Jehovas Vittnen vägrar ofta låta sina barn få blodtransfusioner då de drar sina egna slutsatser ur den föreställning som går att uläsa i Torah (Genesis) om att själen sitter i blodet. Personligen tror jag att "livskraften" sitter i blodet men att själen utgör mycket mer än den fysiska kroppen och inte kan reduceras till en specifik plats. Förvisso tyder mycket på att man kan föra över vissa egenskaper av en människa vid transplantationer, men det är inte alls fråga om att man fyttar över hela "själen" så som Jehovas Vittnen tror.
o
Jag såg ett intressant program för några år sedan om en liten flicka som efter en transplantation av något centralt organ plötsligt fick en nytt begär efter pizza, och en viss sort dessutom. Det visade sig att donatorn hade exakt samma preferens.
o
Så visst är det mycket plausibelt att en del av en människas psykiska egenskaper kan överföras till en annan i samband med att man överför ett stycke materia - den klassiska dualistiska Cartesianska världsuppfattningen om kropp och själ som helt väsensskilda kvalitéter håller således inte. Men om man måste välja mellan att ens barn riskerar att dö om det inte får en blodtransfusion och att det kan "ärva" några enstaka (och relativt triviala) karaktärsdrag, så är valet ganska självklart för mig som förälder. Det finns dock fall av transplantation där överförandet av ett karaktärsdrag inte har varit lika trivialt - snarare fatalt.
o
I Aftonbladet 2008-04-09 kunde man läsa om Sonny Graham som hade fått ett nytt hjärta av en donator som hade tagit sitt liv. När han sedan träffade donatorns änka uppstod kärlek – och de gifte sig. Det slutade dock med att även Sonny tog sitt liv.
o
Jag tror dock att hjärttransplantation är ett kapitel för sig som skiljer sig åt från transplantation av andra organ. Många människor som upplever hjärtproblem i sen ålder genomgår exempelvis en personlighetsförändring, ganska så drastisk sådan i vissa fall. Min far hade problem med sitt hjärta några år innan han "gick vidare". Han utvecklade en surhet och ett påfrestande aggressivt temperament som för min mor var ganska så jobbigt att hantera.
o
Inom många andliga traditioner och esoteriska teorier ser man på hjärtat som ett centralt organ hos människan, inte blott fysiskt utan även andligt; såsom platsen för själen. Jag har för mig att man inom gnosticismen (eller någon annan estoterisk tradition) placerade gudsgnistan i hjärtat. I traditionell kristen inkonografi ser man ofta Jesus med ett flammande hjärta.
o
Så jag blir inte förvånad när man genomgår en drastisk personlighetsförändring som är kusligt snarlik donatorns vid en hjärttransplantation. Sålunda, istället för att blodet är sätet för själen så är snarare hjärtat det - även om jag tror att detta påstående är en grov förenkling; som jag har sagt innan så kan man inte begränsa själen till ett rumsligt begrepp. Men själv hade jag nog tackat nej till en hjärttransplantation utifrån mina esoteriska kunskaper och personliga erfarenheter - fast man vet ju inte hur man kommer att välja när man väl står inför dilemmat själv.
o
Hade det dock gällt mitt eget barn hade jag även här inte tvekat; det är inte min uppgift att låta mina övertygelser påverka mina barn utifrån så fundamentala existentiella spörsmål som livet självt.
oS.R.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar