Den religiösa driften

Det går inte att föreställa sig en värld utan religion eller frånvaron av andlighet, såsom en tro på andliga dimensioner och högre andliga väsen än människan. Det är som att föreställa sig en värld utan sex eller kärlek. Men till skillnad från övriga instinkter av självbevarelsenatur har andligheten en förmåga att organisera sig, ergo institutionalisera religionen, eftersom människan har ett behov att dela sin religiositet med andra. Detta beror på andlighetens förmåga att överbrygga gränserna hos individualismen. Sålunda kan man konstatera att den religiösa driften både har en funktion för individen och för den mänskliga kulturen såsom socialt system. Det är denna kvalitet som skiljer ut människan från djuren.

Ateister i allmänhet anser att religion inte har något att göra med andlighet utan snarare om makt. Detta vill jag problematisera en aning. Är det egentligen makt som är den grundläggande driften bakom religiösa föreställningar, eller kan det vara så att det är ett allmänpsykologiskt behov hos människan att hävda sin egen ”sanning”?

Vad jag syftar på är att det alltid är de personer i samhället som anser sig ha patentet på "sanningen" som har den verkliga makten eller i alla fall strävar efter den. Förr i tiden var det de religiösa ledarna och de "vidskepliga". Idag är det den sekulariserade vetenskapen, vilket omfattar alla grenar från naturvetenskap till samhällsvetenskap. Så i grunden handlar det inte om ett religiöst motiv utan om narcissism.

Sedan har vi ju begreppet "privatreligiösa" som allt fler individer verkar vilja ansluta sig till. Religion behöver uppenbart inte vara institutionaliserat. Mystiker i alla tider har tillhört denna kategori, även om vissa av dem har valt att organisera sig inom den institutionaliserade religionen, såsom munkar och nunnor.

o

Jag själv är benägen att beteckna mig som "religiös", men jag står helt oberoende i förhållande till någon kyrka, etc. Men såsom oberoende religiös kan jag ändå välja en av de etablerade och institutionaliserade religionernas symbollära och heliga texter som grund för min privata tolkning av den. I mitt fall handlar det om kristendomen. De flesta mystiker och esoteriker väljer att arbeta utifrån en given religion, samtidigt som de endast lyssnar till sin egen erfarenhet till skillnad från den religiösa texten; de förnekar ofta katekesernas och prästerskapets (dvs. kyrkans) auktoritet. Av denna anledning har både munkar och nunnor ofta hamnat på kollisionskurs med sina respektive kyrkor.

o

I min föreställningsvärld är alla våra naturliga behov, psykiska såväl som fysiska, kopplade till den verklighet vi lever i. Behoven är reella; alltså är ursprunget till behovet reellt. Men hos behov räknar jag ej med inlärda "behov"; reflexmässiga tankestrukturer som bygger på våra personliga erfarenheter (oftast från barndomen). Jag anser att andlighet och "religion" i dess vidare bemärkelse - ej nödvändigtvis institutionaliserad religion utan snarare individens behov av en relation med en högre och andlig mening i sitt liv (ett behov av att förandliga materian) - utgör en av våra grundläggande drifter; jag anser att människan har en regligiös instinkt - på samma sätt som människan har ett verkligt behov av social interaktion och kärlek för sin individuationsprocess.

o

Människan föds med ett frö till ett jag-medvetande. Vi måste kunna spegla oss i andra människor för att kunna växa, våra föräldrar i första hand och sedan andra individer, för att kunna utveckla en egen personlighet. I sin förlängning behöver vi spegla oss i Gud för vårt självförverkligande. Våra mest grundläggande behov avspeglar sig sålunda i en verklighet utanför oss (och inom oss).

o

Carl Gustav Jung och Sigmund Freud observerade barns spontana religiositet och kom fram till samma slutsats. Barn har en naturlig känsla för det numinösa, det religiösa, på ett primitiv, animistisk nivå. Därför är följande ekvation eller tes korrekt i min världsbild: Andligt behov = bevis på Guds existens.

Jag vill sålunda påstå att människan besitter en drift eller instinkt som kan betecknas som religiös. Hos de primitiva naturfolken, likaledes som hos det lilla barnet, ses de begynnande tecknen på detta i animismen, behovet att besjäla sin omgivning, även döda ting. Det handlar om en psykisk projektion; man utgår från att omvärlden fungerar som en själv, dvs. har själ. Just själsbegreppet är en tidig föreställning hos en människa, en känsla av att ha en kvalitet som övergår eller transcenderar det kroppsliga. Till slut vänds detta till en längtan efter något högre, något som är mer, högre och större än en själv.

Denna instinkt eller drift kan naturligtvis sublimeras i andra former, i synnerhet i en sekulariserad omgivning. Människan har ett djupt behov av att tillhöra någonting som är större än hennes egen individ eller eget behov. En tillhörighet till ett folk, dvs. nationalism, tar sig ofta närmast religiösa uttryck. Samma sak kan man säga om vissa former av klasstillhörighet. Stalinismen tog sig i synnerhet religiösa uttryck i sin bisarra form av personlighetskult. Nazismen hade en diffus folkmystik som en motor i sin ideologi, för att inte säga den messianska kultfigur som det tyska folket projicerade på Adolf Hitler.

o

Skapandet av världsåskådningar kan sålunda ses som en sublimerad form av religionsdriften, ett behov av att i ett enkelt paket (i bokform och författad av en stor människa av messiansk kvalitet), finna sanningen om tillvaron och varför världen fungerar som den gör, och framför allt att definiera ut en plats och mission för en själv. Det är således inte så stor skillnad på religionsstiftare och ideologistiftare, inte heller på deras efterföljare.

Sigmund Freud delar upp både individens och den mänskliga kulturens utveckling i huvudsak tre faser, den animistiska, den religiösa och den vetenskapliga. De första två faserna har jag sammanfattat i de föregående styckena. Den tredje fasen, den vetenskapliga, anser Freud vara ett övergivande av den magiska och vidskepliga världsbilden för den ”faktiska”. En realitetsanpassad syn på världen, som dock inte behöver överge föreställningen om en ”själ” eller ”ande” hos människan.

o

Jag skulle vilja tillföra att den esoteriska världsåskådningen, så som den exempelvis sammanfattas i Qabalah, Hermeticismen eller den Rosenkorsiska traditionen, också kan omfattas av den ”vetenskapliga” fasen. Jag hävdar sålunda att den mogna och realitetsanpassade människan inte per definition behöver vara ateist. Men någon form av ett moget och väl övervägt val och förhållande till sina andliga föreställningar är dock nödvändig; en syn på världen som inte blundar för realiteterna, varken på det fysiska planet eller på det andliga.

o

Tillåt mig ehuru presentera ett försök till vidareutveckling av Freuds idéer om utvecklingsfaser. Den animistiska fasen hos individen representerar den förreligiösa fasen, eller naturreligionernas era, vilket omfattar alla föreställningar av schamanistiska former. I övergången från den animistiska eran till den andra fasen hos individens och mänsklighetens utveckling, den monoteistiska, har vi den polyteistiska. Denna utvecklas ur den animistiska och naiva religiösa/magiska världsåskådningen - från den egocentriska synen på magi till den transcendenta - vilket leder över till den monteistiska, tron på en enda och högsta andliga princip. Denna leder onekeligen till upplysningstiden hos mänskligheten och individen - den vetenskapliga fasen.

o

Till skillnad från Freud ser jag inte denna som det sista och mest mogna - eller önskade - tillståndet hos människan och kulturen. Jag vill här tillföra en ytterligare fas - den esoteriska. Det är denna fas eller era som jag plederar för; den världsbild som kan återbörda andligheten till vetenskapen. Till skillnad från den vetenskapliga fasen, som har kastat ut barnet med badvattnet, ser och erkänner det estoteriska paradigmet andligheten/religionen tillsammans med den vetenskapliga metoden.

o

Jag erkänner sålunda sammanlagt fem faser:

1. Den animistiska

2. Den polyteistiska

3. Den monoteistiska

4. Den vetenskapliga, och

5. Den esoteriska

Denna utveckling genom fem huvudsakliga faser går att se både i kulturens utveckling och i människans individuationsprocess. Personligen har jag gått igenom dem själv. Jag lämnade den monoteistiska fasen under tonåren och blev sedermera ateist - med osedvanligt förakt för den kristna kyrkan - innan jag till slut fann mig själv inom esoteriken. Det är dock en illusion eller vanföreställning att to att utvecklingen går linjärt på detta sätt. Sanningen är snarare att utvecklingen går i cirklar, i cykler. Under en period efter jag hade lämnat den kristna religionen sökte jag mig till asatron innan jag lämnade andligheten helt - jag såg i asatron en motkraft eller rörelse mot kristendomen; det var ett ideologisk likväl som andligt avståndstagande. Det är dock ännu svårare att se en klar linjär utvecklning i den kulturella utvecklingen.
o
Inom många av de s.k. animistiska religionerna erkänner man en stor och allsmäktig ande, vilket finns i hela naturen och i människan - alltså inte en rent egocentrisk världbild. Den poyteistiska världsbilden erkänner även den en höggud, vilket gör avståndet eller steget till monoteismen som ej så avsevärt - vilket monteister gärna vill tillskynda. Dessutom är kristendomen ett exempel på en monoteistisk religon som har sökt sig tillbaka till sina polyteistiska rötter; judendomen (vilket kronologiskt kommer före kristendomen) är mer monoteistisk än den senare kristendomen. Snarare upplevs Islam följa denna progressiva utveckling mera troget, även om den genom sin dualism (Gud-Satan) fortfarande är ett avsteg från den judiska en-gudstron (vilket ej tillerkänner Satan någon egen vilja).

o

På samma sätt har esoteriken och mysterietraditionerna varit religionens ständiga följeslagare. Schamanen var både den tidens vetenskapsman (medicinman) och mysteriepräst. De polyteistiska religionerna var i de flesta fall tillika mysteriereligioner - ur den polyteistiska myllan skapades Hermeticismen. Den kristna traditionen har liknande drag av mysteriereligion - med rötter i grekisk mysterietradition och gnosticism. Den judiska monoteismen har sin mystik i Qabalah. Den vetenskapliga upplystningstiden frambars av sin föregångare i renässansen, som formligen frossade i de gamla ockulta och mystiska traditionerna - ceremoniell magi och alkemi.

o

Endast en av dessa faser, den vetenskapliga, har försökt och försöker än idag förneka den andliga driften hos människan. Detta är dock ett nödvändigt steg för både individen och kulturen att ta, för att befria sig från den nativa och naiva religionens vidskeplighet. Människan behöver frigöra sig från alla sina genetiska företällningar, även de anliga, och odla sitt rena förnuft under en fas i utvecklingen för att ånya angripa de andliga spörsmålen på ett mer moget och upplyst sätt. Detta är esoteriken i ett nötskal; men även djuppsykologernas pionjärer i Sigmund Freud och Carl Gustav Jung utgick från ett perspektiv - det hermeneutiska - som kännetecknar denna nya era av upplevelsebaserad och logisk vetenskapstradition.

o

S.R.