Vår tids Demiurg

o

I morse, när jag skulle gå till jobbet, slängde jag ut mig följande oskyldiga kommentar: "Ännu en dag i demiurgens tjänst!" Naturligtvis var detta en kommentar laddad av frustration och otillfredsställelse.

Ordet Demiurg, vilket kommer ur grekiskans demiourgos (δημιουργός), betyder "skapare" och i gnostiskt hänseende hänvisar det till skaparguden. I den gnostiska mytologin är demiurgen, ofta med namnet Yaldabaoth, den oäkta sonen till den gnostiska Gudinnan Sofia. Oäkta därför att han föddes utan de högsta gudomliga makternas godkännande. Skamsen som hon var över sin illgärning gömde Sofia sitt barn i "källaren", för att använda en mer modern och bisarr metafor. Utan vetskap om sin moder och sitt gudomliga ursprung men med en gudomlig förmåga till att skapa gav Yaldabaoth sålunda upphov till den jordiska existensen och skapade våra kroppar. Härav är han - demiurgen - Jordens och Materians Herre. I denna egenskap binder han människan i sin fysiska inkarnation och fängslar hennes gudomliga gnista, anden, i materian. Demiurgen omtöcknar hennes sinnen och drar uppmärksamheten från det sant gudomliga.

I vissa versioner kallas demiurgen för Samael, vilket på hebreiska kan översättas till "blind gud", vilket är ganska deskriptivt för hans mytiska funktion i den gnostiska världbilden. Många gnostiker har även identifierat demiurgen med den gammaltestamentliga guden Jehovah eller Jahveh (IHVH). Den Gud som människan dyrkar i tron om att den är välvillig och god är således i gnostikernas ögon egentligen ondskefull, och en dyrkan av honom leder människan bort från den sanne Guden.

Men eftersom jag såsom hermetiker har svårt att ta till mig denna negativa världsbild om Universum, även om jag förstår att den är i ett fallet tillstånd ehuru med en inneboende möjlighet att förädlas till sitt ursprungligen tänkta tillstånd, har jag funderat en hel del på vägen till jobbet vad jag egentligen menade med "i demiurgens tjänst".

Människan har sedan religionens gryning haft en förmåga att projicera sina egna fantasier på Gud. Dessa projektioner är laddade av hennes egna önskningar och behov, ofta mycket primitiva och värdsliga. Ofta har det handlat om att blidka naturens krassa lagar; att ge sig fördelar i den materiella världen. Så Gud, så som människan föreställer sig henne genom de olika världsreligionerna, är människans skapelse; skapad till människans avbild.

Detta kan vara förklaringen varför det är en så stor diskrepans mellan teologens syn på och mystikerns vision av Gud. Teologen, den kristne prästen, projicerar sina egna tillkortakommanden på Gud - därav en Gud som har tagit formen såsom den stränge Herren som straffar och förtrycker den syndande människan. Förebilden här är den medeltida synen på herre och undersåte. Mystikerns Gud är å andra sidan kärleksfull och står bortom alla föreställningar om vad som gott och ont eller rätt och fel är. Det är en Gud som varken behöver blidkas eller kan förmås att hörsamma människans egennyttiga önskningar; för en mystiker är föreställningen om att en människa kan be gudomen om bifall och fördelar en primitiv villfarelse som inte hör hemma i en uppriktig och sann andlighet. Därför upplever kyrkan ofta mystikern såsom en orosstiftare och anarkist som, om han inte kan sättas i kloster, måste förgöras för att upprätthålla den gällande sociala ordningen.

Jag menar således att demiurgen är människans egen projektion om vad som är eller borde vara Gud färgat av sin samtid. Eftersom människan är felbar är också hennes föreställningar om Gud ofullkomliga - Gud är felbar. Utifrån detta perspektiv förstår man plötsligt innebörden av varför man kan jämföra den hebreiske guden med demiurgen. Målet för en mystiker är att frigöra sig från sina föreställningar om vad Gud är och söka honom eller denne förusättningslöst.

Golden Dawn Adepten Paul Foster Case ansåg, när han utvecklade sina tankar om Tarot-trumfen Nr. 15, Djävulen, att när man betraktar djävulen kommer man till slut att se sin Helige Skyddsängel. Med detta menade han att djävulen är summan av människans vanföreställningar (vane-föreställningar) om vad onska är. På samma sätt kan man, anser jag, resonera kring Gud. I den gnostiska försåelsen om demigurgen drar man lätt en koppling till Satan, den som lurar människan med sitt bländverk. Djävulen på bilden nedan är således ett förkroppsligande för människans illusioner.

©Tomas Stacewicz

Dessa illusioner, tycker jag mig se, är styrda av det rådande samhällsklimatet och de förställningar om världen - vad det är att vara människa - som råder i tiden. I vårt sekulariserade och materialistiskt positivistiska tidevarv styrs vi av andra ledstjärnor än de som rådde under medeltiden.

o

Jag anser således att den innebörd som jag har givit ordet "demiurg" inte behöver begränsas till blott religiösa motiv. Det kan överföras till de principer som styr människan och hennes samhälle i stort. Jag unviker här gärna att prata om "högre" principer eftersom det lätt kan förleda en att tro att jag hänvisar till någonting "ädelt"; snarare handlar det om överordnade principer. Lagboken, förordningar, regler, etikett, tabun, ja kort sagt, alla föreställningar som föreskriver människans beteende i sociala sammanhang, han hänföras till demiurgen.

Man kan därför fråga sig vad det är för en överordnad princip som styr dagens samhälle?

o

Många menar att vi idag "tillbedjer mammons altare". Detta är ganska beskrivande för hur vi spontant i mytiska termer beskriver våra högre principer. Mammon, vars ord kommer ur arameiskan och hebreiskans ממון (MMVN), och kan översättas till "rikedom" eller "pengar", blev ju av Jesus under hans bergspredikan personifierad såsom en avgud, ställd i motsats till Gud. Under medeltiden gjordes han till en demon och hans namn brukades som en synonym för Djävulen. Idag har han blivit (människan gjort honom till) den överordnade principen - demiurgen.

o

Jag upplever att allt idag, oavsett om det är inom debatten eller i det vardagliga livet på arbetsplatsen eller privat, blott handlar om ekonomi och att hålla sin budget. Men det finns så klart fler överodnade princper och en ofantlig mängd "måsten" som vi såsom postmoderna individer är tvungna att följa, men de är ofta underordnade i sin betydelse i förhållande till mammon. Men vad är att vänta sig av ett sekulariserat samhälle som främst låter sig styras av den materialistiska positivismen och materialistiska dialektiken såsom högsta vetenskapsfilosofiska principer?

Ofta finner vi oss innestängda på våra arbetsplatser i ett system som är så fyrkantigt att det inte kan tillgodose människan och hennes verkliga behov. Det handlar således om maktens behov av att styra individen och hålla henne i schack. På samma sätt som de gamla gnostikerna måste vi såsom seriöst andligt sökande människor frigöra oss från demiurgens grepp, i alla fall i anden, även om vi måste tjäna honom för att försörja våra familjer ekonomiskt. Vi lever ju som sagt i en fysisk kropp som behöver tillgodoses med sina fysiska behov i det rådande marknadsekonomiska systemet. Vi är således beroende av vår sociala samtid och kontext och ett uppbrott därur är oftast inte ett realistiskt alternativ om man lever tillsammans med och försörjer en familj. Men ibland är det smärtsamt att behöva kompromissa med själens behov i vår anpassning efter tidens (demiurgens) krav.

Det var nog denna ångest som kondenserades i mina förflugna ord vilket inledde och gav upphov till denna lilla essä.

S.R.