Sådana här böcker skrivs inte längre. Läs den och njut!
S∴R∴
Fast skall jag vara ärlig fick jag Dan Browns Da Vinci-koden som födelsedagspresent för några år sedan, och började läsa den men tröttnade på författarens enkla knep att genom manipulation försöka få mig att sträckläsa den med sina ständiga cliffhangers. Känns mer som ett filmmanus snarare än en roman. Jag slutade att läsa den efter 1/3. Så den räknas inte.
Andra boken var Umberto Ecos Foucaults Pendel. Jag läste dock den engelska översättningen som jag fick låna av min svåger. Jag blev genast intresserad av boken när jag bläddrade i den och upptäckte alla Qabalistiska referenser. Denna bok var vad Da Vinci-koden borde ha varit. En helt underbar och faschinerande bok, som dessutom inte tar sig själv på för stort allvar. (Jag kanske kommer att återvända med särskilda recensioner av dessa två böcker....vi får se.)
Men anledningen till att jag ville skriva denna recension är den bok som jag precis nu i helgen läste ut, J.-K. Huysmans' Là-Bas - I Avgrunden. Jag tror att jag har läst den bästa romanen hittills i mitt liv!
J.-K. HuysmansJoris-Karl Huysmans hette egentligen Charles-Marie-Georges Huysmans och levde mellan åren 1848-1907. Han var en lärjunge till naturalisten Émile Zola, men bröt efter ett tag med sin mästare och utvecklade vad han kallade den "andliga naturalismen". I synnerhet inspirerades Huysmans av Matthias Grünewalds naturalistiska version av Jesu korsfästelse från 1515, vilket är brutal i sin kompromisslöshet, precis som Là-Bas. Bokens första kapitel beskriver dessutom Grünewalds målning i detalj, så noggrannt att man kan se den tydligt för sitt inre öga.
Matthias Grünewalds "Korsfästelsen"Brytningen gentemot Zola inleddes med den första boken som handlade om romanfiguren Durtal, Mot Strömmen. Efter denna följde I Avgrunden, vilket följdes av ytterligare tre romaner med samma protagonist (Huysmans alterego), En Route, La Cathédrale och L'Oblat. Tydligen skall romansviten följa Durtals resa från ockultismens dekadens till traditionell Romersk Katolicism, något som återspeglar Huysmans andliga resa.
Det är faschinerande att läsa hur man kan väva in filosofiska resonemang i romanform. Boken kunde lika gärna ha skrivits som en faktabok om samtida satanism och kritik mot modernismen. Men istället gör Huysmans dessa ämnen så mycket intressantare genom att väva in en historia och levande karaktärer som uttrycker bokens idéer.
Såsom traditionalist så har jag tagit boken och författaren varmt till mitt hjärta. Man känner igen kulturkritiken från idag när man läser hur karaktärerna beklagar sig om materialismen och modernismen; det har inte hänt mycket på över 100 år! Huysmans verkar uppenbarligen älska medeltiden. Men det som gör boken så extra intressant är naturligtvis dess ockulta tema, med fokus på satanismen. Men även "Rosenkreutzare" och "spiritismen" avhandlas, dock mera flyktigt. Det är uppenbart att författaren avskyr den samtida Rosenkorsiska rörelsen och föraktar Stanislas de Guita och Joseph Péladan, vilket han jämför med sataniska sektledare.
Mycket av boken ger en ganska så detaljerad redogörelse för Gilles de Rais sataniska verksamhet, ty Durtal (vilket livnär sig som författare) skriver en bok om denne franske Marskalk, Jean d'Arcs trogne följeslagare. Även Aleister Crowley skrev en liten pamflett, en apologi, om Gilles de Rais kallad The Banned Lecture, vilket försöker jämföra rättegången mot de Rais med förräderiet mot Tempelherreorden. Huysmans verkar dock inte tveka över de Rais skuld, och han tvekar inte att beskriva hans bestialiska övergrepp och mord mot tusentals små barn - i detalj. Just de kapitlen får mig att må illa.
Parallellt med detta introduceras vi till den samtida franska satanismen, dels genom Durtals återkommande diskussioner om ämnet med sin vän des Hermies (vilket är en referens till Hermes Trismegistos) och astrologen Monsieur Gévingey (vilket befinner sig under en ockult attack från satanister), och dels genom Durtals energiska och frustrerande kärleksaffär med en liderlig kvinna - Madame Chantelouve. Denna romans känns inte alls malplacerad utan utgör tvärtom en intressant krydda och en naturlig övergång till infernot som väntar bakom hörnet.
Det intressanta med den här boken är att de flesta av karaktärerna är baserade på verkliga personer. Exempelvis är den stora sataniske översteprästen Kaniken Docre identifierbar som abbé Louis Van Haecke. Gränsen mellan fakta och fiktion är således mycket vag. Boken kulminerar i en detaljerad beskrivning av en svart mässa, en orgie i misantropisk extas och köttlig lusta. Man kan formligen känna den svavelosande rökelsen och kroppsvätskorna i rummet medan man läser. Så realistiskt är bokens miljöbeskrivningar.
Huysmans är således en mästare på att beskriva miljöer, exempelvis Gilles de Rais' borg Tiffauges, som närmast liknar en makaber turistguide. Han är sannerligen också en mästare med språket. Jag önskade för några ögonblick att jag kunde läsa boken i sitt originalspråk. Men jag är samtidigt tacksam över den genomarbetade och imponerande översättningen av Elias Wraak. Han har även bifogat en biografi över Huysmans och bakgrundsfakta kring bokens tillblivelse, vilket nästan erbjuder lika faschinerande läsning som romanen själv.
Jag vill passa på att ge en eloge till det lilla Göteborgsbaserade förlaget Alastor Press för att ha givit den svenska publiken denna chans att läsa boken på svenska. Boken är mycket väl fakta-noterad, en absolut nödvändighet när man läser en sådan gammal bok som tar förgivet att läsaren dels är fransk men också lever i Paris och är väl insatt i den tidens händelser. Alastor Press har tidigare givit ut Huysmans Mot Strömmen. Förlaget verkar ha nischat sig mot ockult, mystisk och dekadent litteratur skrivet från förra sekelskiftet, min favorittid i historien - för att inte tala om genren! Jag hoppas verkligen att Alastor Press kommer att ge ut resten av Huysmans böcker om Durtal. Jag kommer definitivt försöka få tag på Mot Strömmen, trots att den är utgången från förlaget.
Det roliga med läsning av Là-Bas var att jag fick tillfället att läsa de tre sista kapitlen i Paris, vilket naturligtvis gjorde det lättare för mig att leva in mig i bokens miljö. Sceneriet är egentligen mycket enkelt, som gjort för en teateruppsättning. 80% av boken utspelar sig antingen i Durtals lägenhet eller i kyrkan Saint-Sulpices klocktorn; en av karaktärerna är en kockringare, Huysmans symbol över en svunnen tid och en svunnen människotyp. Just kontrasten mellan en "paradisisk" svunnen tid och den degenererade moderna nutiden är ständigt närvarande i boken.
Även satanismen får i boken gestalten av något urtida som vägrar att dö; som tvärtom lever som allra starkast just i kontrasten till det rationella och den empiriska positivismens tidevarv. "Vad är egenligen ondska?" föreställer jag mig att författaren frågar. Jag tolkar det som att likgiltigheten - materialismen - är den sanna ondskan, inte den liderlighet och sedelöshet som den samtida franska satanismen representerar. Satanismen (och ockultismen i allmänhet) framställs, upplever jag det, som en reaktion mot upplysningstidens experiment och känslolösa samhällsbyggnad. Mycket intressanta ämnen som fortfarande är aktuella. Sådana här böcker skrivs inte längre. Läs den och njut!
S∴R∴
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar