I mina ögon har den moderna psykologin ett stort värde för esoteriken och den ockulte studenten. Och med modern psykologi så avser jag tiden efter Sigmund Freuds banbrytande arbeten från 1895 och hans ”upptäckt” av det omedvetna, dvs. djuppsykologins födelse. Men även alla moderna rön från andra psykologiska skolor i kölvattnet på Freud, oavsett om de skapades som en motreaktion mot hans teorier eller om de var en vidareutveckling av denna, har ett värde för den initierade.
Behaviorismen, med ryssen Ivan Pavlov (1849-1936) och amerikanen B.F. Skinner (1904-1990) som förgrundsgestalter, skapades som en motreaktion till psykoanalysen. Till skillnad från psykoanalysen har behaviorismen inga ambitioner att förklara eller definiera människan i sig, utan sysslar endast med att förutsäga hennes beteende utifrån relationen stimuli och respons. Själen vet vi inget om, enligt behavioristerna, och därför kallar de människans inre liv för ”the black box”. Till skillnad från psykoanalysen som främst är en humanvetenskap och hänger sig åt hermeneutisk vetenskapsteori, är behaviorismen en naturvetenskap begränsat till det positivistiska paradigmet. Det är således ett beteendets psykologi som mestadels centrerar sig kring betingning, och dess förstärkning och försvagning.
Detta till trots finns det vissa poänger att hämta från behaviorismen och beteendepsykologin, sett utifrån ett esoteriskt perspektiv. Man kan i detta sammanhang tillämpa kunskaperna om betingning för att stärka Viljan. Detta har främst plockats upp av Aleister Crowley i hans lilla avhandling Liber III vel Jugorum. Magikern skall här, enligt Crowley, främst använda sig av försvagning av ett beteende genom bestraffning i form av självstympning. Crowley rekommenderar här en mycket drastisk metod där han anmodar sina studenter att skära sig med en vass kniv över armen när det oönskade beteendet ageras ut. Till slut kommer disciplinen att stärkas, enligt Crowley.
Israel Regardie, en av Crowleys studenter och senare invigd i Stella Matutina (Golden Dawn), spred dessa idéer vidare men i en mer ”human” form, där magikern skulle ge sig själv små elektriska stötar eller nypa sig hårt i armen när han eller hon bröt sin disciplin. Hans råd finns att läsa i The One Year Manual: Twelve Steps to Spiritual Enlightment.
Bestraffning anses i den Qabalistiska läran vara i synnerhet associerat till Viljan då den sfär (Sefira) som associeras med Viljan kallas för ”Stränghet” (Geburah) och anses ha en martial kvalitet. Men i det här sammanhanget har positiv förstärkning eller belöning också en stärkande effekt på Viljan, även om den inte är lika omedelbar som i fallet med försvagning och bestraffning. Dock anser jag att den positiva förstärkningen på längre sikt har en betydligt viktigare inverkan på den andliga disciplinen. Det är exempelvis den positiva förstärkningen som utgör en viktig ingrediens och framgångsfaktor i den ceremoniella och meditativa vägen; rädslan för negativa konsekvenser av att inte utföra sina övningar (dvs. fobin) kan inte utgöra ett kriterium av betydelse för att nå framgång i det magiska arbetet. Tvärtom är det de positiva effekterna av ceremoniel och meditation som gör att studenten fortskrider i verket och till slut erfar goda resultat. Men även i dessa fall kan man få en viss förståelse för den andliga processens mekanismer i ljuset av behaviorismen, fast i min mening endast i en begränsad omfattning. För att få en större förståelse för de andliga upplevelsernas drivkrafter så bör man i stället rikta sin uppmärksamhet mot den humanistiska psykologin.
Den humanistiska psykologin utvecklades av Abraham H. Maslow (1908-1970) och var liksom mycket annan samtida psykologi en naturlig utveckling av psykoanalysen. Men Maslow valde att inte fokusera så mycket på barndomen utan på det som är här och nu. En annan skillnad mellan psykoanalys och humanistisk psykologi är att den förra utgick från psykopatologi medan den senare fokuserade på det friska i människan. Den humanistiska psykologin forskade även i människans s.k. ”toppupplevelser”, dvs. upplevelser som gav den stor tillfredsställelse och mening i tillvaron. Och det är alltså i denna specifika del av den humanistiska psykologins forskningsfält som vi kan nå en djupare förståelse för varför människan söker andlighet och självförverkligande.
Humanistisk psykologi såg på andlighet och religiösa beteenden som något naturligt och positivt. Vi har alla hört talas om Maslows behovs-trappa (eller -pyramid). Högst upp hittar man således självförverkligande, där även religiöst och andligt självförverkligande räknas in. Det är bl.a. andliga ”toppuppleveleser” som ger människan mening i sin tillvaro. Det är också dessa, och andra former av meningsgivande upplevelser, som kröner pyramidens topp (se illustrationen nedan).
Men i mitt tycke är det i synnerhet Sigmund Freuds (1856-1939) och hans efterföljares arbeten vi såsom esoteriker har att finna mest värde och utdelning för att förstå den andliga vägen, och oss sjäva. Det är främst inom djuppsykologins domäner som vi kan se mest beröringspunkter mellan ”esoterisk psykologi” och skolpsykologi. Psykoanalys (även kallat psykodynamisk teori) ägnar sig främst åt det omedvetnas psykologi och hur jaget förhåller sig till det omedvetna, främst genom olika försvar som det utvecklar genom livet. Det är också här som läran om psykopatologi är som mest utvecklat och det är också psykoanalysen som är den mest kliniska formen av psykologin, och som tillämpar sina teorier främst för att bota lidande. Ordet ”psykoterapi” är idag fortfarande synonymt med psykoanalys.
Psykoanalysen är ett direkt resultat av Freuds kliniska verksamhet mot slutet av 1800-talet såsom hypnosterapeut, där han såg på psykopatologi och neuros som resultatet av bortträngda impulser och drifter. Genom ”fria associationer” och drömanalys kan psykoterapeuten gå förbi det medvetnas censur och komma åt det bortträngda materialet i det omedvetna. När detta medvetandegörs förlorar symptomet sitt grepp om individen och denne blir fri eller botad. Detta är i alla fall den ursprungliga tanken med psykoanalys enligt Freuds definition.
Genom vidare utveckling av så framstående personer såsom Karl Abraham (1877-1925) och Melanie Klein (1882-1960) har psykoanalysen utvecklats till en psykodynamisk modell av människans själ som kort och gott kan beskrivas som ett psykets konfliktteori. I det omedvetna har människan olika motstridiga impulser och mellan det medvetna jaget och det omedvetna finns där ständigt ett konfliktfyllt spänningstillstånd. Människan drivs av ångest av antingen depressiv natur eller förföljelsekaraktär. Detta utvecklar en psykopatologi av antingen melankolisk (depressiv) karaktär eller schizoid (paranoid) karaktär, vilket i sin yttersta förlängning kan leda till manodepressiv respektive schizofren sjukdom (psykos).
Det viktigaste bidraget som Sigmund Freud har givit den moderna människan är introspektionen. Hans främsta devis är ”Människa, känn dig själv”. Detta lånade Freud från Oraklets Tempel i Delphi vars portal pryddes av orden Gnothi Seauton. Freud har sålunda lärt oss att vårt medvetna liv endast är toppen på ett isberg och att vi drivs av krafter inom oss som är mycket starkare än vårt förnuft. En av hans mest kontroversiella idéer är att människan inte är herre i sitt eget hus, dvs. att vi inte är rationella varelser utan i de flesta fall drivs av irrationella drifter och impulser som avskärmar oss från att se världen på ett nyktert och verkligt sätt. Genom psykoanays kan vi bli medvetna om dessa omedvetna konfliker och i bästa fall omvärdera synen på oss själva, på omvärlden och på våra medmänniskor. Sålunda kan vi mogna själsligt och andligt.
Sigmund Freuds mest kontroversiella teorier är dock den om sexualieteten, i synnerhet om den infantila sexualiteten. Ytterst anser Freud och hans efterföljare att människan är bisexuell till sin natur men att hon fostras in i sitt kön genom det s.k. ”odipus komplexet”. Detta oidipus komplex är alldeles för komplicerat att gå in på här och skulle endast avleda oss från huvudämnet. Vad som kan sägas är att det utgör den centrala kärnan i psykoanalysens och den psykodynamiska teorin ännu idag, även om den har utvecklats och utvidgats en hel del sedan förra sekelskiftet. Det var också läran om sexualiteten som gjorde att psykoanalysen genomgick en hel del omvälvande konflikter och brytningar. Bland annat Carl Gustav Jung ansåg att Freud lade alldeles för stor vikt vid sexualiteten medan andra ville betona den mera. En av de senare var Wilhelm Reich.
Wilhelm Reich (1897-1957) upptäckte något i sin forskning såsom psykoanalytiker som han senare expanderade till att omfatta en tvärvetenskap, en energi som genomsyrar all materia som han gav namnet ”orgon”. Orgon var i synnerhet verksamt i levande varelser och sades lägga grunden för vår sexualdrift, det som Freud kallade ”libido”. Reich forskade ganska mycket kring orgasmens funktion och härledde i sina slutsatser att orgon var verksamt i denna, men expanderade sedan teorin att omfatta även atomosfären, ja så gott som allting.
Man kan tro vad man vill om Wilhelm Reichs upptäckter och slutsatser. Faktum är att han troligtvis under sina sista år led av en allvarlig psykos. Åtminstone utvecklade han en högst exentrisk ådra i och med uppfinningar såsom ”cloud bustern” eller ”orgonackumulatorn”. Men det är likväl ett faktum att det finns vetenskapsmän även idag som inte helt avfärdar hans idéer, orgonackumulatorers vara eller icke-vara. Den som är intresserad kan hitta mer information om Wilhelm Reichs forskning här.
Vad jag tycker är intressant är att Reichs slutsatser bekräftar mycket gamla teorier och läror från österlandet och från väst. Taoismen kallar det Qi, hinduismen (yoga) prana, kristna esoteriker pneuma, hermetiker Lux (ljus). Reich kallade det orgon. Ett kärt barn har många namn. Detta faktum gjorde att Israel Regardie tog till sig Reichs teorier och utbildade sig till psykoterapeut och bedrev den senares speciella form av terapi kallad ”vegeto-terapi”, vilket är en blandning av massage och samtalsterapi. Genom massage skall terapeuten bryta igenom patientens ”kroppspansar” och lösa upp spänningar som binder upp libido, eller orgon. I förlängningen skall detta leda till spasmliknande tillstånd som liknas vid en orgasm. Detta leder också till att omedvetet material kommer upp till ytan.
Det var också i sina studier av sexualiteten och i synnerhet orgasmens funktion som Reich upptäckte orgonet. Han utvecklade ganska så detaljerade teorier om orgasmen och dess funktion i både kropp och själ, och sammanställde sina slutsatser i The Function of the Orgasm: Discovery of the Orgone. Här beskriver han hela förloppet av uppladdning, klimax och den efterföljande avslappningen i både kropp och själ, ett förlopp han som sagt även observerade i sin kliniska erfarenhet med vegeto-terapi. Eftersom sexualiteten och den kraft som den genererar i årtusenden har betonats av esoteriker i alla kulturer så utgör Reichs teorier ett intressant studium för den ockulte studenten och ett värdefullt komplement till den esoteriska läran. Sanningen är den att Reichs teorier med tiden blev allt mer esoteriska till sin natur. Det är därför som många ”seriösa” psykoanalytiker har tagit avstånd från honom.
Även om Wilhelm Reich har tagit något av en särställning bland dagens ockultister så måste man dock ändå konstatera att den mest intressanta av Sigmund Freuds lärjungar utan tvekan var Carl Gustav Jung (1875-1961), vilket inledningsvis hyllades av Freud såsom brilliant till den grad att han för ett tag utsågs till Freuds efterträdare. Men det visade sig att de hade för många skiljemeningar vilket ledde till att Jung utvecklade sin egen ”analytiska psykologi”. Med tiden kom även Jung att betraktas såsom spetälsk av det psykoanalytiska samfundet, inte minst med anledning av hans flörteri med ockultismen.
I Jungs psykologi har arketyperna en central ställning. Till skillnad från vad många felaktigt har har trott så ifrågasatte Freud inte heller Jungs teorier om arketyper. Tvärtom ansåg Freud att det fanns en arkaisk nivå hos människan, även om han inte tog en lika definitiv eller drastisk position som Jung i frågan. Exempelvis hyllade Freud den text av Jung där dessa teorier först framställdes, Wandlungen und Symbole der Libido från 1912, även om det också lade fröet till deras brytning som mestadels kretsade kring en polemik kring libidons natur. Inte heller kritiserade Freud inledningsvis Jung för sitt intresse av det ockulta, utan snarare uppmuntrade honom till detta. Faktum är att Freud själv hade en viss faschination för det ockulta och själv skrev några essäer som avhandlade telepati, något han på grund av sin kliniska erfarenhet och personliga upplevelser trodde existerade. Men till slut blev Jungs egna efterforskningar för kontroversiella för den Freud som hela tiden värderade sin forsknings akademiska ställning.
Det intressanta med Jungs rön var att dessa inte hade utvecklats enbart utifrån ett sedvanligt kliniskt arbete utan dessutom till stor del hade upptäckts av honom i något som närmast kan liknas vid en gnosis, där Jung efter sin brytning med Freud bokstavligen talat steg ner i sitt omedvetna i en kreativ kris som närmast kan beskrivas som en psykos, en process som inleddes 1914. Var han fann där var en skatt som han senare utvecklade till sin analytiska psykologi. Liksom August Strindberg skrev och målade han ner allt om sin mörka natt och kreativa psykos i en ockult dagbok som han kallade ”Den Röda Boken”, och som under förra året gavs ut i en begränsad upplaga.
Självet enligt Jung
Jung utvidgade Freuds ursprungliga djuppsykologi till att förutom omfatta ett personligt omedvetna även omfamna det kollektiva omedvetna. Det var i det kollektivt omedvetna som de universella tankegestalterna eller ”arketyperna” hade sitt ursprung. Jungs psykologi anses också vara något av en ”kopernikansk” revolution som inte längre är jag-centrerad utan ”Själv-centrerad”. Jung ansåg att det fanns en större och mer transcendent instans inom människans själ som han kallde ”Självet” och som dels utgjorde en totalitet inom själen men också utgjorde den instans som kan liknas vid det esoteriska Högre Självet eller Golden Dawns ”Gudomlige Genius”, eller Qabalahs Neshemah, eller gnostikernas gudomliga gnista.Till skillnad från Freud ansåg Jung att ”libido” var en livskraft som inte blott tog en sexuell natur utan även en andlig och arketypisk. Således var barnets affektion till sin mamma inte blott av sexuell natur, såsom Freud ansåg, utan snarare resultatet av en projektion av arketypen ”moder”. En annan intressant aspekt av den jungianska psykologin är föreställningen om ”anima” och ”animus”, där den förra utgör mannens ”själ” och den senare kvinnans. Anima tar en feminin gestalt inom mannens psyke och animus en maskulin hos kvinnan. I båda fallen utgör anima-animus en förmedlare eller budbärare till det omedvetna och Självet, alltså något som tjänar såsom en andlig hjälpare eller ”skyddsängel”.
En annan viktig del av det mänskliga psyket enligt Jung är skuggan, vilket utgör den bortträngda aspekten av oss själva i det personliga omedvetna som står för allt som vi inte vill vara eller avskyr med oss själva och så gärna ser i andra genom projektionen som försvar. Enligt Jung motsvaras skuggan av Freuds föreställningar om det omedvetna, såsom ”själens skräpkammare”. Enligt min åsikt motsvarar Jungs beskrivning av skuggan rosenkorsaren Edward Bulwer-Lyttons gamla begrepp ”Väktaren vid Tröskeln”.
Sålunda ser vi hos Carl Gustav Jung ett seriöst anslag till religionspsykologi. Då Freud såg ”Gud” som en projektion av överjaget eller ”faderns lag”, skapat som en biprodukt av oidipuskomplexet, projicerat på en yttre kraft, så såg Jung ”Gud” snarare som en projektion av människans egen inre Gud, Självet. Jung såg sig själv som en modern gnostiker och ett av hans största intressen var att studera alkemi och dess klassiska texter. Jung ansåg att han i den hermetiska alkemin såg en prototyp till sin egen analytiska psykologi, där den alkemistiska symboliken utgjorde arketypiska bilder som betecknade den psykologiska förvandling som Jung kallade för ”individuation”.
Individuationen är kort och gott den process av mognad som gör att människan blir den hon är avsedd att vara. Det kan jämföras med ett frö som utvecklas till en blomma; där finns redan en inneboende kapacitet att utveckla en natur men det krävs en god jordmån och ett livgivande vatten och riktligt med sol för att denna process skall kunna verka. Denna metafor är även tillämplig på människan som drivs på av inre krafter men som utvecklas i samspel med sin omgivning. Jag misstänker att detta jungianska begrepp motsvarar Aleister Crowleys syn på nödvändigheten att följa den ”Sanna Viljan”.
Då Freud å sin sida såg på människan som i avsaknad av någon egentlig essens, förutom vissa arkaiska drifter, såg Jung henne som förlänad av en inneboende natur som bara väntade på att få utvecklas och frodas i en miljö som kunde sörja för en hälsosam individuationsprocess. Sålunda utvecklade Jung en karaktärsanalys eller psykologiska typer som till sin grund utgår från två huvudsakliga perspektiv, den introverte och extraverte. Till detta lägger han till de fyra funktionerna tanke, känsla, förnimmelse och intuition, som paras ihop med de två orienteringarna introvert och extravert.
Låt mig i detta sammanhang göra en liten utvikning. Ty det existerar en gråzon mellan divination och psykoterapi. Divination är vad som i folkmun ofta förväxlas med spådomar – bruket av exempelvis Tarot eller Astrologi för att förutsäga framtida händelser – en industri som har vuxit sig mycket stor på senare tid. Det räcker att man slår på Text-TV-tablåerna så ser man reklam om Tarotläggningar över telefon. Dock är spådomar över telefon lika seriöst som dagstidningarnas horoskop. Men detta innebär dock inte att divination utfört på ett traditionellt riktigt sätt inte kan hjälpa en människa när hon står inför ett dilemma, i synnerhet om det utförs av någon som är väl bevandrad i djuppsykologi.
Det sägs att Carl Gustav Jung ibland ställde sina patienters horoskop och använde detta som en utgångspunkt i sin analys. Det omedvetna har lätt för att projicera ut sitt innehåll på astrologins och Tarot-kortens rika symbollära, vilket också kan bidra till en förståelse av de inre psykologiska processerna. En ganska känd svensk psykoanalytiker sa för ett tag sedan till mig att han var imponerad av astrologins intrikata personlighetslära. Symboler överhuvudtaget har ett terapeutiskt värde då de har en inneboende läkande förmåga.
Redan Sigmund Freud såg värdet i myter och mytologier, och använde sig av dem friskt såsom metaforer för att beskriva vissa psykologiska skeenden. Den mest kända är som sagt odipusmyten. Carl Gustav Jung gick dock betydligt längre i denna efterforskning och såg i sina arketypter ursprunget till alla världsreligioner och mytologier. Sålunda använde Jung sig av sin egen kunskap av symboler från myter och alkemin i sin form av drömanalys, till skillnad från Freud som utgick mer från patientens egen personliga tolkning av symboliken som kom fram genom fria associationer.
Jag rekommenderar i detta sammanhang psykologen och psykoterapeuten Åke Högbergs böcker, i synnerhet hans Det vilda i mannen: Vägen från mamma till mognad. Åke Högberg har utvecklat en i synnerhet intressant psykoterapeutisk behandlingsmodell som han kallar ”Symbolterapi”. Jag har själv varit på ett av hans föredrag, förutom att jag baserade en hel del av min C-uppsats i universitetet på hans litteratur i ämnet ”symboldrama”, och därav anser jag att han har en hel del intressanta idéer att förmedla. Mer information om detta kan ni hitta på hans hemsida för det instititut som han driver – Symbolon.
En viktig del av Högbergs symbolterapi utgörs som sagt av ”symboldramat”, vilket är en meditativ teknik som brukar sig av dagdrömmeriet i ett terapeutiskt syfte. Metoden utvecklades redan av C.G. Jung och kallades av honom för ”aktiv fantasi”. Enkelt beskrivet lägger sig patienten på divanen och fås att slappna av. Sedan leds patienten genom instruktioner av terapeuten till ett speciellt landskap och därefter tar spontana visioner vid. Denna teknik är mycket snarlik den som används inom de esoteriska logerna och i Golden Dawn kallas för ”Skådande eller Färdande i Andevisionen”.
Relaterat till både Åke Höglunds symbolterapi och Carl Gustav Jungs analytiska psykologi har vi även den moderna s.k. ”transpersonella skolan”, den skola som förlägger människans andliga natur såsom verkande inom psyket på den nivå som har givits epitetet ”det övermedvetna”. Den mest intressante teoretikern inom den transpersonella skolan är utan tvekan pionjären och italienaren Roberto Assagioli (1888-1974), som utvecklade sin egen form av analys som han kallade psykosyntes.
Assagioli hade sin grund i psykoanalysen , liksom C. G. Jung och Wilhelm Reich, men liksom Jung ansåg han den vara för begränsad då den inte seriöst utforskade människans andliga natur. Inspirerad av Jung utvecklade han en modell där han lade till detta tredje ”skikt” hos människan förutom det lägre omedvetna (1) och det medvetna (4), något han kallade det ”övermedvetna” (3) vari det transpersonella självet (6) ansågs finnas. Runt dessa tre skikt drog han en oval cirkel som har kommit att kallas ”Assagiolis ägg”, vilket omgavs av det kollektiva omedvetna (7).
Assagioli utvecklade också Jungs teorier om ”komplex”, dvs. aggregationer av tankar och känslor i det omedvetna som Jung härledde till arketyper men som tog personliga former i det personliga omedvetna. Sålunda ansåg Jung att ett komplex hade en arketypisk kärna med ett hölje av personliga erfarenheter. Dessa komplex var disassocierade i det personliga omedvetna och lade grunden för omedvetna dynamiska konflikter. Assagioli kallade dessa för delpersonligheter. Psykosyntesen handlar ytterst om att medvetandegöra dessa delpersonligheter och att skapa en syntes dem emellan i personligheten runt det medvetna jaget.
Assagioli gick sålunda några steg längre än Jung och utvecklade den egentliga första terapiformen inom den transpersonella skolan. Psykosyntesens anatomiska modell är snarlik den qabalistiska och det är intressant att notera att Golden Dawn Adepten Paul Foster Case (1884-1954) genom sin organisation B.O.T.A. (Builders of the Adytum) lärde ut en snarlik modell av det mänskliga psyket som inom psykosyntesen. Det som dock är gemensamt med alla dessa transpersonella skolbildningar, är att de samtliga erkänner det ”omedvetna” (även kallat ”undermedvetna”) och de dynamiska omedvetna processerna och de psykiska komplexen.
Om man jämför Åke Högbergs symbolterapi med Roberto Assagiolis psykosyntes så kan de verka vara ganska lika till ytan. Båda använder föreställningsförmågan och konstnärliga uttryck i sin praktiska tillämpning. Men min erfarenhet säger att symbolterapin brukar sig av mer spontana visionära och artistiska uttryck, medan psykosyntesen brukar sig mer av ledda tekniker eller guidade mediationer (ehuru där också finns element av spontanitet). Dock vill jag klargöra att det finns andliga värden i att utföra på förhand givna guidade meditationer. Jag ser det som att utföra en ”astral ritual”, dvs. en ritual som visualiseras.
En avläggande tradition till Dion Fortunes ockulta skola Fraternity of the Inner Light, den som grundades av W.E. Butler och kallas för S.O.L. (Servants of the Light), brukar sig av guidade meditationer för att meditera på det Qabalistiska Livets Träd, något som de kallar för ”stigvandringar”. Genom dessa visualiseringsövningar så stiger de upp längs Livets Träd från det lägsta till det högsta. Dolores Ashcroft-Nowicki, vilket är den nuvarande ledaren över S.O.L., har givit ut en klassisk bok inom ämnet med titeln The Shining Paths. Även många Golden Dawn-studenter har tagit till sig denna teknik och renodlad Golden Dawn-litteratur har skrivits i ämnet.
Jag vet av egen erfarenhet att dylik teknik är effektiv, men samtidigt också begränsad. För att kunna nå till de djupare skikten av det omedvetna, och i förlängningen det övermedvetna, måste man så småningom lämna det styrda och ge sig hän åt det spontana. Guidade meditationer syftar mer att skapa suggestioner eller affirmationer och påverka vårt psyke på ett kognitivt plan. Därför är det min personliga åsikt att symbolterapin erbjuder en mer adekvat metodik för att nå till det omedvetna, att den är ett ypperligt komplement till det psykodynamiska förhållningssättet, medan psykosyntes har ganska så tydliga kognitiva inslag, liksom även Paul Foster Cases filosofi är av en mer kognitiv karaktär snarare än psykoanalytisk.
Idag har psykosyntesen, i alla fall inom vissa riktningar i Sverige, i ännu högre grad vänt sig från sina psykoanalytiska rötter och börjat närma sig den kognitiva beteendeterapin (KBT) i vissa av sina tillämpningar. Detta har den gjort genom att införliva traditionella kognitiva tekniker till sin metodik. Detta är signifikativt för att det idag befinner sig något av en kamp på liv och död mellan å ena sidan den psykodynamiska terapin (PDT) och å den andra KBT.
Det har länge funnits en skepsis inom den naturvetenskapliga världen och inom sjukvården i synnerhet gentemot psykoanalys och PDT. Under det sista decenniet har det utvecklat sig till en direkt fientlighet och i detta krig har KBT ingått i en ohelig allians med sjukvården och läkemedelsindustrin, av den anledningen att KBT-terapeuter till skillnad från psykoanalytiker och PDT-terapeuter inte ser något problem med att kombinera psykofarmaka och psykoterapi. Dessutom så har de senaste åren sett en snabbutbildning av KBT-terapeuter vilket drastiskt har sänkt kvaliteten för den psykoterapi som kan erbjudas inom sjukvårdens ram. Detta tycker jag är en synd då det faller en otäck skugga över KBT som trots allt faktiskt har vissa poänger.
Kognitiv terapi finns dock i två olika former, kognitiv psykoterapi och kognitiv beteendeterapi. Den förra eller kognitiva psykologin är mer baserad på psykoanalysens jag-psykologi, medan den kognitiva beteendepsykologin är en naturlig utveckling av behaviorismen. Dock finns vissa beröringspunkter, såsom föreställningen om att våra tankar styr och påverkar vårt känsloliv. Inom psykoanalysen ser man på ett omvänt sätt. Personligen tycker jag att båda teorier har rätt, i alla fall till viss del. Även om de starkaste känslorna är djupt rotade inom oss och bortom vår medvetna kontroll, ständigt determinerande i hela vårt synsätt på livet, kan vi till en viss del påverka vårt känsloliv genom våra tankar. Denna påverkan används säkerligen ofta av oss för att avleda vår uppmärsamhet från för stor smärta i livet och sålunda vet vi alla att resultat kan nås till en viss grad. Detta kan också få positiva ringar på vattnet och sprida sig både inom oss och i vår omgivning.
Detta tankesätt finns även inom vissa delar av den esoteriska psykologin som anser att det medvetna jaget planterar suggestioner till det undermedvetna, som arbetar fram omedvetna tankestrukturer och beteenden. Inom New Age finns exempelvis begreppet ”positiva affirmationer” som är en praktisk tillämpning av dessa teorier. Dessutom använder man inom KBT en teknik som direkt är lånad från österländsk meditation, vilket man kallar ”mindfullness”. Detta går ut på att man skall distansera sig från sitt känsloliv och tankeliv och enbart observera det aktivt på avstånd och därigenom bli medveten om sina underliggande strukturer. Detta är också något som sedan Assagiolis dagar har används inom psykosyntesen och som sagt bland esoteriker både i öst och i väst sedan tusentals år tillbaka.
Samtidigt kan ett tvångsmässigt ”positivt tänkande” också vara ett uttryck för ett försvar mot för svåra känslor som vi inte vill kännas vid men borde ta itu med. Faran med detta synsätt är att vi inte uppmärksammar eller förnekar de mer mörka aspekterna av oss själva som inte kommer att lämna oss oavsett hur mycket positivt vi tvingar oss att tänka och betrakta omvärlden. Dock är det också viktigt hur vi tänker i det vardagliga livet och en viss disciplin över detta anmodas den initierade. Destruktiva tankar kan ofta skapa en ond cirkel och växa och gro inom oss som inte står i någon proportion till det ursprungliga omedvetna materialet.
Så för att sammanfatta det hela så har den initierade en användning av de flesta av dessa teorier för att nå en förståelse av sig själv eller för att utveckla sina psykiska förmågor och utvecklas andligt. De behavioristiska metoderna brukas främst för att stärka Viljan och för att odla mentalhygien och uppmärksamhet på sitt spontana eller automatiska tankemönster. Genom psykoanalysen blir vi medvetna om skuggsidan av vår psykiska tillvaro och löser upp psykisk energi uppbunden i olika symptom. Och genom att tillämpa teorier och metoder som härstammar från den analytiska psykologin och psykosyntesen så gör vi oss medvetna om våra komplex och strävar efter en syntes och helhet i vår personlighet, för att därigenom på sikt kunna nå medvetandenivåer av en transcendental eller transpersonell natur.
Hur har nu de moderna psykologiska rönen de facto påverkat Golden Dawn traditionen? Enligt min mening har denna påverkan varit näst intill obefintlig till en början men med tiden mer och mer sökt sig till den till den grad att den idag är ganska så väl integrerad i den moderna inkarnation av Hermetic Order of the Golden Dawn.
Mellan åren 1888 och 1918 (den klassiska eran då MacGregor Mathers var Imperator över the Hermetic Order of the Golden Dawn, även efter att den hade bytt namn till Rosicrucian Order of Alpha et Omega) så hade man ingen officiell uppfattning eller syn på varken Freuds eller Jungs teorier. Den förste Golden Dawn Adept som skrev något om psykoanalys, Freud och Jung var Aleister Crowley (1875-1947) i sin lilla text Improvment on Psycho-Analysis, men då hade han sedan länge varit utesluten ur Hermetic Order of the Golden Dawn. Även om han verkade föredra Jungs teorier så var han inte särledes imponerad av flertalet av hans slutsatser – men det kanske sade mer om den typiska inställning som Crowley hade till de flesta författare.
Det sägs dock att Crowley omvärderade sin syn på vad demonerna, som exempelvis frambesvärjas i hans utgåva av Goetia eller Lemegeton, egentligen var till sin natur. Från att först ha trott dem vara verkliga objektiva andliga entiteter blev han övertygad om att de istället utgjorde de bortträngda komplexen i det omedvetna. Detta tankesätt har med tiden påverkat senare generationer av magiker, även inom Golden Dawn. Ett exempel på detta är David Griffin som leder den moderna inkarnationen av Rosicrucian Order of Alpha et Omega® (Hermetic Order of the Golden Dawn®), som tydligt presenterar detta synsätt i sin bok The Ritual Magic Manual.
Dion Fortune (1890-1946) var bland de första Golden Dawn Adepter som utbildade sig till lekmanna-psykoanalytiker, men även detta gjorde hon efter att hon hade blivit utesluten ur Rosicrucian Order of Alpha et Omega. Dock var hon istället aktiv i Golden Dawn-avläggaren Stella Matutina som initierade Israel Regardie. Regardie blev påverkad av hennes tankar om Freud när han bodde hos henne under 40-talet, utfryst som han var av det övriga Golden Dawn-samfundet efter sina publikationer av Golden Dawns studieplan i kölvattnet på sitt utträde ur Stella Matutina.
Israel Regardie (1907-1985) var imponerad av både Freuds och Jungs tankar och ansåg att dessa och magins läror bekräftade varandra. Israel Regardie ansåg dock att både Freuds och Jungs praktiska tillämpning av sina teorier var för bristfälliga och såg lösningen i detta i Wilhelm Reichs vegeto-terapi, som använde sig mer av massage än samtalsterapi. Reich introducerade som sagt också konceptet ”orgon” som kan anses vara en utveckling av Freuds ”libidoteori”, något som Regardie kunde utläsa såsom identiskt med hans egen erfarenhet av Qi-kraft, eller den magiska strömningen som invokeras genom den ceremoniella magins tekniker.
Regardie ansåg att omedvetet material, komplexen i det omedvetna, agiterades och togs upp till ytan som ett led av invigning och arbete med magiska tekniker. Han ansåg att man var tvungen att genomgå psykoterapi parallellt med initiation för att kunna bearbeta detta material så att man undvek att hamna vid vägkanten på grund av neuros eller ännu allvarligare psykiska åkommor. Dessutom ansåg han att en motsvarande ”överföringsmekanism” eller psykisk projektion infann sig mot initiatorn (Hierofanten) som den som infann sig från klienten gentemot terapeuten.
När Hermetic Order of the Golden Dawn blev återuppväckt mot slutet av 70-talet och början av 80-talet i U.S.A., där Israel Regardie figurerade såsom en centralgestalt, ärvde den nya generationen Regardies fascination för och vilja till integration med psykoanalysen. Ett tydligt exempel på detta är Cris Monnastre, Regardies enda egentliga lärjunge och elev. Hon utbildade sig till slut till psykolog och psykoterapeut och har vidareutvecklat Regardies idéer mot integration av psykoanalys och magi. Monnastres personlige elev David Griffin, som introducerade Golden Dawn-riten i Sverige, anammade hennes idéer som ett led av sin undervisning och träning, och detta genomsyrar i sin tur hans organisation Rosicrucian Order of Alpha et Omega® (Hermetic Order of the Golden Dawn®), som nog mest av alla idag existerande organisationer försöker att integrera moderna psykologiska rön med ceremoniell magi och invigning.
Detta går att läsa ut av artikeln Israel Regardie, Initiation och Psykoterapi, författat av sagda Cris Monnastre och David Griffin som väl beskriver hur dagens Golden Dawn tradition ser på detta spörsmål. Detta tankesätt har spridit sig vidare från Griffin till den grad att det idag i det svenska Golden Dawn-samfundet genom diverse ordenssällskap är en regel snarare än undantag att utbilda sig till psykoterapeut eller samtalsterapeut av något slag. Idag måste man nog säga att Roberto Assagiolis psykosyntes är det som är på modet inom Golden Dawn-samfundet.
Hermetic Order of the Golden Dawn® i Sverige (Alpha et Omega Tempel Nr. 9 av Gryende Morgonrodnaden) ställer sig officiellt mycket positiv till psykoanalysen, och psykoterapi betraktas som ett värdefullt komplement till rituell invigning. Det är dock viktigt att finna en terapeut som ställer sig öppen till andligheten hos den initierade, som någonting positivt och inte patologiskt. Chansen till att hitta en sådan öppensinnad terapeut är naturligtvis större bland psykosyntesterapeuter och symbolterapeuter.
Att gå till en samtalsterapeut som har en mer transpersonell inriktning är naturligtvis en god idé men om man bär med sig ganska så allvarliga symptom som har uppkommit som ett led på invigning eller magisk träning är det en god idé att uppsöka en legitimerad psykoterapeut, eftersom de har en mer grundläggande utbildning i att behandla psykopatologi i jämföresle med de flesta psykosyntesterapeuter och symbolterapeuter.
Det mest optimala är nog att uppsöka en analytisk psykolog, dvs. en jungiansk analytiker, men dessa växer tyvärr inte på träd i vårt avlånga land. De som har en certifierad jungiansk utbildning godkänt av IAAP (International Association for Analytical Psychology) kan nog räknas på ena handens fingrar. Så det bästa alternativet är i de flesta fall att uppsöka en psykoterapeut som arbetar utifrån en psykodynamisk grund.
Jag skulle dock med eftertryck avråda den som är intresserad av personlighetsutveckling eller den som är seriös esoteriker att uppsöka psykoterapi i formen av KBT. Vad man sysslar med inom KBT är inget annat än symptomlindring; man kommer aldrig till störningens kärna. Det är många patienter som efter en KBT-behandling till slut har uppsökt en psykodynamisk terapeut därför de har upplevt nya symptom istället för de gamla eller att dessa har återkommit efter en tid av recess. Ett intressant fenomen är att de flesta KBT-terapeuter själva väljer en psykodynamisk terapeut för sin egenterapi. Detta är ganska så talande.
Den insikt som KBT kan leda till är ytlig och gör en endast medveten om de destruktiva tankemönstren och deras medföljande känslor. Men när det gäller det djupare känslolivet och de olika komplexens egentliga natur kommer man till korta eftersom man inte inbegriper ett omedvetet själsliv i sin teori. Dessutom handlar all form av behavioristisk terapi om anpassning av beteende efter önskvärda kriterier satta av samhället. Psykoanalys eller psykodynamisk terapi strävar efter emancipation. Symptomet hamnar inom PDT i bakgrunden och istället ser man på att utveckla ett livsmönster som är mindre självdestruktivt och mindre hämmande för patienten, inte för omgivningens skulle utan för patientens.
En psykodynamisk terapi eller psykoanalys handlar alltså inte om inlärning som hos KBT utan om ett genomlysande och om att skapa en större kunskap om den egna själen; det handlar om en process av lärande. Ofta kan patienter som går i psykodynamisk terapi upplevas av sin omgivning som mer ifrågasättande och provocerande. Det är av denna anledning som den psykodynamiska terapin är ett hot mot etablissemanget och i dessa hårt pressande dagar bekämpas på många fronter, såsom inom läkarvården och inom den akademiska världen.
Detta är ett snarlikt resultat och reaktion från omgivningen som den initierade ofta upplever som ett led av dennes invigningar och aktiva arbete med att förändra sig själv och nå en högre kunskap om sig själv. Således delar djuppsykologin sitt syfte och mål med esoteriken. Detta är också något som Carl Gustav Jung kunde se och som fick honom att börja studera gnosticism och hermeticism.
S∴R∴
Care Fr,
SvaraRaderawill you be translating this into English at some point? It looks like a very interesting article. :)
Care Frater Peregrin,
SvaraRaderaThank you for showing interest!
No, there won't be any English translation of this essay. It's too much work involved with this and I am already trying to limit my blogosphere time.
I'm about to lessen the frequency of posts here (as it has become too much of a distraction) and also write somewhat more Swedish material. The original point with this blog was to create an interest for the Rosicrucian current, particularily the Golden Dawn, in Sweden.
I'm glad that I have attracted some English interest and I won't forget my English readers. But there will be some Swedish material now an then appearing. I hope the translator button won't cripple the texts to much.
Thank's again.
In Licht, Leben und Liebe
S:.R:.
Care Fra S.R.,
SvaraRaderaI have to say that I hope that you will not cut off too much time here, as I find your blog very informative, interesting and helpfuul. I have used the translation button and it looks ok (German). HOwever while cutting and pasting it (I love to read it in teh train) I had a mix of the original and the translated version. I guess I have to delete each double sentence... anyways nothing is perfect and I am glad there is a butten after all.
in L.V.X.
Arcad
Care Solitary Dawn,
SvaraRaderaThank's for the encouragement!
In Licht, Leben und Liebe
S:.R:.