Kreationism eller evolution, eller både ock?

o

Sedan några år tillbaka rasar ett ordkrig mellan två diametralt olika syner på materians och det biologiska livets uppkomst, de som tror på evolutionsläran och de som tror på kreationismen. Kreationiserna anser att det bakom den biologiska mångfalden, naturens skönhet och livets olika komplexa uttryck döljer sig en intelligent design, en skapare, ergo en Gud. Man har försökt underbygga sina teorier med ansatser till vetenskapliga bevis för att försöka övertyga det naturvetenskapliga samhället och gemene moderna människa. Evolutionsförespråkarna menar att kreationismen inte är något annat än ett uttryck för den gamla tron på den kristna skapelsemyten presenterad i en ny och modern pseudovetenskaplig förpackning.

Jag håller med evolutionsförsvararna att den kristna skapelsemyten såväl som kreationismen känns föga trovärdig, ty min övertygelse är att man måste göra skillnad på historisk fakta och myt; de är båda olika former av sanningar men på olika plan, det ena utifrån en materialistisk synvinkel och det andra utifrån ett själsligt. Men å andra sidan köper jag fullt ut evolutionsteorin samtidigt som jag tror på en gudomlig skapare. Detta kan kanske verka paradoxalt (och det kanske det är) men låt mig göra en ansats till förklaring innan ni dömer ut mig som hopplöst vankelmodig.

Esoteriska läror såsom hermeticismen (vilket inte skall förväxlas med det etymologiskt besläktade begreppet hermeneutik) anser att evolutionen är en fundamental verklighet. De anser för det första (till skillnad från kristna teologin) att skapelsen inte är ex nihilo. Den är en graderad och utvecklande process, genom olika "verklighetsled" kallade emanationer, från den högsta och rena gudomen ner till det fysiska universum. Man måste komma ihåg att allt detta är metaforer som förleder oss att tro i termer av tid och rum. Men det är så vi kan föreställa oss det för att rationellt förstå teorin. Nu har vi alltså den fysiska skapelsen färdig såsom det yttersta ledet i en lång process av graderad utveckling. Naturvetenskapens "Big Bang" markeras av denna sista emanation som skapar den fysiska världen.

Men enligt den qabalistiske (Kabbalistiska) mystikern Isaac Luria gick skapelsen inte riktigt så lätt och smärtfritt. Något hände på vägen vid skapelsen; en katastrof infann sig halvvägs (innan den fysiska emanationen kunde inledas) vilket fick stora delar de emanerande och graderade verklighetsleden att krossas och falla ner i en avgrund. Gud, skaparen, var tvungen att börja om från början och denna gången gick allt väl; Big Bang kunde till slut inledas med den sista emanationens (det s.k. "rikets") fullbordan. Denna skapelseprocess kallas i Qabalah partzufim.

Så långt allting gott. Märk väl att hermeticismen inte har skapat ett färdigt jordklot med fauna och människa i och med Rikets skapelse. Det är nu den av naturvetenskapen observerade evolutionen tar vid. Hermeticismen postulerar: "Så som ovan, så ock nedan". Såsom hela skapelsen genom emanationer var gradvis så tänker man sig att utvecklingen på jorden också den måste vara gradvis.

Hermeticismen säger att skapelsen är en ständigt aktiv process. Varför det? Jo, svaret ligger i Parzufim-teorin. Om du läste essän som jag länkade till ovan så har du vid detta laget förstått att materian som vi känner den är sammanblandad med fullkomnad, evig eller ren materia och förgänglig, korrupt eller ofullkomlig materia (symboliserat av det demoniska). Naturen strävar dock efter att fullborda sig själv; världen är ämnad att fullborda skapelsen och återföra materian till dess ursprungligt tänkta form, en process som har kommit att kallas materians återställelse - Tikkun ha-Olam - som dels omfattar makrokosmen men även involverar mikrokosmen. Eller rättare sagt, återställelsen sker genom förmedlingen av mikrokosmen - människan. Sålunda ser en Qabalist inom denna skolbildning (den tidiga Lurianska och dess senare efterträdare, den Sabbatianska och senast den Frankistiska) inte andlig utveckling som en personlighetsutveckling eller förlösning av det egna jaget utan som en återlösning av Gud. En annan Qabalistisk teori säger att såsom Skaparen andas ut skapelsen så kommer allt att dras tillbaka till Honom. Evolutionen är här resultatet av att materian strävar tillbaka till skapelsens källa.

Alkemisterna trodde (naivt kan man tycka) att all materia i naturen till slut skulle evolvera till Guld, den absolut renaste formen av materia. Guld är alltså den fullkomnade, eviga och rena materian. De andra metallerna symboliserar den korrupta och orena, s.k. grova materian. Hermeticismen säger vidare: "Du skall separera det fina från det grova". Det är vad alkemin syftar till; att genom en speciell reningsprocess rena materian från sina grova och korrupta element, genom en separationsprocess (som omfattar sublimering och förbränning) av de tre "principerna" – Svavel, Kvicksilver och Salt – och sedan återförena "principerna" till en ny och renare helhet. Detta är transmutationens väg i ett nötskal. Människan är sålunda satt här på jorden med den gudomliga uppgiften, inte bara att undersöka naturen utan även förbättra den; att fullborda skapelsen.

Sammanfattningsvis har jag personligen alltså en annan syn på skapelse och evolution. Jag tror att världen är skapad och jag tror på evolutionen. Måhända är detta en paradox....?

Tillvaron och livet är fyllt med paradoxer. Idag har vi två stora vetenskapliga teorier (empiriskt bevisade) som ännu inte bevisligen går att förlika; allmänna och speciella relativitetsteorin på den ena sidan och kvantmekaniken på den andra. "Strängteorin" är här en teori, en hypotes som har skapats ur ett behov av att förena dessa två teorier som är paradoxala och verkar "ta ut varandra". En annan paradox är teorin om ljuset som å ena sidan är en vågrörelse och å andra en partikel, diametralt motsatta fysikaliska fenomen trots att de beskriver samma fenomen, ljuset.

I denna diskussion (eller debatt skulle jag hellre kalla det) har vi ytterligare en paradox, föreställningen om en andlig tillvaro å ena sidan och föreställningen om materian å den andra. I våra studier av materian (biologin) har vi genom empiriska studier kunnat bevisa att det är en hög sannolikhet att evolutionen är en riktig beskrivning av hur livet utvecklar sig. Å andra sidan har både vanliga och relativt obildade människor, men även bildade filosofer och teologer (och faktist även en och annan naturvetare), en grundövertygelse som säger att det finns en Gud, en skapare. "Intelligent Design" verkar här tjäna samma roll som "strängteorin", en hypotes som försöker att sammanlänka vårt biologiska universum med föreställningen om en skapare.

Nu är jag inte särledes påläst på Intelligent Design men i mina ögon verkar det vara ett tafatt försök att förlika naturvetenskapen med Gudstron. Dock tror jag att detta faktiskt är möjligt, alltså att förena evolutionen med en tro på en Skapare. Men den traditionella och naiva bilden på Gud och hur han skapade världen måste ersättas av en annan. Det är här vi kan damma av den gamla Qabalistiska föreställningen som utvecklades av Isaac Luria (vilket även inspirerade Chassidismen i östeuropa på 1800- och 1900-talet), där världen i teorin hade kunnat ha skapats som en fulländad och perfekt skapelse från första början men inte gjorde det i och med en katastrof, vilket föranledde att materian "föll" och blev imperfekt och ofullbordat. Den gudomliga gnistan (ljuset) blandades således med den korrupta materian, slaggen.

I materian finns således två huvudsakliga krafter: (a) en kraft som splittrar (centrifugal), och (b) en kraft som håller samman (centripetal). Evolutionen utvecklar sig i spänningsfältet mellan dessa båda krafter; evolutionen är den gudomliga ursprungskraften som drar skapelsen eller världen mot dess ursprungliga tänkta tillstånd av fulländning. Skapelsen är således kontinuerlig.

Alkemisterna hade en liknande föreställning eftersom de erkände evolutionen (långt innan Darwin) när de ansåg att alla mineraler utvecklade sig från ett lägre och korrupt tillstånd till ett högre tillstånd; de kallade detta transmutation. Nativa som de var trodde de som sagt att all materia till slut av sig självt skulle utveckla sig till guld. Alkemins processer går ut på att skynda på evolutionsprocessen i en experimentell situation; alkemisten följer dock naturens processer så som han uppfattar dem.

En annan liknelse som hermetiker (alkemister) gärna använder sig av är korrespondensen mellan världen (makrokosmos) och människan (mikrokosmos). Processer inom människans biologi och de tillväxtprocesser som agerar i den mänskliga kroppen och dess livscykel måste kunna överföras på världens processer i stort, likaså som människans psykiska processer kan ge oss en förståelse för den andliga tillvaron. Eftersom människan genomgår en biologisk mognad så måste även livet ha gjort det. Detta är beviset för evolution. Människans utveckling i fosterstadiet rör sig från ett encelligt djur (amöbaliknande) till en amfibie, etc., etc., till däggdjur, primat och till sist människa. Vi har i oss en sammanfattning av hela evolutionen. Alltså kan vi inte bortse från evolutionen (som man gör i Intelligent Design) när vi skall skapa en "strängteori" som skall försöka förlika denna med Skaparen.

Men denna teori som jag har presenterat här hör mer hemma inom filosofin snarare än hos naturvetenskapen. Själv tror jag att naturvetenskapen kan fortsätta att söka svar i naturen enligt den vetenskapliga metod som den redan tillämpar (eftersom evolutionen är en giltig premiss att utgå ifrån) samtidigt som jag vill uppmana forskarna att odla en mer ödmjuk och öppen syn, och inte vara främmande för filosofiska spekulationer som även tillåter föreställningar om en Gud och skapare beblandas med vedertagen empirisk forskning, i alla fall på en förståelsenivå. En kunskapssökare bör odla kvalitéer som utmärker honom eller henne såsom både konstnär och matematiker, filosof och experimentell forskare; han bör vara vis såväl som kunnig. Kunskapssökande bör vara ett uttryck för både vetenskap och konst.

S.R.