En ritual har inget värde i sig; handlingen är meningslös utan att människan fyller det med värde och betydelse. Sålunda är det människan som ”inandas” liv eller animerar ritualen. Ritualer eller liturgi har såsom syfte att vara ett betjänande redskap varmed individen kan fokusera och samla sig själv för att uppnå ett visst resultat; det har en koncentrerande effekt på sinnet. Är målet vördnad för det gudomliga kan en ritual bistå individen i detta genom sin symboliska laddning som hon ger den.
Dock bär en ritual ofta också en symbolisk innebörd i sig självt som en gång i tiden föranledde dess tillblivelse, vilket är tänkt att väcka vissa givna och omedvetna associationer. Den som har ögon att se med och öron att höra med kan inutitivt ”förstå” symboliken och urtolka innebörden av en ritual. För denna person kan den få en djupgående effekt.
Problemet med många svenska kyrkor (enligt min högst personliga upplevelse) är att många moderna präster inte riktig har full förståelse för varför de gör en viss rituell handling. Många av ritualerna, såsom dop, vigsel, nattvard, etc. har i sin ursprungliga form skapats för årtusenden sedan. I mycket av den religiösa liturgin av idag kan vi se ett vagt spår från det egyptiska prästerskapets dagliga kultritual, överfört och utvecklat till senare antika kulturer vid medelhavet såsom den hebreiska, grekiska och romerska.
Den ursprungliga avsikten och ”esoteriska” innebörden av ritualer eller religiösa handlingen har dock i de flesta fall gått förlorad. I mångt och mycket upplever jag ritualer utförda av svenska präster såsom tomma och meningslösa handlingar, därför att de inte har förmåga att ingjuta liv i dem. Det finns dock undantag där vissa präster kan inspirera sin församling, genom sin egen inlevelse och sitt eget personliga förhållningssätt till ritualen. En ritual är ett ramverk; det måste finnas utrymme för personlig tolkning och tillämpning för att ge det liv. Sålunda kan individer i undantagsfall upptäcka dess underliggande budskap, ta till sig detta och ge det vederbörligt ”liv”, utan att någon muntlig tradition har förmedlats till prästen under hans eller hennes grundläggande träning.
Vissa individer upplever jag har dock ett besynnerlig sätt att applicera begreppen ”exoterisk” kontra ”esoterisk”, där rituellt arbete per definition skulle utgöra en del av exoteriken och endast den stilla kontemplationen eller meditationen bilda grundvalen för en sann esoterik. Detta är ett grundläggande felslut som bygger på fördomar. De flesta esoteriska sällskap av idag brukar sig av ritualer, vilket de även har gjort i forndom. Personligen är jag övertygad om att de kristna sakramenten och ritualerna har skapats av individer invigda i en ursprunglig kristen esoterisk lära. Sålunda har den kristna liturgin en esoterisk kärna och innebörd, såväl som dess symbolik i största allmänhet.
Detsamma tror jag kan sägas om Judendomen och Islam. Problemet ligger inte i de yttre formerna i sig, utan att många av dagens religiösa utövare har förlorat sin kunskap om innebörden av dem. Detta tror jag i synnerhet är fallet inom Judendomen och Kristendomen. Inom Islam tror jag att fromheten och det ärliga uppsåtet är högt utvecklat; så som jag har förstått det hela (efter samtal med en muslimsk student, dock utan någon direkt egen erfarenhet) är lidelsefull bön en viktig ingrediens inom den muslimska formen av religiös utövning. Alltså handlar det inte om att be efter gåvor av Gud och på denna punkt tror jag att majoriteten av muslimerna har förstått syftet med äkta bön, till skillnad från de sekulariserade kristna som har förlorat allt samband till traditionerna.
Ritualer skall sålunda utföras med lidelse och de skall omvänt (utförda på rätt sätt) kunna frammana lidelse hos utövaren. Annars har de inget egentligt syfte. Sålunda behöver en stor kvantitet liturgi och yttre former i sig inte alls vara ett hinder för individens ärliga förbindelse med Gud.
Naturligtvis är det sant att det i sista hand handlar om den personliga relationen med Gud. Om inte ritualen och liturgin (sakramanten) kan hjälpa en såsom individ i sin relation till Gud måste man överge dem, klä sig naken så att säga, och samtala med Gud på ett mera direkt och meditativt sätt. Det ena utesluter dock inte det andra. Ritual kan faktiskt betecknas såsom ”meditation i rörelse” om det utförs på rätt sätt och med fokus i sinnet.
Samtidigt måste man respektera dem som har ett minimalistiskt förhållningssätt till sin ”bön” med Gud. Mäster Eckehart exemepelvis, som skalade av bönen på ett drastiskt sätt och utvecklade en ordlös form av bön (”kontemplativ bön”), eller som hos författaren till Ovetandets moln.
Angående den profana och mer ordrika formen av bön, som många tar till i nödsituationer när man vill få Gud att ändra sig och få Hans favör, utgår den från ett grundläggande felslut och kommer av denna anledning aldrig att ”hörsammas”. När allt kommer omkring är det inte Gud som skall ändra sig utan istället den som ber – människan.
Gud är Evig och Oföränderlig. Han låter oss gå igenom livet och dess prövningar för att vi skall lära oss något av detta; för att vi skall utvecklas och evolvera. Det är sålunda vi som skall förändra vårt förhållningssätt till Gud och inte Gud sitt till oss. Sålunda är det Gud som ”ber” eller manar oss till förändring när vi går igenom livets vedermödor och prövningar. På detta sätt ”talar” Han till oss. På denna punkt är alla mysterietraditioner ense, exempelvis inom Qabalah (Kabbalah), Gnosticismen och Hermeticismen.
Om man exempelvis läser Kafkas Processen med detta perspektiv så får den en annorlunda och betydligt mer positiv innebörd. Detta har en Kabbalist påpekat för mig och visat på den djupgående kunskapen om den judiska mystiska traditionen hos denne författare. Och naturligtvis såsom Gud inte har något behov av att blidkas hyser han inte heller något av att hyllas. Det är istället människan som har detta behov och i sin tur projicerar detta på Gud.
Återigen, ser jag rent pragmatisk på den rituella formen av dyrkan. Ty den är en metod varmed människan kan nå ett samtal med Gud; genom dyrkan lyfter människan sin själ mot Gud. Detta sker genom en sublimeringsprocess av emotionerna, av passionen. Det finns till och med en specifik väg inom den indiska Yoga-traditionen som sysslar med dyrkan, vilket kallas bhakti-yoga.
Detta faktum återbördar ritualen till sitt ursprungliga syfte, att frambära offer till gudarna. I den dagliga egyptiska kultritualen frambar prästerskapet offergåvor till gudarnas och gudinnornas statyer. Enligt den indiska Tantrismen anser man offret vara förmedlaren eller jämkaren mellan makrokosmen (universum) och mikrokosmen (människan), och detta administreras sedan urminnes tider genom ritual. I den kristna liturgin, och i den hermetiska eller rosenkorsiska, har nattvarden eller eukaristen denna funktion. I den katolska mässan inkarnerar Kristus (makrokosmen) i nattvarden och människan (mikrokosmen) får därvid förena sig med denna genom ritualens förmedlan. I den hermetiska magiska eukaristen tar den initierade istället del av Osiris lemmar och görs sålunda till en ”osirian”.
Dock bär en ritual ofta också en symbolisk innebörd i sig självt som en gång i tiden föranledde dess tillblivelse, vilket är tänkt att väcka vissa givna och omedvetna associationer. Den som har ögon att se med och öron att höra med kan inutitivt ”förstå” symboliken och urtolka innebörden av en ritual. För denna person kan den få en djupgående effekt.
Problemet med många svenska kyrkor (enligt min högst personliga upplevelse) är att många moderna präster inte riktig har full förståelse för varför de gör en viss rituell handling. Många av ritualerna, såsom dop, vigsel, nattvard, etc. har i sin ursprungliga form skapats för årtusenden sedan. I mycket av den religiösa liturgin av idag kan vi se ett vagt spår från det egyptiska prästerskapets dagliga kultritual, överfört och utvecklat till senare antika kulturer vid medelhavet såsom den hebreiska, grekiska och romerska.
Den ursprungliga avsikten och ”esoteriska” innebörden av ritualer eller religiösa handlingen har dock i de flesta fall gått förlorad. I mångt och mycket upplever jag ritualer utförda av svenska präster såsom tomma och meningslösa handlingar, därför att de inte har förmåga att ingjuta liv i dem. Det finns dock undantag där vissa präster kan inspirera sin församling, genom sin egen inlevelse och sitt eget personliga förhållningssätt till ritualen. En ritual är ett ramverk; det måste finnas utrymme för personlig tolkning och tillämpning för att ge det liv. Sålunda kan individer i undantagsfall upptäcka dess underliggande budskap, ta till sig detta och ge det vederbörligt ”liv”, utan att någon muntlig tradition har förmedlats till prästen under hans eller hennes grundläggande träning.
Vissa individer upplever jag har dock ett besynnerlig sätt att applicera begreppen ”exoterisk” kontra ”esoterisk”, där rituellt arbete per definition skulle utgöra en del av exoteriken och endast den stilla kontemplationen eller meditationen bilda grundvalen för en sann esoterik. Detta är ett grundläggande felslut som bygger på fördomar. De flesta esoteriska sällskap av idag brukar sig av ritualer, vilket de även har gjort i forndom. Personligen är jag övertygad om att de kristna sakramenten och ritualerna har skapats av individer invigda i en ursprunglig kristen esoterisk lära. Sålunda har den kristna liturgin en esoterisk kärna och innebörd, såväl som dess symbolik i största allmänhet.
Detsamma tror jag kan sägas om Judendomen och Islam. Problemet ligger inte i de yttre formerna i sig, utan att många av dagens religiösa utövare har förlorat sin kunskap om innebörden av dem. Detta tror jag i synnerhet är fallet inom Judendomen och Kristendomen. Inom Islam tror jag att fromheten och det ärliga uppsåtet är högt utvecklat; så som jag har förstått det hela (efter samtal med en muslimsk student, dock utan någon direkt egen erfarenhet) är lidelsefull bön en viktig ingrediens inom den muslimska formen av religiös utövning. Alltså handlar det inte om att be efter gåvor av Gud och på denna punkt tror jag att majoriteten av muslimerna har förstått syftet med äkta bön, till skillnad från de sekulariserade kristna som har förlorat allt samband till traditionerna.
Ritualer skall sålunda utföras med lidelse och de skall omvänt (utförda på rätt sätt) kunna frammana lidelse hos utövaren. Annars har de inget egentligt syfte. Sålunda behöver en stor kvantitet liturgi och yttre former i sig inte alls vara ett hinder för individens ärliga förbindelse med Gud.
Naturligtvis är det sant att det i sista hand handlar om den personliga relationen med Gud. Om inte ritualen och liturgin (sakramanten) kan hjälpa en såsom individ i sin relation till Gud måste man överge dem, klä sig naken så att säga, och samtala med Gud på ett mera direkt och meditativt sätt. Det ena utesluter dock inte det andra. Ritual kan faktiskt betecknas såsom ”meditation i rörelse” om det utförs på rätt sätt och med fokus i sinnet.
Samtidigt måste man respektera dem som har ett minimalistiskt förhållningssätt till sin ”bön” med Gud. Mäster Eckehart exemepelvis, som skalade av bönen på ett drastiskt sätt och utvecklade en ordlös form av bön (”kontemplativ bön”), eller som hos författaren till Ovetandets moln.
Angående den profana och mer ordrika formen av bön, som många tar till i nödsituationer när man vill få Gud att ändra sig och få Hans favör, utgår den från ett grundläggande felslut och kommer av denna anledning aldrig att ”hörsammas”. När allt kommer omkring är det inte Gud som skall ändra sig utan istället den som ber – människan.
Gud är Evig och Oföränderlig. Han låter oss gå igenom livet och dess prövningar för att vi skall lära oss något av detta; för att vi skall utvecklas och evolvera. Det är sålunda vi som skall förändra vårt förhållningssätt till Gud och inte Gud sitt till oss. Sålunda är det Gud som ”ber” eller manar oss till förändring när vi går igenom livets vedermödor och prövningar. På detta sätt ”talar” Han till oss. På denna punkt är alla mysterietraditioner ense, exempelvis inom Qabalah (Kabbalah), Gnosticismen och Hermeticismen.
Om man exempelvis läser Kafkas Processen med detta perspektiv så får den en annorlunda och betydligt mer positiv innebörd. Detta har en Kabbalist påpekat för mig och visat på den djupgående kunskapen om den judiska mystiska traditionen hos denne författare. Och naturligtvis såsom Gud inte har något behov av att blidkas hyser han inte heller något av att hyllas. Det är istället människan som har detta behov och i sin tur projicerar detta på Gud.
Återigen, ser jag rent pragmatisk på den rituella formen av dyrkan. Ty den är en metod varmed människan kan nå ett samtal med Gud; genom dyrkan lyfter människan sin själ mot Gud. Detta sker genom en sublimeringsprocess av emotionerna, av passionen. Det finns till och med en specifik väg inom den indiska Yoga-traditionen som sysslar med dyrkan, vilket kallas bhakti-yoga.
Detta faktum återbördar ritualen till sitt ursprungliga syfte, att frambära offer till gudarna. I den dagliga egyptiska kultritualen frambar prästerskapet offergåvor till gudarnas och gudinnornas statyer. Enligt den indiska Tantrismen anser man offret vara förmedlaren eller jämkaren mellan makrokosmen (universum) och mikrokosmen (människan), och detta administreras sedan urminnes tider genom ritual. I den kristna liturgin, och i den hermetiska eller rosenkorsiska, har nattvarden eller eukaristen denna funktion. I den katolska mässan inkarnerar Kristus (makrokosmen) i nattvarden och människan (mikrokosmen) får därvid förena sig med denna genom ritualens förmedlan. I den hermetiska magiska eukaristen tar den initierade istället del av Osiris lemmar och görs sålunda till en ”osirian”.
S∴R∴
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar