En dag på British Museum

o

För drygt en vecka sedan var jag och min familj (de syns på några av bilderna som följer) på besök i London under en dag och då passade vi naturligtvis på att besöka British Museum för första gången i mitt liv. Eftersom museet är så stort, och med tanke på små barn och ett i övrigt hektiskt schema där allas önskemål skall förverkligas – där pappa (undertecknad) endast fick ett par timmar till sitt förfogande – bestämnde jag mig tidigt att endast besöka den egyptiska avdelningen och John Dee-montern (givna attraktionsmål för en ockultist som mig). Vad som följer är de bilder jag tog från vår lilla runda, något som jag skulle vilja dela med mig med mina läsare. Bilderna presenteras i den följdordning som de uppenbarar sig för besökaren när denne går igenom den egyptiska avdelningen. Texterna som bifogas innehåller information som jag har hämtat till största del från British Museums hemsida.


Den inledande bilden (Bild 1) förevisar själva ingången till den stora salen där delar av den egyptiska avdelningen är samlad. De två stora granodiorit-statyerna förevisar Amenhotep III, en farao som figurerar ganska ofta i utställningen (Bild 2 & 4). Bild 2 förevisar en närbild på den vänstra av dessa statyer som är hämtad från Amehotep III:s gravtempel i Thebes, från 18:e Dynastin runt 1350 f.v.t. Bild 4 förevisar ett huvud av samma farao tagen från en jättestaty av granit som (uppenbarligen huvudlös) fortfarande står kvar i Egypten vid ett Tempel vigt åt gudinnan Mut. Engelsmännen hade tydligen inte möjlighet att ta med sig hela statyn utan tog med sig huvudet istället.


Bild 3 förevisar en mycket vacker attrappdörr tillverkad i kalksten från en gravkammare tillhörande översteprästen Ptahshepses. Denna präst var en av de kungliga barnen till Menkaure och Shepseskaf, de sista två stora konungarna av den Fjärde Dynastin. Det verkar som att Ptahshepses levde från cirka 2490 till cirka 2400 f.v.t. Falska dörrar av detta slag var vanligt förekommande i kungliga gravkammare.

Bild 5 förevisar en exemplar på en mycket vacker lotuspelare, vilket är ganska talande för nivån på den storartade arkitekturiska byggnadskonsten som var förärskande i antikens Egypten.

Vad som följer i Bild 6 är fyra statyer i granit föreställande gudinnan Sekhmet, hämtade från Karnak i Thebes, från den 18:e Dynastin runt 1360 f.v.t. Dessa gudagestalter upplevdes som mycket kraftfulla och verkade som en magnet både på mig och min fru. Medan jag koncentrerade mig på att ta mina bilder på denna del av avdelningen satt min Soror Mystica i meditation och upplevde en starkt attraherande kraft från stayerna på Sekhmet. Även jag kände mig hela tiden attraherad av dem. De är helt makalösa exempel på Egyptiskt konsthantverk och utgjorde det ensamt starkaste objektet i hela museet av det som jag hann att se på rundvandringen. Mot slutet av den egyptiska avdelningen fanns ytterligare en vacker staty på Sekhmet från samma tidsperiod (Bild 16), men denna gudagestalt gjorde inte alls ett lika kraftfullt intryck på mig, även om den var estetiskt tilltalande. Vad som är särskilt attraherande med samtliga av dessa statyer på Sekhmet och de på Amehotep III (Bilderna 1 & 2) är det mörka stenmaterialet och den oerhörda detaljrikedom hantverkarna har lagt på att skapa de stilrena linjerna och den perfekt släta ytan.

Alldeles intill statyerna på Sekhmet stog en mycket vacker staty i kalksten av Amenhopet I i formen av Osiris, från den 18:e Dynastin runt 1510 f.v.t. Den hämtades ursprungligen från ett Tempel i Deir el-Bahari troligtvis helgat åt Hathor som inte existerar längre. Denna gudagestalt hade också en stark attraktionskraft på mig personligen. Tyvärr är bilden (Bild 7) taget på denna staty något oskarp.

Bild 8 förevisar en liten staty av brun kvartsit av den heliga egyptiska babianen, helgat åt visdomsguden Thoth från Hermopolis. Den är tillverkad någon gång under Amenhotep den III:s regeringstid (1390-1352 f.v.t.) under den 18:e Dynastin, troligtvis runt 1350 f.v.t. och har antagligen hysts i hans gravtempel. Denna staty var också en av de mer attraktiva objekten under utställningen. Tyvärr förevisas här extra tydligt mina bristande fotografiska färdigheter.

Bilderna 9 och 10 förevisar Rosettastenen hämtad från Fort St Julien, el-Rashid (Rosetta), i närheten av Alexandria. Stenen är 112,3 × 75,7 × 28,4 cm i sina dimensioner och väger 750 kg. Den tillverkades under den senare ptolemaiska perioden år 196 f.v.t. och hittades av franska soldater år 1799 under Napoleons egyptiska fälttåg. Det som är så speciellt med denna sten, och som har gjort den till de mest intressanta arkeologiska artefakterna, är att den råkar hysa tre texter med samma innehåll på två olika språk, fornegyptiska och grekiska. Egyptiskan är skrivet dels med hieroglyfer och dels demotisk skrift. Detta faktum gjorde det möjligt för den franske egyptologen Jean-François Champollion att år 1822 till slut efter mycket möda dechiffrera hieroglyferna. Sedan dess har egyptologer kunnat uttyda de fornegyptiska texterna, såsom den Egyptiska Dödsboken, etc. Dess glasmonter, som stog halvvägs längs den egyptiska avdelningen och avgränsade dess första och andra sektion, var den ensamt folktätatste delen av museet och det tog ett tag innan jag kunde ta mig fram för att ta dessa bilder. I närbilden (Bild 10) kan man tydligt se de tre typerna av skrift, de Egyptiska hieroglyferna längst upp, den demotiska skriften i mitten och grekiskan längst ner.

Bilderna 11 till 19 förevisar den avslutande sektionen av den egyptiska avdelningen. Här förevisas tre stensarkofager (Bilderna 11, 12 och 15) och egyptiska pelare, förutom en massa mindre statyer och andra artefakter. I Bild 11 förevisas Merymoses sarkofag. Merymose var vice-regent i Kush (Övre Nubien) under Amenhotep III:s styre. Endast sarkofagens lock har kunnat rekonstrueras. Avbildningen visar att den avlidne identifieras med Osiris, dödsguden. Sidorna är täckta med magiska formler för att hjälpa Marymose på hans hädanfärd. Sarkofagen återfanns år 1940 i Qurnet Marai.

Bild 12 förevisar ytterligare en granitsarkofag, denna från Alexandria och tillhörande Nectanebo II, vilket var den siste infödde Egyptiske konungen som regerade åren 360-343 f.v.t. Sarkofagen återfanns under Napoleons Egyptiska expedition i Kairo. En pelare från Templet i Heryshef, Herakleopolis, syns i bakgrunden, såväl som en liten staty av Horus, den solara falkguden, vid dess sida. Bilderna 13 och 14 visar två närbilder på samma falk.

Bild 15 förevisar den vackraste av sarkofagerna som fångade mitt stora intresse under denna sektionen av den egyptiska avdelningen. I synnerhet insidan är faschinerande och vacker att beskåda. Sarkofagen tillhör en Hapmen från Kairo, som levde under den 26:e Dynastin eller senare, någonstans mellan åren 600-300 f.v.t. Det går knappat att se på bilden (och endast om man klickar på den och ser den i förstoring) men om du tittar på sarkofagens botten kommer du att se en avbildning av en person som ligger med armarna utsträckta, på samma vis som i Tecknet för den Dräpte Osiris i Golden Dawn-traditionen.


Hapmens sarkofag användes senare för rituell tvagning i en moské i Ibn Tulun. Därav avtappningshålet som syns vid den bortre änden. Även Nectanebo II:s sarkofag (Bild 12) hade flera avtappningshål och hade använts på samma sätt i moskén vid Attarin, Alexandria. Nectanebo II:s sarkofag var också mytomspunnen då den sades ha varit självaste Alexander den Stores kista, något som vederlades efter att hieroglyferna lyckades att uttydas. De innehåller istället delar från texten Amduat, eller ’Boken om det som finns i Undervärlden’ (dödsriket).

Bild 17 förevisar en jättelik skarabé stort som ett modernt badkar, ca. 1,5 meter i diameter. Skarabén är Egyptens helige skalbagge, eller pillerbagge, betecknande för solen under sin nattliga färd under jorden eller solen just innan eller under sin uppgång på himmelen. Detta exemplar av diorit beräknas ha tillverkats under den ptolemaiska perioden mellan åren 332-30 f.v.t. En faschinerande pjäs som förtjänade att bli fotograferad. Tyvärr är detta kanske mitt sämst tagna fotografi.

Bild 18 förevisar en vacker och mystisk granitartifakt som jag först trodde var en symbolisk portal av något slag. Den var inbjudande och jag stog länge och försökte förstå mig på den. Det visar sig att det egentligen är ett naos, den centrala helgedomen i ett Tempel vari kultfiguren hystes som utgjorde medelpunkten för den dagliga kult-ritualen utfört av prästerskapet. Detta exemplar är taget från ön Philae under Ptolemaus VIII regeringstid, runt 150 f.v.t. Den återfanns senare återanvänt i en koptisk kyrka på samma ö.

Det är typiskt hur ofta egyptiska religiösa artefakter har återanvändts av både kristna kyrkor och muslimska moskéer efter den antika egyptiska religionens utslocknande. Uppenbart hyste människor stor respekt för det gamla Egyptens reliker, även under vår tideräkning. Som jag har redogjort för ovan så är dessa artifakter högt laddade med kraft som har fortsatt att attrahera och faschinera efterföljande generationer.

Den sista bilden (Bild 19) tagen i den egyptiska avdelningen är den på en av de vackra sfinxerna tillverkade någon gång under det romerska styret av Egypten, allt enligt informationen bredvid statyerna. De har en tydlig grekisk eller hellenistisk utformning. Där fanns två sfinxer som stog i varsin monter (den andre kan ses i bakrunden på Bild 19) och de flankerade den bakre utgången från den egyptiska avdelningen.

Några avslutande ord om gudagestalten på Sekhmet (Bilderna 6 & 16). Denna gudinna associerades av egypterna med förgörelse. Enligt myten symboliserade hon det eldiga ögat hos solguden Ra vilket han sände gentemot sina fiendet. I en av myterna sätts hon iväg att straffa mänskligheten och hinner nästan i sin blodtröst, likt syndaflodsmyten i Bibeln och andra liknande myter över hela världen, att förgöra mänskligheten men stoppas i sista stund genom att gudarna lurar henne att dricka ur en sjö som är fylld med öl som har fåtts att se ut som blod, varmed hon förvandlas till Hathor, kärlekens gudinna. Sekhmet är en mycket stark gudinnekraft och feminin kraft som även sades härska över menstruationen. Hennes namn betyder ”hon som är kraftfull”. Hon var en av faraon Amenhotep III:s favoritgudinnor som lät bygga många statyer av henne under sin regeringstid.


Avslutningsvis tog jag min familj till den s.k. King’s Library på andra sidan av British Museum, vilket förevisas på bilden vid huvudet på denna redogörelse. Det är nämligen i denna sal där John Dees monter är förlagt. Montern med John Dees utställning kan ses på bildens vänstra sida, precis bortom det stora ljusgråa stenfatet. Detta förevisningsobjekt var egentligen det huvudsakliga målet för detta besök på museet. I vanlig ordning skall man spara det bästa till sist!

Den engelska texten i skylten innuti montern tycker jag presenterar karaktären och fenomenet John Dee bättre än jag själv hade kunnat göra, så jag återger den här:

This group of strange objects is associated with John Dee (1527-1608/9), mathematician, astrologer and magician during the reign of Queen Elisabeth I. A respected if controversial figure in his own lifetime, Dee is now best remembered for his experiments in conjuring up divine spirits using some of the objects displayed here.

A number of Dr. Dee’s materials came to the British Museum via the antiquary and collector Sir Robert Cotton who aquired them after Dee’s death. The large disc, called the ‘Seal of God’ is engraved with magical names and symbols. Dee used it as a support for his ‘Shew Stone’, in which his medium allegedly saw visions of divine beings unveiling the secrets of the universe. The two smaller discs are said to have supported Dee’s ‘Table of Practice’. The golden disc is engraved with the so-called ‘Vision of the Four Castles’. The black obsidian mirror originally a Mexican Aztec cult object, was used for conjuring up spirits. Its fitted case bare a label in the hand of Horace Walpole, the famous 18th century author and collector who once owned it.

Bilderna 20 till 24 förevisar sålunda självaste John Dee-utställningen, eller det som är kvar av den. Obsidian-skivan med tillhörande fodral, som det refereras till i texten ovan, är borttagen sedan ett tag tillbaka. När min fru besökte British Museum 1999 hade hon förmånen att få se denna. Jag vet inte hur länge den har varit frånvarande från utställningen men det kan knappas ha varit så länge med tanke på att skylten fortfarande är oförändrad. Vi har dock fortfarande det stora vaxsigillet kallat Sigillum Dei Aemeth eller ”Sigillet för Guds Sanning” (visat i närbild på Bild 23) varpå kristallkulan placerades, vilket syns till vänster på Bild 20 och i närbild på Bild 21. Det stora Sigillet placerades på ”Det Heliga Bordet” var vart och ett av de fyra benen vilade på var sitt vaxsigill i miniatyr (vilket var en kopia av det större). Två av dessa förevisas i montern och ett av dem kan ses i närbild (Bild 24). Vi ser också den gyllene skivan som förevisar de fyra Vakttornen, och även denna kan ses i (tyvärr tämligen suddiga) närbilder i Bilderna 21 och 22.



Jag är ganska så nöjd med bilden (Bild 23) på det stora vaxsigillet eller Sigillum Dei Aemeth. Något som gjorde mig tämligen förvånad var hur stort detta sigill egentligen är. Jag bedömer att det är runt 20 cm i diameter, större än jag har fått det beskriven för mig tidigare eller efter att ha sett moderna återskapningar av det på Internet. Vissa individer måste har blandat ihop det stora vaxsigillet med de mindre vaxsigillen, varav ett förevisas i närbild (Bild 24), då de senares storlek (runt en decimeter i diameter) mer motsvarar vad jag trodde att Sigillum Dei Aemeth var.



Nu när jag sitter och skriver om detta och tittar på bilderna igen så känns det lite surrealistiskt att ha sett dessa magiska redskap som brukades av John Dee och hans skådare Edward Kelly, ett magiskt system som jag själv har haft nytta av under de senaste två decennierna i den omarbetade form som framställdes av Hermetic Order of the Golden Dawn.

En annan religiös artefakt förevisades också i samma monter som John Dee-utställningen (monterns tema var magiska artefakter), ett sistrum (Bild 25) eller en rituell skallra av brons helgat åt egyptiska gudinnan Isis. Efter Romarrikets erövring av Egypten år 30 e.v.t. spred sig Isis-mysterierna över hela det Romerska Europa och Tempel till Isis ära restes som ofta avbildade henne med detta redskap, och just detta examplar är hittat utanför Rom. Jag tänkte jag skulle ta med denna bild då den bl.a. brukades av S.L. MacGregor Mathers och hans fru Moina Mathers vid deras uppsättningar av Isis Mysterierna i Paris vid början av det förra seklet. Om någon skulle få för sig att återuppföra dessa så kan denne se hur ett sistrum borde vara utformad.

Efter det tämligen hastiga besöket på British Museum passade vi på att besöka det legendariska Atlantis Bookshop, som ligger precis utanför Museet, lämpligt beläget på 49a Museum Street. Många ockultister finner det naturligt att avsluta en tur på British Museum med ett besök på Atlantis, så också jag och min fru. Bokaffären är ovanligt välsorterat på ockult litteratur och är befriad från de vanliga New Age-attributen. Men affären är i synnerhet av intresse för en student av Golden Dawn eftersom den hyser två intressanta ”artefakter”, av vilket den ena är en samling med magiska redskap i original från första hälften av det förra seklet (Bild 26). Ägarinnan Geraldine Beskin gav mig efter viss övertalning tillåtelse att ta ett foto på redskapen, efter att jag hade låtit henne avsluta sin föreläsning om redskapen och en viss annan Golden Dawn-relaterad målning hon hade för utställning.

Enligt Geraldine Beskin utgjorde Lotusstaven och det Magiska Svärdet en del av den samling som hittades på Brightons strand 1967 i en kista. Enligt Francis King i boken Ritual Magic in England så hade dessa redskap låsts i en kista och begravts på en klippa vid havet efter ett Tempel i Rosicrucian Order of Alpha et Omega hade stängts på 1940-talet. Enligt King hade klippan till slut givit efter och kistan kastats ut i havet, varpå det sköjdes upp på stranden och återfanns av förbipasserade. Tydligen har en del av dessa redskap hamnat i Atlantis Bookshop om vi skall tro på ägarinnans utsago. Hon sa till mig att Lotusstaven (längst till vänster) och Svärdet hade ett motto från en Golden Dawn-adept inskrivna. Eldstaven längst till höger på Bild 26 visste hon dock inte vart den härstammade från eller vem den hade tillhört då den inte utgjorde en del av samma samling som de föregående redskapen. Men i mina ögon såg de samtliga tämligen autentiska ut, även om jag inte hade möjligheten att granska dem närmare. Ett fotografi tog jag i alla fall som jag bifogar nedan för läsarens nöje.


Avslutningsvis vill jag be om ursäkt för den dåliga bildkvaliteten i vissa av fotografierna. Tyvärr är jag inte speciellt bra fotograf (även om jag har tagit en fotokurs för några år sedan) och kameran jag hade fått med mig var lånad och därför lät jag endast per rekommendation av ägaren kamerans autofunktion styra skärpa och bländare. Av någon anledning använde jag heller aldrig kamerans blixt vilket delvis förklarar den dåliga skärpan i några av bilderna. Jag hoppas ändå att mina läsare skall få något nöje och nytta ut av bilderna och de bifogade texterna, den dåliga bildkvaliteten till trots.

S∴R∴