Några tankar som har väckts efter mitt förra inlägg om psyket kontra kroppen som bör klargöra min ståndpunkt i frågan om hjärnans funktion utifrån ett ockult och hermetiskt perspektiv. Inom den ockulta synen på människan lägger man faktiskt en större del av sitt fokus på den fysiska kroppen än man kanske kan tro efter att ha läst mina inledande tankar, som på ytan kan verka vara fientligt inställd till materian. I mitt blogginlägg gjorde jag kanske en något för grov förenkling vilket kan tolka in en dualistisk syn mellan kropp och själ, vilket sannerligen är missvisande om min egentliga ståndpunkt. Jag tror i själva verket att kropp och själ är förenade, att de är olika begrepp eller föreställningar som människan har skapat för att hon skall kunna få en förståelse för sig själv. Likadant förhåller det sig med begrepp såsom ”materia” och ”ande”. I själva verket anser den hermetiska läran att där varken existerar någon ”materia” eller ”ande” utan blott substans, och att den fysiska verkligheten och den andliga är två ytterligheter i ett kontinuum som den kallar Alltet eller Det Enda.
Det är dock lätt i diskussioner utanför de ockulta kretsarna, när man påstår och hävdar att själ och kropp är intimt förbundna, att man vill reducera medvetandet till blotta hjärnfunktioner.
Det är här jag inte håller med längre eftersom jag anser att medvetandet skrider bortanför den rena biologin. Jag ser på den biologiska hjärnan mera som en radiomottagare, en metafor som jag har lånat av Paul Foster Case som var en av det förra seklets största Hermetiska och Qabalistiska tänkare. En dåligt kalibrerad eller inställd radiomottagare kommer ta in väldigt svaga och dåliga radiosignaler (elektromagnetiska vågor) och ofta med stora luckor i sin mottagning. Likadant förhåller det sig med en skadad eller störd hjärnfunktion.
Jag hävdar att tankar och känslor inte har sin upprinnelse i hjärnan över huvudtaget utan att hjärnan blott mottager och registrar dessa, precis som den gör med all information; hjärnan är ett i grunden passivt redskap och instrument som observerar och tolkar – den skapar inget i och av sig självt. Den kan verka vara aktiv men jag kan också få min förstärkare och hi-fi-anläggning att låta ganska mycket, verka dynamisk och ”komma till liv” när jag sätter på en skiva med hårdrock. Det är dock varken förstärkaren eller högtalarna som skapar musiken.
Man kan tala om ”Hi-Fi” (high fidelity = naturlig återgivning) även hos en hjärna; en väl utvecklad och frisk hjärna skapar ett större ”hi-fi” i förhållande till den objektiva verkligheten än en gammal eller dysfunktionell hjärna (som istället förvränger verkligheten). Precis som en förstäkare behöver stor strömkraft (amperstyrka) för att låta verklighetstroget så behöver tankarna och känslorna på ett motsvarande sätt ”hjärnkraft” för att komma till uttryck till fullo och utan för stor förvrängning utifrån sin inneboende verklighet och ursprungliga essens.
Man kan också jämföra med en resonanslåda, såsom en klassisk gitarr, violin eller en cello. Tankar och känslor kan liknas vid ljudvågorna i omgivningen som registreras och får strängarna att vibrera, och vidare får ljudet att resonera i lådan. Man kan ta metaforen längre och säga att ”självet” är gitarristen, violinisten eller cellisten som genom sin vilja formar toner och ackord och slår an strängarna. En dåligt stämd gitarr, violin eller cello skapar disharmonisk musik. Likaså en ”dåligt stämd” hjärna som skapar disharmoniska tankar och känslor. Hjärnan är dock gitarren, violinen eller cellon och inte musikern själv. Musikern är inte beroende av sitt instrument för att skapa musik; det kan han likväl göra i sin föreställningsförmåga. Men musikern har svårt att förmedla sin musik till andra utan att ta till sitt instrument. På samma sätt fungerar hjärnan som självets instrument att förmedla sig till sin omgivning.
Dessa metaforer är dock förenklingar och kan återigen verka stå för en dualistisk människosyn. Ibland behöver man metaforer och liknelser för att beskriva något som är obeskrivbart. Vad jag vill säga med dessa är att den kausala principen är bortom det rent materiella och att den mänskliga mikrokosmen står i samklang med den makrokosmiska harmonin, vilket är det egentliga ursprunget till individens tankar och känslor. Det står dock som ganska så självklart, om man spinner vidare på dessa metaforer, att vårt vardagsmedvetande och kanske t.o.m. vårt självmedvetenhet är på nivå med den fysikaliska kroppen; hjärnan och det centrala nervsystemet. När vi är trötta eller har låg energinivå i vår kropp, kanske för att vi har slarvat med mat och dryck och sömn, så upplever vi att vi inte hänger med i tankarna – att vi ”kopplar långsamt”.
Detta självobserverande experiment visar uppenbarligen att få av oss människor kan lyfta oss ur den cerebrala nivån av vår tillvaro. I Qabalistiska termer motsvarar detta ”Malkuth” (eller snarare Malkuth i Assiah). Jag är dock övertygad om att vi i meditativt tillstånd och under sömn kan lyfta vårt medvetna fokus från eller ur kroppen och faktiskt då existerar på den så kallade ”astrala” nivån, i höjd med ”Yesod” (i Assiah) och kanske även ännu högre. Den Teurgiska och Alkemistiska praktiken ämnar att stärka vårt förhållande till de subtila kropparna – eterkroppen (saturnianska kroppen), astralkroppen (lunariska kroppen), mentalkroppen (merkuriala kroppen) och den andliga kroppen (solara kroppen) – och i sin tur även stärka dessa kroppar till sin fulla potential. I vissa traditioner går detta under beteckninen att ”skapa sig en ljuskropp”.
I vardagsmänniskan är dessa nivåer hos henne endast blott latenta; hennes medvetande är fängslad i hjärnan och nervsystemet. Endast i extrema tillstånd, såsom vid nära döden upplevelser, kan människan erfara dessa existenser i ett medvetet tillstånd och överskrida vardagsmedvetandets slöjor; endast i sina drömmar kan hon vanligtvis erfara och dunkelt erinra sig detta. Alkemisten och Magikern utvecklar dock en förmåga att medvetet ”färdas mellan världarna”, likt Oden i den nordiska mytologin och Hermes i den grekiska, och andra liknande gudar i andra mytologier. Just denna förmåga har varit kännetecknande för Magiker i alla generationer och tidsåldrar, från Shamanen till Den Hermetiske Alkemisten. Det är därför inte förvånande att just gudar såsom Oden och Hermes ses som arketypiska Magiker. Det är först när människan har blivit såsom dem som hon inser att hjärnan blott är ett av flera redskap eller instrument och att Självet är den sanne konstnären.
S∴R∴
Det är dock lätt i diskussioner utanför de ockulta kretsarna, när man påstår och hävdar att själ och kropp är intimt förbundna, att man vill reducera medvetandet till blotta hjärnfunktioner.
Det är här jag inte håller med längre eftersom jag anser att medvetandet skrider bortanför den rena biologin. Jag ser på den biologiska hjärnan mera som en radiomottagare, en metafor som jag har lånat av Paul Foster Case som var en av det förra seklets största Hermetiska och Qabalistiska tänkare. En dåligt kalibrerad eller inställd radiomottagare kommer ta in väldigt svaga och dåliga radiosignaler (elektromagnetiska vågor) och ofta med stora luckor i sin mottagning. Likadant förhåller det sig med en skadad eller störd hjärnfunktion.Jag hävdar att tankar och känslor inte har sin upprinnelse i hjärnan över huvudtaget utan att hjärnan blott mottager och registrar dessa, precis som den gör med all information; hjärnan är ett i grunden passivt redskap och instrument som observerar och tolkar – den skapar inget i och av sig självt. Den kan verka vara aktiv men jag kan också få min förstärkare och hi-fi-anläggning att låta ganska mycket, verka dynamisk och ”komma till liv” när jag sätter på en skiva med hårdrock. Det är dock varken förstärkaren eller högtalarna som skapar musiken.
Man kan tala om ”Hi-Fi” (high fidelity = naturlig återgivning) även hos en hjärna; en väl utvecklad och frisk hjärna skapar ett större ”hi-fi” i förhållande till den objektiva verkligheten än en gammal eller dysfunktionell hjärna (som istället förvränger verkligheten). Precis som en förstäkare behöver stor strömkraft (amperstyrka) för att låta verklighetstroget så behöver tankarna och känslorna på ett motsvarande sätt ”hjärnkraft” för att komma till uttryck till fullo och utan för stor förvrängning utifrån sin inneboende verklighet och ursprungliga essens.
Man kan också jämföra med en resonanslåda, såsom en klassisk gitarr, violin eller en cello. Tankar och känslor kan liknas vid ljudvågorna i omgivningen som registreras och får strängarna att vibrera, och vidare får ljudet att resonera i lådan. Man kan ta metaforen längre och säga att ”självet” är gitarristen, violinisten eller cellisten som genom sin vilja formar toner och ackord och slår an strängarna. En dåligt stämd gitarr, violin eller cello skapar disharmonisk musik. Likaså en ”dåligt stämd” hjärna som skapar disharmoniska tankar och känslor. Hjärnan är dock gitarren, violinen eller cellon och inte musikern själv. Musikern är inte beroende av sitt instrument för att skapa musik; det kan han likväl göra i sin föreställningsförmåga. Men musikern har svårt att förmedla sin musik till andra utan att ta till sitt instrument. På samma sätt fungerar hjärnan som självets instrument att förmedla sig till sin omgivning.
Dessa metaforer är dock förenklingar och kan återigen verka stå för en dualistisk människosyn. Ibland behöver man metaforer och liknelser för att beskriva något som är obeskrivbart. Vad jag vill säga med dessa är att den kausala principen är bortom det rent materiella och att den mänskliga mikrokosmen står i samklang med den makrokosmiska harmonin, vilket är det egentliga ursprunget till individens tankar och känslor. Det står dock som ganska så självklart, om man spinner vidare på dessa metaforer, att vårt vardagsmedvetande och kanske t.o.m. vårt självmedvetenhet är på nivå med den fysikaliska kroppen; hjärnan och det centrala nervsystemet. När vi är trötta eller har låg energinivå i vår kropp, kanske för att vi har slarvat med mat och dryck och sömn, så upplever vi att vi inte hänger med i tankarna – att vi ”kopplar långsamt”.
Detta självobserverande experiment visar uppenbarligen att få av oss människor kan lyfta oss ur den cerebrala nivån av vår tillvaro. I Qabalistiska termer motsvarar detta ”Malkuth” (eller snarare Malkuth i Assiah). Jag är dock övertygad om att vi i meditativt tillstånd och under sömn kan lyfta vårt medvetna fokus från eller ur kroppen och faktiskt då existerar på den så kallade ”astrala” nivån, i höjd med ”Yesod” (i Assiah) och kanske även ännu högre. Den Teurgiska och Alkemistiska praktiken ämnar att stärka vårt förhållande till de subtila kropparna – eterkroppen (saturnianska kroppen), astralkroppen (lunariska kroppen), mentalkroppen (merkuriala kroppen) och den andliga kroppen (solara kroppen) – och i sin tur även stärka dessa kroppar till sin fulla potential. I vissa traditioner går detta under beteckninen att ”skapa sig en ljuskropp”.
I vardagsmänniskan är dessa nivåer hos henne endast blott latenta; hennes medvetande är fängslad i hjärnan och nervsystemet. Endast i extrema tillstånd, såsom vid nära döden upplevelser, kan människan erfara dessa existenser i ett medvetet tillstånd och överskrida vardagsmedvetandets slöjor; endast i sina drömmar kan hon vanligtvis erfara och dunkelt erinra sig detta. Alkemisten och Magikern utvecklar dock en förmåga att medvetet ”färdas mellan världarna”, likt Oden i den nordiska mytologin och Hermes i den grekiska, och andra liknande gudar i andra mytologier. Just denna förmåga har varit kännetecknande för Magiker i alla generationer och tidsåldrar, från Shamanen till Den Hermetiske Alkemisten. Det är därför inte förvånande att just gudar såsom Oden och Hermes ses som arketypiska Magiker. Det är först när människan har blivit såsom dem som hon inser att hjärnan blott är ett av flera redskap eller instrument och att Självet är den sanne konstnären.
S∴R∴
Detta var två väldigt intressanta och inspirerande artiklar.
SvaraRaderaNu har jag endast en väldigt grundlig förståelse av KBT, och det kan mycket väl vara en effektiv metod, kortsiktigt. Men för mig låter det lite som att underhålla ett trähus, endast genom att måla om det, även om plankorna är ruttna. Det kommer förr eller senare rasa ihop. Kanske skulle det fungera ypperligt i kombination med psykoanalys?
Vid diskussion om dessa olika metoder i relation till personlig utveckling, har jag vid flera tillfällen fått höra argumentet ”det är inte bra att rota i allt”, tyvärr kan de inte själva utveckla detta mer. Vad tror du om detta, kan det vara skadligt för individen att söka i det mörka?
På tal om funktionshinder lutar denna vinkling nedan mer åt dyslexin (som även de är en släkting till ADHD) och vet inte om detta gör sig rätt i denna diskussion.
Med ett samhällsperspektiv är diskussionen om dyslexin (vet inte hur det är med ADHD) något som jag själv tycker är väldigt missuppfattat. Av min egen erfarenhet är ett av de största problemen med ”funktionshindet”, just hur energiförbrukningen regleras i hjärnan, varje fall enligt Martin Ingvar. Han förklarar att skillnaden på de som har och inte har dyslexi, är hur aktivt vi granskar den indata vi har. Den med dyslexi har likt en liten polis i huvudet med en mycket strängare granskning av indata, än den som inte har ”funktionshindret”, vilket gör den utmattad. Han påstår också att en dyslektikers frontallob är betydligt mer aktiv vid läsning eller liknande, än den som inte har dyslexi. Som även det ska leda till utmattning.
Hörde även på Martin, när han var med i filosofiska rummet. Han berätta då, om hjärnans egna kreativa funktion, att om bara ena hjärnhalvan skulle snappa upp data, konstruerar den andra hjärnhalvan en bild med hjälp av fantasin. Dock kan man ju undra om inte den som får indata också använder fantasin när den skapar sin bild av verkligheten?
I folkmun brukar man prata om att de med dessa ”funktionshinder” ofta är väldigt kreativa av sig, och att detta skulle vara som ett komplement till att de inte klarar de andra bitarna i skolan. Jag har dock funderingarna om det i vissa fall snarare handlar om kopplingen mellan det medvetna och det undermedvetna (yesod), och förmågan att tänka utanför lådan som gör de kreativa? Länkar även längre ner till en intressant artikel i från SvD just om detta.
Blev som sagt väldigt inspirerande av det du skrev, men framförallt om självet och de olika kropparna. Detta är ännu relativt okända vatten för mig. Men jag tvivlar inte då även naturvetenskapen, lätt kan förklara hur hjärnan skapar en grov förenkling av det verkliga varandet. Även om materian endast är en förlängning av självmedvetenhet. Det är här som det astrala verkar vara en fantastiskt verktyg för sin personliga utveckling? Men tyvärr vet jag allt för lite om det astrala. Har du några tips vad man kan man göra som nybörjare, om vill utveckla min astrala kropp?
Du ska ha tusen tack, för ett fantastiskt arbete och en grym blogg
Heeke
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/psykiskt-sjuk-eller-kreativ_4732563.svd
Käre Heeke,
SvaraRaderaDen där artikeln var mycket intressant och visar på en betydligt mer ödmjuk och icke-dömande attityd gentemot schizofreni. Jag gillar förklaringen att man inte "ärver" schizofreni utan att hjärnan är bättre rustad för att vara kreativ och att det ibland kan bli lite för mycket av det goda, vilket visar sig såsom "schizofrena" symptom.
Intressanta tankar om dyslexi. Jag har ingen egen närmare erfarenhet av denna. På din beskrivning (eller Martin Ingvars) så verkar det nästan handla om en överfixering i att analysera språket så att det blir helt fel. Det talar nästan mera för en psykodynamisk problematik snarare än neurologisk (även om det har direkta effekter på hjärnan). "Polisen i huvudet" för tankarna till begreppet "överjaget" vilket är en sträng instans i självet som hela tiden gör en osäker på sin egen förmåga. Stamning, exempelvis, tror jag har en direkt psykodynamisk orsak och är ett symptom för en djup osäkerhetsproblematik (strängt överjag). Kan det vara så att dyslektiker är mer benägna för depression?
Ang. KBT i kombination med psykoanalys, så är det nog möjligt. Men det är lättare för en psykoanalytiker (eller psykoterapeut med psykodynamisk grund) att assimilera kognitiva modeller än tvärtom. Den psykoanalytiska människoförståelsen och psykopatlogin är betydligt mer komplicerad än den för KBT. Faktum är att Kognitiv Psykoterapi (KPT) är en utveckling av psykoanalytisk jag-psykologi. Psykodynamiker arbetar ganska ofta mer "kognitivt" än man tror eftersom man som terapeut behöver möta människan där hon är just nu. Men man släpper aldrig på sin psykodynamiska människosyn, vilket alltid har med sig det omedvetna och dess dynamiska konflikt-teori.
Själv tror jag att tankar visst kan påverka känslor (vilket den kognitiva skolan gör gällande), men samtidigt anser jag att det finns en nivå av känslor och föreställningar (fantasier) som är omedvetna och påverkar oss indirekt. Dessa kommer man inte åt med ett rent kognitivt angreppssätt, vilket endast rör sig på medvetna och förmedvetna nivåer.
Angående om det kan vara skadligt att utforska det mörka (omedvetna) så handlar det om timing. Om tiden och mognaden är rätt så kan det aldrig vara fel. Men det finns lägen där det kan vara direkt olämpligt. Man måste behöva, vilja och kunna hantera det omedvetna materialet för att kunna ta emot det. Det är en grundregel i psykoterapi. Därför är det en myt att psykoanalytiker aktivt gräver i det förflutna mot patienternas vilja. Terapi är en dans och även om det är terapeuten som för så måste han vara mycket lyhörd för sin dansparner för att inte trampa henne på fötterna.
In Licht, Leben und Liebe
S:.R:.