Vad är lycka?

Jag tror att det är lönlöst att söka efter lyckan i sig självt ty den kommer alltid att undgå att fångas. Lycka ser jag snarare som en bieffekt av andra faktorer i livet som man strävar efter. Det är ungefär som att tvinga sig själv att sova. Det är först när man slappnar av och börjar tänka på annat man kan somna.

o

En viktig sådan faktor är att finna en mening i sitt liv, att finna sin "plats" på jorden. Att uppleva sig självförverkligad eller åtminstone känna sig trygg på en väg till självförverkligande; andlighet. Ett annan viktig faktor kan vara trygga relationer, barn och familj, ett vettigt och meningsfyllt jobb, en insprirerande fritidssyssla, etc.

o

Så att jaga efter lyckan för att man har avsaknad av den är dömt att misslyckas; det är för vagt och abstrakt. Det är bättre att konkretisera med tydliga livsmål. När dessa väl har uppnåtts kan resultatet bli en mer eller mindra varaktig känsla av lycka. Men kruxet är att man inte heller får vara fixerad vid den eventuella bieffekten "lycka". Lust för resultat är kungsvägen till misslyckande. Så mitt råd är att skapa sig konkreta mål (och delmål) i sitt liv, saker som man vill uppnå och som känns meningsfulla, samt att slappna av och ha förtröstan över att de kommer att bli uppfyllda.

Buddismen anser att det är fåfängt att sträva efter att hitta lycka i saker som i sin natur är förgängligt. Allt sammansatt anses vara offer för upplösning.

Men bara för att den fysiska tillvaron är förgänglig innebär det inte att den är maya, en ren illusion. Vad som är illusion är vårt förhållningssätt till den. Vi finns inkarnerade på denna jord av en viss anledning. Syftet är inte enbart att nå en kontakt med det gudomliga, med sin Sanna Vilja, utan även nå kunskap om vilken uppgift man har i jordelivet. Detta är en stor skiljelinje mellan västerländsk och österländsk mystik.

Den ”mästare” som först gjorde mig uppmärksam på denna sanning var psykiatrikern Viktor Frankl, vilket utvecklade en psykoterapi, den s.k. ”logoterapin”, vars mål det var att finna en mening i patientens liv. Senare har mina egna livserfarenheter och den ”initiatoriska processen” bekräftat Frankls teser.

o

Utan att gå in på detaljer vet jag ganska väl vilket som är min uppgift här i livet. Några gånger har jag avvikit från denna raka och smala väg, pga brist på motivation. Samtidigt har jag känt en längtan någonstans efter att vandra min sanna väg igen och därav känt mig tidvis ganska deprimerad (själens mörka natt). När jag väl till slut har hittat min motivation igen att vandra längs min utstakade ödesväg så har jag upplevt mitt liv åter fyllas med mening och känt betydligt mer lycka i alla aspekter av det.

o

S.R.